Glädjebeskedet:

”Inget mer bajsvatten i kanalen”

(Gammal text jag sket i, men så läste jag nu zombielaxarna i Torneälven och slänger ut rader från i början av maj… efter en ovanligt varm sommar.)

Nu, när livet spritter i varje gren och knopp och solen börja värma och kanske, kanske finns det ändå lite hopp. Då, mitt i centrala stan, i kanalen, med stadens godkännande klockan 19, en vanlig tisdagskväll i maj, valde staden att släppa bajset fritt. Det kändes sådär. 

Längs kanalen lever svanar, gäss, änder, hägrar med sina ungar och gässlingar med råttor, kaniner, småkryp och ett gäng arter och växter jag inte kan namnen på. I kanalen som rinner ut i havet finns det fisk. Där tar människor i stan sitt stärkande morgondopp. Råttorna leker och lever fritt, mitt på blanka dan röjer de runt i stan bland lekande barn. 

Hade det inte varit bättre att hämta upp det ofiltrerade avloppsvatten med tankbilar till närmsta reningsverk istället? Oavsett kostnad. Nu när syrénen blommar och gräset är som grönast.  Men vad vet väl jag. 

Numer sker bad i havet ”på egen risk”. Ja, släpp bajset fritt, det är vår.

Ska snart ta tag i Hanne Köllers text om samerna och rennäringen, det har varit en följetong, minst sagt. Jag har tyckt att det låter förskräckligt. Sen läser jag om LKAB och gruvnäringens eviga oförmåga och ovilja att respektera miljön, men vad är väl lite utan i vattnet och dieselskimrande utsläpp om staten vill gå in och sälja ut, och gräva bort. När det finns snabba cash. När uranet och eller oljan rinner ut i friska, viktiga vattendrag och gammal skog skövlas så vill Ebba Busch gräva ännu mer. Känns himla tryggt när kommuner, företag och myndigheter tittar bort. 

Vad naturen behöver och Sveriges befolkning vill tycks helt irrelevant. Hade tänkte knorra ihop texten med bajs- och oljeutsläppen i centrala Malmö och stinkande giftiga vindar från Norra hamnens industrier tillsamman med alla nybyggen och projekt med fantastisk havsutsikt, men kanske en annan gång, om den orken återfinns. 

Jag kan väl lite trött konstatera nu i augusti att det känns sådär.

❤️

/Döden döden döden 

William Wordsworth

Ode Composed On A May Morning

While from the purpling east departs
The star that led the dawn,
Blithe Flora from her couch upstarts,
For May is on the lawn.
A quickening hope, a freshening glee,
Foreran the expected Power,
Whose first-drawn breath, from bush and tree,
Shakes off that pearly shower.

All Nature welcomes Her whose sway
Tempers the year’s extremes;
Who scattereth lustres o’er noon-day,
Like morning’s dewy gleams;
While mellow warble, sprightly trill,
The tremulous heart excite;
And hums the balmy air to still
The balance of delight.

Time was, blest Power! when youth and maids
At peep of dawn would rise,
And wander forth, in forest glades
Thy birth to solemnize.
Though mute the song, to grace the rite
Untouched the hawthorn bough,
Thy Spirit triumphs o’er the slight;
Man changes, but not Thou!

Thy feathered Lieges bill and wings
In love’s disport employ;
Warmed by thy influence, creeping things
Awake to silent joy:
Queen art thou still for each gay plant
Where the slim wild deer roves;
And served in depths where fishes haunt
Their own mysterious groves.

Cloud-piercing peak, and trackless heath,
Instinctive homage pay;
Nor wants the dim-lit cave a wreath
To honor thee, sweet May!
Where cities fanned by thy brisk airs
Behold a smokeless sky,
Their puniest flower-pot-nursling dares
To open a bright eye.

And if, on this thy natal morn,
The pole, from which thy name
Hath not departed, stands forlorn
Of song and dance and game;
Still from the village-green a vow
Aspires to thee addrest,
Wherever peace is on the brow,
Or love within the breast.

Yes! where Love nestles thou canst teach
The soul to love the more;
Hearts also shall thy lessons reach
That never loved before.
Stript is the haughty one of pride,
The bashful freed from fear,
While rising, like the ocean-tide,
In flow the joyous year.

Hush, feeble lyre! weak words refuse
The service to prolong!
To yon exulting thrush the Muse
Entrusts the imperfect song;
His voice shall chant, in accents clear,
Throughout the live-long day,
Till the first silver star appear,
The sovereignty of May.