lördag 13 juli 2019

Sista skolveckan

Åh, en gammal text.

Ut med gammalt mög.



Regnskurar och åska, däckar i min säng. Så fruktansvärt skönt att lägga sig att det är nästintill obeskrivligt. En slags känsla av upplösning och eufori. Så fruktansvärt avlastande och befriande. Försöker läsa. Några sidor åt gången. Däckar. 

Fåglarna kvittrar. Rosorna börjar blomma och det doftar lite skog i stan. 

Hjärtat pumpar. Darrar. Slår. 

Håller på att fullständigt gå sönder. Vill gråta, gråta, gråta, gråta, dö ett slag. Detta vidriga inferno av aktiviteter. Av missnöjda sockerhungriga barn. Av tvättstugan som inte torkar tvätten. Sju timmars tvättande och sorterande igår. Jag mår så illa av sorterande att jag vill kräkas. Kroppen alltså, inte jag. Jag vill ha ordning och strumporna i par. 

Men en pajad hjärna som min märks inte alltid de fysiska tillkortakommanden som att sätta salivet i halsen för att kroppen inte reflexmässigt orkar svälja, att vara rädd för att kissa på sig (Gud ske lov har det inte hänt) och för att glömma sin bankkod för många gånger så att du råkar spärra ditt kort, igen. Att få ångest av oförmågan till överblick, planering, eller att välja (varför måste alltid jag handla allt?). Som jag bett om hjälp. Så många gånger svaret blir: gå en kurs med en massa människor istället. Min hjärna klarar inte av en massa folk. Men jag gör det och går sönder ännu mer. Hjälpen uteblir. Jag varken knarkar eller slåss; jag är trött, virrig och svag. Men min röst blir så hög och arg. Det är hemskt för jag hör det inte själv. Tydligen vanligt förekommande vid min typ av hjärnskada, ett men, men folk reagerar ju inte så positivt på en när man har en arg eller hög och gäll röst. Man ska ha en snäll och mjuk röst, eller glad i alla fall, det finns sociala regler kring detta. Den sociala klumpigheten och oförmågan utsätts verkligen dessa sista skälvande skolveckorna. Ensamheten är monumental. 

Önskar ibland att mina barn var som barn är mest, men så är det ju inte. Dom är unika och otroliga, så mycket coolare, men fullständigt från vettet. Jag springer runt i mitt Pompeji och letar efter reda och strävar efter lugn, men snubblar på tandkrämstuber utan lock och fem miljoner pryttlar som hamnat ”lite fel”. Min man medicinerar väldigt tungt, går till jobbet några timmar, däckar sen,vi håller någon slags fejkat sken uppe. Folk köper det ibland, men undviker nog helst. Vi är bra på att låtsat allesammans. Jag älskar det. Let’s pretend lite mer, men säg inte att ni inte förstod eller visste. Jag önskar att jag hade ett jobb. Ett vanligt litet jobb. Ett jobb så att jag slapp blickarna: din lata glassajävel. Lite arbetskompisar och lunch då och då. Det hade varit alldeles underbart. Jag önskar ibland att jag satt i rullstol. Jag skulle hyllas ”hur fan orkar du, morsan?” Istället kommer jag att för alltid vara hon med arga rösten som inte vet vilken klass hennes barn går i men ändå faktiskt är där trots allt, den sämsta av alla kontrollerade föräldrar med mjuka röster och ett liv att leva. Hon som kanske kissar på sig, haltar, svamlar, som inte orkar svara eller reder ut det där med att hålla tråden, hålla blicken, självaste närvaron kvar. Hon som sen ligger och skakar i sängen. Får tröttfrossan i mörkret.

Igår tog jag ut barnen på en kvällspromenad, vi behöver ju röra på oss. Ena barnet klättrar ut på en bro, på utsidan, över kanalen och fastnar i någon slags metall. Det är alltid något sådant. Varje dag. Varje ögonblick, med hjärtat i halsgropen. Försöker att hålla rösten, själen, lugn och mjuk. Det går sådär. Jag är alltid rädd och jag alltid trött. Men i skolan går det bra ”mer än godkänt i alla ämnen” utom idrott då, bara godkänt där. Så jag är inte enbart rädd och trött utan även ofantligt stolt. Men den dåliga mamman. Men hur länge ska jag orka med att vara sämst (och ändå göra mest) med ett slags uppgivet jämnmod och bjuda på mig själv, det vet jag inte riktigt.

/Döden döden döden





söndag 30 juni 2019

De ständigt aktuella

frågorna vi måste ställa oss. 


Vad har lögnen för pris? Det är inte att vi misstar lögnerna för sanning. Det verkligt farliga är att om vi hör för många lögner förstår vi inte längre vad som faktiskt är sanning. Vad återstår, annat än att överge hoppet om sanning och istället låta oss nöja med berättelser? I dessa berättelser kan det kvitta vem hjälten är. Vi söker bara en syndabock....” så börjar Chernobyl på HBO.

Portrait of Lenin, Kindergarten, October 1997. From the book,  David McMillan: Growth and Decay -
Pripyat and the Chernobyl Exclusion Zone,  
published by Steidl Books © David McMillan, 2018


Varför är människan så obarmhärtigt (själv)destruktiv, en sådan älskare av olika former av självskadebeteenden? Den där kittlande längtan efter undergång. Spänningssökaren i oss. Varför vill barn bli kompisar med barn som inte vill leka med dem? Varför så kär i någon som inte är snäll? Varför vill inte alla gott hela tiden: baka bröd, odla grönt och sjunga en sång? Varför ska det vara så himla svårt?

Någonstans i Sverige måste det väl finnas några riktigt bra skolor, några stora tänkare och briljanta politiker? En enda intelligent person som inte bara jobbar med narrativet, utan innehållet och det större  perspektivet. Någon som har en vettig, genomförbar plan. Jag är så less på storyn just nu. Och livslögnerna.

Jag vill inte ha borgerliga rasister i riksdagen, eller politruker. Inga fler fegt strategiska kappvändare. Jag vill ha välutbildade (åtminstone människor som vet vad vad dom pysslar med) visionärer som orkar och förmår förändra vårt slöa sätt att agera och tänka. I DN skriver Richard Swartz om Kina och USA och: Julius Caesar ville se feta och välkammade människor omkring sig som sov gott om natten. Han visste att sådana personer inte gör uppror. Så inget ont om feta och välkammade människor, men ni förstår vart jag komma. Vi kan inte låta medel- och överklassens alla bidrag utarma skola, miljön, vård och omsorg. Vi kan inte fortsätta renovera sönder fina gamla kök och dra till Maldiverna bara för att ränteavdrag (semesterpengen) och ombildning av lån tillsammans med ROT och RUT gör det i princip gratis. Samtidigt vore man ju dum om man inte använde sig av bidragen nu när de finns. Så jag tänker på influencer-uppropet om miljön, som såklart blev hånat från olika håll, MEN som faktiskt sätter fingret på vårat akuta behov av hjälp och förändring från politiskt håll. Ibland behövs lagar och satsningar. Vi behöver inte rökstopp på uteserveringar. Inte heller diktatur, men någon eller några som vill förändra samhället till det bättre: kavla upp skjortärmarna och berätta några obekväma och tråkiga sanningar. Så att vi kan chilla och njuta av detta paradis jorden faktiskt är. Och lämna över något till våra barn. Har ni doftat på blommorna idag? Har ni sett dagen gry. Alla vill, men någon måste ha styrkan, uthålligheten och modet visa hur.
För hur i helvete (förlåt, mitt ordföråd är satt ur spel) kan man inte vilja ta hand om denna lilla vackra jord?

/Döden döden döden

... så kom en text om bildning och språk i Svenska Dagbladet efter att jag precis sett Olof Palme i Paris och blivit helt tagen av hans briljans, och den arroganta charmen. Vi känner väl alla, eller har känt, någon som han. Här är allt på franska, givetvis. Det är oerhört uppfriskande, men sorgligt att det aldrig varit så avlägset som nu. Med skärpa. Frågorna tycks däremot lika aktuella.





lördag 29 juni 2019

Dagboksanteckningar

Bloggen har blivit allt jag inte ville att den skulle bli: ett självcentrerat navelskådande.

Och ensamheten/friheten. 


Underbar dokumentär om Anders Petersen på svt. I kvällsljuset.

Den där stillheten och vilan infinner sig inte. Jag hör fåglarna, och just nu ett barn som vill låta som en katt. Man vänjer sig vid stadens ljud. Som en evighetsmaskin. Eller en köksfläkt som bara går, och sågar och brummar utan att man fattar vad det är som skaver på intellektet. Man har vant sig. För man vänjer sig, positionerar sig, man böjer sig, man rör på sig. Ibland står man upp för något och någon annan gång är man rädd eller ledsen. Man är sig själv. Tror man. Man kämpar i motvind och i medvind. Ibland i stiltje, när man är uttråkad, nästintill död. 

Precis innan jag somnar tänker jag att som fåglarna sjunger kan jag låtsas att jag befinner mig i djungeln.

Vaknar 04:16. Försöker vila en stund till, men ger upp och sätter på kaffet. Matar och pratar med katten. Turning torso glimmar i ljusblått guld. Världens vackraste ljus. Nu är det duvornas och måsarnas tid.

Anders Petersen beskriver sin nyfikenhet och ensamhet. Ensamheten som gör en tillräckligt svag, för att närma sig andra. Minns inte exakt. Det är inte roligt eller bra att vara ensam, men ibland blir det så ändå. Längtans blick, ensamhetens sköra stryka. 
Läser att Thomas Engström är vänster numera. Går de att vara annat när högern gått och blivit så brun? Men finns det något otacksammare och ensammare än att bli eller vara vänster? Det är lite som att vara kvinna faktiskt. Om du så mycket andas att det väl är klokt att vara snäll mot miljön eller dem som har det sämst kan i princip vilket hat som helst ploppa upp, däremot om du blir mer och mer radikaliserad och brun får du jubel och pengar till böcker och annat sköj. Vänstern verkar ju däremot ha svårt att stå enade, vilket är intellektuellt charmigt men inte alltid så produktivt. Det ska liksom bråkas. Tycker hur som helst att det är modigt att våga utvecklas av erfarenhet. Och aldrig mer få jubel och ryggdunkningar, utan det är bara att vänta in en attack för att det är fel sorts vänster, eller åsikt och ”sent ska syndarn’ vakna-bemötande, eller bara för mycket vänster: en batikhäxa som kramar träd och terrorister. Att välja ensamheten för att man vet att världen inte fungerar som den borde. Det är stort. För att istället välja bort förnekelsen. 

Vänder det nu? En sommar till som bränner jord och världen kanske vaknar. Men så ligger jag i min tröttdvala och läser Maja Lundes Blå (om ett brännhett Europa och Frankrike bland annat) och ser samtidigt en film på Facebook där polisen tårgassprayar fredliga miljöemonstranter i Paris - när det precis uppnåtts rekordvärme på 45,9c˚ i Frankrike. Sinnesjukt, inhumant är närmsta ordet. 

”Du bad mig tänka att,
vi ör många som är vakna i natt.”
som Nordpolen sjöng i Gryningen kom med ett dån

Puss! 
/Döden döden döden

(I natt sov jag nio timmar. Det händer inte en sådan som mig, så än är inte undrens tid förbi.)





lördag 8 juni 2019

Dubbelcheck, dubbelcheck, dubbelcheck...

Resurserna




Katten tacklar av. Hon äter dålig, vilar hela dagarna, dåsar i något litet skrymsle och snart är det sommarlov. Men hon spinner när hon får närhet och har inte ont. Snart 19 år och ett anmärkningsvärt högt antal Clarks-kängor och väskor som hon kissat på, ungdomssynder, men ändå. 

Sverige doftar, det blommar och det är så vackert att det är svårt att ta in. Fåglarna sjunger medan stan vaknar till liv. Denna morgon vilsamt grå, en lastbil piper, magen kurrar och statsduvan kuttrar. Kaffet har kallnat i min mugg.
- Åh, nu kom regnet. Fåglarna och lastbilen tystnade. Det strilar, porlar och jag vet precis hur det doftar i skogen just nu. Fötterna i gräset och åskan på håll.

Dagarna i Paris suddas inte ut utan hoppar omkring i hjärtat. Alltid lika hjärtekrossad vid hemkomst. Lyckligt olycklig. Tacksam, så oändligt tacksam över så mycket. När man får vara sig själv för en stund i en stad där blickar möts och chill och överspändhet lever i någon slags självklar symbios. 

Sedan jag träffade min man har tragedierna, kriserna och olyckorna staplats på hög: en hög med bajs som tycks vara konstant. Ja, ni skulle bara veta. Samtidigt, vi har överlevt. So far. Tänkte skriva något raljant om unga friska och självupptagna, men avstår. Måste släppa min avundsjuka

Barnen blir större. Trycket hårdnar. Trycket lättar. Oron är visst också konstant, precis som kärleken till dem. Finns det något härligare än att älska helt osjälviskt? Jag blir i alla fall så svindlande glad och öm i hjärtat av det. Hjärtats befrielse. De måste inte älska mig tillbaka, men min kärlek är som berget. Önskar alltid att jag var en starkare, piggare, friskare, bättre förälder, men vi föräldrar är tyvärr bara människor. Typiskt jättedumt. 

Österlensbarnen som vanvårdats. En enda person gör det så många andra skulle ha gjort/borde göra: sitt jobb. Myndighetssverige famlar och tittar bort. Dennis Hjelmström (och Skatteverket!) gör det alla andra borde ha gjort för längesen.
Alla skriver bra och indignerat efter Sydsvenskans/HD:s artikelserie om Österlensbarnen, men jag studsar till av Karin Olssons jämförelse med socialens oroasanmälningar i Malmö. Tänker att folk, innan de börjar med att ta denna sanning för sann, bör känna till att idag slentriananmäls familjer på grund av att skolan orosanmäler föräldrar som vill att deras barn ska ha det drägligt i skolan. Nästan alla barn som behöver extrastöd på grund av neuropsykiatriska funktionshinder eller som riskerar att bli, eller blir, hemmasittare har förtvivlade föräldrar som blir anmälda när de försöker få stöd eller resurser till sina barn. Särskilt svårt blir det för fattiga skolkommuner som Malmö där skolan varit lågprioriterad, ”effektiviserad” och utsatt för ett enormt tryck länge. Hellre en motanmälan än att göra sitt jobb. Så skolan sätter i system att ta sociala resurser från verkligt utsatta barn för att de ska slippa utbildningsansvaret för alla skolbarn. Det är troligtvis lättare att hacka på en trött och orolig förälder än att ta sig an något som faktiskt är komplicerat och kompetenskrävande på riktigt, som svårt utsatta barn eller barn med neuropsykiatriska diagnoser i skolan. Eller låta de som som låter trovärdiga som Jenny Maria Nilsson skriver om få fortsätta försätta sina barn i fara. Bara för att du säger att du är bra betyder det inte att du är det, eller som min gamle chef Jean Claude Arnault alltid sa: dubbelcheck, dubbelcheck, alltid dubbelcheck (sen vin!).  Just där hade han i alla fall rätt (och någon gång ska jag läsa rättegångsprotokollet och Katarinas bok K också).

Sedan kan vi lägga på alla föräldrar med barn med odiagnostiserade diagnoser som vägrar se sina barns svårigheter: blinda fläcken-typerna. De som bara kräver och tar för sig, men dessa får vi tala om en annan gång (resurstjuvarna!).
- Och samtidigt Skolverket som tycker att vi ska ta hand om obehöriga lärare, och det enda jag tänker: bananrepublik. Att eleverna blir dummare, mår dåligt av stress och undermåliga lokaler och lärare och rektorer som går in i väggen eller tröttnar är fortfarande tydligen helt oviktigt. Och det fåniga med förstelärare som gjort enskilda ”mentorer” rikare (vd-löner, sa någon) och längre från det jobb de en gång utbildade sig till att utföra. Men jag kan fel. Lärarsverige är splittrat och många går samtidigt på knäna. Kommunerna måste spara, förlåt, effektivisera mera. Men bra att man ökat på Rot-avdraget igen i alla fall. Viktigt att veta vad som ska prioriteras i Sverige: hemmet före barnen, givetvis. För nu är det snart SOMMARLOV (nej, jag menar bygglov)!


Puss!
/Döden döden döden




torsdag 23 maj 2019

Paris

Störtskurar


Hemma åter.

Surret, ylet från Caroli gör mig knäpp. Torktumlaren har varit trasig i evigheter och torkrummet har aldrig fungerat bra. Men det är ”bara så det är”. Det ska vara uselt, det är bara så det fungerar, damen, svarar hantverkaren. Det brinner i spisen, ”jättevanligt” säger en annan. Amen, det känns ju bra dårå. Man baxnar. Rullar vi bakåt nu, snabbt? Det är väl bara så det är. Inget man kan göra något åt? När funktion, estetik och hållbarhet är helt omöjligt (tydligen). Vardagstvätt och liv. När kvinnors kroppar inte är kvinnornas längre. Det är bara så det är. Vi ska tillbaka in i mörkret igen. Och jag, jag fattar ingenting. 

Koltrasten kvittrar och sjunger innan åskan och regnet som ska komma. Älskar koltrasten. För en vecka sedan stod vi i ett hörn i Montmartre medan åskan dundrade och regn och hagel sköljde ner allt i sin väg. Barnen ihopkrupna, lika rädda som förundrade under en markis. Vi åker genom Paris underjord som små dränka katter. 
I Paris Metro pågick allt som förr. Samtalen. Men också bokläsningen. Man går omkring och läser. Sitter i tunnelbanan och glor inte bara i din mobil, utan i sin bok. Tar en cigg i köttaffären. 
Man kan äta billigt eller dyrt. Vi åt fett och gott. Och ganska billigt. Vi har badat badkar och nu är vi hemma igen. 

Det finns ju ingen frihet om man inte har möjlighet att välja.

/Döden döden döden





tisdag 21 maj 2019

P a r i s

Klockan ställd på fem, 04:21 kunde jag inte ligga kvar. Dricker mitt första kaffe 04:35 och öppnar försiktigt fönstret in mot gården. Fiskmåsarna ylar och skäller. Det malande ljudet, troligvis från Carolihuset, letar sig in i mig och vindarna kastar sig fram stötvis. Vaknar så sakteliga upp. 

Nu ska vi snart till Paris, med flyg. Man ska ju inte flyga. Detta måste bli sista gången. 

Sitter i ett flygplan som krängt och störtdykt över alperna. Vi tror alla att vi kommer att dö någonstans mellan Innsbruck och Wien. Utom barnet som skrattar och ler. Jag ber till Gud och lovar mig själv att aldrig mer flyga. 2009. Jag vet inte hur många gånger jag flugit sedan dess. Minnet sviker mina löften. 

Som jag har längtat till Paris.





lördag 27 april 2019

I allmännyttans tjänst?

Den nya underklassen är akademiker i hyresrätter. Och pensionärer i hyresrätter. 
Att göra en klassresa uppåt kräver inte läshuvud eller ambitioner, utan händighet (eller pengar eller tidig bostadskarriär). Klassresa nedåt: studera, jobba i det offentliga och hyr din bostad. 
Vi ju borde prata mer om det här. Egentligen. 

Puss!
/Döden döden döden