Löjrom

Lite lök på laxen?

Såg ut som ett riktigt fett bra band.

Skummade tidningarna när jag vaknade (för några dagar sen). Orkar inte med min samtid riktigt. Springer iväg och köper ett par strumpor och tar mig till stationen. I SvD läste jag något om att Hanne tycker att bidragskrämarna får väl klara sig själva och det kommer att bli kanon med marknadshyror. Tjofaderittan lambooo. Försöker läsa och förstå vad hon menar. Allt oklart, mer än att hon gillar nya Liberalernas Simona. 

Well, vi har redan marknadshyror. I alla fall i Malmö. Har du råd att lägga 20.000-30.000 för en hyresrätt är det lätt som en plätt. Noll kö. Tomma dyra lägenheter finns överallt. Vassego. Vad vill du egentligen? Förklara, snälla. Det finns för få lägenheter i normala områden som vanliga människor har råd med. Alla får inte plats att bo på säg Rosengård heller (i de få områden som finns med lägst, rimliga (!) hyror). 

Satt på tåget norröver. Hela Sverige var smutsgrått och bakom tallarna, mörka stenväggar och lokala duggregn skymtade kalhygge, på kalhygge, små sjöar, städer och hus. Hästar, kossor i det fortfarande gröna. Solen gick ner över tallhimlen, ingen horisont i sikte. Vilsamt. I lugn kupé tjattrar ett gäng. Jag får säga till. Har med mig hörlurar. Jag överlevde, och tåget bara någon halvtimme sent. Så fruktansvärt trött. Kommer inte ihåg mitt telefonnummer. Mina koder. Febrig utan feber. Kallsvettas. Känns sådär. En biter ihop. 

Nå, Hanne, är bidragakrämarna de med dyra ägda bostäder som du menar på, de som inte orkar göra något hemma och inte vill betala för renoveringen av sina dyra villor och våningar själva? De som måste ha en massa bilar fast de bor i stan med tillgänglig kollektivtrafik. Håller helt med dig i så fall, Hanne! Du kan godt. Gör om gör rätt. Bort med rut-, rot-och ränteavdrag, direkt. De rige reder sig, såklart. Politikerna behöver inte fjäska mer för dem som redan har för mycket av allt. För varför är det bara fattiga som ska rätta mun för matsäck?

Sedan faller resonemanget kring de som väljer att bo (födas) i glesbygd, för de ska bara knipa käft och är fria att flytta dit jobben, all service och infrastruktur finns (kvar), där det kryllar av bostäder? Förlåt dem för att de föddes där, förlåt, förlåt för att de blir ledsna i ögat när det plötsligt är 20 mil till närmsta BB, och för att deras bostäder inte värderas på samma skala som bostäderna i storstan. För att det kan kännas klurigt när kollektivtrafik, vårdcentraler och skolor läggs ner. 

För köpelägenheten i Säffle klarar sig personen i Malmö max två månader i hyresrätt. Max. Så det är en så ofantligt usel jämförelse. Glesbygdsbor från norr till söder som försett och förser landet med el, järn och mat med mera får helt enkelt skylla sig själva och sluta sätta på sig sina offerkoftor och flytta till stan där de kommer att krylla av jobb och bostäder till alla och envar, bara det blir marknadshyror någon gång. Annars kanske de kan bo i en barack eller i ett tältläger och äta löjrom hela dan? 

Nu vilar jag i mammas säng. Skånerost och soluppgång. Livet är bra vackert. 

Eder, 

/Döden döden döden 

Mer Kalle än Astrid idag

Toblerone-tiden är sedan länge förbi. 

Ändå sorgligt att så många röstberättigade gillar utvisningar av vanliga, laglydiga människor som jobbar, pluggar och har växt upp och lever här, och fängelser för barn - och utöver det tycker att klimatfrågan och vinster i välfärden är helt irrelevant för framtiden. Att inte bygga bostäder åt alla och höja kostnader för sjuka och svaga och svälta arbetslösa accepteras. Synd att sossarna slutat vara socialdemokrater också. Det är visst mer Kalle Anka än Astrid Lindgren i Sverige idag. 

Barnen här hemma frågade om Toblerone-affären och marken svajar till. Nu för tiden är det helt ok med rasistiska slagskämpar, ljuga, kriminalitet,  trollkonton, korruption, slarv med sekretess och säkerhet, ryska spioner och sparka på svaga och så vidare. På detta "liberalerna" som svek alla miljölöften utan att blinka och sedan kramade SD... Det skär i mitt hjärta. Sedan SD kom in i riksdagen och människor fortsatt rösta på dem, trots fyllor och järnrör på stan som Jimmie Åkesson säger ”inte kände till det” i en tv-intervju (utan att blinka), så har toleransen bara ökat för högerns bristande moraliska kompass. Jag kan längta efter ett Sverige som väntar sig mer av sina politiker än så. Men psykopaternas tidsålder tycks vara här. Det känns lite trist. 

Sedan måste vi sluta prata vänstermedia och kalla vänstern för antisemitiska. I princip all media idag är borgerlig och även statstelevisionens visar prov på kraftig högerlutning. Och de partier som är minst rasistiska och antisemitiska är otvetydigt MP och V (Omni) och Expo bekräftar högerextremisternas farlighet (Örebro, Forsells son och Fagersta som senaste exemplen). 

/Döden döden döden 

Läget, igen!

Lite om tvångsblandning

Partiledardebatten i SVT var på gränsen till totalt journalistiskt haveri. I statlig television tilläts programledarparet gång på gång att överrösta och avbryta de rödgröna, men inte de brunblåa, som fick avsluta i godan ro. Vilka satt i kontrollrummet egentligen? Inte en gång, utan under precis hela debatten tilläts detta pågå. Om de rödgröna vinner, så är det inte mindre än en bragd. 

Men hörni, vi måste visst prata om läget igen, eftersom media och politiker undviker frågan om de höga priserna på svenska hyresrätter med precision. Tittar på kartan över Malmös rikaste, respektive fattigaste, områden och ser att de stämmer hyfsat väl överens med Malmömodellens zonindelningar.  Det vill säga, inte nog med att läget finns som en del av bostadens bruksvärde så adderar Malmömodellen på ytterligare värde och högre hyror om du bor i ett omtyckt eller populärt område; där de rikaste lever är alla bostäder dyrast. Det är att verkligen hundraprocentigt se till att vi segregerar stan fullt ut. Det är skamligt och politiskt högintressant när man samtidigt i debatten talar om tvångsblandning och ”smetar ut ut problemen” enligt Åkesson. Hur i hela friden kan man ens använd sig av begrepp som TVÅNGSBLANDNING!? Det låter Ku Klux Klan, som något från rasbiologin, närbesläktat med ord som tvångsgifte, könsstympning, rasblandning och tvångssterilisering. Som att tvingas ligga sked med en total främling, kanske en gammal missbrukare med skört psyke som inte duschat på länge, i sitt eget hem på samma madrass på golvet. Ett hot om att uppgå någon annans läskiga kropp om man skulle bygga lite radhus vid ett höghusområde, eller några hyresrätter i Danderyd. Max Hjelm skriver klokt i DN om detta. Men som sagt, om de bygger några lägenheter i ett trevligt och populärt område kommer hyrorna vara så höga att kreti och pleti ändå inte har råd att flytta dit. Men, nu ett litet men till, om Svenssons som alla tjatar om och vill gulla med politiskt, inte vill lägga över halva sin inkomst på hyran, så blir det enbart riktigt desperata människor och de med pengar kommer att flytta till de populäraste områdena. Frågan är vart alla Svenssons som bor i hyresrätter ska ta vägen, de som idiotförklaras gång på gång, människor som vill ha råd att äta, resa, spara, träna och leva också. Kanske, hemska tanke, ha råd att skilja sig. 

De ”Svenssons” som vill kunna leva OCH bo bor idag i områden som S:t Knut, Karlskronaplan, delar av Slottstaden, Dammfri, Möllan och Kirseberg och liknande (hyfsat ok hyror fortfarande) för att i alla fall kunna köpa lite ljus och käka köttbullar på IKEA någon gång ibland. Just nu pågår en ekonomisk gentrifiering av Möllan, vilket innebär allt galnare hyror även på Möllan, så småningom… Så ett område får aldrig bli mer attraktivt om det finns hyresrätter där, eftersom vi redan har marknadshyror i Malmö. Vill vi ha det så? Vad hände med att bryta segregeringen, egentligen? Vart ska människor som vill kunna leva ett normalt liv med normala inkomster ta vägen, vart ska de med lägst inkomster ta vägen? Vart ska alla som inte är två med full lön leva? Jag frågar Malmö kommun. 

Läs Sydsvenskan granskning!

Vi tvångsblandas för övrigt varje dag: på bussen, biblioteket, i affären, på sjukhuset, stranden, jobbet, i skolan, på caféet, gatan, badet, sjukhuset, chartern, överallt, i flerfamiljshuset och så vidare. Det är inte alltid helkul, men jag tror det kallas livet… Vissa politiker lever kanske så långt från "verklighetens folk" att de inte minns hur en alldeles vanlig vardag i Sverige kan se ut. Vi blandas nämligen från morgon till kväll. 

Psst! Det finns även något som kallas för mänskliga rättigheter, läs här om bostadsfrågan:

Rätten till bostad

Alla har rätt till en lämplig bostad. Rätten till en lämplig bostad hör samman med rätten till en tillfredsställande levnadsstandard. Det fastställs i konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen). Även barnkonventionen betonar att alla barn har rätt till en levnadsstandard som stödjer deras fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling – vilket inkluderar rätten till en trygg bostad.

FN-kommittén som övervakar ESK-konventionen menar att en lämplig bostad är mer än bara tak över huvudet. För att uppfylla kraven ska en bostad uppfylla flera kriterier:

Bostaden ska uppfylla grundläggande krav, som sanitet, skydd mot oväder, ohyra och andra förhållanden som gör det drägligt att bo där.

Bostäder får inte vara så dyra att de blir oåtkomliga för människor med begränsade resurser. Detta gäller både kostnaden för boendet och resorna till och från jobb, skola, matvarubutiker, med mera.

Lämpliga bostäder måste vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och andra som behöver bo i dem.

Det ska finnas ett besittningsskydd som garanterar rättsligt skydd mot vräkningar och trakasserier eller andra hot från hyresvärd, grannar, med flera.

Här är några exempel på vad konventionen innebär i praktiken:

Skydd mot vräkning – Stater ska säkerställa att människor inte blir godtyckligt vräkta utan rättslig prövning och alternativa lösningar. Människor får inte försättas i hemlöshet.

Tillgång till prisvärda bostäder – Det ska finnas bostäder som människor har råd med, inklusive hyresregleringar och stöd för låginkomsttagare.

Bostäder med grundläggande standard – Bostäder ska vara säkra, ha tillgång till vatten, sanitet och el samt vara byggda på ett hälsosamt sätt.

Läs Rätten till bostad en mänsklig rättighet i försummelse. 

Om bostad och social trygghet på Institutet för mänskliga rättigheter.

FN:s allmänn förklaring om de mänskliga rättigheterna:

Artikel 25
1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

2. Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet.

Det behövs resurser till detta. Inte mer skattesänkningar åt de som redan har det bra. 

💋 

/Döden döden döden 

 Förlåt Magda för att jag tyckte att du såg så arg, 

tuff och förtroendeingivande ut i mitt tidigare inlägg, 

men tyckte verkligen att postern uttryck kändes för räligt. 

På tjejtoan

Vi ser er! 

🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹

Passerar Gustav Adolfs torg och valstugorna och hinner tänka: Hjälp, tänk att stöta på dem i kön på tjejtoan en fredagskväll… 

Jag kan absolut ingenting om politiska stategier och pr, det erkänner jag, men om sossarna ska locka till sig sossar måste de representeras av fler än ett par välbeställda damer med mean girls-blick, som försöker se tuffa (arga och förtroendeingivande) ut. Minns inte när jag läste eller hörde något om rättvisa eller uppriktiga och spännande visioner inför framtiden sist. Större delen av Sverige kokar av frustration, framförallt gamla sossar, som tror på ett fungerade välfärdssamhälle, för hela landet. De som vet att det kan fungera bättre, utan en massa utförsäkrade, fattigpensionärer, arbetslösa och hemlösa som får leva på kyrkans bistånd och välgörenhet. De som förstår att ett samhälle bygger på det gemensamma. Att jag har barn som tagits hand om av andra vuxna som har barn och föräldrar som andra hjälper och tar hand om, och att någon av dem kanske kommer att skjutsa din mormor till en fest i Knivsta, eller laga någon farfars höft och sanda gatan i vinter. Att vi hör ihop i en enda lång kedja, vare sig vi vill det eller inte. Och det är viktigt att vi förstår det. Att någon asfalterar en del av E4:an, någon annan odlar växter, en tredje ligger på hospice, och ytterligare någon filur spelar fotboll och kör bussen varje morgon från Hägersten. Skulle kunna fortsätta hur länge som helst. 

🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹 Så om jag jobbat med pr för sossarna, vad hade jag hittat på då? Kanske hade jag ringt fotografen Nils Petter Löfstedt, i dagarna aktuell på Fotografiska (det finns en otrolig mängd underbara fotografer som skildrar och undersöker vårt lilla land) och frågat efter foton och sen så hade jag ramat in dessa med röda maffiga sosserosor och skrivit: Detta tror vi på. Vi ser er! Nu kör vi! och affischerat hela stan med en kärleksförklaring till gemene man. Det är det enda svenska politiker ska hålla på med. Inte kasta ut unga människor från landet, jobba med proryska trollkonton, vara rasist, sko sig privat eller helt ignorera klimatförändringarna och slänga arbetslösa under bussen 🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹men så är jag inte expert heller, men jag vet att de allra flesta vill ha det lite bra och göra rätt för sig - och kanske bli sedda någon enstaka gång. 

Med detta sagt så skrev Joel Halldorf så här i Expressen precis:

”För vad är liberalism utan öppenhet och tolerans, konservatism utan respekt för institutioner och kristdemokrati utan omsorg om den lilla, utsatta människan? 

Den som vill ha tillbaka dessa partier i den form de en gång hade, bör inte rösta på dem i årets val. Alliansen med Sverigedemokraterna har förvandlat dem till oigenkännlighet – och om det blir fyra år till i samma sällskap, vad finns då kvar? 

När värderingar eroderar fungerar ideologierna inte längre som roder. Det är därför politikerna inte klarar av att hålla kursen. Och när de visar sig oförmögna att dra en linje och stå fast vid den, måste väljarna göra det åt dem. 

Årets val handlar om detta: politikens grundläggande värderingar – och väljarnas röda linjer.”

Fred och kärlek,

/Döden döden döden 

Un petit peu

 Hopp om framtiden.

❤️ (texten här)

Några frågor i valtider

 

Om svenska värderingar 

Yayoi Kusama

Nu har jag skrivit pyttepyttelite om:

1) Miljön (i Norrland och Malmös bajsvatten)

2) Skola och diagnoser

3) Vård (spartips bland annat) 

4) Bostadspolitiken (gör om, gör rätt)

Några av de viktigaste valfrågorna, om du frågar mig - och en majoritet av det svenska folket. Men jag har som en vanlig, människa och filur lite koll och är inte någon expert, men det är inte Åkesson heller. Kanske är det ovanligt illa formulerat, men jag är jättetrött i huvudet och brottas med språket förskräckligt, och det digitala, men jag bidrar i alla fall med något.  

Någonstans hoppas jag att fantastiska Dollys frånfälle påminner oss om vad som betyder något och kanske frigör oss lite från alla dumheter som vi vaggats in i som det nya normala. Jag vill bara att det nya normala ska bli onormalt igen.  "När upphörde humanism att höra till de svenska värderingarna?" Frågar dig Martina Montelius i Expressen i en alldeles rasande lysande text...

Tack Ann Heberlein som skriver klokt om Hur synd är det om svenska barnfamiljer? och alarm om reella konsekvenser kring A-kassans försämringar beskriver Jesper Lacour Lindholm mycket tydligt på Facebook, detta borde politikerna prata mer om. 

Tack för ordet. Eder,

/Döden döden döden 

ADHD-sommar

Not so easy peasy 

Alla som vet vet hur det är att leva i en familj med diagnoser. Alla som lever i det vet hur fullständigt renons omvärlden är på hur komplext, svårt och fullständigt dränerande det faktiskt är. Empati är inte något som vältras över dem som lever i det. Tvärtom. Få är så föraktade som ”misslyckade” föräldrar (föräldraskap) och stirriga eller annorlunda barn. Så det kan kännas något övermäktigt för så kallade npf-familjer att läsa spaltmeter efter spaltmeter raljanta texter som förringar och förlöjligar och förenklar svårigheter och de livskonsekvenser dessa diagnoser ger eller kan ge. Detta har pågått länge men ökat i samband med Carina Bergfeldts serie Alla mina bokstäver på SVT Play. Samtidigt som en diagnos kan bli en enkel förklaring, eller bortförklaring, till ett kasst beteende, vilket inte heller är okej. Överdiagnostiseringarna får psykiatrin stå för, men visst lutar det åt att allt färre orkar med dagens samhällstakt i längden, oavsett diagnos eller inte. Alla har vi våra egenheter, sårbarheter och svårigheter. 

Det finns föräldrar som tvingar sina gråtande barn till skolan och efter år av väntan på utredningar på BUP ändå måste åka tvärs över landet för en köpeutrening för att resurser och personal saknas i den egna regionen. Det kräver ekonomi, eftersom föräldrarna måste ha råd att lägga ut för utgifter som resor och boende med mera även om regionen betalar i efterhand. Det är alltså ekonomiskt segregerat redan från start. Sedan ska föräldrarna fatta beslut kring medicinering… med hjälp av en klinik som oftast är inkörd på ett preparat. Det är således en fyrkantig värld som möter en fladdrig själ och slutkörda föräldrar och utredningen är köpt från ett företag som inte har något uppföljande ansvar heller, och BUP sitter alltid tysta i båten. Samtidigt som skolan vägrar erkänna diagnoser, trots att de åligger dem (den omöjliga!) uppgiften att anpassa miljön, då alla barn har rätt att gå i skolan och lära sig en massa saker, trots att det saknas resurser och kunskap kring neuropsykiatriska diagnoser och varje barn är unikt. Här ställs föräldrarna inför faktum: utan anpassningar, snälla pedagoger och rimliga storlekar på klasserna (som inte är stökiga) krävs medicin för att barnet ska orka och klara skolan, hjälpligt. Inte nog med att npf-barnen lider i skolmiljön finns alltid risk för ett socialt utanförskap på det. Här skapar vi tillsammans en grogrund för hemmasittande barn och ungdomar och en exceptionell stress för hela familjen. Vi får inte heller glömma skolplikten. Här krävs alltså rika, friska, starka föräldrar med stort kontaktnät som helst ska kunna jobba hemifrån för att barnen överhuvudtaget ska klara sig någotsånär. Eller att någon ser dem, i skolan eller via något intresse, charm eller begåvning (maskrosbarnen, ni vet). 

… Adhd framstår som en diagnos helt frikopplad från samhället – ett hjärntillstånd. Något som kan avhjälpas med en tablett som reglerar nivåerna av noradrenalin och dopamin. Men adhd går inte att förstå utan att tala om den underbemannade psykiatrin, tempoökningen i arbetslivet, marknadsskolan, BUP:s förfall och så vidare. Adhd finns inte – och detta är viktigt – som ett välavgränsat tillstånd, ett dysfunktionellt samhälle är alltid invävt i diagnosen…. (Rasmus Landström, Aftonbladet)

Problemet är att vi alla sitter i samma båt (ursäkta alla båten-referenser, men precis sett lysande Svärtan på SVT och längtar till sjöss) och vi är alla länkade till varandra i ett samhälle som inte lyssnar på vad barn och unga, föräldrar och lärare (lärare är nämligen också föräldrar) behöver. Det är problematiskt. Jag misstänker att under lugna och trevliga hem- och skolaförhållanden ökar chanserna till bättre resultat för alla. Precis som Roland Paulsen beskrev det i intervjun i ETC häromdagen:

”– Något som definitivt avbegåvar oss är fattigdom, säger han.

Det finns flera experimentstudier på ämnet, just om hur ”bruset” från fattigdom kapar koncentrationen och drar ner resultat i IQ-tester.

– Om ekonomiskt utsatta före provet får frågan ”Vad skulle du göra om du fick en faktura från bilmekanikern på 30 000 kronor?”. Då sjunker deras IQ-resultat med 14 punkter, ungefär lika mycket som om man låter bli att sova under ett dygn, berättar Paulsen.” 

och:  

”Att han själv gick från ”svag i skolan” till toppstudent var inget bevis på en ”dold intelligens”, utan familjens förbättrade ekonomiska situation, andra lärare och en ny möjlighet att lära.

Kanske är det också därför han värjer sig mot berättelsen om den ensamma individen som ”lyckas”. Istället ifrågasätter han hela idén om att utveckling är något som vi åstadkommer ensamma.

– Det som individuella IQ-test missar är att intelligensen uppstår mellan oss. Intelligens växer i interaktionen och upprätthålls av gemensamma intentioner, säger han.”

 

/Döden döden döden  

Tillägg från forsknings- och  psykiatrihållet i SvD:

"Ju längre ut på spektret någon ligger desto större är risken att personen får svårt att fungera i komplexa sammanhang. Här finns naturligtvis inte någon skarp gräns mellan friskt och sjukt. Även en person som ligger så långt ut att 95 procent av befolkningen presterar bättre kan fungera väl, om miljön präglas av hög struktur, överblickbarhet, och förutsägbarhet. I en bra skola, med små klasser, tydlighet i undervisningen, och regelbundna läxor är risken mindre för att personens kapacitet blir otillräcklig. I ett kaotiskt klassrum, där eleven själv behöver förstå vad som ska göras, planera arbetet och fullfölja det kan samma person däremot knuffas ut i en funktionssvikt. Strukturell stabilitet har samma betydelse för ett inkluderande arbetsliv."

Markus Heilig
professor, Linköpings Universitet, ledamot av Kungl. Vetenskaps­akademien
Paul Lichtenstein
professor, Karolinska Institutet
Mikael Landén 
professor, Göteborgs Universitet
Martin Ingvar 
professor emeritus, Karolinska Institutet

Tack ❣️

❤️🩷🧡💛💚💙🩵💜🤎💚🩶🤍❤️🩷💛🧡💙🩵

Att ha makt över liv och död

Hur skriver man en story om prevention, om det som inte inträffar?

(Fanny Nilsson, 27/8-26, DN) 

LUCIAN FREUD 

(På Louisiana till och med 27 september 2026)

Ja, hur skriver man om förebyggande arbete, när det bara är utfallen (döden) som kan räknas? 

Hanne Kjöller har alltid varit lite av en trigger för mig. Ofta är hon inne på viktiga ämnen och vi delar vissa åsikter, men vi landar nästan alltid i diametralt olika slutsatser. Det är stimulerande och piggar upp min trötta hjärna. När det gäller en av mina (tusen) hjärtefrågor: sjukvården, så beskriver hon i i SvD att sjukvård inte är för alla, dvs bor du i glesbygd är det längre till sjukvård. Punkt. Helt rätt, men måste det vara så, alltid, överallt och hela tiden och ännu mer nu än förr? 

När det gäller läkarna som går ner i deltid för att slippa betala mer skatt så blir jag mest sorgsen eftersom payback inte diskuteras. Begriper om arbetsmiljön är hemsk, men varför så främmande att ge tillbaka till det samhälle som varit med och bekostat din dyra utbildning, eller tänker jag fel nu? Sedan vet jag att läkare under sin AT och ST tjänar på tok för lite. Verkligen. Men att sluta jobba för att slippa betala skatt känns i sammanhanget bara genomsorgligt, men så lever vi i en värld som idag fullt ut accepterar ojämlikhet, barnfattigdom, öppen rasism och ignorerar klimatkrisen med mera. 

Det jag däremot sett i läkarkåren är en entreprenöriell anda och ett moraliskt och etiskt svajande utav sällan skådat slag, som läkaren som och ena sidan ska ta hand om en skadad patient och samtidigt är ekonomiskt beroende av patientens försäkringsbolag i sin privata sidoverksamheter till exempel. Jobba heltid på flera kliniker och hinna skriva böcker samtidigt är minst sagt imponerande. Och alla dessa skrupellösa nättjänster och bolag som dränerar sjukvården på medel. 

Nej, det är inte fel att tjäna sig en hacka på sin utbildning, men det är inte särskilt synd om läkare som vill jobba så lite som möjligt för att tjäna så mycket som möjligt, heller. 

Jag känner läkare, många trevliga, kloka, hårt arbetande och engagerade människor, så på så vis är texten extra svår. Har självklart också träffat på många seriösa och vänliga läkare i vården: Tack! Det är precis som med ”inte alla män”…  

Sjukvårdspersonal har räddat livet på mig. Andra behandlat mig som en sopa. Det är givetvis högst individuellt, men jag kan inte låta bli att nämna detta: Ryktet gör gällande att det på 90-talet gjordes en undersökning på Lunds universitetssjukhus på den Medicinska fakulteten, som slog fast några så problematiska och graverande resultat att man inte kunde publicera den. Bland annat så ville alarmerande få bli opererade av kollegor men allra värst var kanske att en skrämmande stor andel svarade att de ville bli läkare, inte för det väntade som att bota, bra betyg, av tradition, för status, lön eller medicinsk intresse utan för ”att ha makt över liv och död” (och den där föreläsaren på läkarlinjen i ämnet empati, som var allt annat än uppåt, efter sina mötet med våra blivande doktorer, inte att förglömma)… 

(Gör mig till en fluga på väggen i klassrummet under kursen i empati, om sådan nu finnes, men snälla låt mig slippa framtidens läkarstudenters samtal på Pågatågen framöver. De gav mig skrämselhicka rent ut sagt. Ignorance is bliss, ibland… Jag tänker också på det eventuella lidande och stress de läkare som inte har empatistörningar måste befinna sig i, i en sådan miljö. Jag både vill och inte vill veta.) 

Personligen landar jag i en övertygelse om att, precis som Hanne, annan forskning och Fanny Nilsson med flera att en fast läkarkontakt och färre listade hos densamme är grundläggande för läkares möjlighet att göra ett bra jobb, för patientsäkerhetens och för den ömsesidiga tillitens skull, men min uppfattning är att vi skulle tjäna ännu fler skattekronor om läkare dessutom började lyssna, på riktigt, på sina patienter också. 

Jag vet inte hur många gånger patienter inte blivit lyssnade på, gaslightade, med år av lidande i onödan som resultat, för att de blivit avfärdade gång på gång. Framförallt kvinnor. Och hur förnedrande det är som patient att bli avfärdad som dum i huvudet eller vårdsökande, i värsta fall kanske till och med bli kallad hypokondrisk, alternativt SVBK, sveda-, värk- och brännkärring, för att sedan mötas av ”medicin är inte en exakt vetenskap” när cancern eller livshotande hälsotillstånd är ett faktum. Oops, little did we know, again. Det kostar på (samhälls)kroppen och tryggheten. 

Hos en av Capios vårdenheter som jag var listad på sa triaget, den sjuksköterska som sitter i mottaget eller telefonen och beslutar om du ska få en läkartid eller inte: Ta en Alvedon och blir det inte bättre, åk till akuten, oavsett vad det gällde. En lika intressant som sorglig iakttagelse är att om jag och min före detta make kom med exakt samma symptom så fick han en diger läkarundersökning och lång radda tester, medan exakt samma hälsotillstånd beskrevs som utmattning, stress eller oro hos mig. 

Men, observera, så lyckliga vi blir av att möta vänliga och professionella läkare och sjukvårdspersonal, när det händer. Glöm inte det kära ni. We love you! Ni gör skillnad och ger hopp. Bara en liten sak som rak och tydlig kommunikation räcker mer än väl för att värma mitt hjärta alldeles särskilt mycket. 

Måste även passa på att ta upp det där med Kloka kliniska val. Jag vet inte om jag håller med Dagens Nyheters ledare som gått på kampanjen. Snarare ser jag ett problem med vilka som får vård och att läkares förutfattade meningar inte är densamma som patienternas verkliga sjukvårdsbehov; att många läkare bedömer utifrån andra faktorer, egna bias, än de medicinska. Snarare tror jag att en hel del problem med ”slöseriet” i sjukvården kan bero på vilka som nyttjar sjukvårdsapparaten mest och bäst, bland annat de med sjukvårdsförsäkringar ”Jämfört med liknande personer utan försäkring får de försäkrade snabbare tillgång till specialistvård och i vissa fall tidigare diagnoser – bland annat vid cancer.”

Min enda rekommendation är alltså, detta är helt gratis och kräver inga dyra tester (!), till sjukvården är att börja lyssna på vad patienter säger, ta en seriös anamnes, ställ några relevanta frågor och sluta bedöma människor utifrån hur ni bedömer det som sägs utifrån ytliga fördomsfulla parametrar (kön, ålder, socialgrupp, utseende och så vidare). Klirr i kassan direkt! Men det är svårt att leda till bevis: 

Inom medicinsk forskning är dödlighet det ”hårdaste” utfallet. Men relationskontinuitet ger så mycket mer: man söker mindre vård, genomgår färre meningslösa tester, och – det här är oerhört viktigt – man känner sig tryggare. Relationen och förtroendet, fundamentet i sjukvård, är även svaret på vaccinskepsism, alternativmedicin och ökad medicinsk komplexitet. Mer primärvård i stället för sekundärvård (sjukhusvård) är dessutom billigare.

Det borde ju vara en politikers dröm, eller hur? Lägre dödlighet, nöjdare och tryggare befolkning, och dessutom billigare! Men i stället för riktig primärvård hittar man på nödlösningar för att ”avlasta” vårdcentralerna: 1177, närakuter, oseriösa appläkare och farliga chattbotar. Detta existerar inte i nämnda länder med fungerande primärvård. 

(Fanny Nilsson, DN)

För hur skriver man en story om prevention, om det som inte inträffar? 

Eder,

Döden döden döden 

Glädjebeskedet:

”Inget mer bajsvatten i kanalen”

(Gammal text jag sket i, men så läste jag nu zombielaxarna i Torneälven och slänger ut rader från i början av maj… efter en ovanligt varm sommar.)

Nu, när livet spritter i varje gren och knopp och solen börja värma och kanske, kanske, finns det ändå ett litet hopp. Då, mitt i centrala stan, i kanalen, med stadens godkännande klockan 19, en vanlig tisdagskväll i maj, tada: valde staden att släppa bajset fritt! Det kändes sådär. 

Längs kanalen lever svanar, gäss, änder, hägrar med sina ungar och gässlingar med råttor, kaniner, småkryp och ett gäng arter och växter jag inte kan namnen på. I kanalen som rinner ut i havet finns det fisk. Där tar människor i stan sitt stärkande morgondopp. Råttorna leker och lever fritt, mitt på blanka dan röjer de runt bland lekande barn. Synnerligen klokt ur ett smitt- och hälsoperspektiv med extra mycket bajs i kanalen då, tänker jag. 

Hade det inte varit bättre att hämta upp det ofiltrerade avloppsvatten med tankbilar till närmsta reningsverk istället? Oavsett kostnad. Nu när syrénen blommar och gräset är som grönast.  Men vad vet väl jag. 

Numer sker bad i havet ”på egen risk”. Ja, släpp bajset fritt, det är vår! 

Ska snart ta tag i Hanne Köllers text om samerna och rennäringen, det har varit en följetong, minst sagt. Jag har tyckt att det låter förskräckligt. Sen läser jag om LKAB och gruvnäringens eviga oförmåga och ovilja att respektera miljön, men vad är väl lite uran i vattnet och dieselskimrande utsläpp om staten vill gå in och sälja ut, och gräva bort. När det finns snabba cash i Norrland. När uranet och eller oljan rinner ut i friska, viktiga vattendrag och gammal skog skövlas så vill Ebba Busch gräva ännu mer. Känns så himla tryggt när kommuner, företag och myndigheter tittar bort. 

Vad naturen behöver och Sveriges befolkning vill tycks helt irrelevant. Hade tänkte knorra ihop texten med bajs- och oljeutsläppen i centrala Malmö och stinkande vindar från Norra hamnens oljeindustrier tillsamman med alla skryt- och nybyggen och projekt med fantastisk havsutsikt, men kanske en annan gång, om den orken återfinns. 

Jag kan väl lite trött konstatera nu i augusti att det känns sådär.

❤️

/Döden döden döden 

William Wordsworth

Ode Composed On A May Morning

While from the purpling east departs
The star that led the dawn,
Blithe Flora from her couch upstarts,
For May is on the lawn.
A quickening hope, a freshening glee,
Foreran the expected Power,
Whose first-drawn breath, from bush and tree,
Shakes off that pearly shower.

All Nature welcomes Her whose sway
Tempers the year’s extremes;
Who scattereth lustres o’er noon-day,
Like morning’s dewy gleams;
While mellow warble, sprightly trill,
The tremulous heart excite;
And hums the balmy air to still
The balance of delight.

Time was, blest Power! when youth and maids
At peep of dawn would rise,
And wander forth, in forest glades
Thy birth to solemnize.
Though mute the song, to grace the rite
Untouched the hawthorn bough,
Thy Spirit triumphs o’er the slight;
Man changes, but not Thou!

Thy feathered Lieges bill and wings
In love’s disport employ;
Warmed by thy influence, creeping things
Awake to silent joy:
Queen art thou still for each gay plant
Where the slim wild deer roves;
And served in depths where fishes haunt
Their own mysterious groves.

Cloud-piercing peak, and trackless heath,
Instinctive homage pay;
Nor wants the dim-lit cave a wreath
To honor thee, sweet May!
Where cities fanned by thy brisk airs
Behold a smokeless sky,
Their puniest flower-pot-nursling dares
To open a bright eye.

And if, on this thy natal morn,
The pole, from which thy name
Hath not departed, stands forlorn
Of song and dance and game;
Still from the village-green a vow
Aspires to thee addrest,
Wherever peace is on the brow,
Or love within the breast.

Yes! where Love nestles thou canst teach
The soul to love the more;
Hearts also shall thy lessons reach
That never loved before.
Stript is the haughty one of pride,
The bashful freed from fear,
While rising, like the ocean-tide,
In flow the joyous year.

Hush, feeble lyre! weak words refuse
The service to prolong!
To yon exulting thrush the Muse
Entrusts the imperfect song;
His voice shall chant, in accents clear,
Throughout the live-long day,
Till the first silver star appear,
The sovereignty of May.

Fiskarna (i havet)

Det är härligt med rusket och kylan. Det väcker sommarminnen. Nostalgi. Det blåser, regnar, rister till i väggar och fönster.  Som somrarna var förr. Det är inte längre jättevarmt. Kanske blåser fönstret in…

Att sitta ute på en träveranda och frysa och äta fisk och nykokt färskpotatis med dill. Dessa irriterande fiskben, skal och fjäll och skinn. Lax, sik, räkor, torsk. Sufflé och pulverfromage. Mest vuxendricka i läskbacken, Grape tonic och Vichyvatten, istället för Sockerdricka, Pommac eller Päronsoda. Läsk det fick vi aldrig hemma. Farmors suketter och Dextrosol, inte jättegott, men svårt att låta bli. Som mormors Vicks inhalator, känna brännet i näsan, spännande ändå. Konserver, burkar, saft och sylt, marmelad och gelé,  färdigkokt potatis och Bullens pilsnerkorv på vägghyllan i matkällartrappen. Där var det kallt och fanns spindlar. Det var inget vidare för mig. På verandan kunde du blicka mot det kyliga havet, vid horisont låg en ö. Som ingen vuxen ville ro över till. På verandan myggen, på husväggen hängde fiskenäten som aldrig gav något men som skulle rensas på tång. Gång på gång. Kanske en simpa, sådan fuling, så fisken kom från fiskarn’ och räkorna från Konsum och smultronen från någon skogspromenad. Med mjölk. Eller grädde. Men först träs på strå. Tallskog, blandskog, älgar, tjuvar, kaffe, måsars skrik och myggmos på väggarna och Fantomen och Agent X9 och pottan under någon säng. Senare Veckorevyn och Aftonbladet. Bilen som susade förbi löpsedlarna från stora vid världen. Kanske var något rockband på turné. I vindsförrådet gamla Playboys från innan farmors tid. Och veden brann och skinnstolen var nött och jag längtade in till stan, nu längtar jag tillbaka till något som inte längre finns kvar. Myggen. Dasset. Det kyliga havet och högarna av tång. Halkiga stenar. Minns just ingen solnedgång. Jag längtade till Furuvik eller Mallorca hade varit väldigt flott. Gröna Lund, snälla nån, sådan lyx. Hade vi lyckan med oss en tur in till Gävle och känna på lite civilisation. Någon gång stylade jag lillebror med klänning och smink, det uppskattades inte av alla. Så nä, en satt mest och dinglade med benen på utedasset och fäktade mot mygg och gick långpromenader mot klipphällar medan botanikern föreläste och jag tänkte på annat, kanske på troll. Farmors Svensk damtidning. Korsord. Inte minns jag nått, mer än att visst doftar en myr något alldeles fantastiskt gott. Och det fanns bär och svamp och crocket och yatzy och jag undrar hur det skulle kännas att åka ut dit nu. Rensa strömming. Diska utomhus. Och kanske frysa lite, samtidigt som veden knastrar och knäpper och det luktar gammalt hus och vattnet bara finns i dunk. Den ruggiga vackra svenska sommaren. 

Sticker ut näsan genom fönstergluggen, det doftar alla mina svenska somrar. Gräs, blommor, jord, fukt, den söta lukten av träd och sommarkväll. Regnjacksskavet och klistriga kläder, lite svett och lite regn. Regnet mot rutan knackar på. Så tyst, sen blåser det på. Vinden väljer själv. Trädkronorna flaxar, dansar vilt och löven är stora och så klara de kan bli för i år. I morgon kommer det att ligga brutna grenar och nerblåsa badlakan på gården, något enstaka parasoll och blommor som ruskats av. Ja, det doftar barndom. Myggbett. Frustration. Kallt och skönt. Och grönt. Jag tänker på svanarna. Var gömmer fåglarna sig när det blåser så här hårt. 

Nu ska jag läsa min bok (och detta var bara ett simpelt hej). 

Svt, Uppdrag granskning om Fisket.

Eder,

Döden döden döden 

Mental urladdning

 

 

Koreografi: franska kollektivet (LA)HORDE

Koreografi: Damien JALET

Läget?

Hemma på min gata i stan 

Fiskespö och extra rosa himmel. Kille i rullstol vid gamla hamninloppet, nu Dockan

(där läkare gärna bor, har jag läst någonstans).

Eftersom jag varken är berömd, något auktoritet på området eller klarar av att skriva kort och snärtigt (läs aitexten längst ner om du inte orkar med mina ord) så vet jag inte vad jag ska göra med texten. Skrev den från början, tänkt som en insändare eller inlägg detta sköra valår. För att ställa frågan till vår Kommunstyrelse. Hur vansinnigt långt det fått gå utan att någon politiker gjort något bra för svenska hyresgäster, så jag måste försöka i alla fall. Det börjar bli skarpt läge.

Jag är och har varit medlem av och till i Hyresgästföreningen sedan många år, men varit lite kritisk till Malmömodellen. Den får Hyresgästföreningen ta ansvar för, men intentionen var säkert bara god. Jag är övertygad om att ju fler vi är, desto bättre och starkare. Jag har däremot (tyvärr) aldrig någonsin varit en föreningsmänniska, och är nog inte heller lämpad åt det hållet, men jag har tröttnat på att vi tycks ha gett upp våra inre kompass kring vad som är rätt och riktigt och tappat tron på det gemensamma så totalt. Många knyter näven i fickan och har väldigt svårt att få vardagen att gå runt. Hyresgästföreningens håller i gratis utbildningar och kurser och rekommenderas varmt för dem som vill engagera sig. Jag vill också veta mer och förstå hur våra kära politiker motiverar och fattar sina beslut. 

(Igår handlade jag på både ICA och Lidl, jag kan deras priser och kampanjer utan och innan, och kan kortfattat säga att ICA Malmborgs cashar på ytterligare vinster nu. Det var precis som vanligt där. Vassego ICA från Svantesson, tjingeling!) 

Nå, texten jag ville skriva skulle handla om hyresnivåerna (utgår från Malmö) idag. Måste ta en klunk kaffe så att jag klarnar till lite. Borde väl använt mig av ChatGPT, men bjussar på egen text ändå, så här: 

Vi måste börja prata om hyresrättens roll någon gång. Vad som hänt är fullständigt förödande för oss hyresgäster. Vi svettas varje år vid de årliga hyresförhandlingarna och aldrig kommer någon ”återbäring”. Det blir bara värre och värre och sämre och sämre, trots Hyresgästföreningens idoga arbete. 

Vi hyresgäster behöver få tydliga svar från regerings- och riksdagspartierna, men även från de styrande i Malmö i och med valet. Vad säger kommunen? Oppositionen? Partierna? Allmännyttan, MKB - de som sätter taktpinnen för övriga fastighetsägare? Ja, vad säger ni kära politiker? Såg någon av er Fredrik Gerttens film Push, och om så, tog ni överhuvudtaget in budskapet? Läser ni om hur viktigt det är med levande städer, där människor kan bo, vara och verka; studera, starta företag, arbeta, låta barnen växa upp, njuta av närhet till kultur men även ha råd att använda sig av stadens utbud? För nu finns det snart inga anständiga hyror kvar i Malmö. 

Enbart gamla lägenheter och lägenhetskontrakt, några privata fastighetsägare eller bostäder i så kallade utsatta områden kan ha acceptabla hyresnivåer. De få billiga bostäder som finns kvar går inte att flytta ifrån till större/mindre (tills dess att det ska ske stambyte och fastighetsägaren väljer att helkakla och hyran höjs, igen, och du blev av med ytterligare förvaring och plötsligt inte har råd med gröten längre och paniken är ett faktum). Jag tänker inte gå in i detalj kring hur dåligt systemet hängt med, men det är alarmerande. På riktigt. 

Vi hyresgäster bara betalar och betalar och betalar och den frihet och bekvämlighet som många en gång valt (eller behövt av andra skäl), med vetskapen att vi aldrig kommer att bli miljonärer på vårt boende, känns alltmer avlägsen. Vari ligger friheten när du inte har råd med mat eller något sparande när hyresnivåerna ser ut som de gör? Jag vill inte skämmas över att bo i hyresrätt, men det har blivit en boendeform som idiotförklaras gång på gång. Faktum är att det blivit ekonomiskt ohållbart att bo i hyresrätt för de flesta, och det är en tragedi för fler än mig. Det drabbar staden. Tillväxten. Tilltron till den gemensamma staden: Malmö. Våra barns framtid. 

Två inkomster och fläckfri ekonomi krävs för att hyra 3-5 rum och kök, i centrala Malmö (13.500-30.000). 2-3 rum och kök ligger oftast på omkring minst 10.000 -15.000 + kr, om det inte är nyproduktion . Gissa hur många sökanden det är på de med lägst hyror… Vart ensamstående, pensionärer, sjuka, unga, studerande, singlar, låginkomsttagare med eller utan barn, eller de utsatta för våld med flera, ska ta vägen, det tar kommunen och allmännyttan inte ansvar för. Eller dem med helt normala inkomster som inte vill lägga långt över 50 % av sin inkomst på sin hyra, pengar vi aldrig mer ser röken av. Större lägenheter till familjer finns knappt att få tag på alls och framförallt inte till en skälig kostnad. Vi hyresgäster har inte ens möjlighet att spara till en kolonistuga eller välja bra hållbara material vid renoveringar. Istället vräks barnfamiljer och Sverige utmärker sig med allt fler fattigpensionärer. Vill vi verkligen ha det så här? Gällande bostadstillägget för pensionärer anses en bostadskostnad upp till 7 500 max som skälig och är det man beräknar tillägget på (Försäkringskassan). Ensamstående (utan barn) över 29 år har inte heller rätt till bostadsbidrag. Bara så att ni vet. 

En av de parametrar som påverkar våra hyror, Bruksvärdet, är ”läget” (utöver standard, balkong, hiss, spisfläkt och handduksvärmare och så vidare). Läget måste bort om vi ska ha en vettig hyrespolitik i Malmö (läget finns redan i bruksvärdessystemet med adderas på det även in i Malmömodellen!) samt onödiga renoveringar, - eller några centrala museer och gemensamma byggnader kvar i våra städer, för den delen. Bruksvärdesprincipen tillsammans med Malmömodellens zoner har gemensamt skapat marknadshyror, utan att vi erkänt denna kollaps. 

I centrala Malmö, där vi bor, lever konstnärer, läkare, missbrukare, förskolepedagoger, företagare och entreprenörer, myndighetspersoner, kriminella, arbetslösa, ekonomer, pensionärer, låg- och högutbildade och så vidare, sida vid sida med restauranger och affärer, dagis och skolor, sjukhus, parker och en mängd företag. Det är mångfald på riktigt och något jag som Malmöbo är mycket stolt över. Inte alltid roligt eller lätt, men så en stad bör få vara. Levande. Men området lever en tynande tillvaro idag. 

Sp nu får nog kommunstyrelsen erkänna att de anser att bara höginkomsttagare har rätt att välja områden och bostäder nära skolor, parker, hav eller vänner i Malmö och resten slängas framför bussen. Stå för er politik eller gör något! Nu. 

I vårat hus kunde tidigare ensamstående föräldrar och pensionärer bo, så är det inte längre. Det är svårt för många med normalinkomst att få ihop omkring närmare 15.000-20.000 kr/mån. Finns det inget tak på hur dyrt det tillåts bli, i ett illa förvaltat hus, som betalat sina kostnader för längesen? 

Frågan är om Boplats Syd ens är motiverat längre? Du kommer aldrig att få någon drömlägenhet om du inte vill lägga 15000-25000 kr månad oavsett hur länge du stått i bostadskön. Observera, hyrorna är inte särskilt låga i säg Eslöv, Bjuv eller Trelleborg heller. Det finns ju centrala, attraktiva lägen överallt… Allt beror på vilken stol du står på. 

Utöver detta, om ni vill tvinga människor bort från stan, politiker i Region Skåne, se åtminstone till att kollektivtrafiken fungerar och inte ruinerar oss i så fall. 

Det är erat ansvar, politiker (S, L och M) att stå även på vår sida. Vi är många (majoriteten?) som hyr och tror på hyresrätten. Vi som hyr av MKB har till exempel varit med och betalat över en miljard* för fina Malmö Live, Stadsteatern och annat tjusigt, men era hyresgäster har knappast råd att besöka dess fantastiska platser med dagens hyresnivåer. Marknadshyror (”trygghetshyror”) gynnar inte några hyresgäster. 

Nu har vi haft dessa modeller, lightversioner av marknadshyror, och det blev inte så himla bra för någon, utom fastighetsägarna, misstänker jag. 

Gör om, gör rätt, gör bättre, det gynnar alla! 

Vänligen, 

/Döden döden döden (Som har bott i villa i rik kranskommun och vet av personlig erfarenhet hur gynnsamt det är att äga, för de allra flesta i alla fall. Om du, som är hyresgäst och aldrig ägt undrar över hur det kommer sig att vännerna har råd att åka skidor, på solsemestrar under högsäsong, city getaways och samtidigt har stugor på landet, en, två bilar i garaget och kan renovera huset så kan jag berätta att det inte beror på att de är bättre än dig, utan på svensk politik. Jag unnar alla detta, men se för katten till att rösta så att Sveriges hyresgäster har råd att leva, utan ständig ekonomisk stress. Dumförklara inte oss, utan svensk politik)

Snabbfakta, Subventioner till bostadssektorn (2024):

Ränteavdrag 50,6 miljarder 

Rotavdrag 12,4 miljarder (preliminär beräkning 2025 är 22 miljarder, varav 72 miljoner gick till renoveringar utomlands) 

Bostadsbidrag 4,4 miljarder 

Bostadstillägg till pensionärer 13,8 miljarder 

Investeringsstöd 3,7 miljarder 

Om jag tolkar SCB statistik från Hur vi bor (Hyresgästföreningens hemsida) rätt så är hyresrätten fortfarande Sveriges vanligaste boendeform och Malmös hyror högre än riksgenomsnittet, (men förmodligen ser det likadant ut i Stockholm, Göteborg och Uppsala också). Malmö är också en socioekonomisk belastad stad med hög arbetslöshet så undrar verkligen över kommunen och allmännyttans intentioner och ansvar här? Om vi sedan tittar lite snabbt på Förtroendevalda i MKB Fastighets AB på Malmö stads hemsida så lär det inte finnas många där som bor i hyresrätt, eller någon av dem som bor i MKBs fastigheter. Skämmes, som Tariq Taylor, skulle sagt. 

* De senaste åtta åren har Malmö stad plockat ut 1,7 miljarder kronor av de pengar som MKB:s hyresgäster har betalat in. Det motsvarar 65 000 kronor per hyreslägenhet.

❤️

Nedan, om ChatGPT, skrivit texten:

Hyresrätten i Malmö är på väg att bli en klassfråga

Hyresrätten har länge varit en grundpelare i den svenska bostadsmodellen. Ett tryggt och flexibelt boende – oavsett livssituation. Men i Malmö håller den på att förlora sin funktion.

I dag är det många hyresgäster som lever med en ständig oro inför de årliga hyresförhandlingarna. Resultatet är förutsägbart: höjningar. Aldrig lättnader. Aldrig en paus. Samtidigt ökar avståndet mellan vad människor tjänar och vad det kostar att bo.

Konsekvensen är tydlig. Det krävs i praktiken två inkomster och en stabil ekonomi för att efterfråga en större hyresrätt i Malmö. Även mindre lägenheter ligger ofta på nivåer som gör det svårt att få ekonomin att gå ihop. För ensamstående, pensionärer, studenter och låginkomsttagare är situationen i många fall redan ohållbar.

Men problemet stannar inte där.

När hyror drivs upp genom standardhöjande renoveringar och lägesfaktorer pressas människor bort från sina områden. Kvar blir en allt mer ensidig stad, där bara vissa har råd att bo centralt. Det riskerar att underminera det som gjort Malmö till en levande stad: blandningen av människor, yrken och livsvillkor.

Samtidigt subventioneras det ägda boendet i stor skala genom ränte- och rotavdrag, medan stöden till hyresgäster är betydligt mer begränsade. Det skapar en obalans som i längden påverkar hela bostadsmarknaden – och förstärker ojämlikheten.

Detta är inte en naturlag. Det är resultatet av politiska beslut.

Därför behövs tydliga svar från såväl regering och riksdag som från Malmö stads styrande och opposition. Hur ser ni på utvecklingen av hyresrätten? Vilket ansvar är ni beredda att ta för att säkerställa att vanliga människor har råd att bo kvar i staden?

Allmännyttan har här en särskilt viktig roll. Bolag som MKB sätter normer för hyresnivåer och påverkar hela marknaden. Med det följer ett ansvar – inte bara att bygga och förvalta, utan att bidra till en långsiktigt hållbar stad där fler har en plats.

Hyresrätten kan inte reduceras till en boendeform för dem som saknar alternativ. Den måste åter bli ett rimligt val även för människor med vanliga inkomster.

Annars riskerar vi en stad där allt färre har råd att leva – och där tilliten till det gemensamma gradvis urholkas.

Frågan är enkel: vill vi ha det så?

---

Vill du att jag vässar den ytterligare mot en specifik mottagare (t.ex. kommunstyrelsen i Malmö eller ett visst parti), eller gör den ännu mer polemisk?