söndag 4 november 2018

Loneliest person

Never apologize 

Born to live 
and to die
Forever loving you. 



Bilder och text och en låt 🖤.
Som vanligt hittar jag inte mycket i svensk media, 
men har inte letar jättemycket heller. Kommer kanske?

Historielösheten. Och kvinnorna. 


/Döden döden döden


lördag 3 november 2018

Den ensammaste staden i världen

Some are here and some are missing 





Konstigt tyst efter Åsa Lindeborgs text om sorg och ansvar tycker jag. Varför sa vi inte alla snälla ord när vi kunde?  Varför sa vi aldrig i från? I tid.
Jag vet, alla värjer sig mot självreflektion. Det är bara för tråkigt. Härja, hugga, blunda, tiga, vänta, slåss, skälla eller skylla på någon annan är festligare, men ändå:
”Alla borde öppet diskutera sina formuleringar och publiceringar i stället för att försöka springa ifrån dem genom att peka på alla andra. Alla tidningar hakade på Aftonbladets granskning. Den som skrev hårdast om Benny Fredriksson vid hans avgång var Karin Olsson.   
Andra borde diskutera det de aldrig skrev eller sade.  
Det var åtskilliga som tyckte om Benny Fredriksson och räknade honom som sin vän. Det hade kanske hjälpt honom om de bett om spaltutrymme i december 2017 i stället för i mars 2018 när allt var för sent. Tystnaden överslätas som ett uttryck för det miserabla tillståndet Metoo-hösten 2017. Ingen kunde ju säga någonting, för Metoo-jakobinerna var gaaaaalna. Det är att skylla ifrån sig bristen på civilkurage. Sådant visar man när omgivningen är som mest fientlig.”  Läs hela texten av Åsa Lindeborg, Aftonbladet. 
Är i min barndomsstad. Ingmar Bergmanstan. Den är sig lik. Som en sten som jag aldrig någonsin kommer att kunna rucka. Samma gamla stängda dörrar och trevligt folk. Jag har aldrig passat in men ändå trivs jag korta perioder här. Det är nog den ensammaste staden i världen.

Jag begrep inte Gretas text, den var väl en spaning, en typisk lördagstext? En vackert illustrerad gäspning som ville provocera lite lätt. Alla läste in så mycket, mer än vad som faktiskt stod. Den kändes eventuellt något onödig, men alla generationer måste få hålla på med sitt. Vi befinner oss i olika faser i livet bara. Däremot var Gretas svar på all kritik lysande! Konstigast var Linda Skugges reaktion annars. Den gamla provokatören. Linda skrev däremot jättebra om infantiliseringen av vårt språk, så en text behöver inte utesluta en annan. Man måste inte tycka lika/olika hela tiden. Öppna era hjärtan (jag skojar och jag skojar inte) och testa lite självständigt tänkande någon gång. 

Klart att alla fulsnygga 40, kanske 50 och mer därtill, blir provocerade.  Klart att det är tröttsamt med vackra ungdomar som tycks få allt. Så lätt. Det är som med våra barn, vi måste älska och älskar dem även om de är otacksamma och dumma i huvudet ibland. Vi var också snygga och dumma i huvudet en gång i tiden. Vi trodde på nätters magi och svindlande möten och fingrar och tår och trassligt hår med rödvinsrosiga kinder och älskar vi varann? Vi trodde att vi kunde få allt. Och det var nära. Sen blev det på ett annat sätt. Vi blev äldre.

Now I sit with different faces
In rented rooms and foreign places
All the people I was kissing
Some are here and some are missing
In the nitneteen-nineties
I never dreamt that I would get to be
The creature that I always meant to be
But I thought in spite of dreams
You'd be sitting somewhere here with me
(Lowe/Tennant) 


/Döden döden döden 


fredag 12 oktober 2018

De orunkbara

och hypokriterna



Jag hatar alla jämlikt; oavsett ras, kön, status, ålder, läggning eller eventuell funktionsnedsättning. För att inte låta så hård så älskar jag ju lika fritt, nästan. Utan skuld är jag inte. Jag är också rasist, på mitt sätt. Bedömer människor efter orättvisa, hemska parametrar. Helt reflexmässigt, omedvetet. För ni som tror att klasskamp är något uppenbart enkelt eller att invandrare inte är rasister känner nog inte särskilt många människor utanför den egna sfären gissar jag. Vi hör ihop i den här fördomssörjan. Lika lika som olika. Dessutom måste vi acceptera att det finns onda människor, och människor som inte fattar, även om det kan kännas läskigt och frustrerande. Andas ut. Acceptera. Gråt en skvätt. 

Min hjärna krullar ihop sig av ointelligenta människor. Den liksom ruttnar ihop och blir sur, förvirrad och olycklig, kanske rentav av lite kränkt. Känner nästan hur nervtrådarna vrider sig spattigt skevt och nervöst. Samtidigt är jag rätt medioker själv. De flesta tenderar ju att tycka att de är mer unika än de är. Moi aussi! Att jag är mer Zlatan än en random kille på affärn’, innerst inne (bara ingen annan som förstår). Tänker på alla som är smartare än mig, ruttnar era hjärnor också ihop? Av mig? Förlåt! Förlåt alla för att jag är som jag är. Dum, ogin, trött och dan.

Har svårt att släppa Forum och #metoo och hela baletten för jag blir påverkad. Borde följa mina mer intelligenta medsystrars behagfulla tystad, diskretion. Men förstår. De vill kunna göra karriär. För innerst inne vet vi alla att #metoo är en chimär: att inga strukturer har förändrats. Det är ingen revolution (än), även om jag innerligt önskade att det vore så. Läs Ebba och Sara-citaten i texten De Aderton.
Nu, ett år senare, börjar medierna tycka att det är pyttelite dags för ”självrannsakan”. Som jag vrålat om detta i en tom tunna länge. Så om Katarina får gå, men Horace sitta kvar då har absolut ingenting hänt. Absolut ingenting. Det är därför alla fortfarande sitter blickstilla i båten. Det skvalpar lite på ytan i den blanka sjön. Det är alles.
Det första jag tänkte när skandalen blev ett offentligt faktum var: wow, vems tår, fötter och knäskålar måste han inte ha krossat? Varför just nu? 
”För där var de, allihop. Rödvin i plastglas, chips i skålar, ute på balkongen trängdes de med sina cigaretter. Här var kritikern som kramade om mig och tackade för min bok, här var redaktören som ville att jag skulle skriva på hennes kultursida, här var den äldre kollegan som gav mig en broderlig klapp på axeln och en respektfull blick som bara kunde betyda en sak: Välkommen.” Jens Liljestrand, Expressen Kultur. 
TsnoK: Precis (och TACK) - och på tiden! Lite det jag frågade Matilda Gustavsson: ” - än DN och Expressen då? - På riktigt, minns xx verkligen ingenting? - Kan du inte fråga dina andra kollegor då? Nej, ”ingen visste nåt’”). Mina erfarenheter från Forum var ju bra, ett av de roligaste jobb jag haft faktiskt. Den unga tjejen som gick till medierna (om sexterrorn) ville inte jobba kvällar och servera vin*. Däremot är Anna Karin Bylunds hjärtskärande brev och vittnesmål  ett avgrundsdjupt ångestvrål.  Skenheliga skithögar (🤭).

Tone Schunnesson:
What is love?
Baby don't hurt me
Don't hurt me
No more...

Linnéa: Din bror, din son, din man, din far, din bandkamrat, eller din vän. Sluta spela dumma, comrades.


Puss!
/Döden döden döden





* All heder åt henne, även om jag kan tycka att det är lite, lite märkligt att reagera mot vin samt kvällsjobb när man jobbar med konst- och konsertverksamhet... Men, visst, det är luttrade kvinnor som jag som låter allt fortgå som är en stor del problemet. Och de män som bara tittar på. Vi som vill vara duktiga och överleva på något sätt. Det är tyvärr inte olagligt att vara ett svin, även om det vore önskvärt det ibland.




söndag 7 oktober 2018

Losing my head


Egendomligt förfarande.




Hade helt missat denna katastrof.

Egendom tycks alltid vara mer värt att värna och skydda. Skydda värdet. Inte människan. Inte kränka kommunen eller kapitalet: det ska kännas, på riktigt.

Katten skäller. Måste knäppa upp mina blåa manchesterbyxor. Byxorna är höga i midjan och gör baken platt. Härligt med detta osmickrande mode, låter mig se ut. Städat kylskåpet i flera timmar, blev alldeles slut. Som att jag inte redan vore alldeles slut, nu är jag slutare. Allra slutigast i hela Slutigistan. Dricker fulkaffe (pulverkaffet är fulast, det kan vi väl ändå vara överens om i alla fall?) barnen jagar flåsande efter lördagsgodiset. 

Öronen sjunger susande metalliskt som ett utryckningsfordon. Oioioihhh ooioioioooh.

Orkar inte skriva klart.

/Döden döden döden


Don't push me 'cause I'm close to the edge
I'm trying not to lose my head
It's like a jungle sometimes
It makes me wonder how I keep from going under

torsdag 4 oktober 2018

Mighty Girl

Kulturfolk

Åsa Vs Donald 



Nu får media och folk skärpa sig. Faktum är att människors liv krossas och inte bara förövarens  och offrens utan alla runtomkring, förintas, och det inte kul.
Minns glädjen många visade när Khadaffi slogs ihjäl framför tv-kamerorna. Djuriskt skitbeteende, folk. Drevare och mobbare och tysta observatörer (medlöpare). - Och jag är så less på omyndigförklarandet av både män och kvinnor. Tror att det var därför Katarina Wennstams Sommar i P1 var så bra, hon hatade inte män (eller omyndigförklarade dem). Jag förväntar mig mer av er/oss (alla) också.
Vi har problem med olika (tystnads)kulturer. Här är för övrigt en grundläggande och bra text om våldtäktskultur om ni inte fattat än, och strukturer - och det är det vi borde jobba med, inte skiva skojartiklar och klippa och klistra i Åsa Lindeborgs text (hon hade, trots att jag reserverar mig kraftigt mot en del, också några poänger, faktiskt). Debattläget är på fucking (förlåt!) botten och jag som är ”ett ingenting” känner mig intellektuellt fullständigt chockad över nivån. Jag mår illa över glädjen man visar när Katarina Frostenson kölhalas. Jag känner inte Katarina, men känner ju människor som drabbats av sina partners och det finns ett oändligt hav av litteratur och kunskap kring äktenskapsdynamik, misshandel och olika former av psykologi och (med)missbruk som inte är så överfestligt för den drabbade att befinna sig, vilket borde tas viss hänsyn till. Men visst, drottningen är inte människa, hon ska göras ner och behandlas som en fantasifigur. Jag fattar skadeglädjen, men det är ändå vidrigt. Har hon inte redan förlorat nästan allt?
Och ni som väljer att vara enkelspårigt dumma i huvudet: nej, jag försvarar inte en enda förövare i hela universum men jag förväntar mig lite självrannsakan och eftertänksamhet också (utom mot den och den då...). Och borde inte allmänintresset vara större och mer berättigat när en allmänläkare begår upprepade övergrepp mot barn egentligen? 

"Matilda Gustavssons gräv var klanderfritt skött" skrev någon, och jag håller helt med, men det känns skakigt att hon ska skriva en bok om Forum, en plats hon sänkt, stängt och aldrig själv besökt. Antingen blir det en jättespännande bok, eller så bara mjölkar man in i det sista. 

Och mina nackhår reser sig när jag tänker på den gruppvåldtagna kvinnan i Fittja och jämför hennes fall och domslut, där det faktiskt fanns teknisk bevisning och snabbt polisiärt ingripande, mot en ansedd akademikers. När det gäller kvinnorna som anmälde Martin Timell och Jean Claude eller Cissi Wallins anmälan så ser jag ingen större skillnad på männens makt, övergrepp eller bevisföring (ord mot ord) om man hårddrar det något. Så att vi skulle vara lika inför lagen och kunna anmäla är ju en sanning med viss modifikation. Cissi har en förtalsanmälan att vänta och blev av med ett jobb om jag förstod rätt. Så, jo, om du är ansedd så KANSKE du får din sak prövad, men se fasiken till att du kan gråta trovärdigt nog. Så fira den högutbildade kvinnans framgång, men sörj även dina systrars rättslöshet och beakta faran med trovärdighet samtidigt.

Nej, jag vet inte vad jag tycker om något längre.

Puss!
/Döden döden döden


fredag 28 september 2018

tisdag 25 september 2018

Det vilar något overkligt över världen

 Från morgon till kväll. 




Åh, vad jag älskar hösten. Svart är himlen. Håret omöjligt. Månen fluffar upp nattmolnen framför sig. Det doftar av snö och tång: älsklingsdoft. Vinden! Vinden! Den kyligare luften och gräset är så  frodigt grönt. Vårblommor i parken samsas med höstsvampar och blekgula löv. Försöker glömma att nyss var det hett, så hett och knastertorrt att hela min värld blev bränd och skabbigt gul. Att havet här var varmt. Att parker liksom torkade bort. För nu, nu är det höst och grönt och brunt. Äpplen, rosor, kål och svamp och nu, nu tittar äntligen åter vardagen fram.  Dags att plocka nötter, torka svamp. 

Vi ränner runt. Vi springer, irrar omkring. Vi mår eländigt. Fattar inte hur vi klarar det, hur vi står ut. Fattiga och förvirrade spelar vi att också vi kan vara med. Det är en evig kamp om tid och ork och medel och mål. Intressen, kontra verklighet. Nej, vi är aldrig på krogen, på bio eller spa. En konsert om året och rabatter, reor hit och dit. Bokar 195-kronors resor och framförhållningen är ett måste, med nästan allt. Mannens alla mediciner, snarkmaskin och förstörda kropp men han jobbar på ändå. Jag tar mitt råttgift, orkar lite till och glömmer nästan allt. 

Förstår inte skillnaden på Cissi Wallins trovärdighet och den bildade kvinnans. Det är en röra inom mig. Vem gråter vackrast, vem ömmar vi för? Förstår helt enkelt inte varför Cissi är mindre trovärdig, och en annan kvinna mer. Ingen petar i ämnet. Alla sitter stilla, tyst. Man pratar om annat, viktigare saker: Annie Lööf, Donald Trump och sånt. Bevisläget. Bevislägen. Tänker på Timell, den gruppvåltagna kvinnan där det trots allt fanns tekniska bevis. Fattar inget mer än att den om redan har alltid måste få lite mer. 

Avskyr att jag tillhör en generation som vant sig vid övergrepp, att ”navigera kring dem” och den bitterhet, eller snarare avundsjuka, men också eufori, jag kan känna över yngre kvinnors självklara känsla för jämlikhet och rättvisa. Samtidig som jag tänker att även detta fortfarande, alltid, är en fråga om bildning eller klass. Ser opererade, stympade, tillrättalagda, ihoppressade, tighta, överbystiga unga kvinnor överallt. Men vilka naturligt långa ögonfransar de har ändå... Det är spännande att göra om sig. Det är också härligt att få vara den som bara är.  Rättigheter, skyldigheter, självkänsla och kön. Ain’t that easy.

/Döden döden döden