tisdag 11 december 2018

2018

Går mot sitt slut.

Vågar inte tänka det kan inte bli värre, för det kan det, men det har varit ett vidrigt år. Hemskt. Förintande. Förgörande. Förkrossande. Fullständigt utmattande och orimligt belastande. Jag vill att det vänder och blir roligare och bättre. Får jag önska mig det? Letar efter ett ord som sätter fingret på geggamojan av sorg, oro och utmattning. Känslan av självhat som växt fast likt lavar på min hud. Värdelöshetskänslorna. Är de avskrapningsbara? Gjorde jag för mycket? Jag visade mina bilder, det enda som är bara mitt. Skulle inte gjort det. Det kostade, men gav ingenting. Jag blev för trött. Den ansvarsfördelning min avdelning bär tål inte avsteg från gruppen. Då rasar allt och blommor dör. 

Vaknade 02:45. Igår vid 03.23. Sov lite på dagen, efter möte på sjukhus med ett barn. Jag sitter på bussarna, åker fram och tillbaks med de små, eller själv. Håller ihop med lim och en vilja och en ork som inte finns. Det finns ingen hjälp att få som räcker till. En samhällsapparat som numera är uppbyggd på ett sätt som omöjliggör ett tillfrisknande.

Ibland tröstar jag mig med att likt den bittra rättshaveristen tänka ni hade aldrig i hela livet klarat av det som jag bär. Jag är starkare än er, era friska självtillräckliga... men så är det fult att tänka, ävenomdetfortfarandeärsant. Ni gnäller över ingenting. Att inte orka mellan jobb, resor, aw:s, konserter, middagar, fester, utställningar, luncher, träning och ditten eller datt. Jag vill ta en frisk person som tycker att hen är en kämpande jätteviktig prestationsmaskin och kasta bort högt över fjällen. Torka mina händer och titta bort. Fast så känner jag bara ibland. Ni är alla jättehärliga duktiga, såklart. Fortsätt ni att berätta om en förträfflighet så kämpar vi andra på, på riktigt, i tystnad i vårt fula vredesmod. Åh, jag vill också vara frisk och aningslös! 

Nu är klockan 03:53. Kanske kan jag sätta på kaffet snart? Eller testa sömnen (vill du verkligen inte komma till mig någon gång). 

/Döden döden döden 

söndag 2 december 2018

Tvånget

Tvingar fram några ord.
I morgon ska jag pressa fram orken. Trycka ut den sista krämen.

/Döden döden döden

måndag 19 november 2018

Superstudio

Arkitektur


Är man låg kan man alltid googla Superstudio.


Bazaar, Giovannetti, 1969, divano componibile © Toraldo di Francia

En annan dag ska jag skriva om rädslan mot funktion. Vem beställer, ritar, konstruerar, bygger och betalar för ickefungerande offentliga byggnader till exempel? Varför blir det så fruktansvärt fel; fult och användarovänligt samtidigt? Så ohållbart. Om det åtminstone hade varit lite vackert eller kul. Ska människor som aldrig badar beställa eller rita badhus? Ska människor med uppenbara mentala problem rita gator i stadsmiljö? Jag är helt övertygad om att det inte är någons fel, utan allas. Som när man vant sig vid en trasig sak och varken lagar eller byter utan ändrar sitt beteende istället.


Adolfo Natalini alla mostra Superarchitettura, Galleria Jolly 2, Pistoia 1966 © Toraldo di Francia


Superstudio, Autoritratto, 1973, collage © Toraldo di Francia





söndag 4 november 2018

Loneliest person

Never apologize 

Born to live 
and to die
Forever loving you. 



Bilder och text och en låt 🖤.
Som vanligt hittar jag inte mycket i svensk media, 
men har inte letar jättemycket heller. Kommer kanske?

Historielösheten. Och kvinnorna. 


/Döden döden döden


lördag 3 november 2018

Den ensammaste staden i världen

Some are here and some are missing 





Konstigt tyst efter Åsa Lindeborgs text om sorg och ansvar tycker jag. Varför sa vi inte alla snälla ord när vi kunde?  Varför sa vi aldrig i från? I tid.
Jag vet, alla värjer sig mot självreflektion. Det är bara för tråkigt. Härja, hugga, blunda, tiga, vänta, slåss, skälla eller skylla på någon annan är festligare, men ändå:
”Alla borde öppet diskutera sina formuleringar och publiceringar i stället för att försöka springa ifrån dem genom att peka på alla andra. Alla tidningar hakade på Aftonbladets granskning. Den som skrev hårdast om Benny Fredriksson vid hans avgång var Karin Olsson.   
Andra borde diskutera det de aldrig skrev eller sade.  
Det var åtskilliga som tyckte om Benny Fredriksson och räknade honom som sin vän. Det hade kanske hjälpt honom om de bett om spaltutrymme i december 2017 i stället för i mars 2018 när allt var för sent. Tystnaden överslätas som ett uttryck för det miserabla tillståndet Metoo-hösten 2017. Ingen kunde ju säga någonting, för Metoo-jakobinerna var gaaaaalna. Det är att skylla ifrån sig bristen på civilkurage. Sådant visar man när omgivningen är som mest fientlig.”  Läs hela texten av Åsa Lindeborg, Aftonbladet. 
Är i min barndomsstad. Ingmar Bergmanstan. Den är sig lik. Som en sten som jag aldrig någonsin kommer att kunna rucka. Samma gamla stängda dörrar och trevligt folk. Jag har aldrig passat in men ändå trivs jag korta perioder här. Det är nog den ensammaste staden i världen.

Jag begrep inte Gretas text, den var väl en spaning, en typisk lördagstext? En vackert illustrerad gäspning som ville provocera lite lätt. Alla läste in så mycket, mer än vad som faktiskt stod. Den kändes eventuellt något onödig, men alla generationer måste få hålla på med sitt. Vi befinner oss i olika faser i livet bara. Däremot var Gretas svar på all kritik lysande! Konstigast var Linda Skugges reaktion annars. Den gamla provokatören. Linda skrev däremot jättebra om infantiliseringen av vårt språk, så en text behöver inte utesluta en annan. Man måste inte tycka lika/olika hela tiden. Öppna era hjärtan (jag skojar och jag skojar inte) och testa lite självständigt tänkande någon gång. 

Klart att alla fulsnygga 40, kanske 50 och mer därtill, blir provocerade.  Klart att det är tröttsamt med vackra ungdomar som tycks få allt. Så lätt. Det är som med våra barn, vi måste älska och älskar dem även om de är otacksamma och dumma i huvudet ibland. Vi var också snygga och dumma i huvudet en gång i tiden. Vi trodde på nätters magi och svindlande möten och fingrar och tår och trassligt hår med rödvinsrosiga kinder och älskar vi varann? Vi trodde att vi kunde få allt. Och det var nära. Sen blev det på ett annat sätt. Vi blev äldre.

Now I sit with different faces
In rented rooms and foreign places
All the people I was kissing
Some are here and some are missing
In the nitneteen-nineties
I never dreamt that I would get to be
The creature that I always meant to be
But I thought in spite of dreams
You'd be sitting somewhere here with me
(Lowe/Tennant) 


/Döden döden döden 


fredag 12 oktober 2018

De orunkbara

och hypokriterna



Jag hatar alla jämlikt; oavsett ras, kön, status, ålder, läggning eller eventuell funktionsnedsättning. För att inte låta så hård så älskar jag ju lika fritt, nästan. Utan skuld är jag inte. Jag är också rasist, på mitt sätt. Bedömer människor efter orättvisa, hemska parametrar. Helt reflexmässigt, omedvetet. För ni som tror att klasskamp är något uppenbart enkelt eller att invandrare inte är rasister känner nog inte särskilt många människor utanför den egna sfären gissar jag. Vi hör ihop i den här fördomssörjan. Lika lika som olika. Dessutom måste vi acceptera att det finns onda människor, och människor som inte fattar, även om det kan kännas läskigt och frustrerande. Andas ut. Acceptera. Gråt en skvätt. 

Min hjärna krullar ihop sig av ointelligenta människor. Den liksom ruttnar ihop och blir sur, förvirrad och olycklig, kanske rentav av lite kränkt. Känner nästan hur nervtrådarna vrider sig spattigt skevt och nervöst. Samtidigt är jag rätt medioker själv. De flesta tenderar ju att tycka att de är mer unika än de är. Moi aussi! Att jag är mer Zlatan än en random kille på affärn’, innerst inne (bara ingen annan som förstår). Tänker på alla som är smartare än mig, ruttnar era hjärnor också ihop? Av mig? Förlåt! Förlåt alla för att jag är som jag är. Dum, ogin, trött och dan.

Har svårt att släppa Forum och #metoo och hela baletten för jag blir påverkad. Borde följa mina mer intelligenta medsystrars behagfulla tystad, diskretion. Men förstår. De vill kunna göra karriär. För innerst inne vet vi alla att #metoo är en chimär: att inga strukturer har förändrats. Det är ingen revolution (än), även om jag innerligt önskade att det vore så. Läs Ebba och Sara-citaten i texten De Aderton.
Nu, ett år senare, börjar medierna tycka att det är pyttelite dags för ”självrannsakan”. Som jag vrålat om detta i en tom tunna länge. Så om Katarina får gå, men Horace sitta kvar då har absolut ingenting hänt. Absolut ingenting. Det är därför alla fortfarande sitter blickstilla i båten. Det skvalpar lite på ytan i den blanka sjön. Det är alles.
Det första jag tänkte när skandalen blev ett offentligt faktum var: wow, vems tår, fötter och knäskålar måste han inte ha krossat? Varför just nu? 
”För där var de, allihop. Rödvin i plastglas, chips i skålar, ute på balkongen trängdes de med sina cigaretter. Här var kritikern som kramade om mig och tackade för min bok, här var redaktören som ville att jag skulle skriva på hennes kultursida, här var den äldre kollegan som gav mig en broderlig klapp på axeln och en respektfull blick som bara kunde betyda en sak: Välkommen.” Jens Liljestrand, Expressen Kultur. 
TsnoK: Precis (och TACK) - och på tiden! Lite det jag frågade Matilda Gustavsson: ” - än DN och Expressen då? - På riktigt, minns xx verkligen ingenting? - Kan du inte fråga dina andra kollegor då? Nej, ”ingen visste nåt’”). Mina erfarenheter från Forum var ju bra, ett av de roligaste jobb jag haft faktiskt. Den unga tjejen som gick till medierna (om sexterrorn) ville inte jobba kvällar och servera vin*. Däremot är Anna Karin Bylunds hjärtskärande brev och vittnesmål  ett avgrundsdjupt ångestvrål.  Skenheliga skithögar (🤭).

Tone Schunnesson:
What is love?
Baby don't hurt me
Don't hurt me
No more...

Linnéa: Din bror, din son, din man, din far, din bandkamrat, eller din vän. Sluta spela dumma, comrades.


Puss!
/Döden döden döden





* All heder åt henne, även om jag kan tycka att det är lite, lite märkligt att reagera mot vin samt kvällsjobb när man jobbar med konst- och konsertverksamhet... Men, visst, det är luttrade kvinnor som jag som låter allt fortgå som är en stor del problemet. Och de män som bara tittar på. Vi som vill vara duktiga och överleva på något sätt. Det är tyvärr inte olagligt att vara ett svin, även om det vore önskvärt det ibland.




söndag 7 oktober 2018

Losing my head


Egendomligt förfarande.




Hade helt missat denna katastrof.

Egendom tycks alltid vara mer värt att värna och skydda. Skydda värdet. Inte människan. Inte kränka kommunen eller kapitalet: det ska kännas, på riktigt.

Katten skäller. Måste knäppa upp mina blåa manchesterbyxor. Byxorna är höga i midjan och gör baken platt. Härligt med detta osmickrande mode, låter mig se ut. Städat kylskåpet i flera timmar, blev alldeles slut. Som att jag inte redan vore alldeles slut, nu är jag slutare. Allra slutigast i hela Slutigistan. Dricker fulkaffe (pulverkaffet är fulast, det kan vi väl ändå vara överens om i alla fall?) barnen jagar flåsande efter lördagsgodiset. 

Öronen sjunger susande metalliskt som ett utryckningsfordon. Oioioihhh ooioioioooh.

Orkar inte skriva klart.

/Döden döden döden


Don't push me 'cause I'm close to the edge
I'm trying not to lose my head
It's like a jungle sometimes
It makes me wonder how I keep from going under