söndag 26 december 2021

Det obarmhärtiga ljuset.



Tror att svanarna höll på att bråka. Egentligen. 
Om du tittar noga ser du Köpenhamn.

Lyssnade på 🏆 radioprogrammet om Deux Filles i P2 av Anna Charlotta Gunnarson och märkte hur jag njöt av att höra engelska röster igen. Det var så längesedan sist och så hemtrevligt sen. Som att komma hem över jul. Stan bara finns där som en pittoresk skärva av en yngre versions minnen från förr.  Den ligger där den ligger och är ett bevis allt du inte blev.  I samma veva som jag lyssnade på detta radioprogram ser familjen på Pride. Vi ska tydligen se det den 16:e december varje år enligt någon mystisk familjeregel och tradition. Jag hakar glatt på och klämmer in SVT-dokumentären om Pierre et Gilles och det bildade julens finaste 80-talstriptyk. 

/Döden döden döden 


torsdag 9 december 2021

Demokratisk konst

Pardon my French




"I understand the complexity surrounding photography, but as I find the use of mobile devices, art democracy - in many ways a means of democratization of the artistic expression (I love that!), I also notice that the screens tend to shield/isolate us from each other. "The now" is always somewhere else. 
To be able to see and document the beautiful (and absurd) in this sad, fragile world we live in keeps me going/searching. 

The eye is free!"

Så skrev jag på en fotosida en gång, och hur jag än vänder och vrider på det så misstänker jag att det är glädjen, eller det ursinniga behovet, av att fånga något som grunden för all skapande verksamhet. Och med mobil kan du ju det. Alla har inte tillgång till utbildningar, material, dyra appar, häftiga miljöer och så vidare, men livet är generöst på ögonblick. Jag älskar det. Ibland saknar jag mina gamla Sony Ericson-mobil. Och min gamla padda. 

Sedan är smaken som baken.

Puss!

Eder deppige /Döden döden döden 


fredag 3 december 2021

Gammal/ung.

Världens minsta ögon.


Sorg av Anna Ancher (1902)


Att vara i sorg är vansinnigt självcentrerat slog mig omgående. Först skämdes jag, men eftersom jag så sällan tar mig och mitt på så stort allvar lovade jag mig själv att göra det nu. Det har varit viktigt för mig. Kroppen reagerade instinktivt på min (allas vår) förlust. Viss sorg går inte att värja sig ifrån. Att känna hur man går sönder i realtid och inte ha en aning om hur det ska gå till att lappa ihop sig hjälpligt är skrämmande, men det är sorg, en enorm sorg som dränker en. Brottas med plötsliga katastroftankar. Men ingen sorg, utan kärlek sägs det. Kanske är det trösterikt trots allt? Brukar annars alltid landa i känslan att det är mycket mer synd om alla andra, för att de helt enkelt är bättre än mig på att bejaka sina behov, berättelser och känslor, men den här gången tog även jag plats. Det är och har varit en process. 

Tänker lite slappt på: 

Politiken: Suck. Ändå lite bra att Strandhäll gjordes till människa. Många reagerade på det vansinniga i att hacka på en persons ordningssinne i och med en livskris. Bra. Tänk om hennes skulder hos Kronofogdemyndigheten kunde hjälpa dem som säg utsätts för våld i nära relationer, som inte kan få nya egna bostäder pga skulder, skapade av våldsutövaren, istället? Belysa frågan kring hur skulderna uppstår och ställa allmännyttan och det allmänna medvetandet mot väggen. Men gissningsvis kommer aldrig Annika Strandhäll, eller någon annan välavlönad politiker, få problem att skaffa en ny bostad pga Kronofogdemyndigheten och livet/döden, så ingen politiker i hela landet kommer heller lyfta ett finger för dem som är utsatta för våld. Inte ens när kvinnor eller barn dör ses några verkliga rutiner över. När det gäller våldet vi säger oss inte acceptera har vi synnerligen hög acceptans kring hur offren behandlas av samhället. Hjälpen som alltid uteblir eller förvärras i och med en separation. Eller omöjliggör en separation. #eftervåldet. Klistermärken och hbtq-certifieringar (oavsett kön eller inte) är bra, men hjälper  inga offer eller deras barn. 

Ointresset att bistå utsatta är intakt, och ansvars- och skuldfrågorna självdör, som vanligt. Valde att lyfta frågan om just våldet eftersom det varit så extremt aktuellt under året och alla så unisont varit överens om att våldet måste få ett slut, men inget verkligt, förändrande förbättringsarbete gjorts.

Skulder tenderar ju även att uppstå vid livskriser som vid arbetslöshet, olika former av missbruk, skilsmässor, plötsliga sjukdomar, dödsfall, och utan att chansa jättevilt, hos dem med diagnoser, vilka ofta har stora problem med ordning, relationer, ork, humörsvängningar och olika former av missbruk (självmedicinering). Så det vi borde prata mer om är hur skulderna uppstått, och varför skulderna bara får konsekvenser för vissa fuck-ups. Läs t ex DNs Saeed Alnahhals perspektiv, och hur vi kan hjälpa våldsoffer, kring det ekonomiska stigmat. Det finns idag inget stöd, eller samlad kompetens, för vuxna med diagnoser i Sverige. Misstänker att det skulle vara enormt kostnadseffektivt och djupt medmänskligt att börja där. Tjänar du mycket pengar kan du betala andra för att göra det du inte klarar av, orkar eller hinner i alla fall. Så Annika, snälla, skaffa en revisor (assistent, eller vad som helst) och be kollegorna på regeringskansliet (säg till Bostadsminister och biträdande arbetsmarknadsminister Johan Danielsson på Arbetsmarknadsdepartementet om ni vill rädda barn- och kvinnoliv, och Lena och Ardalan på Socialdepartementet om ni vill rädda ännu fler liv) och sätt lite press på kommuner och regionerna om staten är helt tandlös gällande vålds- och samhällsproblem. 

Eller så sammanfattar vi det så här: är det okej för en av Sveriges tyngsta ministrar att ha skulder hos Kronofogdemyndigheten på grund av sorg bör en misshandlad kvinna med barn med skulder kunna få ett lägenhetskontrakt också. 

Undrar så kring den där anden Andrev Walden hade ihjäl… Han lyckades hursomhelst helst skriva, fantastiskt roligt formulerat och ytterst politiskt, utan att nämna några namn, om något så fundamentalt som att livet är orättvist. Stadiga päron och hyfsad bakgrund ger dig chansen att fucka up, utan några större konsekvenser. Var ödmjuka inför detta, fellow fuck-ups. 

Covid: suck  (här finns det för mycket att tänka, kunna, tro och aldrig blir det riktigt rätt). Finns bara en enda sak: hänsyn och respekt skadar aldrig, resten i en salig röra. Men att vi smittar och smittas och vissa dör, det vet vi. Att vaccinet inte skyddar mer än tillfällig och mot allvarligare sjukdom (om du inte är i riskgrupp, för då kan du bli allvarligt sjuk ändå) vet vi också, och att vi med eventuella, mycket milda symptom, kan åka runt som superspridare på överfulla tåg, köpcentrum, restauranger och bussar också. Konsekvenserna oöverblickbara. Men vi vill ju bara ut. Träffa folk. Resa. Leva. I samband med lättnaderna inför höst- och vintersäsongen valde man även att återföra karensdagen och handsprit-flaskorna i affärerna tömdes väldigt fort. Tusen fingrar trycker på tomma pumpen i entrén. Genialt. Det är verkligen mycket jag inte förstår. Men till alla dårfinkars försvar, det är svårt att fatta allvaret med lite droppsnor i näbben. Lite snor har väl aldrig dödat nån?

If policy makers want to limit the damage that Omicron and future variants do, they’ll have to better understand why people reject vaccines. Something as complex as vaccine hesitancy is bound to have many causes, but research suggests that one fundamental instinct drives it: A lack of trust. Getting people to overcome their hesitancy will require restoring their trust in science, their leaders, and, quite possibly, one another. The crisis of vaccine hesitancy and the crisis of cratering trust in institutions are one and the same.”  (Olga Khazan, The Atlantic)

 

Kvinnornas förlorade skönhet (jättesuck): Kvinnor som mår dåligt över sin förlorade skönhet (ni är snygga, eller vad vet jag, bla bla bla) och tillhörande privilegier är manipulativa psykopater tänker jag ibland. Framförallt tydligen fullständigt osjälvständiga. Eller? 


LANA DEL REY Beautiful


Vilket känslomässigt övertag att aldrig ha känt sig särskild snygg eller jobbat med sexet ändå! Finns några fördelar med dåligt självförtroende i alla fall. Tänk om ”de snygga” jobbat med vänlighet och humor istället? Litat på sin begåvning, intelligens, varit tacksamma, medvetna och ödmjuka inför övertaget. Jag tycker också att det kan kännas smärtsamt att se ut som en liten tant ibland, men eftersom jag inte kände mig särskilt snygg när jag var 25 heller, så känns ändå youth is wasted on the young mer relevant än att deppa över att män inte skulle vilja ligga med/åtrå en längre. Det är kul att vara snygg, klä sig färgglatt och lukta gott. Det funkar nästan överallt. Och män kan vara sorgligt ytliga, det håller jag såklart med om, men mannens blick och uppskattning, är det verkligen det enda som räknas? 

Till försvar för dem som vill se evigt unga ut och upplever att kvinnovärdet ligger där:  Inte förens männen stämmer upp i en kör: vi föredrar att jobba med kompetenta kvinnor med egna åsikter, lång erfarenhet och lättare ansiktsbehåring, före positiva 25-åringar utan barn som ställer upp på vad som helst för den goa stämningens skull, så kanske det finns visst fog för ängslan och sorg?  För jobbar man i det offentliga eller med att sälja in sig själv blir det givetvis mycket tydligare och mer komplicerat. Är man singel med längtan, jag fattar deppen. Men ändå, det är sorgligt att åren oundvikligen går. Det är det. Men samtidigt, skärp er.

Män tittar på mig. Och kvinnor, hundar och barn. Och inte bryr jag mig om ifall de vill ligga med mig eller tycker att jag ser för knasig ut. Röd i ansiktet, skitfult hår och världens minsta ögon om ni frågar mina barn. Jag vet. Jag ser nog rätt sliten ut. Jag vet inte ens hur jag ser ut. Är det verkligen viktigt? Många dagar är jag en osynlig fläck. 

Jobbar man med sex/makt, förförelsen, är det ju det viktigare förstås. Vissa har jobbat med manipulation sedan förskoleåldern och för dem blir knepigt när maktverktyget sakta glider dem ur fingrarna. Alla är vi fåfänga på våra egna vis, men vilket bottenbetyg för den egna kraften och kompetensen om den måste mätas via den manliga åtrån. Själv har jag valt förnekelsestrategin och den funkar för mig. Det är helt enkelt någon annans kropp tagit över min, typ. Orkar inte förklara närmare, men tänker: det vänder, fast jag vet att det inte gör det. Jag lever ju generellt på hoppet. Mina barn har knappt sett mig gråta, har aldrig manipulerat någon med gråten/sexet men har på ett sinnesjukt vis alltid letat efter en positiv vinkel. Inte för att jag är en särdeles positiv person, utan för att det gör livet uthärdligare och lättare att orka med. Det betyder inte att jag inte varit väldigt ledsen eller känt mig ovanligt ful, utan bara att jag präglats på detta sätt. Det vänder! Jag blir snyggare sen…

Men det är kring sex och makt det blir komplicerat. Horace tassar kring det med Ida Ölmedal i Sydsvenskan och vi kvinnor tassar kring varandra. Vi vet att sex, drama och skönhet är (minerad) mark/makt och vissa vill fritt kunna utnyttja denna makt efter behag och behov. Jag är tveksam till om denna makt är så härligt frigjord som vissa vill få den till, men detta är ett faktum. Finns även bland de kriterier kvinnliga psykopater huserar. Kanske handlar det bara om att få bestämma över de andra barnen på lekplatsen ändå? Men när makten och de självklara företrädena ruckas blir det svårt och det är det oron handlar om misstänker jag. Rädslan att allt det roliga och genvägarna ska ta slut. Jag och mina väninnor pratar om detta också. Det är mänskligt och mycket trist att känna sig mindre attraktiv/gammal, även om alla är lyckostar som åldrats likt bättre viner, utan att förstå det själva alla gånger. Men visst, Tareq valde precis en ”Pt-Fia” (hon är säkert alldeles fantastisk), så nog är och ung, fit och pigg roligare än trött, gammal och trist med progressiva, för en man i svängen. 

Begriper att det blir blurrigt (men vi kan, om vi vill, konstatera att nästan alla män är idioter) men exklusive alla manliga praktarslen så jobbar vi kvinnor oförtrutet på med vårt maktspel: sex, gråt och det eviga skitsnackandet. Det är tragikomiskt att vi inte kommit längre. 

För vad Thyberg gjort är helt enkelt att producera ännu en porrfilm – undantaget penetrationen – och placerat den i ett cinematiskt finrum. Vilket då på något magiskt sätt ska göra det till ”undersökning” i stället. Det borde få åtminstone publiken och kritikerkåren att känna sig manipulerade. Greppet går att jämföra med den gräsliga konstnären Richard Princes serie med Instagrammålningar, där han utan medgivande helt enkelt trycker upp sexiga unga kvinnors Instagraminlägg på canvasdukar som han ställer ut och säljer. (Saga Cavallin, DN).
Ja, det där sexandet i olika skepnader. Kanske är det bara våra drifter som driver oss, och vi använder oss av de medel vi har att tillgå. Jag vet verkligen inte, men lätt är det inte att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt alla gånger.  

Trots att jag kan checka av alla kriterier för klinisk depression (utom en djupare längtan efter att ta livet av mig) så är det allra, allra hetaste för mig nog drömmen om naturen och att få vila lite någon gång. Får svindel av blotta tanken på en gnutta lugn och lite ro. Det mest förbjudna lockar alltid mest. För vissa något naket, för mig ett hav eller en äppellund. Oj, nu blev jag alldeles rosig. 

Den här oerhörda förlusten i mitt liv gör mig kanske lite mindre sårbar, jag är ju redan sönder. Det ger ju både frihet och en känsla av meningslöshet.  

Med världens minsta ögon drar jag i mig lite kaffe och försöker hitta ordning i mitt inre kaos. Det går sådär. 

Behöver just nu bara prata lite med min bror. 




/Döden döden döden




onsdag 1 december 2021

Dag 1 Störtflod

Foto: Daniel Lindström (c)


Idag kom första snön. Vi jublar. Den töar bort. Vi glädjer oss ändå. 

Nu har jag gråtit i snart två månader. De nätter jag sovit dåligt gråter jag mindre på grund av utmattning, men när jag sovit gott sköljer sorgen och gråten över mig från morgon till kväll, och blir utmattad av det. Status quo. Det finns något friskt med sorgen och tårarna ändå, men att vara ledsen med krossat hjärta tär. Sorgens opålitlighet är komplicerad då den kan dyka upp när som helst. Allt påminner om dig, älskade bror. Har svårt att hitta någon ljusning. Inget kan få min lillebror åter. 

Läste att transformering av smärtan till något vackert genomförs genom att inse att alla lider. Jag vet inte om jag kan det. Jag förstår att alla lider, men att förvandla det till skönhet vet jag inte om jag reder ut, men tanken kring detta är den enda vägen fram. Käre Nick Cave

Ska få ställa ut bilder i en vacker miljö. Jag har extremt dåligt med pengar och kroppen och själen kippar efter andan och lusten och orken. Allt som behövs, saknas. Men jag ska göra mitt bästa. Givetvis. Gör. Gör. Gör.  Just do it… Det reder sig!! 

Livet har varit för tungt, för länge. Det har vilat ok, på ok på mina axlar och jag har burit mina ok så gott jag kunnat. Ibland har det gått bra, oftast har jag misslyckats. Det är svårt att vara ”nedsatt” och stark och klok samtidigt, men naturens skönhet har hela tiden varit gratis. På den, skönheten, har jag närt mig. På himlen, på havet, och på barnen. Gryningen och skymningen, förändringarnas ljus och mörker. Fåglarna. Löven. Elektriciteten. Hur vackert glittrar inte lamporna över svarta hav ändå? Känt sådan tacksamhet över den rosa himmelen, bussen som passerat och molnen som svävar fritt ovan oss. 

Vi talar om sorgen. De djupa känslorna det saknas ord för. Lidandet som känns som ångest. Känns som en depression. Melankoli. Som gör fysiskt ont och gör det svårt att andas. Likt vågor. Ja, man talar om vågorna som håller på att dränka en, sköljer över dig likt en tsunami. Störtflod på störtflod. Om att försöka hålla balansen. Försöka bry sig om livet samtidigt. 

Städar. Läser. Allt fladdrar. Tänker bra tankar, som försvinner. Autocorrect-funktionen löper amok. Dödar språket, flytet, avstavar, larvar sig enormt och hittar på. Som att livet inte vore svårt nog. Kan inte något fungera som det ska? 

Längtar efter min bror så att jag vill dö. Avundas alla som inte känt honom hela sitt liv. Som inte knutit en plastblöja runt hans mage, nupit hans kinder, sett honom gråta, vara en pajas, klippt och färgat hans hår, delat föräldrar och erfarenheter, skivor och drömmar om ett annat, lite bättre och roligare framtida liv. Processerna som startat. Väckt förhoppningar om nya tider. Ett annat liv. Läkning.

Jag är avtrubbad. Numb. Kan inte hitta min kärna. Ett flygplan dundrar högt förbi. Jo, jag har städat. Dricker mitt kaffe. Läser någon bok. Tänker att jag ska försöka med någon bild, istället för att tänka och känna och överleva hela tiden: göra. Är bara så otroligt trött. Hittar inte mig själv. Inte orden. Inte lusten. Inte kraften. Inte bilden. Inte känslan. Inte tanken. Inte orken. Allt bara passerar som ett ogreppbart fluff. Finns jag ens. Säger samma saker om och om igen. 

Att betrakta världen utifrån är jag van vid. Tänka att därinne sitter dom lyckade människorna i sina små kläder och har det bra… Jag vet att jag har fel, men utanförkänslan bär jag ändå. Men jag vet. Vi bär alla på vår smärta, vårt lidande, vår oro och sorg. Det är på hur vi bär detta vi skiljer oss åt. 

Jag är inget offer. Jag är i ett förvirrat tillstånd av tacksamhet och allra djupaste sorg. Jag gråter. Jag lever. 

Det blir inte bättre än så här. 


/Döden döden döden 

(Children, after all — like anyone we love — are mirrors for understanding ourselves, disquieting us most when they reflect what we most fear or struggle to comprehend in ourselves.) 

For a long time I knelt there, holding her hand… Afterwards I stood by the open window and looked through the crevice of the curtain. The shouts, laughter, and cries of the two children had come up into the chamber from the open air, making a strange contrast with the death-bed scene. And now, through the crevice of the curtain, I saw my little Una of the golden locks, looking very beautiful, and so full of spirit and life that she was life itself. And then I looked at my poor dying mother, and seemed to see the whole of human existence at once, standing in the dusty midst of it. Oh, what a mockery, if what I saw were all, — let the interval between extreme youth and dying age be filled up with what happiness it might!

Från text om Nathaniel Hawthorne i The Marginalian