lördag 15 april 2017

Minnet

Existensen.



Befinner oss bakom persienner och vitgrå himmel. Det hörs på trafiken att vädret är smutsigt grått. Regnet ligger kvar på gatan utanför. Bilar knastrar, plaskar genom pussar lagom slött. Sen borta. Himlen finns i gliporna. Det mörka ljuset väcker inget mer än viljan att aldrig mer behöva gå ut; att få rulla in sig i dun och få en bricka med nybakt bröd, smakrik ost och nypressad juice. Men limpa, kaffe och en skiva ost går också bra. 

Barnet och fadern leker med ord. Barnet som vill vara litet växer på alla sätt.

Får en sekund här. Ett par minuter där. Slafsar på. 

När hjärnan rämnat så lär du dig vissa saker. Om du har tur.  När minnet sviker dig och du inte längre vet vem du är, har varit eller kommer ihåg vem du ville bli. När upplevelser med andra mest bara finns kvar i dem. Alla minnen: även minnet av dig. De kan fabulera fritt, sant eller falskt, men blicken och känslan förblir tom. Intelligensen sitter ju där; om orden sitter kvar, eller bara blåser bort. Minnet definierar dig. Det du har kvar är önsketänkanden och känslan av något vagt. En kunskap bort. Jag vet ju någonstans, men kommer aldrig fram. Men du lär dig vad minnet betyder. Vad tomheten och avsaknaden gör. Jag tittar oftar bort.

Regnar kallt ute. Rått och kallt även i mig. Kaffe efter Ica Maxi, samlar kraft. 

Tillit och sårbarhet hör ju ihop med kärlek, men även demokrati. Vi lever öppet och sårbart för att vi litar på vår nästa, för att vi måste, eller vill, det. Den där garantin finns inte. De flesta jobbar väl med skräcken (rädslan) av och till. Farorna, men också glädje, kärlek och den gråa vardagen. Alternativ till sårbarhet finns inte tror jag, det skulle vara döden i så fall. Och vad är inte den om bara intet (eller det oläkbara såret). Skrev jag förra helgen, tror jag det var, på Facebook. För att såret ska kunna läka måste det också vara öppet, få luft.

Att vara människa. Är så bara och samtidigt också allt.

/Döden döden döden



tisdag 11 april 2017

Maratondansen

Priset. 

Vaknar klockan fyra. Väljer ensamheten före sömnen. Dagarna rasar framför oss, bakom oss.

Infernot som lever på grund av hoppet.  Bara det.

Kan inte skriva om Donald T. Kan inte skriva om kraschen i Stockholm.

Orken och hjärnan finns någon annanstans. Slutat vara arg, frustrerad, känner mig mest uppgiven och ledsen. Inte så mycket att göra. Kraven övermänskliga. Empatin saknas oss. Oförståelsen glittrar i solen. Vårfåglarna sjunger lika vackert här i stan. 

Det intresserar mig det där hur vi människor väljer att placera ut våra ägg. Varför svaren alltid måste vara så enkla och allt alltid är någon annans fel. 

Kroppen strejkar. 

Någon vill umgås. Någon vill vara snäll. Jag säger: - Jag är för trött. Det går inte
En annan dag. Någon frågar: - Ska vi ses?! Jag säger: -Det går inte, jag är för trött, det går tyvärr inte. Du: - Kom igen, snälla! Bara en fika. Jag: - Är verkligen för trött, så orkar inte. Du: - Det kommer att bli litet, kort och mysigt. Jag: - Jo, okej, en liten kort och mysig måste kunna gå (skriket i mig: nej, men barnen då och den lilla orken då?!) men jag går. Sedan blir du besviken på mig. På att jag kanske inte riktigt hängde med. Höll med. Lät på ett sätt som inte kändes rätt. För dig. Att min skörhet inte ser ut som din. Var jag för forcerad rentav?

Eller: så klarade jag av att vara rejäl och helt okej med dig, men svor åt livet, orken, barnen och två veckor tog det, tills jag blev mig själv igen. Och du, du tänkte: åh, fan hon är ju ändå rätt okej... 

Så lägger ni era ägg på mig, på huvudet mitt, där de rullar, trillar av. Och hur jag än gör så blir det lite tokigt. Eller snarare: en familj i ruiner som ni kan virra på huvudet åt och tänka bort: kan dom inte bättre, slöa jävlarna i stan?

Eller: vi sågs, det var helt underbart. En vän i solen och mitt hjärta fylldes och minnet. Det minnet vårdar jag i hjärtat nära, ömt. 

Men fortfarande: en familj i ruiner. 
"Poliser med militärutrustning och gula västar står utposterade i folkhavet och jag vill gå fram och skaka deras händer, eller ännu hellre krama om dem. Impulsen förvånar mig, men sen förstår jag något om kärleken: att det svåra inte är att känna den utan att upprätthålla den över tid, och att det är det som är samhället: ett stort, mer eller mindre misslyckat, försök till detta." (min markering) Johannes Anyuru, DN (texten här)
/Döden döden döden

torsdag 6 april 2017

Morse


Katten ligger som en varm boll i ena hörnet av soffan. Själv skakar jag av trötthet. Suset, som en sångsignal, som det ylande bruset mellan pipen vid ett hörselprov. Hörselprov i rum med vita väggar. Väggar fulla av små hål.  Kroppen i influensaläge. Men man vänjer sig ju.  Tänker: en dag till, bara en dag till.

Ikea igår. Tvingar dit maken: man måste dit ibland, så är det ju. Vågar oss på ett par vita Billy-hyllor, så daring, kära nån'. Hoppas att det ska bli fint i all sin enkelhet.

Kaffet börjar verka. Sakta men säkert. Det är gott. Det är gott med ensamhet och kaffe och några sketna ord. En slags signal som ingen ser.

/Döden döden döden 




torsdag 23 mars 2017

Dagen bleknar


Smörjer flickans torra handryggar som spricker och blöder. Hon vrider på sig. Händerna mjuknar alltsom dagen gryr. Bläddrar i boken, försöker somna om. Glasfasaden tvärsöver gården är lilablåorange och lovar gott. 

Så trött att jag vill skrika rakt ut. Men dricker kaffet. Känner en slags bitterhet över mina oförmågor; och oförmågan att formulera dessa. Kroppen är klumpig, en tå har svällt upp och gör ont. Slog i ett knä. Öronen tjuter. Ibland tror jag att någon har fest men det är bara öronen som hittar på.

Att flytta in till stan var rätt, men längtar alltid efter skog och hav. Man är den man är oavsett. 
Retar mig på att jag aldrig fastnar i mig själv; att jag tycker om för mycket och för ytligt. Hur ska jag kunna bli bra på något om jag gillar det mesta? Varför inte bara snöa in på solnedgångar? Blir en riktigt fena på industrier i gryningsljus eller närbilder på möss.

Varför blev jag inte rörläggare eller fotograf. Varför blev det aldrig sjöfart eller klosterliv?

Himlen som blåbärsglass, glasfasaden vitnar. Kanske blir det lite mittemellan.

Vilka examina krävs för att ha rätt till berättelsen om sig själv? 

/Döden döden döden

måndag 6 mars 2017

Äsch!


Den undermåliga människan (flickan)?


American Portraits 

Inombords rasar jag alltid när de duktiga flickorna får stå oemotsagda eller debatten tuktats ner, gärna av någon självutnämnd "duktig". Men så har det inte varit den här gången: Marianne Lindberg De Geer, Jenny Strömstedt, Ann-Charlott Altstadt, Ann Heberlien och några andra till (förlåt, jag minns inte era namn, men mitt minne är extremt oduktigt just nu) har i alla fall svarat så bra på olika sätt. Håller med om det mesta. 

Min text har legat för länge och den var inte snäll så lika bra att skrota antar jag. Tycker att de ovan nämnda klämt in det mesta jag velat ha sagt för längesen.

Att vara så här långsam gör mig överflödig. Raderar. Kasserar. Stuvar om. Det går sådär.

Det första som dök upp i mitt huvud när jag läste om Birgitta Ohlssons bok var:  Hur ser den självutnämnt duktiga på oss, den övriga världens befolkning? Vad är motsatsen till duktig - och är det i så fall jag? 

Slår upp:
dålig, oskicklig, undermålig, 
bristfällig, oduglig, usel
svag, sjuk
liten, mager
feg, rädd 

Är vi andra undermåliga pellejönsar då? Vi som jobbat med de förutsättningar vi fått, eller skapat oss något utanför den raka linjens mall. Vi som drabbats av livet men också kämpat på.

Jag reser också ragg när man trycker ner "klassresan" i halsen på mig, speciellt när det handlar om barn som fötts med kulturellt kapital och någon form av läshuvud. Nej, det är inte fel att plugga, ha läshuvud eller visa respekt mot sin lärare. Det är ju toppen. Citerar Tino Sanandaj (det trodde jag aldrig, men läs intervjun), författaren till boken Massutmaning: "Min bror och jag var födda med tur och vi var studiebegåvade. Jag hade inte en särskilt hög arbetsmoral, det var ett privilegium och en slump att det föll sig så. Därför var det inga svårigheter att komma in på Handels, det var bara att göra högskoleprovet. Jag hade fem fel och kom in. Om hundra människor har svårigheter med integrationen så kommer en del av dem klara sig bra ändå och jag är en av dem, men statistiskt sett kommer en del som skulle ha klarat sig om det varit välfungerande system att falla igenom. Därför kan man inte titta på mig som enskild individ och dra några slutsatser av det."

Älskar klassresan, men då ska den väl också vara en klassresa. 

Jag tror inte att någon tycker att det finns något fel med att vara "duktig", eller läsbegåvad. Inbillar mig att det är von oben-perspektivet från Birgitta Ohlsson man retar sig på i kombination med ordet revansch. Det är problematiskt att någon som fått all hjälp som går att uppbringa, gör som hon ska och sedan får skriva en bok om det - och samtidigt lyckas både skryta och tycka synd om sig själv på något märkligt sätt. När den duktiga flickan älskats sönder och samman i alla tider. Innerst inne när Birgitta Ohlsson kanske en dröm om riktig revolt, utifrån hennes klassperspektiv: göra vågen, fixa naglarna och dricka några kalla bärs? 

Människor som inte har barn som har svårt med sömnen och alltid sover gott kan ha problem att förstå andra människors problem med sommar- och vintertid. Andra som fungerar som dom ska kan ha svårt att begripa problemet med det icke-intuitiva och bullriga allmänna rummet och så vidare. Precis som jag kan ha svårt att förstå att alla människor inte duktiga på att åka skridskor eller dansa balett, det är ju så himla lätt. Ju. Bara gört' kan man tänka utan att tänka riktigt klart. 

Det gör mig uppgiven när empatin och förmågan att se olika människors grundförutsättningar fallerar.  När samhällets brister, ansvar och styrkor inte lyfts fram tydligare. 

Förstår givetvis deras (de duktigas) längtan efter kärlek. Vem vill inte bli älskad, sedd och hyllad? Men någonstans brinner ändå tron på sanning och lite stadig hållning mer än den duktiges allenarådande längtan efter auktoritetens kärlek. Äsch, jag läste för många sagor som barn. Så himla dumt alltså. Men är det inte duktigt och modigt att vara en vänfast kamrat som inte ljuger säg? Eller är det bara okej? Kan man få ett jobb och en vettig familj med den filosofin?

Min generation fick misslyckas, vi fick träffa killar i London, Katmandu eller Paris. Vi fick plugga tyska, gå på Komvux eller bara sadla om. Någon blev kock, för att sedan bli journalist. Ett prövande, ett sökande och ett hittande av det som sedan skulle bli en vuxnare version oss. Alla lyckades inte direkt. Alla älskades inte tillbaka av sina lärare. Någon blev allvarligt sjuk. Vi är olika. Så det gör mig ledsen att debatten inte handlar mer om skolan egentligen. Eller feminism. Resursfördelning och sånt. Alla normalbegåvade kan hitta sitt, men ibland med hjälp. Andra behöver mer, några mindre. Det brukar jämna ut sig med tiden. I våra tider känns det extra olustigt att vara så blind för det stora med att misslyckas också. Resan måste få ta tid ibland. Alla vill inte heller hamna i smeten utan njuta av sitt. Under korkeken, hand i hand. Eller alldeles ifred. 

Bland mina vänner fanns (och finns det) väldigt duktiga flickor. Intressanta högpresterande personer, men aldrig utan svärtan. Minns utbrottet. Vännen som verkligen, verkligen hade allt som vrålade: - Jag vet att du är smartare än mig, men jag kan inte hjälpa att läraren älskar mig mycket mer än dig! Det är de duktiga flickorna som inte fattat sitt privilegium som tär på oss andra. Ungdomen handlar om att stå ut. Vännerna ser det vuxenvärlden blundar för. Den systematiska orättvisan. Det är nog den jag vill åt med stackars duktiga flickors revansch: 

Vari ligger själva revanschen när underläget aldrig existerat? 

- Och som flera andra varit inne på: var tacksam och inse att du har haft en stor mängd tur istället. 

Men jag kan avundas den "duktiga flickans" förmåga att hålla näbben. Överlevnads-, eller vinnarinstinkt? Den sociala kompetensens vinnande sätt. Det porlande skrattet och krokodiltårarna, vi följer er likt zombies. Så är det. Ni vinner ju nästan jämt. Ja, ni knäckte koden, så grattis till er.

Detta måste sägas om och om igen: alla kämpar med sitt och är oerhört är bra, skickliga, starka, rejäla, orädda och käcka av och till. Så att barn med läshuvud och enormt mycket stöd hemifrån skulle vara duktigare än några andra barn är bara dumt. De har bara haft förmånen att bli sedda, sett ut och agerat enligt normen för hur en gullig och bekväm person ska vara. Besuttit förmågan att prestera "rätt". Och för att alla självutnämnt duktiga inte ska skrika rätt ut: Hallå, ni är bra, fatta det. Ingen ska sno er seger. Men vi andra är också bra. 

Det är när jag läser om barn och ungdomar som farit illa (eller fallet Den fastspända flickan Nora, om någon minns?) inom psykvården eller i fosterfamiljer som fortsätter kämpa som jag tänker: Oh, Herre, vilken styrka. Vilken satans kraft. Att ens orka bli arg när världen gör allt för att göra ner. Vilka människor, vilka fantastiska människor som kämpar för sitt människovärde: sanningen och rättvisan. Det kallas integritet. Det är duktigt modigt och starkt, men inte så bekvämt, skönt och vackert alla gånger. Alla som har haft det lite svårt:

(duktig) I BETYDELSEN (DEFINITION)
bra, skicklig
frisk, stark, rejäl, kraftig
orädd, käck

Så jag är intresserad av definitionen "duktig". Är dessa Birgitta Ohlsson-individer verkligen så orädda och starka?

För vem backar dig i fikarummet när du inte är med? 

/Döden döden döden 


Tillägg! Hittade precis denna text på SR: 

Men när duktighet idag kopplas till klassresor uppåt och medelklasskvinnor är de duktiga arbetarklasskvinnorna påtagligt bortglömda. De får inte plats i hyllningarna av välklädda kvinnor som jonglerar karriär, barn och fritid. Frånvarande i debatten är de som med usla villkor och hård arbetsmiljö vårdar sjuka och äldre – präglade av hög arbetsmoral och flit – för att vid sidan av också vårda barn, åldrande föräldrar och andra anhöriga. De som städar de duktiga medelklasskvinnornas smutsiga toaletter när de sistnämnda är för upptagna med att avancera på företaget eller skolar medelklassmorsornas barn från tidig ålder i att upptäcka världen och sig själva. Det är inte egofeminism och det leder oftare till pensioner under EU:s fattigdomsgräns än en hög materiell standard, men de gör det med samma nitiskhet och höga krav på sig själva som flickan med läshuvud eller karriärkvinnan har. När medelklass-kvinnorna krossar glastak, står arbetarkvinnorna kvar och putsar deras fönster, men det är deras moral och flit som får samhället att fungera. Ett samhälle som skor sig billigt på deras överpresterande och engagemang. Här – i arbetarklassens för tidigt utslitna kroppar och dåliga arbetsvillkor – borde en riktig diskussion om kvinnors förväntade duktighet ta sin början.

Elin Grelsson Almestad, författare

(Tack Elin Grelsson Almestad)













lördag 25 februari 2017

Värme och kyla

Venus in furs



Sportlov, sjuklov, tröttlov. Oh, alla fantastiska föräldrar som tycker att ipads och skärmar är det bästa som finns för barn, och så de föräldrar som säger att det kanske vore bra med lagom användning som blir hånade som teknikrädda foliehattar.  Här hemma har ipaden växt fast vid trötta barnhänder. Men jag känner mig fortfarande som en teknikrädd foliehatt, och en väldigt misslyckad förälder. Inte alls modern och innovativ.  Tänk så olika vi ser på allt.

Friskare åker vi över bron till Köpenhamn, hoppar av vid Nørreport och Botanisk Have och njuter av palmer i tropisk värme denna allt kyligare februaridag. En vacker H i somras, nu med barnen.  En liten bit bort finns Torvehallarna och där säljs allt gott man kan tänka sig. Vi äter frukt och glass och dricker finjuice. Tittar på godis, kakor, frukt, grönsaker, kryddor, mat, kaffe och champagne och så alla blommorna förstås. Livskvalitet och alldeles underbart. Sen lullar vi bara runt och fikar och äter. Snön börjar plaska ner över HC Andersenland och när natten närmar sig tar vi tåget hem. Eller rättare sagt, vi tar tåget till Kastrup, för hoppa av på perrongen: alla på tåget som ska vidare får ställa sig i en kö för att invänta ett likadant tåg så att några farbröder i neonväst och overall får titta på pass och legitimation. Barnen som börjar blir mosiga undrar varför de får stå och frysa i blöta kalla skor - vi som svarar: för att det ska vara svårt att komma till Malmö (och vi inte impregnerat skorna tillräckligt bra). Barnen tittar ut på den halvtomma perrongen förundrat. Döda regionen lite från Stockholms håll och för att polis och tull verkligen inte har viktigare saker att göra tänker en vuxen surt. Tänker på barnen som inte är välkomna in någonstans. Vi lever i så märkliga tider. Klart att ledsna pojkar som behöver fylla sina hjärtan med något måste bli tagna på allvar. Klart att stänga av en region är viktigare än allt annat för polisen i detta nu.

Pojkarna som har och fått allt som ändå behöver fylla sig med något. Vi måste hela tiden tänka på dem. Passa oss lite.  Börjar nynna på Nenne Cherrys Manchild när jag läser Laurie Pennys text om Pojkarna på turné med Yiannopoulos:
"It’s almost enough to make you feel sorry for them. That “almost” is important. There are many uses for empathy. To point out that the people who join this far-right movement are damaged and hurt is not to minimize the hurt and damage they themselves are doing. On the contrary: the pain is the point. Stripped down to its essentials, the new far right is an ideological vacuum calcified in a carapace of pain. Hurt people hurt people. That’s nothing new. These hurt people are hurting other people deliberately, in order to up-cycle their uncomfortable emotions, reselling the pain they can’t bear to look at as a noble political crusade."
Sen Venus in furs. Alla dessa Pojkar som aldrig behöver visa hänsyn eller ta ansvar. Vad ska vi göra för att ni ska kunna må lite bra? Så att vi andra ska kunna leva säkert och tryggt och kunna ha lite roligt som dom vi är. Vill ni verkligen inte vara med på det? 

Åter hemma, snön smälter bort och rasar ner från hustak. Ser på SVTs Gomorron och där sitter Mattias Karlsson helt ogenerat och brer ut sig utan att behöva svara på den groteska nidbild av Sverige han sprider internationellt. Ingen låter Morgan Johansson tala till punkt. Tragikomik i live-tv. Träffar en vän från förr som inte bott i Sverige på tio år. Vi skrattar åt farliga Malmö och Trumps Sverigebild medan vi traskar i solen bland vintergäck, snömodd och stans flanörer. 
Alla människor vet att det finns kriminella överallt. Att det finns problem överallt. Att måla upp Malmö med extra svart pensel är lika märkligt som att kommunen inte använder, och vänder, mediautrymmet till något positivt istället. Speciellt som Malmö inte är farligare än någon annan större stad världen. Satsa på skolorna i Malmö så blir stan världens bästa. Låt polisen och andra myndigheter sköta sina jobb. Kräv det av dem om inte annat: ja, käre nån, lite fokus krokus liksom.


Så en falsk Bildt och så en klok Bildt, tänka sig. 

/Döden döden döden i en lite ding ding värld





söndag 19 februari 2017

Att leva i

en jävla kommuniststat 




Idévärlden föll pladask med Kajsa Ekis Ekman och ämnet Kapitalismen är ohållbar. Tråkigt, när ämnet är så intressant, nu med Trump som galen överstepräst. Gamla idéer om kapital som investeras och ger avkastning gäller ju inte längre när man spelar med andras pengar som pensioner eller skattemedel, eller bara använder lånade och ärvda slantar som växer utan att man själv varken skapat eller producerat något. Hade önskat mig en intressantare debatt, men detta blev korkad vuxenmobbning. Företagande är bra och behövs (marknad) men vi behöver lagar och regler och någon slags rimlighet. Men frågan är om det handlar mer om en ideologi, vilken tenderar att fungera som en religion, snarare än en ism? I alla fall hos opponenterna.  Min hjärna viskar något fult till mig också. Handlar det om yta? Hur Ekis ser ut. Men min hjärna viskar förhoppningvis fel. Duktiga flickor ska ju inte bara prestera och behaga, de får inte se ut hur som helst heller. Människans djupa ytlighet, glöm aldrig den. Ytligare människor än dem som verkar gosigt naturliga finns inte, jag lovar och svär. 

Tänker på auktionshandlaren jag träffade häromdagen som var så himla förbannad "vi lever i en jävla kommuniststat" och jag undrade hur han menade. Han var upprörd över att man inte får handla med träsorter hur som helst. Cites (Washingtonkonventionen) via Jordbruksverket vill ha papper på att det är ett gammalt palisanderbord exempelvis. Cites jobbar med att skydda hotade djur- och växtarter. Jävla kommunister alltså...  

Kanske diskussionen också kunde handlat om varför äldre får så låga pensioner eller varför gamla får ligga och dö ensamma istället? Varför vräks gamla? Varför klarar vi inte av att ta hand om dem som har det svårast och så vidare? Men klart Nisse och Pisse (förlåt!) måste få tjäna lite först, så klankar vi ner på flyktingar och annat löst folk vi inte gillar under tiden.


För varför handlade inte samtalet i Idévärlden om dem som kapitaliserar på andras inbetalda pensioner, bankavgifter och skatter, då hade kanske samtalet hamnat mer rätt? Varför hjälper man indirekt rasister genom att inte diskutera problemen på riktigt med den ojämna fördelningen? Varför är kapitalisternas rättigheter viktigare än medborgarnas när det gäller skola, vård och omsorg exempelvis och framförallt varför diskuterar vi inte människans inneboende girighet. En helt naturlig, lite tråkig sida som behöver rätt råd och stöd för att inte hamna alltför snett. Varför kommunistkortet? Jag vill faktiskt förstå hur man tänker här (se bilden ovan). Hur bra är det för Sveriges befolkning att några skor sig på deras inbetalda pensionspengar. Vanvett tycker jag, utan att vara särskilt politisk. Varför gör vi inget åt miljön, sinnesjukt tänker jag och känner mig ändå lite politisk.

/Döden döden döden