torsdag 17 mars 2016

(Mother Nature)

I'm every woman eller konsten att välja?





Om blommor och bin och sånt.


One of the book's main points is that pretending that beauty is a social construct is counterproductive. The beauty hierarchy has been even more damaging to our lives precisely because it is so pervasive and deeply rooted, Etcoff argues, and its effects have hardly been limited to women. Mothers of attractive newborns spend more time oohing and cooing over their babies; a disproportionate number of abused children are unattractive; beautiful people get away with everything from stupidity to committing serious crimes; we are more likely to help the good-looking (even if we don't like them) and less likely to ask them for help. (The New York Times, recension av Nancy Etcoffs bok Survival of the Pretties - The Science of Beauty   


Karin Arbsjö, Sydsvenskan 8 mars 2016:

"I dagens arbetsliv är det viktigt att vara lycklig, innovativ och framgångsrik. Helst utan en kropp som kan ställa sig i vägen för ens självförverkligande genom jobbet. Det är tyvärr omöjligt för många. Idag är det ungefär dubbelt så många kvinnor som män som äter antidepressiva läkemedel. Lundaforskaren Kerstin Sandell intervjuar i sin forskning några av dem, och i deras berättelser syns tydliga kopplingar mellan depressionen och arbetslivet. Ändå är det inga av de intervjuade som själva drar den slutsatsen. Preparaten får dem att fungera bättre i omständigheterna, inte ändra på dem." 
Alla dessa kloka, självklara ord och utfästelser på Internationella kvinnodagen och det enda jag känner kring att vi inte kommit längre vad gäller all (!) jämlikhet är:

"Ja, men inget biter ju... Väl? Det är ju som att hjärtat och hjärnan inte kan samarbeta när det kommer till jämlikhet. Alla vet att det är gott, lönsamt och det enda hållbara och så vidare, men ingen orkar ifrågasätta normen, (kvinnor ammar och är gulliga och pyssliga och gillar mysiga böcker och yoga och män har svårt att prata om känslor och gillar att titta på andra män som sportar eller sjunger och dricka vin. Typ.) och det är väl inget fel med det heller. Vad som är normer och eventuellt biologi (får man uttrycka sig så?) vet jag ju inte. Skulle önska att vi pratade mer biologi, men inte skyller på den. Förstår ni hur jag tänker? Jag undrar så vad som får oss att inte dela på bördorna mer och hur våra hjärnor fungerar. Usch. För trött, men det gör mig låg. Idag på emporia delade man ut försvarsspray "grattis på internationella kvinnodagen" och på Hylliebadet stängde man för män, satte upp insynsskydd och skulle visst bjuda på sminkkurs. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det heller?" skrev jag på Facebook förra veckan.

Jag är ju också hyfsat pysslig, i teorin i alla fall. Jag tycker att det är viktigt att mina barn äter så bra och nyttigt som möjligt och rör på sig. Jag drömmer givetvis om att få till det med yogan (jättefestlig film-länk) igen, och jag läser nästan alltid någon bok. Jag älskar också vackra blommor, baka, rakar mig under armarna* och har höga klackar då och då. Däremot tycker jag om andra saker också, som rättvisa och hänsyn och dåliga skämt: jag älskar dolda kameran och knäppa klipp och så är det bara. Det är inget jag är särskilt stolt över, men jag kan inte hjälpa det. Jag bär mig själv så gott jag kan.

Lyssnar på Tame Impala och sen Den första är alltid gratis och tänker på... Passar vårsolen. Orkar inte gå in på det där med sjukvården. Texten växer åt alla håll.  Tänkte skriva kort, men texten blir bara längre och längre. Flåt. Solen skiner och lyser så milt och fint där ute, och äppelträdet jag misshandlade i höstas kommer att bli okej. Det blev väldigt fult och märkligt i sin form, men ändå, så alldeles lagom perfekt för en liten hängmatta i vårsolen längre fram. Det reder sig liksom i den rika jorden häromkring. I min lilla begravningsplats för smådjur, det var inte meningen att det skulle se ut så, men jag är ju så novis, ser jag nu små lökar och blad sticka upp. Tulpaner och... Minns inte längre. Man ska ha bra minne för att bli en bra odlare, och det har inte jag. Bara att kämpa på.


Jag vill inte peka finger och låta alltför neggig och jag har inte så många svar, men jag tänker att jag ska försöka vara lite mer konstruktiv: Hugo Rehnberg skriver i Svenska Dagbladet vad Google kom fram till när man sökte svaret på "hur man höjer den kollektiva intelligensen och inte tvärtom" på arbetsplatser. Ha, gissa (ni vet ju innerst inne ❤️). I Näringslivsdelen i Sydsvenskan för någon helg sedan skrev Thomas Frostberg om vad som gör företag mer lönsamma. Ha, ni vet ju detta också! Är det inte dags för förändring någon gång, om ni nu verkligen är intresserade av företagande: business? Ibland tänker jag att det kanske inte handlar om innovationer, framgångar och sådana trivialiteter, utan om makt och rädslan för det okända. Blanda arbetsplatserna och var snälla mot varandra. Eller vad är din agenda, älskling?


Naturligt/onaturligt




The Corset, New York 1962 Jeanloup Sieff
Till och med den tunna modellen Anka fick svårt att andas i korsetten. 

Nämen.



I Sydsvenskan kan vi läsa om kvinnokönets vara eller inte i Från buske till Barbie och vad den välmenande texten gör, och det här tror jag inte var meningen med artikeln, är att den underblåser unga flickors/kvinnors komplex och oro kring sina kön ännu mer. Inte en enda man uttalar sitt stöd för kvinnors kön. Inte en enda man beskriver hur mycket han älskar kvinnans hela kön. Däremot talas det om fula fittor... Det, mina vänner, kan skapa ångest och oro och i värsta fall ett nytt komplex, och ytterligare någon ung flicka börjar drömma om en operation till ett intet. It takes two to tango. Men det tänkte ni väl inte på, det var busig nog att skriva fitta i tidningen kanske?

People do extreme things in the name of beauty. They invest so much of their resources in beauty and risk so much for it, one would think that lives depended on it. In Brazil there are more Avon ladies than members of the army. In the United States more money is spent on beauty than on education or social services. Tons of makeup— 1,484 tubes of lipstick and 2,055 jars of skin care products—are sold every minute. During famines, Kalahari bushmen in Africa still use animal fats to moisturize their skin, and in 1715 riots broke out in France when the use of flour on the hair of aristocrats led to a food shortage. The hoarding of flour for beauty purposes was only quelled by the French Revolution. (del av förordet till boken Survival of the Prettiest, Nancy Etcoff)

Joyce Carol Oats skriver om landskapsfotografi och söndertrasad, förstörd miljö i The New Yorker (förödande vackert och så tragiskt).

Jag tänker försöka tänka på blommorna och bina. Vi, med vår förvirrade trädgård full med örter och lavendel. Klövern som frodas och alltid ett gräshav fullt med bin. Päronträdet som återvände från de döda och gullvivorna i mossan.

Jag ser skönhet, och förfall, överallt. Nästan allt är vackert om du orkar.



Samtidigt beskrivs skönhet mer som en känsla:
"... Aaron Spelling, creator of "Baywatch" and "Melrose Place," said, "I can't define it, but I know it when it walks into the room." I talked with a modeling agency that books top male models, and they were more descriptive: "It's when someone walks in the door and you almost can't breathe. it doesn't happen often. You can feel it rather than see it. I mean someone you literally can't walk past in the street." ...  (del av förordet till boken Survival of the Prettiest, Nancy Etcoff)

Vem säger vad och hur?


Handlar allt om biologi och hierarki? Eller psykologi? Allt hör väl ihop, när man tänker efter. Så många just idag som ropar efter en stark ledare läser jag på flera olika ställen. Så många som vill ha så enkla lösningar som möjligt (jag med egentligen, men jag kämpar emot min egen lättja. Tänk så behagligt, under förutsättning att vi delar värderingar då.). Men längtar vi inte efter en god och trygg företrädare egentligen? Vi är underdåniga mot skönhet och dem som uppträder säkert. Vi blir till små lerklumpar i deras närhet. Men samtidigt, vore det inte bättre om vi hjälptes åt? Lyssnade på det som sades (inte hur) och såg på vad som faktiskt görs. Förklarar för dottern så enkelt jag kan om vem Hitler. Han var en gubbe med en liten mustasch som hjärntvättade ett folk som dödade miljontals judar och alla som inte tyckte som honom. Ni hör hur dumt det låter, men om man får slarva och skarva och hårdra det, och då stämmer det ju faktiskt. Och det mina vänner är orsaken till varför vi måste stå upp för det goda samhället och samtalet, som inte finns, men bör vara vad vi alla strävar efter åtminstone. Oavsett om vi är vänster eller höger, eller mittemellan. Andrev Walden beskriver vår oförmåga, eller ovilja till att tänka i lite vidare banor i Fascismen är underbar, om Lejonkungen (läs här, jättebra!) och allt. Tydligen blev många upprörda över hans personliga analys. Jag tror att vi egentligen vill syssla med annat än politik och därför är det så himla behagligt och luta sig mot det som verkar enklast.

Jag målar mina naglar illigt, men ändå snällt, ljusröda. Italienska Rivieran någonstans mellan 1957 och 1962, tänker jag. Jag äter ägg med kaviar och det vackra rosagrå skimrande fluffet över nejden har flyttat sig mer mot vitt och grått. Fåglarna far och yr, hovrar runt och dyker snabbt mot marken, och så upp igen. De kvittrar väldigt glatt. Gult och grått och grönt och brunt: vårens färger, just i detta nu.



Pusspuss!

/Döden döden döden

* hur det har kunnat bli en issue är över mitt förstånd!? Låt folk ha de hår de vill ha, eller inte ha. Slätt eller burrigt, spelar ingen som helst roll. Grow up och basta, liksom. 

Badkultur del 2

Hänsynen då?



Tänkte lite på det när jag läste Heidi Avellan: om det där med att alla ska bada tillsammans efter att jag några dagar tidigare försökt problematisera badandet och främst anser att det är badvakter, simhallar och vår medmänskliga plikt att se till att det går bra och tryggt till, för alla. Jag tycker som hon gör, men ändå inte. Det är aldrig fullt så enkelt, även om hon har rätt i sak och i vissa avseenden håller med mig och vice versa. Jag önskar så att jag kunde vila på den sortens enkla matematik (ideologi). Ett plus ett bli givetvis två, men massan kan ju liksom variera. Man måste få vara blyg, sjuk och få lov att vara med sina olika kollektiv, men jag värnar vår sekulariserade demokrati allra högst: där vi får tro på vad vi vill så länge vi håller oss inom de lagar och regler som gäller i vårt samhälle. Så alldeles så lätt är det inte, även om jag verkligen önskar att det kunde vara det. Jag vet inte vad jag tycker, mer än att man ska bete sig schysst. Jag vet inte var gränsen går för vår allmänna hänsyn. Skulle vilja diskutera detta mer. 
Vi återkommer alltid till barnen. Vi återkommer till könen. När vi var i en miljö med många barn med en lång trappa slog det mig att vi i möte med andra barn väjde undan, men inte pojkarna med sina föräldrar. Slumpen, eller ej, men det var en märklig erfarenhet. Kom att tänka på den när jag läste When you're accustomed to privilege, equality feels like oppression (The Huffington Post) .  
"And things started making a little more sense to me. All this anger we see from people screaming "All Lives Matter" in response to black protesters at rallies. All this anger we see from people insisting that their "religious freedom" is being infringed because a gay couple wants to get married. All these people angry about immigrants, angry about Muslims, angry about "Happy Holidays," angry about not being able to say bigoted things without being called a bigot...
They all basically boil down to people who have grown accustomed to walking straight at other folks, and expecting them to move. So when "those people" in their path don't move -- when those people start wondering, "Why am I always moving out of this guy's way?"; when those people start asking themselves, "What if I didn't move? What if I just kept walking too?"; when those people start believing that they have every bit as much right to that aisle as anyone else -- it can seem like their rights are being taken away.
Equality can feel like oppression. But it's not. What you're feeling is just the discomfort of losing a little bit of your privilege -- the same discomfort that an only child feels when she goes to preschool and discovers that there are other kids who want to play with the same toys as she does."




Ja, vars går gränsen? 

Eller är människor upprörda över att det gäller främst muslimer? Tänk om det vore så att människor med ätstörningar och komplicerad kroppsuppfattning skulle kunna få en egen dag om året på badhuset. Skulle rösterna ha varit lika upprörda? Jag bara undrar alltså. Dels om detta, men kanske främst kring våra känslor kring hänsyn generellt? Lena Andersson tycker att man ska tänka kring privat kontra det allmänna, om jag förstod rätt. Men handikappades plats i det så kallade allmänna rummet då? Alla allergiker... Ja, vars går gränsen för vår gemensamma hänsyn? Jag tror att det är viktigt att tänka på det ibland: att vi inte lever i en perfekt värld och att det kan vara komplicerat ibland: hur vi tänker men framförallt hur vi kategoriserar varandra.

Vi måste våga säga till och badhallarna måste ta sitt ansvar, så är det ju. Sedan tänker jag på The Huffington Post-artiken (se ovan) om att väja undan eller inte igen och det ligger ju på oss: Hur hanterar vi mobbaren och hur uppfostrar vi våra barn. Tänk om alla klarade av att väja istället och tydligt markera, vänligt men bestämt, om någon beter sig illa? Jag vet att det finns riktiga idioter, men de flesta av oss vill faktiskt bara leva och ha det gött. Det är därför den nyliberala "sköt dig själv och skit i andra" devisen inte fungerar i ett samhälle befolkat av olika människor.



Hade vi varit robotar hade det ju varit en helt annan femma. 
/Döden döden döden (plaskar vidare)

Människosynen

Den outhärdliga människosynen inom Sverigedemokraterna.

Här två tv-program jag ska försöka titta på och passar på att tipsa om: OM TTIP, Dokument Utifrån (SVT Play) och så Uppdrag Granskning om svenska skattesmitare. När det gäller skattesmitarna så är det väl intet nytt under solen? Det problematiska är vilka som äger makt, jord och ord (LRF, EU och så vidare) och att dessa inte ser till den lilla företagaren, eller bonden - utan premierar storskaligt både i bidrag och ägande. Som en slags parodi på den klassiske kapitalisten; fågelholks-blicken och lättheten till lögn och bedrägligt beteende. Kommer bara maffian och storägare att äga all vår matproduktion och natur känns det ju inte supertryggt.

Tänk att alla dessa bidragsäskare alltid ser ner på dem som mindre har. Tänk på det lite.

Läste precis på Facebook Brendan Stanton, Humans Of New York-fotografens öppna brev till Donald Trump och det är ju precis det det handlar om. Inte politisk övertygelse, utan moral:
"But I realize now that there is no correct time to oppose violence and prejudice. The time is always now. Because along with millions of Americans, I’ve come to realize that opposing you is no longer a political decision. It is a moral one."




Pusspuss!
/Döden döden döden 

fredag 11 mars 2016

The Future Is Not What It Used to be

Erkki Kurenniemi





lördag 5 mars 2016

True Faith

 

"Världen är alltså full av män som kompenserar sin rädsla för avgrunden med våld, övergrepp eller grumliga lögner, och kvinnor som inte ser nåt annat syfte med livet än att kastrera dessa män och ofarliggöra dem till bebisar. Tonåringarna inger lite mer hopp, men problemet är att det bara är män som får förbli rebeller i vuxen ålder. Kvinnliga outsiders avfärdas som psykfall eller trashbrudar." Aase Berg SR 17 dec 2015




Förljugenhet har jag rotat i länge nu, och om den mänskliga oviljan, och oförmågan, att tvätta sina smutsiga sår. Generation efter generation: hellre döden än att ta itu med det som kanske kan göra ont. Att vägra tvätta såret rent, för att det ska kunna läka.

Katarina Gospic <3 (DN 4 mars 2016) förklarar så fint i Du är dum - hon vet varför det jag surt liknar vid sockerbeteende och det Aase Berg formulerar så bra i ovan citat och Jenny Maria Nilsson likaså (se, länk och citat länk nedan). Den stora skräcken för att vara människa: att känna att man lever. Det som jag ibland brukar kalla lättjan, men det är nog fel. Jag tycker väldigt mycket om Katarin Gospic, hon verkar både snäll och väldigt klok.

Men man måste ju respektera rädslorna och osäkerheten, och jag förstår mekaniken (läs tidigare inlägg härhär eller här) men jag vantrivs i dess närhet, och med mig själv av och till. Jag är verkligen inte bättre än någon annan, men det börjar liksom klia och skava över hela kroppen. Vissa människor tror att vara trygg med sig själv är lika med att inte ifrågasätta sig själv och sina val. Jag hävdar motsatsen. Däremot kan man inte rota och böka hela tiden och jag begriper ju hur skönt det måste kännas att hoppa reflektionen. Lite som det där med socker-kickarna (ska försöka se den där dokumentären, men ta den med en nypa salt). Men samtidigt måste man ju få chilla: köpa sig en påse gotter, lyssna på skämmiga låtar och känna liiivet på ett eller annat sätt också, men kanske inte hela tiden? Ibland kan det nog vara klokt att bara lyssna på sina andetag, eller på någon annans. Gå ett par varv extra runt huset, tänka ett steg till. Inte döva ångesten med att shoppa en ny grill, mura murar, eller skylla allt på alla andra. Ja, det här skaver verkligen i mig.

I Norrland (Po Tidholm) läste jag om terapeuten (minns ej exakt) som kom och talade med männen i gruvan, vilka sen åkte hem till frugan och ville skilja sig/utvecklas. Tvi vale, det går ju int' för sig. Precis som staten, eller var det staden(?), som införde en slags medborgarlön i USA och helt plötsligt ville kvinnorna skilja sig. För att de kunde, för de hade råd att ifrågasätta sin situation. Tvi, vale, det gick inte heller för sig i en kristen kommun (förlåt, har ingen länk så ta det som fria fantasier fram tills dess att jag hittat artikeln). Nu är jag ingen som tycker att folk ska skilja sig på en höft, och jag väldigt svårt att tro att någon tar särskilt lätt på ett havererat äktenskap, däremot är jag rätt säkert på att fler skulle må så mycket bättre tillsammans om de vågade ta tag i det där jobbiga någon gång då och då. Jag köper inte att ett långt äktenskap är bättre bara för att det är långt. Jag ser de olyckliga munnarnas grin. Jag ser era flackande blickar. Jag ser mitt eget åldrande och min trötta blick. Kanske är det därför man inte vill höja några löner och mer eller mindre tvingar människor till skuldsättning, för att kedja fast människor i (ekonomisk, praktisk och känslomässig) ofrihet? Man ska alltid kämpa, men det finns gränser. Läs när äktenskapets tystnad bli till ett livstidsstraff, bara för att (SvD 2/3-16).
... "Snyggast uttryckte Carl Gustav Jung det ”Inget blir till medvetenhet utan smärta. Människor gör allt, oavsett hur absurt det är, för att undvika att konfronteras med sin egen själ. Men upplysning sker inte genom att du föreställer dig allt i ljusa figurer, utan genom att du medvetandegör det mörka.” Citatet kan med fördel göras till broderi och hängas upp i både hem och på arbetsplatser. 
Om personlig utveckling känns rolig så är något fel." (Jenny Maria Nilsson, SvD) <3 



Jag tänker att det här inte bara gäller  i politiken, utan även i kärleken: självaste livet. Våga vara lite sannare på något sätt.


Kärlek (ikväll blir det chili och tacofiesta här hemma. Sombrero time! Ay, me encanta)!



Kvinnor och män

I vården. 


Lite kort om skillnader i cancervården.

2006

Tio år senare


Är det värt att ens ta upp?

Puss

torsdag 3 mars 2016

Han som högg ved

Ska tvinga mig ut. 


Ryan Mosley
Emperor Butterfly


Igår när jag gick till brevlådan doftade det mossa och blommor.
Hur kan det vara möjligt? Känner igen doften.
Doften av hopp, av allt det där som aldrig blev.  

Träffade grannfrun. Hon sa: Allt är bra med mig.  Nej, förresten. Min man är död. Han var stark in i det sista. 

Nu, när jag tittar ut, så är gatan sig inte längre lik.

Ska tvinga mig ut.

Richard Aldrich
Future Portrait #49

onsdag 2 mars 2016

Badkultur



När jag simmar, så simmar jag, och så tänker jag. Jag formulerar de vassaste tankarna, tycker jag själv i alla fall, där i plasket. Tag efter tag skjuter jag mig fram. Jag ser allt så klart. 

Efter simningen blir jag snäll och mjuk och mör och förskräckligt sugen på te. Alldeles tom i bollen blir jag också, och tankarna vill sig inte riktigt längre. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om simhallen: om oss som simmar, våra kroppar och om personalen och vardagslivets politik, men allra främst om hur vi beter oss mot varandra.


Havet dånar. Vulkanen gömmer sig bakom diset. Vinden blåser i växter, bordsdukar och i parasoll och handdukar. Allt svajar och rör sig. Magar, rumpor, lår och armar. Stora bysten, lilla barnabringan och allt det där håret. Allt fladdrar fritt och glatt. Solen värmer och någonstans hörs musik bakom havet. Naturliga veck, och så alla groparna. Jag som har så svårt för naturligt naket finner mig ändå fort och jag tänker att detta är en slags demokrati i baddräkt. Alla får vara med och ingen bryr sig om kropparna mer än att de ska fungera att bada och leka med. Celluliter med benproteser, ny-deffad bredvid gravid och så vidare. Gamla och unga, fattiga och rika. Som på badhuset när man tar steget över hindret dit. Att orka blöta ner sig. Att orka bara vara. Tillsammans.

Letar baddräkt. Hittar massor av fina (pris 1000-4000). Som hittat, för vissa. Brukar bli en ny från Stadium för 200-300 när den gamla fallit ihop som en sladdrig påse, men så kul det är med färg och festliga mönster. När man är i min ålder och känner sig lagom på alla sätt och vis går tankarna ungefär så här: inte för uppseendeväckande men trevligt. Lagom festligt. Man måste orka bära upp och kunna leka med de små. Funktionalitet i trivsam modell i halvglad färg, om möjligt.

På badhuset ser jag den äldre mannens lystna blickar på den yngre kvinnan och det enda jag känner är: Oh, vad skönt det är att slippa blickarna! Att slippa att alltid vara ett objekt. Nu är jag enkom en människokropp, en mammakropp, samtidigt som jag tänker att nog tänker jag på hur jag tittar på en man alltid. Aldrig för surt, aldrig för glatt: väck inte den björn som sover. Att man som kvinna omedvetet passar sig hela tiden. Det tänker jag på ibland.




Jag tycker inte heller att vi ska ha separata badtider, om skälet är den manliga blicken. Men när jag läste att en flicka blivit våldtagen på Eriksdalsbadet så känner jag: nej, ska man ge upp? Ska man ha separata badtider för alla dåligt fostrade pojkar, och för att män är sjuka i huvudet, trots allt? Nej, skärper mig igen. Män ska sluta trakassera kvinnor. Punkt. Män som inte kan reglera sina aggressioner, eller sin sexualitet måste få hjälp och vi måste börja ta det på större allvar, tidigare i skolan, och i hemmen. Barn, kvinnor och andra män ska inte behöva gå omkring och vara rädda för andra män och pojkar i grupp. För en tid sedan sa någon till mig att ungefär fem procent av världens befolkning är våldsamma och kriminella, och gissningsvis är en större del av dessa fem procent män. Resten av oss är nog rätt okej, oavsett kön, även om vi ibland tycker väldigt olika om mycket - och vi måste inte älska alla. Jag vet inte om siffran stämmer, men jag tröstar mig med den i alla fall: hela världen är inte dum i huvudet! Det är bara det att just nu hörs och syns dessa fem procent väldigt högt och de gör allt för att sätta den så kallade agendan också. Så, jo, Heidi Avellan (15/1 2016) med flera: detta är ett manligt problem som drabbar andra män, kvinnor och barn - och det är väldigt trist (och inte okej).  

Problem uppstår ju, precis som i samhället, när alla bara roffar åt sig och ingen vågar säga ifrån eller ta ansvar. Det är en lite ding ding värld vi lever i just nu. När blev det omodernt att visa hänsyn? När försköts idén om alla människors lika värde? Jag tänker på det i det lilla. När jag simmar och jag ser hur få det är som visar hänsyn. Att badhus-chefen säger till damen som blivit sparkad på av crawlaren att "man får allt tåla lite vatten om man ska på badhus", när crawlarna tar en bana var och övriga tappert och trångt delar en annan. När mamman som är för trött, eller sjuk, eller något annat (jag vet inte vad som gått snett för just den här personen), mobbar och trakasserar sitt barn och jag får lov att säga till, så försynt jag bara kan: - Det finns en liten barnpool här bredvid, börja med den istället. Så att barnet får andas och sluta gråta och vara livrädd. Så att båda ska slippas förnedras. De vuxna tittar på varann, eller bort, men ingen säger något. Badvakten försjunken i sin mobil hela tiden. Kanske man inte vill lägga sig i? Kanske man inte vågar? Jag simmar inte på Kockums mer. När en pappa skriver en insändare i Sydsvenskan om att folk som inte har barn borde låtar p-platserna för familjer vara ifred blev det ett himla kacklande och tjoande från folk som raljerade över i-landsproblem, och det enda jag tänker är att det är ni arga överengagerade mobbartroll som är det verkliga i-landsproblemet. Det är ni som tycker att det viktigaste är bästa parkeringsplatsen, för: I couldn't care less, myself. Det är ni som är problemet. Jag gissar att ni också tycker att barnen i Syrien får skylla sig själva (för hit ska de inte!) och att greker är lata och så vidare, men jag önskar er allt det bästa ändå. Jag tänker att det är er Palme talade om: "Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framförallt ett uttryck för okunnighet och rädsla" på repeat. Ni som inte förstår det där med hänsyn och solidaritet förtjänar en kram, för ni behöver den ju allra mest. <3

Allt som inte rör svält, miljökatastrofer och krig är väl i-landsproblem i egentlig mening, så om vi använder den här retoriken så fort någon har en fundering ligger vi nog rätt uselt till. Sedan får väl folk engagera sig i vad helst de vill, så länge de är normaltrevliga i tonen, tänker jag. 

Det finns en massa saker man kan göra för att få det trivsamt och bra på badhus och i simhallar. En idé vore kanske att kontakta människor som faktiskt simmar, för arkitekter och badvakter verkar ha andra intressen, och ytterst liten erfarenhet krig vad som behövs för att skapa en vettig motions- och rekreationsmiljö. Jag försökte, när Kockums Fritid hade gjort bort sig för sina kunder (för femtioelfte gången) förklara att många som simmar är sjuka, gamla, gravida och under rehabilitering och tunga cancerbehandlingar. Det kan vara den enda formen av motion som dom här människorna klarar av, men jag möttes av det gamla vanliga lättjan, inkompetensen och oviljan till utveckling: - Det finns ingenting man kan göra, alla simmar olika fort. Alla är nöjda, svarade en badvakt... Nej, alla var och är inte nöjda, förutom den ensamme crawlaren då. Resten fick gå eller stå och trängas till full pris i en bana...

Lata laissez faire-badvakter förstör badhusen. Kanske är det ledningen som är lam, beats me, men det är dem som skapar dålig stämning, sätter ribban och skapar kulturen på badhusen. Läs om Isländska stilen här, om badhushygien, lite badvett och respekt. Och har någon svårt att förstå skillnaden mellan crawl, ryggsim och bröstsim, så är det bara en av tre simstilar som ser sina med-simmare till exempel. Kanske är det inte bara hastigheten ("snabb" och "motion") som ska avgöra bana? Är det inte lite vagt formulerat, om man tänker efter? Vem bestämmer vad som är snabbt (det som är snabbt för dig, kan  ju vara långsamt för mig), och är inte all simning motion? Gör det tydligt för simmarna vad som gäller, eller försök att ta reda på vad ni anser på respektive badhus så att ni kan hjälpa era kunder och motionärer. Jag tänker personligen att så här, som jag såg på ett litet badhus med många gäster, fungerar det ganska bra (så länge simmarna klarar av att tolka informationstexter då):

Motion: dom som vill prata i par-simning, träning, plask, ryggsim och lite lugnare bröstsim.

Snabb-bana: enbart bröstsim.

Extra snabb-bana: Crawling och bröstsimning

Sedan kan man inte annat än baxna på det nya badhuset som jag numer går till, med sin underbart trevliga personal och helt okej anläggning, där arkitekten, eller planeraren, har satt lås på varenda dörr UTOM till omklädningsrummen från badhuset sett. Troligtvis har personerna som tänkt ut detta aldrig tränat, eller gått på skolgymnastik. Jättejättemärkligt att vem som helst kan kliva in i duschen när jag står där alldeles blottad, eller är det killen som alltid råkade gå in i fel dusch som tänkt ut det hela...? 

Simma lugnt (pusspuss)!
/Döden döden döden





Pssst! Ett litet tillägg: Döden döden döden har inte något emot någon som helst simteknik, eller stil. Det är inte det texten handlar om (alls). <3