lördag 28 september 2013

Yoko



En inkluderande utställning. Sista veckan. Hann. Pust. Fint. 

/Döden döden döden

fredag 27 september 2013

Det stora svarta

Men först, ett trumslag för Tomi Ungerer. För barnen finns det massor, till exempel Tre rövare som visas på SVT Play till och med 21 oktober. Ja, titta titta titta: En man med många strängar på sin lyra (och en vänlig påminnelse: Det ena behöver inte utesluta det andra).

Tomi Ungerer

Puss och trevlig helg!
/Döden döden döden trotsar tröttheten och turar idag. Lite konst och en bit ost i skymningen. 

torsdag 26 september 2013

onsdag 25 september 2013

Winter is coming... igen



Kärlek kärlek kärlek! 

Nu är det okej att ta det lugnt igen (hurra). I söndags började Bron och eftersom vi bor i bygden kan jag inte annat än vara partisk. Det är bara att bänka sig. Sedan har vi Homeland, På Spåret, och Downton Abbey innan Game of Thrones kör igång igen. Jag är redo, fast det smärtar med Downton Abbey-slutet förra säsongen. Ja, det tar emot. En Dallasaktig vändning i stil med den med Bobby hade inte alls varit dum nu. Inte på något sätt.







Fred och kärlek,
/Döden döden döden

En höstbukett på det




Vardagslyx och glädje. Tjugo kronor på Gustav Adolfs Torg, så länge, så länge.

/Döden döden döden


Winter is coming

Visst kan man fira både sensommarglöd och vinterfrostens doft. Idag firar jag med färgfest, innan jag bäddar in mig i toner av svart. 
 




Engelsk konfekt eller prinsesstårta?  


Puss!
/Döden döden döden


tisdag 24 september 2013

Att vara eller inte vara

(Oh, baby can't you see)


Idén om att det finns människor som älskar att leva på bidrag måste skrotas. Alla jag känner, med extremt få undantag, älskar att arbeta. Alla älskar inte sina chefer, arbetsmiljöer eller samtliga kollegor, men nästan alla tycker om att känna sig dugliga, behövda, finnas i ett sammanhang, gå på årliga julbordet och få sin lön - och prestera, producera och skapa något. Nästan alla jag känner älskar att göra ett bra dagsverke och vara en del av samhället. Däremot tror jag att de flesta skulle vilja tjäna lite mer och kanske jobba lite mindre, eller få möjlighet att jobba 'bättre' i alla fall. Handen på hjärtat.

Personligen trodde jag att om jag jobbade på duktigt och betalade försäkringar och skatter så skulle jag skyddas OM det hände något. Gudbevars. När det nu hände, på grund av omständigheter (en patientskada på grund av nedskärningar i vården/inkompetens) jag inte själv rådde över, trodde jag att jag skulle vara skyddad. Få hjälp att rehabiliteras och komma tillbaka. Så blev det nu inte riktigt.  Så snälla, låt oss sjuka få bli friska så att vi också kan få vara med någon gång. Jag vill också gå på julbord någon gång. Här en en tossig ledare (förlåt Per, men detta var tossigt på så många olika plan att jag inte orkar skriva något mer om det) och här ett annat perspektiv. Mitt är ständigt.

Jag hamnade för en tid sedan i ett samtal där jag sa saker som att 'jag tror verkligen på alla människors lika värde' och 'jag ser hellre att människor med en kärna, en gnutta begåvning, eller kämparlust och driv får plugga, forska eller jobba, än släktingar och bekanta till noblessen eller banken'. (Jag vill verkligen att ALLA ska få möjlighet: Oavsett bakgrund, ålder, utbildning, etnicitet, läggning eller vad det nu må vara. De mest lämpade och intresserade ska vi värna, lyfta och hjälpa. Och de svagaste. Om vi kunde bryta normerna och förväntningarna något, så skönt det skulle vara. Om alla fick en sportslig chans och finge leva ett trivsamt liv. För alla vågar, förmår eller tillåts inte drömma.) Men jag hörde hur naivt det lät. Som att det var en gammal saga, som inte längre är sann. Helt orealistisk på något sätt. Som att det skulle vara overkligt att vara snäll och tänkta brett. Att roffarmentaliteten tagit över så till den milda grad att den blivit norm. Tala om begåvningsdränering och SOS Alarm på det (som i och för sig inte verkar fungera ypperligt idag heller, då ekonomisk frihet är viktigare än kvalitet förstås). Förlåt mig, men världen blir så fattig om den ska ledas av dem som lärt sig härska, snarare än att tänka, agera, analysera och leda.

Så nu när vi ändå, via samhällsapparaten, ska klanka ner på sjuka, svaga, arbetslösa, romer och så vidare kanske den här skulle passa som avslutningslåt? Eller den här artikeln Överklassen kräver social ordning?





Eder
/Döden döden döden 


måndag 23 september 2013

Några träd i grannskapet

Helgerna är värst, de som borde vara bäst. 

Fortfarande blommar klövern och det som är svårast dröjer, makar på sig sakta. Spottar mig försiktigt i nävarna. Det kommer. Det kommer. 

Tänkte att Dödens blogg handlar om oss: Om den lilla människan som också drömmer filmstjärnedrömmar, innerst inne, fast egentligen inte alls. Något om det där stora, och andra, vid horisonten. En båt, en hatt och en blomma. Och om oss trötta (läs här). Ska ta itu med detta snart, men orkar inte riktigt än.

Det kommer. Det kommer.


Heja nya veckan då.
/Döden döden döden


fredag 20 september 2013

Sista låten

(Vita arkivet)


Drar mig.
Drar ut på det.
Avstår.
Eller samlar jag mig sakta?

Det är en vacker tid: Avsked. Nystart.

En vässade fingret så att det blödde.
En annan viskar efter kärlek.
Eller väser.

(Det lilla lilla livet.)

Träffade en vän, vi pratade, och jag då om den ständigt närvarande Döden. Mina misslyckade försök att förbereda mig för barnen skull. Jag tror att hen blev lite rädd, och jag i min enfald, trodde att vi alla kände så. Att man måste lämna efter sig ett arv av något slag. Ett koncentrat av kärlek i miniatyr att alltid bära med sig. Något (konkret) att dela vidare. Att vi bidar vår tid och förbereder vårt farväl. Även om det aldrig slutar rätt. Segertåget som uteblev. 

Så avslutningsvis:



Mina begravningslåtar, utifall att: 
1. ...'At least...' 
2. Livet, barndomen och döden (med dragspel)
3. Jag ser er och några till. Sen ska det vara smörgåstårta och obegränsat med bubbel och kaffe.

Trevlig helg gullingar. Nu ska vi testa Tre Amigos-påsen och dricka läsk. Livet rullar vidare.

Kärlek!
/Döden döden döden hörde precis: 'Allt som finns i huvudet måste inte komma ut'. Borde kanske anammas lite mer. 

torsdag 19 september 2013

Att ångra sig

Jag skulle också vilja passa på att önska alla vuxna en examen i barn. En baskurs i kärlek och respekt, och om det inte räcker till, att samhället och medmänniskor kunde kliva fram. Både vad gäller unga med psykiska problem eller den här FASANSFULLA genomvidriga artikelserien från Reuters om vad som kan hända med adopterade barn, när adoptionen går fel. När föräldrarna inte tyar att vara de föräldrar de lovat att vara. Det är inte okej när barn far illa. Så läs inte den här artikelserien om du vill ta dig en skön spa-dag eller är sugen på en fridfull höstvecka. Jag mår fortfarande dåligt efter helgens läsning. Läs den om du orkar. Jag känner att det hela tiden handlar om att orka. Orka bry sig, och just nu ser inte världen ut som vacker, rättvis plats. Det är dags att säga hej till lite nej.


Den filmade, pedagogiska illustrationen över ultraliberal fördelningspolitik ovan är också väldigt svår att orka ta in. Kapitalism behöver väl inte vara av ondo, men bör vara intellektuellt ifrågasatt, reglerad och ansvarsfull, och liberalismen är varken fritänkande eller ekonomiskt sund idag. I alla fall inte det anlete den visar, då den ter sig alltmer rättsvidrig, egennyttig och ansvarsbefriad. Den krossar samhällen, natur och människor fritt, ogenerat och glatt. Jag är superfascinerad och stum. Jag bara gapar. För händer det här mitt framför nosen på oss. På riktigt? Nu? 

Hejhej!
/Döden döden döden ständigt förvånad

(Den pinsamma) avundsjukan

Det bidde inte ens en tummetott.


Oläst helgtidning, blöja och napp  och så lite kaffe. Kom inte till soffan idag heller. 

Kolla den här bloggen till exempel, jag vill också ha det så hemma. Så fantastiskt fint. Precis den färgen på kaklet har vi tittat på till köket. Kanske någon nyansskillnad, men däromkring. Mjukt, vackert, lagom lekfullt och skönt. Bara sådär helt organiskt ekologiskt fantastiskt estetiskt bohemfascistiskt... Typ. 

Jag går här hemma och bara drömmer om att köpa fem, eller om det nu var sju, rullar tapet från Svenskt Tenn till balkongrummet. Ja, spy på mig och min ytlighet. C'est moi, och jag står för den men jag hajar läget. Jag är sjuk och fattig men jag vidhåller min rätt att få drömma om glada färger och fina mönster. Men jag vet, och är okej med det. 
Vi hade också en plan, en finfin plan om att göra vardagsrummet snyggt och vitt. Rolla och få ett rum att verka och vara i. Fin färg, lite plaststrukturtapeter bort och inga direkta konstigheter. I hemlighet, och det här är pinsamt, hade jag en fantasi om att det skulle se ut som på Louisiana. Vitt, vitmålat tegel, trä, trä, och så gamla kopparlampan med trä och prismor. Använda det befintliga rummet, men med vitt. Till och med den skabbiga soffan, med jag vet inte hur mycket barn- och djurkräkor (och kiss) som den kan ha svalt genom åren, skulle se trevlig ut. Det hade nog kunna bli fint, och hade inte slitit sönder plånboken. Så enkelt, tills vi dök på fusket under. Allt bara avstannade. För antingen kan vi fuska ett par år och få det där fina rummet tillfälligt, eller så måste vi göra som man ska, det vill säga ta bort innerväggs-fusket, isolera fasaden(!), riva trätaket (!) och byta golv(!), och det finns verkligen inte på den ekonomiska kartan. Alternativt jättehög elförbrukning och dyr kakelugn. Så vi låter det vara, för inget känns vettigt eller realistiskt - och Triss-tricket verkar inte fungera heller (det händer ju aldrig!). Nej, det blev liksom inte ens en tummetott. Vad gör man? Någon som vet? Så, mitt i vårt lyxiga bostads-gissel, läser jag om den fortsatta utrensningen av allmännyttan.  Urk. Förväntas hyresgästerna betala för skattesänkningar, medan de fastigheter de betalar för att bo i förfaller? Ärligt. Är vi okej med det?

Sedan finns det andra verkliga, stora och enorma problem. Detta var min lilla hög av banalitet och vardaglig futtighet. Min inredningsavundsjuka. Röstade i kyrkovalet gjorde vi i alla fall och det gav väl inte heller så värst mycket. Men min idé om människors lika värde försvinner inte med en längtan efter vårklockor eller klackskor. Jag tänker fortsätta rösta och tro på något bättre.

Pip!
/Döden döden döden

onsdag 18 september 2013

Lägger mig en stund


R W Fassbinders Martha (1974)

Vi behöver tala om livet och döden. Vara lite mer för varandra.  Min idé om den här bloggen var att tvinga mig in i ett hörn, och tala om det som kan vara svårt (för mig). Pipa till lite. Vara lagom sann utan att rea ut min själ totalt.

Idag dog Kristian Gidlund och det är många som känner sorg kring detta. Det är sorgligt. Så snälla ni som läst och delat hans hjärtkramande ord och tankar, se er omkring några grader. Det vandrar mången ledsen, sjuk och trött alldeles alldeles intill er. Runda knuten, in på skinnet. Våga vara snäll. Titta inte bort.

Jag är för trött. Jag saknar orden och orken. Saknar allt alldeles förfärligt mycket, men det tar sin tid. En annan tid I guess, men jag ska berätta om mina pinsamma inredningsfantasier och tankar om döden. Bara inte just idag. 

Jag är otroligt glad att ni som läser här på Dödens blogg gör det. Jag kan däremot inte skärpa mig, men jag lever på hoppet om orken. Dessutom, vi är inte ensamma. Vi är många som tror på något gott, gemensamt och större. Något bättre. Hederlig demokrati och rättvisa till exempel. 

Kärlek kärlek!
/Döden döden döden är inte bara trött. Corny också. 

måndag 16 september 2013

Hitta balansen


Jag är grumlig och tanken grund. Vadar försiktigt fram, lätt snett och något haltande. Ögonen hopväxta och kisande. Jag andas tungt. Det brusar och vibrerar i öron och huvud, orden döljer sig hur mycket jag än längtar och vill. Kroppen säger nej medan hjärtat längtar vidare. Bort och ut.

Efter sommaren med ändlöst och vackert, är kraften slut. Hinner inte i kapp. Kaninerna skuttar förbi i sensommarsolen. Eller som idag, när vinden blåser friskt och samtidigt mjukt: försiktigt. Det är en snäll höst på ingång. Ljusgrått, nästan vitt, utan större skiftningar. Nu får vi tända ljus igen och gummistövlar är nästan alltid fint.



/Döden döden döden tränar sig på att dricka te. Grönt te. Det går trögt.

torsdag 12 september 2013

Stegen



Stolpar stelt i sanka Sandskogen.

Ha tålamod. Mitt tryter, men hjärtat ryter. 
Eller var det bara ett pip?

Döden i mitt hjärta. I huvudet. 
Att vara glad så länge det varar?
Plocka isär och sätta ihop. 
Leka lego.

Det är vackert så. 

/Döden döden döden ville bara säga hej.

tisdag 10 september 2013

The look of love



'If you judge a book by the cover
Then you'd judge the look by the lover
I hope you'll soon recover
Me I go from one extreme to another'

(Tralala)

Fred och kärlek och lite kortfattat om Syrien för er som undrat.
/Döden döden döden

Järndepån

...fylls på.

Livet rasar. Hösten kallar.
Återkommer. Kanske med en lärksång.

Kärlek!
/Döden döden döden

tisdag 3 september 2013

Marathon


Min kropp är sönder. Hjärnan helt grumlig, gråsvart och dan. Det är mitt fel, jag valde att gå på två helt fantastiskt fina fester, inom loppet av en vecka. Helt makalösa och fina födelsedagsfirare (och kalas). Jag som aldrig gör något partybetonat om firaren är över fem. Uppförsbacken fortsätter, underlättas av glada minnen, och jag lovar att återkomma. Jag måste berätta om hur det är så att det blir mer begripligt.





Bonus: Robert Weil på DN Debatt och ett par stiliga artister från förr.

Puss!
/Döden döden döden