söndag 25 februari 2018

Det finns säkert en tio opublicerade inlägg sedan sist och en insjö full innan dess. Det går trögt nu, väldigt trögt. Det blir inte bättre än så här. Väntar på den där vändningen, in spe.



Jag har inte gett upp om att någon gång lyckas formulera ojämlikheten i systemet för barn vars föräldrar är funktionsnedsatta, eller svaga. Beröringsskräcken i skola, vård och omsorg. Att de högpresterande höginkomsttagarföräldrarna faktiskt mest av allt bara roffar, men av kärlek till sina barn. Ja, det är så himla svårt det här. Lika orättvist som komplicerat. 

Jag har inte heller gett upp om att beskriva hjärntröttheten, men jag är ju på tok för trött för det... För svårt och för nära när man alltid är mitt i. 

Sedan älskar jag debaclet med könet i kroppen eller knoppen. Jag älskar att jag inte har en aning om vad jag tycker: jag vet alltför lite. Tolkade KEE som att hon diskuterade en språklig rättvisefråga och att många went bananas. Fine, där. Men att porta just henne att prata om prostitution på Rokskonferensen kändes ju bara sorgligt. Rätta mig om jag har fel!  Sedan fattar jag inte varför transkvinnor inte bara kallar sig kvinnor? Kanske blev jag påverkad av Mörkrummet (Susan Faludi)?
Kanske tycker jag att alla får välan vara som dom vill. Jag bryr mig inte så mycket men jag reagerar på all form av förtryck. Så så länge människor blir förföljda på grund av vad som helst som inte är normen så är det farligt. Sedan tror jag att det enda Kajsa Ekis Ekman vill värna är kvinnans rätt att kämpa för sin rätt, på ett rättvis sätt. Jag tycker däremot att det är friskt att inte hålla med och peta i analysen, frågeställningen, men att porta någon i ett samtal kring något annat begriper jag inte hur gärna jag än vill. Kanske tänker jag att (trans)kvinnorna ska slåss för och med kvinnor. Kanske gör alla redan det, utan att jag har en aning? Troligt är att vi alla är olika.  Jag är ändå obegripligt priviligierad som inte behöver bli hotad, hånad, ringaktad eller misshandlad på grund av mer än av mitt kön...

Sitter, stilla, med benen uppdragna. Tänker att katten ligger vid fotändan, men hon har ju hoppat i väg för längesen. Slentrianmässig hänsyn. Är det så med våra tankar också: att dom stelnar och fastnar för att vi inte ser oss omkring? 

Barnen sover. Barnen växer så de knakar. Lösa tänder, löss. Konstiga kläder och kloka tankar: arga  känslor och lördagsgodis! Hinner inte andas, men försöker i alla fall. Nya stora taggiga tänder. Fräknar, gråt, och skratt. Räknar siffror, kodar ord. Frågar, saknar tålamod. Mina bråkiga, begåvade, omtänksamma grisnosar (det heter trynen! ropar nån’).

Puss!
/Döden döden döden