Look at us now

…oh, there's just an empty space

Tuija Lindström (och Jesper Örtman): ”Med guide på stranden”, ur serien ”Look at us”, 2000. 

Sorry borry, för uruselt språk, men tiden är knapp, tankarna många och fladdrar förbi, på tok för fort. 

En dotter bakar. Ständiga avbrott. Livet är kort. 

Jag for till Landskrona för att titta på Tuija Lindström-utställningen och lyssna på ett samtal. Det var en fin försommarvarm afton med solen över strandlekande tonåringar och ensamvandrare med hundar, de gröna bladens skuggor fladdrade vid mina skitiga skor.  Det var ett stillsamt, intressant och avspänt samtal mellan ”Niclas Östlind (fil dr i fotografi) och Jenny Källman (fotograf och konstnär) samtalar med utställningens curator Mia Bengtsson Plynning kring Tuija Lindströms gärning som professor vid Högskolan för Fotografi och Film, nuvarande HDK-Valand – Högskolan för konst och design.”

Själv vill jag bara förstå exakt vad i bilderna i serien Look at us now som gör dem så iögonenfallande fantastiska; lågmälda men extatiska i sin perfekta (chilliga) komposition. De chockar mig. Kan inte sätta fingret exakt på vad som gör dessa bättre än allt annat, typ.  Eftersom jag precis skrivit lite om att fotografera med f***** så undrade jag om samtalet även skulle glida över till vår samtid och den som nämndes ”som Tuija nog tyckt väldigt mycket om var, ta da: Arvida Byström. Ja, kanske det!? Jag ska i alla fall försöka åka förbi Dunkers och kolla in hennes utställning,  som enligt Dennis Dahlström ”Speglar samtiden på ett sjukt träffsäkert sätt”. Precis som att sex, pengar och kulturarv är lättaste vägen till mer pengar och kulturell status. Rikemansbarn som provocerar.  Ja ja… Intet nytt under solen. Allt handlar om cash och kontext, I guess.  

Arvida Byström , intervju i Nöjesguiden 2013:

Hanna Antonsson, dotter till fotograf/konstnär Lotta Antonsson? Orkar inte bry mig. Konst förutsätter arv eller sisu, helt klart. Men rättvist är det inte.  

/Döden döden döden  

Lite blandat och hjärtat dunkar på

 

Det finns få saker som gör mig mer rörd än när människor enas för att slåss för sina, eller andras, rättigheter.  Själv står jag extremt sällan på barrikaderna och det kanske är dåligt av mig. Kände hur som helst exakt samma rörelse, i dubbel bemärkelse, när jag tittade på Disco-dokumentärserien på SVT Play som filmen Pride (som vi ser 16:e december varje år): 

1. Rock the boat 

2. Aint' no stoppin' us now

3. Stayin’ alive

Hur är det möjligt att inte vilja dra en sula på parketten nör man lyssnar på det här? 

Tittar på ABBA-dokumentären med teensen, ena dottern:

- Vad har hon (Agneta) för shampoo?  

- Timotej, det fanns bara det shampoot på den tiden, svarar jag… 

 - Jag vill ha det i så fall, suckar hon. 

❤️🙌🕺🏽💃🏼🪩✊❣️

USP

(Uniqe selling point) 

Vem är du då? 

Grete Stern 

Alla är sjuka och trötta och dagarna går. Försöker konstruera berättelser efter teman. Det går inte jättebra. Jag är tom och jag hatar teman. Jag är också outsägligt trött och sliten och min foundation helt slut. Jag avskyr att tävla i fotografi. Skickar pliktskyldigt in någon bild, anstränger mig inte. Det kanske är dumt. Allt känns alltid som efterkonstruktioner, och jag har aldrig gått någon konstskola eller på universitet, där man får möjlighet att undersöka olika berättelser och värka fram idéer kopplade till banala erfarenheter som sedan (helst) ska gestaltas som unika. Det banala är allmängiltigt, så kanske därför intressant? Tolkningen, ”analysen”. Det är inget fel med det, men jag blir bara generad. Jag vet fortfarande inte vem jag är. Jag ”undersöker” vem jag är var dag.  Och det kan se rätt olika ut, beroende på dagsform, helt klart. Kanske borde jag undersöka mitt utanförskap, precis som alla andra? 

Nä, jag blir galen på min oförmåga att välja berättelsen om mig. Det finns massor. Ingen. Men jag vägrar sätta på mig någon etikett. Det är dumt, jag vet. I samband med en utställning jag blivit utvald till stod det i och för sig om mig att läsa att jag varit hjärndöd, brain dead. Tänker på det ibland. Kanske ändå en very uniqe selling point… 

Sonia Hedstrand skriver ju allra vassast just nu. Att hon vågar veva så hårt, jag blir upprymd, lite glad.  Jag undrar när hon ska börja skriva om kvinnorna som fotograferar med f***** bara. Det intresserar mig. Det porrigt plastiga, hårda och nakna som … Är det frigörelsen? Upplever inte någon kvinnlig blick där.  Är för trög… Snälla, förklara för mig. Titta på mig och min rosa mus. Nu fick jag ställa ut. (Förlåt!). Jag kommer nog på något, men min känsla, den som gnager i min arma själ, är att berättelsen, avsändaren och paketeringen är viktigare än själva konsten. Och att en kropp alltid är en kropp och det rimmar fortfarande på…  rosenknopp... Sockertopp… ) Så jag protesterar lite här. Jag kan såklart ha fel -  jag gillar också fina paket. 

Blommorna kommer år efter år.  Det är underbart, men roar mig inte just nu. Att varje år fånga nya tussilagos och lägga ut på Instagram, det finns en stor gemenskap där. Bland villaägarna i alla fall. Nu kommer rapsen, grillen, duvan, måsarna och kaffet det har sakta kallnat i min hand. 

För vems berättelse är egentligen intressant? 

/Döden döden döden

Där jag befinner mig nu

Min allra viktigastw lille text 

= min allt (allra) 

Min allra viktigaste lilla text 

(Tredje gången gillt osv. Det kanske klarnar efter du läst nedan tex (text)?)

Det blir bara tjat. Jag står stilla. Blir inte ens en vacker staty av det. Ibland undrar jag vad den automatiserade, högst ofrivilliga digitala gåvan, vi kan kalla den ordpolisen, kommer att göra med mitt/vårt språk; väljer andra formuleringar än önskade för att slippa tjatet om att det är grammatiskt inkorrekt och att ordet inte finns. Det finns visst, jag får böja som jag vill. Och ibland blir det fel, men ännu mer så med ordningsmakten.  Det flyter. Jag gnäller.  Det ensamma rummet finns inte. Det bränner i min panna. Värker i min kropp. Brusar i mina öron. Det är tråkigt. Jag vill göra något fint. 

Öppnar fönstret ut mot stan (inte motsvarande). Nästintill omöjligt att flytta markören. Ord slås ihop, markers (markeras) och plockas bort. Går inte att ändra eller korrigera. Känner mig ändå ganska positiv. Varför blir ”positiv” felmarkerat? Vargleende (varför!) tar skärmen ifrån (sätter nu en punkt) mig mitt ynka lilla språk. Hur gör alla andra? Eller är det bara mina fingrar som inte klarar nåt’? 

Det doftar friskt och bra ikväll. I Malmö kan du inte sova med öppet fönster för du vet aldrig hur vinden och plastfolie (platsolje!) fabrikens utsläpp tänkt samebys (samarbeta!). Du kan vakna med finnande (rinnande!) ögon och svår huvudvärk (föreslår här: huvudbör, korrigeras till huvudförhandling, när jag sedan ska skriva huvudbör, föreslås äntligen huvudvärk, som markeras blått till huvudvärd (vad/vem (Ven!) är det?).

Hur själsdödande och stressige (stressigt, skulle jag sjr7ba (skriva). Jag vill också kunna skriva ett par rader, ett sms eller ett Mail (mail) utan att texten dörr (dött!!!!) innan jag hunnit skruva *skriba) (skriva!) Hej. 

Läste två gin (fina) dikter idag. Har tränat med ett barn. Mitt trötthetskänsla (trötthetsland!) saknar alla gränsle (gränser). Är jag ensam i denna avgrund? Är detta början på slutet? Nar (när) Ai/apple/… slutningen dödade vår, i alla fall min, kommunikation? Kommunikation blåmarkerat, (blåmarkerat blir rödmarkerat). Känner mig ändå ganska helad (glad). Alltså positiv (positiv inte markerar (markerat!) denna gång. 

Orkade du lösa (läsa) hela texten, blev det ena (ens!) en text? 

Puss och godnatt, gick i alla fall att skriva. Hurra! (Blåbär (blev ett ?-tecken efter Hyra (Hurra). 

Förkortad (förlåt!!!) 

Gula tänder är starka tänder

Storgatan 9 c

Längtar efter min mormor. Hennes gamla lägenhet, som hon kallade våning, men faktiskt bara var en alldeles, helt vanlig, tre rum och kök-lägenhet. Hon hade kristallkrona, den var flott. En liten. Inte vräkig. En trea med balkong mot domkyrkan, men jag minns mest träden utanför. Och det osynkande plinget från järnvägsbommarna som signalerade norrgående tåg. Trygghetens sång. Skrivbordet med brevknivar och minnen från förr. Byrån. Soffan i ”salongen”. Soffan i vardagsrummet. Små grupper. Allt litet. Det finaste jag visste. Och köket, rutigt golv och världens minsta frysfack, där kunde vi frysa in vår hemmagjorda päron- eller ananasglass i en aluminiumform. Från Prinsessornas kokbok. Linfrön i vatten över natten. 

Vi satt bredvid varandra och tittade på tv. Fransk film. Komedi. Fleksnes kunde vara kul. Hon var magister och lärare i språk. Vi tittade på Trollflöjten och jag blev som besatt. Skrev brev till Bergman och såg en framtid där. Då och då  makade hon sig lustig i sin fåtölj och jag misstänkte att hon satt och fes. Med emfas: absolut inte! Vi hade det så trevligt ihop, vi två. 

Te, fralla med ost. Ibland marmelad, eller lemon curd. Köttbullar. Väst, kjol och blus. Kobent, gula långa tänder (gula tänder är starka tänder!) och det tunna håret på spolar när hon inte hann till frissan.  En gång for hon till jobbet i Stockholm utan kjol. Så hon fick shoppa en ny i nylonstrumpor och kappa. En annan gång hade hon med sig soporna på tåget. Soppåsen slog hon alltid in i papper och knöt sedan om med ett kraftigt snöre och avslutade med en rosett, så ner i sopnedkastet. Till hennes försvar så for hon nog med tidigaste tåget till jobbet i storstan. 

Hon var ensamstående, även om morfar skickade en enorm chokladask med kungen och drottningen på varje jul. Hon hävdade att hon älskade det. Hon träffade sina vänner, allra mest Tant Barbro med kjol, klackar och guldspegel som gick från golv till tak. Tant B var tjusig och hade en speciell och mycket vacker röst. Hon rökte. Blev äldst av allihop. Hon bodde först i en villa med vild trädgård och en vind fylld av skatter, och sedan intill kyrkogården, högst upp. Med sin spegel och pumpsen på. Mormor hade röda mjuka inneskor med svart rosett. 

Vichyvatten och jordnötsringar och pommes pinnes till snacks, om det skulle vara fest. Jag känner doften nu av skysås och tamburens nätta damm. Citrontvål i snöre, oljekulor till badet och Yardley English Lavendel funkar till allt.  

Jag hade också en farmor som alltid trodde på mig. 

/Döden döden döden