onsdag 17 april 2019

Viskningar och rop.

Katarinas perspektiv.

Jag har saknat det. Hennes röst. Inte alla andras andningar och åsikter. Flås och skrik. Vet inte mer än så.

Svensk Filmundustri: Bo-Erik Gyberg (stillbild) Sven Nyqvist filmfoto.


Och tycker man om att fotografera infinner sig ändå en slags uppgivenhet inför faktumet att det är meningslöst när andra gjort det så mycket bättre förr.

/Dödendödendöden




söndag 14 april 2019

Orimligt äckligt?

Skrev detta i morse på Facebook, snörvlande och dan:


Okej, jag är förkyld och kanske mer skör idag, men vilken fin text (Patrik Lundberg)! Jag hatar det Sverige som håller på att dela landet i små orättfärdiga bitar. Där sjuka ska behandlas illa och inte får hjälp att bli friskare (men ska veta sin plats), där hyresgäster betalar extremt höga hyror (för bland annat  skattesänkningar, inte underhåll), där det är dyrare att åka kollektivt än flyga utomlands och barn straffas för att föräldrarna inte kan ge mer, och orättvisorna staplas på varann; i ett land där de välbeställdas bidrag är belöningar medan de fattigas är något att se ner på. Jag är trött på vad som händer med vår uppfattning om vad som är rimligt, helt enkelt. Kom tillbaka den tid då alla jobb gav en lön eller pension som det gick att leva på och doktorn bestämde vem som är sjuk eller frisk. (Obs. Om någon är sugen på att missförstå: jag hatar inte Sverige, givetvis, men orättvisor, ok?)

Sedan kom denna text om Peter Hjörnes bidragsberoende i flödet, och orimligt äckligt är väl ändå ordet?

Puss✊
/Dödendödendöden 

onsdag 10 april 2019

Lite om våld och mod

Vaknar strax efter fyra och känner mig utvilad. Sätter på kaffet, bryggaren brygger alldeles för långsamt. Tittar på kaffedropparna som sakta troppar av.

Nej, nu har det gått en vecka till. Jag har sovit av och till i natt. Den yngsta sjuk. Mjuk och het (39,7) och fåglarna gasar på ute på gatan. Kan man älska någon mer? Ystert hetsiga. Fåglarna verkar ha det rätt okej. Kaffet smakar gott.

En morgon till...  några koppar till. Lyssnar på Sagas berättelse i SR. Så bra. 


Den fina Josefin Nilsson-filmen kom alldeles försent, men efter metoo var äntligen Sverige med på att det de facto finns strukturella problem: att kvinnor ska passa sig och måste det, annars kan det åt pipsvängen.  En kvinna kan bli av med jobbet eller bli ihjälslagen om hon uttrycker sig ”fel”. En kvinna ska vara behagfull eller tiga, men hon kan bli av med jobbet, bli ihjälslagen eller misshandlad ändå. Sedan finner jag det något anmärkningsvärt att Sara Danius återfinns även i Dramatens styrelse, hon är allt en skön tjej ändå... och tänker på Lawen Mohtadis text om Katarina Taikon-filmen och jag känner igen varenda ord. Jonas Hassen Khemiris pratar om mikrovåld (här texten!) och jag tänker metoo. Youtoo?
”Det är väldigt lätt att enas om att det är fruktansvärt, men hur börjar det? Jag har fått höra på flera håll att alla våldsamma relationer börjar i psykologiskt våld. Det kan handla om kontroll över ekonomin, om att kritisera klädval, om att gradvis isolera sin partner från vänner och familj.” 
Alla som förnöjsamt följer mobbaren och sedan ”ooppps, inte visste väl jag att det var såå allvarligt” och - nej, nu måste jag nog tänka på refrängen.

Att män kommer undan med mög i så hög grad är fortfarande ett mysterium, men även det ett faktum. Jag tror att människan kapitulerat för detta för längesen. Samhället gav upp, vi gav efter och gav dem rätten av rädsla och gammal vana, och gjorde väl det bästa av situationen. Försökte i alla fall. Alla vet. Egentligen.

Min ena dotter gick till frisören och rakade bort ganska exakt en fjärdedel av sitt hår. Hon är 10 år och har en vän i sin klass även om alla i klassen är snälla mot henne, utom pojkarna då, för ”dom är konstiga”.  Hon avskyr att fixa till sig, borsta håret och bryr sig inte så mycket om hur hon ser ut. Hon sa till frisören att hon lever i nuet men vågade hon inte nu så kanske hon aldrig skulle göra det: yolo, hurra! Jag försöker styra frisören  (lugg, kort hår, page, bob, toppning, kortare på ena sidan, anything goes, but..) eftersom jag vet att för tokigt kan bli katastrof på grund av en massa skäl, men ändå: hon är rakad när jag kommer tillbaka; det finns ingen mild övergång eller tanke på huvudets form eller flickan: det är långt spikrakt hår på ena sidan och rakat på andra, that’s it. Som efter en operation. 
Men hon är nöjd och lillasystern blir galen av avundsjuka. Detta mod och konstiga estetiska sinne, men jag måste ju ge henne beröm för att hon vågade och på något märkligt vis blir jag glad över hennes känslas frihet. Jag backar henne även om mina tankar kring hur barn ska se ut får sig en törn. DETTA ÄR MIN FÅFÄNGA. Jag vänjer mig och hon är fantastiskt fin i håret på sitt sätt, men det bor sannerligen en starkt konservativ kvinna i mig. Gärna guldskor och hatt, men alltför tokiga frisyrer, nej, det finns faktiskt gränser för hur 10-åringar får se ut och: - inte under mitt tak, kära nån’! Men det är jag som får brottas med mina demoner och fördomar. Det är jag som har fel, och hon och frisören som har rätt, i sak, men även här återstår faktum: utseende och stil har betydelse. Vi människor, ack så innerliga och fria, hos oss kommer skönhet och bufflig självkänsla nästan alltid först, efter mannen, givetvis. Men bra att barnen vågar, så kan jag drömma om lugg, pagefrisyrer (eller Mia Farrow-kort) och knälånga kjolar bäst jag vill. 
Samlar på bilder på Jean Seberg, Mia Farrow och samtalar sen om Jeanne D´arc helt apropå.
För det är detta mod som kan kosta så oerhört mycket som gör att vi inte alltid ser eller hjälper till när andra far illa. Det kostar enormt att vara modig: tycka annorlunda, se annorlunda ut, bete sig udda, säga ifrån, ifrågasätta auktoriteter eller försvara den som inte är med, eller är liten och svag. Och efter år av detta mod som mest bara kostar så ger vi oftast upp. Det brukar handla om överlevnad. De som alltid saknat mod observerar ju också att mod inte lönar sig.  Förrän efteråt, när det är försent, och då är det befriande och lätt att vara modig, i grupp, - äntligen våga säga ifrån. Fint så, men det duger inte.

Som jag tidigare skrivit: vi bär alla ett ansvar över hur det ser ut. Och att dreva i grupp kanske är härligt, men bara om det ger något på riktigt och inte bara blir mobbing. Jag tror att vi mår bättre av att öppna upp för sanningen: att metoo betyder mycket för alla kvinnor oavsett hur mycket vi vill berätta, eller vill erkänna för oss själva. Kanske vore det något mer intressant att ta tag i problemet innan eller under tiden, och inte tjoa i grupp efteråt.

Men jag fattar fortfarande inte varför Josefin Nilsson-mannen fick villkorligt, varför Fittjafallets bevis inte räckte eller det stora flatheten när det gäller barn som far illa, medan en akademikerkvinnas ord väger så mycket tyngre, utan några bevis, utom (den akademiska) trovärdigheten. Lika inför lagen, pyttsan. Varför det är okej för polisen att slarva när det gäller övergrepp? Varför erkänner inte kulturmedia sin delaktighet i negligerandet, eller i värsta fall upplyftandet av den farlige, oansvarige och utlevande konstnärsmannen? Varför kostar mod så mycket? Varför erkänner vi inte att vi är fega, lata och rädda? Varför vill jag att min dotter ska se söt ut på rätt sätt? Jo, för att det är bekvämt, om man inte har ett säljande sätt och självförtroende i dna:t. Därför att vi vill att människor ska vara snälla mot oss; tycka om oss (och våra barn!) som vi är, men vi vågar inte tro på det fullt ut. Så vi gör oss till och räcker nästan aldrig fram en hand. På riktigt. Hjärtat bryr sig, men hjärnan vågar inte. Därför fortsätter vi vara så ensamma i mycket. Enbart vissa människor förtjänar visst vår sympati.

Samtidigt, blev så glad över Saga Berlin-dokumentären. Hon har fått hjälp! Hon har en familj och vänner och en sjukvård som stöttar, trots att allt blev så fruktansvärt kefft. Det är ju inte alla som har det så. Ett ljus i mörkret tänker jag. Någon får i alla fall hjälp ❤️.

/Dödendödendöden


The real girlfriend

Automatic lover... 

Förlåt, inte meningen att göra något gulligt av detta men kom att tänka på Lars and the Real Girl.

”Tre snabbisar i veckan, då känner sig mannen sedd och bekräftad. Dock bör inte kvinnan själv ta initiativ till samlag, då känner sig mannen tvärtom pressad och blir ledsen.”  (Arbetaren)  

Läste en debattartikel om sexdockorna/-robotarna för en tid sedan och man menade på att det förstörde mannens sexualitet än mer:
Från tidigare forskning på liknande områden vet vi att den typ av fantasier som stimuleras av ny teknik ofta leder till verkligt våld mot flickor och kvinnor. Tydliga paralleller går att dra till pornografiforskningen där sambandet mellan konsumtion av pornografi leder till sexistiska attityder mot kvinnor och faktiskt våld. Om pornografi som av många uppfattas som ”att titta på något” kan inspirera till övergrepp, vad förväntar vi oss då att människoliknande robotar som män interagerar med ska leda” till?”
Det må vara sant, och alltsammans är ju djupt obehagligt, men det första jag tänkte var: varför, - och vem? Varför känner man sig tvungen att i värsta fall ta ett lån och köpa en (ovillig) docka att ligga med? Och det är inte bara kvinnordockor, så att hävda kvinnohat, enbart, är fel. Men så mycket bättre än att gå och köpa en människas kropp var min andra tanke. Det är fruktansvärt sorgligt att det finns en marknad för människor och dockor att ligga med, men tänker ibland på funktionsnedsatta som har svårt att få till det med partners, men som längtar efter sex/närhet. Men är våra drifter verkligen  rättighheter? 

Minns den skånska sexologen och sociologen som hade en hälsning från gatan, hon bönade kvinnorna att ligga med sina män så att de inte skulle ut och köpa en annan människas kropp istället. Vi kanske skulle prata mer om det också? Att vi har det svårt med lust och olust och hur kan vi lösa detta? Att förbjuda räcker inte, vi behöver förstå varför också. För jag förstår verkligen inte (om man inte är funktionsnedsatt då). Jag känner också flera kvinnor som har mer sexlust än sina män, men en sak är jag ganska säker på och det är att de kvinnorna varken skadar dockor eller andra människor på grund av sin oförlösta sexdrift. 

Sedan kanske en hacker kan programmera om robotarna till hämndlystna mördarmaskiner eller till kropp som kan hålla om med en hand som kan klappa en ledsen kind (eller klia en ensam längtande rygg). Eller så måste vi börja tala med varandra (och ordinera tvångsterapi åt alla). 

Oh I need you
See me, feel me, hear me,
Love me, touch me
Your body's cold
There's not a hand to hold

/Dödendödendöden 

lördag 6 april 2019

Optimism

I feel the earth move under my feet


i en ding ding



Dottern kallar mig opitimist.  Gissningsvis för att det mesta går att lösa, inom rimlighetens gränser, men ändå. Letar inte fel. Letar lösningar. Backa. Överblicka. Jag med mitt ledsna hjärta, trötta hjärna och oron, oron, oron. Orkar inte. Samtidigt: wow, vi lever! Amazing, med amerikanskt tryck i pipan och uttal. Vi drar lasset en dag till. Fy vad vi är bra. Eller inte. Rätt misslyckade, men ändå: wow, vi lever! Denna inre lille glädjefilur jag har i min hjärna som trots livets ups and downs hela tiden viskar: det kommer att bli bättre. Det reder sig. Är denna positiva del av mig, mitt i all min bitterhet och cynism, destruktiv också i någon mening?

"Is it any accident that at a time when we have become acutely aware of the challenges concerning global climate change, we have also created this bubble of social media? I find social media and media culture generally to be a vapid, desperate, self-aggrandizing circus of species-specific solipsism — ironically, the stupidity of our species might be its only legacy." Eugene Thacker 

Orkar inte med människor, älskar människor. Ja, Gud, så dumma vi är som inte är snällare mot varandra. Obegripliga är vi. Tänk om och tänk om och så vidare. 

Att logga in på Facebook är som att dras med i människors annalkande sammanbrott, rese-och matvanor, att se sina vänners fantastiska engagemang i evenemang i närmiljön, skrytet, lurkandet, fiskandet av bekräftelse, älskandet, applåder och skratt - och den ständigt närvarade döden. Kanske är det ändå döden som forfarande förenar oss, när vi slipper positionera oss (utöver att hylla bäst och komma först) så mycket. Det är bedrövligt och sorgligt med döden. Punkt. Den är faktisk oacceptabel, men vi tar det samtalet en annan dag. Jag är också där, i bubblan, letar efter bekräftelse. Men mitt liv är så innehållslöst att snart kommer mina Facebook-minnen att handla om vad mina vänner gjorde i närheten av mig förra året.

- Och alla som reser så mycket och långt, jag blir glatt generad. Inte för att de är med och pajar miljön men för att de gör det så lätt och glatt men mer diskret (inte i flödet, utan i händelser). Skulle också vilja strunta i sånt (inte tro på klimatkrisen) samtidigt drar vi till Paris snart och vad vi har för bortförklaring till det vet jag inte, med flyg. Bara ett sista litet flyg, sen lägger vi av. Beroendet, som ett sista glas vin eller en cigarett. Det är sista flygresan. På riktigt. Lovar. Hmmm, men Kreta för 2999  inklusive fruskost. Hmmm. Billigare än Stockholm helt klart.
Tågresandet kommer att bli för rika människor med oändligt med semesterdagar, fungerande nerver/hjärnor, pengar och lugna barn samt flyget för dem som skiter i allt, eller hittar på en strategi kring kompensation via annat: vaddå vi köper nästan alltid ekologiskt och äter inte kött. Just min lilla resa till Prag/Taiwan/LA saknar betydelse i det stora hela. Bra att vara fattig då, då kan man vara snäll mot miljön utan att offra något. Heja fattigdomen...

Håller jag på att tappa förståndet, spökar min hjärna med mig eller håller vi på att slukas upp av ett jätteslukhål. Känns som att jag ska tippa omkull, som att huset lutar, att gravitationen pressar mig nedåt. Är det ett ålderstecken, eller ett tecken i tiden? Ett tecken på upplösning. Nej, usch, lämnar detta spår. Jag ska nog hålla min galenskap för mig själv. Låtsats att det regnar, för det gör det ju ibland.

Fasar inför sommaren. Torkan förra året, då Skåne blev (halm)gult. Ska vi dränka oss i Aperol spritz och vänta på att algblomningen går över så att vi kan ta oss ett dopp. Sår några frön och tänker: det vänder (väl?).

Puss!
/Dödendödendöden





Move on

Läser förra inlägget och ryser. Vilken svada. Vilken förvirring. Move on, finns inget att se här. Nej, vad heter det nu igen? Cirkulera! Tack, tröga minne. Kommer att bli lika snurrigt igen, tyvärr.

Åren går, skinnet hänger. Det vänder aldrig verkar det som. Försöker förtvivlat hålla bitarna på plats. Fokuset darrar och kränger. Upphör hela tiden.
Har försökt vara social: gått på en konsert, titta på konst och träffa en person från förr. Det funkar givetvis inte. Nu ligger hemmet i ruiner (nej, det är inget fejkat gullestök med barn som ”tokat till det lite”), barnen blir oroliga och maken ligger på sängen och har ont.
Jag är ensam i detta.

Skriver i någon slags upprördhet detta på Facebook: näh.


Nej, jag är ingen skribent. Jag är fri i ordet på så sätt.

Puss!
/Dödendödendöden

fredag 1 mars 2019

Naturen



De senaste dagarna har livet återkommit; hjärtat fyllts av eufori och ystra småfåglar tjattrat runt i grupp medan rovfåglar, likt stenstoder, stilla spejat efter smått. Vi avvaktar nyfiket varann, våren och jag. Knopparna, blev små blommor i kluster och hav, och påskliljor såg jag så sent som igår. Förmiddagsljuset skirt, dagen klar, solen känns på kinden och övergår i rosaguld med flygplansstreck på himlavalvet, sen solens sista mörkröda eld som färgar allt. Den blodröda backdropen med de svarta konturerna av grenar och hus. 
Men att bo i stan är som att bli fråntagen de verkliga årstiderna. Jag går lyckligt omkring i vårljuset med brustet hjärta. Saknar jorden, trädknopparna, doften av gödsel, vedbrasa och hav, men man tager vad man haver. Att bo i en stad är som att få en pool, istället för ett hav. Jag gillar verkligen städer, men jag älskar havet. Men så länge poolen är ren och går att simma i så är den också rätt så himla bra. 

Jag har läst en del böcker, det går väldigt långsamt för mig efter stroken, men jag kämpar på. Det är en slags fascinerande, livsviktig medicin. En stor mängd av dessa böcker har handlat om andra världskriget, det har helt enkelt slumpat sig så. Litterära, många judiska, genier från Frankrike, Ungern, Polen, Italien, Österrike, Tyskland, och böcker om romer, ryssar, tyskar, barn, unga och vuxna. Jag har kunnat skapa mig en liten knivsudd, av en gigantisk bild. 

Ibland har jag funderat på om det omedvetet handlat om en förberedelse på vad som komma skall. 

Blev så gripen när jag läste Jenny Maria Nilssons Kärlek utan mellanhänder:

”Allt är gud” är vad panteism innebär, en föreställning om att universum är besjälat av en kraft som håller ihop det. Vår art har vittnat om den känslan så långt tillbaka som det förekommer källor och förmodligen ligger den till grund för vår fallenhet för andlighet. Kärlek erfar jag alltså på ett liknande vis, en sammanhållen kraft i mitt liv; ett hav från vilket en droppe kan slita sig och bli till specifik kärlek till en älskare, ett barn, naturen, eller människosläktet.

Förnimmelsen finns i mina tidigaste minnen, innan jag hade ett abstrakt tänkande: mina barnögon såg solljus silas genom en gardin, bilda ett ljusspel på väggen och jag fylldes av ljusets värme och lekfullhet. Som flicka gick jag upp till det stora, snälla fåret (jag bodde bredvid en bondgård), lutade mig mot henne, inväntade skymningen, iakttog hur stjärnorna trädde fram, och det var som om jag kunde höra planeterna i sina banor däruppe. Livsberusning kom över mig, kärleken flödade mellan mig och alltet – vi var ett.”


Jag sjöng för varje blomma, jag värmde mig på golvets solkatter, pendlade fläckvis mellan varmt och kallt och jag trodde på tomtar och troll.  
 En gång i tiden så gick jag en kulturlinje, det kom ett gäng invandrare på studiebesök en dag. Min fröken lät mig läsa min text allra sist. Den handlade om att vara liten och värma sig just så. Besökarna strålande mot mig resten av dagen, för till saken hör att vi alla har varit små. Jag förstod för första gången någonting om våra universella upplevelser, det stora med det lilla, men även ordens betydelse för andra än bara mig.

Tittar ut genom bilfönstret, ett tågfönster, in i skogen, bort över gläntan, slänten, över horisonten. Den där lyckan över naturen nu, men den dagen då vi skulle kunna slitas isär, då naturen inte längre finns som en del av mig, som en naturlig tillgång. När vindar, hav och skog kan innebära något annat än just det. När fåglarna upphör att sjunga och när solen inte rör en sådan som mig. För i vittnesskildringarna har naturen upphört att vara natur, blivit en slags tyst fond, ett blodindränkt neutrum. Det är drabbande: när inget längre är vad det alltid så självklart har varit. Att vardagen kan slås sönder och förändras kan jag känsomässigt begripa, men inte när en skog inte längre är en skog. Man beskriver sista dagen innan bortförandet/kriget, solen och staden som fortsätter som om ingenting har hänt (precis som när jag en gång dör), eller att den sista sommaren var varm och ljus och att fåglarna inte sjunger åter förräns kriget har tagit slut.

Sista blicken, solen skiner över tallstammarna. De ser ut att vara av guld.



/Döden döden döden