onsdag 13 november 2019

Någon morgon

Åh, kaffet. 
och tvärs över gården
lyser fönstret nästan jämt. 
Klockan 04. 
Vill dra in luften i mina lungor. Öppnar balkongdörren och det jag känner är bränd plast. Den nattliga sophanteringen. 

Den lilla mjuka kom in och lade sig hos mig. Den lilla mjuka kroppen, den av rummet kyligare armen på täcket, de mjuka händerna över min arm, hand, handled. Min arm under och mellan hennes små armar. Kunde inte fått bättre barn än mina. Så tänker vi nog allihop. Det hade inte kunnat bli bättre på något endaste sätt. 

Kan inte sova. Tassar upp. Igen. Fyller på kaffemuggen.

/Döden döden döden 

söndag 10 november 2019

Den mjukgörande krämen

OCH DEN FÖRSKRÄCKLIGA OJÄMLIKHETEN. 

Lite om varför socialismen dör och om medelklassens stilla undergång. SÅLEDES EN TEXT om hudkräm (och indirekt om varför barn skjuter barn).


Vi kan kalla det slow euthanasia. 

Började med den här texten för längesen. Den bara svällde över, så ursäkta röran! Det blir lite pissigt tyvärr, men om du orkar läsa hela texten får du en karamell nästa gång vi ses. Ok?






Sömnbrist. Vaknar innan tre, tvingar mig att vila, tvingar mig att läsa. Varje minut timslång. Hjärnan jobbar förvirrat på, kroppen längtar efter kaffe. Kranen spolar efter ett tag fram fjällbäckskallt vatten och jag tänker: hur länge kan vi ha det så här bra, med vattnet och allt? Känner sådan tacksamhet för justnuet.

”Polisen huserar i en rödmålad enplansbyggnad i trä utanför de centrala delarna av tätorten. De delar lokaler med bland annat Arbetsförmedlingen, vars kontor inom kort kommer att läggas ner.”  Om Vilhelmina i DN


I tider då socialdemokraterna accepterar att arbetare dör, att pensionärer, psykiskt sjuka och barnfamiljer tvingas ut i hemlöshet, eller barn inte får den skolgång och utbildning de har rätt till, och man samtidigt helt övergivit tanken på bostäder och generell trygghet åt alla, så är frågan om socialdemokraterna faktiskt upphört existera. Det är lite synd. Vi behöver balansen, diskussionerna och de intellektuella bataljerna kring vitt och svart och ont och gott, inte tvingas välja mellan uselt och superkasst hela tiden.
Eftersom vi har det så fantastiskt bra i Sverige så är det svårt när kriserna och nedmonteringen av välfärden pågår i samma andetag. Det är svårt att greppa läget. Hur är det möjligt att underbara Malmö bjuder alla barn och unga på hästridning, klättring, fäktning, spökshower och teater och tusen fina aktiviteter till och samtidigt inte kan hjälpa barnfamiljer i kris?

En familjetragedi gör en 96-åring hemlös. Är det verkligen okej att starka, eller rika, anhöriga är den enda garantin för ett tryggt liv idag? Den här smärtsamma insikten drabbar de som arbetar med människor, eller har någon form av empatisk förmåga/livserfarenhet förr eller senare, men det är ändå som att polletten aldrig tycks trilla ner. Det rör ständigt någon annan...

"It wounded me, then and there, with the great sadness and tragedy of our American life, with the truth of all that I had not seen, had not known, and had not asked"  Från Sally Manns Hold Still (om deras hushållerska Gee-Gee, men är applicerbart på i princip alla som vant sig vid att ha det bra).


Så i veckan, Nya Karolinska varslar 600. 350 undersköterskor och 250 läkare om jag förstått allt rätt. Detta ska inte påverka patientsäkerheten alls. Toppen! 
"Hur kapitalet tränger allt längre in i den offentliga sektorn. Det vill in, göra marknad av allt - den skattefinansierade välfärden är den säkraste av alla marknader eftersom den inte alls är någon marknad." (Daniel Suhonen, Expressen om boken Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska) 
Läs Roya Hakimnia, (läkare) "Detta är en ideologisk slakt" här. Kanske, eventuellt, att alla inte håller med el jefe, Björn Zoëga, till exakt 100%?

divide et impera

Personligen har jag alltid tänkt att som egenföretagare eller född privilegierad är det helt okej, eller åtminstone fullt förståeligt, att vara egennyttig och värna sina privata ekonomiska intressen, men som representant för det allmännas bästa är du med största sannolikhet fullständigt olämplig. För bland alla kloka och varmhjärtade högervänner jag har är det nog ingen som innerst inne vill att staten ska styra det allmänna. Inte heller kommuner och landsting/regioner bör finnas, utan allt ska regleras och finansieras privat - och troligtvis, jag spekulerar vilt nu, så är det därför det är mer okej att vi svindlas av högerpolitiker - och man fortsätter rösta moderat i Stockholm. - Även om jag vet att det finns högerfolk som visst tror på solidaritet och det allmännas bästa (inom rimliga gränser, givetvis). De socialliberala är försvinnande få i debatten och i politiken framförallt. 

”Just det är själva kärnan. För borgerligheten borde det vara självklart att i varje läge stå på medborgarnas och skattebetalarnas sida. Slöseri och fusk med allmänna medel är inte bättre för att de skyldiga är företag snarare än individer.” Anna Dahlberg, Expressen 

Jo, man skulle ju kunna tycka det, och jag håller helt med dig, Anna Dahlberg, men i verkliga livet ser det dessvärre inte ut så. Det är old school idag med rimlig redighet, och alla med hjärtat i mitten sätter troligtvis dagligen hjärtat i halsgropen på grund av den politiska extremismen/ogenomtänkta rovkapitalismen. Så man blundar och hoppas att vansinnet ska gå över någon gång.
Det måste onekligen kännas något komplicerat att vara i mitten; för när kommuner och landsting/regioner ”effektiviserar” och andra, privata aktörer, piper i väg med pengarna, inte så sällan hjälpta av före detta politiker (från alla möjliga partier) och hafsigt genomtänkta arbetsmodeller borde väl fler reagera?

Dessvärre, om jag får återkomma till ordet balans, skulle jag vilja påstå att svensk socialdemokrati bara är en pose välbärgade människor koketterar med idag, och det är ju lite synd när behovet är som störst: När sjukas inbetalda försäkring inte gällde för just deras sjukdomstillstånd/olycka/funktionsvarierades anhöriga - och svenskt näringsliv kan såklart inte få nog. Vi hade behövt en seriös diskussion, inte walk-over, eller ideologiskt haveri. Lite balans, som sagt.


Men dra på trissor, SKL  har tagit fram it-projektet Mittköping (eller är det ett skämt?) som kan låta ungefär såhär:

"I Mittköping ingår inte bara digitaliseringen som en integrerad del av verksamhetsutvecklingen, utan den används som en hävstång som driver förändring, förbättring och professionell utveckling för medarbetarna och kommunikation med medborgarna. Viktigt att ha utgångspunkt behovsdriven utveckling och med det menar vi att utgångspunkten är individens behov, det vill säga invånarens-, brukarens-, elevens behov. Identifierade behov är sedan grunden för att utveckla verksamheten med stöd av arbetsmetoder och modeller." Det är i det här landet vi bor.

"Even the enlightened parts of bourgoisie has concerns about the inequality, but not in this country because we don't have an enlightened bourgoisie" Göran Therborn.

Minns ni tiden då våra föräldrar sparade till (max!) en semester om året utomlands? Oftast blev det landet, Ölands djurpark eller bilen någonstans. Och hur mor- och farföräldrarna  gnetade. Man slösade inte även om man var välbeställd. Det fanns ett samhällskontrakt. Nu åker vi till alper och fjäll, till exotiska stränder och har lyxiga city-breaks året runt. Just because we are worth it...? Och går sedan i klädsamma miljöprotesttåg lagom till helgen och hyllar Greta. Jag är likadan, och hade vi fortsatt att äga vårt boende hade vi med största sannolikhet gjort likadant. Det är fan inte klokt.

Så lite mer om pengar (spara och slösa). 


Frihet i en liten kista.




Efter det ekonomiska haveriet med Nya Karolinska och den enorma nedläggningen av Arbetsförmedlingen så är det inte mer än lovligt tragikomiskt att nya given är att SPARA PÅ DE SJUKA och ARBETSLÖSA ännu mer, så en liten vänlig påminnelse: 
"Sjukförsäkring är en försäkring och ett stöd för den som drabbas av sjukdom eller ohälsa. I Sverige har sjukförsäkringen varit obligatorisk för alla medborgare sedan 1955. Under större delen av 2000-talet har sjukförsäkringens utformning inneburit ekonomisk tillväxt för staten. Bara mellan 2003 och 2014 gick sjukförsäkringarna med ett ekonomiskt överskott på över 300 miljarder kronor. Detta utnyttjades för att driva igenom åtta års skattesänkningar av den moderatledda Reinfeldt-regeringen. 2007 medgav Alliansen att sjukförsäkringsreglerna skulle finansiera jobbskatteavdragen. Sedan utförsäkras sjuka och får mindre eller ingen ersättning alls. Via statskassan slussas pengar avsedda för sjuka och behövande människor till välmående och privilegierade människor." Magnus Karlsson, Aktuellt Fokus


Så nej, får du en stroke, cancer, drabbas av en depression är med om en olycka eller har en nära anhörig med handikapp eller behov av assistans är du inte bidragsberoende, eller tärande på samhällskroppen, du nyttjar din sjukförsäkring, men politiker och näringsliv vill något annat med våra försäkringspengar. För även om du äter havregrynsgröt, medelhavskost och motionerar dagligen kan du ändå drabbas av livet/sjukdom, och det är därför sjukförsäkringen finns - och alla är med och betalar den. 
Så BLI INTE SJUK, man tror att du vill bli bidragsberoende, inte frisk. Säg till din sjukdom att du inte tror på den, att den, säg ALS:n, bara vill lura in dig i chilligt bidragsberoende. Så av ren omtanke och för att bryta ditt bidragsberoende ska sjukvården slaktas så mycket som möjligt och din försäkring försämras ytterligare  - skapa "incitament" - och snart kommer väl de vänliga riskkapitalisterna inom välfärden på (och Timbro, givetvis) att dödshjälp ändå vore intressant att titta på mer aktivt.   Det finns ju massor av pengar att tjäna här! 
"Att låta dödssjuka människor få makt över hur slutet inträffar är en efterlängtad frihetsreform."
Intressant text på många sätt, men den säger tydligt att det redan finns sätt att välja sin sista tid i livet och det gör den kommersiella sjukvårdens dödande helt överflödigt - faktiskt. Och i ett samhälle där staten obarmhärtigt administrerar hemlöshet för 96-åringar kanske det är lämpligt att vänta några varv till?

Vad som däremot skulle kunna anses tärande på statskassan är alla bostadsägare. De flesta bor extremt billigt (dessutom: egen bostad = enda rediga pensionssparandet för vanliga människor) och får utöver detta billiga boende/sparande bidrag till diverse lull-lull. Bostadsägarna tömmer statskassan på resurser för att de inte orkar, och inte heller vill betala fullt pris (eller spara till/för att man kan) för saker som städning, barnpassning, reparationer, läxläsning, investeringar i renoveringar, måla eller klippa gräsmattan själva, så dom måste få tillbaka lite, lite till:
"Dessutom belönas de familjer som beviljas lån för att köpa en lägenhet eller ett hus med ett bidrag på 30 procent av räntekostnaden. De som tvingas stanna i en hyreskasern får inte del av subventionen, som enligt Konjunkturinstitutet kommer att kosta staten 65 miljarder kronor om året om mindre än tio år.

Det är lite underligt." 

skriver Johans Anderberg i Affärsvärlden:
Eller som en mindre elegant person skulle säga: Dessa pengar torde behövas bättre på andra ställen, men det får man väl inte säga i det här xxx landet? Jag tror att nästan alla jag känner äger sitt boende, och alla dessa människor är mycket vänliga och kloka personer som bara vill gotta sig i den lyckliga ekonomiska slumpen de befinner sig i. Jag begriper det! Men begriper ni vad som händer i samhället, undrar jag? Eller måste man äga sitt boende för ett drägligt liv?  

Usch, det börjar ju bli tjatigt nu, vi kan väl slå fast att moderater inte alltid är bäst lämpade att ta hand om det allmänna eftersom det är mot deras trosuppfattning bara? Detsamma borde väl gälla Kristdemokraterna som tappade Jesus och barmhärtigheten och ödmjukheten på vägen.

Nä, Oops, I did it again, jag tappade fokus. Tråden... Jag fortsätter ifrågasätta den djupt orättvisa bostadspolitiken istället.


I Malmö har vi Malmömodellen...


Tänkte att texten får vara klar nu, men så kommer det en elak Timbroproducerad text i Svenska Dagbladet och jag känner att SNART BLIR JAG GALEN!
I Malmö har Hyresgästföreningen förhandlat fram marknadshyror med Malmös kommunala bostadsbolag MKB vilket i slutändan resulterat i att pengar som hyresgästerna betalat in gått till andra kommunala satsningar/skattelättnader och Malmös kommunala hyresgäster fick lika höga hyror som Stockholm (läs eminenta Therese Thomassons artikelserie i Sydsvenskan). Jag repeterar: Detta är framförhandlat tillsammans med Hyresgästföreningen i Malmö. Var finns de folkvalda, förbunden och föreningarna som ska representera oss medborgare; själva landets infrastruktur, grundtrygghet, forskning och utveckling: vår framtid?

Jag begriper att det finns hårt arbetande politiker som tar sitt uppdrag på fullaste allvar också, men  leasade läkare, privata sjukförsäkringar och undermåliga och ojämlika skolor är faktiskt inte vad majoriteten önskar, eller röstat för. Jag lovar.
Men våra politiker tycks alltså ignorera detta på grund av egna ekonomiska intressen, så pardon my French: det stinker! Det skapar bara ett befogat politikerförakt och det är verkligen inte bra.
I tider med rasism i en skön blandning med konservatism och nyliberalt snömos rullar över oss med köpta blickar blir det extra livsfarligt.

Så man undrar varför rasisterna vinner sympatier och stöd. De lyckas ju låtsats att de bryr sig om oss och har en äkta, (djupt hatisk, men ändå) ideologi, samt ger dig en enkel förklaringsmodell som gör sveket från ovan lättare att bära - det är inte politikernas eller olika ekonomiska intressens förskyllan, det är någon annan, en mörk främlings fel.

Det som också skett, utöver resursslöseriet, är en hänsynslös exploatering av underbetald (utländskt) arbetskraft på byggen, restauranger och nagelsalonger exempelvis. Man talar om slavliknande förhållanden. Samtidigt finns det en oro över att invandrare ska få bättre tandhälsa än svenskar, då myter om gratis tandvård (och generellt lyxliv) till flyktingar och asylsökanden florerar. Fakta är att alla barn i Sverige, samt många med funktionsvariationer får gratis tandvård. Asylsökanden och andra utan uppehållstillstånd som papperslösa kan få tandvård om deras tandhälsa allvarligt påverkar deras allmänna hälsa för 50 kronor. Läs lite mer här, eller här.

Att vård som rör syn, fötter och tänder inte räknas som sjukvård är och förblir ett mysterium för mig, men att inte kunna se, gå eller tugga kanske är en lyx som inte rör hälsan eller arbetsförmågan alls? Kanske kunde man tänka, oavsett tandläkarnas egna intressen, att det borde bli billigare med tandvård generellt?

- Och mitt i alla orättvisa, det är verkligen lättare att vara sjuk eller rehabiliteras om du är vid stadd kassa oavsett vad Hanne Kjöller tror i Dagens Nyheter. Vis av erfarenhet av både riktigt fattiga tider och stunder av guld: jag vet var stressen och hälsan ligger och vaggar. Och det som kan vara en katastrof i ett utsatt område, som säg ADHD (utöver neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, resurssvagare skola och så alla bortslarvade och förstörda saker och kläder som mamma och pappa inte har råd med är tyvärr enbart en krass fråga om ekonomi) kan faktiskt vara en tillgång för ett kreativt och bra liv för den som har det gott ställt eller råkar ha rätt föräldrar. 

Dotterns läkare på vårdcentralen sa i ett samtal att alla entreprenörer har ADHD, - eller blir konstnärer eller kriminella pep jag. Väldigt slarvigt uttryckt av oss oss båda givetvis och rymmer bara ett korn sanning, men till viss det stämmer det ju. 
Träffade också en Näset*-pappa som skrockade glatt över all ADHD-litteratur i den lokala bokhandeln. Att slippa den ekonomiska stressen och kunna betala för rabatterade tjänster är precis vad vården alltid rekommenderar, men inte kan ges dem som minst har.  - De som har det sämst, måste, utan pardon, straffas. Alltid. 

Så vad gör sossarna då? 

Jo, på sossarnas hemsida (sist jag kollade) öppnar man med att vilja öka digitaliseringen inom vården och satsa på mer dataavlyssning. Verkligen exakt vad svenska folket behöver just nu. Sannerligen, spot on! Vi älskar verkligen alla lysande icke-intuitiva och tröga appar som vi tvingas använda i skolan, sjukvården, lokaltrafiken och för att inte tala om som vi längtar efter att bli ännu mer övervakade! Att vi numera måste ha mobilen med oss för att åka kommunalt är inget annat än tvångsdigitalisering  (och gör livet/tillgängligheten ännu knöligare för väldigt många) och inget annat. Det är säkert bra med digitala satsningar och förbättringar, men nog finns det väl viktigare saker att arbeta med politiskt? För en hyser verkligen en djup trygghetslängtan till mer avlyssning och tillit till de digitala övervakningssystemen... Speciellt när Sverigedemokraterna knappar in på sossarna. När gamla skinheads, kriminella och en stor mängd förvirrade foliehattar och stollar tillsammans känner sig hotade av klassiska humanistiska begrepp som alla människors likas värde och titt som tätt hotar dem som inte tycker lika med ”-vänta ni bara...” så känns det ju extra tryggt med nya fräsiga statliga övervakningsinstrument. Just hand it over, flämtas det glatt i den gamla nazirörelsens bunker. Och nej, Jens Liljestrand, du är bara aningslöst naiv; att vara liberal och stå för liberala värden är inte grejen inom nazismen, även om du råkar vara både heterosexuell, man och ha en festlig mustasch. Men är man privilegierad tycks man att tro att alla fördelar är en för evigt givna och det är väl här undergången ändå gläntar på dörren, avseende både relationer och demokratin: den totala självupptagna aningslösheten hos dem som tar allt för givet.


Så, slutligen, jag borde inte ens replikera den ihåliga texten av Hanne Kjöller: klass, utbildning och ekonomi hör nästan alltid ihop, hear ya, precis som bristande empati och inlevelseförmåga tycks vara ett stadigvarande symptom på alltför goda levnadsvillkor; men jag kan inte låta bli, för Hanne: Om svenska läkare skriver ut sådana enorma mängder mjukgörande kräm är ju det ett enormt scoop i sig! Varför skriva recept på mjukgörande kräm som finns receptfritt, för det första, och vem eller vilka säger sig ha ett sådant enormt behov, för det andra? Finns det en hemlig mjukgörande kräm-marknad jag har missat? Är krämerna beroendeframkallande eller goda att äta? Hur resonerar läkarna? Journalister, faktagranska detta, snälla! Hanne hänvisar även till den stackars farmaceuten som fem dagar senare ånyo lämnar ut en burk mjukgörande kräm till samma familj, som att det inte fanns uttagsintervaller eller strikta regler avseende läkarbedömningar och receptförskrivningar? Eller handlar det om prissättningen av de tydligen så extremt populära krämerna? Eller är det svåra hudsjukdomar, för sådana finns faktiskt, som de facto, kräva sina krämer, men inte kunnat skrivas ut tidigare? Eller har priserna chockhöjts? Är det Barnavårdscentralerna som skriver ut blöjrumpskrämer? Eller är det den vanliga villaföräldern som hamstrar kräm, precis som föräldradagar, i vanlig ordning?  Granska detta snälla, så att Hannes eventuella råttan i pizzan-text inte bidrar till att de föräldrar som har det sämst ställt får det ännu sämre och tvingas till kreditköp och fler skulder om barnen blir sjuka på grund av den den mjukgörande, tydligen mycket åtråvärda, krämen i texten. Jag vet att det är svårt att förstå att andra har det svårt när vi själva har det så förbaskat bra, men tänk ett varv till.  Jag blir i alla fall supernyfiken! Och glad över att ökningen inte avser antibiotika. Det är väl lite bra i alla fall?
"Är det bland astmamediciner? Adhd-läkemedel? Antibiotika? Nej. Den största uttagsökningen hittas i kategorin mjukgörande salvor." skriver Hanne.

Hon skriver ju rappt och bra och orkar man inte tänka eller analysera vad hon skrivit låter allt vid första anblicken väldigt tydligt och trovärdigt. Man köper det. Detsamma gäller judehatet på Nya Karolinska som senaste Uppdrag granskning delvis handlade om.
Aftonbladet går direkt ut med antisemit-problematiken (den är alltid viktigt!) med struntar fullständigt i vad programmet mest av allt handlade om: BRISTANDE KÄLLKRITIK, sjukhusledningens svaghet och den något tveksamma arbetsmiljön. Men Aftonbladet kör -Titta där (antisemitism)! - retoriken. Så snälla journalister, ni har makt men också ett ansvar, och kan precis som alla andra göra fel. Stå för det, eller förklara gärna för oss korkade läsare hur det kommer sig att det är okej att citera andra journalister utan att själv faktagranska underlaget. Eftersom jag inte har en aning om hur arbetsmiljön är på Nya Karolinska kan jag bara gissa att den troligtvis varit bättre - och jag har fortfarande ingen aning om mer än att Nya Karolinska verkar ha vissa problem. - Och det låter onekligen inte så trovärdigt att en endaste person, som inte vill vara medverka i inslaget, ska ha ensamrätt om historiebeskrivningen. Är Nya Karolinska en antisemitisk arbetsplats måste man ta itu med problemet, och den vad det såg ut som lite vänsterorienterade läkaren som blev anklagad blev ju duktigt straffad trots omfattande utredning som inte kunde påvisa någon antisemitism. Men, vis av viss arbetslivserfarenhet, vilka anställda vågar vittna ärligt på en dålig arbetsplats? It's complicated.  


Det finns erfarenheter, ögonblick och texter, och så människor att försöka se och förstå. Bördan blir orimlig när balansen upplösts. Det är inte längre lindans, det är katapulter som slungar människokroppar, propaganda och öden över oss. Toleransen för det orimliga tycks, likt alkoholistens invänjning, bara öka för det groteska: Det inhumana, djupt ojämlika samhället. Det är mycket krångligt när det lilla, det oöverblickbara, och det okända bråkar med det invanda och bekväma. Historien och framtiden i en förvirrad hjärna.  

Så medan medelklassen reser, renoverar hus och svenskt tiger går landets välfärd under under socialdemokraternas milda överseende. (L, C, Mp har också ansvar för detta men det är ju det deras politik delvis i alla fall går ut på).


Tack för det!

Och återigen, ursäkta röran!

PUSS!

/Döden döden döden  

(*den mer burgna delen av Vellinge-kommun med Falsterbo-Skanör, Ljunghusen och Höllviken)



fredag 20 september 2019

Babykvinnan

Hennes utspända glänsande rödbruna kinder, den formlösa marimekkon och blicken från en människa som absolut inget förstår, mer än sig själv och sitt lilla liv med dyra kläder som ska signalera rik och konstnärlig bohem. Hon cyklar nog till jobbet. Försörjd av nån som heter något manligt neutralt. Som ett barn i pensionsåldern. En sån som valt sitt yrke för att få känna sig förträfflig, hon som talar med babyröst, men inget förstår. Ett under av tomhet.
Dessa kvinnor som är utsända att hjälpa andra kvinnor men som tycker att mäns inkompetens och agressivitet mest bara är ett utslag av charmig hjälplöshet. Jag tänker att kriget mot kvinnor kommer från fler än ett håll; från andra kvinnor som sanktionerar våldet mot andra kvinnor. Eftersom män bara är män.
/Dödendödendöden

söndag 11 augusti 2019

Too much information


(Menskopp)



August Sander, National Galleries Scotland. Hans dokumentära porträtt är ju bara finast.

En magisk sommarkväll, med mat och bubbel, pool och häng till sent solkades ner av min överdrivet rikliga mens. Sprang som en dåre och bytte skydd. Det forsade och rann men barnen hade rolig och natten var fortfarande ung. Paniken växte.

Vilken sommar det har varit, en sorglig sommar. Men en lugn och bra sommar också. Det finns så mycket som inte är utrett, färdigt, klart. Det finns saker som fortfarande inte sagts. Saker som måste ut, men vi är inte där. Än. Det är inte lätt att leva, men bra ändå. Tassar på tå. Vet inte på vilken fot jag ska stå.

De få gånger jag träffar en levande, alldeles riktigt människa, slås jag nästan alltid av hur underbara och så snälla människor ändå är: så roliga och intressanta! Synd att jag inte träffar folk oftare. Blir så otroligt stimulerad och glad. Samtidigt, alla bär på sitt ok och mög bland kräfthattar, jobbgrejer,  alkohol, sjukdomar, kärlekar och barn.
Så det bästa med sommaren har varit att träffa lite släkt och vänner, även om jag inte orkar. ”En sak om dagen” fungerar inte i verkliga livet. Tusen saker om dagen som måste göras, åtminstone hjälpligt. Barnen med sina paddor. Det dåliga samvetet och sorgen över att inte orka mer. Mina barn drar i väg på känslomässigt rövarstråt och det blir lätt ”lite tossigt” och det ökar på rädslan för att gå ut bland folk, men jag gör det ändå. Ibland. Det kan gå lite hur som helst. Alltid på helspänn. Av sommarlovets alla veckor hade mannen semester tre. Efter en utredning med en myndighet försämrades hans hälsa ytterligare. Irreparabelt. Så vi är slut. Jag är slut. Värdelös och trött och svag. Finns ingen vila någonstans.

Min ensamhet beror på familjens situation och den hjärntrötthet jag lider av. Det liv jag lever är med paddan, inte dig eller dig, eftersom jag inte orkar med det som får mig att må bra. Efter sociala tillställningar, en bullrig skolgård (hjärnterror!!) och alla andra höga ljud och prat så lägger jag mig i fosterställning när jag kommer hem. Drar för gardinerna och längtar efter att dö (jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva för att parafrasera Ann Heberleins geniala boktitel) men känslan försvinner efter ett tag, timmar eller några dar. Ibland får jag frossa. Jag låtsats att det är hanterbart för allas skull. Blir enklast så.


Men att hinna ikapp sig själv: ta sig själv och sitt ynka liv på allvar, får man lov till det? Hur gör man? Har jag någonsin unnat mig känslan av att vara viktig för mig själv? Jag måste hinna vila, men när och var?  




Samtidigt, samtiden: vi ska anonymiseras, får inte fotografera(s) fritt och vår integritet ska ”skyddas” parallellt ska vi konsumtions- och åsiktsmässigt kontrolleras och identifieras på en nivå vi inte förstår vidden och konsekvenserna av än, av GDPR, DNA-register, journaler och ekonomisystem, sökhistorik, övervakningskameror, mikrofoner och ansiktsigenkänning och så vidare, och så vidare. Allting lagras. Allt kan vantolkas. Det handlar inte om min integritet utan andras möjligheter att fullständigt äga mig, i värsta fall förvränga eller utnyttja mig.

Men så länge människor fortfarande faktiskt tror, som andra på Gud, att marknaden kan reglera sig själv så står vi fastgjutna i den destruktiva betongen.
Tyckte att Hanne Kjöller beskrev problemet väldig exakt i texten om de privata sjukförsäkringarna: människans obetydlighet och maktlöshet mot den diffusa makten, här marknaden, och det blir ju bara värre. Hon har skrivit en alldeles lysande vänstertext utan att vara medveten om det själv, gissar jag. Marknaden, makten och hela härligheten ändrar sig inte, det är vi som måste göra det. Jag håller verkligen med MUF-ordförande Benjamin Dousa när det gäller mycket i debattinlägget om skolan, men han nämner inte med ett ord marknaden, utan vidhåller begreppet flumskolan, fast nu har den ändrat period från 90-talet, när man började privatisera skolan, utan att nämna sambandet. Den oreglerade marknaden förstör liv. Även myndigheter och ämbetspersoner utan ansvar. Med skillnaden att ett företag kan gå i konkurs, medan en tjänsteperson kan lulla på i eviga tider. Makt korrumperar och ger tydligen hjärnskador (The Atlantic: Power Causes Brain Damage) något enkelt uttryckt.

Mensen forsar. Min vän har inga mensskydd. Hon har sedan länge menskopp. Jag gör bindor av den bomull hon ger mig som jag lindar in i toalettpapper. Borde inte klimakteriet komma någon gång? Varför investera tid och engagemang i något som snart ska ta slut? Vi pratar lite om det. Jag tänker, det kanske ändå är dags nu. Med menskopp.

Alla inaktiva vänner på Facebook som vet vartenda steg du tar. Funderar ibland på om inte även jag borde bli en smygtittare. Safea lite mer. Eller kanske bära mask? Bli ännu mer isolerad. Men jag har ett behov av någon slags minimal bit ärlighet i dessa tider då vi kan vältra oss i lyx och ojämlikhet utan att nämnvärt reflektera över hur det ens är möjligt. Tystnaden får mig att bli galen. Hur ska jag kunna skratta åt mig själv om jag inte riktigt får finnas till? Roten till allt det onda är ju bristen på öppenhet och rädslan över vad andra ska kunna tycka. Ett förlupet ord tio år senare när Åkesson sitter vid makten. Den oron. Å den ena sidan diskretion, förträngning och lögner, och å den andra sidan gränslöshet och risk för exploatering, eller värre. Någonstans i mitten, behovet av sin egen berättelse och sitt privatliv, men också att få dela sina erfarenheter, känna igen sig och sympatisera med andra.

Läser om #sharenting. Dela bilder på sina barn. Får man det?






1977 gavs Susan Sontags bok On Photography ut. Över 40 år gamla essäer som bland annat handlar om hur bildblicken korrumperas; krig och svält blir tycks bli banalt. Vem ser bilden för alla (starka) bilder? Alan Kurdi, Medelhavets liv och död, plastskräp, bränder, svältkatastrofer, djur som massutrotas, Jemen eller de inhumana flyktinglägren som finns över hela jordklotet idag. Hur fort en bild liksom filtreras bort. Är vi så bildmätta att vi inte längre reagerar på förbrytelser mot barn och katastrofer? Har ”flödet” gjort oss immuna mot ondska och orättvisor? Är livet så svårhanterligt att vi inte orkar bry oss mer? - Eller har vi alltid varit avtrubbade; haft en förmåga att sålla bort en del av det som gör för ont? Susan Sontags bok säger ju det. Inget nytt här; människans potential till empati  och solidaritet tycks begränsad, men storartad i rätt sammanhang.

I förra helgens DN läser jag tre texter om att hur nära det farliga är (Peter Wolodarski, Björn Wiman, Rebecka Kärde till exempel). Att tyst (inte) acceptera att det går åt fanders. Men hur hanterar vi att människan kanske är en sån som bara kan ta in en viss mängd katastrof, annars blir hon galen? Vi borde bli som de engagerade barnen som är utan makt och ansvar förvisso, men så plötsligt vill dom bara se på Röjar Ralf och äta glass. Mängden oro gör livet abstrakt, och vi är precis som barnen, något mer pressade bara.

Läser också om plastpartiklar i snöflingor och regndroppar. Berättar om det för äldsta dottern, hon svarar: - Mamma, du kan inte tro på allt som står i tidningen!! Jag blir lite provocerad (rädd?) men pratar stilla, kanske något luddigt, med henne om källkritik och sånt. Sen går hon till sin pappa i köket: - Pappa, vi kommer att dö snart, om en månad eller så. Det är plast i regnet och i snön, och vi får i oss allt...

Att bli fotograferad kan liknas vid ett övergrepp. Sontag använder sig till och med av ordet ”rape” och jag förstår vad hon menar. Jag hatar själv att bli fotograferad. Jag har också länge funderat på Sally Manns modus operandi och hur vi ska förhålla oss till anonyminsering/identifiering och framförallt barnens premisser: hur får/ska/bör ett barn vara med? Och hur förhåller vi oss till barnen som behöver närvarande föräldrar? För handen på hjärtat, (mobil-)kameran är (glas)väggen som är länken till bilden. A photograph is both a pseudo-presence and a token of absence. Själv fotograferar jag för att minnas, för att jag inte orkar eller kan interagera, för att jag ständigt ser bilder, för att jag måste göra något åtminstone. För att gömma mig. För att det ibland är det enda jag kan och orkar. Jag fotar där jag är, oftast med mina barn.

Alla fotografier är ju lögner. Något som inte längre finns i alla fall. Ett minne blott. Inte en näsa i en päls som brummar, ett skinnveck, händer i fuktig mossa eller en liten mjuk nacke här och nu. Susan Sontag liknar kameran vid ett vapen, fotografen predatory: shooting, loading, aiming (hunting).

Diskussionen om föräldrar som fotograferar och lägger ut bilder på sina barn är med rätta, ständigt aktuell. Så länge samtalet, inte skuldbeläggandet, finns med oss är allt väl ändå på en rimlig nivå? Att förbjuda barnens närvaro är lika knasigt för mig som det kan vara för någon annan med mina bilder på våra barn. Jag har extremt svårt själv för tillrättalagda mysigt flinande barn och bilder, även om jag ibland kan känna ett sting av avundsjuka (fatta så lätt att fota en individ som lägger huvudet på sned och inte rör sig precis hela tiden) - och gulliga barn är ju alltid gulligt, såklart (alla barn är gulliga)! Jag älskar barn som är glada, men även ledsna, fundersamma, allvarliga och sura. - För att inte tala om sovande! Gnäll hade en ju gärna varit utan, men även det ingår i det mänsklig paketet. Dessutom, vet inte om ni reflekterar över sådant här, men sockersöta, vackra barn (eller barn till populära föräldrar) får alltid flest likes - och där har vi ett problem, på riktigt. Men alla tänker och tycker olika. Är det mer okej för barn att vara vackra modeller än våra vanliga och fantastiska sura barn i verkliga livet? Exponering kontra exploatering. Känsloexponering är känsligt, så även individer som inte förstår allt eller är svårt sjuka/utsatta, eller intellektuellt funktionsnedsatta. Vem får då vara med på bild, om man ska vara petig? Men de utanför den käcka normen kan var viktiga att dokumentera historisk, mänskligt och politiskt också, tror jag. Måste verkligen allt vara perfekt? Jag tänker att barn inte ”bara” är barn utan individer, komplexa människor. Där försöker jag befinna mig med mina bilder. Mamma ser er. Mamma vill visa er hur fina ni är. Nu, sen. För alltid. Mammas minne funkar inte, så hon (jag) vill stjäla stunden, men kan då också döda den. Samtidigt lägger jag alltid på ett skyddande filter. Hit, men inte längre. Har tagit bort en bild en gång på begäran av ett av våra när jag glömt att fråga. Det var mitt misstag och fel. Att anonymisera barn med djuremojis upplever jag som djupt obehagligt, rentav kränkande, däremot. Vill du inte att ansiktet på ditt barn ska synas, fota en fot, en hand eller en nacke istället. Barn älskar oftast att titta på bilder på sig själva, särskilt när det gått en tid. Vilken förälder har fotoalbum nu för tiden? - Mest friska ”proffsföräldrar” med lugna barn och mycket egentid tänker jag surt och avundsjukt (igen). Så heja barnen och diskussionen. Jag vet inte vad jag tycker, ärligt talat. Jag önskar att jag visste det. Sedan kan det vara lite tråkigt med bilder på andras barn, men suddiga bilder på mat-tallrikar eller vin i solnedgång är väl inte heller så djupt inspirerande alla gånger. Inte heller fyllda kantarellkorgar (blir återigen mycket avundsjuk). Ingen visar skogen, bara korgen. Ge mig en glänta i skogen fylld av guld istället. Det hade varit något det.
Men vi är stolta över våra korgar, pizzor, semestrar, barn, vänner och midnattslopp. Vi delar med oss av våra minnen och tankar trots att det en gång, i värsta fall, kan stå oss dyrt. Att vi framstår som distanslösa och malliga de få gånger vi bara är sjukt glada över en vansinnigt fin dag. Ensamhet "se mig" kan det också handla om.

Jag inbillar mig, och utgår från hur jag själv resonerar här, att även om konstnärskap handlar om flera saker, så kanske att nära en slags stark girighet (för en sanning, som givetvis inte finns) också är grunden för att fåfängt försöka fånga den exakta nyansen, formuleringen, eller att lyckas ”äga”, stjäla och fånga känslan/ögonblicket: forma massan, känna rytmen, bemästra rörelsen, beskära verkligheten, se ljuset, hitta färgen. Girigt få finnas kvar efter döden. Vi är födda, tror jag, till att skapa, samla, jaga och sen dö. Sen, om vi är relevanta, tilltalande bra eller intressanta nog är en annan femma.

Och i en perfekt värld hade vi antagligen inte känt ett behov av att fånga våra stunder. I en perfekt värld hade vi levt i nuet och kommit ihåg allt. Men som det ser ut idag kan vi plocka fram bilderna och minnas solnedgången över Siljan som ”den finaste av alla” och skratta åt oss själva och våra blanka näsor och upprullade chinos sommaren 2008. En perfekt värld, eller bild av den, finns inte. Men vi drömmer om den, längtar; trånar efter kärlek, lycka, sammanhang och själslig ro. Tror jag. Att fånga sina barn på bild, är det en kärlekshandling med egoistiska och estetiska baktankar? Eller är vi bara så förbannat stolta över dem och ser livet/konsten i dem, om så bara för några ögonblick.

Barnen är så vana vid bilder, vill ha flera fula bilder, tokiga bilder. Roliga bilder! Snappa. Snyggt är trist! Helt avspända. Uttråkade. Det är väl bara jag som inte vet hur jag ser ut, på riktigt. Eller tycker att man ska se fin ut på bild i alla fall. Den unga generationen bryr sig inte nämnvärt, det är vi vuxna som ska skydda dem som också famlar i mörkret. Nog kan vi väl vara överens om att naket inte är ok, men annars då? Kändisbarn är utanför diskussion då de är så extremt utsatta och ju äldre barnen blir, desto mer känsligt läge, men ska vanligt folk inte få finnas mer än som pengaalstrande nollor (och ettor), metadata?

Samtidigt som unga lever mer öppet och fritt så stänger vi vuxna rum efter rum. Det som var skamligt för min mormor, var mindre skamligt för min mamma och ännu mindre skam känner nog jag. Nu ser jag mina döttrar och önskar dem mycket mindre skam ändå.

Photographs state the innocence, the vulnerability of lives heading toward their own destruction, and this link between photography and death haunts all photographs of people.




Det finns en bild på min yngsta, hon står i en färgglad klänning i grönskan, och hon ser både ynklig och arg ut. Hon har ramlat, känner sig förnedrad (för hon var precis så där intensivt lyckligt dansande och så föll hon och det gjorde ju ont, i en park bland främlingar dessutom), men hon älskar den bilden. Och där och då är hon också precis som alla andra människor är mest. En människa: fin, skör, stark och ledsen, och sen skuttade hon ju på igen.

Mensen avtog, men i mitt flöde rullade plötligt, lämpligt nog, fullt av reklam för menskoppar. Jag hade inte sökt på det, mailat eller talat mer om dessa, men tänkt att det får väl vara dags nu. Är det någon som läser mina tankar, hör mina samtal, eller var det bara en oerhört intensiv och plötslig sommarkampanj...? 


Barnen vill ha bilder på sig själva, och struntar fullkomligt i hur de ser ut - men hatar att stå still. Mina barn alltså.

Puss och trevlig helg!

/Döden döden döden


Samtliga citat på engelska kommer från On Photography av Susan Sontag.


onsdag 7 augusti 2019

Dagen efter, dagen före

Vaknar vid 6-tiden. 
Sovmorgon. 
Däckade igår. 
Kroppen helt slut. Ben och armar influensaömma.
Orden borta. 
Gråter. Är detta mitt liv för alltid?
Orkar inget. Forfarande.
Varken bläddra i mina papper eller borsta tänderna.
Orkar värma vatten och ”laga middag”.
Varje aktivitet sänker mig fortfarande.
Barnsliga små mysiga aktiviteter. Alla aktiviteter. Alla människor.
Min man är jätteskadad.
Jag ligger i ett mörkt rum. Ibland öppnar jag upp. 
Det finns en orimlighet i detta som jag fortfarande inte klarar av att acceptera,
eller kan förklara. 


/Döden döden döden 

söndag 4 augusti 2019

Snigelskogen

Förra årets torka


Bland sniglar, halkiga löv och fuktmurket trä och mossa kanar vi runt. Bäcken som försvann förra sommaren ligger forfarande övergiven, tom. Tömd. Fåror, skåror, i våra snigelskogar. 

Alla halvdöda fiskar som låg på dammytan och kippade efter andan, de döda kräftorna och de som fortfarande försökte, förtvivlat krafsade ensamma kring. Förra sommarens torka lever vidare trots slippriga stigar och regndroppsgnistrande strån. 

Att förhålla sig till undergången och ändå behålla sitt goda humör. Hitta svamp och tälja en pinne. Vi försöker förvirrat lotsa oss fram.





/Döden döden döden






tisdag 23 juli 2019

De vardagliga ritualerna.

Ååh, vi bygger och klär en kista i trä. Där ska lilla Elsa vila. Elsa, som levt med mig längst av alla, 19 år, och lilla Hs allra bästa, närmsta, lilla vän.

I november har jag bott i Malmö 20 år och fortfarande kan jag känna mig ny i stan, även om känslan bara finns där vagt numera. Det var jobbigt att flytta till Skåne, riktigt ångesthemskt, men nu älskar jag Skåne och denna Malmöstad. Min flytt till Stockholm var däremot lätt som en plätt: fattig och förvirrad och oavsett lycka eller hjärtesorg, alltid hemma. Jag ägde en känsla av frihet och självklarhetens rikedom. Den träiga stad jag flytt ifrån (som jag idag tycker är trevlig) - ett minne blott.
Nu fattar man att åren, tiden, går, för barnen växer och allt och inget är sig likt. Underbar text av Hagman här. Visst var väl Per Hagman lite söt när han satt där och sneglade under sin ljusa lugg. Var vi inte alla nästan vackra där och då. 

Vaknar 4:30 och äntligen en stund alldeles själv. Sätter på kaffet. Elsa ligger utanför skafferiet och spinner högt när jag klappar henne. Läste någonstans om barns och äldres behov av beröring, men äldre katters är lika självklart så. Att klappa ett barn känns så naturligt, men en äldres tunna, lena, svala blekblå skinn vilar orört på stolskarmen, på bordet intill korsordet med blyert, sudd och kaffekopp på fat. En lampa tänd. En virkning, stickning, vävstol bort. Ordentliga högar med papper och diskbänken står tom. Får jag klappa dig. Lägga mina varma händer på dina nu. I texten. Jag älskade ju er så. 

Elsa ligger i sin varma pöl av kiss. Jag torkar henne, blöter duken med finaste såpa. Magen, tassar, bakben, svans. Hon protesterar bara lite lätt. 

/Döden döden döden 





söndag 30 juni 2019

De ständigt aktuella

frågorna vi måste ställa oss. 


Vad har lögnen för pris? Det är inte att vi misstar lögnerna för sanning. Det verkligt farliga är att om vi hör för många lögner förstår vi inte längre vad som faktiskt är sanning. Vad återstår, annat än att överge hoppet om sanning och istället låta oss nöja med berättelser? I dessa berättelser kan det kvitta vem hjälten är. Vi söker bara en syndabock....” så börjar Chernobyl på HBO.

Portrait of Lenin, Kindergarten, October 1997. From the book,  David McMillan: Growth and Decay -
Pripyat and the Chernobyl Exclusion Zone,  
published by Steidl Books © David McMillan, 2018


Varför är människan så obarmhärtigt (själv)destruktiv, en sådan älskare av olika former av självskadebeteenden? Den där kittlande längtan efter undergång. Spänningssökaren i oss. Varför vill barn bli kompisar med barn som inte vill leka med dem? Varför så kär i någon som inte är snäll? Varför vill inte alla gott hela tiden: baka bröd, odla grönt och sjunga en sång? Varför ska det vara så himla svårt?

Någonstans i Sverige måste det väl finnas några riktigt bra skolor, några stora tänkare och briljanta politiker? En enda intelligent person som inte bara jobbar med narrativet, utan innehållet och det större  perspektivet. Någon som har en vettig, genomförbar plan. Jag är så less på storyn just nu. Och livslögnerna.

Jag vill inte ha borgerliga rasister i riksdagen, eller politruker. Inga fler fegt strategiska kappvändare. Jag vill ha välutbildade (åtminstone människor som vet vad vad dom pysslar med) visionärer som orkar och förmår förändra vårt slöa sätt att agera och tänka. I DN skriver Richard Swartz om Kina och USA och: Julius Caesar ville se feta och välkammade människor omkring sig som sov gott om natten. Han visste att sådana personer inte gör uppror. Så inget ont om feta och välkammade människor, men ni förstår vart jag komma. Vi kan inte låta medel- och överklassens alla bidrag utarma skola, miljön, vård och omsorg. Vi kan inte fortsätta renovera sönder fina gamla kök och dra till Maldiverna bara för att ränteavdrag (semesterpengen) och ombildning av lån tillsammans med ROT och RUT gör det i princip gratis. Samtidigt vore man ju dum om man inte använde sig av bidragen nu när de finns. Så jag tänker på influencer-uppropet om miljön, som såklart blev hånat från olika håll, MEN som faktiskt sätter fingret på vårat akuta behov av hjälp och förändring från politiskt håll. Ibland behövs lagar och satsningar. Vi behöver inte rökstopp på uteserveringar. Inte heller diktatur, men någon eller några som vill förändra samhället till det bättre: kavla upp skjortärmarna och berätta några obekväma och tråkiga sanningar. Så att vi kan chilla och njuta av detta paradis jorden faktiskt är. Och lämna över något till våra barn. Har ni doftat på blommorna idag? Har ni sett dagen gry. Alla vill, men någon måste ha styrkan, uthålligheten och modet visa hur.
För hur i helvete (förlåt, mitt ordföråd är satt ur spel) kan man inte vilja ta hand om denna lilla vackra jord?

/Döden döden döden

... så kom en text om bildning och språk i Svenska Dagbladet efter att jag precis sett Olof Palme i Paris och blivit helt tagen av hans briljans, och den arroganta charmen. Vi känner väl alla, eller har känt, någon som han. Här är allt på franska, givetvis. Det är oerhört uppfriskande, men sorgligt att det aldrig varit så avlägset som nu. Med skärpa. Frågorna tycks däremot lika aktuella.





lördag 29 juni 2019

Dagboksanteckningar

Bloggen har blivit allt jag inte ville att den skulle bli: ett självcentrerat navelskådande.

Och ensamheten/friheten. 


Underbar dokumentär om Anders Petersen på svt. I kvällsljuset.

Den där stillheten och vilan infinner sig inte. Jag hör fåglarna, och just nu ett barn som vill låta som en katt. Man vänjer sig vid stadens ljud. Som en evighetsmaskin. Eller en köksfläkt som bara går, och sågar och brummar utan att man fattar vad det är som skaver på intellektet. Man har vant sig. För man vänjer sig, positionerar sig, man böjer sig, man rör på sig. Ibland står man upp för något och någon annan gång är man rädd eller ledsen. Man är sig själv. Tror man. Man kämpar i motvind och i medvind. Ibland i stiltje, när man är uttråkad, nästintill död. 

Precis innan jag somnar tänker jag att som fåglarna sjunger kan jag låtsas att jag befinner mig i djungeln.

Vaknar 04:16. Försöker vila en stund till, men ger upp och sätter på kaffet. Matar och pratar med katten. Turning torso glimmar i ljusblått guld. Världens vackraste ljus. Nu är det duvornas och måsarnas tid.

Anders Petersen beskriver sin nyfikenhet och ensamhet. Ensamheten som gör en tillräckligt svag, för att närma sig andra. Minns inte exakt. Det är inte roligt eller bra att vara ensam, men ibland blir det så ändå. Längtans blick, ensamhetens sköra stryka. 
Läser att Thomas Engström är vänster numera. Går de att vara annat när högern gått och blivit så brun? Men finns det något otacksammare och ensammare än att bli eller vara vänster? Det är lite som att vara kvinna faktiskt. Om du så mycket andas att det väl är klokt att vara snäll mot miljön eller dem som har det sämst kan i princip vilket hat som helst ploppa upp, däremot om du blir mer och mer radikaliserad och brun får du jubel och pengar till böcker och annat sköj. Vänstern verkar ju däremot ha svårt att stå enade, vilket är intellektuellt charmigt men inte alltid så produktivt. Det ska liksom bråkas. Tycker hur som helst att det är modigt att våga utvecklas av erfarenhet. Och aldrig mer få jubel och ryggdunkningar, utan det är bara att vänta in en attack för att det är fel sorts vänster, eller åsikt och ”sent ska syndarn’ vakna-bemötande, eller bara för mycket vänster: en batikhäxa som kramar träd och terrorister. Att välja ensamheten för att man vet att världen inte fungerar som den borde. Det är stort. För att istället välja bort förnekelsen. 

Vänder det nu? En sommar till som bränner jord och världen kanske vaknar. Men så ligger jag i min tröttdvala och läser Maja Lundes Blå (om ett brännhett Europa och Frankrike bland annat) och ser samtidigt en film på Facebook där polisen tårgassprayar fredliga miljöemonstranter i Paris - när det precis uppnåtts rekordvärme på 45,9c˚ i Frankrike. Sinnesjukt, inhumant är närmsta ordet. 

”Du bad mig tänka att,
vi ör många som är vakna i natt.”
som Nordpolen sjöng i Gryningen kom med ett dån

Puss! 
/Döden döden döden

(I natt sov jag nio timmar. Det händer inte en sådan som mig, så än är inte undrens tid förbi.)





lördag 8 juni 2019

Dubbelcheck, dubbelcheck, dubbelcheck...

Resurserna




Katten tacklar av. Hon äter dålig, vilar hela dagarna, dåsar i något litet skrymsle och snart är det sommarlov. Men hon spinner när hon får närhet och har inte ont. Snart 19 år och ett anmärkningsvärt högt antal Clarks-kängor och väskor som hon kissat på, ungdomssynder, men ändå. 

Sverige doftar, det blommar och det är så vackert att det är svårt att ta in. Fåglarna sjunger medan stan vaknar till liv. Denna morgon vilsamt grå, en lastbil piper, magen kurrar och statsduvan kuttrar. Kaffet har kallnat i min mugg.
- Åh, nu kom regnet. Fåglarna och lastbilen tystnade. Det strilar, porlar och jag vet precis hur det doftar i skogen just nu. Fötterna i gräset och åskan på håll.

Dagarna i Paris suddas inte ut utan hoppar omkring i hjärtat. Alltid lika hjärtekrossad vid hemkomst. Lyckligt olycklig. Tacksam, så oändligt tacksam över så mycket. När man får vara sig själv för en stund i en stad där blickar möts och chill och överspändhet lever i någon slags självklar symbios. 

Sedan jag träffade min man har tragedierna, kriserna och olyckorna staplats på hög: en hög med bajs som tycks vara konstant. Ja, ni skulle bara veta. Samtidigt, vi har överlevt. So far. Tänkte skriva något raljant om unga friska och självupptagna, men avstår. Måste släppa min avundsjuka

Barnen blir större. Trycket hårdnar. Trycket lättar. Oron är visst också konstant, precis som kärleken till dem. Finns det något härligare än att älska helt osjälviskt? Jag blir i alla fall så svindlande glad och öm i hjärtat av det. Hjärtats befrielse. De måste inte älska mig tillbaka, men min kärlek är som berget. Önskar alltid att jag var en starkare, piggare, friskare, bättre förälder, men vi föräldrar är tyvärr bara människor. Typiskt jättedumt. 

Österlensbarnen som vanvårdats. En enda person gör det så många andra skulle ha gjort/borde göra: sitt jobb. Myndighetssverige famlar och tittar bort. Dennis Hjelmström (och Skatteverket!) gör det alla andra borde ha gjort för längesen.
Alla skriver bra och indignerat efter Sydsvenskans/HD:s artikelserie om Österlensbarnen, men jag studsar till av Karin Olssons jämförelse med socialens oroasanmälningar i Malmö. Tänker att folk, innan de börjar med att ta denna sanning för sann, bör känna till att idag slentriananmäls familjer på grund av att skolan orosanmäler föräldrar som vill att deras barn ska ha det drägligt i skolan. Nästan alla barn som behöver extrastöd på grund av neuropsykiatriska funktionshinder eller som riskerar att bli, eller blir, hemmasittare har förtvivlade föräldrar som blir anmälda när de försöker få stöd eller resurser till sina barn. Särskilt svårt blir det för fattiga skolkommuner som Malmö där skolan varit lågprioriterad, ”effektiviserad” och utsatt för ett enormt tryck länge. Hellre en motanmälan än att göra sitt jobb. Så skolan sätter i system att ta sociala resurser från verkligt utsatta barn för att de ska slippa utbildningsansvaret för alla skolbarn. Det är troligtvis lättare att hacka på en trött och orolig förälder än att ta sig an något som faktiskt är komplicerat och kompetenskrävande på riktigt, som svårt utsatta barn eller barn med neuropsykiatriska diagnoser i skolan. Eller låta de som som låter trovärdiga som Jenny Maria Nilsson skriver om få fortsätta försätta sina barn i fara. Bara för att du säger att du är bra betyder det inte att du är det, eller som min gamle chef Jean Claude Arnault alltid sa: dubbelcheck, dubbelcheck, alltid dubbelcheck (sen vin!).  Just där hade han i alla fall rätt (och någon gång ska jag läsa rättegångsprotokollet och Katarinas bok K också).

Sedan kan vi lägga på alla föräldrar med barn med odiagnostiserade diagnoser som vägrar se sina barns svårigheter: blinda fläcken-typerna. De som bara kräver och tar för sig, men dessa får vi tala om en annan gång (resurstjuvarna!).
- Och samtidigt Skolverket som tycker att vi ska ta hand om obehöriga lärare, och det enda jag tänker: bananrepublik. Att eleverna blir dummare, mår dåligt av stress och undermåliga lokaler och lärare och rektorer som går in i väggen eller tröttnar är fortfarande tydligen helt oviktigt. Och det fåniga med förstelärare som gjort enskilda ”mentorer” rikare (vd-löner, sa någon) och längre från det jobb de en gång utbildade sig till att utföra. Men jag kan fel. Lärarsverige är splittrat och många går samtidigt på knäna. Kommunerna måste spara, förlåt, effektivisera mera. Men bra att man ökat på Rot-avdraget igen i alla fall. Viktigt att veta vad som ska prioriteras i Sverige: hemmet före barnen, givetvis. För nu är det snart SOMMARLOV (nej, jag menar bygglov)!


Puss!
/Döden döden döden




torsdag 23 maj 2019

Paris

Störtskurar


Hemma åter.

Surret, ylet från Caroli gör mig knäpp. Torktumlaren har varit trasig i evigheter och torkrummet har aldrig fungerat bra. Men det är ”bara så det är”. Det ska vara uselt, det är bara så det fungerar, damen, svarar hantverkaren. Det brinner i spisen, ”jättevanligt” säger en annan. Amen, det känns ju bra dårå. Man baxnar. Rullar vi bakåt nu, snabbt? Det är väl bara så det är. Inget man kan göra något åt? När funktion, estetik och hållbarhet är helt omöjligt (tydligen). Vardagstvätt och liv. När kvinnors kroppar inte är kvinnornas längre. Det är bara så det är. Vi ska tillbaka in i mörkret igen. Och jag, jag fattar ingenting. 

Koltrasten kvittrar och sjunger innan åskan och regnet som ska komma. Älskar koltrasten. För en vecka sedan stod vi i ett hörn i Montmartre medan åskan dundrade och regn och hagel sköljde ner allt i sin väg. Barnen ihopkrupna, lika rädda som förundrade under en markis. Vi åker genom Paris underjord som små dränka katter. 
I Paris Metro pågick allt som förr. Samtalen. Men också bokläsningen. Människor går omkring och läser. Sitter i tunnelbanan och glor inte bara i sin mobil, utan i sin bok. Tar en cigg i köttaffären. 
Man kan äta billigt eller dyrt. Vi åt fett och gott. Och ganska billigt. Vi har badat badkar och nu är vi hemma igen. 

Det finns ju ingen frihet om man inte har möjlighet att välja.

/Döden döden döden





tisdag 21 maj 2019

P a r i s

Klockan ställd på fem, 04:21 kunde jag inte ligga kvar. Dricker mitt första kaffe 04:35 och öppnar försiktigt fönstret in mot gården. Fiskmåsarna ylar och skäller. Det malande ljudet, troligvis från Carolihuset, letar sig in i mig och vindarna kastar sig fram stötvis. Vaknar så sakteliga upp. 

Nu ska vi snart till Paris, med flyg. Man ska ju inte flyga. Detta måste bli sista gången. 

Sitter i ett flygplan som krängt och störtdykt över alperna. Vi tror alla att vi kommer att dö någonstans mellan Innsbruck och Wien. Utom barnet som skrattar och ler. Jag ber till Gud och lovar mig själv att aldrig mer flyga. 2009. Jag vet inte hur många gånger jag flugit sedan dess. Minnet sviker mina löften. 

Som jag har längtat till Paris.





lördag 27 april 2019

I allmännyttans tjänst?

Den nya underklassen är akademiker i hyresrätter. Och pensionärer i hyresrätter. 
Att göra en klassresa uppåt kräver inte läshuvud eller ambitioner, utan händighet (eller pengar eller tidig bostadskarriär). Klassresa nedåt: studera, jobba i det offentliga och hyr din bostad. 
Vi ju borde prata mer om det här. Egentligen. 

Puss!
/Döden döden döden





Inget

Ljuva Maj, i april.

Staden luktar bara stad, men om natten, eller efter regnet som nu,  doftar livet även här.
Ibland går jag ut på balkongen innan gryningen och andas in. Känner världen, sätter på kaffet och lyssnar på fåglarna och så tågen som yl när de bromsar in. Ser fönster som lyser likt ensamma strålkastare i mörkret och undrar vem. Det doftar hav och salt och sött och beskt och syrén - och päronblommorna täcker, likt snö, kullerstenarna. 

/Döden döden döden

söndag 21 april 2019

Merkostnader



Solen i trädgården, kaffet i termosen och magnoliaträd och gullvivor som visar vart våren står. Speglingar och skuggor, en tigerdräkt och en annans äckliga ostandedräkt.

Ena dottern föddes nöjd. Hon liksom riste till av välbehag när hon kommit ut; log och kroppen var stadig och trygg. Den andra skör och lätt, som vårblommorna.

Att leva i en familj där alla har funktionsnedsättningar tär. Familjen ramlar isär. Det finns inte heller professionell hjälp att få. Hela vårdapparaten bygger på att det finns minst en frisk (företrädelsevis ”kvinnan”) att lägga de flesta bördor på, eller att det finns medel (pengar till återhämtning och barnkvakter och således mer lättarbetat). När alla är nedsatta så står professionerna och kippar med ögonen, och så länge det inte finns hot om vräkning, fysisk misshandel eller missbruk (eller en mamma som kan gråta på rätt sätt) så får du klara dig själv. Höfta lite. Bita ihop. Blunda. Låtsas. Gå sönder, nästan. Samla ihop dig. Förnedra dig. Förbittras: finns det något sjukare än att lyssna på fullt friska lagom gamla föräldrar med fullt friska barn som klagar på att det är så himla svårt att orka efter
alla aw:s, shoppingar, helgresor, tjej- par-och killmiddagar, sportaktiviteter, hotel/spa-upplevelser (because i’m worth it), skidresor, ännu mer loppisfyndande, lite konfa, konserter och så vidare och ”men ändå tur att man kan jobba hemifrån ibland”? Dessa föräldrar gnäller och gnäller och gnäller över att det är så otroligt kämpigt med pusslet men vet samtidigt allt om hur andra föräldrar är - misslyckade och rätt kassa och dåliga. I alla fall mycket sämre. Snyft (fuck you!). Eller vad hände med tacksamheten, ödmjukheten och det där? Men så tänker jag, för att inte bli galen:  1) utan att ha upplevt riktiga motgångar eller sorger är det såklart svårt att förstå andra. Jag förlåter dig, människa utan erfarenhet av djupare sorg. 2) med största sannolikhet har även denna tanklöst självupptagne person det lite jobbigt själv. Kanske cancer eller en fru som slåss.  Eller så är du bara dum... Vi vet ju inte allt om folk, på gott och ont. Så oavsett, måste även jag vara lite ödmjuk och tacksam ibland. Let it go. Let it go.


Det finns något som heter omvårdnadsbidrag (tidigare vårdbidrag) och merkostnadsersättning för barn (lika generöst som när man får semester för första gången i sitt liv efter att ha jobbat ihjäl sig på diverse produktioner, restauranger alla år (va!? får jag mer pengar när jag är ledig-chocken) eller köpt sig ett hus och får tillbaka pengar lagom till sommaren varje år för att man investerat i sitt boende som i regel ändå kommer att ge rejäl avkastning och är den lätt billigaste boendeformen. Wow, jag hade ingen aning om hur fett detta är. Varför har ingen sagt något*...?) som Försäkringskassan betalar till fullt friska föräldrar för att det är svårt att orka med och det kostar mycket tid, kraft och pengar med barn som ideligen slarvar bort, sliter på och tar sönder lite vad som helst, kanske sätter sig på fioler, kastar ipads eller krukor omkring sig och har behov och anpassningar, vård och aktiviteter som kostar. Barn som inte kan lämnas ensamma en sekund och vars föräldrar oftast är hyfsat socialt isolerade nervvrak pga att de aldrig vet om barnet får ett utbrott eller springer rätt ut i gatan. Dessa bidrag är så fantastiskt otroligt fina och generösa! Men om en förälder är säg halvtidssjukskriven finns det inga regler: ingen på den statliga myndigheten Försäkringskassan som vet, utan det blir från fall till fall, som vanligt. Du kan alltså få beviljat vårdbidrag med säg 25% men i värsta fall helt plötsligt anses frisk och bli av med din sjukpenning (och ditt SGI) eftersom du klarar av att ta hand om ett så pass funktionsnedsatt barn. För det finns nog inga sjuka föräldrar som har funktionsnedsatta barn i Sverige, och således inga tydliga regler kring hur detta ska behandlas på ett likvärdigt sätt, och inte enbart den unika handläggarens ”känsla”. De heltidsarbetande är således  125-200% friska. Förklara gärna matematiken för mig kära myndighet. Så mycket för lagar, tydliga regler och myndighetsutövning. Så de rika föräldrarna får, de friska får men inga andras barn är värda denna extra omsorg. Det är lustigt, men precis så här är samhället idag: vi bara ger och ger till dem som redan har och ökar på de sociala orättvisorna ännu mer - för det ska banne mig börjas i tid. Som ett extra barnbidrag till dem som redan (oftast) har: nu-kan-vi-lyxa-till-det-lite-i-sommar-bidragen till bourgeoisen. Jag unnar alla tärda föräldrar detta bidrag, men rätta till regelverken för tusan. Eller kalla det för friska medelklassbidraget istället och stå för att ni accepterar att barn till dem som har det tyngst utesluts ur alltfler skyddsnät och det sociala omsorgsarbetet. En ensam soc-mamma med barn med adhd, tror ni hon får en spänn i bidrag när Sverre sabbat jackan i plugget för tredje gången samma termin? Nä, rätt åt’na, viktigare att villa-familjen får välja att köpa en ny studsmatta för bidraget istället. Inget ont om studsmattor dock!

Att skuldbelägga offren, eller den som är liten eller sjuk, är ett enklare sätt att smita från det egna och det gemensamma ansvaret. Ja, för visst är det väl ändå barnens fel och skuld om mamma och pappa är sjuka på något sätt?


Kuckeliku 
/Döden döden döden

* Detta är medelklassens svek (alla vet ju egentligen) mot hela samhället: den osolidariska blinda och ultranaiva roffarmentaliteten. Tystnaden, eller är det den trötta skammens blekhet?
Även socialdemokratins, som nu självdör framför våra ögon, då de sviker, inte bara fackföreningarnas medlemmar, utan i princip alla som är sjuka eller funktionsnedsatta: skola, vård och omsorg, arbetsliv och bostadspolitik - samtidigt, om man jämför med KD:s och SD:s hatpolitik så... eller börjar tänka på miljön, nej, då får man ännu mer ångest och sätter på en kanna till. En ork int mer. 

onsdag 17 april 2019

Viskningar och rop.

Katarinas perspektiv.

Jag har saknat det. Hennes röst. Inte alla andras andningar och åsikter. Flås och skrik. Vet inte mer än så.

Svensk Filmundustri: Bo-Erik Gyberg (stillbild) Sven Nyqvist filmfoto.


Och tycker man om att fotografera infinner sig ändå en slags uppgivenhet inför faktumet att det är meningslöst när andra gjort det så mycket bättre förr.

/Dödendödendöden




söndag 14 april 2019

Orimligt äckligt?

Skrev detta i morse på Facebook, snörvlande och dan:


Okej, jag är förkyld och kanske mer skör idag, men vilken fin text (Patrik Lundberg)! Jag hatar det Sverige som håller på att dela landet i små orättfärdiga bitar. Där sjuka ska behandlas illa och inte får hjälp att bli friskare (men ska veta sin plats), där hyresgäster betalar extremt höga hyror (för bland annat  skattesänkningar, inte underhåll), där det är dyrare att åka kollektivt än flyga utomlands och barn straffas för att föräldrarna inte kan ge mer, och orättvisorna staplas på varann; i ett land där de välbeställdas bidrag är belöningar medan de fattigas är något att se ner på. Jag är trött på vad som händer med vår uppfattning om vad som är rimligt, helt enkelt. Kom tillbaka den tid då alla jobb gav en lön eller pension som det gick att leva på och doktorn bestämde vem som var sjuk eller frisk. (Obs. Om någon är sugen på att missförstå: jag hatar inte Sverige, givetvis, men orättvisor, ok?)

Sedan kom denna text om Peter Hjörnes bidragsberoende i flödet, och orimligt äckligt är väl ändå ordet?

Puss✊
/Dödendödendöden 

onsdag 10 april 2019

Lite om våld och mod

Vaknar strax efter fyra och känner mig utvilad. Sätter på kaffet, bryggaren brygger alldeles för långsamt. Tittar på kaffedropparna som sakta troppar av.

Nej, nu har det gått en vecka till. Jag har sovit av och till i natt. Den yngsta sjuk. Mjuk och het (39,7) och fåglarna gasar på ute på gatan. Kan man älska någon mer? Ystert hetsiga. Fåglarna verkar ha det rätt okej. Kaffet smakar gott.

En morgon till...  några koppar till. Lyssnar på Sagas berättelse i SR. Så bra. 


Den fina Josefin Nilsson-filmen kom alldeles försent, men efter metoo var äntligen Sverige med på att det de facto finns strukturella problem: att kvinnor ska passa sig och måste det, annars kan det åt pipsvängen.  En kvinna kan bli av med jobbet eller bli ihjälslagen om hon uttrycker sig ”fel”. En kvinna ska vara behagfull eller tiga, men hon kan bli av med jobbet, bli ihjälslagen eller misshandlad ändå. Sedan finner jag det något anmärkningsvärt att Sara Danius återfinns även i Dramatens styrelse, hon är allt en skön tjej ändå... och tänker på Lawen Mohtadis text om Katarina Taikon-filmen och jag känner igen varenda ord. Jonas Hassen Khemiris pratar om mikrovåld (här texten!) och jag tänker metoo. Youtoo?
”Det är väldigt lätt att enas om att det är fruktansvärt, men hur börjar det? Jag har fått höra på flera håll att alla våldsamma relationer börjar i psykologiskt våld. Det kan handla om kontroll över ekonomin, om att kritisera klädval, om att gradvis isolera sin partner från vänner och familj.” 
Alla som förnöjsamt följer mobbaren och sedan ”ooppps, inte visste väl jag att det var såå allvarligt” och - nej, nu måste jag nog tänka på refrängen.

Att män kommer undan med mög i så hög grad är fortfarande ett mysterium, men även det ett faktum. Jag tror att människan kapitulerat för detta för längesen. Samhället gav upp, vi gav efter och gav dem rätten av rädsla och gammal vana, och gjorde väl det bästa av situationen. Försökte i alla fall. Alla vet. Egentligen.

Min ena dotter gick till frisören och rakade bort ganska exakt en fjärdedel av sitt hår. Hon är 10 år och har en vän i sin klass även om alla i klassen är snälla mot henne, utom pojkarna då, för ”dom är konstiga”.  Hon avskyr att fixa till sig, borsta håret och bryr sig inte så mycket om hur hon ser ut. Hon sa till frisören att hon lever i nuet men vågade hon inte nu så kanske hon aldrig skulle göra det: yolo, hurra! Jag försöker styra frisören  (lugg, kort hår, page, bob, toppning, kortare på ena sidan, anything goes, but..) eftersom jag vet att för tokigt kan bli katastrof på grund av en massa skäl, men ändå: hon är rakad när jag kommer tillbaka; det finns ingen mild övergång eller tanke på huvudets form eller flickan: det är långt spikrakt hår på ena sidan och rakat på andra, that’s it. Som efter en operation. 
Men hon är nöjd och lillasystern blir galen av avundsjuka. Detta mod och konstiga estetiska sinne, men jag måste ju ge henne beröm för att hon vågade och på något märkligt vis blir jag glad över hennes känslas frihet. Jag backar henne även om mina tankar kring hur barn ska se ut får sig en törn. DETTA ÄR MIN FÅFÄNGA. Jag vänjer mig och hon är fantastiskt fin i håret på sitt sätt, men det bor sannerligen en starkt konservativ kvinna i mig. Gärna guldskor och hatt, men alltför tokiga frisyrer, nej, det finns faktiskt gränser för hur 10-åringar får se ut och: - inte under mitt tak, kära nån’! Men det är jag som får brottas med mina demoner och fördomar. Det är jag som har fel, och hon och frisören som har rätt, i sak, men även här återstår faktum: utseende och stil har betydelse. Vi människor, ack så innerliga och fria, hos oss kommer skönhet och bufflig självkänsla nästan alltid först, efter mannen, givetvis. Men bra att barnen vågar, så kan jag drömma om lugg, pagefrisyrer (eller Mia Farrow-kort) och knälånga kjolar bäst jag vill. 
Samlar på bilder på Jean Seberg, Mia Farrow och samtalar sen om Jeanne D´arc helt apropå.
För det är detta mod som kan kosta så oerhört mycket som gör att vi inte alltid ser eller hjälper till när andra far illa. Det kostar enormt att vara modig: tycka annorlunda, se annorlunda ut, bete sig udda, säga ifrån, ifrågasätta auktoriteter eller försvara den som inte är med, eller är liten och svag. Och efter år av detta mod som mest bara kostar så ger vi oftast upp. Det brukar handla om överlevnad. De som alltid saknat mod observerar ju också att mod inte lönar sig.  Förrän efteråt, när det är försent, och då är det befriande och lätt att vara modig, i grupp, - äntligen våga säga ifrån. Fint så, men det duger inte.

Som jag tidigare skrivit: vi bär alla ett ansvar över hur det ser ut. Och att dreva i grupp kanske är härligt, men bara om det ger något på riktigt och inte bara blir mobbing. Jag tror att vi mår bättre av att öppna upp för sanningen: att metoo betyder mycket för alla kvinnor oavsett hur mycket vi vill berätta, eller vill erkänna för oss själva. Kanske vore det något mer intressant att ta tag i problemet innan eller under tiden, och inte tjoa i grupp efteråt.

Men jag fattar fortfarande inte varför Josefin Nilsson-mannen fick villkorligt, varför Fittjafallets bevis inte räckte eller det stora flatheten när det gäller barn som far illa, medan en akademikerkvinnas ord väger så mycket tyngre, utan några bevis, utom (den akademiska) trovärdigheten. Lika inför lagen, pyttsan. Varför det är okej för polisen att slarva när det gäller övergrepp? Varför erkänner inte kulturmedia sin delaktighet i negligerandet, eller i värsta fall upplyftandet av den farlige, oansvarige och utlevande konstnärsmannen? Varför kostar mod så mycket? Varför erkänner vi inte att vi är fega, lata och rädda? Varför vill jag att min dotter ska se söt ut på rätt sätt? Jo, för att det är bekvämt, om man inte har ett säljande sätt och självförtroende i dna:t. Därför att vi vill att människor ska vara snälla mot oss; tycka om oss (och våra barn!) som vi är, men vi vågar inte tro på det fullt ut. Så vi gör oss till och räcker nästan aldrig fram en hand. På riktigt. Hjärtat bryr sig, men hjärnan vågar inte. Därför fortsätter vi vara så ensamma i mycket. Enbart vissa människor förtjänar visst vår sympati.

Samtidigt, blev så glad över Saga Berlin-dokumentären. Hon har fått hjälp! Hon har en familj och vänner och en sjukvård som stöttar, trots att allt blev så fruktansvärt kefft. Det är ju inte alla som har det så. Ett ljus i mörkret tänker jag. Någon får i alla fall hjälp ❤️.

/Dödendödendöden