torsdag 3 januari 2019

Stranger things




Alla dessa fantastiska tv-serier. Väntar på flera nu, ovan är en av dessa. 


/Döden döden döden 

söndag 30 december 2018

Flickorna

Just Like You (Viagra boys)

och pojkarna.


(Foto: Kate Barry ❤️) 


Börjar skriva, avslutar inget. Texterna upphör på grund av krångel. Vill hålla allting cleant och rakt, men det blir alltså bara en enda sörja. Kanske tänker jag att eftersom jag är så fruktansvärt ointressant, oberömd och trött, så måste det till en extra kort och lättläst text. En säljande radda ord som snabbt går ner.
Naeh. Kanske tänker jag att jag måste komma på analysen själv däremot. Och kanske är jag på tok för trött för det. Orkar knappt läsa en artikel längre.

Julen kom och gick. Smärtfri och lugn. Förkylning och en ny glassmaskin: Bellini, blodklementin, körsbär, stracciatella.. 

Visst måste jag släppa Forum snart? Människor som aldrig varit där tycks tagit debatten, och när polemiken firar nya triumfer har som vanligt ingen alla rätt, eller fel. Lena Andersson hade i alla fall rätt gällande en sak (wow, va?) och det är att om kvinnor ska betraktas som jämnbördiga bör de betrakta sig själva som annat än beskyddskrävande offer:
När nu så gott som all lustlös sexualitet ska rubriceras som våldtäkt är det inte bara en förolämpning mot människans komplexitet och sensibiliteter. Det är också omodernt, bakåtsträvande och en inlåsning i hederskulturella föreställningar. Kvinnan klarar inte av att freda sig på ett adekvat sätt, hennes sexualitet och kropp är heliga ting liksom hennes psyke; hon är oberörbar eftersom hon är så svag. Strävan är inte längre efter kvinnans autonomi och suveränitet jämte mannens, utan efter erkännande av hennes sårbarhet och skörhet.” (Lena Andersson, DN)    
Håller helt med dig Lena, utöver det faktum att lustlös sexualitet inte någonsin rubricerats som våldtäkt juridiskt,  så vitt jag känner till, samt det faktum att när den som sitter på makten bestämmer över sexet så är det själva våldets brytpunkt. Sedan kanske lustlöst liv och sex är själsdödande och etiskt/moraliskt intressant, men den diskussionen lämpar sig inte här och nu känner jag.
Men är vi inte alla offer, tänker du? Jo, för omständigheter, normer, gener och biologi. Det finns också saker som är oroande med Jean Claude-domen, som borde gnaga i oss alla oavsett. Men jag orkar inte läsa varken domslut eller protokoll. Orkar helt enkelt inte. Kanske är allt solklart ändå? 

Men jag har varit inne och nosat på männens oförmågor förr; uttryckt tankar kring neuropsykiatriska diagnoser men alltid möts av generad tystnad. Men varför i hela friden daltas det så då? Varför behandlar vi män (inte alla yadayada) som om de vore imbecilla sluskar; klarar inte av ett jota själva, men oj, vad skickliga de är på att slakta gris, peka med hela handen, sexa eller spexa sig, spela gitarr och engagera sig på gränsen inom autismspektrat i hobbyn sin. Så oroande men friskt att läsa om hjärnornas könsolikheter ändå. - I knew it, som Monica Geller skulle ha sagt. Eller, visste vi inte alla detta hela tiden? Älskar vi inte olikheterna ändå? Samtidigt den isande insikten att män alltid älskar män mest. Så vi står och stampar och hoppas på något som inte finns men vi måste tro på för själva livets existens: alla människors lika värde. Utan tron på detta går vi under.

Puss!
/Döden döden döden

tisdag 11 december 2018

2018

Går mot sitt slut.

Vågar inte tänka det kan inte bli värre, för det kan det, men det har varit ett vidrigt år. Hemskt. Förintande. Förgörande. Förkrossande. Fullständigt utmattande och orimligt belastande. Jag vill att det vänder och blir roligare och bättre. Får jag önska mig det? Letar efter ett ord som sätter fingret på geggamojan av sorg, oro och utmattning. Känslan av självhat som växt fast likt lavar på min hud. Värdelöshetskänslorna. Är de avskrapningsbara? Gjorde jag för mycket? Jag visade mina bilder, det enda som är bara mitt. Skulle inte gjort det. Det kostade, men gav ingenting. Jag blev för trött. Den ansvarsfördelning min avdelning bär tål inte avsteg från gruppen. Då rasar allt och blommor dör. 

Vaknade 02:45. Igår vid 03.23. Sov lite på dagen, efter möte på sjukhus med ett barn. Jag sitter på bussarna, åker fram och tillbaks med de små, eller själv. Håller ihop med lim och en vilja och en ork som inte finns. Det finns ingen hjälp att få som räcker till. En samhällsapparat som numera är uppbyggd på ett sätt som omöjliggör ett tillfrisknande.

Ibland tröstar jag mig med att likt den bittra rättshaveristen tänka ni hade aldrig i hela livet klarat av det som jag bär. Jag är starkare än er, era friska självtillräckliga... men så är det fult att tänka, ävenomdetfortfarandeärsant. Ni gnäller över ingenting. Att inte orka mellan jobb, resor, aw:s, konserter, middagar, fester, utställningar, luncher, träning och ditten eller datt. Jag vill ta en frisk person som tycker att hen är en kämpande jätteviktig prestationsmaskin och kasta bort högt över fjällen. Torka mina händer och titta bort. Fast så känner jag bara ibland. Ni är alla jättehärliga och duktiga, såklart. Fortsätt ni att berätta om en förträfflighet så kämpar vi andra på, på riktigt, i tystnad i vårt fula vredesmod. Åh, jag vill också vara frisk och aningslös! 

Nu är klockan 03:53. Kanske kan jag sätta på kaffet snart? Eller testa sömnen (vill du verkligen inte komma till mig någon gång?). 

/Döden döden döden 

söndag 2 december 2018

Tvånget

Tvingar fram några ord.
I morgon ska jag pressa fram orken. Trycka ut den sista krämen.

/Döden döden döden

måndag 19 november 2018

Superstudio

Arkitektur


Är man låg kan man alltid googla Superstudio.


Bazaar, Giovannetti, 1969, divano componibile © Toraldo di Francia

En annan dag ska jag skriva om rädslan mot funktion. Vem beställer, ritar, konstruerar, bygger och betalar för ickefungerande offentliga byggnader till exempel? Varför blir det så fruktansvärt fel; fult och användarovänligt samtidigt? Så ohållbart. Om det åtminstone hade varit lite vackert eller kul. Ska människor som aldrig badar beställa eller rita badhus? Ska människor med uppenbara mentala problem rita gator i stadsmiljö? Jag är helt övertygad om att det inte är någons fel, utan allas. Som när man vant sig vid en trasig sak och varken lagar eller byter utan ändrar sitt beteende istället.


Adolfo Natalini alla mostra Superarchitettura, Galleria Jolly 2, Pistoia 1966 © Toraldo di Francia


Superstudio, Autoritratto, 1973, collage © Toraldo di Francia





söndag 4 november 2018

Loneliest person

Never apologize 

Born to live 
and to die
Forever loving you. 



Bilder och text och en låt 🖤.
Som vanligt hittar jag inte mycket i svensk media, 
men har inte letat jättemycket heller. Kommer kanske?

Historielösheten. Och kvinnorna. 


/Döden döden döden


lördag 3 november 2018

Den ensammaste staden i världen

Some are here and some are missing 





Konstigt tyst efter Åsa Lindeborgs text om sorg och ansvar tycker jag. Varför sa vi inte alla snälla ord när vi kunde?  Varför sa vi aldrig i från? I tid.
Jag vet, alla värjer sig mot självreflektion. Det är bara för tråkigt. Härja, hugga, blunda, tiga, vänta, slåss, skälla eller skylla på någon annan är festligare, men ändå:
”Alla borde öppet diskutera sina formuleringar och publiceringar i stället för att försöka springa ifrån dem genom att peka på alla andra. Alla tidningar hakade på Aftonbladets granskning. Den som skrev hårdast om Benny Fredriksson vid hans avgång var Karin Olsson.   
Andra borde diskutera det de aldrig skrev eller sade.  
Det var åtskilliga som tyckte om Benny Fredriksson och räknade honom som sin vän. Det hade kanske hjälpt honom om de bett om spaltutrymme i december 2017 i stället för i mars 2018 när allt var för sent. Tystnaden överslätas som ett uttryck för det miserabla tillståndet Metoo-hösten 2017. Ingen kunde ju säga någonting, för Metoo-jakobinerna var gaaaaalna. Det är att skylla ifrån sig bristen på civilkurage. Sådant visar man när omgivningen är som mest fientlig.”  Läs hela texten av Åsa Lindeborg, Aftonbladet. 
Är i min barndomsstad. Ingmar Bergmanstan. Den är sig lik. Som en sten som jag aldrig någonsin kommer att kunna rucka. Samma gamla stängda dörrar och trevligt folk. Jag har aldrig passat in men ändå trivs jag korta perioder här. Det är nog den ensammaste staden i världen.

Jag begrep inte Gretas text, den var väl en spaning, en typisk lördagstext? En vackert illustrerad gäspning som ville provocera lite lätt. Alla läste in så mycket, mer än vad som faktiskt stod. Den kändes eventuellt något onödig, men alla generationer måste få hålla på med sitt. Vi befinner oss i olika faser i livet bara. Däremot var Gretas svar på all kritik lysande! Konstigast var Linda Skugges reaktion annars. Den gamla provokatören. Linda skrev däremot jättebra om infantiliseringen av vårt språk, så en text behöver inte utesluta en annan. Man måste inte tycka lika/olika hela tiden. Öppna era hjärtan (jag skojar och jag skojar inte) och testa lite självständigt tänkande någon gång. 

Klart att alla fulsnygga 40, kanske 50 och mer därtill, blir provocerade.  Klart att det är tröttsamt med vackra ungdomar som tycks få allt. Så lätt. Det är som med våra barn, vi måste älska och älskar dem även om de är otacksamma och dumma i huvudet ibland. Vi var också snygga och dumma i huvudet en gång i tiden. Vi trodde på nätters magi och svindlande möten och fingrar och tår och trassligt hår med rödvinsrosiga kinder och älskar vi varann? Vi trodde att vi kunde få allt. Och det var nära. Sen blev det på ett annat sätt. Vi blev äldre.

Now I sit with different faces
In rented rooms and foreign places
All the people I was kissing
Some are here and some are missing
In the nitneteen-nineties
I never dreamt that I would get to be
The creature that I always meant to be
But I thought in spite of dreams
You'd be sitting somewhere here with me
(Lowe/Tennant) 


/Döden döden döden