torsdag 23 mars 2017

Dagen bleknar


Smörjer flickans torra handryggar som spricker och blöder. Hon vrider på sig. Händerna mjuknar alltsom dagen gryr. Bläddrar i boken, försöker somna om. Glasfasaden tvärsöver gården är lilablåorange och lovar gott. 

Så trött att jag vill skrika rakt ut. Men dricker kaffet. Känner en slags bitterhet över mina oförmågor; och oförmågan att formulera dessa. Kroppen är klumpig, en tå har svällt upp och gör ont. Slog i ett knä. Öronen tjuter. Ibland tror jag att någon har fest men det är bara öronen som hittar på.

Att flytta in till stan var rätt, men längtar alltid efter skog och hav. Man är den man är oavsett. 
Retar mig på att jag aldrig fastnar i mig själv; att jag tycker om för mycket och för ytligt. Hur ska jag kunna bli bra på något om jag gillar det mesta? Varför inte bara snöa in på solnedgångar? Blir en riktigt fena på industrier i gryningsljus eller närbilder på möss.

Varför blev jag inte rörläggare eller fotograf. Varför blev det aldrig sjöfart eller klosterliv?

Himlen som blåbärsglass, glasfasaden vitnar. Kanske blir det lite mittemellan.

Vilka examina krävs för att ha rätt till berättelsen om sig själv? 

/Döden döden döden

måndag 6 mars 2017

Äsch!


Den undermåliga människan (flickan)?


American Portraits 

Inombords rasar jag alltid när de duktiga flickorna får stå oemotsagda eller debatten tuktats ner, gärna av någon självutnämnd "duktig". Men så har det inte varit den här gången: Marianne Lindberg De Geer, Jenny Strömstedt, Ann-Charlott Altstadt, Ann Heberlien och några andra till (förlåt, jag minns inte era namn, men mitt minne är extremt oduktigt just nu) har i alla fall svarat så bra på olika sätt. Håller med om det mesta. 

Min text har legat för länge och den var inte snäll så lika bra att skrota antar jag. Tycker att de ovan nämnda klämt in det mesta jag velat ha sagt för längesen.

Att vara så här långsam gör mig överflödig. Raderar. Kasserar. Stuvar om. Det går sådär.

Det första som dök upp i mitt huvud när jag läste om Birgitta Ohlssons bok var:  Hur ser den självutnämnt duktiga på oss, den övriga världens befolkning? Vad är motsatsen till duktig - och är det i så fall jag? 

Slår upp:
dålig, oskicklig, undermålig, 
bristfällig, oduglig, usel
svag, sjuk
liten, mager
feg, rädd 

Är vi andra undermåliga pellejönsar då? Vi som jobbat med de förutsättningar vi fått, eller skapat oss något utanför den raka linjens mall. Vi som drabbats av livet men också kämpat på.

Jag reser också ragg när man trycker ner "klassresan" i halsen på mig, speciellt när det handlar om barn som fötts med kulturellt kapital och någon form av läshuvud. Nej, det är inte fel att plugga, ha läshuvud eller visa respekt mot sin lärare. Det är ju toppen. Citerar Tino Sanandaj (det trodde jag aldrig, men läs intervjun), författaren till boken Massutmaning: "Min bror och jag var födda med tur och vi var studiebegåvade. Jag hade inte en särskilt hög arbetsmoral, det var ett privilegium och en slump att det föll sig så. Därför var det inga svårigheter att komma in på Handels, det var bara att göra högskoleprovet. Jag hade fem fel och kom in. Om hundra människor har svårigheter med integrationen så kommer en del av dem klara sig bra ändå och jag är en av dem, men statistiskt sett kommer en del som skulle ha klarat sig om det varit välfungerande system att falla igenom. Därför kan man inte titta på mig som enskild individ och dra några slutsatser av det."

Älskar klassresan, men då ska den väl också vara en klassresa. 

Jag tror inte att någon tycker att det finns något fel med att vara "duktig", eller läsbegåvad. Inbillar mig att det är von oben-perspektivet från Birgitta Ohlsson man retar sig på i kombination med ordet revansch. Det är problematiskt att någon som fått all hjälp som går att uppbringa, gör som hon ska och sedan får skriva en bok om det - och samtidigt lyckas både skryta och tycka synd om sig själv på något märkligt sätt. När den duktiga flickan älskats sönder och samman i alla tider. Innerst inne när Birgitta Ohlsson kanske en dröm om riktig revolt, utifrån hennes klassperspektiv: göra vågen, fixa naglarna och dricka några kalla bärs? 

Människor som inte har barn som har svårt med sömnen och alltid sover gott kan ha problem att förstå andra människors problem med sommar- och vintertid. Andra som fungerar som dom ska kan ha svårt att begripa problemet med det icke-intuitiva och bullriga allmänna rummet och så vidare. Precis som jag kan ha svårt att förstå att alla människor inte duktiga på att åka skridskor eller dansa balett, det är ju så himla lätt. Ju. Bara gört' kan man tänka utan att tänka riktigt klart. 

Det gör mig uppgiven när empatin och förmågan att se olika människors grundförutsättningar fallerar.  När samhällets brister, ansvar och styrkor inte lyfts fram tydligare. 

Förstår givetvis deras (de duktigas) längtan efter kärlek. Vem vill inte bli älskad, sedd och hyllad? Men någonstans brinner ändå tron på sanning och lite stadig hållning mer än den duktiges allenarådande längtan efter auktoritetens kärlek. Äsch, jag läste för många sagor som barn. Så himla dumt alltså. Men är det inte duktigt och modigt att vara en vänfast kamrat som inte ljuger säg? Eller är det bara okej? Kan man få ett jobb och en vettig familj med den filosofin?

Min generation fick misslyckas, vi fick träffa killar i London, Katmandu eller Paris. Vi fick plugga tyska, gå på Komvux eller bara sadla om. Någon blev kock, för att sedan bli journalist. Ett prövande, ett sökande och ett hittande av det som sedan skulle bli en vuxnare version oss. Alla lyckades inte direkt. Alla älskades inte tillbaka av sina lärare. Någon blev allvarligt sjuk. Vi är olika. Så det gör mig ledsen att debatten inte handlar mer om skolan egentligen. Eller feminism. Resursfördelning och sånt. Alla normalbegåvade kan hitta sitt, men ibland med hjälp. Andra behöver mer, några mindre. Det brukar jämna ut sig med tiden. I våra tider känns det extra olustigt att vara så blind för det stora med att misslyckas också. Resan måste få ta tid ibland. Alla vill inte heller hamna i smeten utan njuta av sitt. Under korkeken, hand i hand. Eller alldeles ifred. 

Bland mina vänner fanns (och finns det) väldigt duktiga flickor. Intressanta högpresterande personer, men aldrig utan svärtan. Minns utbrottet. Vännen som verkligen, verkligen hade allt som vrålade: - Jag vet att du är smartare än mig, men jag kan inte hjälpa att läraren älskar mig mycket mer än dig! Det är de duktiga flickorna som inte fattat sitt privilegium som tär på oss andra. Ungdomen handlar om att stå ut. Vännerna ser det vuxenvärlden blundar för. Den systematiska orättvisan. Det är nog den jag vill åt med stackars duktiga flickors revansch: 

Vari ligger själva revanschen när underläget aldrig existerat? 

- Och som flera andra varit inne på: var tacksam och inse att du har haft en stor mängd tur istället. 

Men jag kan avundas den "duktiga flickans" förmåga att hålla näbben. Överlevnads-, eller vinnarinstinkt? Den sociala kompetensens vinnande sätt. Det porlande skrattet och krokodiltårarna, vi följer er likt zombies. Så är det. Ni vinner ju nästan jämt. Ja, ni knäckte koden, så grattis till er.

Detta måste sägas om och om igen: alla kämpar med sitt och är oerhört är bra, skickliga, starka, rejäla, orädda och käcka av och till. Så att barn med läshuvud och enormt mycket stöd hemifrån skulle vara duktigare än några andra barn är bara dumt. De har bara haft förmånen att bli sedda, sett ut och agerat enligt normen för hur en gullig och bekväm person ska vara. Besuttit förmågan att prestera "rätt". Och för att alla självutnämnt duktiga inte ska skrika rätt ut: Hallå, ni är bra, fatta det. Ingen ska sno er seger. Men vi andra är också bra. 

Det är när jag läser om barn och ungdomar som farit illa (eller fallet Den fastspända flickan Nora, om någon minns?) inom psykvården eller i fosterfamiljer som fortsätter kämpa som jag tänker: Oh, Herre, vilken styrka. Vilken satans kraft. Att ens orka bli arg när världen gör allt för att göra ner. Vilka människor, vilka fantastiska människor som kämpar för sitt människovärde: sanningen och rättvisan. Det kallas integritet. Det är duktigt modigt och starkt, men inte så bekvämt, skönt och vackert alla gånger. Alla som har haft det lite svårt:

(duktig) I BETYDELSEN (DEFINITION)
bra, skicklig
frisk, stark, rejäl, kraftig
orädd, käck

Så jag är intresserad av definitionen "duktig". Är dessa Birgitta Ohlsson-individer verkligen så orädda och starka?

För vem backar dig i fikarummet när du inte är med? 

/Döden döden döden 


Tillägg! Hittade precis denna text på SR: 

Men när duktighet idag kopplas till klassresor uppåt och medelklasskvinnor är de duktiga arbetarklasskvinnorna påtagligt bortglömda. De får inte plats i hyllningarna av välklädda kvinnor som jonglerar karriär, barn och fritid. Frånvarande i debatten är de som med usla villkor och hård arbetsmiljö vårdar sjuka och äldre – präglade av hög arbetsmoral och flit – för att vid sidan av också vårda barn, åldrande föräldrar och andra anhöriga. De som städar de duktiga medelklasskvinnornas smutsiga toaletter när de sistnämnda är för upptagna med att avancera på företaget eller skolar medelklassmorsornas barn från tidig ålder i att upptäcka världen och sig själva. Det är inte egofeminism och det leder oftare till pensioner under EU:s fattigdomsgräns än en hög materiell standard, men de gör det med samma nitiskhet och höga krav på sig själva som flickan med läshuvud eller karriärkvinnan har. När medelklass-kvinnorna krossar glastak, står arbetarkvinnorna kvar och putsar deras fönster, men det är deras moral och flit som får samhället att fungera. Ett samhälle som skor sig billigt på deras överpresterande och engagemang. Här – i arbetarklassens för tidigt utslitna kroppar och dåliga arbetsvillkor – borde en riktig diskussion om kvinnors förväntade duktighet ta sin början.

Elin Grelsson Almestad, författare

(Tack Elin Grelsson Almestad)