onsdag 22 november 2017

De Aderton

Nutidsplatsen


Hade skrivit stora delen av texten nedan innan De Arton (snyggt DN) berättade om min förra arbetsplats och arbetsgivare, så stöper om och försöker tänka till. Jag tror att jag betraktade honom som en slags vän och mina minnen från källaren och kontoret i närheten av parken är mestadels ljusa och glada. Det var en fantastisk plats, och inte värre, snarare roligare, än många andra arbetsplatser jag varit på. Därför blev detta så extremt svårt rent personligen. Jag försöker rannsaka mig själv och mina vänner och de före detta kollegor som vittnat. Varför bidde det på detta viset? 

Men allt hänger givetvis ihop. Har inte lyckats reda ut härvan av känslor, händelser och erfarenheter. Men visst, jag anklagar den vuxna etablerade kulturvärlden för sin självupptagna världsfrånvändhet. Jag tänker att alla fortsatt sin falska vals. DN slår sig för bröstet, nu. Men då då? Minnns den arga praktikanten vars mamma hade kontakter i kulturvärlden som var med om Sexterror i kulturbranschen-texten (för sjutton år sedan!).

Om du börjat jobba i restaurangbranschen vid 16 och sedan arbetat i media- och kulturbranschen hela ditt vuxna liv så har #metoo männen beteende blivit så normaliserat för dig att ord inte räcker till. Lika självklart som att du behöver andas så lunkar och duckar du stilla på. Jag tror att det ser ut så här i en mängd andra branscher (alla mansdominerade arbetsplatser) och att vi kvinnor bara väljer att vänja oss för att överleva och stå ut. Den där ständiga rädslan för män, att inte kränka deras arma själar. Att hela tiden omedvetet tänka: han får inte bli kär (kan bli ombytt till hat eller förföljelse) men han måste tycka att jag är bra, men aldrig för bra (lagom dumsnäll) så flyter det på. Så har jag i alla fall försökt, med varierande framgång. De flesta kvinnor hittar sitt sätt att få det att fungera. Att bli kränkt utan att ta åt sig och samtidigt prestera utan fel och vara trivsamt mänsklig och sig själv nära ändå. Evig balansgång. Från stort till smått. Nästan alltid är du ensam. Du borstar av dig dammet, går vidare. Av alla skådespelarvittnesmål väljer jag detta: "Man lärde sig med tiden att navigera runt deras sexualitet. Att säga nej tack utan att såra deras ego. På så sätt blev även jag en del av en struktur som tillät dem att fortsätta. Produktion efter produktion. Beundran byttes stegvis mot förakt. Mot männen som kränkte men också mot dem som hade makt att säga ifrån. Som fattade beslut. Och kanske inte minst mot mig själv. För att jag inte vågade be dem fara åt helvete”. Första gången jag blev antastad var i litet brödskärar-rum på restaurang Charlies i Uppsala, jag vände mig om och sa att jag skulle döda honom (otroligt vågat och olikt konflikträdda mig!) om han rörde mig igen, dagen efter var jag utan jobb som lunchservitris - och lika bra var väl det, men faktum är att även kvinnor är beroende av att kunna äta mat och betala hyran. Läser Anna Charlotta Gunnarsons text i DN och känner igen.

Författaren Maja Lundgren skrev visst om Stockholms kulturliv och män i Myggor och tigrarHon skrev om denna arbetsplats. Hon skrev att alla kvinnor som varit där legat med chefen utom min vän H. Även detta är ett övergrepp, dels för att det inte stämmer (det finns fler än mig och H som inte hamnat där) men om det skulle ha hänt hade varit ännu värre att bli outad så. Fy farao! Skammen vi får bära på våra axlar hur vi än gör. En annan gammal chef som jag enbart minns som väldigt rar uttalar sig enormt klumpigt i tv. Jag försöker hitta min stig att gå på. Rensa hjärnan. Omformatera min världsbild.

Min cynism, dåliga självkänsla och brist på litterära/konstnärliga ambitioner räddade mig troligvis. Jag bara skrattar åt män som säger: Vill du följa med mig till Paris? Jag kan göra dig stor! Det är kanske också min stora sorg: att jag aldrig tagit mig själv på så stort allvar. Trott att jag var någon att satsa på. Önskar så att jag gjort och kunnat det utan att utsättas för någon risk.  Jag har bara jobbat på. För det måste sådana som mig som inte har någon eller något att falla tillbaka på. Jag och K vi bara jobbade. Kanske är allt dansens fel och förtjänst, vanan vid despoter och förtryck? För att kunna bli bättre måste det också göra ont, men det är inte hela världen. Man vänjer sig. Jag vet inte varför jag och K klarade oss. Så medan Sara Danius ska jobba med sitt minne och Ebba Witt-Brattström ångrar sig så smutskastas en del av mitt yrkesliv. Vi hade det  oftast väldigt roligt tillsammans, en fantastisk mötesplats, men utan K vet jag förstås inte vad som kunde ha hänt. Det var inte alltid roligt och mycket press och stress, men sådant är yrkeslivet för sådana som oss. Hon som jobbade med oss som var lite äldre satt och hatade honom, och säkert även oss. Jag kan förstå henne idag. 

Dreven går, passerar. Alla behöver mat och husrum. Minns "flickan" som kom dit efter mig. Hon hade tagit flyget upp och satt förväntansfull i solen i festligt mönstrad secondhand-blus: glad och sprallig. Nästa gång vi sågs satt hon trés sérieux vid frun och ville inte säga hej, jag, en alltför ointressant tjej. Hon hade fått en lägenhet i stan och betraktas idag som något av ett litterärt geni. Själv bodde jag i Högdalen men mot mig var han alltid knasig men också snäll och rolig och i princip helt okej. 

Spelar ni dumma, eller?

Sara Danius i DN:
”Även du. Och du har själv aldrig själv bevittnat något av vad som beskrivs i artikeln?– Det har jag faktiskt inte, och jag försöker som sagt tänka efter… Jag måste nog tänka efter ännu mer. Ibland tar det ett litet tag för minnena att komma tillbaka…”
Männen förfasas över andra män. Män sluter upp #metoo-vågen och det är ju fint men först och främst: spelar ni dumma, eller? Ni kvinnor, jag minns era blickar: spelar ni dumma, eller? DN... ALLESAMMANS...

"Ebba Witt-Brattström berättar om sin reaktion efter att ha läst DN-reportaget. Har du själv bevittnat det?
– Jag känner som säkert många andra en stor skuld inför att inte ha stöttat tjejerna. Men jag har inte vetat om det. Jag tycker att de kvinnor som träder fram i artikeln är jättemodiga"

Nej, jag tar inga av era förfasanden på allvar. Ska och kan vi välja bort verket på grund av upphovsmannens amoral? Vem väljer vi bort och varför? Varför får vissa all kärlek och andra ska hängas ut? Alla är så insyltade.  What Do We Do with the Art of Monstrous Men? och Can we separate the artist from the abuser?

Jag vågar inte springa, simma eller gå ut som jag vill. Jag drömmer om att fotografera på nätterna, men det kommer självklart inte på fråga. Jag less på att vara rädd för mäns obearbetade känslor, eller vad det nu är. Jag har alltid trott på jämlikhet: att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Att skylla sin oförmåga, eller ovilja att vara rättskaffens på sitt kön känns ta mig fan (förlåååt) inte inte klokt. Jag är less på alla kvinnor som låter sig bli försörjda av sina män. Förlåt, men vi kommer aldrig någon vart på detta viset. Det där ibland faktiskt ömsesidiga utnyttjandet som bara blir till fortsatt ojämlikhet och misär.

Mer tankar om Klubben. Är det bara barn till etablerade konstnärer, författare, poeter, journalister och så vidare som ska få jobba inom media och kultur? Generation efter generation... Det är vi, från nästan ingenstans, som ändå drabbas hårdast. Alltid. Det är klart att exempelvis Amanda Svensson kan och vågar uttala idag. Alla ni som föds in i Bonnier eller tv-hus. Ni ärver inte bara begåvning utan också en slags födslorätt och självklarhet andra saknar helt. Likt de som ärver sina förmögenheter och inbillar sig att de är mer värda rikedom än andra. Just because det är er kulturella besittningsrätt.

Jag känner mig förbannad på allt och alla just nu: håll käften män som inte fattar att ni är likadana. Käften alla etablerade kvinnor som ser ner på andra kvinnor som försöker försörja sig. Jag ser hans gärningar och ogärningar. Jag är djupt skakad, men mest av allt fruktansvärt arg.

/Döden döden döden 

tisdag 21 november 2017

Hemma

Mittemellan 



Som hon kan skriva, Agnes Lidbeck: om havet, massan och modernism i DN i helgen. Jag kan inte ens fånga, eller återge, mitt eget behov. Jag är bara någon slags känsla, helt trubbig. Ointellektuell. Rädslan för kraften och hajar (så fantastiskt dumt), och troligvis det okända. Vad händer om jag tar steget bort, ut?

Måste se havet. Känna tångens ruttnande doft. Sand, fukt, vrakspillror, fiskrester och måsskit. Att se horisonten, havsvinden, få den korta chockterapin. Känner mig inte liten, bara fri och livrädd. Omsluten, överväldigad och helt chanslös.  Allt i ett.
Fri att längta bort eller hem. Mitt hem finns överallt (och ingenstans). Mitt enda hem är där mina barn är. Vid horisonten glittrar Danmark, undrar vad dom hittar på?

Känner mig alltmer övertygad om att Paradiset är här och nu, i dettat. Hur vi inte kan greppa alltings skönhet utan likt destruktiva olyckliga själar måste ha ha ha istället för att bara va va va (vara). Rädda oss från vår egen dumhet. Se jorden: se mig och dig sakta förfalla och mogna, ändra form. Från kåda till sten. 

Allt som är nytt och uppdaterat förvirrar och försvårar så enormt. Repar upp stickningen om och om igen. Kan inte fotografera mer.  Behöver stränga ramar. Begränsningar, däri kan jag finnas.  Alla val gör mig sladdrig, konturlös, som en död manet som vaggar vid strandkanten. Jag hade mått så bra i kloser eller i en vänligt sinnad diktatur. Nej! Förlåt, man ska inte ens fantisera om sådant där. Men ramen och vilan och havet, eller skogars dån. Läser Norwegian Wood Haruki Murakami och en plats som berättarjaget besöker i ödemarken, den miljön längtar jag till. Med regelbundna tider, samtal, frisk luft, djur och lugn och ro. Men så ser ju inte dagarna ut. 
Samtidigt: jag går ut och går i stan. Ser hur andra jobbar och jag vrålar inombords: Jag vill också vara med (på en guppig kontorsstol och lite för tajta byxor i ull blandat med syntetmaterial)! Jag måste jobba bort min avundsjuka och mitt utanförskap. Måste hitta något mellanting.

Har allt svårare för språket. Mobilen är för snabb, slinter med fingrarna, läser en text och förstår inte riktigt den underliggande melodin. Ett slags trubbigt våld mot intellektet. Ett år snart i stan och inser att för mig är konstansen ett faktum. Behövde landet för hjärnan, andhämtningen och små glimtar av återhämtning. Behöver stan av rent praktiska själ. 

Måsarna tjoar, havsdoften blandas med avgaser och damm. Nu är helgen över, nu börjar återhämtningen igen. 

Puss!
Eder,
/Döden döden döden 

söndag 29 oktober 2017

Let's pretend

Värja sig i vintertid.


Paul Klee, Forest Architecture (1925)

Vaknar först. Katten har i och för sig längtat länge efter mat och sällskap och ligger nu som en tung mätt varm klump mot min fot. Hotellets fönsterljus, siluetter och speglingar tvärs över gården fladdrar bakom stormiga grenar och blad. Vinden viner som man brukar säga. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det jag ser.

Läser i DN Att värja sig mot känslor har blivit en svensk norm och jag tänker att där har du allt fel, även om jag förstår vad du säger och nog kan hålla med. Skulle snarare vilja säja att det blivit en global norm. Att vi i Sverige med glädje och kraft ville hjälpa utsatta och krigsdrabbade är stort, gott och bra, men att inte nämna Bataclan och terrorn i Paris i november och sedan attacken i Bryssels några månader efter det, känns orättvist. Många blev livrädda, läget tilläts piskas upp, och då klev SD och politiker som gillar "raka rör och tuffa tag" in. I Europa stängde land efter land sina gränser och vi har ju ändå sociala medier och shopping på nätet att ta till. 
Vi klarar inte riktigt ut det här. Varken känslomässigt eller praktiskt. Jag misstänker att det är lika sorgligt som mänskligt. Men inte specifik svenskt. 

Vi pratar om jordens undergång. Eller snarare barnen gör det. Vi svarar om flera miljoner år, när solen kanske slukat månen, sen så kanske jorden inte finnes mer.  Eh... Ljuger ju för barnen, vill lugna dem. Miljoner år tryggar ändå ingen. Det stora oändliga skrämmande nog. Pratar om miljön med våra små. Vikten av att välja reko, eko, spara... men att värja sig mot känslor det gör vi alla mer eller mindre. Man kan alltid boka en resa till Italien och låtsas att allt är fint och bra. 

Vi lever i en svårnavigerad tid. Kanske vi borde börja med att acceptera det, och göra något. Problemet är bara att jag vet inte riktigt vad. 

Fred och kärlek. 
/Döden döden döden ( och oron)



tisdag 17 oktober 2017

Me too

Överallt 



Skrev så här på Facebook igår: "Me too: Samtidigt måste jag citera XX här: "Alltså det skulle nog vara enklare om de kvinnor som aldrig blivit trakasserade skrev det. Tidssparande om inte annat." Ja, visst är det väl så, och why state the obvious, tänker gammal trött 🦊 ? Precis som den vackra bloggande kocken som klagade på miljön i restaurangkök. Jösses, är det ingen som jobbat irl!? Har alla bara plockat jordgubbar och sen börjat på enkönade kontor...?! Och ingen har läst en bok om Hollywood heller, eller träffat på någon  i nöjesbranschen... Förlåt. Resten av veckan ska vara mild och go och det är ju fint att man reagerar i grupp  med emfas trots allt..."

Nej, mår lite för dåligt för att vara mild och varmhjärtad på det rätta sättet. Det som retar mig är att så länge människor skriver #metoo utan att faktiskt säga till när me too-grejer faktiskt sker gör det hela fullständigt verkningslöst och ointressant. Ytligt, om jag får uttrycka mig så. Visst, det är skönt att hata och uppröras över Harvey Weinstein i grupp och det kanske har någon slags förlösande effekt för vissa, men man måste bott i en grotta under en sten i urskogen om man blir det minsta upprört förvånad. Alla visste, ingen gjorde något. Hela fucking tiden. Tystnad är lika med medgivande, oavsett om det rör övergrepp, vanvård,  rasism eller mobbning. 

Puss!
/Döden döden döden

Jag tycker att det är fantastiskt bra att kockar, vanligt folk och kändisar ryter ifrån. Vi måste ju det. Jag blir mest bara generad över att människor blir förvånade och sedan inte lyfter ett finger i verkliga livet. Kan vi inte enas om det också? 

lördag 14 oktober 2017

Loneliness is a very special place

Thoughts of you



Har precis börjat läsa Den ensamma staden (Olivia Laing) och den är gripande. Snor åt mig Dennis Wilson-strofen hon nämner och sätter som rubrik. Kanske träffar den en nervtråd av igenkänning.
Även om jag älskar ensamhet så bor det en påtvingad isolering här hos oss, en som jag inte tycks förmå mig mota bort. Tröttheten segrar över förnuft och grundläggande mänskliga behov. Känslan och isoleringen blir bara större, hålet, kylan i bröstet, likaså. Kanske beror det på just ensamheten. Att inte möta andras speglar gör en lite fattigare, lite trögare och livet mindre nyanserat. Kanske kan man också se bristen på speglar som ett svar på ensamheten, att man i alla fall ser tomrummet. Det som dem som är upptagna av livet inte mäktar med. Den där självupptagenheten den ensamme lever i. Precis som sjuka. Äldre. Övergivna. Olyckliga. Trötta. Rädda.

I staden blir känslan av att iaktta, bli iakttagen, klaustrofobisk. Utanför staden kan däremot ensamheten bli till total utsatthet. Boken handlar finstämt brutalt om staden och konsten. Att vara ensam i grupp. 

Kärleken kommen när man minst behöver den, och vice versa, sa mormor. Samma sak med ensamheten tänker jag. 

Klart att boken också träffar en nerv då den beskriver ensamheten i konsten. I bilden. I ljus och mörker (reflektioner). Och att konstnärerna hon plockar fram är några favoriter. Har jag alltid haft behov av ensamhet? Ja, så är det. Men inte dygnet runt. Svältfödd på speglingar och samtal. Behovet av tystad, skog och hav. Behovet av människor lika starkt. Men klarar jag av dialogen, den social biten? Kanske. Ibland. Klart är att utan återhämtning klarar jag inte samspelet alls. Det blir klumpigt, buskisartat och  omusikaliskt,  låter illa, bröligt falskt.  Som att ljuden (tankarna) i huvudet inte når munnen (rösten). Men varför ensamheten i konsten. Eller är allt skapande en slags ensamhetens uppgift då den utgår bara från mig, eller dig. Samtidigt som den behöver spegla oss, eller visa på någon/något, kanske kännas. 
Äsch, jag saknar utbildning i ord och om en berättelse verkligen behövs är konsten kanske inte konst nog? Verket är viktigare än upphovsmannen/kvinnan. Jag vill tro det i alla fall. Samtidigt: konstnären är en del verket, världen alldeles för ytlig, oftast. Snyggast, ballast, mest fängslande personlighet vinner nästan jämt. Ger upp. 

Olivia Laing skriver också om fobierna, vaksamheten, stigmat och att det sociala spelet som inte fungerar som det ska. "... Att tiga i det här sammanhanget kan vara ett sätt att undvika att bli sårad, att väja för det smärtsamma i att misslyckas med kommunikationen genom att vägra delta i den överhuvudtaget. Det var i alla fall så jag förklarade min allt större tystnad, som en motvilja av samma slag som hos den som vill undvika ännu en elektrisk stöt."

Eftersom det enda min hjärna inte kollapsar av är bilder så gör jag så mycket jag hinner och kan. Iakttar och fotograferar. Det blir inte så mycket, mest förvirrat, men ändå: jag producerar något. Jag ser bilder,  periodvis ständigt. Ibland tänker jag: det är över, inte ens bilden finner jag. Precis som ordförrådet krymper för var dag, ser jag också sämre. Men jag kan se bilden även om jag är för tafatt och trög för att fånga den. Men bilden var där. Jag såg den. Eftersom mitt språk är tunt och min förmåga bristfällig kan jag inte heller skapa det konstnärliga narrativ som så många kräver för verkens djup. Eller så är jag inte konstnär nog. Bara är en människa av kött och blod.

/Döden döden döden

















tisdag 26 september 2017

Samtal pågår

Paris




Jag gör mig inga illusioner om Paris. Jag ser kylan och värmen, det som är innanför och utanför och den stora massan som skaver och lever däremellan. 
Men jag ser att människor samtalar med varandra. En ständigt pågående konversation. Ingen forcerad monolog, eller gapig grupp medelålderstyper som skrålar Hanna från Arlöv i örat på varandra, rajrajraj...
Jag ser en stad som vägrar renovera sönder sin själ till ett modernt intet, en stad som lever, en ugnsvarm baguette traditionelle i väskan under armen efter arbetsdagen. På riktigt. Klämmer på en ost, det röks en cigarett och samtalet bara fortsätter. Jag ser på. 

Vilar i Paris. Lägger mig tidigt. Äter världens kanske godaste fallafel på rue des Rosiers. Inte bara en kväll, utan två kvällar. Tittar på konst. Sover. Träffar min vän A. Hon hämtar mig klockan sex på hotellet var dag. Dricker ett glas vin. Stiliga människor och turister. Tunnelbanans linje ett glider in var och varannan minut. Alla åker buss. I fantastin bor jag här, samtalar med någon, sover alltid gott. 
Leonardo di Caprios favorit-pizzeria och något fantastiskt roligt om Daft Punk kan man också stöta på. 

Är hemma. Älskar Malmö. Också. Tänk att man kan älska så mycket. Längta bort och hem. Allt i samma kropp. Samtidigt. Så oerhört tacksam, så oerhört misslyckad. Flerdimentionell. 

Sade till min vän: glömmer aldrig hur det är att vara fattig. 

/Döden döden döden 

tisdag 12 september 2017

Fear of flying



Barnet får tandkräm i håret, Ryter. Kastar en borste i golvet. Så moget.
Vad våra rädslor kan göra med oss. 
Boken var väl inte så himla bra heller, men då var jag väl runt 20.
En evighet sen.


En text om döden.  
❤️

/Döden döden döden