lördag 14 november 2015

Sorgen och Paris.

Hjärtat varmt och huvudet kallt?


Samling efter förra Paris-attackerna 

Stormen river i hus och hjärta. Sätter på en kanna kaffe, matar katten som kommer in regnkyld och blöt. Innan jag klivit upp låg jag i sängen och tänkte på hur andefattig och dum man ändå blir av Facebook: att jag jag nästan slutat läsa papperstidningar och hoppar kors och tvärs mellan de mest tilltalade och braskande rubrikerna, de fånigaste och de allra mest lockande bilderna. Hur jag numera tvingar mig själv att läsa längre texter och tappar djupet och lugnet: det som skulle kunna ge klarhet och någon slags sammanfattning: överblick, förståelsen och den riktiga tankens analys. 

Kaffet är klart. Kissemissen kommer lunkande och kurrande upp i soffan. Hon klämmer sig in i gropar och mellanrum, så nära hon kan vid min sida. Som en liten motor, så varm. Kaffet smakar sådär.  Öppnar mot världen och Facebook och läser om Paris, Paris hjärta, och det gör så fruktansvärt ont. Så bestialiskt och så mycket hat. Orkar inte läsa, men måste så snart jag bara kan. Det flipprar förbi diverse flaggor, hashtags, hjärtan och böner. Vems tolkning ska jag läsa först, vem kommer att styra mitt hjärtas tankegång? 

Finns det inga varma kloka mellanrum att gräva in sig i? Någon sansad, klok människa att lyssna till. Är det nu de onda diktatorerna kliver fram, i tider som dessa? Som jag önskade att våra politiker hade varit starka i sin övertygelse kring solidaritet och jämlikhet. Att de hade haft en riktning och en kompass att styra skutan med i denna blåst. Istället far de likt vindflöjlar och maskrossporer lätt, lätt bort. De tynar sakta i skymningen. Det var vackert så länge det varande, men nu känns det ganska mörkt.

Känner en djup sorg. Känner mig förbannad och frustrerad. Tänker på vilkas intressen döden göder. Läser denna. Börjar där. Sorgen och oron gnager i mig. Jag är rädd och jag påverkas men jag tänker inte springa några hatares ärenden. Gråter lite, en dotter klampar in. Hon vill ha en iPad och lyssna på Zara Larsson. Jag är för trött. En fågel piper ute i trädgården och dagen gryr. Låter ljuset komma in. Det blåser kraftigt och mitt huvud värker. Snart tredje veckan utan någon social aktivitet. Man blir dum och ensam av att vara så här trött.

/Döden döden döden

Frankrikes president Francois Hollande har infört undantagstillstånd i landet.

fredag 13 november 2015

Den som väntar på...

något gott, väntar aldrig för länge?





  



Tappat det. Minnet och känslan och allt det där. Men nu är det helg i alla fall. Om och om igen.

4 DECEMBER  ska bli spännande. Buddy the Elf-time är det ju alltid.



<3 Fred och kärlek,
/Döden döden döden



måndag 9 november 2015

Stormtroopers

Nionde november 




Vi är olika, men måste försöka nå varandra. I en demokrati ska olika verklighetsuppfattningar mötas, stötas och blötas. Då kan orden bygga broar.
Heidi Avellan 6/11-15 


Min man stod bakom några lokala Sverigedemokrater i ICA-kön i helgen. De pratade om skäggiga muslimer på ett vidrigt vis. Det blev inte jättegod stämning då min man inte kunde hålla näbben. Den ena delen av mig tänkte: "hurra!", medan min andra sida skrek: "neeeeej, tänk på barnen!" Det är farligt för oss att tala vår mening här, där vi bor, och våra barn kommer att drabbas hårdast. Dras in i något de själva inte valt. Kanske är det en av delorsakerna kring att så många håller tyst: barnens väl? En annan orsak är vardagsrasismen, som vi alla bär, men med ett universum mellan oss. Den sista, och den minst sympatiska orsaken till tystad, om man bortser från dem som faktiskt är onda på riktigt, är de som är fega: ni vet de där människorna som bara står och tittar på när andra far illa. Den tysta, lystna mobben, som både njuter och räds. Jag förstår rädslan, men att hålla tyst är faktiskt värre. Jag får påminna mig själv om det ibland.
"Även om det inte går att dra en ren parallell mellan 30-talets institutionaliserade pogromer och de asylboenden och flyktingförläggningar som sätts i brand i dagens Europa, ska man minnas åtminstone detta: att både det första koncentrationslägret i Dachau och den stora Novemberpogromen hade ett dubbelt syfte. Avsikten var givetvis dels att fördjupa isoleringen av judarna, men också att sätta skräck i ”vanliga” tyskar och avhålla dem från att sympatisera med eller till och med försöka hjälpa sina judiska landsmän." Björn Wiman DN 
Alla är väl en slags offer, men de som lindat in sig mest i de berömda offerkoftorna är väl ändå Sverigedemokraterna? Om vi betänker att i de första kommentarerna kring Trollhättan-dådet så skreks det om gissa vilka, sedan: oj, oj, oj, nu blir det synd om oss "Sverigevänner" (sob sob sob). Alla dessa krokodiltårar! Och man gråter och skriker över medias falska världsbild, och förlitar sig hellre på foliehattar än journalister som faktakollar och researchar som levebröd (dåligt betalat för de flesta som inte sitter fast och fint på redaktionerna, eller blir kommunikatörer* istället). Jens Liljestrand skrev för övrigt också intressant om frilanslivet i Neo 2013. Jag tycker personligen att klassisk media titt som tätt är med och skapar en bild av systemkollaps och springer rasisternas ärenden, och sedan skriver något klokt och humanistiskt, som en liten säkerhetsåtgärd. En liten fluffig åsiktsbakelse till oss alla. Så "Sverigevännerna" har faktiskt fel där med, tänka sig, Det är högt i tak, och man får tycka olika i svensk media. De flesta verkar kämpa i motvind, och slits mellan heder och ekonomisk verklighet. Däremot vågar inte "Sverigevännerna" reflektera och analysera på riktigt, och gör det lätt för sig: antingen skyller de på alla andra, eller så gråter de. De riktigt sorgliga figurerna skadar sig själva med hittepå-attentat, men den sämsta sortens fega och lata figurer är väl ändå de som frossar i önskningar om att andra, vanliga människor, ska drabbas diverse avskyvärdheter. Som Niklas Strömstedt nu senast råkat ut för, bara för för att han hade en åsikt. Tvi vale, va? 

Så en gammal text som flashade förbi i flödet idag:
"Det är ju det här vi måste prata om men inte vågar. Folk kan inte tala klarspråk om kapitalismen av rädsla för att stämplas som kommunister. Sossarna vågar ju inte ens säga att de är emot kommersialiserad välfärd av rädsla för att bli stämplad som vänster. Trots att de vet, att bara en offensiv välfärdspolitik kan stoppa Sverigedemokraterna." Åsa Lindeborg  (AB 1/11-12) .
Och visst är det väl så att alla som känner att de vill hjälpa till och stå upp för de värderingar som en gång byggde välfärden kan känna rädsla att prata för att betraktas som vänsterextrema, när det egentligen kanske bor en liten blyg folkpartist där inne. Eller för att stormtrupperna som SD nu byggt upp, de som oftast går under det gulligare namnet Troll (trots att de inte längre sitter anonyma) skrämmer så fruktansvärt mycket. Jag, som växt upp bland kommunister, socialister, liberaler och konservativa moderater. Bland alla dessa släktingar och vänner kunde vi tala med varandra och tycka väldigt olika, men hur talar vi till en som inte vill samtala? En som bara vill skrämmas och slåss... I värsta fall döda. Det som skrämmer mig är mest är nog ondskan, eller är det enfalden?

Sedan, ur en strikt kommersiell synvinkel: Skånes rykte, tänk på det ni rasistiska "Sverigevänner". Turism, bopriser (om man bryr sig om sånt) och tillväxt hämmas av att övriga landet och världen uppfattar att det bor en massa ogina rasister här, som ger en bild av att Malmö är något av en krigszon och Skåne fullt av hatare. För det stämmer ju inte. Det är väldigt vackert och generöst här också, och problem och kärlek finns det finns det överallt. Överallt.

Se Världens undergång: Hitlers uppgång och fall, och dra dina egna slutsatser.


Jag ville egentligen skriva om blåsten och solen och att grannarna börjat elda i sina kaminer igen. Om att familjen liksom blöder och söndras av trötthet och att jag måste lära mig att säga nej, men att jag inte riktigt vågar eller kan, eller vet hur man gör när man ska göra det.  Hur skönt det är med den ruggiga hösten och att det är bra att vara rädd för döden eftersom livet är  så mycket viktigare. Om drömmarna om stordåd och om snö. Livsviktig och nonsens i vår underbara värld. Jag tänker på julmust och miljön och  på att havet doftar gott.


/Döden döden döden

* inget fel med det, men visst hade det varit bättre med tidningshus fulla med journalister som kunde leva på det de har utbildat sig till? Just sayin'.

torsdag 5 november 2015

Berlin

Polaroids






Jag är för trött nu. Vilar. Det brusar. Pressar mig: tänker att en sak till bara, sen så. Hösten är mild och löven fladdrar ner från träden som flaggor av snö, eller aska. Tittar på en fotobok. En till önskelistan tänker jag. 

Jag repeterar mig. 

Jag är en skiva som har hakat upp mig. 
Jag är en skiva som har hakat upp mig. 
Jag är en skiva som har hakat upp mig. Jag är en skiva som har hakat upp mig. Jag är en skiva som har hakat upp mig. Jag är en skiva som har hakat upp mig. Jag är en skiva som har hakat upp mig. 

Jag är en skiva som har hakat upp mig. Jag är en skiva som har hakat upp mig. 
Jag är en skiva som har hakat upp mig. Jag är en skiva som har hakat upp mig. 

Jag är en skiva som har hakat upp mig. 

Jag är en skiva som har hakat upp mig.... Kanske underhållande på lekis?


(THE NEW YORKER)

Man är den man är. Formbar och stel och ganska tråkig.


Puss!
/Döden döden döden