onsdag 14 maj 2014

Dödens ansikten. Sorgen.

Det där med att vara lite, lite sann. Och naken ibland.

Vet inte vem som tagit bilden. Lånad från nätet

En släkting till mig är oerhört stolt över att hen har lyckats trycka undan alla svåra känslor och upplevelser hela sitt liv. Jag har tänkt på det en tid. En tid då jag själv har känt mig lite låg. Kanske är det postrehabiliterings-verkligheten? Kanske är det sommaren? Årstiden som alltid kommer med sin obarmhärtiga käckhet; med allt det där som jag vill, men inte orkar reda ut. Kanske är det insikten att jag aldrig kommer att få någon att förstå? För hur ska jag kunna förklara det jag inte begriper själv. Att jag aldrig kommer att bli så stark och pigg som jag skulle behöva vara för att få Företaget Familj att fungera (hur mycket kaffe jag än häller i mig), hur många skogspromenader och löparrundor eller dagar i simhallen jag än gör. Det är på riktigt. Det är inget skämt, det går inte över och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med den sorgen, frustrationen och oron. Den gnagande känslan av att livet slinker mellan mina fingrar som kvicksilver, ner i sanden. Bort. Kanske ska jag bara stå där stilla och vänta, men har jag inte väntat länge nog?

Det går inte en enda dag utan att jag funderar på hur och med vad jag ska försörja mig. Vad kan jag jobba med och hur ska jag kunna få ett sammanhang, utan att gå sönder. Utan att krossa mig och barnen: familjen. För hur jag än gör så går det liksom sönder. För mig eller någon annan. Så obarmhärtigt och totalt. Jag tänker och jag grunnar. Kanske finner jag mitt zen, sen, trots allt. Jag hoppas och jag känner mig både lycklig och låg. Man kan faktiskt det.  Man får faktiskt det.

Malik Bendjellouls vackra snälla ansikte på TV.  En människa jag inte har träffat, vad jag vet. Orkar inte spekulera kring varför, eller hur, men att sorgen och döden är faktisk: så fruktansvärd och kall.  Så kommer jag att tänka på alla människor jag känner och inte känner som inte är så glada. Och på konsten. Och på att jag önskar, rent generellt, att de som skapar konst i någon form skulle kunna få göra det i fred. Med konstnärslön som tack för den oändliga upplevelsen. Den stora konstnärliga gåvan från dig och dig och dig och dig till oss och lilla lilla mig. 
Alla ni sköra, arga, ledsna, sjuka, svaga, ytliga, svårmodiga, fåniga, starka, kämpade geniala bråkstakar som gör livet vackrare och större. Ni som lider, missbrukar och skapar, eller som syr och går på yoga, dansar disco och äter lammstek med spenat därtill. Alla ni (tack). För precis som vi betalar för kungen och hans familj, vill jag betala en slant till någons chans till sinnesro några dagar till. Nej, det handlar inte om pengar egentligen. Mer om något som kallas tacksamhet och respekt. Sorg och kärlek och kanske att stå i skuld till någon annan också.


Nej, jag vet ingenting. Jag känner mig lite låg, men det går över vad det lider. Hur vi bär våra strider och sorger är ett annat samtal. Respekt förtjänar alla. 

En klapp på din kind,

/Döden döden döden lever vi alla med
(förlåt mamma om jag var lite för privat idag... <3)

2 kommentarer: