måndag 13 augusti 2018

Att sakna klass

Idag är jag Don Quixote



Det enda jag inte är är överklass. Allt annat är applicerbart på mig. Tro mig. Eller hittar jag bara på? Äsch, snicksnack... Armarna vevar på, rösten är hes. 

Stör mig på medelklassens roffarmenatalitet. Vår härliga livsstil. Varför är det bara medelklassens barn som åker på semestrar och sedan kollo? Vad hände med att ge alla barn chans till friluftsliv? Föräldrar som lever på champagne och flugfiske. Har sommarstugor, långresor, weekendresor, segelbåtar, husbilar och ändå inte pallar med att se att privilegierna kostar någon annanstans. Din lyx mot någon annans skitlön och -bostad - för att du är så värd.

Härligt gråväder. Vi är sjuka. Helt okej ändå. Nej, nu ska jag googla siden och drömma om wampire's  wife-klänningar (titta på "stuff", om inte annat). Mycket konstruktivt! Och solidariskt.


lånat filmen från  Mi*galerie.


Puss

/Döden döden döden



lördag 11 augusti 2018

Barnen

och det samhälle vi lever i. 



Kanske ska jag börja texten texten med att säga att jag inte gillar ordet särbegåvning. Det är för luddigt för mig - och kanske bör jag nämna att jag tycker att lärarjobbet är ett av de viktigaste som finns. Jag har personligen både bra och dåliga erfarenheter av lärare, så precis som många andra är jag färgad av mina men även mina barns upplevelser i skolvärlden. Jag har också lärare i släkten, ett par generationer, och fantastiska vänner som är, eller har varit, lärare.
Den här texten handlar inte om mig personligen, utan snarare om oron för mina och alla andras barn. Främst de barn som saknar en röst. Barnen till föräldrar som är ”svaga”. De barn som i princip helt saknar både stöd och representation idag.

Jag läste för en tid sedan en tråd på Twitter som ondgjorde sig över begreppet särbegåvning. Protesterade lite åt den raljanta tonen, men insåg snabbt att de inte var intresserade av begreppet som sådant, även om de påstod sig vara just det. Det sorgligaste var att det var lärare och andra som verkar vara djupt engagerade i skol- och utbildningsfrågor. De störde sig kanske på att vissa barn behöver mer stöd än andra och samtidigt är begåvade på något sätt? Kanske är vissa av dem arga på föräldrarna till dessa barn, föräldrar som man upplever vill göra sig märkvärdiga, eller är besvärliga? Kanske är de frustrerade på grund av att de själva kämpat duktigt i skolan? Någon härskar genom att prata om intelligens, själv blir jag mest bara ledsen. 
Hur som, radiodokumentären som tråden inspirerats av handlade om två intellektuellt snabba gossar som led av att gå i skolan på grund av det intellektuella gapet mellan dem och deras jämnåriga klasskamrater. Klassiskt problem för många extremt begåvade barn. Sedan finns det barn med NPF-diagnoser som också kan vara särbegåvade och här dyker ju en helt annan problematik upp, ännu mer krävande för skola och barn. Det kan vara dyslektikern som spelar avancerad konstmusik, hög och snabb inlärning tillsammans med ADHD och drag av autism och så vidare: kanske särskild begåvning här? Jag vet inte heller var gränserna ska sättas vad gäller skolplikten och skolans anpassningar. Det finns ett seriöst problem när resurserna (och kunskaperna) är ändliga.

Det twitter-skribenten ville åt, tror jag, var begreppet särbegåvning (samt att det är elakt mot lärarna att ställa krav på dem alternativt sälja på skolorna information - och det är det ju också till viss del). Skolverket har i och för sig en del gratismaterial här och det finns en hel del forskning att luta sig mot. Särbegåvning är dock ett hittepåbegrepp, det är inte ett vetenskapligt vedertaget begrepp eller en diagnos* (även om vissa test kan påvisa skyhögt IQ och så vidare), men jag tänker att när det används är det för att förklara för omvärlden att här är en individ som kanske inte fungerar perfekt i alla miljöer, men hen är inte helt dum i huvudet för det utan kanske till och med  avancerad och ovanligt skarp. Hur löser vi detta på ett hyggligt vis när alla ska behandlas lika och jantelagen alltid måste respekteras först och främst? Smarta barn kan vara provocerande, speciellt när vi lever i en kultur där det personliga, fräscht säljande, varumärket, är det primära, och inte kunskap.

Historiskt sett så har många begåvningar slummats bort på grund av denna oförmåga hos föräldrar och lärare att se och hantera att alla inte stöps i exakt samma (smidiga) form. Sedan så måste vuxen- och skolvärlden inse att det är komplicerat; att barn kan ha ADHD och vara särskilt begåvade men att särbegåvning kan ge symptom liknande ADHD och att hög begåvning, särskild begåvning och särbegåvning är tre olika saker. Ja, ni hör: det är rörigt. Och barn med problem inom autismspektrat kan vara svåra att charmas av då de kan (brukar) ha problem med det sociala spelet. Gulliga barn behandlas troligtvis mer omsorgsfullt än ogulliga, om man får uttrycka sig så. Djungeln för alla inblandade är tät och svårgenomtränglig. 

Värst är det för flickorna som tenderar att förbli odiagnostiserade, eller blir det för sent i livet. Citerar från en länk jag fått från en fantastisk människa och pedagog (och forskare, vet ni) jag känner:

”Den svenska ”flickforskaren” Svenny Kopp har tidigare undersökt en grupp flickor med stora skolproblem där nio av tio inte hade fått sin autism- eller adhd-diagnos trots att det var uppenbart att de var svårt funktionshindrade. När dessa hårt kämpande flickor väl kom till vården hade deras svårigheter istället bedömts som ångest, depression, familjerelationsproblem eller ospecifika
anpassningsproblem. Dessa är typiska följddiagnoser eller ibland bara felaktiga förklaringar när en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning förblir oupptäckt. Våra elever och framförallt flickorna kan alltså sakna diagnos trots att de har autism eller adhd. Vårdnadshavarna kan till och med ha fått motsatta besked i kontakt med vården. Svensk forskning visar nämligen att många inom vården ger felaktigt lugnande svar till en stor andel av de föräldrar som söker hjälp för sina barn. Föräldrar väljer då i många fall att inte gå vidare med sin oro och barnen förblir utan rätt insatser från samhället – fram tills de misslyckas med skolan eller får andra problem och någon fångar upp dem med en misstanke om NPF.”

Tänk er då särbegåvade ”ocharmiga” flickor med ADHD och problem inom autismspektrat, som inte snöat in på klurig mekanik, hajar, rymden eller dinosaurier, som rara nördpojkar tenderar att göra, utan Barbie, One Direction, The Sims och diverse ”influencers” och liknande och parerar sin diagnos med begåvning och samtidigt har korkade specialintressen. 

Detsamma gäller barn med särbegåvning. De underpresterar och lider om de inte får rätt hjälp och stöd. Jag förstår att detta kan vara provocerande för många, speciellt högbegåvade. Många av dessa barn tenderar att underprestera, men klarar oftast målen, vilket gör att de får klara sig själva. Om ALLA ska få möjlighet att trivas, känna sig hyfsat trygga och glada samt nå sin fulla potential, måste vi också se ALLA barn och acceptera att vi är olika (och att det är okej). Rent ekonomiskt och praktiskt har jag ingen aning om hur denna ekvation ska lösas, tyvärr. 

Att skolan, där kompetens kring NPF är minimal (ingår inte i lärarutbildningen och tydligen inte i speciallärarutbildningen heller) ska klara detta, är orimligt. Där friskolornas pedagogik (the real flumskola, of today) med idéer om att barnen från förskoleklass ska lära av varandra och söka (och tolka) information själva eller jobba med skärmar** i tid och otid, spär ju bara på problem för de barn (de allra flesta) som behöver riktning, ro, lärare och stöd.  
Normalbegåvade, eller gulliga, barn med starka föräldrar klarar sig dock alltid, så dem kan vi bortse från i den här texten, även om stressen är farlig för alla inblandade. Skolan av idag är ju gjord för friska och glada medelmåttor. Observera, inget fel med medelmåttor - vi är jordens salt. Det pedagogen med inrikting på särbegåvning sade i radioprogrammet var att detta är en fråga på ledningsnivå. Inte lärarnivå. Jag tänker att det är en skolpolitisk fråga, vilket också är komplicerat då SKL verkställer besluten, snarare än regering, om jag fattat allt rätt. Ska bara friska och normalbegåvade barn från studievana hem kunna ta del av skolan på ett hyfsat sätt, samt curlingbarnen som fostrats till att härska, kräva och ta plats i jämförelse med de särbegåvade som ofta lider av låg självkänsla, ensamhet och stor självkritik?

Tveksam till om skolan ska köpa in material, men däremot borde eventuellt lärarutbildningen moderniseras. Tror att man så sent som på åttiotalet (eventuellt sent 70-tal) införde krav på poäng i pedagogik i lärarutbildningen, kanske dags att uppdatera lärarutbildningen ytterligare nu till de livs levande barnens behov för att kunna följa skollagen lite bättre? 

Samtidigt läser jag på tankesmedjan Balans:
10 punkter för ett attraktivare läraryrket 
1. Släpp föreställningen om den totala inkluderingen
Nej. Lärare är inte superhjältar. Om svårighetsgraden i läraruppgiften plötsligt ökas genom att fler elever i klassen har svårt att nå skolans mål kommer det att gå ut över andra elevers möjligheter att nå sina mål. Man kan välja att göra så ändå, men sluta förvänta er att lärare ska lyckas både inkludera elever med tex npf-problematik och 
lyckas hjälpa andra elever lika mycket.
Sedan önskas längre lov, mindre administration, högre lön, gratis lunch, kompetensutvecklingspeng (trodde att de långa loven var för att lärarna skulle förkovra sig?) och mindre kontakt med föräldrar och så vidare. Fortfarande inte ett ord om barnen/eleverna. Men om översta punkten handlar om att man faktiskt vill ge upp tanken kring inkludering är ju NPF-baren redan körda, då alla vet att BUP och soc oftast inte heller räcker till.

(Skollagen (del av 4§) ... ”utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.)

Barn utan diagnoser lider också av stökiga och olyckliga barn, och jag tror att alla barns chans till lärande  blir lidande i oroliga klassrum. Samtidigt, "normala barn" blir mobbade, mobbare och mår dålig och bråkar eller är introverta också, så att kräva att lärarna ska klara detta utan utbildning och resurser är såklart omöjligt. Jag förstår det. Men ska vi ge upp, blir min nästa fråga? Fortsätta bygga barackskolor och skylla på någon annan? Ska vi verkligen överge barnen?


Strävan räcker inte för barnen. Likaväl som barnen (föräldrarna) har skolplikt, så borde skolorna ha utbildningplikt, eller lagstadgad skyldighet till bra arbetsmiljö även för barnen. Så antingen erkänner vi i Sverige att vi inte kan och vill ta hand om barnen som inte håller sig inom ramen för det trivsamt käcka, alternativt har jobbiga föräldrar som ständigt är på, eller så får vi erkänna att enbart höjda lärarlöner inte gett barnen bättre skolliv. Lärare kan byta jobb och har långa lov, men många barn och föräldrar kan varken byta skola eller ha långa lov (trots all denna frihet), så någonstans måste lärarna (eller politiker och vanligt folk) ta barnens parti. Läkare och sjukvårdspersonal pratar ofta om patientsäkerhet, hör sällan lärare prata om eleverna på samma sätt. 

Såg också en intressant twitter-rant om skolan där skribenten skrev att det i vissa kommuner finns ökad skolpeng för barn med medicinska problem (hörselnedsättning, diabetes etc) men inga för barnen med bokstavsdiagnoser. Det förklarar eventuellt en hel del problem i vissa kommuner.

En sak som är bra är att lärarlönerna är vettiga igen, "arbetstiden (för den som har möjlighet att planera väl) c:a 30 tim/v och loven långa" som en klok blivande lärare sa till mig. Men nu är det väl dags att ta hand om barnen också tycker jag - och kanske lärarutbildningen rentav?  
Och jo, man kan ställa krav på lärare. Att de ska se och lära våra barn inom rimliga gränser, men lika höga på rektorer och vanliga föräldrar. Teamwork och bra arbetsmiljö. Som förälder förväntas jag engagera mig till 100% och samtidigt inte lägga mig i. Har fortfarande inte riktigt förstått vad lärarkåren menar,  men en vacker dag går det kanske upp ett Liljeholmens även för mig. Sedan måste man, om man på allvar vill ”uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar”, ta större hänsyn till att alla föräldrar inte kan eller klarar lika mycket.  

Sedan undrar jag över resursskolor, eller klasser, är de verkligen en sådan dum idé? Många blir förbannade och säger stigma, själv tänker jag: så skönt med lite ro och specialkompetens. Men jag kan absolut ha fel. 

Nej, alla lärare måste inte vara fantastiska. Det kan räcka med en enda lärare som är snäll och engagerad för att göra livet lättare, mer hoppfullt, för en liten en: ett svalt hus med vatten och telefon i öknen.


/Döden döden döden
* det är ju inte en sjukdom att vara intelligent.
** nej, jag är inte teknikrädd men mobiler och skärmar är inte lösningen på alla problem, ok?

onsdag 1 augusti 2018

På liv och död

Don’t  mention the war 

Dagen är brännande, kvällen och natten klibbig och morgonluften doftar avgas och är fet och seg. En ynka pust av skitig stadsluft fläktar alltför lätt. Smutsgul himmel. 




Det känns alltmer som att befinna sig i en sämre sci-fi-bok eller i början av en katastroffilm. Lallar runt och njuter av värmen, jag gör verkligen det, samtidigt som det helt klart känns overkligt och fel. Jag är trots allt en sommarbitter svensk, van att småfrysa i gummistövlar bland fästingar, mygg och knott.
Tänker lite på vad man skulle kunna odla på balkongen (som att det skulle räcka på något sätt...) och hur vi skulle göra om vattnet i kranen skulle tryta. Äsch, det kommer några kloka vuxna, oklart vilka, och fixar detta snart.

Läste precis Klein, och jag orkar inte argumentera för eller emot kapitalismen, men vi vanliga, vi behöver inte incitament (belöningen är ju självaste livet), utan reella förändringar och verktyg att leva mer hållbart. En global förändring måste ske med gemensam politisk och diplomatisk vilja, utan hänsyn till industrierna eller enskilda exceptionellt förmögnas behov av ännu mer pengar.
”Why does it matter that Rich makes no mention of this clash and instead, claims our fate has been sealed by “human nature”? It matters because if the force that interrupted the momentum toward action is “ourselves,” then the fatalistic headline on the cover of New York Times Magazine – “Losing Earth” — really is merited. If an inability to sacrifice in the short term for a shot at health and safety in the future is baked into our collective DNA, then we have no hope of turning things around in time to avert truly catastrophic warming.” 
Jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag kan leva bättre, mer ”klimatsmart”, men inte göra motstånd och bråka på någon specifik (vad skulle det göra för nytta när utsläpp, smuts och plast tycks så överväldigande och kommer från alla håll?). Så jag letar nedbrytbara plastpåsar och ekokaffe, sorterar och spar, utan att känna någon större entusiasm. Svär inombords åt förpackningsindustrin var dag. Svär åt högerns och marknadens ovilja att ta tag i miljöfrågorna.

Man blir verkligen slö av värmen. 

Samtidigt är jag rädd för vad SD, NMR med flera kommer att hitta på för elände för att skrämma upp människor och uppvigla till hat, för att skifta fokus från de allra viktigaste valfrågorna: om det samhälle och den miljö vi vill ha. Kan längta efter tiden då allt främst handlade om man ville bidra till det gemensamma eller inte. Att bråka om pengar, humanism och solidaritet istället för att brottas med rent existensiella frågor: vem eller vad dödar oss först? 

Min mamma berättade häromdagen vad min morfars mamma, en änka med fem barn i Innsbruck, gjorde för att slippa göra Hitlerhälsningen när soldaterna stod utanför deras port: hon och sällskap vände i porten och hämtade ett bröd att ha under ena armen, och så väskan under andra, så att de bara kunde nicka lätt. Den lilla protesten. Alla är inte intresserade av politik. Vanliga människor har oftast vanliga behov av ett vanligt liv. Men det är vanligt folk som skickas ut i krig och som ska leva med konsekvenserna. Andra dödas på grund av religion, lyte eller övertygelse.
Det berättades om morfar, på hans begravning, att han upprört sprang till sin mamma och skrek om en man utan skärp, morfar bad om ett rep eller något åt honom.  Judar fråntogs skärp och hängslen för att se så sjaviga ut som möjligt. Den diskreta förnedringen.Viktigt med stil för morfar, och rättvisa. Förtryck i det lilla, motstånd i det lilla. Inga hjältar, eller coola partisaner här. Vad morfar smugglade i skogen, utom cigaretter, lär jag aldrig få reda på, men jag vet att morfar gick med bröd till dem som levde bakom stängslen i alla fall. Storebror var officer och satt fängslad i Ryssland, och gick sedan hem ensam, till fots, genom Europa när kriget var slut. Han jobbade sedan med utsatta resten av sitt liv, men samtidigt: don’t (ever!) mention the war. Morfar läste böcker om kriget tills han dog. I Sverige vände vi mest bara blad. Vad hade jag gjort om kriget kom? Vad gör vi om Sverigedemokraterna tar makten? Man är ju liten, rädd och feg innerst inne.

Ser brevet min lillebror hittat, undertecknat från den svenske professorn till herr docent som avslutas med Heil Hitler och jag tänker hur vi i Sverige låtsats att vi inte har några kopplingar till krigen och nazism. Som europé har du kopplingar till krigen även om du är en  oskyldig svensk. Ny demokrati gläntade på, och Sverigedemokraterna öppnade, Pandoras ask. Sverigedemokrater vi känner kanske är snälla, men troligtvis är de också lite dumma (eller självupptaget intellektuellt sköra). Politik är mer än en reklamannons som säger bevara Sverige svenskt.

Mormor, som var lotta under andra världskriget, upplevde tiden i fält mest som spännande och kamratlig. Sedan tog man emot de vita bussarna. Med en av bussarna kom Mirjam. Mirjam, som blev mormors vän, och som suttit i koncentrationsläger. Hon gick med mig i skogen en sommar och berättade om hur det hade varit i Buchenwald.

Så snälla Sverigedemorater, stick och låt vanligt folk med vanliga problem och liv jobba med det som faktiskt är viktigt på riktigt. Inte er rädsla och ert skithat. Vi måste jobba med viktigare saker nu...
”We aren’t losing earth — but the earth is getting so hot so fast that it is on a trajectory to lose a great many of us. In the nick of time, a new political path to safety is presenting itself. This is no moment to bemoan our lost decades. It’s the moment to get the hell on that path.” (Klein)
Puss!
/Döden döden döden 

torsdag 12 juli 2018

Dom över dem



Försöker samla mig. Försöker koncentrera mig. Försöker verkligen samla mig. 
Försöker vara normal. Försöker verkligen det. Det går inte jättebra. 

Letar efter skärvor, efter tidiga tankars klarhet. Hittar bara trassel och smuts. 

Måsarna bråkade för några timmar sen. Himlen har ljusnat och duvan kurrar och hoar ensamt kvar.

Kan ju skriva något om att kaffet smakar gott. Det gör det ju nästan jämt. 

Kan ju försöka skriva om minnet, språket, som försvann. Elegi över ett dött minne: slött sinne. Men hur många gånger kan jag göra det?

Sorgen över föräldraskapet. Det svåra föräldraskapet. Om att bli slagen, skriken på och nergjord och fortfarande älska dem mer än allt. Svårigheterna när alla är nötta och nedsatta men ständigt gör mer än vi kan. Än någon annan skulle reda ut. Varje dag. Klistrar en guldstjärna i min nötta, trötta, bok. Ser främlingars förakt. 
Jag rasar. Rusar med hornen mot marken mot alla som brister i empati. Tänker att visst är det lätt att vara duktig när allt är som det ska. 

In och ut och hit och dit. Sjukvård. Sjukvård. Sjukvård. Har glömt bort mig själv. Försöker leka normal och då rasar allting samman. En familjekatastrof. Försöker visa mina bilder. Jag älskar mina bilder, alla andras med. Jävla ointresse. Behövde något mer. En egen plats, en tuva, någonstans. 

Tittar på människornas flöden i sociala medier (fast man ska ju inte det). Jag tänker ofta, dom är fan sjuka i huvudet, att dom orkar hålla på. Så kommer jag på att det ju är jag som är sjuk i huvudet. Sjukt trött i huvudet i alla fall. Kanske är alla dessa individer övermänniskor, kanske går de snart, snart av? 

Nej, vi slickar såren själva bäst vi kan och kanske är det bra. Eller så är det ett fruktansvärt misstag. Tänk om vi kunde välja dofterna från skog och barr och hav. Tänk om vi kunde lita mer på varann. 

/Döden döden döden 














lördag 7 juli 2018

Yrkesstolthet

Kanske ändå dags att sluta tala om klass? Skulle vi inte kunna kalla det för orättvisor istället? Vem som är rik eller fattig avgörs i alla fall inte längre av studier eller hårt arbete, utan beror på tur (hälsa, bra lärare, kloka, gärna välbeställda och pigga föräldrar och om du har ett fint nätverk omkring dig) samt, inte minst, vilken boendeform du har - och skönhet, ett bra humör och intelligensen förstås. Om du inte fötts väldigt rik, då spelar inget någon roll.

Fåglarna kvittrar i en av Italiens fattigaste regioner. Frukter hänger i klasar i träd och buskar. Auberginer runda som bowlingklot tillsammans med druvor, bananer, lök och squash. Allt är större, frodigare, vackrare och mer förfallet på samma gång. Ostar ystas, städerskorna i rosa dräkter städar på i par i lugnan ro och det doftar från blommor och hav. Barnen snorklar, en får sjöborrerumpa och ser en bläckfisk och tusen små stim. Dricker mitt Nescafé espresso på burk, glöm aldrig vattenkokaren, vänner.

Mannen snarkar så att förståndet rinner ur mig, mental tortyr. Barnen bråkar, någon är alltid sjuk och mensen vill aldrig ta slut, men annars har vi det riktigt härligt. Dottern skrattar i sömnen, det har hon alltid gjort. Jag är som vanlig väldigt trött.

När jag tänker på klass så börjar tanken alltid med arbetarklass. Är det där skon klämmer? Kroppsligt arbete; ett jobb för att tjäna andra. Städa, bygga, vårda, köra, laga (mat eller skor...), serva och inte minst göra rätt för sig. 

Samtidigt, en rörläggare i villa lever tusen gånger lyxigare än en vanlig akademiker i kommunal hyresrätt i Malmö exempelvis. Det lönar sig inte att studera, men att äga sitt boende.
Det här gör att klassfrågan inte handlar om klass, utan i stor utsträckning även boendeform. Någon socioekonomisk klassresa blir inte möjlig med hårt arbete eller studier således - om du inte vinner på lotteri, är höginkomsttagare eller ärver och kan köpa dig en bostad. Problem nummer två är att den verkligt arbetande klassen består till stor del av invandrare, funktionsnedsatta och kvinnor, de med minst makt och medel. Vårdbiträden, undersköterskor, städare, taxichaufförer, handelsanställda och så vidare, men även egenföretagare kan ligga väldigt illa till. Vem för arbetarnas talan, knappast fack, hyresgästföreningen eller socialdemokratin i alla fall - men kanske framförallt: vem betraktar sig  som arbetarklass idag? Är arbetarklass att sakna kapital, kultur, fast arbete eller egen bostad idag? Hur ska den arbetande, lågavlönade gruppen människor hjälpa sig själva och varandra. Måste vi hjälpa varandra?

Saknar tiden då politiken handlade om vilja eller ovilja att vara en del av samhället. När diskussionen  handlade om ”jag vill inte betala för att någon annan ska gå omkring och lata sig” och fantasier om att att betala sjukvård, skola och kanske infrastrukturen (fniss) själv. Så mycket mer frihet, hurra!
Jag förstod absolut, även om jag stilla tänkte att du nog allt har fel. Det kostar mer att leva än så. Nu handlar allt akut om orättvisor, miljön, skola och män som hatar, eller snarare har problem, med kvinnor och människor av annan sort.

Saknar också tiden då arbetet var en källa till stolthet och rimlig inkomst. Jag talar faktiskt bara om proportioner här.

/Döden döden döden













fredag 15 juni 2018

Måsungarna


Måsarna och bullret som aldrig stannar upp. Moln med solens skira guld. Vi har sprungit hela våren på ett sätt som ingen av oss klarat av. 

Vinden blåser friskt nu, det doftar hav även om luften fortfarande är kvav. 

Vill återvända till världen. Skaffa mig ett snällt, pyttelitet jobb. Vore roligt om jag kunde uppträda något så när normalt bara. Men utan sömn och återhämtning går det sådär. 

Skolans hårda värld. Vill kräkas, blir yr varenda gång jag kommer in på skolgården. Sjutusen barn, hög musik och bortslarvade grejer och någon vuxen som vill berätta något. Kvinnodominansen. Blickarna av förakt. Aldrig en hjälpande hand. Tänk om jag varit gullig, något tufft eller man...

Om man är tydlig låter man arg. Om man är kvinna. Jag har svårt att vara både och.

Att ha neurologiska problem. Att vara trött. Att ha en sjuk familj äter upp en inifrån. Men det är bara att kämpa på. Livet, knappt ett andetag. 

/Döden döden döden 

tisdag 12 juni 2018

Vi i villa





Läste Peter Kadhammars text om (lyx)konsumtion och höga löner. Ja, det går bra för den friska och bostadsägande svensken idag. Jag kan inte skriva den arbetande, tyvärr. 
Vi lever sida vid sida, med våra parallella, mycket olika ekonomier, löner, bidrag och boendekostnader.

Läser också, se ovan exempel, flera arga inlägg efter ett riksdagsbeslut att ge 9000 ensamkommande möjlighet att få upp uppehållstillstånd här, att svensk välfärd kommer att förlora 2,9  miljarder om vi  försöker bistå dem. Dessa pengar skulle tydligen tas direkt från sjukvård, äldre, LSS, polisen, skolan och så vidare. Kontrar försiktigt med att ränteavdraget kostar Sveriges statskassa 30 miljarder per år (stigande kurva). Tänk er summan vid en nätt räntehöjning. Det skattemonstret, det ni. Läs mer här av Ulrika Lindahl, ETC. 

Ränteavdraget är alltså skatteåterbäringen med extra guldkant som alla Sveriges bostadslåntagare får för att de gjort en investering. Man kan också efter en tid uppvärdera sin bostad och få loss ytterligare pengar. Det är semestrarna till andra sidan jordklotet (högsäsong!), flera bilar, vandringskängor för tusentals kronor, renoveringar och en situation där alla faktiskt inte behöver jobba särskilt mycket, utan har  möjliget att förverkliga sig själva, särskilt om man är två då man lever hyfsat lätt på en lön.  - och jag har inte ens nämnt ROT- och RUT-avdraget än. Struntar i det, ni vet ju redan allt om ROT-avdraget som enbart ägare av bostäder får använda sig av. Parallella ekonomier trallar jag.

Jag har själv levt i det här landet och ekonomiskt är det ju en dröm. Men var finns politikerna som förklarar, pedagogiskt, orimligheterna i detta? Jag tror nämligen att de flesta njuter av en sanslöst god ekonomi men samtidigt skäms lite. För varför ska bara fattiga behöva betala full skatt och betala hyror som ingen normalt arbetande, en lön, pensionär eller sjuk klarar av. Eller unga, oetablerade vuxna, för den delen. Bidrag som istället går till alla som äger sitt boende. Det är faktiskt heltossigt.  I Malmö betalar dessutom kommunala hyresgäster kommunala projekt och skattelättnader (inte inte underhåll av fastigheter och bostäder som tänkt) medan hyrorna höjs elegant. I en sossekommun och allt. Skäms!

Jag tycker att det är rimligt och rätt att man tjänar pengar på sina investeringar, sitt arbete eller sina idoga studier, verkligen!! Däremot tycker jag att det är fullständigt orimligt, närmast osmakligt, att bostadsägare ska ha stora årliga bidrag och renoveringar som subventioneras med skattemedel. Eftersom du redan bor billigare än alla andra, tycker vi, staten (oavsett regering), att du ska få ytterligare bidrag och subventioner för att du är så himla gullig? Minns när jag som nybliven husägare dels betalade lägre månadskostnad till banken än till hyresvärden i stan samtidigt som vi amorterade massor - och fick mycket pengar till sommarlovet (ränteåterbetalningen) och bodde som grädde på moset i villakommunen med lägre skatt - som givetvis såg med stor oro på alla hemska flyktingar som skulle ta både grillen och poolen om man inte passade sig... Chocken. Varför hade ingen berättat hur lyxigt och billigt det är att äga och låna till sitt hus? 

Jag är också oerhört less på att man ska jämföra dem som har det sämst (pensionärer mot förmodade arbetsvägrare, losers, flyktingar och sjuka, även kallade parasiter i vissa kretsar). Höj pensionerna för alla som har arbetat. Vet inte om ca 30 miljarder skulle göra någon skillnad, men trolivis kännas sundare för alla som arbetar och alla som arbetat ett helt liv. Vårt system är en flopp för en oerhörd mängd pensionärer (utom för dem som redan haft och fått allt, eller de med ägda, redan betalda bostäder att sälja på ålderns höst). Ge alla pensionärer åtminstone 25000. Sänk hyrorna. Höj lönerna. Låt alla få lite normal guldkant. De som redan har klarar sig, oroa er inte så mycket för dem. Okej? 

Mina borgerliga Gösta Bohman-kramande äldre släktingar, de andra socialliberala Victor Hugo-läsande lärarna och sossarna med IQ som gjorde klassresan, ingen av dessa skulle hängt på krogen och druckit champagne regelbundet mitt i veckan. Det är mer eller mindre normalt idag. I alla fall ett Svensson-liv för många. Tänker på det ibland och just därför träffade Peters text så bra. Stilen och moralen försvann någonstans i kommersen. Just because we can. Det är inte fel att äta och dricka gott, men det blir väldigt intressant när flyktingar anklagas för att ta pengar från, säg, pensionärer när bidragen helt okritiskt går till dem som redan har i princip allt. 

Är jag vänster nu, eller vill jag bara att alla ska kunna leva okej och att vi ska sluta skylla på dem som har det sämst hela tiden? Vad tycker du är rimligt? Eller är jag orättvis mot den välbeställda medelklassens behov av bubbel och frihet? Eller vill jag att alla åtminstone ska ha möjlighet till fest  någon gång ibland? 

Puss på er!!
/Döden döden döden 







Valår

Sandrev. Åsiktsdrev.




Debatterna som uteblir och följdfrågorna som aldrig ställs. Har slutat reagera mer än med en axelryckning. Jaha, jaha. Är SVT och polisen på Sverigedemokraternas sida? Får jag ens känna såhär? Stilla förskjutningar...  Nä, polisen i Dalarna och på Gotland tycker si och en annan polis så. Vi är alla olika. Polisen behövs innerligt, men kanske inte för att stötta nazisters rätt att demonstrera ut sitt hat? Rätta mig gärna om jag har fel. 

Niklas Orrenius skriver om synagogan i Malmö på Twitter, jag kommer att tänka på brevet från professorn till docenten som lillebror hittade. Det avslutades med Heil Hitler. Just saying: det var inte så fasligt länge sedan sist och nazismen fanns och finns nästan överallt. Vi pratar aldrig om det, den lilla rasisten i oss, som de festa av oss bär. Om inte i vardagslivet, så släktingar och vänner och någonstans i dig själv. Avundsjukans fula tryne och behoven av att ringa in. Hitta mönster och fel. Stävja frustrationen, rädslan och ilskan på något sätt.
För hur hanterar man att dricka champagne och läsa om Antarktis, torsken, svälten och Donald Trump på samma gång. Jag tycker att det känns komplicerat i alla fall. 

Fåglarna kvittrar, kaffet smakar gott och alla vill sälja nåt´. 

Skrev så här på Facebook för en tid sedan:
Läser ett raljant inlägg om rasisterna i SD, eller snarare deras väljare, och visst kan jag hålla med. Samtidigt som jag tror att det är korkat att inte ta människors maktlöshet och rädslor på allvar. Saker förändras och det får lov att kännas komplicerat och svårt. Så säger vi iaf till våra barn. Jag avskyr själv förändringar, sen blir det ju oftast bättre, men ibland sämre (that’s life). Ibland behöver man bara gnälla av sig och att någon lyssnar, inte bli hånad. Kanske lyckas SD där, verka vara en vän som lyssnar på allas tillkortakommanden och oro, men sedan fullkomligt struntar i dig i verkliga livet, efter valet. Har du läst en enda bok om Hitlers väg till makten eller sett någon hyfsad dokumentär så måste du vara blind om du inte blir rädd just nu. Min man sa (vi tittar äntligen på Handmaid’s tale) att de som pratar om systemkollaps nu, det är så här systemkollapsen kommer att se ut, som den i tv-serien. Är det så på riktigt, har ni tänkt igenom detta noga? Kanske orkar folk inte med riktigt bara, och vart ska dessa personer ta vägen med sin oro och sorg, om bara en röst säger: ”vi vill ta er tillbaka till en plats ni känner igen.” Tyvärr finns ju inte den platsen. Fattar också att man bara vill chilla och att allt ska vara som förr... När man var pigg och snygg.  
Måsarna skriker, igår sjöng näktergalen, eller var det koltrasten, fy vad jag är kass på fågelsång. Det lät iaf helt underbart. Solen skiner, Sverige verkar ju må ganska bra (speciellt för friska med anställning och ägt boende) och vi har många växt upp med Astrid Lindgren och Magnus, Eva och Brasse, Hasse & Tage, Bolibompa och Lill-Babs och Palme och gratis skolmat och sjukvård och sommar i P1 och... Not too bad. Jag har extremt lite att klaga över. Det som intresserar mig är varför sjukvård och skola inte bär sig, varför det är så dyrt att resa kollektivt, stressen, miljön och varför pensionerna är så extremt ojämlika. 

Sedan blir man ju galen just nu av media som pumpar SD som vinnare hela tiden och att så många samtal andas själlöshet och enfald, men that’s life, too.

Kampen kommer att stå mellan högern och vänstern hävdade en person jag känner, jag hävdar med historiska fakta i ryggen att kampen står mellan högern och fascismen/rasismen. Det här visste Fredrik Reinfeldt, och detta vet Annie Lööf, eventuellt Jan Björklund (osäker på hans kompetens) men helt säkert Birgitta Ohlsson. Kristdemokraterna som har slutat vara kristna (Jesus, den barmhärtige samariten med flera, om ni minns?) och Moderaterna som stilla återvänder till något som obervanta känner igen. Klarar Alliansen, om den nu verkligen existerar idag, att mota SD-Olle i grind, eller lockar makten för mycket..?

Nej, upp till kamp nu högern, så här kan vi väl ändå inte ha det? Emerich Roth, skrev ”nu har vi två år på oss”, men det har vi inte längre. Bara ett par månader.

🍉 
/Döden döden döden

måndag 4 juni 2018

Behärskning

2018


Värmen. Måsarna. Ljuset. Barnen. Pengarna. Oron. Hälsan.

Del av Morning (1926) av Dod Procter. Tate

Har gjort nästan allt. Tackat ja till det mesta fastän orken inte existerar ”man ska göra roligt också, sånt som gör en glad.” En kväll får jag frossa. Jag försöker tala om att nu måste jag gå, men jag fastnar i loopen. Dubbla täcken, skakar, sover som en död. Vaknar, men orkar inte röra mig. Lycklig över åtta timmars sömn.  Ligger stilla i flera timmar. Tusen koppar kaffe men kommer ingen vart. Jag får konstiga blödningar, sätter saliven i halsen, ont i kroppen, tanken ständigt trög. Fumlig, dum och trist. Det är verkligen tråkigt att känna sig dum.

Magen har liksom svällt upp som en ballong. Korpulens utan pondus. Ryggen har sjunkit ihop och håret har jag gett upp för längesen. Näsan är röd, ögonen skumma och tänderna sneda.

Sommaren omfamnar jag stressat. Värmen, vad ska vi ta oss till du och jag. Jag vill ju vara med dig, men vet inte riktigt hur. Barnen sover och jag är trött. Vill ligga på en filt mellan hav och skog och bara vila en stund, men sen då? Den där girigheten jag känner, hur fångar jag känslan allra bäst. Färgen på gräset, förgängligheten för att allt ändå alltid har ett slut.

Vinden fläktar genom fönstret. På mig, på sängen. Nästan bar.  Ljuset blir allt mer till dunkel, dunkel älskar jag nog allra mest.

/Döden döden döden

söndag 13 maj 2018

Läser Brodrejs recension av Anna Claréns fotobok och jag älskar det faktum att hon vill skydda barnet. 


Samtidigt finns det något tragiskt i döljandet (skyddandet) av barnen, om bara de vackra, friska, normalbegåvade och tillrättalagda barnen får vara med; de framgångsrika, färdigdrillade små liven. Eller ska alla barn skyddas från allas blickar? 
Jag tar kanske åt mig eftersom jag gräver där jag står: med barnen, i livet. Jag dricker mitt kaffe och oroar mig för allt, mest av allt för barnen. För deras själar, för deras hjärtan, för deras kroppar. Finns det inget frigörande i att vi får vara dem vi är? Upp och ner i livet. Följer dem med blicken, med kameran och vill äta upp, svälja doften och bevara minnet. För alltid. 

Kanske är det barnet i mig som vrålar: Se mig. Älska mig. Låt mig vara ifred. Låt mig få vara med. Kanske gör jag fel.

/Döden döden döden 

lördag 14 april 2018

Berättelser

Jag röker, ni kommer att dö!




Sorg och äckel. Ingen tänker på Flickorna. Det vänder. Det blir bättre. Eller sämre.

Sätter på mig min vissna svarta knytblus. Den enda jag har. Den är i siden i alla fall. Ser ingen annan i knytblus på stan, men en lite äldre kvinna tittar på mig och vi ler i samförstånd. Känner mig töntig, inte stärkt. Framgångsrika kvinnor flashar tänker jag, samtidigt: ett tydligt systerskap. Gör väl så gott jag kan, inte så framgångsrik(t).

Alla män på stan äter lunch. Är det männens liv idag? Cirka 2000 kronor i månaden bara på lunch. På espresso house sitter byggarbetare och mammalediga sida vid sida. På bästa caféet i stan sitter bara män (alla i små stickade mössor) och den vänliga mannen bakom disken försöker hjälpa mig att få komma fram och beställa. Alla är så inbegripna i samtal med varann att ingen annan, inget annat, ryms. Broderskap. Självupptagenhet. 

Vi var vid Odenplan, Stockholm, igen. Så kopplad till platsen, trots att det var så länge sedan. Region Skåne, sjukvården, kunde inte leverera så barnet och vi fick åka upp. Egentligen är det detta texten borde handla om: att barnen aldrig lyssnas på och märks; att deras smärta aldrig riktigt räknas. Den är  tydligen mer abstrakt. Att systemet kalkylerar med att bara vissa kommer att ha råd med utlägg gör saken än mer vidrig, men det vi får ta en annan gång. 

Vid varje mänskligt möte, det behöver bara vara för en kort liten stund, slås jag nästan alltid av: - Oh, nej, vad tungt, jag hade ingen aning! Alla som har sjuka barn. Alla som är ledsna, sjuka, rädda eller drabbade av knipor, dumma chefer eller hjärtesorg. Alla som precis gått genom elden och nu äntligen kan vara med igen. Märkta.
Sociala medier låter oss ha koll på varann men gör oss än mer isolerade. Vi skapar bilder och berättelser, men ingen sanning. Samtidigt behöver vi våra hemliga rum. Rädslan för sårbarhet.

Jag behöver veta mer om konsten jag ser på konsthallen för att den ska ge mig något mer. Är den bra nog då, eller är det då bara konst i teorin? Samtidigt som vissa former bara skriker kärlek och vi älskar varann. Men att lära sig hur andra tänker är en gåva. Hur ska jag förstå om jag bara ser resor, vin, tjusig form och glada barn? Om jag hade kunnat hitta berättelsen, förlåt narrativet, kring mina bilder, hade  bilderna blivit bättre då? Om jag kunnat dra en saga för er... Jag vet inte. 

Tänker mycket på kvinnan som ställde ut sina bilder i närheten av mina. Att hon kommenterade dem på ett lite nedlåtande vis. Jag tänkte då mest att hon kanske var avundsjuk eller osäker, precis som jag. Sen förstod jag att hon redan var ett proffs. En äldre erkänd kvinna ser ner på en något yngre, fullständigt oerfaren, person i sammanhanget. Obegripligt. Jag är inte arg eller ledsen, men varför är broderskapet så tillsynes starkt och systerskapet så skört (stört)? Varför pratar vi inte mer. Varför rodnade kvinnan och hennes man när vi sågs igen? 

Hjärnan blir sämre och sämre. Rent hemskt. Glad att jag fortfarande kan uttrycka mig någotsånär. Men världen krymper med ett minskade ordförråd. Skräck i slow motion. Ni vill inte vara här.

Jag vill bara ha lugnet, landet, naturen och doft av multen jord och blomsterknopp. Havet. Nu är vi i stan och that’s it. 

Jag röker inte längre, jag kommer ändå att dö (även om jag innerst inne vägrar!).

Puss!

/Döden döden döden 

lördag 17 mars 2018

Den tid som flytt

Mellan raderna





Var i Stockholm för en tid sedan. Jag älskar Stockholm även om jag numer är förbipasserande, en främling och långsam observatör. Flyter ändå snabbt in. Hittar överallt och bra. I stan där jag varit både väldigt fattig och stundvis känt mig ofantligt rik. Tänkte att spänningen försvunnit på grund av de människor som försvunnit (flytt) eller dött.

Texten nedan är gammal. Lägger till och tar bort. Dricker kaffekopp nummer två. DN ringer och vill ha svar. Kan inte komma på en enda grej. Sitter här i soffan och åren de bara går. 

Det gränslösa Drevet. Efter DNs och Matilda Gustavssons granskning av Kulturklubben,  nu Guldspadenominering och allt, så fortsatte texterna trilla in. Greta Thurfjell skrev så bra om (sin egen) skönhet, angående Lotta Lotass (Psst. bara för att han inte uppvaktade dig behöver inte betyda mer än att just då, då hade han annat för sig. Han kanske bara älskade din text?) - och där jag nämnde  ”kändisbarnen” i inlägget De Aderton och deras förmodade ärvda begåvning, så svarade någon i ett kommentarsfält något i stil med att de i alla fall får chansen, tillgången. Exakt så är det. Precis som vackra flickor och kvinnor. Olika kapital. Sedan, hur personen förvaltar sina ärvda fördelar, och hur väl de korrelerar med eventuell begåvning och arbetslust, är på individuell nivå. Vissa har skrivit intressant och initierat, de flesta har inte en susning. Att gå på tå räcker inte till. Att tala om nyanser omöjligt. Bra, reflekterande Nina Björk-text om #metoo (Wetoo och en annan om kulturarbete och kulturklubben (gamla länkar, gamla ord). 

Människor som inte mår bra och använder sin sexualitet som medel, mål, bedövning, makt eller medicin behöver vi prata om, men även det känns stört omöjligt. Det avgrundsdjupa behovet av bekräftelse vi alla bär på, i någon mån i alla fall. Den här frågan rör ju alla. Ett nej är ett nej utan någon som helst tvekan - och man får alltid ångra sig. Skönhet, makt och sex tillhör varandra och antagligen evigheten likaså. Samtidigt kan vi leka kring och kräva lust och lön och mer utan att ta något som helst känslomässigt ansvar. När ska vi börja respektera varandra? När ska vi sluta dra fördelar, utnyttja varann? Går det ens? Ju fulare våra tankar är, desto ytligare. Hör min naivitet studsa omkring.

Så härligt smaskigt. Flottiga händer som gnids mot varandra. 

Jag har undrat varför han blev så uthängd. Jag blev illamående över att läsa om alla dessa övergrepp, men fanns allmänintresset verkligen kring Honom? Det var väl alla andras sköna svärmerier, Platsen, mig och dig, vi borde kritisera i så fall? Vi som lät det fortgå. Vi (du, inte jag) som spann som katter närhelst han dök upp. Läser någon vad som står mellan raderna? Vi som sa nej, skruvade oss loss och försvann. Bidragsgivarna. Vem hade hört talas om honom innan DN och Gustavsson utanför finkultursfären och Stockholm? En till stor del privatfinansierad verksamhet, eller så var det kanske inte ändå... Nej, blåste han alla? Jag har forfarande inte fått svar, mest pysande vrede, ett slags förakt: håll käften, hämndens tid är här!
Att inte gå in i kollektivet. Kören. Drevet. Jag hatar drev. Måste försvara den som alla andra sparkar på, men kan inte det. Det är lättare att skylla allt på någon som spelat (pajas)rollen väl. Alla högintelligenta, intellektuella, med blickar som fågelholkar: vi visste ingenting. Forfarande: yeah, right.  Har vi inte både ett individuellt ansvar och en gemensam skuld? Kan vi lyfta blicken lite nu? Hur gör vi för att den som blivit våldtagen inte ska bli förlöjligad, hånad eller misstrodd (eller bli dömd för förtal). Vi kan alla vråla: upp till kamp mot orättvisorna! Vi kan hänga ut en random mediaman, men vad gör det om samhället och vi, medmänniskor och myndigheter, saknar vilja, kunskap och ryggrad. Fortfarande chockad över att DN och Expressen (och det generella etablissemanget) inte minns någonting från 1997. Inte jag heller förvisso, men jag är ju bara jag och jag, jag var ju faktiskt där. Ingen sexterror bara vanligt, ovanligt jobb. Det är inte heller kriminellt att vara en usel förförare, vad man än tycker om det. Men fortfarande kan jag inte säga att jag är tryggt förvissad att en våldtagen person blir omhändertagen och upprättad på bästa sätt. Det skrämmer mig mest. Hur ska den ensamma våga anmäla i tid när det krävs minst sjutton till för att äntligen (kanske!) bli trodd och lyssnad på? Handlar inte allt om att sänka honom, inte upprätta henne? 

Hur jag hoppas att min generation kvinnor är den sista som ser förtryck som något högst normalt. Inget att bry sig om. That’s just the way it is. Den där mixen av vrede och uppgivenhet som förändrades till vrede, till spirande hopp som nu juridiken, rättssamhället, gör allt för att döda igen.  Vi lullar tysta på. Varför hatar alla JC men inte han med gitarren som som gillar alltför små flickor, går jag också och tänker på ibland. Nej, vi kan hata fint i grupp men något personligt ansvar är det aldrig tal om, eller hur?

Ryggrad saknas.

/Döden döden döden


tisdag 6 mars 2018

Fågelsången

Konsten med vardagen 

Ser ett program på tv. En deckare, min vän från Shetland, och någon som är på besök i Bergen. Grönskan skir och utsikten fantastisk, men det jag känner är fågelsången. Längtans sång (och skuldfrihet). Har den verkligen funnits och kommer den på riktigt igen? 


Vädret, livet, orken, undflyende konstanter.  Äsch. Inte livet, bara döden.

Vi är såriga inifrån och ut. Hud som spricker, som fnöske, svider och gör ont. Kroppar som inte orkar. Ringarna, ringarna under ögonen. Utmattning. Förvirring. Någon försöker springa, en annan ligger kvar. Vänder ryggen till. Håller för öronen. Blundar.

Klumpigheten. Klumpigheter.

Har varit uppe och vänt. Druckit grönt te, ätit löjromschips. Åkt tunnelbana och tittat på konst, sladdat runt i snön. Helt anonym, så hemma och så borta. Det har varit väldigt fint. 

Hängde mina tavlor. Inte bilder. Det är min olja genom en lins. Eller ett ögonblick tagna ur en vardagsfilm. Filmen om mitt liv. Om  några, de allra viktigaste, människorna i mitt liv. Finns inget inställsamt och innerligt. Kanske däremot något som kan sägas vara lite sant. Just där och då i alla fall.
Det blev fel, och inte precis som jag tänkt, men jag står ut och det går ju leva med. Det gör mig glad trots allt. Att jag reder ut att inte vara alldeles perfekt.


/Döden döden döden

söndag 25 februari 2018

Det finns säkert en tio opublicerade inlägg sedan sist och en insjö full innan dess. Det går trögt nu, väldigt trögt. Det blir inte bättre än så här. Väntar på den där vändningen, in spe.



Jag har inte gett upp om att någon gång lyckas formulera ojämlikheten i systemet för barn vars föräldrar är funktionsnedsatta, eller svaga. Beröringsskräcken i skola, vård och omsorg. Att de högpresterande höginkomsttagarföräldrarna faktiskt mest av allt bara roffar, men av kärlek till sina barn. Ja, det är så himla svårt det här. Lika orättvist som komplicerat. 

Jag har inte heller gett upp om att beskriva hjärntröttheten, men jag är ju på tok för trött för det... För svårt och för nära när man alltid är mitt i. 

Sedan älskar jag debaclet med könet i kroppen eller knoppen. Jag älskar att jag inte har en aning om vad jag tycker: jag vet alltför lite. Tolkade KEE som att hon diskuterade en språklig rättvisefråga och att många went bananas. Fine, där. Men att porta just henne att prata om prostitution på Rokskonferensen kändes ju bara sorgligt. Rätta mig om jag har fel!  Sedan fattar jag inte varför transkvinnor inte bara kallar sig kvinnor? Kanske blev jag påverkad av Mörkrummet (Susan Faludi)?
Kanske tycker jag att alla får välan vara som dom vill. Jag bryr mig inte så mycket men jag reagerar på all form av förtryck. Så så länge människor blir förföljda på grund av vad som helst som inte är normen så är det farligt. Sedan tror jag att det enda Kajsa Ekis Ekman vill värna är kvinnans rätt att kämpa för sin rätt, på ett rättvis sätt. Jag tycker däremot att det är friskt att inte hålla med och peta i analysen, frågeställningen, men att porta någon i ett samtal kring något annat begriper jag inte hur gärna jag än vill. Kanske tänker jag att (trans)kvinnorna ska slåss för och med kvinnor. Kanske gör alla redan det, utan att jag har en aning? Troligt är att vi alla är olika.  Jag är ändå obegripligt priviligierad som inte behöver bli hotad, hånad, ringaktad eller misshandlad på grund av mer än av mitt kön...

Sitter, stilla, med benen uppdragna. Tänker att katten ligger vid fotändan, men hon har ju hoppat i väg för längesen. Slentrianmässig hänsyn. Är det så med våra tankar också: att dom stelnar och fastnar för att vi inte ser oss omkring? 

Barnen sover. Barnen växer så de knakar. Lösa tänder, löss. Konstiga kläder och kloka tankar: arga  känslor och lördagsgodis! Hinner inte andas, men försöker i alla fall. Nya stora taggiga tänder. Fräknar, gråt, och skratt. Räknar siffror, kodar ord. Frågar, saknar tålamod. Mina bråkiga, begåvade, omtänksamma grisnosar (det heter trynen! ropar nån’).

Puss!
/Döden döden döden 


tisdag 9 januari 2018

30 minuter

Snart är jullovet över. Barnens lov, föräldrarnas förvirring.

Vi gör ju allt för er fast vi egentligen inte kan.

Står i kön för gratis skridskor. Barnen har vandrat dit glatt med mig. Sen drar gull-thugsen iväg mot isen, köper en låda popcorn för egna pengar, dom vill klättra upp i en gran, jag säger nej. Lyssnar dom? Nej.  Jag står kvar i kön. Ser att alla andra verkar har hjälmar med sig. Vi har inga hjälmar med oss. Maken är trött, varit på rehabilitering i Lund, jag sms:ar: ”hjälp, vi har inga hjälmar kan du kolla och komma med dem?” I Malmö är det nära till allt, om någon undrar. Ser ingen information om hjälmar, uthyrning eller regler. Hjärnan har redan slutat fungera. Tio sms (hatar sms on the run), 30 minuters köande, mannen sms:ar från vinden. Framme i luckan, frågar efter hjälmar, finns, allt är gratis, utlåningen gäller 30 min. Smsar maken, som redan sitter på bussen. Barnen gnäller ohejdat. Hjärnan för trött. Ser andra mammans föraktfulla blick. Finns inget andra föraktar mer än dåliga mammor. Trötta, förvirrade mammor. Nej, jag är en pissråtta som ens försöker. 

Vi fick upp julen, nu åker den ner, bit för bit. Vi har ändå haft det rätt så underbart. Bara mammas hjärna som är kaputt.

/Döden döden döden