Något att titta på?

En fantastisk dokumentär här!

/Döden döden döden

Att vara utanförskapet

Förra veckan började mitt äldsta barn i förskoleklass. Omtumlande, jobbigt och fint och helt plötsligt sitter en liten miniatyrtand löst. Det rör på sig. Barnen växer och hjärtat blir alldeles mosigt.

 Föräldrarna samlas utanför med platsmuggar kaffe och nybakta bullar och återigen: - vad jobbar du med då? Och jag kan fortfarande inte svara utan att få någon slags svindel och mumlar fram något vagt och luddig. Det blir aldrig bra. 

I helgen gick jag på en fest. Jag orkar egentligen inte med, men en gång om året försöker jag göra det. Så återigen: - vad jobbar du med då? Och äntligen kunde jag svara det jag alltid borde svara: - Jag gör ingenting just nu. Jag är utanförskapet. Jag är den som nästan alla hatar eller vill gömma, skylta med, eller glömma, i statistiken. Det kändes ganska skönt att får det sagt. Ge ett ansikte på den där anonyma massan i utanförskapet

Det (vilket gruppnamn!?). Vi som är utelämnade åt godtycke och alltid har en osynlig snara runt halsen. Vi som ska flacka med blicken. Skämmas lite klädsamt. Samtidigt som jag också alltid, tvångsmässigt, måste berätta att det är sjukvårdens fel. Att det inte hade behövt vara så här egentligen. Ibland känner jag också att jag måste berätta vad jag gjort innan, så livrädd för att människor ska tycka illa om mig och min situation; att jag när på systemet och för att få någon slags alibi och sympati.

 På festen talade vi också mycket om våra publika uppenbarelser och jag brottas med detta själv. Dagligen. Samtidigt är det det enda jag har just nu. Utom lyckostunderna med barnen och sorgen som av och till fladdrar i mitt bröst. Den där fåfänga drömmen om ett eget uttryck. Att skapa något. Att göra något. Att få vara med lite grann trots att man glömt spisen på igen för hundrade gången och lyckats bränna bananerna som låg en bit ifrån på bänken. Att göra livet lite vackrare trots att man bara är en ointressant liten lort. Med risigt hår och allt.

Näven i luften och gråten i halsen (ibland)! 

/Döden döden döden - ert lilla utanförskap. Ett av många, med instagram-konto och allt.

Stå upp

lite till

Jag måste, fast jag inte vill skriva om det här, beklaga allt hat och all okunskap kring konflikten i Mellanöstern, och Israel- och Palestinakonfliken. Min egen okunskap är avgrundsdjup, trots att jag försöker läsa och lyssna på andras tolkningar och berättelser. Förstå lite.  

Jag skulle önska att vi kunde fokusera på miljön istället. På det största ebola-utbrottet någonsin, på fattigdomen och erkände att allt hats moder är sprunget ur orättvisor,  brist på kärlek och kunskap. Men först ska vi visst slåss och skrika på varandra. Vi måste tydligen det?

Jag börjar skriva. Slutar. Orkar inte mer. Vågar inte riktigt. Texten blir äldre, veckorna går och kanske blir det fel... Jag är rädd för att skriva in mig i ett hörn. Ett ruttet litet hörn, när jag bara vill skriva så att alla ska förstå att vi är här tillsammans. Nu. Bara nu. Text och ord hoppar omkring utan linjer. Är jag helt radlös rentav?

Well, min mormors föräldrar hade ett ganska vanligt judiskt efternamn, vilket resulterade i att de kallades Judarna i Svartbäcken. Vanliga, lagom socialliberala akademiker. Så sent som på nittiotalet så vandaliserades mormors familjegrav mitt i centrala stan vid ett par tillfällen. Min gudfar, vilken jag mycket sällan träffat, men sprungen ur en judiskt intellektuell miljö gav mig böcker om Israel, om Döda havet och Kibbutz och så vidare. Senare när deras familj äntligen skulle åka till Israel, kan det ha varit i slutet av åttiotalet, eller början av 90-talet så återvände de hem bekymrade över det hat och den fanatism som de mött hos släkt och vänner. Jag berättade det här för en rar och vänlig tjej som jag tyckte mycket om och gärna ville lära känna mer, men efter att jag yppat detta talade hon aldrig mer med mig. Jag hade kritiserat Israel, via andrahandsuppgifter, och var därmed mot henne och hennes folk. Jag har aldrig riktigt kommit över det. Jag kände mig så fruktansvärt orättvist bemött. Jag blev ofrivilligt nazist över en natt.

Jag har inga svar. Jag finner inget mer än bottenlös skräck, avsky och sorg (finns inga ord som räcker till) över det nazisterna gjorde mot det judiska folket, men även mot socialister, kommunister, romer, homosexuella, handikappade, psykiskt sjuka och andra som inte passade in i mallen för den rena tyska folkrasen, eller höll med den nationalsocialistiska ideologin. Intolerant hat från de allra svagaste och minsta människorna (bonus: boktips!) och så tystnaden från övriga. Så jag tänker att alla som inte vill se Sverigedemokrater, Svenskarnas parti och andra mer eller mindre intoleranta icke-demokratiska rörelser borde försöka se på det hela utan att ta höger- eller vänsterställning per automatik. Man måste inte tycka exakt lika, man måste inte vara PRO-Israel om man är blå, eller vän till Hamas för att man är vänster. Eller måste man det? Precis som IS (Isis) arbetar. Men man kan säga nej till nazism, förtyck och jihadism oavsett färg. Man utrotar och man förföljer dem som inte tycker lika. Det är döden och motsatsen till allt det som är gott, eller skulle kunna vara Gud.

Min mormors föräldrar var inte ens judar. Tänk om alla som hette Jansson blev attackerade, hatade, beskyllda för tusen galna saker och förföljda enbart på grund av sitt efternamn? Det är sjukt. Jag hatar all indelning av individer. Vi är så mycket mer -  och ändå  b a r a  människor. Allihop av oss.
Jag hade tänkt ignorera min gamla text, låta den försvinna i glömska, men efter helgens elände i Skåne där ett nazistparti skulle hålla torgmöte med (gratis?) polisbeskydd, se igen, att man per automatik måste stötta polisen om man är en höger och helt oreflekterat måste stötta motdemonstranter om man känner sig vänster. Begriper inte folk att det finns nyanser - och fascister, bråkstakar och rasister!? Sen får man väl själv välja vem eller vilka man tror på, men man måste tänka lite själv och några riktigt enkla svar finns det sällan. Jag valde Rickard Söderbergs och Lukas Moodyssons vittnesskildringar, och det faktum att polisen själva tagit tillbaka en del av de uppgifter de först gick ut med gjorde det lite lättare för mig. Tycker att det är bra gjort av polisen att stå för det. Sedan kan vi uppleva saker olika och det är också helt okej. Men inte att ljuga och slåss. 

Jag tänker alltid på de här konflikterna som fula vårdnadstvister: skilsmässan är ett faktum, sen kommer hämnden och primaten fram i oss. Krossa först och slå hårdast. Få den andra att känna maximal smärta. Hindra människor som älskar varandra att träffas för att det känns härligt att ge igen. Det är alltid på den lägsta nivån. Jag tror inte att man kan lösa några konflikter utan att inse att alla har blivit sårade. Vi som står bredvid står handfallna. Vi vill bara ge en kram och säga: gråt, men stilla dig. Tänk på de små (även om hen varit dum). Sedan finns det människor som inte är snälla, men jag tror att den stora majoriteten av oss är rätt hyggliga och mest av allt bara vill ha bra och meningsfulla liv. Skratta och gråta lite, äta och sova: känna något varmt fara omkring i hjärtat. Jag tror faktiskt det. Och jag tror att vi ska sluta vara tysta nu. Stå upp för det som är bra. Inte låta trollen tysta, skrämma och härja fritt. Reclaima det snälla och lite mer eftertänksamma viset.

Sen drömmer jag faktiskt om ett par röd skinnbyxor. Som tur är (tänker nog min stackars make i alla fall) så har jag inte råd med dem. Men man får drömma. Man får faktiskt det. Även om fred och evigt liv.

Kärlek vecka 35!
/Döden döden döden

You lift me up

  

Ibland, när inte ens kaffet räcker får jag ta till lite med mer drastiska åtgärder. Kommer osökt att tänka på den här Whitney Houston-låten. 

<3

/Döden döden döden

The World's a Girl

Anita Lane-helg...

Puss!
/Döden döden döden 

Guldkanten

Vilar och lyssnar på blåsten. Ögonen sticker. Tröttheten och jag. Fingrarna är svaga och huvudet, hela jag liksom imploderar. Det susar, vibrerar och vinglar till. Jag smälter som en pöl, en smörpöl med en liten kärna kvar. Vilar och känner mig ändå lite glad. Trots värken och det där. Jag har det ändå så väldigt, väldigt bra. 

/Döden döden döden 

Livet är en fest

En känsla av förr. Av efteråt och då.

Och så nu:et, hallå?

Om jag vore företagare så skulle jag bli så ytterst provocerad av Attendo, exempelvis. Jag tänker att om jag drev en rörelse så skulle säkert de ohemult höga hyrorna driva mig till vansinne - och att andra, som varken satsat eget kapital, eller skapat något själva, kallar sig företagare. Att de dessutom inte betalar skatt, som alla andra faktiskt gör, det skulle göra mig tokig. På dem. De här riskkapitalisterna är Sveriges sanna bidragstagare - och kommuner, stat och landsting skrattar rått och glatt och håller med - då de får hjälp att frånsäga sig sitt samhällsansvar och uppdrag, genom att sedan skylla allt på den billigaste entreprenören. 

Istället hoppar fattiga, svaga och sjuka på varandra. Vilket frimodigt sagt är helt idiotiskt, men samtidigt hör ihop med den maktlöshet många upplever.

Lika enfaldigt är det med alla föräldrar som tycker att de funnit vishetens källa och således har rätt att tycka vad som helst om människor, andra föräldrar, de inte känner. Man ser dreven, och anar en aningslöshet och säkert ett snällt hjärta (eller en gammal mobbartyp) i de sociala medierna. Någon som gjort si och en annan förälder som gjort så, och alla går i taket. Men snälla någon, vem tror du att du är om du upplever att du är en bättre förälder än någon annan, och vet bättre på något magiskt vis, än en individ du absolut inte känner? Prova den andra människans skor ett par dagar. Var ödmjuk (!) skriver jag här och nu, utan minsta mildhet. Ni som känner en ensamstående förälder utan anhöriga inom rimligt geografiskt avstånd och kanske med en helt frånvarande andre förälder. Ni vet hur det kan vara för andra. Ni kanske är där själva. Det är därför helt i linje med det som Katrine Kielos skriver och det jag försöker uttrycka. Att den ultraflexibla och rörliga arbetskraften och politiken som säljer ut allt, inte hör hemma i verkligheten. Vi måste vara snälla och vi måste se det, samhället, ur ett vidare, mänskligare perspektiv. Bra skola, vård och omsorg åt alla.    

- Och när vi ändå talar om perspektiv: Jag blev, och det här var ju en tid sedan, det ska erkännas, personligen väldigt skakad av en glasögonkampanj. Min följdfråga blev: men hur ser då ett par arbetslöshetsglasögon ut? Eller sjukskrivningsblicken? Kan ett par snygga bågar göra mig frisk igen? Det hade varit något. Superspännande helt klart. 

Nej, jag har så svårt att förstå. Jag är dessutom alltför trött; för osammansatt och sliten av sommaren just nu. Men jag drömmer om höstens lugn och lite klarare tankar och luft. Vila och återhämtning. Jag söker mig själv. 

Så mycket kärlek. Så mycket fredagsmys!

/Döden döden  döden  

Så kan man ju sitta och fundera över när det vänder

 

Det vackra ljuset och första koppen kaffe i morgon då.

Puss
/Döden döden döden

Hålla takten

Fred och kärlek!

/Döden döden döden

Dörren

Jag gör det jag ska. Det går sådär.

Ibland känner jag den stora tacksamheten, men känslan försvinner inte för det. Som en värk i vågor. Barnen vill lyssna på Dörren. Jag letar vidare. Stänger något. Saknar annat. Iakttar rädslan, orkar inte springa i kapp, förklara vad jag menar. Vi är som getingarna, en sista sensommar-suck.


Puss
/Döden döden döden (återkommer)