Lite lök på laxen?


Ändå sorgligt att så många röstberättigade gillar utvisningar av vanliga, laglydiga människor som jobbar, pluggar och har växt upp och lever här, och fängelser för barn - och utöver det tycker att klimatfrågan och vinster i välfärden är helt irrelevant för framtiden. Att inte bygga bostäder åt alla och höja kostnader för sjuka och svaga och svälta arbetslösa accepteras. Synd att sossarna slutat vara socialdemokrater också. Det är visst mer Kalle Anka än Astrid Lindgren i Sverige idag.
Barnen här hemma frågade om Toblerone-affären och marken svajar till. Nu för tiden är det helt ok med rasistiska slagskämpar, ljuga, kriminalitet, trollkonton, korruption, slarv med sekretess och säkerhet, ryska spioner och sparka på svaga och så vidare. På detta "liberalerna" som svek alla miljölöften utan att blinka och sedan kramade SD... Det skär i mitt hjärta. Sedan SD kom in i riksdagen och människor fortsatt rösta på dem, trots fyllor och järnrör på stan som Jimmie Åkesson säger ”inte kände till det” i en tv-intervju (utan att blinka), så har toleransen bara ökat för högerns bristande moraliska kompass. Jag kan längta efter ett Sverige som väntar sig mer av sina politiker än så. Men psykopaternas tidsålder tycks vara här. Det känns lite trist.
Sedan måste vi sluta prata vänstermedia och kalla vänstern för antisemitiska. I princip all media idag är borgerlig och även statstelevisionens visar prov på kraftig högerlutning. Och de partier som är minst rasistiska och antisemitiska är otvetydigt MP och V (Omni) och Expo bekräftar högerextremisternas farlighet (Örebro, Forsells son och Fagersta som senaste exemplen).
/Döden döden döden

Passerar Gustav Adolfs torg och valstugorna och hinner tänka: Hjälp, tänk att stöta på dem i kön på tjejtoan en fredagskväll…
Jag kan absolut ingenting om politiska stategier och pr, det erkänner jag, men om sossarna ska locka till sig sossar måste de representeras av fler än ett par välbeställda damer med mean girls-blick, som försöker se tuffa (arga och förtroendeingivande) ut. Minns inte när jag läste eller hörde något om rättvisa eller uppriktiga och spännande visioner inför framtiden sist. Större delen av Sverige kokar av frustration, framförallt gamla sossar, som tror på ett fungerade välfärdssamhälle, för hela landet. De som vet att det kan fungera bättre, utan en massa utförsäkrade, fattigpensionärer, arbetslösa och hemlösa som får leva på kyrkans bistånd och välgörenhet. De som förstår att ett samhälle bygger på det gemensamma. Att jag har barn som tagits hand om av andra vuxna som har barn och föräldrar som andra hjälper och tar hand om, och att någon av dem kanske kommer att skjutsa din mormor till en fest i Knivsta, eller laga någon farfars höft och sanda gatan i vinter. Att vi hör ihop i en enda lång kedja, vare sig vi vill det eller inte. Och det är viktigt att vi förstår det. Att någon asfalterar en del av E4:an, någon annan odlar växter, en tredje ligger på hospice, och ytterligare någon filur spelar fotboll och kör bussen varje morgon från Hägersten. Skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹 Så om jag jobbat med pr för sossarna, vad hade jag hittat på då? Kanske hade jag ringt fotografen Nils Petter Löfstedt, i dagarna aktuell på Fotografiska (det finns en otrolig mängd underbara fotografer som skildrar och undersöker vårt lilla land) och frågat efter foton och sen så hade jag ramat in dessa med röda maffiga sosserosor och skrivit: Detta tror vi på. Vi ser er! Nu kör vi! och affischerat hela stan med en kärleksförklaring till gemene man. Det är det enda svenska politiker ska hålla på med. Inte kasta ut unga människor från landet, jobba med proryska trollkonton, vara rasist, sko sig privat eller helt ignorera klimatförändringarna och slänga arbetslösa under bussen 🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹men så är jag inte expert heller, men jag vet att de allra flesta vill ha det lite bra och göra rätt för sig - och kanske bli sedda någon enstaka gång.
Med detta sagt så skrev Joel Halldorf så här i Expressen precis:
Fred och kärlek,
/Döden döden döden
Nu har jag skrivit pyttepyttelite om:
1) Miljön (i Norrland och Malmös bajsvatten)
3) Vård (spartips bland annat)
4) Bostadspolitiken (gör om, gör rätt)
Några av de viktigaste valfrågorna, om du frågar mig - och en majoritet av det svenska folket. Men jag har som en vanlig, människa och filur lite koll och är inte någon expert, men det är inte Åkesson heller. Kanske är det ovanligt illa formulerat, men jag är jättetrött i huvudet och brottas med språket förskräckligt, och det digitala, men jag bidrar i alla fall med något.
Någonstans hoppas jag att fantastiska Dollys frånfälle påminner oss om vad som betyder något och kanske frigör oss lite från alla dumheter som vi vaggats in i som det nya normala. Jag vill bara att det nya normala ska bli onormalt igen. "När upphörde humanism att höra till de svenska värderingarna?" Frågar dig Martina Montelius i Expressen i en alldeles rasande lysande text...
Tack Ann Heberlein som skriver klokt om Hur synd är det om svenska barnfamiljer? och alarm om reella konsekvenser kring A-kassans försämringar beskriver Jesper Lacour Lindholm mycket tydligt på Facebook, detta borde politikerna prata mer om.
Tack för ordet. Eder,
/Döden döden döden
Alla som vet vet hur det är att leva i en familj med diagnoser. Alla som lever i det vet hur fullständigt renons omvärlden är på hur komplext, svårt och fullständigt dränerande det faktiskt är. Empati är inte något som vältras över dem som lever i det. Tvärtom. Få är så föraktade som ”misslyckade” föräldrar (föräldraskap) och stirriga eller annorlunda barn. Så det kan kännas något övermäktigt för så kallade npf-familjer att läsa spaltmeter efter spaltmeter raljanta texter som förringar och förlöjligar och förenklar svårigheter och de livskonsekvenser dessa diagnoser ger eller kan ge. Detta har pågått länge men ökat i samband med Carina Bergfeldts serie Alla mina bokstäver på SVT Play. Samtidigt som en diagnos kan bli en enkel förklaring, eller bortförklaring, till ett kasst beteende, vilket inte heller är okej. Överdiagnostiseringarna får psykiatrin stå för, men visst lutar det åt att allt färre orkar med dagens samhällstakt i längden, oavsett diagnos eller inte. Alla har vi våra egenheter, sårbarheter och svårigheter.
Det finns föräldrar som tvingar sina gråtande barn till skolan och efter år av väntan på utredningar på BUP ändå måste åka tvärs över landet för en köpeutrening för att resurser och personal saknas i den egna regionen. Det kräver ekonomi, eftersom föräldrarna måste ha råd att lägga ut för utgifter som resor och boende med mera även om regionen betalar i efterhand. Det är alltså ekonomiskt segregerat redan från start. Sedan ska föräldrarna fatta beslut kring medicinering… med hjälp av en klinik som oftast är inkörd på ett preparat. Det är således en fyrkantig värld som möter en fladdrig själ och slutkörda föräldrar och utredningen är köpt från ett företag som inte har något uppföljande ansvar heller, och BUP sitter alltid tysta i båten. Samtidigt som skolan vägrar erkänna diagnoser, trots att de åligger dem (den omöjliga!) uppgiften att anpassa miljön, då alla barn har rätt att gå i skolan och lära sig en massa saker, trots att det saknas resurser och kunskap kring neuropsykiatriska diagnoser och varje barn är unikt. Här ställs föräldrarna inför faktum: utan anpassningar, snälla pedagoger och rimliga storlekar på klasserna (som inte är stökiga) krävs medicin för att barnet ska orka och klara skolan, hjälpligt. Inte nog med att npf-barnen lider i skolmiljön finns alltid risk för ett socialt utanförskap på det. Här skapar vi tillsammans en grogrund för hemmasittande barn och ungdomar och en exceptionell stress för hela familjen. Vi får inte heller glömma skolplikten. Här krävs alltså rika, friska, starka föräldrar med stort kontaktnät som helst ska kunna jobba hemifrån för att barnen överhuvudtaget ska klara sig någotsånär. Eller att någon ser dem, i skolan eller via något intresse, charm eller begåvning (maskrosbarnen, ni vet).
… Adhd framstår som en diagnos helt frikopplad från samhället – ett hjärntillstånd. Något som kan avhjälpas med en tablett som reglerar nivåerna av noradrenalin och dopamin. Men adhd går inte att förstå utan att tala om den underbemannade psykiatrin, tempoökningen i arbetslivet, marknadsskolan, BUP:s förfall och så vidare. Adhd finns inte – och detta är viktigt – som ett välavgränsat tillstånd, ett dysfunktionellt samhälle är alltid invävt i diagnosen…. (Rasmus Landström, Aftonbladet)
”– Något som definitivt avbegåvar oss är fattigdom, säger han.
Det finns flera experimentstudier på ämnet, just om hur ”bruset” från fattigdom kapar koncentrationen och drar ner resultat i IQ-tester.
– Om ekonomiskt utsatta före provet får frågan ”Vad skulle du göra om du fick en faktura från bilmekanikern på 30 000 kronor?”. Då sjunker deras IQ-resultat med 14 punkter, ungefär lika mycket som om man låter bli att sova under ett dygn, berättar Paulsen.”
och:
”Att han själv gick från ”svag i skolan” till toppstudent var inget bevis på en ”dold intelligens”, utan familjens förbättrade ekonomiska situation, andra lärare och en ny möjlighet att lära.
Kanske är det också därför han värjer sig mot berättelsen om den ensamma individen som ”lyckas”. Istället ifrågasätter han hela idén om att utveckling är något som vi åstadkommer ensamma.
– Det som individuella IQ-test missar är att intelligensen uppstår mellan oss. Intelligens växer i interaktionen och upprätthålls av gemensamma intentioner, säger han.”
/Döden döden döden
Tillägg från forsknings- och psykiatrihållet i SvD:
"Ju längre ut på spektret någon ligger desto större är risken att personen får svårt att fungera i komplexa sammanhang. Här finns naturligtvis inte någon skarp gräns mellan friskt och sjukt. Även en person som ligger så långt ut att 95 procent av befolkningen presterar bättre kan fungera väl, om miljön präglas av hög struktur, överblickbarhet, och förutsägbarhet. I en bra skola, med små klasser, tydlighet i undervisningen, och regelbundna läxor är risken mindre för att personens kapacitet blir otillräcklig. I ett kaotiskt klassrum, där eleven själv behöver förstå vad som ska göras, planera arbetet och fullfölja det kan samma person däremot knuffas ut i en funktionssvikt. Strukturell stabilitet har samma betydelse för ett inkluderande arbetsliv."
Markus Heilig
professor, Linköpings Universitet, ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien
Paul Lichtenstein
professor, Karolinska Institutet
Mikael Landén
professor, Göteborgs Universitet
Martin Ingvar
professor emeritus, Karolinska Institutet
Att sitta ute på en träveranda och frysa och äta fisk och nykokt färskpotatis med dill. Dessa irriterande fiskben, skal och fjäll och skinn. Lax, sik, räkor, torsk. Sufflé och pulverfromage. Mest vuxendricka i läskbacken, Grape tonic och Vichyvatten, istället för Sockerdricka, Pommac eller Päronsoda. Läsk det fick vi aldrig hemma. Farmors suketter och Dextrosol, inte jättegott, men svårt att låta bli. Som mormors Vicks inhalator, känna brännet i näsan, spännande ändå. Konserver, burkar, saft och sylt, marmelad och gelé, färdigkokt potatis och Bullens pilsnerkorv på vägghyllan i matkällartrappen. Där var det kallt och fanns spindlar. Det var inget vidare för mig. På verandan kunde du blicka mot det kyliga havet, vid horisont låg en ö. Som ingen vuxen ville ro över till. På verandan myggen, på husväggen hängde fiskenäten som aldrig gav något men som skulle rensas på tång. Gång på gång. Kanske en simpa, sådan fuling, så fisken kom från fiskarn’ och räkorna från Konsum och smultronen från någon skogspromenad. Med mjölk. Eller grädde. Men först träs på strå. Tallskog, blandskog, älgar, tjuvar, kaffe, måsars skrik och myggmos på väggarna och Fantomen och Agent X9 och pottan under någon säng. Senare Veckorevyn och Aftonbladet. Bilen som susade förbi löpsedlarna från stora vid världen. Kanske var något rockband på turné. I vindsförrådet gamla Playboys från innan farmors tid. Och veden brann och skinnstolen var nött och jag längtade in till stan, nu längtar jag tillbaka till något som inte längre finns kvar. Myggen. Dasset. Det kyliga havet och högarna av tång. Halkiga stenar. Minns just ingen solnedgång. Jag längtade till Furuvik eller Mallorca hade varit väldigt flott. Gröna Lund, snälla nån, sådan lyx. Hade vi lyckan med oss en tur in till Gävle och känna på lite civilisation. Någon gång stylade jag lillebror med klänning och smink, det uppskattades inte av alla. Så nä, en satt mest och dinglade med benen på utedasset och fäktade mot mygg och gick långpromenader mot klipphällar medan botanikern föreläste och jag tänkte på annat, kanske på troll. Farmors Svensk damtidning. Korsord. Inte minns jag nått, mer än att visst doftar en myr något alldeles fantastiskt gott. Och det fanns bär och svamp och crocket och yatzy och jag undrar hur det skulle kännas att åka ut dit nu. Rensa strömming. Diska utomhus. Och kanske frysa lite, samtidigt som veden knastrar och knäpper och det luktar gammalt hus och vattnet bara finns i dunk. Den ruggiga vackra svenska sommaren.
Sticker ut näsan genom fönstergluggen, det doftar alla mina svenska somrar. Gräs, blommor, jord, fukt, den söta lukten av träd och sommarkväll. Regnjacksskavet och klistriga kläder, lite svett och lite regn. Regnet mot rutan knackar på. Så tyst, sen blåser det på. Vinden väljer själv. Trädkronorna flaxar, dansar vilt och löven är stora och så klara de kan bli för i år. I morgon kommer det att ligga brutna grenar och nerblåsa badlakan på gården, något enstaka parasoll och blommor som ruskats av. Ja, det doftar barndom. Myggbett. Frustration. Kallt och skönt. Och grönt. Jag tänker på svanarna. Var gömmer fåglarna sig när det blåser så här hårt.
Nu ska jag läsa min bok (och detta var bara ett simpelt hej).
Eder,
Döden döden döden
Hyresrätten i Malmö är på väg att bli en klassfråga
Hyresrätten har länge varit en grundpelare i den svenska bostadsmodellen. Ett tryggt och flexibelt boende – oavsett livssituation. Men i Malmö håller den på att förlora sin funktion.
I dag är det många hyresgäster som lever med en ständig oro inför de årliga hyresförhandlingarna. Resultatet är förutsägbart: höjningar. Aldrig lättnader. Aldrig en paus. Samtidigt ökar avståndet mellan vad människor tjänar och vad det kostar att bo.
Konsekvensen är tydlig. Det krävs i praktiken två inkomster och en stabil ekonomi för att efterfråga en större hyresrätt i Malmö. Även mindre lägenheter ligger ofta på nivåer som gör det svårt att få ekonomin att gå ihop. För ensamstående, pensionärer, studenter och låginkomsttagare är situationen i många fall redan ohållbar.
Men problemet stannar inte där.
När hyror drivs upp genom standardhöjande renoveringar och lägesfaktorer pressas människor bort från sina områden. Kvar blir en allt mer ensidig stad, där bara vissa har råd att bo centralt. Det riskerar att underminera det som gjort Malmö till en levande stad: blandningen av människor, yrken och livsvillkor.
Samtidigt subventioneras det ägda boendet i stor skala genom ränte- och rotavdrag, medan stöden till hyresgäster är betydligt mer begränsade. Det skapar en obalans som i längden påverkar hela bostadsmarknaden – och förstärker ojämlikheten.
Detta är inte en naturlag. Det är resultatet av politiska beslut.
Därför behövs tydliga svar från såväl regering och riksdag som från Malmö stads styrande och opposition. Hur ser ni på utvecklingen av hyresrätten? Vilket ansvar är ni beredda att ta för att säkerställa att vanliga människor har råd att bo kvar i staden?
Allmännyttan har här en särskilt viktig roll. Bolag som MKB sätter normer för hyresnivåer och påverkar hela marknaden. Med det följer ett ansvar – inte bara att bygga och förvalta, utan att bidra till en långsiktigt hållbar stad där fler har en plats.
Hyresrätten kan inte reduceras till en boendeform för dem som saknar alternativ. Den måste åter bli ett rimligt val även för människor med vanliga inkomster.
Annars riskerar vi en stad där allt färre har råd att leva – och där tilliten till det gemensamma gradvis urholkas.
Frågan är enkel: vill vi ha det så?
Vill du att jag vässar den ytterligare mot en specifik mottagare (t.ex. kommunstyrelsen i Malmö eller ett visst parti), eller gör den ännu mer polemisk?