lördag 14 april 2018

Berättelser

Jag röker, ni kommer att dö!




Sorg och äckel. Ingen tänker på Flickorna. Det vänder. Det blir bättre. Eller sämre.

Sätter på mig min vissna svarta knytblus. Den enda jag har. Den är i siden i alla fall. Ser ingen annan i knytblus på stan, men en lite äldre kvinna tittar på mig och vi ler i samförstånd. Känner mig töntig, inte stärkt. Framgångsrika kvinnor flashar tänker jag, samtidigt: ett tydligt systerskap. Gör väl så gott jag kan, inte så framgångsrik(t).

Alla män på stan äter lunch. Är det männens liv idag? Cirka 2000 kronor i månaden bara på lunch. På espresso house sitter byggarbetare och mammalediga sida vid sida. På bästa caféet i stan sitter bara män (alla i små stickade mössor) och den vänliga mannen bakom disken försöker hjälpa mig att få komma fram och beställa. Alla är så inbegripna i samtal med varann att ingen annan, inget annat, ryms. Broderskap. Självupptagenhet. 

Vi var vid Odenplan, Stockholm, igen. Så kopplad till platsen, trots att det var så länge sedan. Region Skåne, sjukvården, kunde inte leverera så barnet och vi fick åka upp. Egentligen är det detta texten borde handla om: att barnen aldrig lyssnas på och märks; att deras smärta aldrig riktigt räknas. Den är  tydligen mer abstrakt. Att systemet kalkylerar med att bara vissa kommer att ha råd med utlägg gör saken än mer vidrig, men det vi får ta en annan gång. 

Vid varje mänskligt möte, det behöver bara vara för en kort liten stund, slås jag nästan alltid av: - Oh, nej, vad tungt, jag hade ingen aning! Alla som har sjuka barn. Alla som är ledsna, sjuka, rädda eller drabbade av knipor, dumma chefer eller hjärtesorg. Alla som precis gått genom elden och nu äntligen kan vara med igen. Märkta.
Sociala medier låter oss ha koll på varann men gör oss än mer isolerade. Vi skapar bilder och berättelser, men ingen sanning. Samtidigt behöver vi våra hemliga rum. Rädslan för sårbarhet.

Jag behöver veta mer om konsten jag ser på konsthallen för att den ska ge mig något mer. Är den bra nog då, eller är det då bara konst i teorin? Samtidigt som vissa former bara skriker kärlek och vi älskar varann. Men att lära sig hur andra tänker är en gåva. Hur ska jag förstå om jag bara ser resor, vin, tjusig form och glada barn? Om jag hade kunnat hitta berättelsen, förlåt narrativet, kring mina bilder, hade  bilderna blivit bättre då? Om jag kunnat dra en saga för er... Jag vet inte. 

Tänker mycket på kvinnan som ställde ut sina bilder i närheten av mina. Att hon kommenterade dem på ett lite nedlåtande vis. Jag tänkte då mest att hon kanske var avundsjuk eller osäker, precis som jag. Sen förstod jag att hon redan var ett proffs. En äldre erkänd kvinna ser ner på en något yngre, fullständigt oerfaren, person i sammanhanget. Obegripligt. Jag är inte arg eller ledsen, men varför är broderskapet så tillsynes starkt och systerskapet så skört (stört)? Varför pratar vi inte mer. Varför rodnade kvinnan och hennes man när vi sågs igen? 

Hjärnan blir sämre och sämre. Rent hemskt. Glad att jag fortfarande kan uttrycka mig någotsånär. Men världen krymper med ett minskade ordförråd. Skräck i slow motion. Ni vill inte vara här.

Jag vill bara ha lugnet, landet, naturen och doft av multen jord och blomsterknopp. Havet. Nu är vi i stan och that’s it. 

Jag röker inte längre, jag kommer ändå att dö (även om jag innerst inne vägrar!).

Puss!

/Döden döden döden 

lördag 17 mars 2018

Den tid som flytt

Mellan raderna





Var i Stockholm för en tid sedan. Jag älskar Stockholm även om jag numer är förbipasserande, en främling och långsam observatör. Flyter ändå snabbt in. Hittar överallt och bra. I stan där jag varit både väldigt fattig och stundvis känt mig ofantligt rik. Tänkte att spänningen försvunnit på grund av de människor som försvunnit (flytt) eller dött.

Texten nedan är gammal. Lägger till och tar bort. Dricker kaffekopp nummer två. DN ringer och vill ha svar. Kan inte komma på en enda grej. Sitter här i soffan och åren de bara går. 

Det gränslösa Drevet. Efter DNs och Matilda Gustavssons granskning av Kulturklubben,  nu Guldspadenominering och allt, så fortsatte texterna trilla in. Greta Thurfjell skrev så bra om (sin egen) skönhet, angående Lotta Lotass (Psst. bara för att han inte uppvaktade dig behöver inte betyda mer än att just då, då hade han annat för sig. Han kanske bara älskade din text?) - och där jag nämnde  ”kändisbarnen” i inlägget De Aderton och deras förmodade ärvda begåvning, så svarade någon i ett kommentarsfält något i stil med att de i alla fall får chansen, tillgången. Exakt så är det. Precis som vackra flickor och kvinnor. Olika kapital. Sedan, hur personen förvaltar sina ärvda fördelar, och hur väl de korrelerar med eventuell begåvning och arbetslust, är på individuell nivå. Vissa har skrivit intressant och initierat, de flesta har inte en susning. Att gå på tå räcker inte till. Att tala om nyanser omöjligt. Bra, reflekterande Nina Björk-text om #metoo (Wetoo och en annan om kulturarbete och kulturklubben (gamla länkar, gamla ord). 

Människor som inte mår bra och använder sin sexualitet som medel, mål, bedövning, makt eller medicin behöver vi prata om, men även det känns stört omöjligt. Det avgrundsdjupa behovet av bekräftelse vi alla bär på, i någon mån i alla fall. Den här frågan rör ju alla. Ett nej är ett nej utan någon som helst tvekan - och man får alltid ångra sig. Skönhet, makt och sex tillhör varandra och antagligen evigheten likaså. Samtidigt kan vi leka kring och kräva lust och lön och mer utan att ta något som helst känslomässigt ansvar. När ska vi börja respektera varandra? När ska vi sluta dra fördelar, utnyttja varann? Går det ens? Ju fulare våra tankar är, desto ytligare. Hör min naivitet studsa omkring.

Så härligt smaskigt. Flottiga händer som gnids mot varandra. 

Jag har undrat varför han blev så uthängd. Jag blev illamående över att läsa om alla dessa övergrepp, men fanns allmänintresset verkligen kring Honom? Det var väl alla andras sköna svärmerier, Platsen, mig och dig, vi borde kritisera i så fall? Vi som lät det fortgå. Vi (du, inte jag) som spann som katter närhelst han dök upp. Läser någon vad som står mellan raderna? Vi som sa nej, skruvade oss loss och försvann. Bidragsgivarna. Vem hade hört talas om honom innan DN och Gustavsson utanför finkultursfären och Stockholm? En till stor del privatfinansierad verksamhet, eller så var det kanske inte ändå... Nej, blåste han alla? Jag har forfarande inte fått svar, mest pysande vrede, ett slags förakt: håll käften, hämndens tid är här!
Att inte gå in i kollektivet. Kören. Drevet. Jag hatar drev. Måste försvara den som alla andra sparkar på, men kan inte det. Det är lättare att skylla allt på någon som spelat (pajas)rollen väl. Alla högintelligenta, intellektuella, med blickar som fågelholkar: vi visste ingenting. Forfarande: yeah, right.  Har vi inte både ett individuellt ansvar och en gemensam skuld? Kan vi lyfta blicken lite nu? Hur gör vi för att den som blivit våldtagen inte ska bli förlöjligad, hånad eller misstrodd (eller bli dömd för förtal). Vi kan alla vråla: upp till kamp mot orättvisorna! Vi kan hänga ut en random mediaman, men vad gör det om samhället och vi, medmänniskor och myndigheter, saknar vilja, kunskap och ryggrad. Fortfarande chockad över att DN och Expressen (och det generella etablissemanget) inte minns någonting från 1997. Inte jag heller förvisso, men jag är ju bara jag och jag, jag var ju faktiskt där. Ingen sexterror bara vanligt, ovanligt jobb. Det är inte heller kriminellt att vara en usel förförare, vad man än tycker om det. Men fortfarande kan jag inte säga att jag är tryggt förvissad att en våldtagen person blir omhändertagen och upprättad på bästa sätt. Det skrämmer mig mest. Hur ska den ensamma våga anmäla i tid när det krävs minst sjutton till för att äntligen (kanske!) bli trodd och lyssnad på? Handlar inte allt om att sänka honom, inte upprätta henne? 

Hur jag hoppas att min generation kvinnor är den sista som ser förtryck som något högst normalt. Inget att bry sig om. That’s just the way it is. Den där mixen av vrede och uppgivenhet som förändrades till vrede, till spirande hopp som nu juridiken, rättssamhället, gör allt för att döda igen.  Vi lullar tysta på. Varför hatar alla JC men inte han med gitarren som som gillar alltför små flickor, går jag också och tänker på ibland. Nej, vi kan hata fint i grupp men något personligt ansvar är det aldrig tal om, eller hur?

Ryggrad saknas.

/Döden döden döden


tisdag 6 mars 2018

Fågelsången

Konsten med vardagen 

Ser ett program på tv. En deckare, min vän från Shetland, och någon som är på besök i Bergen. Grönskan skir och utsikten fantastisk, men det jag känner är fågelsången. Längtans sång (och skuldfrihet). Har den verkligen funnits och kommer den på riktigt igen? 


Vädret, livet, orken, undflyende konstanter.  Äsch. Inte livet, bara döden.

Vi är såriga inifrån och ut. Hud som spricker, som fnöske, svider och gör ont. Kroppar som inte orkar. Ringarna, ringarna under ögonen. Utmattning. Förvirring. Någon försöker springa, en annan ligger kvar. Vänder ryggen till. Håller för öronen. Blundar.

Klumpigheten. Klumpigheter.

Har varit uppe och vänt. Druckit grönt te, ätit löjromschips. Åkt tunnelbana och tittat på konst, sladdat runt i snön. Helt anonym, så hemma och så borta. Det har varit väldigt fint. 

Hängde mina tavlor. Inte bilder. Det är min olja genom en lins. Eller ett ögonblick tagna ur en vardagsfilm. Filmen om mitt liv. Om  några, de allra viktigaste, människorna i mitt liv. Finns inget inställsamt och innerligt. Kanske däremot något som kan sägas vara lite sant. Just där och då i alla fall.
Det blev fel, och inte precis som jag tänkt, men jag står ut och det går ju leva med. Det gör mig glad trots allt. Att jag reder ut att inte vara alldeles perfekt.


/Döden döden döden

söndag 25 februari 2018

Det finns säkert en tio opublicerade inlägg sedan sist och en insjö full innan dess. Det går trögt nu, väldigt trögt. Det blir inte bättre än så här. Väntar på den där vändningen, in spe.



Jag har inte gett upp om att någon gång lyckas formulera ojämlikheten i systemet för barn vars föräldrar är funktionsnedsatta, eller svaga. Beröringsskräcken i skola, vård och omsorg. Att de högpresterande höginkomsttagarföräldrarna faktiskt mest av allt bara roffar, men av kärlek till sina barn. Ja, det är så himla svårt det här. Lika orättvist som komplicerat. 

Jag har inte heller gett upp om att beskriva hjärntröttheten, men jag är ju på tok för trött för det... För svårt och för nära när man alltid är mitt i. 

Sedan älskar jag debaclet med könet i kroppen eller knoppen. Jag älskar att jag inte har en aning om vad jag tycker: jag vet alltför lite. Tolkade KEE som att hon diskuterade en språklig rättvisefråga och att många went bananas. Fine, där. Men att porta just henne att prata om prostitution på Rokskonferensen kändes ju bara sorgligt. Rätta mig om jag har fel!  Sedan fattar jag inte varför transkvinnor inte bara kallar sig kvinnor? Kanske blev jag påverkad av Mörkrummet (Susan Faludi)?
Kanske tycker jag att alla får välan vara som dom vill. Jag bryr mig inte så mycket men jag reagerar på all form av förtryck. Så så länge människor blir förföljda på grund av vad som helst som inte är normen så är det farligt. Sedan tror jag att det enda Kajsa Ekis Ekman vill värna är kvinnans rätt att kämpa för sin rätt, på ett rättvis sätt. Jag tycker däremot att det är friskt att inte hålla med och peta i analysen, frågeställningen, men att porta någon i ett samtal kring något annat begriper jag inte hur gärna jag än vill. Kanske tänker jag att (trans)kvinnorna ska slåss för och med kvinnor. Kanske gör alla redan det, utan att jag har en aning? Troligt är att vi alla är olika.  Jag är ändå obegripligt priviligierad som inte behöver bli hotad, hånad, ringaktad eller misshandlad på grund av mer än av mitt kön...

Sitter, stilla, med benen uppdragna. Tänker att katten ligger vid fotändan, men hon har ju hoppat i väg för längesen. Slentrianmässig hänsyn. Är det så med våra tankar också: att dom stelnar och fastnar för att vi inte ser oss omkring? 

Barnen sover. Barnen växer så de knakar. Lösa tänder, löss. Konstiga kläder och kloka tankar: arga  känslor och lördagsgodis! Hinner inte andas, men försöker i alla fall. Nya stora taggiga tänder. Fräknar, gråt, och skratt. Räknar siffror, kodar ord. Frågar, saknar tålamod. Mina bråkiga, begåvade, omtänksamma grisnosar (det heter trynen! ropar nån’).

Puss!
/Döden döden döden 


tisdag 9 januari 2018

30 minuter

Snart är jullovet över. Barnens lov, föräldrarnas förvirring.

Vi gör ju allt för er fast vi egentligen inte kan.

Står i kön för gratis skridskor. Barnen har vandrat dit glatt med mig. Sen drar gull-thugsen iväg mot isen, köper en låda popcorn för egna pengar, dom vill klättra upp i en gran, jag säger nej. Lyssnar dom? Nej.  Jag står kvar i kön. Ser att alla andra verkar har hjälmar med sig. Vi har inga hjälmar med oss. Maken är trött, varit på rehabilitering i Lund, jag sms:ar: ”hjälp, vi har inga hjälmar kan du kolla och komma med dem?” I Malmö är det nära till allt, om någon undrar. Ser ingen information om hjälmar, uthyrning eller regler. Hjärnan har redan slutat fungera. Tio sms (hatar sms on the run), 30 minuters köande, mannen sms:ar från vinden. Framme i luckan, frågar efter hjälmar, finns, allt är gratis, utlåningen gäller 30 min. Smsar maken, som redan sitter på bussen. Barnen gnäller ohejdat. Hjärnan för trött. Ser andra mammans föraktfulla blick. Finns inget andra föraktar mer än dåliga mammor. Trötta, förvirrade mammor. Nej, jag är en pissråtta som ens försöker. 

Vi fick upp julen, nu åker den ner, bit för bit. Vi har ändå haft det rätt så underbart. Bara mammas hjärna som är kaputt.

/Döden döden döden