lördag 13 juli 2019

Sista skolveckan

Åh, en gammal text.

Ut med gammalt mög.



Regnskurar och åska, däckar i min säng. Så fruktansvärt skönt att lägga sig att det är nästintill obeskrivligt. En slags känsla av upplösning och eufori. Så fruktansvärt avlastande och befriande. Försöker läsa. Några sidor åt gången. Däckar. 

Fåglarna kvittrar. Rosorna börjar blomma och det doftar lite skog i stan. 

Hjärtat pumpar. Darrar. Slår. 

Håller på att fullständigt gå sönder. Vill gråta, gråta, gråta, gråta, dö ett slag. Detta vidriga inferno av aktiviteter. Av missnöjda sockerhungriga barn. Av tvättstugan som inte torkar tvätten. Sju timmars tvättande och sorterande igår. Jag mår så illa av sorterande att jag vill kräkas. Kroppen alltså, inte jag. Jag vill ha ordning och strumporna i par. 

Men en pajad hjärna som min märks inte alltid de fysiska tillkortakommanden som att sätta salivet i halsen för att kroppen inte reflexmässigt orkar svälja, att vara rädd för att kissa på sig (Gud ske lov har det inte hänt) och för att glömma sin bankkod för många gånger så att du råkar spärra ditt kort, igen. Att få ångest av oförmågan till överblick, planering, eller att välja (varför måste alltid jag handla allt?). Som jag bett om hjälp. Så många gånger svaret blir: gå en kurs med en massa människor istället. Min hjärna klarar inte av en massa folk. Men jag gör det och går sönder ännu mer. Hjälpen uteblir. Jag varken knarkar eller slåss; jag är trött, virrig och svag. Men min röst blir så hög och arg. Det är hemskt för jag hör det inte själv. Tydligen vanligt förekommande vid min typ av hjärnskada, ett men, men folk reagerar ju inte så positivt på en när man har en arg eller hög och gäll röst. Man ska ha en snäll och mjuk röst, eller glad i alla fall, det finns sociala regler kring detta. Den sociala klumpigheten och oförmågan utsätts verkligen dessa sista skälvande skolveckorna. Ensamheten är monumental. 

Önskar ibland att mina barn var som barn är mest, men så är det ju inte. Dom är unika och otroliga, så mycket coolare, men fullständigt från vettet. Jag springer runt i mitt Pompeji och letar efter reda och strävar efter lugn, men snubblar på tandkrämstuber utan lock och fem miljoner pryttlar som hamnat ”lite fel”. Min man medicinerar väldigt tungt, går till jobbet några timmar, däckar sen,vi håller någon slags fejkat sken uppe. Folk köper det ibland, men undviker nog helst. Vi är bra på att låtsat allesammans. Jag älskar det. Let’s pretend lite mer, men säg inte att ni inte förstod eller visste. Jag önskar att jag hade ett jobb. Ett vanligt litet jobb. Ett jobb så att jag slapp blickarna: din lata glassajävel. Lite arbetskompisar och lunch då och då. Det hade varit alldeles underbart. Jag önskar ibland att jag satt i rullstol. Jag skulle hyllas ”hur fan orkar du, morsan?” Istället kommer jag att för alltid vara hon med arga rösten som inte vet vilken klass hennes barn går i men ändå faktiskt är där trots allt, den sämsta av alla kontrollerade föräldrar med mjuka röster och ett liv att leva. Hon som kanske kissar på sig, haltar, svamlar, som inte orkar svara eller reder ut det där med att hålla tråden, hålla blicken, självaste närvaron kvar. Hon som sen ligger och skakar i sängen. Får tröttfrossan i mörkret.

Igår tog jag ut barnen på en kvällspromenad, vi behöver ju röra på oss. Ena barnet klättrar ut på en bro, på utsidan, över kanalen och fastnar i någon slags metall. Det är alltid något sådant. Varje dag. Varje ögonblick, med hjärtat i halsgropen. Försöker att hålla rösten, själen, lugn och mjuk. Det går sådär. Jag är alltid rädd och jag alltid trött. Men i skolan går det bra ”mer än godkänt i alla ämnen” utom idrott då, bara godkänt där. Så jag är inte enbart rädd och trött utan även ofantligt stolt. Men den dåliga mamman. Men hur länge ska jag orka med att vara sämst (och ändå göra mest) med ett slags uppgivet jämnmod och bjuda på mig själv, det vet jag inte riktigt.

/Döden döden döden





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar