onsdag 26 augusti 2015

Take a look at me now

and there's just an empty space



Minns när livet kretsade kring annat. När man åkte till Helsingborg med en klasskompis och det som var mest intressant var att åka vattenrutschkana och titta på killar (snygga frisyrer och sånt). Det var liksom lite av en livsstil och en hyfsat seriös hobbyverksamhet. Sen var ju godis, Niels Jensen och singlar rätt viktigt det med. Dagarna med snyftiga ballader och mäktiga framtidsdrömmar.

Att cykla utan att hålla i styret; armarna nonchalant längs sidorna med håret fladdrande i vinden. Där och då, med RELAX-tishan genom en somrigt sömnig Ingmar Bergmanstad och känna nerven. Några sommarfräknar, bultande hjärta och lite för stora framtänder genom stan. Den där skolstartsångesten i sensommarvinden. Pallade jag verkligen bära upp den där tröjan?

Nu såg jag att dessa Katharine Hamnett <3 t-shirts fanns på Liebling, kanske dags att slå till igen? Nya budskap, nu med cykelhjälm och allt. 




Fred och kärlek!

/Döden döden döden
Litet tillägg: Har jobbat på Liebling men har inte berättat för dem om att jag länkat till deras sida. Men, observera, jag är part i målet, så är det ju. Reklam är trist, men kläder är vansinnigt spännande: Första gympadojjorna, pop-långkalsingerna, klänningarna jag sytt, mammas velour, mössor jag virkat, heta drömmar om pressveck och gabardin, snön i kragen och smaken från vanten, mormors sandaletter och farfars flygarhatt och så vidare och så vidare. Farsans Fjällräven och spetsiga skor. Kläderna genom livet. Vad bar jag på väg till BB, och den där natten, sakta genom stan... ❤ 

Rocky


Rockström.

/Döden döden döden återanvänder

måndag 24 augusti 2015

Stockholm Monsters

Partyline




Älskar Stockholm, trots gamla monster, synder och allt. 
Vi hade lite fint ibland, vi två. ❤️

/Döden döden döden

Just a friendly reminder

Nanna Johansson från tidningen Arena


Från Nanna Johanssons blogg:
 'PS: Bilden skapades cirka en vecka före järnrörsgate, 

på den där tiden då Erik Almqvist
 (som skymtas här ovan) fortfarande var 

SD:s ekonomisk-politiske talesperson.' 


Vi är på femman, eller sexan, nu va? 

/Döden döden döden 

lördag 22 augusti 2015

Många kallade

få utvalda



Jag har ju en sådan svårartad allergi (borde väl söka hjälp?) kring begreppet duktiga flickor. Jag tänker också på det någon berättade för mig om maskrosbarnen och kriterierna för att det ska gå bra:

1) Begåvning.

2) Skönhet.

3) Någon vuxen som ser dig.

Känn lite på smaken: alltid dessa tre. Så självklart och så fruktansvärt. Som det där med runda kinder, skrattgropar och krulligt hår: lika sött som orättvist, och applicerbart på de duktiga flickornas klassresor, resonerar jag. Jag har verkligen inget emot framgångsrika, stiliga och begåvade människor, tvärtom: grattis, heja och hurra! Däremot är min övertygelse benhård kring alla människors lika värde. Vi måste hjälpa varandra, med eller utan stora ögon och fluffigt hår. Tänka lite mer på sånt: vi medmänniskor, lärare, kuratorer, poliser och andra livsviktiga för dem som har det svårt. Vi måste ifrågasätta, inte bara vår inre kompass, utan vår svåra ytlighet också. Vad vi faller för?

Jan Gradvall skriver i Di Weekend om barn med dyslexi. Vilka vi blir och vad vi kommer att göra beror inte enbart på huruvida vi sitter duktigt stilla på stolen, utan om vi har fått möjlighet att utvecklas i skolan med pedagoger som har en rimlig chans att ge det stöd som barnen behöver. Skolan, skolan, skolan. ja, ropen skalla, en bra skola för alla.
Så här skrev jag tidigare i veckan: 'och återigen: vem är duktig? Den som tänker självständigt, arbetar hårt och vågar pröva sig fram, eller den som gör som man förväntas och ska? Eller är duktig rent av detsamma som disciplinerad? Så låt oss kalla de duktiga flickorna för disciplinerade och begåvade i stället. Duktiga är alla som gör så himla bra de bara kan. Kvinnor som lyckats är framgångsrika, om vi ska vara petiga.' (läs den här, 25 aug).

Framgång kräver blod, svett och tårar.



Lyssnade klart på Sanna Lundell och sedan Alice TeodorescusSommar i P1 (två väldigt hårt arbetande och begåvade damer) för en tid sedan. Det var nog då jag att kom att tänka på maskrosbarnenDeras teman var lite lika, trots alla uppenbara olikheter. Det där med att inte knyta näven i fickan att våga tro på något, hur fel vi än kan hamna: och att inte ge upp. Men också om arv och skam och vuxenstöd. Besläktade, eller är det formatet som förvillar? Hur jag tänkte: yes yes yes, Sanna, precis så tänker och känner även jag, men också att Alice har sina punkter, sprungna ur hennes perspektiv och erfarenheter - även om det nog flyter oceaner mellan oss ideologiskt/filosofiskt (moraliskt?). Så här: jag tror också på att jobba hårt och att inte vara ett offer, MEN jag är medveten om att vi alla har olika utgångslägen och möjligheter. Alla kan och orkar inte lika mycket och på samma vis. Det här känner hon säkert också till. Det är tankarna om vägen dit och fram som skiljer oss åt - och framförallt vår blick på alla som inte lyckas, enligt framgångsmallen. Men Alice tillhör dom där som vet, som vet att livet är skört och att vad som helst kan hända: livets bräcklighet. Att skyddsnäten är trasiga. Det är alltid vi och dom. Dom där andra som lever i sin trygga förvissning med alla sina självklarheter. Och så vi andra. Vi hamnar där vi hamnar, på den ena, eller andra, sidan. Arv, miljö, eller omständigheter. Hos mig har den insikten skapat en slags livets ödmjukhet, en del väldigt gott och sådant jag gärna hade varit utan: osäkerheten och livspaniken; att aldrig riktigt kunna slappna av. Däremot tror jag att hon vill ta bort alla skyddsnät, medan jag vill laga dem. Däri ligger oceanen, och som den brusar och dånar. Jag tänker också att det är tydligt att Alice inte gjort en klassresa, men väl annat strongt och tappert kämpat på. Hon har fått börjat om, och det är nog så svårt och respektingivande i sig. Hade hennes välutbildade föräldrar flytt från Pinochets Chile hade troligtvis inte kommunismen varit det största existentiella hotet, men hon har rätt i att alla diktaturer är av fullständig ondo. Och att vi måste kunna tycka, uttrycka och tro olika, och samtidigt kunna tala med varandra: vi måste värna och respektera varandra mer.

Det kostar blod, svett och tårar även här.



/Döden döden döden

* Och nej, man kan inte anklaga Alice Teodorescu för att skryta i Sommar i P1. För om man skulle, mot förmodan, kräva att sommarpratarna inte fick skryta om sina framgångar så finge vi lägga ner hela baletten. Det är själva, ibland tjatiga, men också det härliga, själva upplägget och dramaturgin; essensen, om man så vill, av Sommar i P1: en ganska osvensk, svensk radiotradition. För dom kanske inte är så mycket duktigare än oss, men nog fasiken så mycket mer framgångsrika. Några är till och med mer spännande, och mycket mer begåvade än oss, men inte är dom duktigare för det. 

torsdag 20 augusti 2015

Saknar ord

Ibland är bilder så mycket bättre.




Puss ✊!


Neutralitet

Sanningssägare och mörkläggare 


'Rasistisk retorik och politik kan aldrig betraktas som ”normalt” i ett demokratiskt samfund, oavsett hur missnöjda människorna är med den politik som förs.' (DN-debatt)

(Från den här bloggen, citat: Desmond Tutu, #MillionsMarchNYC)

...'Allt fler människor misstror de politiska alternativ som erbjuds av etablerade, icke-rasistiska partier. Förklaringarna till detta är många, men oavsett vilka man föredrar och vilka åtgärdsförslag man förespråkar kan lösningen inte vara att ”ställa krav på invandrare”. Historiska erfarenheter, men även förfärande händelser i dagens Europa, vittnar om hur legitimt missnöje över växande klyftor riktas mot svagare grupper och inte mot de som bär ansvar för den växande fattigdomen och osäkerheten. Att ställa svaga sociala grupper mot varandra skapar spänning, våld, etnisk diskriminering och rasistiska hatbrott. Alldeles oavsett om vi betecknar Sverigedemokraternas ideologi som ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”, ”invandringskritisk”, ”nationalistisk” eller något annat, så vet vi alltså detta: partiet underblåser rasismen genom att peka ut en viss samhällsgrupp som roten till alla problem.' (DN)

Inkludera, inte integrera.


Tyckte ju att Heidi Avellan skrev bra och skolan, men kanske att det här debattinlägget ännu mer tydliggör problematiken med den lönsamma skolan (LÄS!!). Här ett exempel på en begåvad människa som gjort en klassresa, for sure. Tack vare skolan i Finland, från Somalia och allt. Så kära Sverigevänner, om ni älskade Sverige skulle ni väl se att vi verkligen behöver folk i hela det här landet och en bra skola för alla? Att alla ska få gå i en bra skola: nyanlända, analfabeter och mina och dina små barn. Vi behöver varandra och vi behöver en enorm mängd bra bostäder, skola och likvärdig sjukvård för alla (yadayadayada, vad jag är less på att skriva sådana här självklarheter...).  

Jag tycker inte heller att allt är så himla enkelt, som begrepp som (val-)frihet. Det är sådant man kan tala om, och tänka på i all evinnerlighet. Det är lika enkelt som komplext och tankemässigt svårt. Frihet är allt, men friheten att mobba, tjäna pengar på andra eller att skada människa och natur står i vägen för den enkla vägens retorik.
En klok person jag känner sa precis om FI: att de, de gör precis tvärtom (mot vad SD och många andra politiker och PR-människor gör), de gör något enkelt alldeles för svårt, speciellt för många av dem det berör. Vi människor tenderar ju att föredra den enkla, lätta och snygga vägen fram, vi med vår lilla lättja - och det befriande och sköna: att alltid skylla allt på någon annan, och det är väldig synd. Precis som att vi demokratiskt kan rösta oss fram till en diktatur (läs, och begrunda att ingen i SD-toppen någonsin sagt något annat, eller förnekat, det som står i texten*).  Därför måste vi våga tala med varandra och kunna ifrågasätta oss själva och varandra mer. Trots att solen skiner över havet just idag. Sverigedemokraterna lyckas dock med att ge oss en bild och en tydlig förklaringsmodell, hur skev och tokig den än må vara (man pratar siffror och skapar en känsla hos folk att de blir avlurade sina pengar).  Sedan är det svårt det där med politik, eftersom våra liv så styrs av den och det och vi får rösta, men egentligen inte vara med. Vi är många som är missnöjda och har tydliga orsaker till det, men vi behöver ju inte dras in i ett gammalt nazistparti, som drömmer om att stänga våra gränser och ett enpartisystem för den sakens skull. Och är vi rädda för muslimer (hur det nu är möjligt att dra alla över en kam!?) och känner oss hotade av dem måste vi kunna prata om det - och tycka olika. Jag avskyr burkor till exempel, men jag tycker verkligen inte illa om dem där under. Jag fattar det helt enkelt inte (och får väl jobba med acceptansen om det är kvinnornas fria val) mer än att det, som jag tolkar det, återigen säger mer om männens tankar om andra män än något annat. Att män skulle ha så svag impulskontroll att vi kvinnor inte kunna gå säkra om de finge se våra kroppar. Precis som svenska domstolar dömer kvinnor i utmanande kläder hårdare, och så är det väl ändå inte. Eller? Och vad alla anser om IS är väl inget man ens behöver skriva om då orden inte räcker till, men krossas ska de. Dessvärre har jag ingen aning om hur.

"...Under en följd av år, ända ned i nittiotalet, har i princip även de till höger om Folkpartiet beskrivit sig som liberaler, i den meningen att man sagt sig stå för marknadsliberala lösningar. Om nyliberalismen med stöd i Chicagoskolans ekonomer varit den dominerande politiska ideologin under tjugo trettio år, har något annat det senaste decenniet framträtt på den politiska kartan världen över, något som går att förstå som en reaktion mot att denna nyliberalism inte levererat arbetstillfällen och stabila ekonomier. Reaktionen tar sig även vänsterpopulistiska uttryck, men tydligast är återkomsten av en höger som inte haft uttalade representanter i de nordiska länderna sedan andra världskriget."

Så, den här artikeln som skymtade förbi i mitt flöde idag: om de kvinnorna som besegrade IS från tidigare i år som avslutades med:

Innan hon tar sin kalasjnikov över axeln och går mot byn där IS uppehåller sig 700 meter bort tittar hon på mig och lägger till:
Jag har alltid undrat hur det är att leva som en jämställd människa i ett samhälle fritt från krig.   

Så bilden överst. Det kanske hade räckt med den? Jag kan inte skriva, eller tänka särskilt klart. Egentligen känner jag mig mest ledsen över att jag inte förmår vara den mamma jag vill vara. Att jag bara är en liten isolerad, snurrig, mörkrädd liten lort. Så äckligt trött. Så hopplöst trött att jag vill lägga mig ner och dö en stund. Tänk att ni som känner rädsla eller oro över era liv och det ni kallar ert. Att ni väljer att fokusera på att känna att vi inte har råd att hjälpa andra, men gärna investerar i ett sprillans nytt kök. Det gör mig ännu mera rädd. 

Avslutar med Ola Larsmo: 'Demokratin, när den slog igenom i Sverige trots Unghögerns motstånd, byggde inte bara på att man byter makthavare genom omröstningar. Den liberala demokratin bygger också på en radikal människosyn som handlar om rättigheter och skyldigheter och om allas lika värde. Om medborgarskap, inte nationalitet. Vem av er vill kliva fram till mikrofonen och tala om den saken? Vi väntar.' (Personligen hoppas jag nog lite på Birgitta Ohlsson)

Kämpa <3

/Döden döden döden

* Politiskt har de gjort precis ingenting för unga, äldre eller för landsorten. Inga visioner, bara en vi-och-dom-politik. Så ser jag på saken. Och om man tänker att TROLLEN i TROLLSKOGEN nästan uteslutande sympatiserar med extremhögern/SD, så förstår man ju att deras kvinnosyn är mer lik IS-männens, än alla andras i alla fall. Det är inte någon svensk kultur, det är bara grabbig hatkultur. Söta snälla någon. Gör något bra av era liv istället (eller: fokus krokus, som vi säger här hemma)! 

Och här en hälsning från en glad Sverigedemokrat! Tjaba...



tisdag 18 augusti 2015

Skolstart

vem är duktig?

vem är smart?


Who Will Take My Dreams Away?

Tandgluggarna och cykelhjälmen, tårar och skratt. Dags för första klass. Den stolta, lite stirriga, blicken. Hon ställer inte in sig, för hon är den hon är. Det gör mig stolt och lite rädd. Jag känner till det där med flickors roller, och längtan efter att passa in; för att sen få lov och mod att bli sig själv, någon gång igen.

Jag tyckte för övrigt att Heidi Avellan skrev bra om det där jag också tjatat om, den där krossade Amerikanska drömmen. Den svenska skolans oerhörda viktighet och livsfarliga förfall (nej jag tror inte på att sälja ut skolan helt eller att satsa på låglönejobb-sektorn), men vi tycker lika kring detta. Framtiden bör väl inte enbart handla om gener, pengar eller tur? Sedan ska vi kanske inte stirra oss blinda på det där med utbildning heller. Kanske dags att fokusera mer på bildning och att alla behövs, på olika sätt. Läs den här texten från Sydsvenskan, och återigen: vem är duktig? Den som tänker självständigt, arbetar hårt och vågar pröva sig fram, eller den som gör som man förväntas och ska? Eller är duktig rent av detsamma som disciplinerad? Så låt oss kalla de duktiga flickorna för disciplinerade och begåvade i stället. Duktiga är alla som gör så himla bra de bara kan. Kvinnor som lyckats är framgångsrika, om vi ska vara petiga.

Nej, jag hänger inte med. Cyklar, cyklar, cyklar i cirklar, men det blåser på alldeles för hårt. Så en ramling, en bil och min eviga skräck. Min rädsla rider mig, skaver mina sår. Måste skärpa mig: sova gott, äta bättre, bli något lagom balanserat. Ja, drömmer på. Inte sjuk, trött och snurrig. Jag vill ju bara att det ska gå bra för de små. Idag var det jag som föll: förtvivlat sliten och svag. Aj, aj, aj. Även mammor vill gråta och behöver tröst och plåster ibland. Eller några lakritspipor i alla fall.

/Döden döden döden i motvinden




lördag 8 augusti 2015

Ögonblick

Sommarmånaderna 




Sommarledigheterna är snart över. Andhämtning saknas. Dessa fruktansvärda månader: maj, juni, juli och augusti. Det sorgliga kvartalet och lite till. Barnen och jag går liksom långsamt sönder, men klipper och klistrar oss bäst vi kan. Gråt och gnissel, klappar och lek. Det där djupa andetaget. Jag längtar efter dig. Att få andas och få vara för en stund. En enda tanke. En enda liten gång. Mumlar om tystnaden. Trånar och drar mig fram. En glass till bara. En enda liten glass till bara.

Sover dålig. Orkar inget. Huset stinker gammal sommarstuga. I natt slog åskan ner i byn. Varmt och grått. Som brandrök över nejden. Det doftar himmelskt och fåglarna kvittrar och kurrar så ovanligt fint och försynt. Tomaterna har kommit, vackra och kul, men dahliorna dem går det sämre med. Trädgården, vår lilla park, tar sakta form med hjälp av andra starka släktingars händer. Jag går med brutna steg. Hackar mig fram. Alldeles, alldeles för trött och det gör ju ingen glad.

Snart kaffedags. Det ska bli gott.

 När livet känns komplett.



Sekund för sekund.

Så strilar regnet ner. Och koppen fylldes på.

Puss.

/Döden döden döden