Koreografi: franska kollektivet (LA)HORDE
Koreografi: Damien JALET
infododen@gmail.com
torsdag 7 maj 2026
måndag 6 april 2026
Läget?
Hemma på min gata i stan
Fiskespö och extra rosa himmel. Kille i rullstol vid gamla hamninloppet, nu Dockan
(där läkare gärna bor, har jag läst någonstans).
Eftersom jag varken är berömd, något auktoritet på området eller klarar av att skriva kort och snärtigt (läs aitexten längst ner om du inte orkar med mina ord) så vet jag inte vad jag ska göra med texten. Skrev den från början, tänkt som en insändare eller inlägg detta sköra valår. För att ställa frågan till vår Kommunstyrelse. Hur vansinnigt långt det fått gå utan att någon politiker gjort något bra för svenska hyresgäster, så jag måste försöka i alla fall. Det börjar bli skarpt läge.
Jag är och har varit medlem av och till i Hyresgästföreningen sedan många år, men varit lite kritisk till Malmömodellen. Den får Hyresgästföreningen ta ansvar för, men intentionen var säkert bara god. Jag är övertygad om att ju fler vi är, desto bättre och starkare. Jag har däremot (tyvärr) aldrig någonsin varit en föreningsmänniska, och är nog inte heller lämpad åt det hållet, men jag har tröttnat på att vi tycks ha gett upp våra inre kompass kring vad som är rätt och riktigt och tappat tron på det gemensamma så totalt. Många knyter näven i fickan och har väldigt svårt att få vardagen att gå runt. Hyresgästföreningens håller i gratis utbildningar och kurser och rekommenderas varmt för dem som vill engagera sig. Jag vill också veta mer och förstå hur våra kära politiker motiverar och fattar sina beslut.
(Igår handlade jag på både ICA och Lidl, jag kan deras priser och kampanjer utan och innan, och kan kortfattat säga att ICA Malmborgs cashar på ytterligare vinster nu. Det var precis som vanligt där. Vassego ICA från Svantesson, tjingeling!)
Nå, texten jag ville skriva skulle handla om hyresnivåerna (utgår från Malmö) idag. Måste ta en klunk kaffe så att jag klarnar till lite. Borde väl använt mig av ChatGPT, men bjussar på egen text ändå, så här:
Vi måste börja prata om hyresrättens roll någon gång. Vad som hänt är fullständigt förödande för oss hyresgäster. Vi svettas varje år vid de årliga hyresförhandlingarna och aldrig kommer någon ”återbäring”. Det blir bara värre och värre och sämre och sämre, trots Hyresgästföreningens idoga arbete.
Vi hyresgäster behöver få tydliga svar från regerings- och riksdagspartierna, men även från de styrande i Malmö i och med valet. Vad säger kommunen? Oppositionen? Partierna? Allmännyttan, MKB - de som sätter taktpinnen för övriga fastighetsägare? Ja, vad säger ni kära politiker? Såg någon av er Fredrik Gerttens film Push, och om så, tog ni överhuvudtaget in budskapet? Läser ni om hur viktigt det är med levande städer, där människor kan bo, vara och verka; studera, starta företag, arbeta, låta barnen växa upp, njuta av närhet till kultur men även ha råd att använda sig av stadens utbud? För nu finns det snart inga anständiga hyror kvar i Malmö.
Enbart gamla lägenheter och lägenhetskontrakt, några privata fastighetsägare eller bostäder i så kallade utsatta områden kan ha acceptabla hyresnivåer. De få billiga bostäder som finns kvar går inte att flytta ifrån till större/mindre (tills dess att det ska ske stambyte och fastighetsägaren väljer att helkakla och hyran höjs, igen, och du blev av med ytterligare förvaring och plötsligt inte har råd med gröten längre och paniken är ett faktum). Jag tänker inte gå in i detalj kring hur dåligt systemet hängt med, men det är alarmerande. På riktigt.
Vi hyresgäster bara betalar och betalar och betalar och den frihet och bekvämlighet som många en gång valt (eller behövt av andra skäl), med vetskapen att vi aldrig kommer att bli miljonärer på vårt boende, känns alltmer avlägsen. Vari ligger friheten när du inte har råd med mat eller något sparande när hyresnivåerna ser ut som de gör? Jag vill inte skämmas över att bo i hyresrätt, men det har blivit en boendeform som idiotförklaras gång på gång. Faktum är att det blivit ekonomiskt ohållbart att bo i hyresrätt för de flesta, och det är en tragedi för fler än mig. Det drabbar staden. Tillväxten. Tilltron till den gemensamma staden: Malmö. Våra barns framtid.
Två inkomster och fläckfri ekonomi krävs för att hyra 3-5 rum och kök, i centrala Malmö. 2-3 rum och kök ligger oftast på omkring minst 10.000 -15.000 kr, om det inte är nyproduktion . Vart ensamstående, pensionärer, sjuka, unga, studerande, låginkomsttagare med eller utan barn, eller de utsatta för våld med flera, ska ta vägen, det tar kommunen och allmännyttan inte ansvar för. Eller dem med helt normala inkomster som inte vill lägga långt över 50 % av sin inkomst på sin hyra, pengar vi aldrig mer ser röken av. Vi har inte ens möjlighet att spara till en kolonistuga eller välja bra hållbara material vid renoveringar. Istället vräks barnfamiljer och Sverige utmärker sig med allt fler fattigpensionärer. Vill vi verkligen ha det så här? Gällande bostadstillägget för pensionärer anses en bostadskostnad upp till 7 500 max som skälig och är det man beräknar tillägget på (Försäkringskassan). Ensamstående (utan barn) över 29 år har inte heller rätt till bostadsbidrag. Bara så att ni vet.
En av de parametrar som påverkar våra hyror, Bruksvärdet, är ”läget” (utöver standard, balkong, hiss, spisfläkt och handduksvärmare och så vidare). Läget måste bort om vi ska ha en vettig hyrespolitik i Malmö, samt onödiga renoveringar, - eller några centrala museer och gemensamma byggnader kvar i våra städer, för den delen.
I centrala Malmö, där vi bor, lever konstnärer, läkare, missbrukare, förskolepedagoger, företagare och entreprenörer, myndighetspersoner, kriminella, arbetslösa, ekonomer, pensionärer, låg- och högutbildade och så vidare, sida vid sida med restauranger och affärer, dagis och skolor, sjukhus, parker och en mängd företag. Det är mångfald på riktigt och något jag som Malmöbo är mycket stolt över. Inte alltid roligt eller lätt, men så en stad bör få vara. Levande.
Men nu får nog kommunstyrelsen erkänna att de anser att bara höginkomsttagare har rätt att välja områden och bostäder nära skolor, parker, hav eller vänner i Malmö och resten slängas framför bussen. Stå för er politik eller gör något! Nu.
I vårat hus kunde tidigare ensamstående föräldrar och pensionärer bo, så är det inte längre. Det är svårt för många med normalinkomst att få ihop omkring närmare 15.000-20.000 kr/mån. Finns det inget tak på hur dyrt det tillåts bli, i ett illa förvaltat hus, som betalat sina kostnader för längesen?
Frågan är om Boplats Syd ens är motiverat längre? Du kommer aldrig att få någon drömlägenhet om du inte vill lägga 15000-25000 kr månad oavsett hur länge du stått i bostadskön. Observera, hyrorna är inte särskilt låga i säg Eslöv, Bjuv eller Trelleborg heller. Det finns ju centrala, attraktiva lägen överallt… Allt beror på vilken stol du står på.
Utöver detta, om ni vill tvinga människor bort från stan, politiker i Region Skåne, se åtminstone till att kollektivtrafiken fungerar och inte ruinerar oss i så fall.
Det är erat ansvar, politiker (S, L och M) att stå även på vår sida. Vi är många (majoriteten?) som hyr och tror på hyresrätten. Vi som hyr av MKB har till exempel varit med och betalat över en miljard* för fina Malmö Live, Stadsteatern och annat tjusigt, men era hyresgäster har knappast råd att besöka dess fantastiska platser med dagens hyresnivåer. Marknadshyror (”trygghetshyror”) gynnar inte några hyresgäster.
Nu har vi haft dessa modeller, lightversioner av marknadshyror, och det blev inte så himla bra för någon, utom fastighetsägarna, misstänker jag.
Gör om, gör rätt, gör bättre, det gynnar alla!
Vänligen,
/Döden döden döden (Som har bott i villa i rik kranskommun och vet av personlig erfarenhet hur gynnsamt det är att äga, för de allra flesta i alla fall. Om du, som är hyresgäst och aldrig ägt undrar över hur det kommer sig att vännerna har råd att åka skidor, på solsemestrar under högsäsong, city getaways och samtidigt har stugor på landet, en, två bilar i garaget och kan renovera huset så kan jag berätta att det inte beror på att de är bättre än dig, utan på svensk politik. Jag unnar alla detta, men se för katten till att rösta så att Sveriges hyresgäster har råd att leva, utan ständig ekonomisk stress. Dumförklara inte oss, utan svensk politik)
Snabbfakta, Subventioner till bostadssektorn (2024):
Ränteavdrag 50,6 miljarder
Rotavdrag 12,4 miljarder (preliminär beräkning 2025 är 22 miljarder, varav 72 miljoner gick till renoveringar utomlands)
Bostadsbidrag 4,4 miljarder
Bostadstillägg till pensionärer 13,8 miljarder
Investeringsstöd 3,7 miljarder
Om jag tolkar SCB statistik från Hur vi bor (Hyresgästföreningens hemsida) rätt så är hyresrätten fortfarande Sveriges vanligaste boendeform och Malmös hyror högre än riksgenomsnittet, (men förmodligen ser det likadant ut i Stockholm, Göteborg och Uppsala också). Malmö är också en socioekonomisk belastad stad med hög arbetslöshet så undrar verkligen över kommunen och allmännyttans intentioner och ansvar här? Om vi sedan tittar lite snabbt på Förtroendevalda i MKB Fastighets AB på Malmö stads hemsida så lär det inte finnas många där som bor i hyresrätt, eller någon av dem som bor i MKBs fastigheter. Skämmes, som Tariq Taylor, skulle sagt.
* De senaste åtta åren har Malmö stad plockat ut 1,7 miljarder kronor av de pengar som MKB:s hyresgäster har betalat in. Det motsvarar 65 000 kronor per hyreslägenhet.
Nedan, om ChatGPT, skrivit texten:
fredag 26 december 2025
Pågående samtal
Får verkligen verkliga människor finnas (på bild)?
Ett av alla dessa fotografier som jag aldrig blir klar med. De stod där, alldeles stilla, lysande vita som marmorstatyer. I grönskan. Grönskan…. Vilken grönska? Beskurit, gått tillbaka. Får ansiktena synas, då jag fotograferat dem på allmän plats, men är det konstnärliga värdet verkligen tillräckligt högt? Kan jag komma undan med att problematisera Ai kontra verkligheten? Suddar lite… Kommer inte fram till något. Lägger bort. Lägger ut.
Magnus Halldin, Respons:
”… Redan i den första essän, »I Platons grotta«, skriver Sontag en mening som slår en bro mellan essäerna i Om fotografi och Att betrakta andras lidande: »Att fotografera är att appropriera det som fotograferas«. Fotografiet, menar hon, uppfattas ofta som en skildring av världen, men är endast ett slags dokumenterad skärva av den. Varje medveten fotograf väljer ett perspektiv, en vinkel, ett utsnitt av den så kallade verkligheten. Redan här väcks den berättigade frågan om vad som uteslutits, och på vilken grund. Är uteslutningen överlagd eller ett resultat av slumpen? Är den tendentiös? Estetisk? Politisk? Lägg därtill det retoriska manövreringsutrymme som redan i det ögonblick fotografiet tas kan sättas i spel för olika syften och sammanhang. En bildredaktion på en dagstidning, ett galleri eller ett museum kan sedan i författandet av en bildtext styra betraktarens blick och tolkning. Eller som Sontag skriver: »varje fotografi väntar på att förklaras eller förfalskas av sin bildtext«.”
/Döden döden döden
torsdag 18 december 2025
söndag 14 december 2025
Nytt förbättrat recept…
Nej tack!
Mitt största problem med kapitalismen är inte att den finns, den finns i oss alla, hur man än vänder och vrider på det. Att ojämlikhet inte gagnar någon, utom några få, är kanske inte heller någon nyhet. Eller att den, vi kan kalla kapitalismen Tess, med kallt mod ofta är dålig för miljön och inte sällan, alltid, krokar arm med den politiska makten. Det känns ju sådär. I mitt vardagliga liv påminns jag om Tess ständig. Att ostens pris står i kilo på ett ställe och styck på ett annat. Intill varandra på hyllorna. Seriöst? Det är bara för att förvilla trötta och ouppmärksamma människor och förstöra ekonomin för dem med små marginaler. Att kaffeförpackningarna inte bara blivit mindre, utan även alltmer komplicerade att öppna, och sortera (Zoegas till exempel). All mängd vatten som går åt att rengöra förpackningar pratas det alltför för lite om. Att dyra bra mobiler ska sluta fungera, hörlurar slängas på tippen och om något tvättmedel är riktigt bra på att ta bort fläckar och för miljön, berätta det inte för allt i världen inte för Tess för då kommer produkten göras oss med ett nytt förbättrat receptet som plötsligt kräver två produkter och bli dubbelt så dyrt och fungera sämre. Samma med hår- och hudvård och smink. Och så vidare. Hållbarhet är motsatsen till Tess, vilket är helt ohållbart. Varför säger ingen politiker ifrån? Istället måste alla ha mobiltelefoner som är svindyra, och går de inte sönder eller stjäls måste de bytas ut på grund av en orimlig mängd uppdateringar och räcker inte det som argument så handlar det om våra master. Och det slutar inte där, för varje uppdaterad modell (i princip) kräver nya fräsiga laddare och fodral. Inte ens ett mobilt miljövänligt laddsystem har de orkar innovera fram. Det finns ingen standard. Varför kan man inte ladda mobilen i solen till exempel? Det går att göra. Varför vill inte Tess gott och göra något bra? Varför ställs inga rimliga krav? Ifrågasätter Tess existensberättigande utan regleringar starkt. Nej. Det regnar aldrig några pengar över de längst där nere. Och förpackningsindustrin, vilket lönsamt, sorgebarn ändå. Tess löser inga problem, är inte särskilt funktionell och vad hände med alla kreativa innovationer. Kvalitén?
Om kära Tess är så fantastiskt viktig för samhället och duktiga entreprenörer och innovatörer, gör något bra, annars är jag tveksam till att vårt beroende av er verkligen finns, utan mer liknar ett tvång.
Gör om, gör bättre.
/Döden döden döden
lördag 13 december 2025
Identitet
Mellan rum
Det jag egentligen försöker peka på är att artist statements är så förvillande lika varandra språkligt, och allmängiltiga, att de blir fullständigt intetesägande och skulle kunna beskriva alla konstnärers ”praktik” när man tänker efter. Alla är samma, men den konstnärliga gestaltningen skiljer åt. Det är kring det sista krutet borde läggas. Tror att det rör det egentligen. Min irritation. Läste upp några statements för min äldsta dotter, som utbrast: - Men, vilka floskler! Säljtexter som låter nåt. Fint. Bildat. Mellanrummen. Erfarenheter. Utanförskap. Mellanförskap. Sorg. Etnologi/Antropologi. Sexualitet. Levda erfarenheter (?). Man har kommersialiserat och akademiserat precis allt. Någon tar bilder och hävdar att det är en sorgeprocess, som att skönheten och skulle sitta i sorgen, att lastbilen/fälten/ljuset får validitet på grund av en anhörigs sjukdom eller död. En annan undersöker arv och miljö. Det är ju hela livets spektrum och erfarenheter som ständigt processas och tolkas av utföraren. Essäer skrivs. Så har det varit i alla tider, hos alla konstnärer. Man tolkar, formar och delar med sig. Väl? Det är väl självklart att du påverkas av din miljö och dina erfarenheter. Måste traumat säljas in för att ge ett konstnärligt berättigande? Ja, kanske.
Jag är nog bara avundsjuk på grund av min egen oförmåga och frustrerad över att jag inte är frisk och pigg nog att göra något själv. Att jag inte orkar, inte hinner med.
Det är lätt att bli raljant, förlåt. Har ondgjort mig så många gånger över artist statements att jag begriper att det är dags att sluta med det nu. Skrev bättre om det tidigare i Against interpretation till exempel. Släpp. Loss. (Ge upp).
/Döden döden döden
lördag 6 december 2025
Klipp och klistra (artist statement, anyone)
the circuit
Bokskogen, utan synlig kroppsdel.
Höll på med gardiner. Har alltid älskat tunga draperier. Nu dök Drapes//Parts av Eva Stenram upp. Ser fantastiskt ut. Pinuppors utklippta ben, bakom draperier. Vernissage och samtal på CHAUSSEE 36 i Berlin häromdagen.
Läser i Lensculture:
”A pair of clever, enigmatic series that play with desire, eroticism and photography’s fundamental questions surrounding presence and absence”. Om Eva Stenram.
Rum för eftertanke. Minne. Processer. Närvaro. Frånvaro. Läkning. Vardag. Läser jag någon annanstans. Eller identitet. Intimitet. Motsatsförhållanden som "undetsöks". Om och om igen.
Min Artist statement (del 1)
Processesing the absence of (identity), home, reflections surronding memory, eroticism (or intimacy), healing and presence in everyday life. (Yolo)
/Döden döden döden
Slår ett slag för Stockholm
Monsters Partyline (igen).
Jag får förmoda att i princip samtliga kulturskribenter i Sverige hyser en extremt stark tilltro till svensk sjukvård och socialtjänst med flera och litar blint på svenska myndigheters journalföring, samt små barns uttrycksförmåga till främlingar. Ska kolla in dokumentären Hatet på SVT och även något som fanns på TV4. Jösses Amalia.
/Döden döden döden
söndag 23 november 2025
Kan du känna lycka?
Paris 2025
Mamma reagerade stark när vi passerade Centre Pompidou och hon såg Eva Klasson där. Paris 1977.
Vi fick lite snö. Äntligen.
Sen försvann den. Säg den glädje som varar.
Brygger mitt morgonkaffe, nyser och tänker på att om inte medelklassen slutar leka överklass snart
så kommer vi snart inget kaffe ha. Klimatkatastrofen kommer inte bara att innebära lägre villapriser i Skanör, att människor dör eller skogen brinner ner, utan även min frukostrutin påverkas. Där går väl ändå gränsen?
Sex och samtid
Storytelling är konsten att berätta en historia för att skapa en emotionell koppling och göra information mer engagerande och minnesvärd. Det är ett effektivt verktyg inom exempelvis marknadsföring och kommunikation, där det används för att bygga varumärken, förmedla budskap och engagera en publik på ett djupare plan än bara genom fakta.
Kärnan i storytelling
Emotionell koppling: Genom att berätta en historia aktiveras delar av hjärnan som gör att mottagaren kan relatera till berättelsen känslomässigt, vilket leder till större engagemang.
Minnesvärdhet: Människor är programmerade att lättare komma ihåg information som presenteras i en berättelseform med en början, en mitt och ett slut.
Verktyg för kommunikation: Storytelling används för att göra komplexa produkter eller tjänster begripliga, stärka ett varumärkes identitet eller helt enkelt göra en presentation mer engagerande.
Hur det används
Marknadsföring: Företag använder storytelling för att skapa en starkare koppling till sina kunder genom att berätta om varumärkets historia, filosofi, mål och värderingar.
Medarbetarkommunikation: Inom organisationer används storytelling för att förmedla budskap på ett sätt som inspirerar och skapar engagemang bland medarbetarna.
Olika format: Storytelling kan användas i nästan vilket format som helst, inklusive text, film, musik, bild och muntliga berättelser.
Viktigt att veta
Baserat på sanning: Även om en storytellingtext kan anpassas för att vara mer dramatisk eller intressant, bygger den alltid på en grund av sanning.
Historisk koppling: Förmågan att skapa och förstå berättelser är djupt rotad i människans historia och kopplas till överlevnad genom att vi kan måla upp scenarier för framtiden.
(Ai, dvs en hyfsad sammanfattning av vad människor skrivit och tänkt ut redan)
Samma sak när det används i konsten, men då säger man skapa kontext och mening. Man undersöker. Jag begriper detta men jag tycker i grunden att det underkänner betraktarens förmåga, egna tolkningsfrihet och upplevelse om verket eller konstnären måste beskrivas för att förstås av konstnären själv. Där borde väl kritikern ändå kliva in. Eller curatorn. Väl? Sedan är processerna och materialen intressanta, givetvis, men att allt måste laddas med magi (tuffa erfarenheter) och lång text är jag tveksam till. För mig blir det fluff om inte konsten orkar stå på egna ben och dessutom alltid måste beskrivs med exakt samma kontext; undersökta minnen, utanförskap bla bla bla. Handlar inte all konst om det, det intressanta är väl ändå utförandet och vad den/det gör med oss? Eller? Nej, jag har fel, men samtidigt har jag rätt. Också. Kanske stör det mig att fotografi alltmer känns som teater. En människa lägger halva överkroppen på ett bord och tittar snett bortåt. - Se ut som någon som längtar, säger fotografen! Se äkta ut! Inte vara en människa som längtar, som fångas på bild, vars eventuella längtan är äkta.
Jag älskar studiobilder, knasbilder, fula bilder, roliga foton, mode, konst, det dokumentära… Men att se, säg två personer som kramas och samtidigt tittar in i kameran… Hur många gånger har jag inte sett exakt samma bild, det ”personliga tilltalet” blir så djupt opersonligt att jag blir provocerad.
Fotografiet måste kunna stå på egna ben. Att underkänna verkligheten är att underkänna fotografiets och fotografens potential och kraft, perception.
Det finns en konflikt (i mig) kring önskan om det perfekta och det störiga; läget när nackhåren reser sig (hos mig). Dvs en skitig mugg eller bil i bakgrunden i perfekt ljus. Asymmetri, men ändå inte. Det transcendentala, det som kommer från ovan och annat jag inte begriper. Däri ligger magin (för mig).
 |
| 15 Rue Lepic (Där Amelie från Montmartre, spelades in). |
I Paris, på Rue Rambuteau, var det fortfarande höst. T-shirtväder ena kvällen, regn den andra. Milt, friskt och skönt. Människor överallt. Idag faller snön över Paris.
Det tar några dagar tills du lärt dig hur du lever billigast och bäst. Vietnamesisk lunch 3,5, nybakad paj med lax och lök 2,90 till middag. Du ber om kranvatten. Du reder dig. Skulle bli smal som en pinne, igen, om jag bodde där. Trots ostar, vin och bröd.
Ett hett tips är buss 69 , om du orkar klura ut den nya appen eller biljetten.
Bussen går från den där kände begravningsplatsen till det där berömda tornet,
förbi alla möjliga sevärdheter. Buss 96 verkar också helt ok. Promenaden upp från Rue Rivoli till Montmartre,
från Hallarna genom Pigalle (porr- och gitarrerdistriktet) och förbi någon av passagerna är också fint.
Dofterna av rengöringsmedel, kryddor, stekos, parfym, avlopp, nybakat, skaldjur, kaffe, omelett, trafik och kakis stora som apelsiner. Livet på gatan. Brandfarliga vindlande trätrappor. Koppelfria hundar som strosar tryggt omkring. Små flickor i vackra kappor, en korpulent slaktare i förkläde tittar nollställt ut mot gatan, ett par som hånglar i en busskur i Montmartre. Paranta damer. Det finaste är kanske ändå blickarna… och ostarna. Ostronen! Och vännerna, såklart. Och en café noisette. Tunnelbanan, att ladda sitt lilla papperskort kändes oöverstigligt först, men klarades av utan högskoleexamen, till sist. Kalla mig gärna geni. C'est très compliqué!
Ger upp fotograferandet. Ska jag börja med lera? Olja? Klippa klistra? I don’t know. Något måste jag ju göra, skapa. Börja sticka halsdukar igen. Jag är så fasansfullt less på ”fotografi”. Det exotiska snubblar vid det rasistiska, men ack så välmenande ändå? Sett det tusen gånger om. Ge mig något nytt!!! Det är processer hit och dit, det eviga narrativet. Undersökandet som pose. Eller en skön attityd.
Ramlar in på någon Serranoutställning intill renoveringsstängda Centre Pompidou, ser Piss Christ och minns debaclet då det begav sig (1987?) och hur det hänger sig kvar i det konstnärligt betydelsebärande undersökandet av stigman och trauman. En bild på ett knä. Har benet burit en specifik erfarenhet. Ett trauma? Böldpest/våldtäkt/minnen av utanförskap/sexuell läggning. Det gör bilden intressant. Inte själva fotografiet. Det finns massor av bra fotografi. Såklart. Tänker på Hasselbladsprisvinnaren Sophie Ristelhueber, dra inte in henne i det här. Hon gör det storartat. Men om alla andra ska känna in sig på trauman vill jag inte vara med. Eller fotografera sina eller andras skrev/bröst/hud. Vem har inte varit med om traumatiska livshändelser ändå? Vem har inte ett skrev och en underbyxa? Eva Klasson har redan gjort det, bäst. Eller minnen. Ge mig skönhet. Ge mig en käftsmäll. Få mig att känna något någon gång. Ett skratt. En tår. Nya perspektiv. Tänka: shit, din lyckans ost! Så snyggt! Vill inte bli kittlad av erotiska undertoner. Jag vill bli avundsjuk och inspirerad. Jag är less på undertoner. Men även övertoner. Är så fruktansvärt less på fotografier på människor som ligger i en hög på varandra med nollställda ögon och påhittade utanförskap. En massa rika typer med dyra kameror lånar människor i färg, diagnos, eller sjukdomar för att hitta på något intressant om sig själva. För hård blixt. Infrarött. Det var roligt första gången! Alla tillgjorda blickar, ta bort. Ge mig unika ögonblick, något briljant; känslor av aha! Kul! Av något jag inte kan definiera, men ändå känner igen. Så mycket lättsmält och innehållslös, ytlig rappakalja. Det blir så likartat. Alla gör samma. Jag förgås av leda, av min egen oförmåga och totala brist på energi. Jag kanske bara är deprimerad. Läkaren frågade: kan du känna lycka? Ja. -Då är du inte deprimerad. Nähä, jag är väl bara låg då…?
Läser en gammal text av Lyra Ekström Lindbäck i Flamman och kan bara hålla med Traumakulturen gör oss alla till offer (för ett pissigt självcentrerat samhälle och tråkig konst). Ai ännu mer. Har ju avtrollat hela världen. Så fort du ser något fint ylar barnen, nämen det är ai (även när det inte är det!). Hur ska någon kunna fotografera något om det inte ens får existera i egen rätt, erkännas på riktigt. Snart finns inget kvar. Allt en potentiell fabrikation. Det kanske glädjer andra, men just nu känner jag bara tomhet.
Kanske är det bara jag som står och stampar och som är alldeles för trött. För låg för konst. Ett nytt slags low. 2025, året jag inte tog en enda riktigt fet bild. Det skrämmer mig. Året då det enda som räknas är ett halmstrå hopp - and yet another kaffekopp.
💙🤍❤️
Puss!
Eder bittre Döden dövörat (hur rätt har inte autkorr ändå?) döden
Ja?
lördag 6 september 2025
Kulturkanonen
Varför säger ingen som det är?
Från Stanley Kubricks Barry Lyndon (1975)
Detta är så sorgligt och så dumt. Kulturkanonen, är vad skolan är till för att lära oss. Det finns ingen lägereld här. Bara trams. Ge människor böcker, papper och pennor, någon dator, bra lärare och trevliga lokaler. Lägg inte ner folkhögskolor och studieförbund med mera (tips!).
Behövde bara få detta sagt. Pust.
/Döden döden döden
(Annie Croona, Dagens ETC:
”Kulturens andel av den budgeten är den lägsta på 20 år, och en av de utgiftsposter man skurit ner mest i är ”Bidrag till allmän kulturverksamhet”. Det är ju den – kulturverksamheten – som är nyckeln. Att människor har lokaler att vara i, att det finns musikskolor, teatergrupper och bibliotek.”
Vidare:”Det som skaver är att man gör det här i stället för det som faktiskt gör skillnad; att man väljer symbolik före handling. Motsägelsefullheten blir uppenbar när man jämför kulturkanon (symbolik) och statsbudget (handling):”
onsdag 3 september 2025
Kakofonin
Frun, får jag be om en tjänst?
Nästan en vecka med ett gäng kantstötta själar i ett sensommarfuktigt Helsingborg. Aktiviteter, mat och vila och en oändlig mängd röster och samtal. Höga och gälla, någon upprepande och en annan viskande. Vänliga, empatiska samtal. Några bryter kraftigt. Får anstränga mig för att hänga med och förstå. Det är en slags ynnest att utsättas för något annat. Nytt och annorlunda. Innanför utanförskapet.
Stod på Kullagatan och en i gruppen: ”- frun, får jag be om en tjänst?” Han halar fram en nyköpt nagelklippare, sätter sig på en bänk och tar av sig sin ena sko. Lägger upp benet. Drar av sig strumpan. Och jag klipper, snabbt, och tänker att ingen kommer att tro mig. Jag tycker att det är svårt, men han blir glad och slipper nageltrånget. Ett förtroende jag fick. Ingen annan ser. Har detta verkligen hänt? Ytterligare en filmscen att lägga till listan. Jag skriver in en annan på Arbetsförmedlingen. Blir tröttare och tröttare men rik på intryck och nya vänner.
Andra människor, medelålders, många från 65 och uppåt tittar snett. Så vansinnigt snett. Vissa ser hatiska ut. Svarar inte på tilltal, bara glor. Det är nytt för mig. Hatar verkligen vanliga människor ovanliga individer? Snälla, rara, människor. Lyser sjukdomar och fattigdom igenom så förskräckligt, bär detta på någon smitta, tänker de? Jag är en i gruppen som får en slags nya blickar på mig. Det är djupt obehagligt. Vad hände med barmhärtighet och medmänskligheten? Står i mitten. Också kantstött, men i fina läderskor.
/Döden döden döden
fredag 22 augusti 2025
The hardest button to button
Har länge varit frustrerad över att så många myndigheter och stater alltid fokuserat på straffet. Så sällan på vården, rehabiliteringen, bakomliggande orsaker (och det som får blommor att gro). Den där ständiga reptilhjärnan; hämnd och repressalier. Aldrig ansvar för vår nästa. Som att mitt/vårt eller någon stats ansvar skulle ta slut som om någon annan straffas: ”något är gjort”. Frågan är aldrig vad har vi gjort/kan göra, utan vilket straff som eventuellt utdömts. Det är så fattigt. Så sorgligt. Så otroligt fördummande. Jag begriper givetvis det känslomässiga behovet av hämnd, men det skapar inte fred eller bättring, bara hat och förbittring.
Och när jag ändå inspirerades av fel Ron Howard häromdagen blev jag nu bra glad när jag läste äkta Jack White och hans skoningslösa Trumpkritik på Facebook nyss. Länk, Jacks Instagram.
/Döden döden döden
fredag 15 augusti 2025
Läs denna text ❣️
Ron Howard
I'm a liberal, but that doesn't mean what a lot of you apparently think it does. Let's break it down, shall we? Because quite frankly, I'm getting a little tired of being told what I believe and what I stand for. Spoiler alert: not every liberal is the same, though the majority of liberals I know think along roughly these same lines:
1. I believe a country should take care of its weakest members. A country cannot call itself civilized when its children, disabled, sick, and elderly are neglected. PERIOD.
2. I believe healthcare is a right, not a privilege. Somehow that's interpreted as "I believe Obamacare is the end-all, be-all." This is not the case. I'm fully aware that the ACA has problems, that a national healthcare system would require everyone to chip in, and that it's impossible to create one that is devoid of flaws, but I have yet to hear an argument against it that makes "let people die because they can't afford healthcare" a better alternative. I believe healthcare should be far cheaper than it is, and that everyone should have access to it. And no, I'm not opposed to paying higher taxes in the name of making that happen.
3. I believe education should be affordable. It doesn't necessarily have to be free (though it works in other countries so I'm mystified as to why it can't work in the US), but at the end of the day, there is no excuse for students graduating college saddled with five- or six-figure debt.
4. I don't believe your money should be taken from you and given to people who don't want to work. I have literally never encountered anyone who believes this. Ever. I just have a massive moral problem with a society where a handful of people can possess the majority of the wealth while there are people literally starving to death, freezing to death, or dying because they can't afford to go to the doctor. Fair wages, lower housing costs, universal healthcare, affordable education, and the wealthy actually paying their share would go a long way toward alleviating this. Somehow believing that makes me a communist.
5. I don't throw around "I'm willing to pay higher taxes" lightly. If I'm suggesting something that involves paying more, well, it's because I'm fine with paying my share as long as it's actually going to something besides lining corporate pockets or bombing other countries while Americans die without healthcare.
6. I believe companies should be required to pay their employees a decent, livable wage. Somehow this is always interpreted as me wanting burger flippers to be able to afford a penthouse apartment and a Mercedes. What it actually means is that no one should have to work three full-time jobs just to keep their head above water. Restaurant servers should not have to rely on tips, multibillion-dollar companies should not have employees on food stamps, workers shouldn't have to work themselves into the ground just to barely make ends meet, and minimum wage should be enough for someone to work 40 hours and live.
7. I am not anti-Christian. I have no desire to stop Christians from being Christians, to close churches, to ban the Bible, to forbid prayer in school, etc. (BTW, prayer in school is NOT illegal; *compulsory* prayer in school is - and should be - illegal). All I ask is that Christians recognize *my* right to live according to *my* beliefs. When I get pissed off that a politician is trying to legislate Scripture into law, I'm not "offended by Christianity" -- I'm offended that you're trying to force me to live by your religion's rules. You know how you get really upset at the thought of Muslims imposing Sharia law on you? That's how I feel about Christians trying to impose biblical law on me. Be a Christian. Do your thing. Just don't force it on me or mine.
8. I don't believe LGBT people should have more rights than you. I just believe they should have the *same* rights as you.
9. I don't believe illegal immigrants should come to America and have the world at their feet, especially since THIS ISN'T WHAT THEY DO (spoiler: undocumented immigrants are ineligible for all those programs they're supposed to be abusing, and if they're "stealing" your job it's because your employer is hiring illegally). I believe there are far more humane ways to handle undocumented immigration than our current practices (i.e., detaining children, splitting up families, ending DACA, etc).
10. I don't believe the government should regulate everything, but since greed is such a driving force in our country, we NEED regulations to prevent cut corners, environmental destruction, tainted food/water, unsafe materials in consumable goods or medical equipment, etc. It's not that I want the government's hands in everything -- I just don't trust people trying to make money to ensure that their products/practices/etc. are actually SAFE. Is the government devoid of shadiness? Of course not. But with those regulations in place, consumers have recourse if they're harmed and companies are liable for medical bills, environmental cleanup, etc. Just kind of seems like common sense when the alternative to government regulation is letting companies bring their bottom line into the equation.
11. I believe our current administration is fascist. Not because I dislike them or because I can’t get over an election, but because I've spent too many years reading and learning about the Third Reich to miss the similarities. Not because any administration I dislike must be Nazis, but because things are actually mirroring authoritarian and fascist regimes of the past.
12. I believe the systemic racism and misogyny in our society is much worse than many people think, and desperately needs to be addressed. Which means those with privilege -- white, straight, male, economic, etc. -- need to start listening, even if you don't like what you're hearing, so we can start dismantling everything that's causing people to be marginalized.
13. I am not interested in coming after your blessed guns, nor is anyone serving in government. What I am interested in is the enforcement of present laws and enacting new, common sense gun regulations. Got another opinion? Put it on your page, not mine.
14. I believe in so-called political correctness. I prefer to think it’s social politeness. If I call you Chuck and you say you prefer to be called Charles I’ll call you Charles. It’s the polite thing to do. Not because everyone is a delicate snowflake, but because as Maya Angelou put it, when we know better, we do better. When someone tells you that a term or phrase is more accurate/less hurtful than the one you're using, you now know better. So why not do better? How does it hurt you to NOT hurt another person?
15. I believe in funding sustainable energy, including offering education to people currently working in coal or oil so they can change jobs. There are too many sustainable options available for us to continue with coal and oil. Sorry, billionaires. Maybe try investing in something else.
16. I believe that women should not be treated as a separate class of human. They should be paid the same as men who do the same work, should have the same rights as men and should be free from abuse. Why on earth shouldn’t they be?
I think that about covers it. Bottom line is that I'm a liberal because I think we should take care of each other. That doesn't mean you should work 80 hours a week so your lazy neighbor can get all your money. It just means I don't believe there is any scenario in which preventable suffering is an acceptable outcome as long as money is saved.
Ron Howard
Vaknade någon gång vid 04 (hurra…) och såg detta inlägg på Facebook och Ron Howards vänliga blick så jag tog mig tiden att läsa vad han skrivit. Finns det någon som inte kan skriva under detta lilla manifest? Jag lägger ut på bloggen tänker jag, men kollar först och ser att det var en annan Ron Howard som delat texten som är skriven av Gallagher Witt (författare med flera olika alias och fokus på erotik). Så nu har även du läst texten hoppas jag. Lika bra även, om avsändaren är en annan. Men ändå en slags besvikelse…
/Döden döden döden
tisdag 12 augusti 2025
söndag 3 augusti 2025
onsdag 30 juli 2025
Det frätande ljuset
End of summer
En bild av Elisabeth Ohlsson på Kristina Lugn från utställningen på Fabriken i Bästekille
Hämtar tvätten som hängt över natten. Brygger mitt kaffe. Solen bränner genom gliporna, molnsjok i olika form och känsla flyter över himlen. Ömsom dis, ömsom mörker och så det frätande ljuset. Alla andra sover, utom jag, och katterna. Och något eländigt larm som aldrig slutar tjuta.
Läser om det dåliga barnafödandet i en text om för långa studier och en annan om bostadsbristen och kan tillägga alla tusen texter om nedlagda sjukhus och brister på BB och allmänna kommunikationer som vi läst genom åren, inte heller stärker detta den generella tryggheten inför barnafödandet så värst superdupermycket.
Att samtidigt då slå ett slag för marknadshyror = alla fina lägenheter med vettiga hyror blir ännu dyrare och oåtkomliga för vanligt folk, kanske inte är så välgenomtänkt, ändå? Men gissar att stora delar av borgerligheten kommer att slå sig blodig för rätten att omöjliggöra attraktiva bostäder för människor som inte har hunnit skaffa sig onödigt lång utbildning, bra jobb eller fett med deg. Precis som det kämpades för att sluta ta ansvar för miljön och klimatet. Lägg ner statens järnvägar (det gick jättebra!) ännu mer. Ja, ja, ja, allt det där övergår mitt förstånd.
När någon sedan skriver om den hopplösa lantisstilen i Stockholm så bekräftar även det att för höga hyror dödar inflödet av intressanta människor, dvs all kultur (mode) och spänning med mera, även om DN:s ledare skriver Så jag slutade ängslas och lärde mig älska kändismärken. Ok, rika människor kan vara fascinerande på håll, som någon slags projektionsyta på Instagram, men intressanta är de sällan.
Sedan, listan över journalister som kräver att Gaza öppnas för bevakning. Det jag såg var de vars namn jag saknade, vilket säger säger en hel del om tillståndet på svenska tidningshus och dagens arbetsvillkor.
Dagen har nu gått. Lyssnar på Nina Simone genom väggen och nu är det visst tid för mat.
Jag såg en fågel idag, den flög så högt,
Och jag tänkte på frihet, hur fjäderlätt den måste vara.
Men sedan tänkte jag på dig och insåg,
Att riktig frihet är att ha någon som förstår en,
även när man flyger lågt. (Kristina Lugn)
/Döden döden döden (känner det stora vemodet rullar in)
lördag 26 juli 2025
Ständigt aktuellt
Superfin utställning. Kanske orkar jag lägga upp fler bilder, men inte just nu. Att det blev en historielektion, som tyvärr visar att exakt samma problem är lika aktuella nu som då känns chockerande. Har vi inte kommit längre (!?) är en drabbande känsla i mig.
Det är i rummet om Döden utställningen slutar och börjar sväva. Ofantligt vackert och tungt, marken skälver till. Om konst har en plikt så det kanske just där och då alla krav uppfylls. Skönhet, livets ofattbara förgänglighet och hjärnan börjar krulla sig på riktigt. Det känns. Att något så sorgligt också är så vackert är svårt att förstå.
/Döden döden döden
måndag 21 juli 2025
A way of seeing
Från The Red Hand Files:
”I discovered that the initial trauma of Arthur’s death was the coded cypher through which God spoke, and that God had less to do with faith or belief, and more to do with a way of seeing. I came to understand that God was a form of perception, a means of being alert to the poetic resonance of being. I found God to be woven into all things, even the greatest evils and our deepest despair. Sometimes I feel the world pulsating with a rich, lyrical energy, at other times it feels flat, void, and malevolent. I came to realise that God was present and active in both experiences.”
Måste ut och gå. Rensa skallen. Stan är full av folk med smink, som doftar starkt av duschtvål och parfym. De går gärna i bredd. Vill själv inte bli sedd. Sista slurken kaffe. Skärp dig människa. Ut ut ut. Orkar inte. Somrarna knäcker mig fullständigt maj, juni, juli, augusti, sen börjar återhämtningen till höstlovet och jul. Det är inte många månader om året det kanske finns en chans till sortering av liv och lite inre frid. Att somrarna måste vara så vidriga. Andra verkar ju rätt glada med sina grillar, gräsklippare och håriga ben.
Men om jag ska se på världen med andra ögon, så visst stålar solen, visst är det vackert, ack så grant. Visst värker kroppen, men hjärtat slår.
När jag väl närmar mig havet och doften av tång fyller min inandning tåras min blick (det är sant!) av glädje. En enkel människas korta ögonblick av tacksamhet och eufori.
/Döden döden döden
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)