lördag 27 september 2014

The Grand Budapest Hotel

Får man verkligen lov?



Jag vaknar när det fortfarande är alldeles mörkt. Fantastiskt skönt, några sekunder av vakenhet i stillsamhet och ro. Tassar ner och sätter på både lite finkaffe och bryggaren. Fyller min mugg och sen termosen. Tänder ett par ljus. Det blåser friskt där utanför. Jag i velour och tofflor till. Håret skulle gör Nick Nolte stolt, men ögonen lurar ingen.     

Känner mig orolig och glad över min resa till Budapest. Snart... Jag längtar och bävar. Försöker planera mina dagar. Kommer jag att våga mig ut, dricka kaffe på världens bästa café på gamla New York Palace, eller det där andra fiket, med den fantastiska cappuccinon? Eller kommer jag att fastna på rummet som ett litet knytt, med en bok (men vilken bok ska jag ta med mig!?) och bara vila och känna efter? Översköljas. Känna mig fri och sorgsen, lycklig eller rädd? Jag kommer att simma och få bakelser till frukost. Inte för att det är det godaste som finns men bara för att de kommer att stå där söta som bara bakelser kan vara: på en vacker vagn och allt. Jag ska dricka mitt kaffe långsamt och titta ut över Donau. Titta bort och titta ner. Kommer någon att tränga sig ner bredvid mig, prata oavbrutet om sig själv, eller kommer jag att känna mig overkligt ensam bakom jugendblommigt glas? Kommer jag att lyfta blicken alls?



Jag har aldrig rest bort själv utan en plan, en specifik aktivitet, ett möte eller arbete. Nu ska jag bara vila några dagar alldeles alldeles själv. Jag har ofattbart dålig samvete över den här resan. Över att jag känner behovet och att jag tar mig friheten. För en som är sjuk och trött och inte alltför rik inte får ha det riktigt bra: man ska vara tacksam över att man lever och sen bara sitta tyst. Inget väsen, bara tacksamhet. Kröka lite klädsamt på sig. Men man (jag) självdör; imploderar sakta. För hur mycket jag än alltid uppskattat och behövt ensamhet, så har jag också alltid älskat människor. Inte alla och i måttlig mängd, men i det stora hela. Det där med ett sammanhang och speglingar och nyfikenhet, ni vet.
Ensamheten skapar så många konstiga sorger och funderingar: behöver en sådan som jag trevliga kläder? Ska jag inte bara gå och köpa mig en OnePiece och ett par fräsiga foppatofflor till och ge upp istället? Det vore liksom passande. Som att sjukdom skulle utplåna alla behov och drömmar (för rättigheter vill jag verkligen inte kalla det; det här gäller ju bara under just vår tid och våra omständigheter). För jag träffar aldrig några kollegor, jag åker aldrig på kurs och jag existerar inte i några som helst gruppsammanhang. Däremot kan mitt friska gamla jag vara avundsjuk på mitt sjuka jag. Lyckan i att bara få vara. Det är bara det att mitt varande är en evig kamp och enorm frustration. Så lååååååååååååååååååååångsam och så hackig, med ont och yrsel till. Men jag ska att kämpa tills jag dör. Jag ska hitta min plats och fylla min funktion, men det går så fasligt sakta bara.... Polletten trillar liksom aldrig ner.


Tror bland annat att det var filmen The Grand Budapest Hotel som fick mig att tippa över. Välja att våga, knasigt nog. Sist vi var där var i krispig råkyla och sol, med ammande kropp och fantastisk mat. Nu är det höst och jag är mol allena. I promenadskor och allt. Vad ska jag se? Har laddat ner appen med kartor och bussturer. Jag samlar mig; - Ja, för så ilar hjärtat till. Blir rädd för att träffa på järnrörs-Erik, bli rånad och att flyga. Och barnen. Om jag dör, vem ska då älska dem på Uppländsk vis? Nej, vilken rädd liten fis jag är. Så otroligt oroligt lagd. Och får man ta med sig mobilen och pengar på badet? Livets små och stora frågor, man får jobba med dem alla.



Världens bästa kaffe? Vågar jag mig dit?

Nu är himlen lätt och blå. Barnen leker helt trivsamt och termosen snart tom. Dags för frukost. Och helg!


Puss!
Döden döden döden, packar ner Waran-halsband, guldblus och oron för en stund. 



torsdag 25 september 2014

Kaffe (och god morgon)

Det känns alltid trevligt med någon slags bekräftelse.


11 bra grejer med kaffe:




  • 1. Du blir uppiggad
    Det är koffeinet i kaffet som står för den uppiggande effekten. Det stimulerar centrala nervsystemet och stärker ditt korttidsminne, din uppmärksamhet och hjärnans förmåga att bearbeta information. Koffeinet binds till receptorer i hjärnan som gör att nivån av signalämnena dopamin och serotonin ökar. Det påverkar din hjärnas belöningscentrum, gör att du blir på gott humör och ger dig en känsla av fräschör. Studier från universitetet i Barcelona visar att effekten håller i sig upp till 5 timmar.

  • 2. Din hjärna skyddas mot demens och Parkinsons sjukdom
    Det finns en del som tyder på att det inte enbart är korttidsminnet som blir bättre av kaffe. En finsk-svensk studie i Journal of Alzheimer’s Disease visar att kaffedrickande minskar risken att drabbas av demens. I studien gjorde tre koppar kaffe dagligen att äldre kvinnor fick bättre minne, det gjorde att deras risk att drabbas av Parkinsons sjukdom minskade med upp emot 80 %. Skyddet mot Parkinsons beror på att kaffe förhindrar en minskning av hormonet dopamin i hjärnan. Parkinsons sjukdom är kännetecknet för förlust av dopaminproducerande celler.

  • 3. Du får en positivare inställning till andra
    Kanske ska du förse din chef med en kopp rykande hett kaffe nästa gång du ska ha löneförhandling; man tänker nämligen positivare när man har en kopp varmt kaffe i handen. Amerikanska forskare gav i ett försök testpersoner antingen en kopp varmt kaffe eller en kall dryck i handen när de presenterades för en ny bekantskap. De som fick det varma kaffet kände större glädje över den nya bekantskapen och fick varmare tankar för personen mitt emot.

  • 4. Din risk att drabbas av bröstcancer minskar
    Den svenska forskaren Helena Jernström har kommit fram till att kaffe minskar risken för bröstcancer eftersom koffein hämmar celltillväxten i bröstet. Och kaffe har inte bara en förebyggande effekt, det förbättrar också prognosen för dem som drabbats av bröstcancer. Effekten får du, om du dricker minst tre koppar per dag och har gentypen CYPIA2 – och det har cirka hälften av alla svenska kvinnor.

  • 5. Din lever skyddas mot cancer
    Enligt en japansk studie minskar en enda kopp kaffe risken för att få levercancer. Studien bygger på försök med råttor som matats med pulverkaffe. Flera studier visar dessutom att kaffe skyddar levern mot skador orsakade av stor alkoholkonsumtion. Tyvärr går det inte att bota baksmälla efter en våt kväll med kompisarna med en kanna koffein. Det skulle bara orsaka irriterad mage och torka ut dig ytterligare.

  • 6. Du kan undvika gallsten.Om du dricker tre koppar kaffe per dag minskas din risk för gallsten med 40 procent. Forskare vid Harvard School of Public Health har följt 46 000 män under tio år och funnit att ju mer kaffe, desto bättre, när det handlar om att undvika gallsten. Forskarna förmodar att det aktiva ämnet är koffein, eftersom det gör att gallblåsan drar sig samman och töms oftare, så att inga stenar hinner bildas.

  • 7. Din risk att få typ 2-diabetes minskar.
    Varje kopp kaffe minskar risken för att utveckla typ 2-diabetes. Forskarna vet inte exakt vilka ämnen i kaffet som ska ta äran åt sig för den positiva effekten, koffeinfritt kaffe fungerar lika bra, så man förmodar att det måste bero på kaffets många antioxidanter eller dess innehåll av magnesium. En studie gjord vid Harvard School of Public Health visar, att kvinnor som dricker sex koppar kaffe dagligen löper cirka 40 procent lägre risk att utveckla typ 2-diabetes. Resultatet backas upp av flera inhemska studier samt studier från bland annat Australien och England. En svensk studie gjord på 8 000 personer visar, att kvinnliga storkonsumenter av kaffe minskar sin risk att få typ 2-diabetes med hela 75 procent.

  • 8. Ditt hjärt-kärl-system stärks 
    Direkt efter att du druckit kaffe ökar ditt blodtryck och din puls, men det är ofarligt eftersom trycket sjunker igen efter ett par timmar. En norsk studie av mer än 23 000 sjuksköterskor visar att 1–3 koppar bryggkaffe per dag minskar risken att dö av hjärt-kärlsjukdom med 24 procent. Detta stöds av flera amerikanska studier som också visar att människor som dricker kaffe löper lägre risk att få problem med hjärtat.

  • 9. Du hjälper magen
    Många förknippar kaffe med något som irriterar magen och gör att den producerar mer syra. Men mörkrostade kaffebönor innehåller faktiskt ett ämne som minskar magens syraproduktion. Forskare vid universitetet i Wien har kommit fram till att kaffe är rikt på ämnet N-metylpyridinium som till synes blockerar cellernas syraproduktion. Om du dricker mycket kaffe kan andra ämnen, bland annat koffein, dock fortfarande vara besvärande för magen.

  • 10. Din risk att få tarmcancer minskar
    Med fyra koppar kaffe dagligen kan du minska risken att få tarmcancer, visar en svensk studie. Man förmodar, att det beror på att maten transporteras snabbare genom systemet när du dricker lite kaffe, och att kaffe minskar kroppens utsöndring av gallsyror.

  • 11. Din träning fungerar ännu bättre
    Forskning på tio cyklister som först fick koffeinfritt kaffe och senare vanligt kaffe en timme före träning har visat att uthålligheten signifikant förbättrades efter intaget av vanligt kaffe. Cyklisterna, som ansträngde sig till sitt yttersta, klarade en kvart längre efter intag av 330 mg koffein, och samtidigt bedömde de att det inte hade varit så ansträngande som då de drack koffeinfritt kaffe före. Förmodligen eftersom kaffe påverkar det sympatiska nervsystemet. Även fettförbränningen var väsentligt förbättrad efter intag av koffeinhaltigt kaffe, medan kolhydratförbränningen inte påverkades.

(Lånat från iForm) 

Påtår på det?

Puss!
/Döden döden döden


onsdag 24 september 2014

Står och stampar

Kommer ingen vart.



Tänk att så många i Skåne hellre röstar på Sverigedemokraterna i landstingsvalet än, säg Vårdpartiet, som knappt fick några röster alls, eller C, MP, FP, V, FI för den delen. Att man med hela sin kropp väljer tokskallar framför människor med kompetens och hjärta. Jag är djupt fascinerad. Skrev om det där med meritokrati i samband med sjukvården tidigare, och en klok person jag känner tyckte nog ändå att det var bättre med folkvalda i vård och omsorg. Så jag har gått och funderat på det lite av och till sedan dess. Men med facit i hand så vidhåller jag nog min åsikt: hellre kompetent och engagerad sjukvårdspersonal som representanter i Region Skåne, än rättshaverister (läs: SD) utan kunskap, laddade med hjärtan fyllda av en ideologi fullständigt baserad på invandrarhat eller -rädsla, och direkta lögner kring vad de har och vill åstadkomma politiskt. De är ett högerpopulistiskt parti och har absolut ingenting med Tage Erlander att göra. Okej?) Jag vill överhuvudtaget inte ha några sköna lirare i politiken. Jag vill ha dugligt folk. När det gäller Vårdpartiet i Skåne, vilka jag faktiskt röstade på (bara med hjärtat och helt utan taktik. Shame on me!) så undrar jag lite försynt om det kanske vore klokt att inkludera sådana som mig: patienten och den anhöriga? Men vad vet jag, hjärnan är full av gammal gröt just nu. Slår hårt och knackigt på det stackars tangentbordet.  

Jag tappade luften lite. Vem och vad ska jag tro på? Går det att fortsätta efter den här nesan? Att en stor del av Sverigedemokraternas framgångar faktisk beror på äldre damer är något jag också fascineras över. Och att man inte talar om det mer. Det är kanske så att det är lättare att se de där vrålande trollen med järnrör, men har ni hört tanterna viska någon gång? Det har jag. Damen som ställer sig och stirrar och virrar på huvudet åt tiggaren, eller tanten som väser: SPÖÖÖÖKE efter flickan med huvudduken. Vi borde nog ta hand om tanterna lite bättre, tror jag.

Men en sak är jag däremot väldigt säker på. Det är att det aldrig är så enkelt som vissa vill få det till. Jag håller helt med Orrenius om skolan*, och Boisen har också en pytteliten poäng, men vad de missar är vad som händer när något faktiskt händer. Det vill säga om någon har dyslexi, svårt hemma, är sjuk, olycklig, blir mobbad, har sjuka anhöriga eller någon form av handikapp eller diagnos. Det är då det brukar brista nämligen. Sedan kan föräldrarna vara hur närvarande, kloka och fina som helst, men dom kan inte vara experter på allt. De ska vara föräldrar främst, inte logopeder, pedagoger eller kuratorer och så vidare. Alla har inte heller två föräldrar, bil och cash på banken till läx-hjälp. Just sayin'. Så enkelt är det tyvärr aldrig. Alla kämpar. Alla bär sina strider och just därför ska vi vara snälla mot varandra. Dessutom, såg ni programmet Djävulsdansen i går: Hillevi Wahl <3 dig, MEN skulle verkligen en svårt missbrukande förälder återförenas med sin själsligt hårt drabbade son i tv, med Ann Söderlund som stöd? Jag bara undrar. Något sensationslystet (oh, läckert tv-mässigt?) om ni frågar mig. Men jag kan ha fel?

<3
/Döden döden döden

* Vår förskola och skola där vi bor i vår M-kommun, ja, jag nyper mig i armen fortfarande. Så bra verkar det, men då är våra flickor friska och kloka som små barn brukar vara i deras ålder. Just nu och så tacksam jag är över det. Så väldigt tacksam.   

söndag 21 september 2014

Morgontimmarna

En söndag. 





Nu, två koppar kaffe senare, är världen inbäddad i grått. Omslutna. 

Kärlek
/Döden döden döden 

Kaffet och havet-lördag



/Döden döden döden 

Molly Nilsson-fredag


En bra konsert. Tvingade mig ut. Tryckte på mig lite nytt smink på det gamla och det blev väl inte fantastiskt precis, men jag kom ut. Hon är säker. Publiken i mittbena och mörka ögonbryn. Söta normcore ungdomar.

/Döden döden döden 

Tillägg: M N är inte bra, utan rätt så fantastisk. Älskar artister som både män och kvinnor blir lite kära i. Det finns vissa sådana <3.

fredag 19 september 2014

You'll always find me

...in the kitchen at parties.


(om det där med hjärnskador, män och att vara stark) 



Jag är ganska så bra på att laga vanlig mat*. Jag är till och med helt okej på att baka, vilket jag förtränger så gott det går. 

När jag väl gör de där köttbullarna så känner jag mig så himla bra. Som att hela mitt människovärde ligger i köttbullsperfektionen. Så goda, så runda och så lite hemodlade grönsaker, sås och pressad potatis till. Ja, ni hör, rena Lantlivs-reportaget (tvi vale*). 
Det är samma sak när jag cyklar över fälten i motvind. Den lilla sitter i en för liten barnstol därbak och pratar och pratar och pratar och hennes fötter stöter i mina ben varje tramptag jag tar. Jag försöker säga att vi kommer att välta för mamma orkar inte hålla cykeln igång mer. Mamma måste få ha det lite tyst när hjärnan skriker och kroppen gråter; det bultar och kraften sinar med värken. Då, i de ögonblicken kommer den där mammavärderingen upp i mig: att jag måste stark och duktig för sådana är riktiga mammor. Så känner jag mig jättebra och stark; tvingar mig, fast jag inte klarar av det. Jag går ju fullständigt sönder.  Sen, blir jag en jättedum konstig mamma som inte fattar någonting: jag glömmer spisen, hittar inte orden eller sammanhangen och chansar, samtidigt som jag haltar, öronen tjuter och själen liksom vissnar ihop. Blir så konstigt: så förstörd. Jag är inte hemma. Men jag bara måste klara det, och för en kort stund känner mig som världens bästa människa. Det är en härlig känsla, men var kommer denna idioti ifrån? De korta sekunderna av självförhärligande? Att jag bara är bra om jag orkar? 
Testar att ta det lugnt i trädgården istället. Det går inte att sluta, tills jag hör mig själv flåsa högt. Håller på att ramla ihop och sen yrselbruset i huvudet (bzzzzz i pannan). Släpar mig fram. Grannarna måste undra? Tänk, vissa som blir svårt sjuka, blir friska igen, men jag kommer alltid att vara så här trött. Tanken är outhärdlig och att svårt att stå ut med. Måste jobba med acceptansen, hitta balansen. Går in. Tänker att jag kan sätta mig i tystnad och ensamhet och klippa små lavendelblommor. Det går en stund, sen börjat det brusa och susa i huvudet. Det blåser ute. Vill så hemskt gärna göra något. Pausar facebook en tid: det enda sociala liv jag har. Undrar om jag blir piggare av det, men hur trött, uttråkad och ensam kan en människa bli? Kämpar på. Det vänder ju alltid åt något håll.

Jag ville starta en ny väg att vandra på. Eller en våg av föräldrar som sade NEJ till hetsen oftare, men jag tvivlar på att vi (jag) kan det. Problemet ligger kanske i hur man generellt värderar (kvinnlig) duktighet och föräldraskap? Att det är så himla duktigt och viktigt att vara stark (och pysslig, mild, och överambitiös). Starkare än man är. Eller är det bara är jag som har de här problemen? Män är som hjärnskadade kvinnor (kommer inte ihåg en enda namnsdag, födelsedag, eller var vintervantarna ligger och jobbar bäst, gärna ostört, med en sak i taget och så vidare*), men hjärnskadade kvinnor är en synnerligen otrevlig belastning. För någon jävla ordning  på torpet måste det ändå vara!? Nej, jag ska kämpa och näbba ifrån. Hytta med näven åt alla 'duktiga människor' och åt mig själv när jag faller igenom.  Så trött på mig själv och mitt behov att känna mig stark och duktig. Borde inte jag (och du med) satsa på att bli världens bästa på att ta det lugnt istället? 

-  Ja, för varför går jag alltid och nynnar på Internationalen när jag går hemma och städar? 





  

Thank God It's Friday!

/Döden döden döden som skriver en lång, rätt kass, men inte helt oviktig, text  för att få anledning att lyssna på Jona Lewi. Det ni.

*Under optimala förutsättningar måste tyvärr tilläggas.

*Inget ont om Lantliv <3 men tidningen hånskrattar rått åt mig och mina drömmar. Blir deppad, inte peppad, om man säger så. 

* Erkänn problemet. Gör något. Är det så att den stora majoriteten av charmigt förvirrade långsamma män inte reder ut vardagsbestyren, kanske det är dags att låta männen gå ner i arbetstid, eller att kommunerna går in med hemhjälp i någon form, i alla fall när det finns barn involverade? För den här obalansen är inte okej. Det är inte charmigt att glömma bort allt hela tiden, det är skitjobbigt (jag vet!). Det är bara det att vi kvinnor älskar, eller tvingas, känna oss som riktiga kvinnor, vad det nu betyder, och många se männen som helt hjälplösa. Roller, mönster eller genetik (beats me, men troligtvis lite av allt). Ja, jag generaliserar och förenklar mycket, mycket grovt, men faktum är att jag skulle kunna skriva en roman kring detta och stapla exempel rätt så högt. Däremot, måste jag verkligen understryka är det här ett gemensamt skapat problem som borde gå att lösa: It always takes two to tango. Alltid, och utan pardon. OM vi nu orkar se oss själva i spegeln. Alla är olika. Jag vet det och du med.  Puss igen.

torsdag 18 september 2014

Pausar lite




Nu kommer doften.
Höstkallon och mörker.

/Döden döden döden

onsdag 17 september 2014

Problèmes D'amour

Morgongympa igen.





Det är bra att röra på kroppen (det svänger, katten).

Puss!
/Döden döden döden


tisdag 16 september 2014

Socialdemokratin

Läget?



VALET 2014 (vilken rysare)


/Döden döden döden

En tröst på kontoret

Stäng kontorsdörren och så ställer du dig upp. Sen börjar du röra på dig. Det räcker med att vagga lite. Kommer att kännas toppen! Lovar och svär. 




Puss <3!
/Döden döden döden


måndag 15 september 2014

Kämpa





Så här dagen efter: Är det verkligen någon som på allvar är förvånad? Tänker att borgerligheten ändå måste känna viss tillfredsställelse; de får ju fortsätta att nästan regera eller bråka lite klädsamt tillsammans med SD, utan ministerposter och ansvar. De rödgröna får jobba i motvind för ökad humanism och värme för stora som små, miljön, landsbygden, jobb och infrastruktur. Det är dags att kräva Sverige åter. Kanske självdör Sverigedemokraterna om den stora delen av dem vi andra röstat fram reder ut att samarbeta. Det blir svårt att spela offer när man är tredje största parti nämligen. Jag tror att Sverige klarar det. Jag tror att vi klarar det. Jag tror på oss (den stora majoriteten består helt klart av ganska kloka oliktänkande människor). 

Puss!
/Döden döden döden (den här dokumentären ska jag försöka se snarast möjlig) 

söndag 14 september 2014

lördag 13 september 2014

Island In The Sun



Saknade Weezer helt plötsligt...
/Döden döden döden

Skapelseberättelsen


Läs här



/Döden döden döden 

Allrakäraste syster




Rösta med hjärtat och hjärnan så blir det bra. Rösta bara. En gammal klasskompis som hade jobbat mycket på förskola sa någon gång något i stil med att den starkaste kraften vinner stämningen i gruppen. Ibland styr de onda krafterna i gruppen, ibland de goda. Som det där med mobbning ni vet. Starka snälla behövs alltid för balansen i den största, oftast smårädda och tysta, gruppen. Jag ser väldigt tydligt vilka som gillar att mobba i svensk politik, så för mig är valet hyfsat lätt, men att säga att det känns okomplicerat vore naivt. 

Nu drar vi från De Elaka i Den Stora Hemska Skogen. Till De Snälla!

Hoppas jag.


Så mycket fred och kärlek!

/Döden döden döden


fredag 12 september 2014

Moonlight Shadow



Till alla nattugglor. Ni är inte ensamma.

<3

/Döden döden döden


Can't Be Too Responsible



Ska cykla barnen i blåsten. 
Jag hööör inte vad ni säger,
försvinner i vinden.

Puss!
/Döden döden döden



onsdag 10 september 2014

En parentes

SKREV UNGEFÄR SÅ HÄR PÅ FACEBOOK I FÖRMIDDAGS:


Kulturella skillnader. 

När jag flyttade till Skåne för ungefär hundra år sedan reagerade jag på mycket, kanske på två saker främst: 1) Segregationen2) Att det inte rådde socialt konsensuskrav (Oh, Lord)! Folk kunde liksom vara lite motvalls och det var inte alls så jag tyckte ett det skulle vara när man gick på säg Tempo, KB eller Brogatan eller... 
Jag ville ha det mer socialt smidigt. Som i Stockholm, där folk helt säkert inte heller var överens, men över en öl på något etablissemang så höll man liksom god min och pratade om ditten och datten. Det kunde vara musik, eller politik, men konversationerna flöt, lagom käckt och säkert falskt, men smidigt och gött. Jag älskar att vi tycker olika, men man ska vara smidig har alltså varit min devis. 

Igår skrev jag ett inlägg här om F! och jag har nog aldrig mått så dåligt över ett inlägg som just detta. (Upprinnelsen var ett Instagam-flöde där en person frågade @feministerna hur hen skulle rösta och jag frågade i samma tråd om det där med Soraya och EU-gruppen och fick först ett snabbt svar om att det vara bara taktik, så min spontana följdfråga blev om det främst handlar om teknik och makt, snarare än ideologi? På detta fick jag inget svar. Jag är och har alltid varit feminist. De är väl alla? (Nej, jag har faktiskt träffat en kvinna i musikbranschen som kallade sig själv "anti-feminist" och jag är fortfarande chockad.)). Och helt plötsligt inser jag att jag blivit skåning, att jag är en motvalls jäkla typ. 

Läste även denna precis*, och för mig som vuxit upp i proggens öga, känns det väldigt viktigt att vägra stereotyper oavsett. Jag köper inte några paket rakt av. Det är vad du gör som spelar roll, inget annat. Massorna kan kännas härliga men att tänka lite självständigt är inte fel heller. Ja, ibland tänker jag att jag går omkring och ser ut som Gaby Stenberg (inte riktigt...) men därunder ruvar Claire Wikholm (med en mycket, mycket hest röst).

*Precis som jag önskar att Fredrik Backman (en folklig kis som man kan lita på utan att det känns för knepigt) skrev det jag skriver ibland, så drömde han om Filip & Fredrik, Molly Sandén med flera (ni behövs. Ni skulle göra all skillnad).

Puss <3
/Döden döden döden   

tisdag 9 september 2014

Pretty in pink

Festa med F!



Nina Björk är så himla bra. Sitter här och funderar på Fi. Ibland får jag för mig att det bara är en fest; en massa coola akademiker, hbtq-vänner och kändisar som festar och peppar varandra - och vackert så (åh, fy mig, så fördomsfull jag är. F!, kanske vår tids suffragetter?). Jag, som isolerats i ett villaområde och hamnat lite utanför och på sniskan, jag inbillar mig att de mest finns bland välsituerade i storstäderna - och att det, precis som i SD:s fall, till stor del handlar om personkult och PR. Alla älskar Gudrun och rosa (utom Jimmies gäng då).  Jag blir liksom både kär och överrumplad av all rosa kärlek, men ändå ligger det något och skaver i mig.
Jag hoppas att jag har fel, för Fi:s frågor är givetvis urviktiga. Så nog ligger det på mig alltid; att jag är så fruktansvärt usel på det där med att vara kvinna? Jag vet liksom inte riktigt hur man gör. Hur man fnissar och gråter och beter sig. I alla fall inte i grupp. Jag saknar begåvningen och kan inte koden, eller så vägrar jag den för jag förutsätter jämlikhet. Det är inte ett krav. Jag förutsätter det (och det är väl som bäddat för trubbel) - Och visst, visst vill jag ha ett parti som kämpar för jämlikhetsfrågor (men inte bara fokus på jämställdhet) för jag känner att jag och vårt är större än mitt (kön). Jag är en människa, och nu vill alla festa med Fi, och precis som Nina Persson säger klokt i Fi-filmen nedan, så önskar jag att det inte ska var en trend. Så tänker jag på Nina Björk igen och på en som skrev så här i sitt bildflöde på Instagram nyss: 'och just nu brinner mitt <3 för de som kämpar i det tysta och i ett underläge'. Så tänker nog jag med.

Och ni ska veta en sak till. Jag vet och kan ingenting. Jag vill bara att alla ska få det så bra och vackert som det bara går. Alla. Jag tycker och jag prövar mer än gärna mina idéer. Jag tror att det är vettigt att sådana vanliga, oproffsiga människor som jag, luftar idéer och ifrågasätter ibland. Inte bara tankesmedjefolket eller de med fasta politiska agendor. Alla verkar undrar hur en SD:are tänker, men ingen frågar grannen, eller faster Rut, om ni förstår hur jag tänker? Så jag är skyldig mig själv och mina barn att inte bara vilja vara med och haka på, utan också vara lite tråkig, peta lite på andras tankar och försöka lära mig något litet då och då. Lyssna på Nina Persson nedan.




Alla lika alla olika.

Snart ska jag väl skriva om min teori kring män och hjärnskador, men jag tyar inte riktigt. Vi tar det efter valet. 

Fred och kärlek!

/Döden döden döden - en riktigt ovanligt trist typ.

- Förlåt, säkert 90 % mina, framförallt kvinnliga, vänner, men jag kände mig tvungen att ifrågasätta festen lite. Jag är kanske avundsjuk, eftersom jag är alldeles för trött för party - och det i sin tur beror på hur samhället ser ut, utan att exkludera jämställdhetsbiten. Tvärtom (I'm well aware). Kanske är det flödet som blir för övermäktigt för mig bara? Att jag bor så här utanför stan i grill- och äppelträdslandet och helt enkelt inte riktigt förstår. Eller är det tanken på Alliansen, som haft åtta år på sig, och nu, med facit i hand, så känns varken skolan, vården, försvarsmakten, miljösatsningarna eller Nuon-affären vara särskilt så mycket att stoltsera över? För att nämna några få små bekymmer. Så, det vore så ledsamt om F! eventuellt omkullkastar möjligheten till förändring och miljöförbättring, trots att intentionerna är så goda. Jag hoppas innerligt att jag har fel.



Für Dich

FÜR MICH



/Döden döden döden

lördag 6 september 2014

Min röst



Allt nedan har jag skrivit om förr, men kanske lite mer avvägt. Jag har tjatat och jag har frågat mig själv, och ut i rymden. Inte har jag blivit så mycket klokare. Frågorna kvarstår ju, men så här tänker jag:

Jag vill ha ett samhällssystem som tar hänsyn till miljön. Bra vatten, mat, luft, djurliv, tågtrafik, natur; bästa möjliga förutsättningar för allt levande med andra ord. Man skulle kunna tycka att det är det som kallas för sunt förnuft, men det finns alltså människor som på allvar tror att vi inte kan göra något åt miljön om inte ett pyttelitet gäng först fått härja företagarsansvarsfritt. Sen tar vi ansvar, sen ska vi hjälpa till, vi måste bara bli riktigt, riktigt rika först (the trickle down effect)Jag älskar i det stora hela företagande, det är baske mig ofta väldigt kreativt och bra, men avskyr ord som entreprenörsanda (vad tusan, kalla dig säljare vetja!). Läs den här fantastiska artikeln i DN. Vi är på väg dit nu nämligen. I raketfart. 


Jag vill att alla arbetarklassens kvinnors löner höjs rejält så att alla faktiskt kan dela sin föräldraledighet. Allt annat vore grymt, speciellt mot barnen

Om skolan, om ROT & RUT och de fattiga och rika: låt våra barn vara trygga och få lära sig i en riktigt fin och bra miljö; bygg slott, inte baracker. Ge lärarna (en rejäl lön och) en chans i hela Sverige och i alla områden.
Bygg bra, låt alla få ta del av RUT och ROT, eller slopa helt. Har du låg inkomst (RUT och ROT) eller bor i hyresrätt (ROT) får du inte begagna dig av dessa skatteavdrag. Förstår ni detta? Och inbilla er inte att ROT-gubbarna anställer arbetslösa, eller städfirmorna för den delen, de tar bra ofta in folk från anda låglöneländer eller slarvar med avtalen. Så, please, försök inte lura i mig att dessa bidrag gagnar någon svensk arbetslinje i alla fall. Låt människor jobba sex timmar, så kanske folk orkar ha lite sex och fler fick arbeta istället. Det ska inte bara vara de välbeställdas rättighet/möjlighet att jobba mindre, vara lediga längre, resa långt, slippa städa, motionera, skaffa läxhjälp, köpa ekologiskt. För de rika jobbar allt mindre och tjänar alltmer. Faktiskt. Och det här syns visst i skilsmässo-statistiken såväl som livslängd och hälsostatus. Det är lättare att älska och leva om man får tid och ro till det. <3 <3 <3 <3

Så sjukvården, hjärtebarnet. 
Jag är otroligt trött på att man går ut i media med information om att man aldrig förr har man satsat så mycket pengar på välfärden, när pengarna faktiskt inte hamnar där. Räkna lite. Tänk lite. Tänk lite till och om polletten fastnat någonstans på vägen, här en snabböversättning: om pengarna försvinner till skatteparadis, hur kan man då hävda att de har hamnat i välfärden? Om du har svårt att förstå vad sjukvårdspersonalen säger, eller statistiken på anmälda patientskador så fråga runt lite. Det pågår en livsfarlig och allvarlig kris inom i princip all vård idag. Vad hände förresten med läkarsekreterarna, ambulanserna, cancervården, strokevården, psykiatrin, barn och ungdomshälsan och rehabiliteringskedjorna som inte håller - eller upphört att existera? Jag vill att unga som gamla som är olyckliga ska kunna få träffa en psykolog, inte en riskkapitalist eller egennyttig 'entreprenör', när livet gått sönder. Att vi ska låta sjuka få bli friska. Ge dem redigt med sjukvård, rehabilitering, respekt och pengar. Spotta inte på dem som har det sämst. Var snäll. Tänk lite. Tänk lite till på den rådande skatteomfördelningen.

Att vara lite svensk och det där med arbetsrätten.
Jag är stolt över att vara en hyfsat neutral svensk och mycket tacksam över att jag har fått växa upp så här tryggt (även om jag i hemlighet drömmer om en vacker Medelhavsvilla, man får fantisera fritt), för jag hatar krig, och förhoppningsvis du med. Jag kan absolut tänka mig en allmän värnplikt (allmän alltså, inte bara boysen) men begriper verkligen inte varför vi skulle gå med i NATO helt plötslig. Precis som det där med uppluckrad arbetsrätt från krigsmannen Janne Björklund. Vet ni, arbetsgivarna gör sig lätt av med folk ändå. Verkligen, och fråga vilken bemanningsanställd som helst, eller timanställd, frilansare eller vikarie för den delen. Eller bara någon som blivit lite äldre och tröttare. Fråga runt lite. Gör lite research bland vänner eller i media. Fråga mig annars, så kan jag länka dig vidare. Det är inte helt okomplicerat, men vi behöver verkligen inte göra det ännu värre för de värst utsatta. Eller hur?

Ja, hur vill du leva? Hur vill du att andra ska ha det? Tänk på vilka partier som kämpat - på riktigt, och inte bara hävdar det så här i efterhand - för arbetarnas, de homosexuellas, kvinnornas, flyktingarnas och barnens rättigheter. Allas rättigheter (semestern, skolan, sjukvården och yada yada). Pssst, de flesta vill verkligen vara med, men allt färre får det. Jag vill att alla ska vilja hjälpa till lite mer. Jag tycker också väldigt mycket om fred och frihet, men också om ansvar och kärlek.  Jag önskar att en folklig kille som, säg Fredrik Backman, hade skrivit den här texten och att alla hade någon att klappa på. Och snälla älskade feminister, jag är med, en av er givetvis, men sluta prata för mycket om patriarkala strukturer och genusperspektiv: prata om livet istället. Det är skitviktigt. Speciellt just nu. Tänkte på det när jag såg Jimmie och Gudrun på tv. Han slinker undan med papegoj- och härskarstil då han mest möter andra lika priviligierade, men mer väluppfostrade individer (läs: politiker och journalister). SD-folket kan mest av allt liknas vid rättshaverister och det blir oerhört tydligt när man ser hur Kent Ekroth inte kan möta vanliga ungdomar till exempel. Vanliga människor kan de inte rå på, bara försöka lura. Allas lika värde är nämligen inte en floskel, det är något värt att kämpa för. Hur olika vi än är.

Ja, hur gör vi? Och du, du är inte Stalinist för att du vill allas väl. Du är bara en vanlig miljövänlig humanist.

Avslutningsvis, några ord om kärlek. Direkt till dig, Jimmie:

"... Kalla mig naiv, man kan ägna ett liv åt att försöka begripa kärlek och frånvaron av kärlek och vad den gör med våra liv, och det är både bortom politik och samhällsdebatt, och en del av det. Som en vän skrev i ett brev för en tid sedan:

”Kärleken? Den mest överreklamerade och undervärderade sak som finns. Ibland, om man träffar på den, måste man rusa, ibland måste man stanna, och avstå. Ibland, om man rusar, kan det bli förfärligt. Ibland, om man avstår, kan det också bli förfärligt, fast på ett annat sätt. Ibland kan man göra både och, ibland kommer man undan med det. Men kärleken finns, och den måste få finnas, man måste ge den rum att finnas. Annars finns vi inte.” 

Läs hela av Elisabeth Åsbrink, DN

/Döden döden döden

fredag 5 september 2014

The Crawler



Blommorna prunkar än. Löven mest i en enda mörkgrön nyans, om än fläckvist guldrött i solnedgången. Om våren doftar förväntan, så doftar höstarna mina förhoppning. Nu ska vi få vila och förkovra oss i mörkret, med skön musik och några svåra ord. Bli lite lugnare. Något klokare. Äta svamp och hålla hand. Fast det blir aldrig riktig så Gilmore Girls-sött som jag tänkt mig. 
Just nu befinner sig min lilla värld i ett ingenmansland. Lite matos och en dieselpuff och så människa. En doft av ungdomlig parfymering eller cigarett. Men luften, i sig, bär inte med sig mer än så. Just nu: skördetid.

Tankarna fladdrar. Hjärtat slog så märkligt hårt i simhallen idag. (vissa dagar kommer jag inte ihåg hur man simmar, andra dagar skjuter jag fram som en pil). Tänkte att det vore också ett ställe att dö på. Sedan tankarna på oss. Oss simmare: pensionärer, barn, fattiga, rika, kända eller grå, några pyttesmå. Alla kroppar är där; världen i miniatyr. Jag tänker de här tankarna varje gång jag simmar. På hur vi beter oss mot varandra. Reglerna. Hur man får göra och vad som inte är okej. Jag tänker ofta på crawlarna, den där hänsynslösheten och samtidigt deras självupptagna stolthet över sina tighta badmössor, och att jag inte vågar säga till. Får en kallsup och tittar på klockan. Byter bana. Tänker på livet och på att jag nog mest bara vill simma ifred. Så dök sången upp idag på bussen. Hon sjunger så att jag faktiskt hör. Det låter som självkänsla. Eller så är orädd ordet jag söker? Jag simmar på.

Jag är ledsen, jag fångar inte orden med fingrarna alls. 

Puss
/Döden döden döden 

tisdag 2 september 2014

Bertil och jag


Bertil Guve (Fanny och Alexander - Ingemar Bergman 1982) 


Jag tyckte att han var förfärligt söt. Bertil. Bertil trodde att anledningen till att det inte gick så många, nästan inga alls, invandrare på Adolf Fredriks musikklasser, nog berodde på att de inte var så musikaliska. Kanske fick han en för svår fråga, han var faktiskt ett barn. Kanske var han bara aningslös, men jag tänker på honom när jag hör Alliansen*. Som små, små söta barn.


Pusspuss!
/Döden döden döden och förlåt Bertil, det var inte meningen att dra in dig i valdebatten. Det bara blev så 

*Omöjligt att rösta på. Hittar inga valsedlar. Eller är det tvåpartisystem de är ute efter. Som vanligt får man gissa.

måndag 1 september 2014

Lonerism


Att våga. Våga förändras och ändå vara intakt. Att våga känna efter en stund. Eller att inte låta någon annans idé om dig bli sann. Vara sig själv trogen i möjligaste mån. Det är inte så lätt när man i nog är som allra bäst i tystnadens brus i en solkig pyjamas. Men älska mig lite i alla fall. Jazz, släpiga dagar i lunk och blåst. I lågskor och manchester. 


Palais du Trocadéro, 1883
Atelier Nadar


Som jag älskar hösten i vinden. Sakta och försiktigt gulnar löven, och några rasslar ner och lämnar sin gren. Det är ingen brådska, än surrar flugor in, med distinkta små smällar, i fönsterglasen. Klopp. Plopp. 

Nu njuter jag av dånet någonstans vid horisonten. Himlen är stillsamt grå, och det regnar av och till. En skur, några droppar. Kvitter och tjo-tjo från buskar och träd. Ha, och så solen, du håller dig kvar. Sött det med.

Kärlek i september,
/Döden döden döden