Menergy
(lånade denna bild från min svågers sida)
Jag slåss och krigar mot mig själv då jag bär ett flerfrontskrig i min kropp. Nazister som vill döda frihet, oliktänkande och demokrati tillsammans med islamisterna (jag vet inte vad, exakt, jag ska kalla dem längre, så ursäkta mig om det blir fel!) som vill på pricken detsamma. De där som säger sig älska familjen men som hatar kvinnor och struntar i sina barn: det vi andra kallar framtiden.
Jag har det där trycket mot bröstet hela tiden.
Jag har det där trycket mot bröstet hela tiden.
Efter att ha läst Brainpickings Leonardo's Brain (läs!) så tänker jag att de fria, rörliga tankarna är de mest värdefulla av alla. Den förlåtande och nyfikna sidan av oss måste värnas bättre. Vi måste våga uttrycka oss, och tro, för den som slåss bäst eller skriker högst ska inte få bestämma över alla andra. Tänka rationellt, kreativt, vetenskapligt och känslomässig. Jag kommer ihåg, efter den förnedrande tiden, som näsan tillintetgjorde mig, som arbetslös efter en sju år lång och krävande anställning, då jag fick träffa en arbetspsykolog på Arbetsförmedlingen. Jag tror att man såg potential i mig, men inte kunde placera mig i något fack. Denne vänlige man och jag samtalade och jag gjorde ett av dessa dyrbara personlighetstest. Jag svarade snällt och uppriktigt på varje fråga och reflekterande kring mina svar och jag uppfattade tydligt att han har tyckte att mina svar var genomtänkta och relevanta. Men jag såg också hans förvånade och nästan lite förvirrade min när resultatet kom: att jag var lika mycket affärsmässig, som konstnärlig och vårdande och så vidare. Jag tror att man ska passa sig för dessa test, men jag förstår att de också underlättar. Personligen tror jag att de som har lättast för att kategoriskt svara, de som går under titeln "chefspersoner" exempelvis, också är dem som kanske passar sämst att alltid placeras däruppe, just för att de saknar ödmjukhet, självinsikt och djupare analytisk förmåga och därför lätt hamnar i konflikter/fattar knasigare beslut. Bara för att man svarar snabbt behöver det ju inte betyda att det är rätt... Men detta är bara min högst ovetenskapliga lilla reflektion och tanke. När han och jag sedan samtalade om mitt testresultat så sa han att det som andra skriver, som man brukar kan kalla floskler, i sina cv:n och brev, när det gällde mig så stämde faktiskt de egenskaperna. Men det hjälpe föga just då.
"Leonardo was a vegetarian in a culture that thought nothing of killing animals for food. His explanation for his unwillingness to participate in carnivory was that he did not want to contribute to any animal’s discomfort or death. He extended the courtesy of staying alive to all living creatures, and demonstrated a feeling of connectedness to all life, which was in short supply during a time that glorified hunting."
När jag tänker på Leonardo, och det faktum att han inte fick den utbildning andra bemedlade fick, och att det kanske blev hans intellektuella räddning. Så inte nog med en extraordinär hjärna och ambidextri, så fick han utvecklas tankemässigt friare och kunde bevara sin egen kärna och vänsterhänthet. Jag säger däremot inte att utbildning är oviktigt. Det är viktigt, men vi bör tänka utanför boxen lite mer. Så jag, med min högst ordinära hjärna och helt utan formell utbildning, vilket jag sörjt men vägrar skämmas över egentligen, har trots, eller tack vare, en ibland orolig och knasig hippie-uppväxt, faktiskt fått tillgång till min hjärna på ett friare vis. Detta ska jag försöka skriva mer om senare. Om hippie- och proggrörelsens offer men också viktiga och intressanta sidor.
Så svart och vitt blir grått, och det är alltid nyanserna jag söker. Även Malin Ullgren i DN. Nyanserna och tonerna finns bara i friheten, även om vi alla kan och har fel ibland. För är man fri i sinnet är det svårt att bli riktigt fanatisk tror jag.
Några som inte vågar eller kan tänka mer än på sitt sätt (en hjärnhalva utan vidare koppling?):
Fascister (check)
Rasister (check)
Radikaliserade (check)
Islamister (check)
Fanatiker (check)
Jihadister (check)
Nazister (check)
Antisemiter (check)
Daesh/Daish/IS(is)(check)
Fundamentalister (check)
.. och fascislamister läste jag för första gången idag..
Vilka har jag missat? Hur uttrycker jag mig för att vara tydlig nog? Kanske ska jag vara så stor att, utan acceptera deras avskyvärdhet, acceptera att de, de facto, saknar förmågan att använda hela sin hjärna? Men, nej då är väl jag också rasist, så det spåret måste jag nog lämna därhän...
Bernard-Henri Lévy skriver i Krig, en handbok:
"Detta ”inte i vårt namn” som vi förväntar oss från våra muslimska landsmän är detsamma som israelerna formulerade för femton år sedan för att ta avstånd från sin regerings politik på Västbanken.
Det är detsamma som oräkneliga amerikaner använde när de vägrade acceptera det absurda Irakkriget 2003."
Och detta rop hördes också nyligen från de brittiska muslimer som gjorde det till sin sak att förklara att det finns en islam som är mild och barmhärtig och präglas av tolerans och fred. Den har inget att göra med den islam i vars namn man knivhugger förbipasserande.
”Inte i vårt namn” är ett vackert rop och en vacker handling.
Framför allt är det en enkel, god krigshandling som består i att isolera fienden, skära av hans förbindelselinjer bakåt och se till att han inte kan röra sig som fisken i vattnet i ett samhälle där han utgör en skam."
Jag vet inte...
Fortfarande vänder sig den svage mot sin bror, syster, eller mot den som är ännu svagare. Fortfarande är det många som inte greppar att vi blir starkare tillsammans. Fortfarande är många övertygade om att det största hotet mot oss är andra folkslag och religioner, snarare än sorgliga och störda/sjuka individer. Fortfarande finns det människor som tycker att det är viktigare att slåss än att bevara fred och frihet. Mina tankar studsar tillbaka till Markus Priftis text om vilka det är som krigar, vilka det är som hatar (kvinnor) och hela krigets och hatets bottenklang. Sen återkommer jag till Emerich Roths text om pojkar som inte har närvarande fäder och deras radikalisering: "De flesta hatarna är pojkar, och det som utmärker sig i pojkarnas berättelser är papporna. Det är pappor som misshandlar, missbrukar eller är oförmögna att visa kärlek. Eller bara är frånvarande av olika anledningar. Fäder eller andra goda manliga förebilder har en oerhört viktig uppgift att fylla för pojkar. Märk väl att materiellt välstånd saknar betydelse i dessa sammanhang. Hatare kan komma från alla samhällsklasser."
Så, och jag har har skrivit det här förr, men det tål att upprepas:
1) Männen och papporna är viktiga (och fler måste börja förstå det själva).
2) Denna viktighet kräver ett stort mått (känslomässigt) ansvar.
It's time to wake up and smell the coffee, Hombres.
Puss och kärlek och all det där vi alla behöver
(en kram eller en kopp kaffe till exempel)
/Döden döden döden
Och visst kanske vi ska bomba IS? Visst kanske vi ska det, men vi måste också börja ta hand om oss våra bröder och systrar. Vi är alla släkt med varandra, och det är nog där vi måste börja. Vi kan inte bomba sönder länder för att sedan låta kapitalet stjäla resten. Vi måste börja dela med oss och tänka med båda hjärnhalvorna mer aktivt. Ta lite ansvar för varann <3.