tisdag 21 november 2017

Hemma

Mittemellan 



Som hon kan skriva, Agnes Lidbeck: om havet, massan och modernism i DN i helgen. Jag kan inte ens fånga, eller återge, mitt eget behov. Jag är bara någon slags känsla, helt trubbig. Ointellektuell. Rädslan för kraften och hajar (så fantastiskt dumt), och troligvis det okända. Vad händer om jag tar steget bort, ut?

Måste se havet. Känna tångens ruttnande doft. Sand, fukt, vrakspillror, fiskrester och måsskit. Att se horisonten, havsvinden, få den korta chockterapin. Känner mig inte liten, bara fri och livrädd. Omsluten, överväldigad och helt chanslös.  Allt i ett.
Fri att längta bort eller hem. Mitt hem finns överallt (och ingenstans). Mitt enda hem är där mina barn är. Vid horisonten glittrar Danmark, undrar vad dom hittar på?

Känner mig alltmer övertygad om att Paradiset är här och nu, i dettat. Hur vi inte kan greppa alltings skönhet utan likt destruktiva olyckliga själar måste ha ha ha istället för att bara va va va (vara). Rädda oss från vår egen dumhet. Se jorden: se mig och dig sakta förfalla och mogna, ändra form. Från kåda till sten. 

Allt som är nytt och uppdaterat förvirrar och försvårar så enormt. Repar upp stickningen om och om igen. Kan inte fotografera mer.  Behöver stränga ramar. Begränsningar, däri kan jag finnas.  Alla val gör mig sladdrig, konturlös, som en död manet som vaggar vid strandkanten. Jag hade mått så bra i kloser eller i en vänligt sinnad diktatur. Nej! Förlåt, man ska inte ens fantisera om sådant där. Men ramen och vilan och havet, eller skogars dån. Läser Norwegian Wood Haruki Murakami och en plats som berättarjaget besöker i ödemarken, den miljön längtar jag till. Med regelbundna tider, samtal, frisk luft, djur och lugn och ro. Men så ser ju inte dagarna ut. 
Samtidigt: jag går ut och går i stan. Ser hur andra jobbar och jag vrålar inombords: Jag vill också vara med (på en guppig kontorsstol och lite för tajta byxor i ull blandat med syntetmaterial)! Jag måste jobba bort min avundsjuka och mitt utanförskap. Måste hitta något mellanting.

Har allt svårare för språket. Mobilen är för snabb, slinter med fingrarna, läser en text och förstår inte riktigt den underliggande melodin. Ett slags trubbigt våld mot intellektet. Ett år snart i stan och inser att för mig är konstansen ett faktum. Behövde landet för hjärnan, andhämtningen och små glimtar av återhämtning. Behöver stan av rent praktiska själ. 

Måsarna tjoar, havsdoften blandas med avgaser och damm. Nu är helgen över, nu börjar återhämtningen igen. 

Puss!
Eder,
/Döden döden döden 

söndag 29 oktober 2017

Let's pretend

Värja sig i vintertid.


Paul Klee, Forest Architecture (1925)

Vaknar först. Katten har i och för sig längtat länge efter mat och sällskap och ligger nu som en tung mätt varm klump mot min fot. Hotellets fönsterljus, siluetter och speglingar tvärs över gården fladdrar bakom stormiga grenar och blad. Vinden viner som man brukar säga. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det jag ser.

Läser i DN Att värja sig mot känslor har blivit en svensk norm och jag tänker att där har du allt fel, även om jag förstår vad du säger och nog kan hålla med. Skulle snarare vilja säja att det blivit en global norm. Att vi i Sverige med glädje och kraft ville hjälpa utsatta och krigsdrabbade är stort, gott och bra, men att inte nämna Bataclan och terrorn i Paris i november och sedan attacken i Bryssels några månader efter det, känns orättvist. Många blev livrädda, läget tilläts piskas upp, och då klev SD och politiker som gillar "raka rör och tuffa tag" in. I Europa stängde land efter land sina gränser och vi har ju ändå sociala medier och shopping på nätet att ta till. 
Vi klarar inte riktigt ut det här. Varken känslomässigt eller praktiskt. Jag misstänker att det är lika sorgligt som mänskligt. Men inte specifik svenskt. 

Vi pratar om jordens undergång. Eller snarare barnen gör det. Vi svarar om flera miljoner år, när solen kanske slukat månen, sen så kanske jorden inte finnes mer.  Eh... Ljuger ju för barnen, vill lugna dem. Miljoner år tryggar ändå ingen. Det stora oändliga skrämmande nog. Pratar om miljön med våra små. Vikten av att välja reko, eko, spara... men att värja sig mot känslor det gör vi alla mer eller mindre. Man kan alltid boka en resa till Italien och låtsas att allt är fint och bra. 

Vi lever i en svårnavigerad tid. Kanske vi borde börja med att acceptera det, och göra något. Problemet är bara att jag vet inte riktigt vad. 

Fred och kärlek. 
/Döden döden döden ( och oron)



tisdag 17 oktober 2017

Me too

Överallt 



Skrev så här på Facebook igår: "Me too: Samtidigt måste jag citera XX här: "Alltså det skulle nog vara enklare om de kvinnor som aldrig blivit trakasserade skrev det. Tidssparande om inte annat." Ja, visst är det väl så, och why state the obvious, tänker gammal trött 🦊 ? Precis som den vackra bloggande kocken som klagade på miljön i restaurangkök. Jösses, är det ingen som jobbat irl!? Har alla bara plockat jordgubbar och sen börjat på enkönade kontor...?! Och ingen har läst en bok om Hollywood heller, eller träffat på någon  i nöjesbranschen... Förlåt. Resten av veckan ska vara mild och go och det är ju fint att man reagerar i grupp  med emfas trots allt..."

Nej, mår lite för dåligt för att vara mild och varmhjärtad på det rätta sättet. Det som retar mig är att så länge människor skriver #metoo utan att faktiskt säga till när me too-grejer faktiskt sker gör det hela fullständigt verkningslöst och ointressant. Ytligt, om jag får uttrycka mig så. Visst, det är skönt att hata och uppröras över Harvey Weinstein i grupp och det kanske har någon slags förlösande effekt för vissa, men man måste bott i en grotta under en sten i urskogen om man blir det minsta upprört förvånad. Alla visste, ingen gjorde något. Hela fucking tiden. Tystnad är lika med medgivande, oavsett om det rör övergrepp, vanvård,  rasism eller mobbning. 

Puss!
/Döden döden döden

Jag tycker att det är fantastiskt bra att kockar, vanligt folk och kändisar ryter ifrån. Vi måste ju det. Jag blir mest bara generad över att människor blir förvånade och sedan inte lyfter ett finger i verkliga livet. Kan vi inte enas om det också? 

lördag 14 oktober 2017

Loneliness is a very special place

Thoughts of you



Har precis börjat läsa Den ensamma staden (Olivia Laing) och den är gripande. Snor åt mig Dennis Wilson-strofen hon nämner och sätter som rubrik. Kanske träffar den en nervtråd av igenkänning.
Även om jag älskar ensamhet så bor det en påtvingad isolering här hos oss, en som jag inte tycks förmå mig mota bort. Tröttheten segrar över förnuft och grundläggande mänskliga behov. Känslan och isoleringen blir bara större, hålet, kylan i bröstet, likaså. Kanske beror det på just ensamheten. Att inte möta andras speglar gör en lite fattigare, lite trögare och livet mindre nyanserat. Kanske kan man också se bristen på speglar som ett svar på ensamheten, att man i alla fall ser tomrummet. Det som dem som är upptagna av livet inte mäktar med. Den där självupptagenheten den ensamme lever i. Precis som sjuka. Äldre. Övergivna. Olyckliga. Trötta. Rädda.

I staden blir känslan av att iaktta, bli iakttagen, klaustrofobisk. Utanför staden kan däremot ensamheten bli till total utsatthet. Boken handlar finstämt brutalt om staden och konsten. Att vara ensam i grupp. 

Kärleken kommen när man minst behöver den, och vice versa, sa mormor. Samma sak med ensamheten tänker jag. 

Klart att boken också träffar en nerv då den beskriver ensamheten i konsten. I bilden. I ljus och mörker (reflektioner). Och att konstnärerna hon plockar fram är några favoriter. Har jag alltid haft behov av ensamhet? Ja, så är det. Men inte dygnet runt. Svältfödd på speglingar och samtal. Behovet av tystad, skog och hav. Behovet av människor lika starkt. Men klarar jag av dialogen, den social biten? Kanske. Ibland. Klart är att utan återhämtning klarar jag inte samspelet alls. Det blir klumpigt, buskisartat och  omusikaliskt,  låter illa, bröligt falskt.  Som att ljuden (tankarna) i huvudet inte når munnen (rösten). Men varför ensamheten i konsten. Eller är allt skapande en slags ensamhetens uppgift då den utgår bara från mig, eller dig. Samtidigt som den behöver spegla oss, eller visa på någon/något, kanske kännas. 
Äsch, jag saknar utbildning i ord och om en berättelse verkligen behövs är konsten kanske inte konst nog? Verket är viktigare än upphovsmannen/kvinnan. Jag vill tro det i alla fall. Samtidigt: konstnären är en del verket, världen alldeles för ytlig, oftast. Snyggast, ballast, mest fängslande personlighet vinner nästan jämt. Ger upp. 

Olivia Laing skriver också om fobierna, vaksamheten, stigmat och att det sociala spelet som inte fungerar som det ska. "... Att tiga i det här sammanhanget kan vara ett sätt att undvika att bli sårad, att väja för det smärtsamma i att misslyckas med kommunikationen genom att vägra delta i den överhuvudtaget. Det var i alla fall så jag förklarade min allt större tystnad, som en motvilja av samma slag som hos den som vill undvika ännu en elektrisk stöt."

Eftersom det enda min hjärna inte kollapsar av är bilder så gör jag så mycket jag hinner och kan. Iakttar och fotograferar. Det blir inte så mycket, mest förvirrat, men ändå: jag producerar något. Jag ser bilder,  periodvis ständigt. Ibland tänker jag: det är över, inte ens bilden finner jag. Precis som ordförrådet krymper för var dag, ser jag också sämre. Men jag kan se bilden även om jag är för tafatt och trög för att fånga den. Men bilden var där. Jag såg den. Eftersom mitt språk är tunt och min förmåga bristfällig kan jag inte heller skapa det konstnärliga narrativ som så många kräver för verkens djup. Eller så är jag inte konstnär nog. Bara är en människa av kött och blod.

/Döden döden döden

















tisdag 26 september 2017

Samtal pågår

Paris




Jag gör mig inga illusioner om Paris. Jag ser kylan och värmen, det som är innanför och utanför och den stora massan som skaver och lever däremellan. 
Men jag ser att människor samtalar med varandra. En ständigt pågående konversation. Ingen forcerad monolog, eller gapig grupp medelålderstyper som skrålar Hanna från Arlöv i örat på varandra, rajrajraj...
Jag ser en stad som vägrar renovera sönder sin själ till ett modernt intet, en stad som lever, en ugnsvarm baguette traditionelle i väskan under armen efter arbetsdagen. På riktigt. Klämmer på en ost, det röks en cigarett och samtalet bara fortsätter. Jag ser på. 

Vilar i Paris. Lägger mig tidigt. Äter världens kanske godaste fallafel på rue des Rosiers. Inte bara en kväll, utan två kvällar. Tittar på konst. Sover. Träffar min vän A. Hon hämtar mig klockan sex på hotellet var dag. Dricker ett glas vin. Stiliga människor och turister. Tunnelbanans linje ett glider in var och varannan minut. Alla åker buss. I fantastin bor jag här, samtalar med någon, sover alltid gott. 
Leonardo di Caprios favorit-pizzeria och något fantastiskt roligt om Daft Punk kan man också stöta på. 

Är hemma. Älskar Malmö. Också. Tänk att man kan älska så mycket. Längta bort och hem. Allt i samma kropp. Samtidigt. Så oerhört tacksam, så oerhört misslyckad. Flerdimentionell. 

Sade till min vän: glömmer aldrig hur det är att vara fattig. 

/Döden döden döden 

tisdag 12 september 2017

Fear of flying



Barnet får tandkräm i håret, Ryter. Kastar en borste i golvet. Så moget.
Vad våra rädslor kan göra med oss. 
Boken var väl inte så himla bra heller, men då var jag väl runt 20.
En evighet sen.


En text om döden.  
❤️

/Döden döden döden 




tisdag 22 augusti 2017

Vara sig själv för en stund...

Bo-Bi Bar, Köpenhamn

Jag blir väldig stressad av företagande. När små snälla människor ska "öppna eget". Kanske en liten hobbybetonad affär med fokus på cup cakes och släktforskning och man bara vet att det här kommer inte att sluta väl. Kanske stödköper jag en slev, men mer har jag svårt att ge. Skomakaren som är så duktig, men hyran alltför hög, för mina och tant Anitas skor kan ju aldrig rädda en hel verksamhet. Tyvärr.

Ändå har jag sett den här lokalen i alla år som min. Känner mig kanske lite gubbrockig idag, vad vet jag, men här skulle barska paranta damen stå, eller mannen från en Kaurismäki-film. En vinylspelare och musslor, ost och vin. Eller varför inte öl, gryta och nybakt bröd. Kulörta lyktor och rosorna växer redan vid entrén. Uteserveringsplatsen väntar och i baren sitter några ledsna ensamma män. Bokklubben och vänner och någon som vill vara ute men att det ändå ska kännas som ett hem. Gott gott kaffe och kanske Harvest på repeat just denna mörka kväll och Chan Marshall på någon slags hedersplats. Det skulle bli rätt så fint.

Bar Robinet, Oslo

Innan allt blir gym, hamburgare och asiatiskt salladsfräscht. Nog för att en älskar asiatiska sallader och burgare och sånt, men det måste få finnas mer och annat och lite rufft: lite mer slitet, varmt och vackert sjavigt kvar i denna delen av stan.

Kanske är det precis lika infantilt som att öppna en bokmärkesaffär, men visst vore det vackert om det fanns plats för något likt säg gamla tempo, L'Éducation Nationale, Bo-Bi Bar och Bar Robinet just här? Jag ser det. Jag ser siluetterna i skymningen när solen nyss gått ner. En Edvard Hoppersk afton sent i april. 



Man får drömma.

/Döden döden döden