torsdag 27 oktober 2016

Överlevnadshandboken

Havets sång.



Händerna i mammans ansikte, pussen och så hör jag min minsta snörvla till. Hon viskar att hon blev ledsen, att det här det var allt en sorglig film. Ibland vill man bara vara i ensam när man gråter konstaterar hjärtebarnet mitt. 

Nu har maken inte sovit en hel natt sedan tidigt i våras. Stora plågor efter en trafikolycka och jag drar själv med mitt och har svårt att tya bara det. Orkar inte läsa, skriva, tänka eller vara tillräckligt bra. I dimman på stenig och brant stig. Vi är bara så sönder. Så ja, nu ger vi upp. Vi var inte starka nog. Inte händiga nog. Inte rika nog. Bara för fel: för trötta och för svaga. Huset är fint och det mår bra, vi har gjort grunden och taket och målat väggar, golv och tak. Vi har fällt träd och plockat eternit. Lull-lullet och blinget skulle ju komma sen. Det där roliga och snygga, men nu orkar inte kropparna våra mer. Olust eller oförmöget, resursvaghet och vi är för sjuka. Jag längtar efter att orka vara mer med våra underbara barn. 

Visar, pekar och berättar men det är först när vi kommer ut i trädgården ledsamheten väller fram. Den fnösktorra syrénen som blivit starkare igen. Den med den djuplila färgen, en nyans jag aldrig tidigare sett. Men kanske är det mest Det Där Päronträdet som jag räddade (sickna päron det kom i år!) och pionerna jag jobbat med. Rosenbusken som bara blommar och blommar med sina rosa maränger till blommor vart år. Nu dallrar sista lilla rosen ensam på sin kvist framför sparrisfluffet som böljar där i bak. Rosen lyser oskuldsfullt i det alltmer djupt gröna.  Lavendeln sväller över. Magnolian, min vackra födelsedagspresent. Löven solgula.  Allt som vi odlat, planterat och satt. Bina som har haft det bra på klöverängen, och örterna och fjärilarnas ystra men också skört svajiga och vingliga dans. De glada fåglarna och gamle Frasse Fasan. Äpplena, grönskan, hallonen och alla sparrisarna som blivit familjens sommartradition. Växthuset och tomaterna och de små nätta blåsipporna, alla gullvivorna och igelkottarna och inte att förglömma katten som nu måst' in till stan igen. Tryggheten att veta att skiter det sig så kan vi odla vårt. En get, några hönor och en tupp, men nu ger vi alltså upp. 

Jag tänker att det kommer att bli fint med fiskbensparkett och stuckatur mitt i älskade Gangsterstan. 100 meter till Ica och kaffe och vänner någon gång ibland. Jag älskar stan och det kommer att bli jättebra. Men hur ska jag klara mig utan doften från ängarna och havet och vindens råa fukt? Att se havet, som en strimma skimra från balkongrummet i silver, kvicksilver och guld. En färja långt där borta i solnedgången och så gryningens fantastiska färgpalett. Flygplansbuller och alla drömmar dånet ger. Horisont i öst såväl som till väst (själen hurrar!). Lugnet och samtidigt lastbilstrafiken sus från öst. En räv, en moppe och alltid risigt hår och lergeggiga små tantaskor.

Nu kommer doften som bär allt: jorden, leran, snöbeskan, gräs och mull och så havets stilla vrede och lättsaltade skum. Fåglarna som höstflyr, och de små glada som stannar kvar. Våra kroppar vissnar och drar.

Citerar nobelpristagaren i litteratur 2016:

"Melancholy Mood"

Melancholy mood forever haunts me
Steals upon me in the night, forever taunts me
Oh, what a lonely soul am I, stranded high and dry
By a melancholy mood

Gone is every joy and inspiration
Tears are all I have to show, no consolation
All I can see is grief and gloom, till the crack of doom
Oh, melancholy mood

Deep in the night I search for a trace
Of a lingering kiss, a warm embrace
But love is a whimsy, as flimsy as lace
And my arms embrace an empty space

Melancholy mood, why must you blind me
Pity me and break the chains, the chains that bind me
Won't you release me, set me free, bring her back to me
Oh, melancholy mood

Finns så mycket mer men huvudet och jag vi räcker visst aldrig till. 

Puss
Döden döden döden 

måndag 17 oktober 2016

Det vänder

Jag ska skriva om varför jag inte kan skriva men just nu är det för svårt att skriva om att inte kunna skriva.
Men det vänder, det lovar jag dig.

Kärlek
/Döden döden döden

söndag 9 oktober 2016

Anklagelseakten

Oklarheterna

Renee So
Promenading
2010

Som så ofta nu för tiden känner jag den där förvirringen. Det är en salig blandning känslor: alltifrån osäkerhet och självförakt till jävlaranamma och optimism, men mest av allt känner jag mig ledsen och rädd - fast samtidigt lite modig då och då. Lite av allt. Eller kanske mycket av allt? Väldigt ofta känner jag mig också ensam om att känna så här. Det gnagande tvivlet, den skälvande oron och den förvirrande hoppfullheten. 

Dikotomierna som skapats av oss användare på Facebook, eller är det algoritmerna som isolerat oss? Läste precis om detta här. Minns också Stina Oscarsons text om att "provprata" och att vi inte gör det tillräcklig utsträckning längre. Vi vågar och orkar inte. Inte jag i alla fall, utom då jag liksom "tappar det".  Jag längtar efter samtal och dialoger och dagar då vi tycker om, eller åtminstone försöker lyssna på varann. Att inte måsta tycka exakt likadant kring allt i alla frågor och ändå kunna känna kärlek och respekt. Jag drömmer om att någon någon dag sade: Oj, det tänkte jag inte på! Så fel jag hade - vad spännande ändå! Istället sluter vi oss. Stänger dörrar och längtar bort (eller hem). Du shoppar, kanske ett nytt och illgrönt paraply? Nej, nog blev det allt ett svart.

Det som skaver måste visst alltid hyvlas bort. Jag tror att det kan vara lite synd. 

Puss
/Döden döden döden 

tisdag 4 oktober 2016

söndag 2 oktober 2016

A-laget

Eller B-laget?

Från Sydsvenskan


Maud Olofsson kritiserade "Resten av Sverige" för socialism och man kan ju känna sig aningen fundersam, eller så kan man välja att skratta lite snällt åt henne. Hon måste väl ändå betraktas som en av Sveriges i särklass sämsta politiker genom tiderna, om vi bortser en stund från Jan Björklund då? Partierna säger jag inget om.
 Om det nu är så att Sverige förändrats och förändras (helt normalt) och landet påverkas av in- och utflyttningar (och av Ståkkhållm) så vore det väl inte så dumt att ta diskussionen på allvar? Lösningarna må vara politiska, men frågorna rör alla. Vad är rimligt och vad är viktigt och hur ska landet tillåtas påverkas och se ut framöver. Sverige är, vare sig vi vill se det inte inte, större än Stockholm och storstadsregionerna. Här i Skåne finns också en känsla av vanmakt och i hela Sverige töms mindre samhällena på invånare, men det händer i storstäderna också, vilka påverkas av stora köpcentrum utanför centrum. Har någon åkt bil genom Värmland på sistone till exempel? Våra rika villaförorter, orättvisa städer och så all skog och övergivna hus och byar.  Kristina Axén Ohlin tyckte i SVTs Gomorrons Nyhetspanel i fredags att man skulle låta uteliggarna bo i husen vilket kan låta klokt, men det löser inte några infrastrukturproblem precis. Eller tänkte hon sig att de får bo och reda sig helt själva i ödemarken? Men så vad kan vi göra? Att förneka ett problem är aldrig svaret. Däremot behöver det inte vara nattsvart heller. Säger jag från sängen under duntäcket i den rika kommunen. Härifrån åker vi in för att roa oss i den mycket fattigare kommunen som tydligen får 4,9 miljarder från Estocholmo. Man kan bli yr i mössan för mindre. Hur det ligger till vet jag egentligen inte, men jag vet inte hur många nyanlända Täby och Vellinge exempelvis tar emot om vi talar proportioner heller? Det är väl aldrig helt svart eller vitt. Regnbågigt är bästa färgen om ni frågar barnen. Nyanserna säger tråkig mor. Men faktum kvarstår: Landet förändras. 

Några andra som förnekar alltifrån problem, resultat till forskning är den privata skolnäringen. När Lärarförbundets ordförande skriver om lärande före vinst i DN Debatt "Lärarförbundet efterlyser därför en debatt om skolans resursfördelning och ersättningssystem." så lämnar en bekant förbundet. Oklart varför. När jag talar med en utlandssvensk så talar denne om oviljan att flytta hem delvis beror på den dåliga svenska skolan. Man hör nästan paniken i rösten. Lärarna är satta med munkavle i den privat skolnäringen, resultaten rasar och vi föräldrar framstår som paranoida bakåtsträvare som ifrågasätter ovetenskapliga pedagogiska medoder som C3B4ME. En metod som innebär att  lärarrollen byts ut till en slags tyst coachfigur (skaka på huvudet, peka på C3B4ME-skylten: fråga och sök svaren tre gånger innan jag hjälper dig). Nog tystnar barnen vad det lider, även om jag tror att barnen kan ha skoj och lära sig saker genom att titta på filmer i sina ipads också... Jag undrar bara hur det känns att vara lärare idag? Tänker också att metoden säkert kan ha sina fördelar, men inte redan på lågstadiet. Troligtvis beror min föräldrastress inte bara på den enorma kärlek jag känner, utan även oron över hur barnen ska klara sig i en stentuff global värld utan tillräckliga kunskaper. Min dumma, dumma oro. Auooomh... Auooomh...


Puss!
/Döden döden döden (alla bär vi våra strider, så vi får allt kämpa lite mer med snällheten)