fredag 20 september 2019

Babykvinnan

Hennes utspända glänsande rödbruna kinder, den formlösa marimekkon och blicken från en människa som absolut inget förstår, mer än sig själv och sitt lilla liv med dyra kläder som ska signalera rik och konstnärlig bohem. Hon cyklar nog till jobbet. Försörjd av nån som heter något manligt neutralt. Som ett barn i pensionsåldern. En sån som valt sitt yrke för att få känna sig förträfflig, hon som talar med babyröst, men inget förstår. Ett under av tomhet.
Dessa kvinnor som är utsända att hjälpa andra kvinnor men som tycker att mäns inkompetens och agressivitet mest bara är ett utslag av charmig hjälplöshet. Jag tänker att kriget mot kvinnor kommer från fler än ett håll; från andra kvinnor som sanktionerar våldet mot andra kvinnor. Eftersom män bara är män.
/Dödendödendöden

söndag 11 augusti 2019

Too much information


(Menskopp)



August Sander, National Galleries Scotland. Hans dokumentära porträtt är ju bara finast.

En magisk sommarkväll, med mat och bubbel, pool och häng till sent solkades ner av min överdrivet rikliga mens. Sprang som en dåre och bytte skydd. Det forsade och rann men barnen hade rolig och natten var fortfarande ung. Paniken växte.

Vilken sommar det har varit, en sorglig sommar. Men en lugn och bra sommar också. Det finns så mycket som inte är utrett, färdigt, klart. Det finns saker som fortfarande inte sagts. Saker som måste ut, men vi är inte där. Än. Det är inte lätt att leva, men bra ändå. Tassar på tå. Vet inte på vilken fot jag ska stå.

De få gånger jag träffar en levande, alldeles riktigt människa, slås jag nästan alltid av hur underbara och så snälla människor ändå är: så roliga och intressanta! Synd att jag inte träffar folk oftare. Blir så otroligt stimulerad och glad. Samtidigt, alla bär på sitt ok och mög bland kräfthattar, jobbgrejer,  alkohol, sjukdomar, kärlekar och barn.
Så det bästa med sommaren har varit att träffa lite släkt och vänner, även om jag inte orkar. ”En sak om dagen” fungerar inte i verkliga livet. Tusen saker om dagen som måste göras, åtminstone hjälpligt. Barnen med sina paddor. Det dåliga samvetet och sorgen över att inte orka mer. Mina barn drar i väg på känslomässigt rövarstråt och det blir lätt ”lite tossigt” och det ökar på rädslan för att gå ut bland folk, men jag gör det ändå. Ibland. Det kan gå lite hur som helst. Alltid på helspänn. Av sommarlovets alla veckor hade mannen semester tre. Efter en utredning med en myndighet försämrades hans hälsa ytterligare. Irreparabelt. Så vi är slut. Jag är slut. Värdelös och trött och svag. Finns ingen vila någonstans.

Min ensamhet beror på familjens situation och den hjärntrötthet jag lider av. Det liv jag lever är med paddan, inte dig eller dig, eftersom jag inte orkar med det som får mig att må bra. Efter sociala tillställningar, en bullrig skolgård (hjärnterror!!) och alla andra höga ljud och prat så lägger jag mig i fosterställning när jag kommer hem. Drar för gardinerna och längtar efter att dö (jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva för att parafrasera Ann Heberleins geniala boktitel) men känslan försvinner efter ett tag, timmar eller några dar. Ibland får jag frossa. Jag låtsats att det är hanterbart för allas skull. Blir enklast så.


Men att hinna ikapp sig själv: ta sig själv och sitt ynka liv på allvar, får man lov till det? Hur gör man? Har jag någonsin unnat mig känslan av att vara viktig för mig själv? Jag måste hinna vila, men när och var?  




Samtidigt, samtiden: vi ska anonymiseras, får inte fotografera(s) fritt och vår integritet ska ”skyddas” parallellt ska vi konsumtions- och åsiktsmässigt kontrolleras och identifieras på en nivå vi inte förstår vidden och konsekvenserna av än, av GDPR, DNA-register, journaler och ekonomisystem, sökhistorik, övervakningskameror, mikrofoner och ansiktsigenkänning och så vidare, och så vidare. Allting lagras. Allt kan vantolkas. Det handlar inte om min integritet utan andras möjligheter att fullständigt äga mig, i värsta fall förvränga eller utnyttja mig.

Men så länge människor fortfarande faktiskt tror, som andra på Gud, att marknaden kan reglera sig själv så står vi fastgjutna i den destruktiva betongen.
Tyckte att Hanne Kjöller beskrev problemet väldig exakt i texten om de privata sjukförsäkringarna: människans obetydlighet och maktlöshet mot den diffusa makten, här marknaden, och det blir ju bara värre. Hon har skrivit en alldeles lysande vänstertext utan att vara medveten om det själv, gissar jag. Marknaden, makten och hela härligheten ändrar sig inte, det är vi som måste göra det. Jag håller verkligen med MUF-ordförande Benjamin Dousa när det gäller mycket i debattinlägget om skolan, men han nämner inte med ett ord marknaden, utan vidhåller begreppet flumskolan, fast nu har den ändrat period från 90-talet, när man började privatisera skolan, utan att nämna sambandet. Den oreglerade marknaden förstör liv. Även myndigheter och ämbetspersoner utan ansvar. Med skillnaden att ett företag kan gå i konkurs, medan en tjänsteperson kan lulla på i eviga tider. Makt korrumperar och ger tydligen hjärnskador (The Atlantic: Power Causes Brain Damage) något enkelt uttryckt.

Mensen forsar. Min vän har inga mensskydd. Hon har sedan länge menskopp. Jag gör bindor av den bomull hon ger mig som jag lindar in i toalettpapper. Borde inte klimakteriet komma någon gång? Varför investera tid och engagemang i något som snart ska ta slut? Vi pratar lite om det. Jag tänker, det kanske ändå är dags nu. Med menskopp.

Alla inaktiva vänner på Facebook som vet vartenda steg du tar. Funderar ibland på om inte även jag borde bli en smygtittare. Safea lite mer. Eller kanske bära mask? Bli ännu mer isolerad. Men jag har ett behov av någon slags minimal bit ärlighet i dessa tider då vi kan vältra oss i lyx och ojämlikhet utan att nämnvärt reflektera över hur det ens är möjligt. Tystnaden får mig att bli galen. Hur ska jag kunna skratta åt mig själv om jag inte riktigt får finnas till? Roten till allt det onda är ju bristen på öppenhet och rädslan över vad andra ska kunna tycka. Ett förlupet ord tio år senare när Åkesson sitter vid makten. Den oron. Å den ena sidan diskretion, förträngning och lögner, och å den andra sidan gränslöshet och risk för exploatering, eller värre. Någonstans i mitten, behovet av sin egen berättelse och sitt privatliv, men också att få dela sina erfarenheter, känna igen sig och sympatisera med andra.

Läser om #sharenting. Dela bilder på sina barn. Får man det?






1977 gavs Susan Sontags bok On Photography ut. Över 40 år gamla essäer som bland annat handlar om hur bildblicken korrumperas; krig och svält blir tycks bli banalt. Vem ser bilden för alla (starka) bilder? Alan Kurdi, Medelhavets liv och död, plastskräp, bränder, svältkatastrofer, djur som massutrotas, Jemen eller de inhumana flyktinglägren som finns över hela jordklotet idag. Hur fort en bild liksom filtreras bort. Är vi så bildmätta att vi inte längre reagerar på förbrytelser mot barn och katastrofer? Har ”flödet” gjort oss immuna mot ondska och orättvisor? Är livet så svårhanterligt att vi inte orkar bry oss mer? - Eller har vi alltid varit avtrubbade; haft en förmåga att sålla bort en del av det som gör för ont? Susan Sontags bok säger ju det. Inget nytt här; människans potential till empati  och solidaritet tycks begränsad, men storartad i rätt sammanhang.

I förra helgens DN läser jag tre texter om att hur nära det farliga är (Peter Wolodarski, Björn Wiman, Rebecka Kärde till exempel). Att tyst (inte) acceptera att det går åt fanders. Men hur hanterar vi att människan kanske är en sån som bara kan ta in en viss mängd katastrof, annars blir hon galen? Vi borde bli som de engagerade barnen som är utan makt och ansvar förvisso, men så plötsligt vill dom bara se på Röjar Ralf och äta glass. Mängden oro gör livet abstrakt, och vi är precis som barnen, något mer pressade bara.

Läser också om plastpartiklar i snöflingor och regndroppar. Berättar om det för äldsta dottern, hon svarar: - Mamma, du kan inte tro på allt som står i tidningen!! Jag blir lite provocerad (rädd?) men pratar stilla, kanske något luddigt, med henne om källkritik och sånt. Sen går hon till sin pappa i köket: - Pappa, vi kommer att dö snart, om en månad eller så. Det är plast i regnet och i snön, och vi får i oss allt...

Att bli fotograferad kan liknas vid ett övergrepp. Sontag använder sig till och med av ordet ”rape” och jag förstår vad hon menar. Jag hatar själv att bli fotograferad. Jag har också länge funderat på Sally Manns modus operandi och hur vi ska förhålla oss till anonyminsering/identifiering och framförallt barnens premisser: hur får/ska/bör ett barn vara med? Och hur förhåller vi oss till barnen som behöver närvarande föräldrar? För handen på hjärtat, (mobil-)kameran är (glas)väggen som är länken till bilden. A photograph is both a pseudo-presence and a token of absence. Själv fotograferar jag för att minnas, för att jag inte orkar eller kan interagera, för att jag ständigt ser bilder, för att jag måste göra något åtminstone. För att gömma mig. För att det ibland är det enda jag kan och orkar. Jag fotar där jag är, oftast med mina barn.

Alla fotografier är ju lögner. Något som inte längre finns i alla fall. Ett minne blott. Inte en näsa i en päls som brummar, ett skinnveck, händer i fuktig mossa eller en liten mjuk nacke här och nu. Susan Sontag liknar kameran vid ett vapen, fotografen predatory: shooting, loading, aiming (hunting).

Diskussionen om föräldrar som fotograferar och lägger ut bilder på sina barn är med rätta, ständigt aktuell. Så länge samtalet, inte skuldbeläggandet, finns med oss är allt väl ändå på en rimlig nivå? Att förbjuda barnens närvaro är lika knasigt för mig som det kan vara för någon annan med mina bilder på våra barn. Jag har extremt svårt själv för tillrättalagda mysigt flinande barn och bilder, även om jag ibland kan känna ett sting av avundsjuka (fatta så lätt att fota en individ som lägger huvudet på sned och inte rör sig precis hela tiden) - och gulliga barn är ju alltid gulligt, såklart (alla barn är gulliga)! Jag älskar barn som är glada, men även ledsna, fundersamma, allvarliga och sura. - För att inte tala om sovande! Gnäll hade en ju gärna varit utan, men även det ingår i det mänsklig paketet. Dessutom, vet inte om ni reflekterar över sådant här, men sockersöta, vackra barn (eller barn till populära föräldrar) får alltid flest likes - och där har vi ett problem, på riktigt. Men alla tänker och tycker olika. Är det mer okej för barn att vara vackra modeller än våra vanliga och fantastiska sura barn i verkliga livet? Exponering kontra exploatering. Känsloexponering är känsligt, så även individer som inte förstår allt eller är svårt sjuka/utsatta, eller intellektuellt funktionsnedsatta. Vem får då vara med på bild, om man ska vara petig? Men de utanför den käcka normen kan var viktiga att dokumentera historisk, mänskligt och politiskt också, tror jag. Måste verkligen allt vara perfekt? Jag tänker att barn inte ”bara” är barn utan individer, komplexa människor. Där försöker jag befinna mig med mina bilder. Mamma ser er. Mamma vill visa er hur fina ni är. Nu, sen. För alltid. Mammas minne funkar inte, så hon (jag) vill stjäla stunden, men kan då också döda den. Samtidigt lägger jag alltid på ett skyddande filter. Hit, men inte längre. Har tagit bort en bild en gång på begäran av ett av våra när jag glömt att fråga. Det var mitt misstag och fel. Att anonymisera barn med djuremojis upplever jag som djupt obehagligt, rentav kränkande, däremot. Vill du inte att ansiktet på ditt barn ska synas, fota en fot, en hand eller en nacke istället. Barn älskar oftast att titta på bilder på sig själva, särskilt när det gått en tid. Vilken förälder har fotoalbum nu för tiden? - Mest friska ”proffsföräldrar” med lugna barn och mycket egentid tänker jag surt och avundsjukt (igen). Så heja barnen och diskussionen. Jag vet inte vad jag tycker, ärligt talat. Jag önskar att jag visste det. Sedan kan det vara lite tråkigt med bilder på andras barn, men suddiga bilder på mat-tallrikar eller vin i solnedgång är väl inte heller så djupt inspirerande alla gånger. Inte heller fyllda kantarellkorgar (blir återigen mycket avundsjuk). Ingen visar skogen, bara korgen. Ge mig en glänta i skogen fylld av guld istället. Det hade varit något det.
Men vi är stolta över våra korgar, pizzor, semestrar, barn, vänner och midnattslopp. Vi delar med oss av våra minnen och tankar trots att det en gång, i värsta fall, kan stå oss dyrt. Att vi framstår som distanslösa och malliga de få gånger vi bara är sjukt glada över en vansinnigt fin dag. Ensamhet "se mig" kan det också handla om.

Jag inbillar mig, och utgår från hur jag själv resonerar här, att även om konstnärskap handlar om flera saker, så kanske att nära en slags stark girighet (för en sanning, som givetvis inte finns) också är grunden för att fåfängt försöka fånga den exakta nyansen, formuleringen, eller att lyckas ”äga”, stjäla och fånga känslan/ögonblicket: forma massan, känna rytmen, bemästra rörelsen, beskära verkligheten, se ljuset, hitta färgen. Girigt få finnas kvar efter döden. Vi är födda, tror jag, till att skapa, samla, jaga och sen dö. Sen, om vi är relevanta, tilltalande bra eller intressanta nog är en annan femma.

Och i en perfekt värld hade vi antagligen inte känt ett behov av att fånga våra stunder. I en perfekt värld hade vi levt i nuet och kommit ihåg allt. Men som det ser ut idag kan vi plocka fram bilderna och minnas solnedgången över Siljan som ”den finaste av alla” och skratta åt oss själva och våra blanka näsor och upprullade chinos sommaren 2008. En perfekt värld, eller bild av den, finns inte. Men vi drömmer om den, längtar; trånar efter kärlek, lycka, sammanhang och själslig ro. Tror jag. Att fånga sina barn på bild, är det en kärlekshandling med egoistiska och estetiska baktankar? Eller är vi bara så förbannat stolta över dem och ser livet/konsten i dem, om så bara för några ögonblick.

Barnen är så vana vid bilder, vill ha flera fula bilder, tokiga bilder. Roliga bilder! Snappa. Snyggt är trist! Helt avspända. Uttråkade. Det är väl bara jag som inte vet hur jag ser ut, på riktigt. Eller tycker att man ska se fin ut på bild i alla fall. Den unga generationen bryr sig inte nämnvärt, det är vi vuxna som ska skydda dem som också famlar i mörkret. Nog kan vi väl vara överens om att naket inte är ok, men annars då? Kändisbarn är utanför diskussion då de är så extremt utsatta och ju äldre barnen blir, desto mer känsligt läge, men ska vanligt folk inte få finnas mer än som pengaalstrande nollor (och ettor), metadata?

Samtidigt som unga lever mer öppet och fritt så stänger vi vuxna rum efter rum. Det som var skamligt för min mormor, var mindre skamligt för min mamma och ännu mindre skam känner nog jag. Nu ser jag mina döttrar och önskar dem mycket mindre skam ändå.

Photographs state the innocence, the vulnerability of lives heading toward their own destruction, and this link between photography and death haunts all photographs of people.




Det finns en bild på min yngsta, hon står i en färgglad klänning i grönskan, och hon ser både ynklig och arg ut. Hon har ramlat, känner sig förnedrad (för hon var precis så där intensivt lyckligt dansande och så föll hon och det gjorde ju ont, i en park bland främlingar dessutom), men hon älskar den bilden. Och där och då är hon också precis som alla andra människor är mest. En människa: fin, skör, stark och ledsen, och sen skuttade hon ju på igen.

Mensen avtog, men i mitt flöde rullade plötligt, lämpligt nog, fullt av reklam för menskoppar. Jag hade inte sökt på det, mailat eller talat mer om dessa, men tänkt att det får väl vara dags nu. Är det någon som läser mina tankar, hör mina samtal, eller var det bara en oerhört intensiv och plötslig sommarkampanj...? 


Barnen vill ha bilder på sig själva, och struntar fullkomligt i hur de ser ut - men hatar att stå still. Mina barn alltså.

Puss och trevlig helg!

/Döden döden döden


Samtliga citat på engelska kommer från On Photography av Susan Sontag.


onsdag 7 augusti 2019

Dagen efter, dagen före

Vaknar vid 6-tiden. 
Sovmorgon. 
Däckade igår. 
Kroppen helt slut. Ben och armar influensaömma.
Orden borta. 
Gråter. Är detta mitt liv för alltid?
Orkar inget. Forfarande.
Varken bläddra i mina papper eller borsta tänderna.
Orkar värma vatten och ”laga middag”.
Varje aktivitet sänker mig fortfarande.
Barnsliga små mysiga aktiviteter. Alla aktiviteter. Alla människor.
Min man är jätteskadad.
Jag ligger i ett mörkt rum. Ibland öppnar jag upp. 
Det finns en orimlighet i detta som jag fortfarande inte klarar av att acceptera,
eller kan förklara. 


/Döden döden döden 

söndag 4 augusti 2019

Snigelskogen

Förra årets torka


Bland sniglar, halkiga löv och fuktmurket trä och mossa kanar vi runt. Bäcken som försvann förra sommaren ligger forfarande övergiven, tom. Tömd. Fåror, skåror, i våra snigelskogar. 

Alla halvdöda fiskar som låg på dammytan och kippade efter andan, de döda kräftorna och de som fortfarande försökte, förtvivlat krafsade ensamma kring. Förra sommarens torka lever vidare trots slippriga stigar och regndroppsgnistrande strån. 

Att förhålla sig till undergången och ändå behålla sitt goda humör. Hitta svamp och tälja en pinne. Vi försöker förvirrat lotsa oss fram.





/Döden döden döden






tisdag 23 juli 2019

De vardagliga ritualerna.

Ååh, vi bygger och klär en kista i trä. Där ska lilla Elsa vila. Elsa, som levt med mig längst av alla, 19 år, och lilla Hs allra bästa, närmsta, lilla vän.

I november har jag bott i Malmö 20 år och fortfarande kan jag känna mig ny i stan, även om känslan bara finns där vagt numera. Det var jobbigt att flytta till Skåne, riktigt ångesthemskt, men nu älskar jag Skåne och denna Malmöstad. Min flytt till Stockholm var däremot lätt som en plätt: fattig och förvirrad och oavsett lycka eller hjärtesorg, alltid hemma. Jag ägde en känsla av frihet och självklarhetens rikedom. Den träiga stad jag flytt ifrån (som jag idag tycker är trevlig) - ett minne blott.
Nu fattar man att åren, tiden, går, för barnen växer och allt och inget är sig likt. Underbar text av Hagman här. Visst var väl Per Hagman lite söt när han satt där och sneglade under sin ljusa lugg. Var vi inte alla nästan vackra där och då. 

Vaknar 4:30 och äntligen en stund alldeles själv. Sätter på kaffet. Elsa ligger utanför skafferiet och spinner högt när jag klappar henne. Läste någonstans om barns och äldres behov av beröring, men äldre katters är lika självklart så. Att klappa ett barn känns så naturligt, men en äldres tunna, lena, svala blekblå skinn vilar orört på stolskarmen, på bordet intill korsordet med blyert, sudd och kaffekopp på fat. En lampa tänd. En virkning, stickning, vävstol bort. Ordentliga högar med papper och diskbänken står tom. Får jag klappa dig. Lägga mina varma händer på dina nu. I texten. Jag älskade ju er så. 

Elsa ligger i sin varma pöl av kiss. Jag torkar henne, blöter duken med finaste såpa. Magen, tassar, bakben, svans. Hon protesterar bara lite lätt. 

/Döden döden döden 





söndag 30 juni 2019

De ständigt aktuella

frågorna vi måste ställa oss. 


Vad har lögnen för pris? Det är inte att vi misstar lögnerna för sanning. Det verkligt farliga är att om vi hör för många lögner förstår vi inte längre vad som faktiskt är sanning. Vad återstår, annat än att överge hoppet om sanning och istället låta oss nöja med berättelser? I dessa berättelser kan det kvitta vem hjälten är. Vi söker bara en syndabock....” så börjar Chernobyl på HBO.

Portrait of Lenin, Kindergarten, October 1997. From the book,  David McMillan: Growth and Decay -
Pripyat and the Chernobyl Exclusion Zone,  
published by Steidl Books © David McMillan, 2018


Varför är människan så obarmhärtigt (själv)destruktiv, en sådan älskare av olika former av självskadebeteenden? Den där kittlande längtan efter undergång. Spänningssökaren i oss. Varför vill barn bli kompisar med barn som inte vill leka med dem? Varför så kär i någon som inte är snäll? Varför vill inte alla gott hela tiden: baka bröd, odla grönt och sjunga en sång? Varför ska det vara så himla svårt?

Någonstans i Sverige måste det väl finnas några riktigt bra skolor, några stora tänkare och briljanta politiker? En enda intelligent person som inte bara jobbar med narrativet, utan innehållet och det större  perspektivet. Någon som har en vettig, genomförbar plan. Jag är så less på storyn just nu. Och livslögnerna.

Jag vill inte ha borgerliga rasister i riksdagen, eller politruker. Inga fler fegt strategiska kappvändare. Jag vill ha välutbildade (åtminstone människor som vet vad vad dom pysslar med) visionärer som orkar och förmår förändra vårt slöa sätt att agera och tänka. I DN skriver Richard Swartz om Kina och USA och: Julius Caesar ville se feta och välkammade människor omkring sig som sov gott om natten. Han visste att sådana personer inte gör uppror. Så inget ont om feta och välkammade människor, men ni förstår vart jag komma. Vi kan inte låta medel- och överklassens alla bidrag utarma skola, miljön, vård och omsorg. Vi kan inte fortsätta renovera sönder fina gamla kök och dra till Maldiverna bara för att ränteavdrag (semesterpengen) och ombildning av lån tillsammans med ROT och RUT gör det i princip gratis. Samtidigt vore man ju dum om man inte använde sig av bidragen nu när de finns. Så jag tänker på influencer-uppropet om miljön, som såklart blev hånat från olika håll, MEN som faktiskt sätter fingret på vårat akuta behov av hjälp och förändring från politiskt håll. Ibland behövs lagar och satsningar. Vi behöver inte rökstopp på uteserveringar. Inte heller diktatur, men någon eller några som vill förändra samhället till det bättre: kavla upp skjortärmarna och berätta några obekväma och tråkiga sanningar. Så att vi kan chilla och njuta av detta paradis jorden faktiskt är. Och lämna över något till våra barn. Har ni doftat på blommorna idag? Har ni sett dagen gry. Alla vill, men någon måste ha styrkan, uthålligheten och modet visa hur.
För hur i helvete (förlåt, mitt ordföråd är satt ur spel) kan man inte vilja ta hand om denna lilla vackra jord?

/Döden döden döden

... så kom en text om bildning och språk i Svenska Dagbladet efter att jag precis sett Olof Palme i Paris och blivit helt tagen av hans briljans, och den arroganta charmen. Vi känner väl alla, eller har känt, någon som han. Här är allt på franska, givetvis. Det är oerhört uppfriskande, men sorgligt att det aldrig varit så avlägset som nu. Med skärpa. Frågorna tycks däremot lika aktuella.





lördag 29 juni 2019

Dagboksanteckningar

Bloggen har blivit allt jag inte ville att den skulle bli: ett självcentrerat navelskådande.

Och ensamheten/friheten. 


Underbar dokumentär om Anders Petersen på svt. I kvällsljuset.

Den där stillheten och vilan infinner sig inte. Jag hör fåglarna, och just nu ett barn som vill låta som en katt. Man vänjer sig vid stadens ljud. Som en evighetsmaskin. Eller en köksfläkt som bara går, och sågar och brummar utan att man fattar vad det är som skaver på intellektet. Man har vant sig. För man vänjer sig, positionerar sig, man böjer sig, man rör på sig. Ibland står man upp för något och någon annan gång är man rädd eller ledsen. Man är sig själv. Tror man. Man kämpar i motvind och i medvind. Ibland i stiltje, när man är uttråkad, nästintill död. 

Precis innan jag somnar tänker jag att som fåglarna sjunger kan jag låtsas att jag befinner mig i djungeln.

Vaknar 04:16. Försöker vila en stund till, men ger upp och sätter på kaffet. Matar och pratar med katten. Turning torso glimmar i ljusblått guld. Världens vackraste ljus. Nu är det duvornas och måsarnas tid.

Anders Petersen beskriver sin nyfikenhet och ensamhet. Ensamheten som gör en tillräckligt svag, för att närma sig andra. Minns inte exakt. Det är inte roligt eller bra att vara ensam, men ibland blir det så ändå. Längtans blick, ensamhetens sköra stryka. 
Läser att Thomas Engström är vänster numera. Går de att vara annat när högern gått och blivit så brun? Men finns det något otacksammare och ensammare än att bli eller vara vänster? Det är lite som att vara kvinna faktiskt. Om du så mycket andas att det väl är klokt att vara snäll mot miljön eller dem som har det sämst kan i princip vilket hat som helst ploppa upp, däremot om du blir mer och mer radikaliserad och brun får du jubel och pengar till böcker och annat sköj. Vänstern verkar ju däremot ha svårt att stå enade, vilket är intellektuellt charmigt men inte alltid så produktivt. Det ska liksom bråkas. Tycker hur som helst att det är modigt att våga utvecklas av erfarenhet. Och aldrig mer få jubel och ryggdunkningar, utan det är bara att vänta in en attack för att det är fel sorts vänster, eller åsikt och ”sent ska syndarn’ vakna-bemötande, eller bara för mycket vänster: en batikhäxa som kramar träd och terrorister. Att välja ensamheten för att man vet att världen inte fungerar som den borde. Det är stort. För att istället välja bort förnekelsen. 

Vänder det nu? En sommar till som bränner jord och världen kanske vaknar. Men så ligger jag i min tröttdvala och läser Maja Lundes Blå (om ett brännhett Europa och Frankrike bland annat) och ser samtidigt en film på Facebook där polisen tårgassprayar fredliga miljöemonstranter i Paris - när det precis uppnåtts rekordvärme på 45,9c˚ i Frankrike. Sinnesjukt, inhumant är närmsta ordet. 

”Du bad mig tänka att,
vi ör många som är vakna i natt.”
som Nordpolen sjöng i Gryningen kom med ett dån

Puss! 
/Döden döden döden

(I natt sov jag nio timmar. Det händer inte en sådan som mig, så än är inte undrens tid förbi.)





lördag 8 juni 2019

Dubbelcheck, dubbelcheck, dubbelcheck...

Resurserna




Katten tacklar av. Hon äter dålig, vilar hela dagarna, dåsar i något litet skrymsle och snart är det sommarlov. Men hon spinner när hon får närhet och har inte ont. Snart 19 år och ett anmärkningsvärt högt antal Clarks-kängor och väskor som hon kissat på, ungdomssynder, men ändå. 

Sverige doftar, det blommar och det är så vackert att det är svårt att ta in. Fåglarna sjunger medan stan vaknar till liv. Denna morgon vilsamt grå, en lastbil piper, magen kurrar och statsduvan kuttrar. Kaffet har kallnat i min mugg.
- Åh, nu kom regnet. Fåglarna och lastbilen tystnade. Det strilar, porlar och jag vet precis hur det doftar i skogen just nu. Fötterna i gräset och åskan på håll.

Dagarna i Paris suddas inte ut utan hoppar omkring i hjärtat. Alltid lika hjärtekrossad vid hemkomst. Lyckligt olycklig. Tacksam, så oändligt tacksam över så mycket. När man får vara sig själv för en stund i en stad där blickar möts och chill och överspändhet lever i någon slags självklar symbios. 

Sedan jag träffade min man har tragedierna, kriserna och olyckorna staplats på hög: en hög med bajs som tycks vara konstant. Ja, ni skulle bara veta. Samtidigt, vi har överlevt. So far. Tänkte skriva något raljant om unga friska och självupptagna, men avstår. Måste släppa min avundsjuka

Barnen blir större. Trycket hårdnar. Trycket lättar. Oron är visst också konstant, precis som kärleken till dem. Finns det något härligare än att älska helt osjälviskt? Jag blir i alla fall så svindlande glad och öm i hjärtat av det. Hjärtats befrielse. De måste inte älska mig tillbaka, men min kärlek är som berget. Önskar alltid att jag var en starkare, piggare, friskare, bättre förälder, men vi föräldrar är tyvärr bara människor. Typiskt jättedumt. 

Österlensbarnen som vanvårdats. En enda person gör det så många andra skulle ha gjort/borde göra: sitt jobb. Myndighetssverige famlar och tittar bort. Dennis Hjelmström (och Skatteverket!) gör det alla andra borde ha gjort för längesen.
Alla skriver bra och indignerat efter Sydsvenskans/HD:s artikelserie om Österlensbarnen, men jag studsar till av Karin Olssons jämförelse med socialens oroasanmälningar i Malmö. Tänker att folk, innan de börjar med att ta denna sanning för sann, bör känna till att idag slentriananmäls familjer på grund av att skolan orosanmäler föräldrar som vill att deras barn ska ha det drägligt i skolan. Nästan alla barn som behöver extrastöd på grund av neuropsykiatriska funktionshinder eller som riskerar att bli, eller blir, hemmasittare har förtvivlade föräldrar som blir anmälda när de försöker få stöd eller resurser till sina barn. Särskilt svårt blir det för fattiga skolkommuner som Malmö där skolan varit lågprioriterad, ”effektiviserad” och utsatt för ett enormt tryck länge. Hellre en motanmälan än att göra sitt jobb. Så skolan sätter i system att ta sociala resurser från verkligt utsatta barn för att de ska slippa utbildningsansvaret för alla skolbarn. Det är troligtvis lättare att hacka på en trött och orolig förälder än att ta sig an något som faktiskt är komplicerat och kompetenskrävande på riktigt, som svårt utsatta barn eller barn med neuropsykiatriska diagnoser i skolan. Eller låta de som som låter trovärdiga som Jenny Maria Nilsson skriver om få fortsätta försätta sina barn i fara. Bara för att du säger att du är bra betyder det inte att du är det, eller som min gamle chef Jean Claude Arnault alltid sa: dubbelcheck, dubbelcheck, alltid dubbelcheck (sen vin!).  Just där hade han i alla fall rätt (och någon gång ska jag läsa rättegångsprotokollet och Katarinas bok K också).

Sedan kan vi lägga på alla föräldrar med barn med odiagnostiserade diagnoser som vägrar se sina barns svårigheter: blinda fläcken-typerna. De som bara kräver och tar för sig, men dessa får vi tala om en annan gång (resurstjuvarna!).
- Och samtidigt Skolverket som tycker att vi ska ta hand om obehöriga lärare, och det enda jag tänker: bananrepublik. Att eleverna blir dummare, mår dåligt av stress och undermåliga lokaler och lärare och rektorer som går in i väggen eller tröttnar är fortfarande tydligen helt oviktigt. Och det fåniga med förstelärare som gjort enskilda ”mentorer” rikare (vd-löner, sa någon) och längre från det jobb de en gång utbildade sig till att utföra. Men jag kan fel. Lärarsverige är splittrat och många går samtidigt på knäna. Kommunerna måste spara, förlåt, effektivisera mera. Men bra att man ökat på Rot-avdraget igen i alla fall. Viktigt att veta vad som ska prioriteras i Sverige: hemmet före barnen, givetvis. För nu är det snart SOMMARLOV (nej, jag menar bygglov)!


Puss!
/Döden döden döden




torsdag 23 maj 2019

Paris

Störtskurar


Hemma åter.

Surret, ylet från Caroli gör mig knäpp. Torktumlaren har varit trasig i evigheter och torkrummet har aldrig fungerat bra. Men det är ”bara så det är”. Det ska vara uselt, det är bara så det fungerar, damen, svarar hantverkaren. Det brinner i spisen, ”jättevanligt” säger en annan. Amen, det känns ju bra dårå. Man baxnar. Rullar vi bakåt nu, snabbt? Det är väl bara så det är. Inget man kan göra något åt? När funktion, estetik och hållbarhet är helt omöjligt (tydligen). Vardagstvätt och liv. När kvinnors kroppar inte är kvinnornas längre. Det är bara så det är. Vi ska tillbaka in i mörkret igen. Och jag, jag fattar ingenting. 

Koltrasten kvittrar och sjunger innan åskan och regnet som ska komma. Älskar koltrasten. För en vecka sedan stod vi i ett hörn i Montmartre medan åskan dundrade och regn och hagel sköljde ner allt i sin väg. Barnen ihopkrupna, lika rädda som förundrade under en markis. Vi åker genom Paris underjord som små dränka katter. 
I Paris Metro pågick allt som förr. Samtalen. Men också bokläsningen. Människor går omkring och läser. Sitter i tunnelbanan och glor inte bara i sin mobil, utan i sin bok. Tar en cigg i köttaffären. 
Man kan äta billigt eller dyrt. Vi åt fett och gott. Och ganska billigt. Vi har badat badkar och nu är vi hemma igen. 

Det finns ju ingen frihet om man inte har möjlighet att välja.

/Döden döden döden





tisdag 21 maj 2019

P a r i s

Klockan ställd på fem, 04:21 kunde jag inte ligga kvar. Dricker mitt första kaffe 04:35 och öppnar försiktigt fönstret in mot gården. Fiskmåsarna ylar och skäller. Det malande ljudet, troligvis från Carolihuset, letar sig in i mig och vindarna kastar sig fram stötvis. Vaknar så sakteliga upp. 

Nu ska vi snart till Paris, med flyg. Man ska ju inte flyga. Detta måste bli sista gången. 

Sitter i ett flygplan som krängt och störtdykt över alperna. Vi tror alla att vi kommer att dö någonstans mellan Innsbruck och Wien. Utom barnet som skrattar och ler. Jag ber till Gud och lovar mig själv att aldrig mer flyga. 2009. Jag vet inte hur många gånger jag flugit sedan dess. Minnet sviker mina löften. 

Som jag har längtat till Paris.





lördag 27 april 2019

I allmännyttans tjänst?

Den nya underklassen är akademiker i hyresrätter. Och pensionärer i hyresrätter. 
Att göra en klassresa uppåt kräver inte läshuvud eller ambitioner, utan händighet (eller pengar eller tidig bostadskarriär). Klassresa nedåt: studera, jobba i det offentliga och hyr din bostad. 
Vi ju borde prata mer om det här. Egentligen. 

Puss!
/Döden döden döden





Inget

Ljuva Maj, i april.

Staden luktar bara stad, men om natten, eller efter regnet som nu,  doftar livet även här.
Ibland går jag ut på balkongen innan gryningen och andas in. Känner världen, sätter på kaffet och lyssnar på fåglarna och så tågen som yl när de bromsar in. Ser fönster som lyser likt ensamma strålkastare i mörkret och undrar vem. Det doftar hav och salt och sött och beskt och syrén - och päronblommorna täcker, likt snö, kullerstenarna. 

/Döden döden döden

söndag 21 april 2019

Merkostnader



Solen i trädgården, kaffet i termosen och magnoliaträd och gullvivor som visar vart våren står. Speglingar och skuggor, en tigerdräkt och en annans äckliga ostandedräkt.

Ena dottern föddes nöjd. Hon liksom riste till av välbehag när hon kommit ut; log och kroppen var stadig och trygg. Den andra skör och lätt, som vårblommorna.

Att leva i en familj där alla har funktionsnedsättningar tär. Familjen ramlar isär. Det finns inte heller professionell hjälp att få. Hela vårdapparaten bygger på att det finns minst en frisk (företrädelsevis ”kvinnan”) att lägga de flesta bördor på, eller att det finns medel (pengar till återhämtning och barnkvakter och således mer lättarbetat). När alla är nedsatta så står professionerna och kippar med ögonen, och så länge det inte finns hot om vräkning, fysisk misshandel eller missbruk (eller en mamma som kan gråta på rätt sätt) så får du klara dig själv. Höfta lite. Bita ihop. Blunda. Låtsas. Gå sönder, nästan. Samla ihop dig. Förnedra dig. Förbittras: finns det något sjukare än att lyssna på fullt friska lagom gamla föräldrar med fullt friska barn som klagar på att det är så himla svårt att orka efter
alla aw:s, shoppingar, helgresor, tjej- par-och killmiddagar, sportaktiviteter, hotel/spa-upplevelser (because i’m worth it), skidresor, ännu mer loppisfyndande, lite konfa, konserter och så vidare och ”men ändå tur att man kan jobba hemifrån ibland”? Dessa föräldrar gnäller och gnäller och gnäller över att det är så otroligt kämpigt med pusslet men vet samtidigt allt om hur andra föräldrar är - misslyckade och rätt kassa och dåliga. I alla fall mycket sämre. Snyft (fuck you!). Eller vad hände med tacksamheten, ödmjukheten och det där? Men så tänker jag, för att inte bli galen:  1) utan att ha upplevt riktiga motgångar eller sorger är det såklart svårt att förstå andra. Jag förlåter dig, människa utan erfarenhet av djupare sorg. 2) med största sannolikhet har även denna tanklöst självupptagne person det lite jobbigt själv. Kanske cancer eller en fru som slåss.  Eller så är du bara dum... Vi vet ju inte allt om folk, på gott och ont. Så oavsett, måste även jag vara lite ödmjuk och tacksam ibland. Let it go. Let it go.


Det finns något som heter omvårdnadsbidrag (tidigare vårdbidrag) och merkostnadsersättning för barn (lika generöst som när man får semester för första gången i sitt liv efter att ha jobbat ihjäl sig på diverse produktioner, restauranger alla år (va!? får jag mer pengar när jag är ledig-chocken) eller köpt sig ett hus och får tillbaka pengar lagom till sommaren varje år för att man investerat i sitt boende som i regel ändå kommer att ge rejäl avkastning och är den lätt billigaste boendeformen. Wow, jag hade ingen aning om hur fett detta är. Varför har ingen sagt något*...?) som Försäkringskassan betalar till fullt friska föräldrar för att det är svårt att orka med och det kostar mycket tid, kraft och pengar med barn som ideligen slarvar bort, sliter på och tar sönder lite vad som helst, kanske sätter sig på fioler, kastar ipads eller krukor omkring sig och har behov och anpassningar, vård och aktiviteter som kostar. Barn som inte kan lämnas ensamma en sekund och vars föräldrar oftast är hyfsat socialt isolerade nervvrak pga att de aldrig vet om barnet får ett utbrott eller springer rätt ut i gatan. Dessa bidrag är så fantastiskt otroligt fina och generösa! Men om en förälder är säg halvtidssjukskriven finns det inga regler: ingen på den statliga myndigheten Försäkringskassan som vet, utan det blir från fall till fall, som vanligt. Du kan alltså få beviljat vårdbidrag med säg 25% men i värsta fall helt plötsligt anses frisk och bli av med din sjukpenning (och ditt SGI) eftersom du klarar av att ta hand om ett så pass funktionsnedsatt barn. För det finns nog inga sjuka föräldrar som har funktionsnedsatta barn i Sverige, och således inga tydliga regler kring hur detta ska behandlas på ett likvärdigt sätt, och inte enbart den unika handläggarens ”känsla”. De heltidsarbetande är således  125-200% friska. Förklara gärna matematiken för mig kära myndighet. Så mycket för lagar, tydliga regler och myndighetsutövning. Så de rika föräldrarna får, de friska får men inga andras barn är värda denna extra omsorg. Det är lustigt, men precis så här är samhället idag: vi bara ger och ger till dem som redan har och ökar på de sociala orättvisorna ännu mer - för det ska banne mig börjas i tid. Som ett extra barnbidrag till dem som redan (oftast) har: nu-kan-vi-lyxa-till-det-lite-i-sommar-bidragen till bourgeoisen. Jag unnar alla tärda föräldrar detta bidrag, men rätta till regelverken för tusan. Eller kalla det för friska medelklassbidraget istället och stå för att ni accepterar att barn till dem som har det tyngst utesluts ur alltfler skyddsnät och det sociala omsorgsarbetet. En ensam soc-mamma med barn med adhd, tror ni hon får en spänn i bidrag när Sverre sabbat jackan i plugget för tredje gången samma termin? Nä, rätt åt’na, viktigare att villa-familjen får välja att köpa en ny studsmatta för bidraget istället. Inget ont om studsmattor dock!

Att skuldbelägga offren, eller den som är liten eller sjuk, är ett enklare sätt att smita från det egna och det gemensamma ansvaret. Ja, för visst är det väl ändå barnens fel och skuld om mamma och pappa är sjuka på något sätt?


Kuckeliku 
/Döden döden döden

* Detta är medelklassens svek (alla vet ju egentligen) mot hela samhället: den osolidariska blinda och ultranaiva roffarmentaliteten. Tystnaden, eller är det den trötta skammens blekhet?
Även socialdemokratins, som nu självdör framför våra ögon, då de sviker, inte bara fackföreningarnas medlemmar, utan i princip alla som är sjuka eller funktionsnedsatta: skola, vård och omsorg, arbetsliv och bostadspolitik - samtidigt, om man jämför med KD:s och SD:s hatpolitik så... eller börjar tänka på miljön, nej, då får man ännu mer ångest och sätter på en kanna till. En ork int mer. 

onsdag 17 april 2019

Viskningar och rop.

Katarinas perspektiv.

Jag har saknat det. Hennes röst. Inte alla andras andningar och åsikter. Flås och skrik. Vet inte mer än så.

Svensk Filmundustri: Bo-Erik Gyberg (stillbild) Sven Nyqvist filmfoto.


Och tycker man om att fotografera infinner sig ändå en slags uppgivenhet inför faktumet att det är meningslöst när andra gjort det så mycket bättre förr.

/Dödendödendöden




söndag 14 april 2019

Orimligt äckligt?

Skrev detta i morse på Facebook, snörvlande och dan:


Okej, jag är förkyld och kanske mer skör idag, men vilken fin text (Patrik Lundberg)! Jag hatar det Sverige som håller på att dela landet i små orättfärdiga bitar. Där sjuka ska behandlas illa och inte får hjälp att bli friskare (men ska veta sin plats), där hyresgäster betalar extremt höga hyror (för bland annat  skattesänkningar, inte underhåll), där det är dyrare att åka kollektivt än flyga utomlands och barn straffas för att föräldrarna inte kan ge mer, och orättvisorna staplas på varann; i ett land där de välbeställdas bidrag är belöningar medan de fattigas är något att se ner på. Jag är trött på vad som händer med vår uppfattning om vad som är rimligt, helt enkelt. Kom tillbaka den tid då alla jobb gav en lön eller pension som det gick att leva på och doktorn bestämde vem som var sjuk eller frisk. (Obs. Om någon är sugen på att missförstå: jag hatar inte Sverige, givetvis, men orättvisor, ok?)

Sedan kom denna text om Peter Hjörnes bidragsberoende i flödet, och orimligt äckligt är väl ändå ordet?

Puss✊
/Dödendödendöden 

onsdag 10 april 2019

Lite om våld och mod

Vaknar strax efter fyra och känner mig utvilad. Sätter på kaffet, bryggaren brygger alldeles för långsamt. Tittar på kaffedropparna som sakta troppar av.

Nej, nu har det gått en vecka till. Jag har sovit av och till i natt. Den yngsta sjuk. Mjuk och het (39,7) och fåglarna gasar på ute på gatan. Kan man älska någon mer? Ystert hetsiga. Fåglarna verkar ha det rätt okej. Kaffet smakar gott.

En morgon till...  några koppar till. Lyssnar på Sagas berättelse i SR. Så bra. 


Den fina Josefin Nilsson-filmen kom alldeles försent, men efter metoo var äntligen Sverige med på att det de facto finns strukturella problem: att kvinnor ska passa sig och måste det, annars kan det åt pipsvängen.  En kvinna kan bli av med jobbet eller bli ihjälslagen om hon uttrycker sig ”fel”. En kvinna ska vara behagfull eller tiga, men hon kan bli av med jobbet, bli ihjälslagen eller misshandlad ändå. Sedan finner jag det något anmärkningsvärt att Sara Danius återfinns även i Dramatens styrelse, hon är allt en skön tjej ändå... och tänker på Lawen Mohtadis text om Katarina Taikon-filmen och jag känner igen varenda ord. Jonas Hassen Khemiris pratar om mikrovåld (här texten!) och jag tänker metoo. Youtoo?
”Det är väldigt lätt att enas om att det är fruktansvärt, men hur börjar det? Jag har fått höra på flera håll att alla våldsamma relationer börjar i psykologiskt våld. Det kan handla om kontroll över ekonomin, om att kritisera klädval, om att gradvis isolera sin partner från vänner och familj.” 
Alla som förnöjsamt följer mobbaren och sedan ”ooppps, inte visste väl jag att det var såå allvarligt” och - nej, nu måste jag nog tänka på refrängen.

Att män kommer undan med mög i så hög grad är fortfarande ett mysterium, men även det ett faktum. Jag tror att människan kapitulerat för detta för längesen. Samhället gav upp, vi gav efter och gav dem rätten av rädsla och gammal vana, och gjorde väl det bästa av situationen. Försökte i alla fall. Alla vet. Egentligen.

Min ena dotter gick till frisören och rakade bort ganska exakt en fjärdedel av sitt hår. Hon är 10 år och har en vän i sin klass även om alla i klassen är snälla mot henne, utom pojkarna då, för ”dom är konstiga”.  Hon avskyr att fixa till sig, borsta håret och bryr sig inte så mycket om hur hon ser ut. Hon sa till frisören att hon lever i nuet men vågade hon inte nu så kanske hon aldrig skulle göra det: yolo, hurra! Jag försöker styra frisören  (lugg, kort hår, page, bob, toppning, kortare på ena sidan, anything goes, but..) eftersom jag vet att för tokigt kan bli katastrof på grund av en massa skäl, men ändå: hon är rakad när jag kommer tillbaka; det finns ingen mild övergång eller tanke på huvudets form eller flickan: det är långt spikrakt hår på ena sidan och rakat på andra, that’s it. Som efter en operation. 
Men hon är nöjd och lillasystern blir galen av avundsjuka. Detta mod och konstiga estetiska sinne, men jag måste ju ge henne beröm för att hon vågade och på något märkligt vis blir jag glad över hennes känslas frihet. Jag backar henne även om mina tankar kring hur barn ska se ut får sig en törn. DETTA ÄR MIN FÅFÄNGA. Jag vänjer mig och hon är fantastiskt fin i håret på sitt sätt, men det bor sannerligen en starkt konservativ kvinna i mig. Gärna guldskor och hatt, men alltför tokiga frisyrer, nej, det finns faktiskt gränser för hur 10-åringar får se ut och: - inte under mitt tak, kära nån’! Men det är jag som får brottas med mina demoner och fördomar. Det är jag som har fel, och hon och frisören som har rätt, i sak, men även här återstår faktum: utseende och stil har betydelse. Vi människor, ack så innerliga och fria, hos oss kommer skönhet och bufflig självkänsla nästan alltid först, efter mannen, givetvis. Men bra att barnen vågar, så kan jag drömma om lugg, pagefrisyrer (eller Mia Farrow-kort) och knälånga kjolar bäst jag vill. 
Samlar på bilder på Jean Seberg, Mia Farrow och samtalar sen om Jeanne D´arc helt apropå.
För det är detta mod som kan kosta så oerhört mycket som gör att vi inte alltid ser eller hjälper till när andra far illa. Det kostar enormt att vara modig: tycka annorlunda, se annorlunda ut, bete sig udda, säga ifrån, ifrågasätta auktoriteter eller försvara den som inte är med, eller är liten och svag. Och efter år av detta mod som mest bara kostar så ger vi oftast upp. Det brukar handla om överlevnad. De som alltid saknat mod observerar ju också att mod inte lönar sig.  Förrän efteråt, när det är försent, och då är det befriande och lätt att vara modig, i grupp, - äntligen våga säga ifrån. Fint så, men det duger inte.

Som jag tidigare skrivit: vi bär alla ett ansvar över hur det ser ut. Och att dreva i grupp kanske är härligt, men bara om det ger något på riktigt och inte bara blir mobbing. Jag tror att vi mår bättre av att öppna upp för sanningen: att metoo betyder mycket för alla kvinnor oavsett hur mycket vi vill berätta, eller vill erkänna för oss själva. Kanske vore det något mer intressant att ta tag i problemet innan eller under tiden, och inte tjoa i grupp efteråt.

Men jag fattar fortfarande inte varför Josefin Nilsson-mannen fick villkorligt, varför Fittjafallets bevis inte räckte eller det stora flatheten när det gäller barn som far illa, medan en akademikerkvinnas ord väger så mycket tyngre, utan några bevis, utom (den akademiska) trovärdigheten. Lika inför lagen, pyttsan. Varför det är okej för polisen att slarva när det gäller övergrepp? Varför erkänner inte kulturmedia sin delaktighet i negligerandet, eller i värsta fall upplyftandet av den farlige, oansvarige och utlevande konstnärsmannen? Varför kostar mod så mycket? Varför erkänner vi inte att vi är fega, lata och rädda? Varför vill jag att min dotter ska se söt ut på rätt sätt? Jo, för att det är bekvämt, om man inte har ett säljande sätt och självförtroende i dna:t. Därför att vi vill att människor ska vara snälla mot oss; tycka om oss (och våra barn!) som vi är, men vi vågar inte tro på det fullt ut. Så vi gör oss till och räcker nästan aldrig fram en hand. På riktigt. Hjärtat bryr sig, men hjärnan vågar inte. Därför fortsätter vi vara så ensamma i mycket. Enbart vissa människor förtjänar visst vår sympati.

Samtidigt, blev så glad över Saga Berlin-dokumentären. Hon har fått hjälp! Hon har en familj och vänner och en sjukvård som stöttar, trots att allt blev så fruktansvärt kefft. Det är ju inte alla som har det så. Ett ljus i mörkret tänker jag. Någon får i alla fall hjälp ❤️.

/Dödendödendöden


The real girlfriend

Automatic lover... 

Förlåt, inte meningen att göra något gulligt av detta men kom att tänka på Lars and the Real Girl.

”Tre snabbisar i veckan, då känner sig mannen sedd och bekräftad. Dock bör inte kvinnan själv ta initiativ till samlag, då känner sig mannen tvärtom pressad och blir ledsen.”  (Arbetaren)  

Läste en debattartikel om sexdockorna/-robotarna för en tid sedan och man menade på att det förstörde mannens sexualitet än mer:
Från tidigare forskning på liknande områden vet vi att den typ av fantasier som stimuleras av ny teknik ofta leder till verkligt våld mot flickor och kvinnor. Tydliga paralleller går att dra till pornografiforskningen där sambandet mellan konsumtion av pornografi leder till sexistiska attityder mot kvinnor och faktiskt våld. Om pornografi som av många uppfattas som ”att titta på något” kan inspirera till övergrepp, vad förväntar vi oss då att människoliknande robotar som män interagerar med ska leda” till?”
Det må vara sant, och alltsammans är ju djupt obehagligt, men det första jag tänkte var: varför, - och vem? Varför känner man sig tvungen att i värsta fall ta ett lån och köpa en (ovillig) docka att ligga med? Och det är inte bara kvinnordockor, så att hävda kvinnohat, enbart, är fel. Men så mycket bättre än att gå och köpa en människas kropp var min andra tanke. Det är fruktansvärt sorgligt att det finns en marknad för människor och dockor att ligga med, men tänker ibland på funktionsnedsatta som har svårt att få till det med partners, men som längtar efter sex/närhet. Men är våra drifter verkligen  rättigheter? 

Minns den skånska sexologen och sociologen som hade en hälsning från gatan, hon bönade kvinnorna att ligga med sina män så att de inte skulle ut och köpa en annan människas kropp istället. Vi kanske skulle prata mer om det också? Att vi har det svårt med lust och olust och hur kan vi lösa detta? Att förbjuda räcker inte, vi behöver förstå varför också. För jag förstår verkligen inte (om man inte är funktionsnedsatt då). Jag känner också flera kvinnor som har mer sexlust än sina män, men en sak är jag ganska säker på och det är att de kvinnorna varken skadar dockor eller andra människor på grund av sin oförlösta sexdrift. 

Sedan kanske en hacker kan programmera om robotarna till hämndlystna mördarmaskiner eller till kropp som kan hålla om med en hand som kan klappa en ledsen kind (eller klia en ensam längtande rygg). Eller så måste vi börja tala med varandra (och ordinera tvångsterapi åt alla). 

Oh I need you
See me, feel me, hear me,
Love me, touch me
Your body's cold
There's not a hand to hold

/Dödendödendöden 

lördag 6 april 2019

Optimism

I feel the earth move under my feet


i en ding ding



Dottern kallar mig opitimist.  Gissningsvis för att det mesta går att lösa, inom rimlighetens gränser, men ändå. Letar inte fel. Letar lösningar. Backa. Överblicka. Jag med mitt ledsna hjärta, trötta hjärna och oron, oron, oron. Orkar inte. Samtidigt: wow, vi lever! Amazing, med amerikanskt tryck i pipan och uttal. Vi drar lasset en dag till. Fy vad vi är bra. Eller inte. Rätt misslyckade, men ändå: wow, vi lever! Denna inre lille glädjefilur jag har i min hjärna som trots livets ups and downs hela tiden viskar: det kommer att bli bättre. Det reder sig. Är denna positiva del av mig, mitt i all min bitterhet och cynism, destruktiv också i någon mening?

"Is it any accident that at a time when we have become acutely aware of the challenges concerning global climate change, we have also created this bubble of social media? I find social media and media culture generally to be a vapid, desperate, self-aggrandizing circus of species-specific solipsism — ironically, the stupidity of our species might be its only legacy." Eugene Thacker 

Orkar inte med människor, älskar människor. Ja, Gud, så dumma vi är som inte är snällare mot varandra. Obegripliga är vi. Tänk om och tänk om och så vidare. 

Att logga in på Facebook är som att dras med i människors annalkande sammanbrott, rese-och matvanor, att se sina vänners fantastiska engagemang i evenemang i närmiljön, skrytet, lurkandet, fiskandet av bekräftelse, älskandet, applåder och skratt - och den ständigt närvarade döden. Kanske är det ändå döden som forfarande förenar oss, när vi slipper positionera oss (utöver att hylla bäst och komma först) så mycket. Det är bedrövligt och sorgligt med döden. Punkt. Den är faktisk oacceptabel, men vi tar det samtalet en annan dag. Jag är också där, i bubblan, letar efter bekräftelse. Men mitt liv är så innehållslöst att snart kommer mina Facebook-minnen att handla om vad mina vänner gjorde i närheten av mig förra året.

- Och alla som reser så mycket och långt, jag blir glatt generad. Inte för att de är med och pajar miljön men för att de gör det så lätt och glatt men mer diskret (inte i flödet, utan i händelser). Skulle också vilja strunta i sånt (inte tro på klimatkrisen) samtidigt drar vi till Paris snart och vad vi har för bortförklaring till det vet jag inte, med flyg. Bara ett sista litet flyg, sen lägger vi av. Beroendet, som ett sista glas vin eller en cigarett. Det är sista flygresan. På riktigt. Lovar. Hmmm, men Kreta för 2999  inklusive fruskost. Hmmm. Billigare än Stockholm helt klart.
Tågresandet kommer att bli för rika människor med oändligt med semesterdagar, fungerande nerver/hjärnor, pengar och lugna barn samt flyget för dem som skiter i allt, eller hittar på en strategi kring kompensation via annat: vaddå vi köper nästan alltid ekologiskt och äter inte kött. Just min lilla resa till Prag/Taiwan/LA saknar betydelse i det stora hela. Bra att vara fattig då, då kan man vara snäll mot miljön utan att offra något. Heja fattigdomen...

Håller jag på att tappa förståndet, spökar min hjärna med mig eller håller vi på att slukas upp av ett jätteslukhål. Känns som att jag ska tippa omkull, som att huset lutar, att gravitationen pressar mig nedåt. Är det ett ålderstecken, eller ett tecken i tiden? Ett tecken på upplösning. Nej, usch, lämnar detta spår. Jag ska nog hålla min galenskap för mig själv. Låtsats att det regnar, för det gör det ju ibland.

Fasar inför sommaren. Torkan förra året, då Skåne blev (halm)gult. Ska vi dränka oss i Aperol spritz och vänta på att algblomningen går över så att vi kan ta oss ett dopp. Sår några frön och tänker: det vänder (väl?).

Puss!
/Dödendödendöden





Move on

Läser förra inlägget och ryser. Vilken svada. Vilken förvirring. Move on, finns inget att se här. Nej, vad heter det nu igen? Cirkulera! Tack, tröga minne. Kommer att bli lika snurrigt igen, tyvärr.

Åren går, skinnet hänger. Det vänder aldrig verkar det som. Försöker förtvivlat hålla bitarna på plats. Fokuset darrar och kränger. Upphör hela tiden.
Har försökt vara social: gått på en konsert, titta på konst och träffa en person från förr. Det funkar givetvis inte. Nu ligger hemmet i ruiner (nej, det är inget fejkat gullestök med barn som ”tokat till det lite”), barnen blir oroliga och maken ligger på sängen och har ont.
Jag är ensam i detta.

Skriver i någon slags upprördhet detta på Facebook: näh.


Nej, jag är ingen skribent. Jag är fri i ordet på så sätt.

Puss!
/Dödendödendöden

fredag 1 mars 2019

Naturen



De senaste dagarna har livet återkommit; hjärtat fyllts av eufori och ystra småfåglar tjattrat runt i grupp medan rovfåglar, likt stenstoder, stilla spejat efter smått. Vi avvaktar nyfiket varann, våren och jag. Knopparna, blev små blommor i kluster och hav, och påskliljor såg jag så sent som igår. Förmiddagsljuset skirt, dagen klar, solen känns på kinden och övergår i rosaguld med flygplansstreck på himlavalvet, sen solens sista mörkröda eld som färgar allt. Den blodröda backdropen med de svarta konturerna av grenar och hus. 
Men att bo i stan är som att bli fråntagen de verkliga årstiderna. Jag går lyckligt omkring i vårljuset med brustet hjärta. Saknar jorden, trädknopparna, doften av gödsel, vedbrasa och hav, men man tager vad man haver. Att bo i en stad är som att få en pool, istället för ett hav. Jag gillar verkligen städer, men jag älskar havet. Men så länge poolen är ren och går att simma i så är den också rätt så himla bra. 

Jag har läst en del böcker, det går väldigt långsamt för mig efter stroken, men jag kämpar på. Det är en slags fascinerande, livsviktig medicin. En stor mängd av dessa böcker har handlat om andra världskriget, det har helt enkelt slumpat sig så. Litterära, många judiska, genier från Frankrike, Ungern, Polen, Italien, Österrike, Tyskland, och böcker om romer, ryssar, tyskar, barn, unga och vuxna. Jag har kunnat skapa mig en liten knivsudd, av en gigantisk bild. 

Ibland har jag funderat på om det omedvetet handlat om en förberedelse på vad som komma skall. 

Blev så gripen när jag läste Jenny Maria Nilssons Kärlek utan mellanhänder:

”Allt är gud” är vad panteism innebär, en föreställning om att universum är besjälat av en kraft som håller ihop det. Vår art har vittnat om den känslan så långt tillbaka som det förekommer källor och förmodligen ligger den till grund för vår fallenhet för andlighet. Kärlek erfar jag alltså på ett liknande vis, en sammanhållen kraft i mitt liv; ett hav från vilket en droppe kan slita sig och bli till specifik kärlek till en älskare, ett barn, naturen, eller människosläktet.

Förnimmelsen finns i mina tidigaste minnen, innan jag hade ett abstrakt tänkande: mina barnögon såg solljus silas genom en gardin, bilda ett ljusspel på väggen och jag fylldes av ljusets värme och lekfullhet. Som flicka gick jag upp till det stora, snälla fåret (jag bodde bredvid en bondgård), lutade mig mot henne, inväntade skymningen, iakttog hur stjärnorna trädde fram, och det var som om jag kunde höra planeterna i sina banor däruppe. Livsberusning kom över mig, kärleken flödade mellan mig och alltet – vi var ett.”


Jag sjöng för varje blomma, jag värmde mig på golvets solkatter, pendlade fläckvis mellan varmt och kallt och jag trodde på tomtar och troll.  
 En gång i tiden så gick jag en kulturlinje, det kom ett gäng invandrare på studiebesök en dag. Min fröken lät mig läsa min text allra sist. Den handlade om att vara liten och värma sig just så. Besökarna strålande mot mig resten av dagen, för till saken hör att vi alla har varit små. Jag förstod för första gången någonting om våra universella upplevelser, det stora med det lilla, men även ordens betydelse för andra än bara mig.

Tittar ut genom bilfönstret, ett tågfönster, in i skogen, bort över gläntan, slänten, över horisonten. Den där lyckan över naturen nu, men den dagen då vi skulle kunna slitas isär, då naturen inte längre finns som en del av mig, som en naturlig tillgång. När vindar, hav och skog kan innebära något annat än just det. När fåglarna upphör att sjunga och när solen inte rör en sådan som mig. För i vittnesskildringarna har naturen upphört att vara natur, blivit en slags tyst fond, ett blodindränkt neutrum. Det är drabbande: när inget längre är vad det alltid så självklart har varit. Att vardagen kan slås sönder och förändras kan jag känsomässigt begripa, men inte när en skog inte längre är en skog. Man beskriver sista dagen innan bortförandet/kriget, solen och staden som fortsätter som om ingenting har hänt (precis som när jag en gång dör), eller att den sista sommaren var varm och ljus och att fåglarna inte sjunger åter förräns kriget har tagit slut.

Sista blicken, solen skiner över tallstammarna. De ser ut att vara av guld.



/Döden döden döden 





lördag 9 februari 2019

Svin




#metoo:

Så här: statistisk fakta är att män är största faran för barn, kvinnor och andra män vad gäller fysiskt och sexuellt våld, och därom tvista få. Att kvinnor också kan vara dumma/onda vet vi också. Men bland alla tusentals vittnesmål från kvinnor jag läst så är det bara en enda kvinna som skriver att hon själv också gjort illa. Vem har inte varit ett svin, utnyttjat åtrån, varit känslomässigt slarvig, eller rentav grym? Av misstag, eller medvetet.
Jag tänker att det är som parterapi, det kommer aldrig att bli bättre om bara en har ansvar för skuld och arbete och då bär hela relationen i sin hand. Missbruk, medmissbruk, bekvämlighet, sex, olika behov och spelet om makten/framgången, och så vidare. Är det okej att ligga med någon för att få ett jobb? En ömsesidig transaktion, som många som gillar ordet sexarbetare brukat hävda? Är jag en satans moralist? En sån som inte tror på genvägar utan arbete, en som läst för många sagor och arbetarklasslitteratur: om man är flitig eller kreativ så blir det oftast rätt okej, trots allt. Man ska bruka jorden, smörja skorna och säga artigt hej. Man ska hjälpa den som är svagare och inte ljuga så mycket och sen försöka, försöka, försöka tills hjärtat slutligen säger stopp. 

Samtidigt lever vi i ett samhälle som inte överensstämmer med vår (min) bild av verkligheten. Vi tror att barn ska skyddas, att svårt sjuka ska få hjälp, att lärare är kloka, att doktorn ska kunna bota nästan allt. Polisen ska vara en rättskaffens slitvarg som gillar kaffe, och den som jobbat ett helt liv ska få ha det bra vid sin pension. Vi tänker att det ska löna sig att göra rätt, men så knackar sjukdom, livet eller något annat på och helt plötligt är du inte mycket värd. Det är lustigt det där.

Hur navigerar vi denna sörja av ojämlikhet? Att hårt arbete eller studier inte lönar sig, utan boendeform, skönhet eller ett startkapital är den enda vägen fram.

Jag önskar att jag var lite mer svartvit. Inte famlade, ramade omkring. Jag önskar verkligen att världen såg annorlunda ut.


/Döden döden döden


Vaknade vid fyra, och småfåglar sjöng. Sätter på kaffet, letar efter iPaden, laddar mobilen. Nacken stel. Det kliar i hårbotten. Luskammar mig. Inga ägg, inga gnetter, inga löss. Det är ändå som att det alltid kliar nu för tiden. Borde klippa mig. Tona håret, skaffa nya glasögon. Get a life. Jag har ett jättebra liv. Ett stukat trasigt slitigt fantastiskt alldeles underbart liv. Kan inte klaga. Ska inte klaga. Jag lever för stunderna när barnen har det bra; när alla är lite glada och mjuka och doftar gott. För att vi ska överleva offrar vi allt annat. Det är bara så. 

Det där med JC och Katarina skaver i mig, men orkar inte gå i opposition. Gå emot det väldiga kollektivet av hat. Hatet mot kvinnor, män och kulturarbetare i en salig röra. Vill pilla lite i såret för att förklara att det aldrig är så lätt. Jag förstår faktiskt ingenting. Kanske är jag så pass skadad att jag inte förstår var gränserna går? Att det är som det är och blir som det blir. Men man ska vara snäll, såklart.

Tittar på bilder. Mina bilder, andras bilder. Så fantastiskr många bra det finns, och hjälp så många som bara är sisådär. Sörjer att jag saknar språket, kanaler, kontakter, ork och social begåvning. Att jag inte har en lärare. Att jag aldrig haft en lärare, en mentor eller släkting som är poet. 

Att varje dag är en kamp med minnet, ordet, orken. Biter och håller ihop.

/Döden döden döden



torsdag 3 januari 2019

Stranger things




Alla dessa fantastiska tv-serier. Väntar på flera nu, ovan är en av dessa. 


/Döden döden döden