torsdag 28 oktober 2021

Försöker

Nätterna faller. 



Mamma Roma (2012). Aktuell på Musée d’Orsay, Paris.
12 October 2021 – 30 January 2022
Solo exhibition



Meningslösheten består. 

Skräcken med ett liv utan min bror (vapendragare, wingman, vittne följeslagare, ombud, förtrogne, rådgivare, stöttepelare, handen i blåsten och så vidare och så vidare…). 

Som syster ville jag ge honom allt. 

Försöker vara vänlig men vill bara skrika rakt ut. Har gått sönder. Pajat ihop totalt. 

Herre Gud, min hud. Smärtan från gropen, den svarta urholkningen i mitt bröst, strålar ner i benen, ut i andningen. Jag begriper att detta kommer att vara ett permanent tillstånd. Resten av mitt liv. 

Ibland går det bra. Oftast tänker jag: jag klarar inte det här. 

Det har blivit för mycket nu. 

Har tänkt på alla dem som förlorat föräldrar och läst om andra, vars barn gått bort. Sjukdomar och olyckor och krig. Försökt föreställa mig det obegripliga, fasorna. Den djupa smärtan som inte går att begripa. Har läst och hört om partners och vänners vänner som dött. Men ett syskon har varit utanför min föreställningsvärld. Syskon bara finns och är. Jag tog dig för given, älskade lillebror. Förlåt. Mitt livsvittne, min tålamodige.

På bussen väller sorgen fram. När gatorna och människoliven passerar som tillfälliga kulisser. Jag tittar upp, betraktar olika fönster. Små gardiner, stora schabrak till draperier, tyger på sniskan, papper som hänger tejpade, och så alla blommor, ljusstakar, persienner, plastleksaker, lampor, statyer, travar med böcker människor placerat där. Ömsom med omsorg, ömsom av slarv. Men vad vi människor ändå försöker. Letar efter något fint eller symmetri: blomma, lampa, blomma, lampa.  Någon har placerat sitt egengjorda krus centralt. Att vi ändå alltid försöker även när vi gett upp om allt. Du köpte en gång en blomma som du ställde där. En blomma som sen bara fått dö, eller gro till ett träd. En kille står och plockar med sina blommor. Killen ovanför pillar med något annat. Som små dockskåpsfigurer står dom där i sina fönster under och över varann och plockar med sina små händer, på Nobelvägen, en grå oktobernatt. Nej, en vanlig förmiddag givetvis. Nya elbussen kränger sig stötvis vidare på sin evighetsrunda.  Allt relaterar till dig. 

På tåget igår. Någon jobbar vid det enorma ban- och vägbygget mellan Åkarp och Burlöv. Han står och ser trött ut när han glor på en stor maskin, men han försöker, tänker jag. Tjejen i stolsraden bredvid putsar sina vita Fila-skor så det gnisslar i hela vagnen. Sen bättrar hon på sin make up. Hon har på sig en hobnob x Gina Tricot-pyjamas. Hon försöker verkligen. Jag ser det. Vi bara försöker och försöker och det är bara för att det är i livets och människans natur. Det rör mig djupt. Det är livets kärna, tänker jag. Att vi inte vill fatta alltings meningslöshet. Vi försöker skapa rum. Fånga dagen/natten/kärleken: livet. Vi gör oss fina. Vill hitta vår egen stil. Någon rånar en bank och hoppas att nästa krukväxt kanske ska få ett bättre liv.  Det rör mig att världen är så vacker, att skymningshimlen strålar på oss med sitt milda guldskimrande ljus. Att blommorna är smycken, juvelerna på ängen och att livet fortsätter och tar slut. Ljus och mörker, vi kallar det visst fotosyntes. 

Går längs Ribersborg i skymningen och det är så vackert och så fint. Fåglarna gör störtdykningar och deras speglingar i det stilla vattnet är ren och skär estetisk perfektion. Börjar gråta, knallar på. Skönheten är gratis och smärtan likaså, men kostar på. 


Jag försöker. Överleva. Stå ut ett litet slag. 


/Döden döden döden 





torsdag 21 oktober 2021

 


lördag 9 oktober 2021

Magiskt tänkande



Igår: Vaknar vid 02. Hulkar så fult. Ger upp. Sätter på kaffet vid 03. Det stinker avgaser från hamnen. Dimman anas i lampornas sken i mörkret. När dagen börjar gry vågar jag mig ut på min första promenad sedan budet kom. Gråvitt ute. Skyndar mig mot parken och tittar på blommorna men doften från gifterna som pumpats ut i hamnen under natten hänger sig kvar. Ingen doft av jord, mull eller hav. Spindelnätens fuktdroppar gnistrande som prismor när den skimrande morgonsolen skrämt bort mjölkdimman med sin värme lite senare. En vacker, vacker morgon. 

När jag känt närhet av djurs personlighet har jag ibland fantiserat om att människor återfötts i deras kroppar. En störig skata som försöker skoja eller säga hej. Vem är du, har jag tänkt. Så dumt, men sån är jag. Så när jag går förbi en kråka som sitter och spejar vid fiskehoddorna vid parkens utlopp så tänker jag, tänk om det är Joel som är här för att hjälpa mig. Men kråkan drar och det var inte mer med det. Jag tänker att om han svävar någonstans så är det över dotter, flickvän och våra föräldrars hem. Han kommer till mig sen. 

Jag är så vinglig och trött och svag. Tar bussen hem. Ljuset har kommit och jag vill inte vistas ute bland folk. En kille med en lite orolig hund sitter vid en fyra-plats och jag frågar om det är okej om jag slår mig ner, och det är det. Hunden kommer och luktar på handen. Hunden virrar lite, sen lägger den sitt huvud i mitt knä och jag stryker den sakta och mjukt över huvudet. Det är vid kärlek, närhet, vänlighet och omtanke det brister. 

 Gogglar hundraser. Det var en Saluki. 

Nu: sovmorgon. Vaknar 03.39. Gråter en skvätt. Sätter på kaffet. Skriver några rader. Försöker stå ut. Står inte ut. Tredje koppen nu. 




/Döden döden döden

Magiskt tänkande, Från Wikipedia:
Inom psykologin används termen magiskt tänkande som en beteckning för små barns förenklade bild av kausalitet, d.v.s. orsak och verkan, nämligen att de själva skulle vara orsaken till det som händer omkring dem. Om det till exempel händer ett storasyskon en olycka, och barnet nyligen har varit argt på syskonen, kopplar barnet ihop olyckan med ilskan och tror att det är ansvarigt för olyckan.

I regel släpper barn mycket av det magiska tänkandet redan i skolåldern, men delar hänger kvar längre. Det är till exempel samma typ av tänkande som ligger bakom sådana uttryck av vidskepelse som att inte gå på vissa typer av brunnslock, eller att inte gå under stegar.

Jean Piaget (1896–1980) pratar om magiskt tänkande under det preoperationella stadiet (2–6 år) och mer specifikt i det prekonceptuella steget (2–4 år).

torsdag 7 oktober 2021

Nej. Nej. Nej.

 Asymmetri. 


🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤


Jag kommer inte att överleva det här. Kan rent fysiskt inte andas av och till. ”Ångest” förklarar mannen när jag försöker kippa efter luft. Andningen skriker hest. Drar in luften. Lägger mig på golvet. Det kommer i vågor. Attacker. 

Kan jag intellektualisera bort smärtan genom att skriva om den? 

Varje gång DNs notiser ploppar på skärmen tror jag att det handlar om min brors död. Dagens huvudnyhet. Varje dag. Resten av livet. 

Ber min man leta efter gamla sömntabletter. Finns det någonting ångestdämpande? Ingenting. Somnar ändå. Sov första natten, inte andra. Det var skönt att lägga ut ett inlägg på Facebook. Tvekade, men kände att min bror får inte gömmas, glömmas bort. Han var så älskad. Dela smärtan. Förverkliga det overkliga. Dela. Dela. Dela. Alla så oändligt gulliga. 

När dödsbudet kom. Via mobilsvar…. Troligtvis av misstag. Så bröt jag ihop. En ambulansläkare ringer. Jag hör att hon är ledsen och skakad och hon berättar tydligt vad som hänt min lillebror. Min älskade lillebror.  Förstår ingenting. Allting var så bra. Allting skulle bli så bra. Ingen förstår någonting. Hans älskade lilla dotter. Jag vill stjäla henne till mig och en skriva en vacker sagobok. Linda in henne i en bubbla av något varmt och gott. Den här världen är ju för  svår. Åh, hans nya fina tjej! Alla vi andra som står förvirrat, övergivet kvar. 

Yngsta dottern gråter och gråter. Kommer upp gång på gång och gråter. Lägger sig i famnen: ”Det värsta är att jag inte kan säga till honom hur mycket jag saknar honom”. 

Min lillebror är död. Outhärdligt. Han var min livboj, den som kunde dra in mig mot land när jag höll på att drunkna i oförstånd. Den enda jag skulle orka prata med om det tragiska, och som skulle förstå kring det svåra som precis har hänt. Vi skulle ha gråtit tillsammans han och jag. 

Han var Ross och jag Monica. ”Han var allas favorit, men du var mormors flicka” sa en av hans gamla flickvänner till mig. Så var det nog. Men han var mitt pansarskydd och min spegel, så det var okej. En bra och snäll spegel. Den enda fina spegeln utan villkor eller krav jag haft. 

När jag var liten bad jag till Gud att ta mig före min lillebror och min mormor. Sen började jag be för mina barn. Ibland tänker jag att Gud är arg på mig. Att jag gjort något och borde vara och göra bättre på något sätt. Det har varit så tungt och svårt så länge, men detta är jag osäker på om jag klarar av. Tippar jag över nu? 

Nej, jag kan inte intellektualisera bort något. Huden under ögonen är irriterad och svider efter dagarnas och nattens, morgonens tårar. Inget spelar någon roll. 

Jag vill ha min lillebror, en kopp kaffe och en liten spinnande hoprullad katt vid min sida. Jag vill att allt ska vara som innan någon ringde och förklarade vad som hänt. Jag vill ha min bror åter. 

Han reser sig ut havet likt en fransk housestjärna och vi skrattade åt det. Vi skrattade och grät tillsammans och han var min bästa vän. 

/Döden döden döden 




tisdag 5 oktober 2021

Korrigerar mig själv!

Skrev så här tidigare, och jag hade fel om en sak: 

”Har sällan känt så stor uppgivenhet kring människan som i pandemins spår. Malmö Stads skolor plockar russinen ur kakan och använder pandemin som svepskäl för att fortsätta slippa ha föräldrakontakt. Som föräldramötet i år, oktober 2021: någon slags digital informaton till samtliga föräldrar, till samtliga barn i årskurs sju. Vi föräldrar till barn i samma klass är nog så skyddade vi kan bli mot just varandras eventuella sjukdomar. Faktiskt. Busschaufförerna ska däremot köra fullastade bussar med nya människor ansikte mot ansikte var dag. Krogarna ska fyllas. Köpcentren likaså. Taxibilar som kör sjuka till behandling delas med med symptomfria människor som precis rumlat runt. Åh, vad jag bara vill att eländet ska ta slut, så jag slipper se mer av denna ogenomtänkta erbarmlighet.” 

Helt underbart att slippa en massa frågor från frågvis förälder som bara vill fråga för att möjligheten finns. Gärna samma fråga om och om igen. Alla inblandade på skolan gav kort och gott den information som behövdes. Exemplariskt! Däremot saknar jag att träffa de andra föräldrarna. Få ansikten på de föräldrar som har barn i mina barns klasser. Skulle gärna vilja se mina barns klasskamrater också. Men får skriva om det en annan gång. 

Angående Death of despair skrev Saga Cavallin om det omöjliga betygssystemet och Jan Björklunds försökskaniner i DN. Jag som äldre, med betyg 1-5 erkänner, jag hade ingen aning om att det var  överbedrövlig. 

Mot samhällets infantilisering bör vi protestera. Problemet är att det bara blir svårare och svårare att nå fram. Den digitala muren är ogenomtränglig och studsar  omkring mellan innehållslösa sidor och talsvar och anonyma människor utan efternamn och ansvar för då, nu och sen. Vi nöts sönder av floskler och kundundersökningar i väntan på ingenting. 

/Döden döden döden 


söndag 3 oktober 2021

Slippery slippery slope

Självriskerna 


 


Danger danger (high voltage)! 


Att tala eller skriva om covid är bara att skriva i motvind. Det låter sig inte göras.  Det finns inget tillräckligt stadigt räcke att hålla sig i. Glädjen över att vara fri igen solkas ner av friheten att smittas av allt och alla igen, och smitta andra med sin egna eventuella skit. Få hem vinterkräksjukor, löss och halsfluss igen. Hurra hurra. Att få resa igen, men frågan är vart och hur? Att vuxna människor valt att inte vaccinera sig. Att vuxna människor hostar varandra i ansiktet på bussar i torg, oavsett pandemi eller ej. Detta i Sverige, allt mer likt en Nattväktarstat. 

Har sällan känt så stor uppgivenhet kring människan som i pandemins spår. Malmö Stads skolor plockar russinen ur kakan och använder pandemin som svepskäl för att fortsätta slippa ha föräldrakontakt. Som föräldramötet i år, oktober 2021: någon slags digital informaton till samtliga föräldrar, till samtliga barn i årskurs sju. Vi föräldrar till barn i samma klass är nog så skyddade vi kan bli mot just varandras eventuella sjukdomar. Faktiskt. Busschaufförerna ska däremot köra fullastade bussar med nya människor ansikte mot ansikte var dag. Krogarna ska fyllas. Köpcentren likaså. Taxibilar som kör sjuka till behandling delas med med symptomfria människor som precis rumlat runt. Åh, vad jag bara vill att eländet ska ta slut, så jag slipper se mer av denna ogenomtänkta erbarmlighet.  

Eller är covid ofarligt? Besegrat? Eller kör vi på som vid utbrottets början och låtsats att det regnar och låter de svagaste helt enkelt dö bort? Lite survival of the fittest har väl ingen dött av? Sluta testa, sluta smittspåra (har dom iofs inte pysslat med alls i Region Skåne).  Lite på skoj och lite på chans. Bara för att vi kan. Det finns alltså människor i Sverige som jobbar inom vården som inte vaccinerat sig. Det kommer att krylla av sköna ovaccinerade snubbar på nästa konsert. Jag gissar att det är samma typ av människor som hostar på andra, ibland ”glömmer bort” handsprit och tycker att hygien är en överskattad grej. Precis som kondomer och jämlikhet. Sådana som inte tror på forskning utan mer känslor och sunt förnuft.  Inget fel med det, men sen när har sunt förnuft inneburit att strunta i andra? Det är det jag inte begriper. 

Bara stå för att vi sanktionerar en kultur som struntar i de sjuka och äldre, låtsats att allt är frid och fröjd för att de unga och friska ska ha det bra. Varför ska friheten att strunta i att vaccinera sig och leva fullt ut och obegränsat, vara större och viktigare än sjuka och äldre, och redan fullt vaccinerades, rätt att överleva? Personalen på restauranger, affärer, konserter, gym, sjukhus, allmänna transporter och så vidare måste väl vara lika skyddade som vi som är beroende av dem och deras verksamheter och visa dem hänsyn? Kalla mig gärna trög. Jag tycker själv att det är något hänsynslöst att låta de svagaste ta smällen. Hade inte vaccinpass varit lite bra ändå? Samtidigt önskas inte ett tvångssamhälle. Hur balanserar man på den här slaka linan utan att ramla av? 

Ser en debatt mellan SD och MP på någon morgon-tv sändning under veckan och Kinnunen svarar med landsbygdens avstånd (alla älskar ju landsbygden just nu) och Skog kontrar med fakta som generell prisökning, elbilar och miljöengagerade och svikna ungdomar, men darrar sig fram. Inte med ett ord nämner hon kollektivtrafiken. Inte Kinnunen heller. Det är att svika landsbygden och människorna som bor där på riktigt. Och miljön.  Om dom verkligen hade brytt sig eller känt någon som bott utanför stan, tänker lilla jag. 

På fredagsmorgonen ser jag Nyhetspanelen (TV4:s Nyhetsmorgon). Aldrig förr har sjukförsäkringen talats om som just försäkring som när det gällde återinförandet av karensdagen, nu med eftertryck kallad: självrisken! Men annars, bidrag? 

Förlåt mitt klumpiga språk, men så här blev de just idag.  

Puss!

/Döden  döden döden 




lördag 2 oktober 2021

Death of Despair

 

SVT-play just nu. 🔝
Eller Katanjemannen, Saknad, aldrig glömd, och när drar 
Succession och Bonusfaniljen igång igen? Och alla dokumentärer jag vill se, 
men dessvärre redan glömt bort vilka det var.

Ok, så du läser att ungas dödlighet i Sverige ökat lavinartat, med viss sannolikhet kopplat till skolsystemets benägenhet att slå ut många från vidare yrkesutbildning. Death of despair. Förfärlig. Samtidigt är det höst och det är otroligt härligt att tända ljus och äta eller plocka svamp. Dofta på de sista blommorna och den fuktiga mossans jord. Regnet smattrar. Solen tittar fram. Morgnarna glöder och kvällarna skimrar och rodnar likt en liten febersjuks svettiga rosenknoppsfejs. Men ibland är det bara grått. Så skrattar du till när en kompis skriver ”Dunning-Kruger-effekten” som statusuppdatering på Facebook. Den ständigt närvarande Dunning-Kruger-effekten; självöverskattningens och ödmjukhetens ständiga brottningsmatch. Two in one, erkänner jag, inte helt glatt, och känner stressen över alla fantastiska filmer och tv-serier som går, eller snart kommer upp på en streamingtjänst nära dig. Virrigt i bollen. Tappat kollen. Längtar efter bubbel och babbel och klackarna i taket, men somnar innan klockan slagit nio var kväll. Gäsp. Inte många kloka tankar under denna människas tak i natt. Man önskar ju att en hade kunnat göra något, men det verkar vara för mycket av mig att begära. 



As through a two-way mirror: the voyeurism of Jeanne Dielman
When a movie becomes a behavioural experiment (läs mer här, där även bilderna är lånade ifrån) 


/Döden döden döden (brygger också kaffe och står på)