söndag 27 april 2014

When love was young





Min andra kopp kaffe på morgonsolig balkong.

"- Jag måste få klappa dig. Jag ÄLSKAR dig!" sade han till hunden. Fulla eller kära ser de unga ut. Många utklädda. Minns inte att vi pysslade så mycket med sånt på vår tid. Åldrandet blir så extra tydligt vid hemvändanden. Mitt, andras och de andra: de unga. Fint och oändligt sorgligt. Att livet tar slut och alla år bär sin egen börda. Och glädje givetvis. 

Simmade på badhuset. Bana efter bana. Helt själv.

Så skönt med försommarvärmen; varmt och frisk i solen, milt och mjukt i kvällen. 

/Döden döden döden är alldeles för trött


onsdag 23 april 2014

New Order



Vem har inte stått och dansat i en ring. Sparkat lite försiktigt i takt med musiken. Väskorna i mitten och studsat lite så där som man gjorde då. Vem jag var kär i när jag dansade till den här låten minns jag inte, men känslan finns kvar. Att livet var vackert, men obesvarat. Takten fast som hjärtat.

Har simmat flera hundra meter. Det gör jag. Vissa plaskar, andra vilar. Jag simmar. I morgon går tåget norröver. Orkar inte packa.

Så mycket kärlek,
/Döden döden döden tänkte gå ut och  

tisdag 22 april 2014

Let me grab your soul away




Jag har ingen ro. Ingen ork. Ingen tid. Ibland slutar jag till och med att tro. Orden har flugit sin kos och bilderna jag vill ta slinker i väg. Det handlar om ljus och mörker och att hitta en stig, eller hand att hålla sig till. Jag tror det i alla fall. Vet det gör jag alldeles för lite. Jag gråter av frustration över att vara så ring, och den spindelnätstunna framtidstråden att varsamt hålla utkik efter. Något litet och skört. Tunt och förgängligt. Som livet.

Ibland tänker jag, lite surt, att alla smarta journalister skulle starta ett eget parti. Eller varför inte varsitt? Jag uppfattar nämligen att de har mer ideologi och intellektuell skärpa än många av de politiker de är satta att granska och bevaka. Dessutom har de ju vana att sälja in sig själva och sina idéer, och äger, framförallt, social kompetens. För visst handlar det till syvende och sist alltid om vem vi väljer att gilla allra mest? Förlåt, men rätta mig om jag har fel. För klart är att vi väljare befinner oss utanför politikernas radar och intressesfär i den verkliga världen: det vi kallar livet. Jag tänker inte gå in i diskussionen kring det här inlägget mer än att säga att jag tycker att han visst har lite rätt, och lite fel. Mitt svar på hans inlägg blir det här. Det är det enda svaret, globalt som lokalt jag kan komma med så här lite snabbt och kort. Vi måste våga tro och vi måste börja kämpa lite. Utan att bli kallade för extremister av något slag. Vi måste kräva en bra sjukvård och skola för alla. Det börjar och slutar med det. Vi har inte råd med mer dumheter nu, och vi måste börja ta hand om vår natur och vår framtid

Det handlar om kärlek (och tack för att ni läser. Ni är cirka 1000-2000 per månad. Det ni.)

Puss!
/Döden döden döden din allra tröttaste vän

tisdag 8 april 2014

Det sociala arvet

Jag är hundra år av ensamhet. I tillstånd och tanke. Svarta ringar. Tråkig hud. Ibland lutar det mer år dumskallarnas sammansvärjning. Isoleringen består, åren går.


Jag vill bli klar hemma nu. Jag känner stressen. Lite grann som när man väntar barn. Precis innan det är dags för förlossningen, så måste man fixa allt det sista i hemmet. Kanske flytta eller putsa alla fönster. Något stort och galet, bara det blir gjort. Jag går omkring med en känsla av att jag ska dö snart. Jag måste få blir klar med de smås rum och deras fotoalbum och papper. Sen får det väl vara bra. Bara jag blir klar med det. Jag är lycklig men ledsen. Jag försöker förklara att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag lever med döden och jag mår ganska bra, men jag hoppas att min känsla är fel.

Det är ingen fara med mig.

Jag hjälper mina flickor att gråta och vara ledsna om de känner så. Tröstar och blåser och så fortsätter livet med kiv och kel. Jag hjälper dem att se hur starka och fantastiska och stora de är, och samtidigt sköra och mjuka, urfina små pyttebär. Jag satt igår och skrattade glatt (och lite rått) åt en bild jag tagit på barnen, där den stora är alldeles svart under ögonen av avundsjuka. Det kändes så befriande och sant. Det är ju så att vara människa. Också. En hel liten stor människa. Avundsjuk och vacker. Generös och barnslig. Man får prutta, man får det, ja, så säger vår minsta, och jag håller helt med, inom rimliga gränser. Och man ska känna fult och argt också, det är normalt och okej.

Jag har, sedan hjärnblödningen, försökt göra min dotter, och sedan mina döttrar, fria från mig. För hur skulle de klara sig om jag dog och de inte hade andra att älska? Jag förstår att det låter stört, men mitt enda mål i livet är att de ska få bli och vara så hela som möjligt, med eller utan mig. Men jag är så totalt beroende av dem. Mitt älskade lilla terrornätverk.

Ja, jag brottas med livet och sorgen och känner mig så oerhört lyckligt lottad. Det är sant. Jag ser det vackra omkring mig hela tiden. Jag doftar och känner: livet och blåsten; saknad och kärlek. Blommor. Havet. Ensamhet. Jord.

Och jag glömmer aldrig hur det var att vara ung. Jag behöver inte mycket.

Fred och kärlek
/Döden döden döden

onsdag 2 april 2014

Förlåt




Läser Döden & Co och lyssnar på Molly, eller den här. Knyter näven lite lätt. Det får passera. Några dagar till.

Lite för svag: nött, tunn och grå.
Ser huden under tyget. 
Ungefär så.  
Grå grå grå. 


Puss!
/Döden döden döden med svarta ringar. Kroppen viker sig (tänker hyfsat rakt). Det vänder vad det lider. Väl.