fredag 28 februari 2014

torsdag 27 februari 2014

Sorg kräver kärlek

Döden kräver liv.



Morgonens grådis hänger sig kvar. Glimtar av sol, spräckliga moln och krossade drömmar. Fåglarna kvittrar glatt och milt. Jag hoppas att de har det bra. En motorsåg, biltrafik på håll, och så solen som försiktigt värmer genom stora fönsterglas. Kaffet blev inte jättegott, men jag överlever.

Livet är för kort och för skört. Några kortisar från The LancetHD samt IMF. Lite enkel matematik för den intresserade* Sen borde vi kanske prata om regionalt och kommunalt och taxichaufförernas löneutveckling, på riktigt, för det saknas några bitar här. Om orken nu fanns.
Livet och bruset fortsätter. Nära och långt, långt borta. Så en len klapp på någons kind och att skratta åt något dumt. Att bara sitta där i soffan med de små eller göra något fint. Att vara lite lycklig. När livet är så väldigt kort.


Kämpa!
/Döden döden döden


* Jag vet inte om regionens politiker, som i och för sig säkert inte är kunniga i sjukvårdsrelaterade frågor, faktiskt är intresserade av dessa frågor heller.  Undrar gör jag alltid.

måndag 24 februari 2014

Långsamt




Trädens stillsamma ljus. Det glänser guld, eftermiddagsljusets trygga sken. Här och långt borta i viken. Det rör på sig så smått. Stillsamt. Ensamt. Längtan efter att känna. Smaken.

Nu den hoppfulla skymningen. Ett allt långsammare farväl. Skogens doft av snö och brasa. Mjuka samtal fåglar emellan. Vi väntar tillsammans.


Er
/Döden döden döden 




lördag 22 februari 2014

Händer i helgen



Det doftar gott från köket och barnen skriker till. 


/Döden döden döden 




torsdag 20 februari 2014

Framtiden



Att lönsamhetsprincipen är mindre viktig, det är väl det som gör det så svårt att förstå. Det där med att spela Monopol (tur, investeringar, mod och avkastning) det kan jag begripa, men inte det andra. Att inte se vår framtid ur ett större,  ett mer mänskligt och samhällsekonomiskt perspektiv. Att inte vilja ta hand om varandra. Jag förstår att det är svårt med tanke på alla som kallar sig för liberaler, inte sällan och egentligen är libertarianer, nyliberaler, marknadsliberaler, konservativa moderater och så vidare att ge ett svar.  Det måste verkligen vara mer eller mindre omöjligt att bemöta kritik och frågor när de själva befinner sig en enda röra av individuella tolkningar av frihetsbegreppet (vilket har sin charm) och de mest skriker: KOMMUNIST åt den som inte håller med, eller undrar lite försynt. Att man på allvar hävdar att den enskildas bästa är viktigare än det gemensamma och framtiden. Ja, jag är så trög, men jag kämpar på... Kanske behöver jag bara besked, helt privat, kring varför det är okej att sjukvården inte klarar sitt uppdrag? Eller skolan, när man nu pumpar ut information om hur mycket pengar som satsas på välfärdssektorn. Aldrig förr har skolan fått så mycket pengar, men vart tar pengarna vägen? För antingen blir allmännyttan bestulen på medel, eller så drivs marknaden oroväckande ineffektivt. Tänk om NPM faktiskt inte fungerar i verkliga livet. - Och hur man kan tro att det ska löna sig för ett land att inte ge alla människor chansen att studera, bo och leva drägligt? Jag har skrivit om det förr och vidhåller att det dränerar landet och vår framtid om bara vissa får möjlighet att utbilda sig, får arbeta, eller vara med.  Jag vill att de bäst lämpade, inte dem med mest pengar, ska få chansen också. Dessutom tror jag att vi alla behövs, fast kanske på lite olika vis. Meritokrati är helt enkelt inte så dumt. Läs om liberalismen ur ett mer klassiskt socialliberalt perspektiv här. Det behöver alltså inte betyda kommunism att bry sig om miljön/framtiden, vilket jag sett tendenser till från ultrablått att försöka få det till. Fler borde återkräva liberalismen från de där tokarna som  söndrar det som liberaler och socialdemokrater en gång faktiskt byggde upp. Tillsammans (om jag nu tolkat Sveriges politiska historia rätt, och det är ju alls inte säkert). Men jag tror med bestämdhet att det är lönsamt att tänka brett och försöka förstå, kanske till och med ur ett vetenskapligt perspektiv? Vi vinner på det, som Soran försöker förklara i tv-soffan med sina egna ord.  Så avslutar jag med Göran om den blommande avgrunden. Vår framtid på stapplande steg, men än är det väl inte försent. Förlåt mig om jag verkar vara taskig, det är verkligen inte min mening. Jag vill bra förstå. 

Så mycket kärlek,
/Döden döden döden skriver med hakan 

tisdag 18 februari 2014

Profiler





/Döden döden döden

Lost in music



Jag har, med några få undantag, jobbat på kontor sedan tidigt 90-tal. Mestadels i mansdominerade, kreativa miljöer. Lucky me.    Idag läste jag den här debattartikeln om artister som också vill vara med i historieböckerna, och jag är med och på: Systrar (och bröder)!
Precis som jag alltid tänker när jag läser nekrologerna: alla dessa män, och vem ska skriva min, även om jag inte heter Burre Bengtsson och var stor inom korpfotboll och finmekanik? Fast jag är kanske inte så spännande, men det är inte (alltid) farbröderna i tidningen heller. Så snälla någon, skriv ett par ord om oss dödliga kvinnor ibland. Vi har också levt och verkat, tro det eller ej.

När jag inte jobbade med kultur/media/musik, eller pluggade, så arbetade jag på olika restauranger.  Jag var inte något serveringsgeni, men det hade sina fördelar och betalade min hyra.  Så kommer jag osökt in på Leif Mannerströms inlägg i debatten om arbetsmiljön i restaurangbranschen (sju av tio låter snålt om jag ska vara ärlig), och jag får bara lust att ge upp. Eller brygga mig lite nytt kaffe, köpa ett par sidenbyxor och lyssna på fåglarna. För att orka. Och ja, ni slipper den texten idag, om vardagssexismen. Det söta lilla ni vet.  För jag förstår precis vad han menar, men det blir inte roligare för det.
Läs här, om du missade länken ovan


Kämpa! Puss!
/Döden döden döden lost helt klart. Men kaffet smakar härligt (och trots regnet kvittrar de små).



söndag 16 februari 2014

Man tager vad man haver



Söndagsscones och slappedag. 
Tidningen är gammal, men ändå jättebra.
En på prinsessefest, en annan i mjukis
(ett gammalt lent farmors-natteplagg).
Kaffet svalnar sakta. Snart så ska vi städa. Pyttelitegrann.
Ljuset bakom molnen som rör sig hit och dit. 
Och vi är vi och bara med varann.

Våren.

Heja heja,
/Döden döden döden blev sugen på det här stället 




lördag 15 februari 2014

Sanden, stranden och staden....

Sandkriget



Jag hade verkligen ingen aning. Ingen som helst. Titta titta titta (!) på den här dokumentären. Bara några dagar kvar på SVT Play. Tankarna lämnar mig inte ifred.

Dånet och mullret och den stora känslan av att vara med, och samtidigt så pytteliten och själv. Det är havet. Fåglarna skojar med. 

Kämpa lite, 
/Döden döden döden 



fredag 14 februari 2014

Allt jag inte kan se



Oh, alla dessa frågor.  Och svaren som aldrig kommer.

Puss!
/Döden döden döden



onsdag 12 februari 2014

Le capital au XXIème siècle

Fikapaus, någon?




Det bor en liten Östermalmstant* i mig. Jag står för det och sådan har jag väl alltid varit. Men det bor också en flicka som läste Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad och de efterföljande böckerna i unga år i samma kropp. Så jag erkänner, jag kan bli alldeles varm i hjärtat av vår fina Josef Frank tapet (som i och för sig inte kommit upp än) och s a m t i d i g t  känna min alldeles förskräckligt förtvivlad över den inhumana samhällsutvecklingen. Hur vår moral chanserat till ett marknadsekonomiskt tomma intet.
Så jag frågar och jag undrar men får aldrig något rakt besked. Jag tänker på mina nyliberala vänner, vilka å den ena sidan tror på individens frihet, men å den andra sidan ofta vurmar för högst konservativa värderingar. Det blir liksom mest bara ett förvirrat tekalas (men jag vill så gärna förstå).
 Hur kan man tro på individens frihet och ansvar, blint övertygad om den egna kraften och samtidigt slåss, med näbbar och klor, för entreprenörernas rätt till skattemedel och -lättnader? Att med kraftigt subventionerade löner (MAX exempelvis) med en stor andel anpassade anställningar med lönebidrag slå sig för bröstet som företagare. Jag måste vara dum, men begriper inte hur man kan vara stolt företagare om man är totalt bidragsberoende? Det här borde vara kränkande för alla hårt slitande, verkliga entreprenörer och företagare. Jag har inget emot lärlingsplatser, anpassade anställningar och så vidare. Jag tror att det kan gagna alla om det sköts seriöst. Men jag tror inte på att sätta gratispersonalsföretagarbidraget i system, som på MAX, och många andra mycket stora företag. Eller låta en fräsig 'entreprenör' (som jag avskyr det ordet) syssla med Fas 3. Vi ska nog passa oss för duktiga krämare.
Träffade Anders Borg (tror jag bestämt det var) på en nation i Ingmar Bergmanstan en gång. Mycket trevligt, fram tills dess att han, utan pardon, hävdade att företag som inte har en produkt andra inte vill ha/har behov av/köper, inte heller har något existensberättigande. Tror att vi talade om presstöd och smal kultur. Kanske hade jag druckit någon öl, kanske hade hans kristallklara (och enkla) logik en kärna av något. Kanske inte. Det handlar nog om övertygelse. Vad som däremot gör denna logik så fruktansvärt sorglig är att den är inkonsekvent (men främst osann), då man enbart, och faktiskt, väljer att stödja det som gagnar en själv. En egoismens ism, och inget annat, helt utan ideologisk idealistisk bäring. För varför är det finare med vissa bidrag än med andra, varför låter vi detta ske - och varför är statligt monopol så mycket fulare än kapitalistiskt? 
För inget är riktigt vad det ser ut att vara. För varför är MAX fortlevnad, eller riskkapitalägares vinstintressen viktigare än säg kommunala musikskolans, eller skäliga löner inom vård, skola och omsorg? Vår lilla framtid. Jag tror på individens frihet, arbetslust och ansvar, men även kärlek, rättvisa, omtanke och respekt. Så snälla nyliberaler, neotyper med flera: Stå för det ni tror på: ett A-och ett Ö-lag med den livrädda, skuldsatta geggamojjan i mitten. Lura inte mer i vassen, eller förklara åtminstone logiken för dumma, dumma mig.

Läs gärna dessa väldigt tydliga och välformulerade artiklar om nyliberalism och riskkapitalism (och Jens Spendrup som inte tror på ismer...), eftersom de förklarar vad jag vill ha sagt mycket bättre:
Kajsa Ekis Ekman Dagens Nyheter.
Jenny Andersson om bland andra Thomas Piketty Dagens Arena.
Kent Werne om hur riskkapitalisternas inte riskerar något alls. Bara vi

Kärlek!
/Döden döden döden så fruktansvärt sugen på en mazarin, så ikväll, (lill-lördag och allt) ska jag unna mig. En mazarin.

* Jag kan liksom på allvar vara rädd för att jag ska dö innan jag sett till att mina flickor minsann fått varsin duffel, från NK. Det är lite sjukt, men sådan är jag. Döden, både ytlig och grå.

tisdag 11 februari 2014

Tema Thommy och tystnaden.

Eller gamla och nya sossar och lite censur?



Man behöver inte inte hålla med, men visst är det skönt med människor som tror och tycker något. 

Så lite om SVT och Svenskt Näringsliv angående Godheten. Har inte sett filmen än, men visst väcker idén kring politisk medial censur vissa nätta frågor? Detsamma gäller ambulansförarnas rätt att få veta vad deras lokala politiker har för avsikter inför valen i höst. Den fria tystnadskulturen, all for you. <3


Kämpa lite, tänk lite.

/Döden döden döden

måndag 10 februari 2014

Historier från förr

Det var inte igår, men nu är jag åter i det stora huset, vid skogen, intill de två sjöarna. Även ljuset säger stillsamt, ett snällt och skirt: Goddag. 
Skulle jag förklara min oförmåga för er? Kanske, kanske inte. Men du kan ju försöka att hålla armarna bakom ryggen och skriva. Kanske med näsan. Det går, men alldeles på tok för trögt. Ja, på ett ungefär, ganska sådär.


Jag ville ju äga min historia. Livet blir så lätt någon annans fattiga tolkning.  Därför har jag ett ansvar över mina bilder och mitt liv. Tolka får var och en. 


Jag blev olustig påmind om detta av en för mig tidigare helt okänd person, så jag tar upp det här och nu och aldrig mer igen.   För omkring två år sedan stod det att läsa om mig och min familj i tidningen. Jag hade blivit uppringd av olika medier innan om frågor kring den vanskliga vården, men avböjt. Jag ville inte förstöra mina chanser. Jag ville fortsätta hoppas på ett vanligt, redigt liv. Inget snyft, utan satsa och kämpa, och hoppas på något som skulle kunna bli bra, om än under något andra premisser än tidigare. Jag ville inte skylta.

Bakgrund: Jag grep ett halmstrå i förtvivlan då våra barn brutalt blev utslängda från förskolan på grund av att vi skulle flytta, trots att vi inte hade fått förskoleplats närmre den nya bostaden. Vi stod (givetvis) ordentligt i kö på de två närmsta förskolorna, en tre kilometer bort. Vi skulle inte hålla platserna på gamla förskolan av bekvämlighet, men vi trodde inte heller att barn kunde bli av med sin förskoleplats innan ny erhållits, detta inom cirka tre till fem månader. Det var ingen jättestor flytt, utan 2,5 km från kommungränsen. Det som sedan hände var att min man talade med en journalist i telefon, en fotograf kom och fotograferade oss hemmavid (förstå deppen: trötta i rum med ful strukturtapet, en gammal katt och en kaffekopp... Precis vad man alltid drömt om.). Vi fick sedan se texten, och såg inget anmärkningsvärt där. Så publicerades artikeln, med ytterligare en journalists tillägg. Ett tillägg som fick oss att framstå som idioter.  För i tidningen stod det att det visst fanns förskoleplatser, i och för  sig någon mil bort, men ändå. Så fantastiskt! Faaaaast, vänta lite, när jag sen ringde och frågade om platserna så: Host host host, nu stämmer ju inte det riktigt. Host host host...  Så i tidningen framstod vi som lata, som några som inte ville ta vilka förskoleplatser som helst. Fast inga platser fanns. På riktigt. I den riktiga världen. Så vad som kan reta mig än i dag är frågan kring vem som granskar granskaren och hur blåst en journalist kan bli? Ingen idé att spekulera kring varför det blev som det blev, men det knäckte mig och barnen, även om vi stretade på, och lät det hela bero - fram tills idag. För inte nog med eländet att stå sjuk med två små barn utan barnomsorg under arbetsträning, så ska man dessutom bli fullständigt nedsablad av fattig journalistik, svågerpolitik eller vad det nu må ha varit? Ja, då blir man antingen knäpp eller så får man börja reclaima sitt namn och försöka förklara för omvärlden att allt är inte vackert. För oss sjuka är det riktigt eländigt fult ibland

Kanske illa skrivet, med näsan och allt, men nu fick jag detta sagt.  Pust. Skönt. Och våra liv är politik vare sig vi vill det eller ej. 

Puss puss puss!
/Döden döden döden