måndag 13 juli 2020

Rose Nu


Vardagen





Sedan följer hans programförklaring: ”Men tillvaron för oss människor består av enkla ting. Den enskilda människans förhoppningar är konkreta och verklighetsnära. De kretsar kring familj och bostad, utbildning och arbetsplats, fritidssysselsättningar och vardagliga relationer med omgivningen. Det är i denna tillvaro som utopierna ska bli praktisk verklighet.” Samhället är inte till för att förverkliga någon enda idé frigjord från dessa livets vardagsvillkor. (Björn Wiman om Olof Palme i DN 13/6 2020)

Hade det blivit lättare och bättre att skriva om det som inte får uttalas om jag började med Hon. Hon låg och vred sig i vanmakt och sorg, till exempel? Hennes hand doftade gammal tvål och när hon... Läser Per Olov Enquist biografi. Han. Han. Han. Inte jag. Än i alla fall.




I januari skrev jag i inlägget Minnen: ”En dag tänkte jag: tänk om jag fick cancer, kanske skulle jag få lov att vila då? Denna vidriga och sjuka tanke. Så får man inte tänka eller skriva.”..
Lite drygt en månad senare akutopereras jag. Gud hör bön säger någon, en annan trallar Be thankful for what you got. Tumören opereras bort, cellgifter fås och inte så jättemycket vila såklart men allt går bra. Svår järnbrist. Järntabletter. Fortfarande yr och alldeles för trött.
Allt handlar om graden Hon orkar stå ut. Själv står jag inte ut med vanemässigt lidande över livets triviala missöden. Hon håller på att gå sönder, så håll käften dramadrottning och tröttsamma offerkofta, tänker jag. Du har och får allt, ändå gnäller du. Hon knyten näven för att orka en dag till. Hon gnäller inte. Själv klagar jag. Sen glömmer hjärnan och Hon rullar stenen upp för berget en gång till. Någon måste liksom rulla stenen annars går vi alla under. Jag förtränger. Jag glömmer bort. Var började Hon någonstans egentligen? 

När började jag skriva på det här? VardagenEn månad sedan? Två? Ingen aning. Texter och tankar, huller om buller. Jag googlar Lancôme Rose Nu på rean (no luck, so far) och står ut. Ser det fina i tillvaron (på riktigt!), samtidigt som jag drunknar - ni har ingen aning. Men jag ser skönheten, jag gör verkligen det, samtidigt som hjärtat brister, om och om igen. Finns det ens kvar något som gör mer än slår?


Jag söker två distansutbildningar i fotografi. Baskurser. Inget fancy, givetvis. Vem tror jag att jag är? Om jag undviker för mycket människor irl kanske jag klarar av det? Kommer in på den ena (hurra!!!), blir reserv på den andra. 28:e reserv.... 23 ur samma urvalsgrupp inne, alltså över 50 som fotograferar bättre än mig på en fucking jävla baskurs på halvtid. Känner självhat och förakt skölja över mig, som vågor rinner de över min kropp. Det knyter sig i magen och den gamla ungdomsångesten säger tjenare, looser!  Men jag grät av rörelse ändå, jag var i alla fall behörig.
I min avundsjuka bitterhet så tröstar jag mig, lika ensamt som Knyttet, med tankar som att jag är för gammal och ointressant; att jag inte har anat naket, suddigt navelskåderi, missbruk, udda existenser, krig, norrländskt inland eller kulturgener att bjuda på. Inte heller någon vacker lugg eller hittepå utanförskap att blicka inunder ifrån. Jag är så osexig som en konstnärssjäl någonsin kan bli. En medelålders blobb. Jag har så satans svårt för konstruktion. Therefore, maybe I’m not. Kanske är mina bilder helt enkelt ointressanta. Kanske borde jag studera dammtussar, istället för ljusets hastighet? Förstora, dekonstruera, väcka lusten i handen att stryka hakan eftertänksamt. Inte ta en bild, för bildens skönhets eller ögonblickets skull. Det där förbannade, konstruerade narrativet som krävs eftersom annars skulle ett fotografi faktiskt bara vara ett fotografi och bedömas därefter. Inte, här är en skärva av min nagel, den representerar mitt hemlands svala morgnar och övergiven gammal frukt. Ja. Hakan gnids, blickar möts i en stilla nick. Jag avskyr det enkla. Det är för lätt att luras med en konstruerad berättelse. Men vi behöver kanske berättelserna för att begripa det osagda. Själens hål ska fyllas med svar eller debatt. Inte frågor. Jag djupdyker ner i ensamhetens ocean. Hittar ingen sand. Inget skavsår jag vill dokumentera just nu. 

Nej, jag är bara värdelös och avundsjuk. 


Låter som alla musiker som aldrig får något skivkontrakt. Charmigt. Cirkulera. Fuck off! 


Jag vänder blad och andra kinden till. Bitter, olycklig, hjärnskadad. Det är i alla fall toppen att leva! Dra åt fanders borskämda gnällspik. Jag hade ju ändå inte kunnat gå utbildningen, hade inte från myndighetshåll fått, och ändå är det som en dolk snurrar runt där inne som skaver och gör ont. 

Så fruktansvärt dum i huvudet. 

Hon fick dåligt samvete och kände skuld om det gick för bra. Hon kände också skuldkänslor över sina misslyckanden och fåfänga drömmar. Hon kände att hon borde förstå att hon ingenting var. Är.


















lördag 13 juni 2020

Malmöperspektiv.


Då havet låg mörkt och svart. Köpenhamn balanserar vid horisonten. 


Morgonrodnaden och vinden från hustaken. Duntäcket och mitt öppna fönster. Sista skvätten kaffe kallnar i koppen. Ibland blundar jag och fantiserar om att vara någon annan stans. På landet. Vid Medelhavet (förlåt, men jag älskar de grekiska gudarnas hav).

Måsarna tar det för stunden lugnt och dagen ser ut att bli vacker igen. Vill sätta på mig skorna och dra till fåglarna vid stranden. Klappa en hund, mata en katt och vila en stund. Det är så befriande att inte få göra så mycket, inte måst’ en massa ting. 

Kände mig stursk och stark. Sen kom oron och tröttheten och lade ett lock över intellekt och känsla. Dag för dag, baby steps och så vidare. Jag tror att jag blir sämre. Oron när ingen som helst sjukvård finns. Ett akut snitt, ett gift och ett piller och några test

Försöker få till det med allt,  men hjärna svarar inte som den ska.

/Döden döden döden 

söndag 10 maj 2020

Skära sköra

Jag röker, ni ska dö!
Var det så hon sa?

Alla trillar av pinnen. Männen skriker ut sin sorg över männen. Musikmännen. Först, störst, viktigast och vackrast.
Kvinnorna piper vid poeten, vid författaren någon gång.

Vi ska alla veta våran plats.

Fyra år sedan Olle drog. Dog. Han, och Freddie. De sköra.
De enda som betyder nåt, som kan tala till hjärtat så att barnen förstår.
Det enda som räknas.

Nu vaknar Björnen...
Dags att diska gårdagens disk.


/Döden döden döden

lördag 25 april 2020

She enjoyed making loud noises in quiet places.



En liten sak i det stora. 



Hur många inlägg har jag inte burit på den senaste tiden?
Hur många tankar snurrar inte där?
All denna oro. All denna sömnlöshet.
Lite cancer.  Det som inte dödar stärker säger nån.
Coronan som förvirrar. Förstärker all världens sinnessjukdom.

Städar. Fuskstädar igen. Solar på balkongen och blir alldeles för röd.

Karantänen. Vi måste ligga lågt. Jag lägger mig platt.
Känner lättnaden och friden. Och Tiden.

En duva och en koltrast och en kaffekopp.

Känner mig lycklig, det måste verkligen vara något fel på dumma mig.
Jag borde gråta, hytta med näven.
Kräva kärlek, sänkt hyra och respekt.

Skramla med en tunna.

/Döden döden döden




lördag 15 februari 2020

Mellan ljus och mörker

Ta det kallt, det är allt.



”År 1978 diagnosticeras den amerikanska poeten Audre Lorde med cancer och tvingas operera bort sitt högra bröst. Dagarna efteråt tillbringar hon med att vandra från rum till rum, eller ligga med ögonen slutna, akut medveten om kroppens skröplighet: den stickande smärtan i bröstkorgen, ryggmusklerna som skriker som slitits de isär. Men ställd inför livets ändlighet upplever hon också en plötslig frihet: ”Vad finns egentligen kvar att vara rädd för när man stått ansikte mot ansikte med döden utan att omfamna den? Om jag accepterar döendets faktum som en livslång process, vem kan någonsin få makt över mig igen?” ” (DN, Viola Bao om Martin Hägglunds bok ”This Life Secular faith and spiritual freedom”)
Mitt svar: försäkringskassan/din ekonomiska verklighet, men annars, helt sant.  Önskar att vi slapp detta med pengar på något sätt. För att orka känna livet lite mer.

.........

När jag vaknar, alldeles för tidigt, ligger gården i dimma. Nu efter två koppar kaffe har inte bara fågeln slutat sjunga utan dimman lättat.
Har fortfarande inte återhämtat mig efter jul och nyår, snart kommer nästa puckel med aktiviter och utvecklingssamtal. Sen, kommer vardagen då? Nej, då kommer sportlovet. Hurra...

..........

När skrev jag detta? Nu ligger gården bara mörk och fönstret det har jag stängt. Dagarna är bisarrt tunga.

........

En länk om skönhet har har sparat för den var så himla intressant. 

.........

En morgon skrev jag om livets ändlighet. Sen kom det artiklar om svensken, en litteraturkille (Martin Hägglund, nämnd ovan), professor och filosof och tänkte att det här det hör ju litegrann ihop. Men orkar inte knyta ihop någon liten säck eller ens en gammal soppåse. Men visst, dessa tankar sysselsätter mig dagligen. Inte hans idé om ateism men dem om självaste livets helighet och ändlighet.

........

Dagarna är svåra. Satt på bussen härom kvällen, jag skulle följa ett av barnen på aktivitet, och  himlen sken i rosa och fasaderna glänste som av guld och jag tänkte att om inte livet, världen, var så vacker hade jag inte stått ut en endaste sekund. 

...........

Sitter på bussen efter ett sjukhusbesök och gråter. Tyst. Vi satt där alla på buss 3 som körde längs Nobelvägen mot Värnhem i kvällen och delade denna stund. Borde tagit ett tuggummi eller nåt’, något som fått ledsamhetens fokus att för ett ögonblick trilla bort. Men vågade inte röra mig ur fläcken, tänk om kontrollen rämnar och tårarna blir till groteska kloakmaskar som ger ifrån sig tråkiga ljud, så knepig stämning det hade blitt’. En håller ihop. Mannen ligger i soffan och tittar på Anchorman när jag kommer hem. Det känns både overkligt och befriande. Det finns allt något bra med allt. Nästan. Låtsas att läget är under kontroll. Somnar i tårar. Vaknar i tårar. Barnen till skolan. Huvudvärk och sen fredagsmys, och nu är jag här.

.............

Jag upplever att jag varken kan skriva rent eller intellektuellt, men även det faktum att det är för mycket som är för fel för att det ska kunna vara möjligt att sortera bland all enfald och inkompetens gör det outhärdligt svårt och alltför komplicerat för mig. Jag blir så fruktansvärt upprörd men utan kylig analys, språklig lätthet och distans står man sig ju alltid slätt. Men jag skulle, utan att blinka, kunna påstå att jag känner ett samhällelig förakt, och det är ju inte riktigt bra. Men jag ser ljuspunkter som glittrande stjärnor, så allt är verkligen inte nattsvart.

............

Beundrar skribenterna som orkar skriva samma politiska texter och om igen samtidigt som det bara blir värre och värre. Tjattrande, gnabbande, alltid en air av gammal mobbare och samtidigt självföraktet och skräcken över att bli lämnad efter.
Sedan tänker jag på alla som liksom badar runt i sin olyckas glans, försöker tjäna en hacka på påstådd misär och ledsenhet. En influencer med nyslingat hår gråter ut och ska ge alla med psykiskt sjukdom någon slags legitimitet?

...........

Himlen vårigt lätt och blå. Ikväll kommer västliga stormbyar mot vår kust, på balkonger står krukorna och darrar.

..........

På sjukhuset. Väntar i mörklagt rum. Orkar inte fråga efter rena strumpor. På fastande mage. Vill ha en kopp kaffe. Suget efter kaffe kommer att vara det som håller mig vid liv. Alla är så otroligt snälla, men ingen vet någonting. Jag blir stressad av ovissheten. Jag blir olycklig av att veta allt som kan gå fel. Som går fel. Som bevisligen gått fel.

..........

Har längtat efter vila så länge. Bönat och bett om lite ro. Efter återhämtning. Efter ett givande liv. Har bett om hjälp men enkom mötts av ögon utan djup. Trampar i vattnet, i en brunn utan slut, några sekunder till. Nu har jag fått vila en pytteliten stund.

.......

Oh, jag lever en dag till!

 Hoppas jag 😊 (vi dårar som vet att inte ta något för givet).


/Döden döden döden 



måndag 6 januari 2020

Skatan

Fool’s gold



Balenciaga

Överallt guld och glitter, metallic och paljetter. Mina ögon fröjdas. Drar i ett par urtjusigt silvriga paljettbyxor på Zara kids och frågar dottern: - Åh, fina, inte sant!? Hon: - Vem xxxx vill ha byxor i silver? 
Jag. Tänker jag. 

Allt som glittrar och blänker är fint. Hade jag varit man, fantiserar jag, hade jag varit transa. Tänk att få klä ut och upp sig varje helg... Längtans glittriga blomma. 

Visst finns det teorier om världskonjunkturen, kjollängder och modet och om romarrikets dekadens och fall? 

Det brinner och jag, jag längtar efter guld... 

/Döden döden döden

torsdag 2 januari 2020

Minnen

Alltings förgänglighet



Emmett, The Last Time Emmett modeled Nude, av Sally Mann. 
Bilden tog tre veckor att ta. I iskallt vatten, med stativ. Emmett tog livet av sig 2016.

Har läst några väldigt fina texter om skrivande med en gemensam uppmaning: skriv! Lättare sagt än gjort. Det Åsa Lindeborg vinner/förlorar genom att skriva sin sanning och det Kristofer Andersson menar på: skriv för livet är så fint, men, tänker jag, jag skriver för döden jag. Vi vanliga slafsiga kan inte skriva sanningen. Frågan är om vi ens får finnas till. Eller: hur vi får finnas till? 

Året som passerat. Fyllt 50. Firade i paljetter i Paris. Plockar fram kvällen som en hemlig skatt när dagarna känns svåra. Egentligen hade vi inte råd eftersom vi inte äger vårat boende längre, men jag kunde inte fått en vackrare dag och kväll. 

En dag tänkte jag: tänk om jag fick cancer, kanske skulle jag få lov att vila då? Denna vidriga och  sjuka tanke. Så får man inte tänka eller skriva. Denna galenskap jag lever i. Lever i en slags krigszon. Attacker. Alltid. Jag bär knappt min kropp. Glömmer bort att andas och leva, kan inte läsa, tänka, skriva eller analysera. Varje dag tänker jag: bara en dag till. En liten ynka sketen dag till. Har bönat och bett om hjälp, men finns ingen att få. Jag är fortfarande en dålig kvinna, en sådan som blir upprörd och blir arg på rösten och inte kan gråta eller tala andra kvinnors hemliga språk. Eller så skiter vård och omsorg helt sonika i barnfamiljer. Det finns väl annat att pyssla med, en kurs, ett styrdokument eller nåt. 
Jag tycker att livet är för komplicerat. Jag tycker inte om tiderna vi lever i: hur kunde det bli så här himla snett? 

Läste Sally Manns Hold Still. Älskade den. Återigen en ytterst priviligierad skönhet, men som hon skriver, och vilket förlåtande skimmer hon skänker alla som fotograferar ändå. Miljön och livet och vem man är - och vilka människor man omges av inte minst. Allt har betydelse. Så jag tänker att jag som lever i en mental krigzon utan natur, ljus, människor, ork och möjlighet ändå kan ta någon bra bild ibland inte behöver hata mig själv och ett liv utan framgång så otroligt djupt och mycket? Jag har faktiskt inte en chans. Älskar att Sally Mann bjuder så generöst på sig själv. Livet får levas av di andre. Att förlåta sig själv för att man bara är en vanlig misslyckad ovanligt övertrött och svag människa helt enkelt? Att man aldrig skulle utsätta sina barn för att bli fotograferade, eller har barn som skulle låta sig utsätta sig på samma sätt som Sally Manns. Men heller aldrig nå dit bildmässigt. Våga stå för det och hitta någon annan väg fram. Minnas Paris. Känna tacksamhet över mina döttrar. I övrigt, vara medioker. Känna fallhöjden. Bäva. Låtsas. Orka en dag till.

Åsa Lindeborg nämner att texten, efter att den skrivits, suddar ut minnet och Sally M skriver något liknade om sina barndomsbilder (man minns bilden alltså är bilden minnet, inte minnet av stunden självt enkelt uttryckt). Själv fotar och skriver jag för annars hade mitt liv varit ett tomt blad. Jag minns i princip ingenting, mest bara känslor och förnimmelser. Jag minns väl händelser men få saker slår dofter, en blick, en smak och röster; specifika snälla barndomsröster. Doften av en ny stencil och vatten drucket ur vikt handdukspapper i skolans toalett. Jag minns hur snöklistriga och sedan blöttunga lovvikavantar känns (och smakar). Jag minns hur busselementet nästan bränner benet, att väskan blir varm men att kinden känns kylig mot fönstret, men inte vart jag var på väg. 

När det gäller föraktet mot de sjuka så önskade jag att folk började titta upp lite, på dem som har och inte vill dela med sig. På julafton läste jag den här artikeln i Sydsvenskan Hon förlorade sin sjukpenning efter spelning hos kyrkan. Det handlar inte om rehabilitering, komma tillbaka, bli bättre, få lov att delta litegrann, det handlar enkom om förnedring. Men kan jag ens skriva detta, utan att riskera allt, det är frågan? Samhället gör mig sjuk av oro. Hatet mot den svagare svindlar.

/Döden döden döden