torsdag 23 mars 2017

Dagen bleknar


Smörjer flickans torra handryggar som spricker och blöder. Hon vrider på sig. Händerna mjuknar alltsom dagen gryr. Bläddrar i boken, försöker somna om. Glasfasaden tvärsöver gården är lilablåorange och lovar gott. 

Så trött att jag vill skrika rakt ut. Men dricker kaffet. Känner en slags bitterhet över mina oförmågor; och oförmågan att formulera dessa. Kroppen är klumpig, en tå har svällt upp och gör ont. Slog i ett knä. Öronen tjuter. Ibland tror jag att någon har fest men det är bara öronen som hittar på.

Att flytta in till stan var rätt, men längtar alltid efter skog och hav. Man är den man är oavsett. 
Retar mig på att jag aldrig fastnar i mig själv; att jag tycker om för mycket och för ytligt. Hur ska jag kunna bli bra på något om jag gillar det mesta? Varför inte bara snöa in på solnedgångar? Blir en riktigt fena på industrier i gryningsljus eller närbilder på möss.

Varför blev jag inte rörläggare eller fotograf. Varför blev det aldrig sjöfart eller klosterliv?

Himlen som blåbärsglass, glasfasaden vitnar. Kanske blir det lite mittemellan.

Vilka examina krävs för att ha rätt till berättelsen om sig själv? 

/Döden döden döden

måndag 6 mars 2017

Äsch!


Den undermåliga människan (flickan)?


American Portraits 

Inombords rasar jag alltid när de duktiga flickorna får stå oemotsagda eller debatten tuktats ner, gärna av någon självutnämnd "duktig". Men så har det inte varit den här gången: Marianne Lindberg De Geer, Jenny Strömstedt, Ann-Charlott Altstadt, Ann Heberlien och några andra till (förlåt, jag minns inte era namn, men mitt minne är extremt oduktigt just nu) har i alla fall svarat så bra på olika sätt. Håller med om det mesta. 

Min text har legat för länge och den var inte snäll så lika bra att skrota antar jag. Tycker att de ovan nämnda klämt in det mesta jag velat ha sagt för längesen.

Att vara så här långsam gör mig överflödig. Raderar. Kasserar. Stuvar om. Det går sådär.

Det första som dök upp i mitt huvud när jag läste om Birgitta Ohlssons bok var:  Hur ser den självutnämnt duktiga på oss, den övriga världens befolkning? Vad är motsatsen till duktig - och är det i så fall jag? 

Slår upp:
dålig, oskicklig, undermålig, 
bristfällig, oduglig, usel
svag, sjuk
liten, mager
feg, rädd 

Är vi andra undermåliga pellejönsar då? Vi som jobbat med de förutsättningar vi fått, eller skapat oss något utanför den raka linjens mall. Vi som drabbats av livet men också kämpat på.

Jag reser också ragg när man trycker ner "klassresan" i halsen på mig, speciellt när det handlar om barn som fötts med kulturellt kapital och någon form av läshuvud. Nej, det är inte fel att plugga, ha läshuvud eller visa respekt mot sin lärare. Det är ju toppen. Citerar Tino Sanandaj (det trodde jag aldrig, men läs intervjun), författaren till boken Massutmaning: "Min bror och jag var födda med tur och vi var studiebegåvade. Jag hade inte en särskilt hög arbetsmoral, det var ett privilegium och en slump att det föll sig så. Därför var det inga svårigheter att komma in på Handels, det var bara att göra högskoleprovet. Jag hade fem fel och kom in. Om hundra människor har svårigheter med integrationen så kommer en del av dem klara sig bra ändå och jag är en av dem, men statistiskt sett kommer en del som skulle ha klarat sig om det varit välfungerande system att falla igenom. Därför kan man inte titta på mig som enskild individ och dra några slutsatser av det."

Älskar klassresan, men då ska den väl också vara en klassresa. 

Jag tror inte att någon tycker att det finns något fel med att vara "duktig", eller läsbegåvad. Inbillar mig att det är von oben-perspektivet från Birgitta Ohlsson man retar sig på i kombination med ordet revansch. Det är problematiskt att någon som fått all hjälp som går att uppbringa, gör som hon ska och sedan får skriva en bok om det - och samtidigt lyckas både skryta och tycka synd om sig själv på något märkligt sätt. När den duktiga flickan älskats sönder och samman i alla tider. Innerst inne när Birgitta Ohlsson kanske en dröm om riktig revolt, utifrån hennes klassperspektiv: göra vågen, fixa naglarna och dricka några kalla bärs? 

Människor som inte har barn som har svårt med sömnen och alltid sover gott kan ha problem att förstå andra människors problem med sommar- och vintertid. Andra som fungerar som dom ska kan ha svårt att begripa problemet med det icke-intuitiva och bullriga allmänna rummet och så vidare. Precis som jag kan ha svårt att förstå att alla människor inte duktiga på att åka skridskor eller dansa balett, det är ju så himla lätt. Ju. Bara gört' kan man tänka utan att tänka riktigt klart. 

Det gör mig uppgiven när empatin och förmågan att se olika människors grundförutsättningar fallerar.  När samhällets brister, ansvar och styrkor inte lyfts fram tydligare. 

Förstår givetvis deras (de duktigas) längtan efter kärlek. Vem vill inte bli älskad, sedd och hyllad? Men någonstans brinner ändå tron på sanning och lite stadig hållning mer än den duktiges allenarådande längtan efter auktoritetens kärlek. Äsch, jag läste för många sagor som barn. Så himla dumt alltså. Men är det inte duktigt och modigt att vara en vänfast kamrat som inte ljuger säg? Eller är det bara okej? Kan man få ett jobb och en vettig familj med den filosofin?

Min generation fick misslyckas, vi fick träffa killar i London, Katmandu eller Paris. Vi fick plugga tyska, gå på Komvux eller bara sadla om. Någon blev kock, för att sedan bli journalist. Ett prövande, ett sökande och ett hittande av det som sedan skulle bli en vuxnare version oss. Alla lyckades inte direkt. Alla älskades inte tillbaka av sina lärare. Någon blev allvarligt sjuk. Vi är olika. Så det gör mig ledsen att debatten inte handlar mer om skolan egentligen. Eller feminism. Resursfördelning och sånt. Alla normalbegåvade kan hitta sitt, men ibland med hjälp. Andra behöver mer, några mindre. Det brukar jämna ut sig med tiden. I våra tider känns det extra olustigt att vara så blind för det stora med att misslyckas också. Resan måste få ta tid ibland. Alla vill inte heller hamna i smeten utan njuta av sitt. Under korkeken, hand i hand. Eller alldeles ifred. 

Bland mina vänner fanns (och finns det) väldigt duktiga flickor. Intressanta högpresterande personer, men aldrig utan svärtan. Minns utbrottet. Vännen som verkligen, verkligen hade allt som vrålade: - Jag vet att du är smartare än mig, men jag kan inte hjälpa att läraren älskar mig mycket mer än dig! Det är de duktiga flickorna som inte fattat sitt privilegium som tär på oss andra. Ungdomen handlar om att stå ut. Vännerna ser det vuxenvärlden blundar för. Den systematiska orättvisan. Det är nog den jag vill åt med stackars duktiga flickors revansch: 

Vari ligger själva revanschen när underläget aldrig existerat? 

- Och som flera andra varit inne på: var tacksam och inse att du har haft en stor mängd tur istället. 

Men jag kan avundas den "duktiga flickans" förmåga att hålla näbben. Överlevnads-, eller vinnarinstinkt? Den sociala kompetensens vinnande sätt. Det porlande skrattet och krokodiltårarna, vi följer er likt zombies. Så är det. Ni vinner ju nästan jämt. Ja, ni knäckte koden, så grattis till er.

Detta måste sägas om och om igen: alla kämpar med sitt och är oerhört är bra, skickliga, starka, rejäla, orädda och käcka av och till. Så att barn med läshuvud och enormt mycket stöd hemifrån skulle vara duktigare än några andra barn är bara dumt. De har bara haft förmånen att bli sedda, sett ut och agerat enligt normen för hur en gullig och bekväm person ska vara. Besuttit förmågan att prestera "rätt". Och för att alla självutnämnt duktiga inte ska skrika rätt ut: Hallå, ni är bra, fatta det. Ingen ska sno er seger. Men vi andra är också bra. 

Det är när jag läser om barn och ungdomar som farit illa (eller fallet Den fastspända flickan Nora, om någon minns?) inom psykvården eller i fosterfamiljer som fortsätter kämpa som jag tänker: Oh, Herre, vilken styrka. Vilken satans kraft. Att ens orka bli arg när världen gör allt för att göra ner. Vilka människor, vilka fantastiska människor som kämpar för sitt människovärde: sanningen och rättvisan. Det kallas integritet. Det är duktigt modigt och starkt, men inte så bekvämt, skönt och vackert alla gånger. Alla som har haft det lite svårt:

(duktig) I BETYDELSEN (DEFINITION)
bra, skicklig
frisk, stark, rejäl, kraftig
orädd, käck

Så jag är intresserad av definitionen "duktig". Är dessa Birgitta Ohlsson-individer verkligen så orädda och starka?

För vem backar dig i fikarummet när du inte är med? 

/Döden döden döden 


Tillägg! Hittade precis denna text på SR: 

Men när duktighet idag kopplas till klassresor uppåt och medelklasskvinnor är de duktiga arbetarklasskvinnorna påtagligt bortglömda. De får inte plats i hyllningarna av välklädda kvinnor som jonglerar karriär, barn och fritid. Frånvarande i debatten är de som med usla villkor och hård arbetsmiljö vårdar sjuka och äldre – präglade av hög arbetsmoral och flit – för att vid sidan av också vårda barn, åldrande föräldrar och andra anhöriga. De som städar de duktiga medelklasskvinnornas smutsiga toaletter när de sistnämnda är för upptagna med att avancera på företaget eller skolar medelklassmorsornas barn från tidig ålder i att upptäcka världen och sig själva. Det är inte egofeminism och det leder oftare till pensioner under EU:s fattigdomsgräns än en hög materiell standard, men de gör det med samma nitiskhet och höga krav på sig själva som flickan med läshuvud eller karriärkvinnan har. När medelklass-kvinnorna krossar glastak, står arbetarkvinnorna kvar och putsar deras fönster, men det är deras moral och flit som får samhället att fungera. Ett samhälle som skor sig billigt på deras överpresterande och engagemang. Här – i arbetarklassens för tidigt utslitna kroppar och dåliga arbetsvillkor – borde en riktig diskussion om kvinnors förväntade duktighet ta sin början.

Elin Grelsson Almestad, författare

(Tack Elin Grelsson Almestad)













lördag 25 februari 2017

Värme och kyla

Venus in furs



Sportlov, sjuklov, tröttlov. Oh, alla fantastiska föräldrar som tycker att ipads och skärmar är det bästa som finns för barn, och så de föräldrar som säger att det kanske vore bra med lagom användning som blir hånade som teknikrädda foliehattar.  Här hemma har ipaden växt fast vid trötta barnhänder. Men jag känner mig fortfarande som en teknikrädd foliehatt, och en väldigt misslyckad förälder. Inte alls modern och innovativ.  Tänk så olika vi ser på allt.

Friskare åker vi över bron till Köpenhamn, hoppar av vid Nørreport och Botanisk Have och njuter av palmer i tropisk värme denna allt kyligare februaridag. En vacker H i somras, nu med barnen.  En liten bit bort finns Torvehallarna och där säljs allt gott man kan tänka sig. Vi äter frukt och glass och dricker finjuice. Tittar på godis, kakor, frukt, grönsaker, kryddor, mat, kaffe och champagne och så alla blommorna förstås. Livskvalitet och alldeles underbart. Sen lullar vi bara runt och fikar och äter. Snön börjar plaska ner över HC Andersenland och när natten närmar sig tar vi tåget hem. Eller rättare sagt, vi tar tåget till Kastrup, för hoppa av på perrongen: alla på tåget som ska vidare får ställa sig i en kö för att invänta ett likadant tåg så att några farbröder i neonväst och overall får titta på pass och legitimation. Barnen som börjar blir mosiga undrar varför de får stå och frysa i blöta kalla skor - vi som svarar: för att det ska vara svårt att komma till Malmö (och vi inte impregnerat skorna tillräckligt bra). Barnen tittar ut på den halvtomma perrongen förundrat. Döda regionen lite från Stockholms håll och för att polis och tull verkligen inte har viktigare saker att göra tänker en vuxen surt. Tänker på barnen som inte är välkomna in någonstans. Vi lever i så märkliga tider. Klart att ledsna pojkar som behöver fylla sina hjärtan med något måste bli tagna på allvar. Klart att stänga av en region är viktigare än allt annat för polisen i detta nu.

Pojkarna som har och fått allt som ändå behöver fylla sig med något. Vi måste hela tiden tänka på dem. Passa oss lite.  Börjar nynna på Nenne Cherrys Manchild när jag läser Laurie Pennys text om Pojkarna på turné med Yiannopoulos:
"It’s almost enough to make you feel sorry for them. That “almost” is important. There are many uses for empathy. To point out that the people who join this far-right movement are damaged and hurt is not to minimize the hurt and damage they themselves are doing. On the contrary: the pain is the point. Stripped down to its essentials, the new far right is an ideological vacuum calcified in a carapace of pain. Hurt people hurt people. That’s nothing new. These hurt people are hurting other people deliberately, in order to up-cycle their uncomfortable emotions, reselling the pain they can’t bear to look at as a noble political crusade."
Sen Venus in furs. Alla dessa Pojkar som aldrig behöver visa hänsyn eller ta ansvar. Vad ska vi göra för att ni ska kunna må lite bra? Så att vi andra ska kunna leva säkert och tryggt och kunna ha lite roligt som dom vi är. Vill ni verkligen inte vara med på det? 

Åter hemma, snön smälter bort och rasar ner från hustak. Ser på SVTs Gomorron och där sitter Mattias Karlsson helt ogenerat och brer ut sig utan att behöva svara på den groteska nidbild av Sverige han sprider internationellt. Ingen låter Morgan Johansson tala till punkt. Tragikomik i live-tv. Träffar en vän från förr som inte bott i Sverige på tio år. Vi skrattar åt farliga Malmö och Trumps Sverigebild medan vi traskar i solen bland vintergäck, snömodd och stans flanörer. 
Alla människor vet att det finns kriminella överallt. Att det finns problem överallt. Att måla upp Malmö med extra svart pensel är lika märkligt som att kommunen inte använder, och vänder, mediautrymmet till något positivt istället. Speciellt som Malmö inte är farligare än någon annan större stad världen. Satsa på skolorna i Malmö så blir stan världens bästa. Låt polisen och andra myndigheter sköta sina jobb. Kräv det av dem om inte annat: ja, käre nån, lite fokus krokus liksom.


Så en falsk Bildt och så en klok Bildt, tänka sig. 

/Döden döden döden i en lite ding ding värld





söndag 19 februari 2017

Att leva i

en jävla kommuniststat 




Idévärlden föll pladask med Kajsa Ekis Ekman och ämnet Kapitalismen är ohållbar. Tråkigt, när ämnet är så intressant, nu med Trump som galen överstepräst. Gamla idéer om kapital som investeras och ger avkastning gäller ju inte längre när man spelar med andras pengar som pensioner eller skattemedel, eller bara använder lånade och ärvda slantar som växer utan att man själv varken skapat eller producerat något. Hade önskat mig en intressantare debatt, men detta blev korkad vuxenmobbning. Företagande är bra och behövs (marknad) men vi behöver lagar och regler och någon slags rimlighet. Men frågan är om det handlar mer om en ideologi, vilken tenderar att fungera som en religion, snarare än en ism? I alla fall hos opponenterna.  Min hjärna viskar något fult till mig också. Handlar det om yta? Hur Ekis ser ut. Men min hjärna viskar förhoppningvis fel. Duktiga flickor ska ju inte bara prestera och behaga, de får inte se ut hur som helst heller. Människans djupa ytlighet, glöm aldrig den. Ytligare människor än dem som verkar gosigt naturliga finns inte, jag lovar och svär. 

Tänker på auktionshandlaren jag träffade häromdagen som var så himla förbannad "vi lever i en jävla kommuniststat" och jag undrade hur han menade. Han var upprörd över att man inte får handla med träsorter hur som helst. Cites (Washingtonkonventionen) via Jordbruksverket vill ha papper på att det är ett gammalt palisanderbord exempelvis. Cites jobbar med att skydda hotade djur- och växtarter. Jävla kommunister alltså...  

Kanske diskussionen också kunde handlat om varför äldre får så låga pensioner eller varför gamla får ligga och dö ensamma istället? Varför vräks gamla? Varför klarar vi inte av att ta hand om dem som har det svårast och så vidare? Men klart Nisse och Pisse (förlåt!) måste få tjäna lite först, så klankar vi ner på flyktingar och annat löst folk vi inte gillar under tiden.


För varför handlade inte samtalet i Idévärlden om dem som kapitaliserar på andras inbetalda pensioner, bankavgifter och skatter, då hade kanske samtalet hamnat mer rätt? Varför hjälper man indirekt rasister genom att inte diskutera problemen på riktigt med den ojämna fördelningen? Varför är kapitalisternas rättigheter viktigare än medborgarnas när det gäller skola, vård och omsorg exempelvis och framförallt varför diskuterar vi inte människans inneboende girighet. En helt naturlig, lite tråkig sida som behöver rätt råd och stöd för att inte hamna alltför snett. Varför kommunistkortet? Jag vill faktiskt förstå hur man tänker här (se bilden ovan). Hur bra är det för Sveriges befolkning att några skor sig på deras inbetalda pensionspengar. Vanvett tycker jag, utan att vara särskilt politisk. Varför gör vi inget åt miljön, sinnesjukt tänker jag och känner mig ändå lite politisk.

/Döden döden döden 

onsdag 15 februari 2017

Balansen

Rätta mig om jag har fel. 


Francesca Woodman på Moderna museet i Malmö just nu. Fin utställning,


Man kan ju inte alltid bry sig om att andra har obehagliga åsikter, eller att man inte delar sina vänners världsbild i precis allt. Man skulle väl bli tokig om man tvingades ta ställning till allt som skrevs och delades. Även om jag är en konsensuskramare av rang och gärna tänker we shall overcome-aktigt så riskerar alla att slinta till ibland vilket blir så extra tydligt på sociala medier. Både du och jag. Face to face är alltid enklast, vi ser blickar och tolkar kroppsspråk: nej, det var ju inte så farligt, egentligen. Vi tyckte ju nästan lika, trots allt. Bisatserna som ger samtalet sin klang och sitt djup saknas oss i detta larmande flöde av alarm, påhopp, glädje, sorg, nonsens och skoj. Samtidigt, om vi väljer att alltid väja, tiga eller blunda för illa formulerade tankar och tokigheter dödar vi också det givande samtalet. Bajset får alltför ofta flöda okommenterat och fritt. Den tysta mobben (medlöparna) mysryser till. Det är fasligt mycket enklare att tala om humanism i rent teoretiska termer. Det är också enkelt att slänga ur sig ett halvgrovt påstående och sedan känna sig kränkt om någon undrar: hur tänkte du här egentligen? Vissa slingar sig som ålar i en tunna, andra väljer tystnaden men ingen svarar: Ooops, förlåt, jag menade inte riktigt sådär.

Facebook är ju farligt på så vis. Risken att hatas för något oförskyllt, risken att missförstås, risken att trycka eller uttrycka sig fel (mobilen som lever sitt eget liv när du springer efter bussen en regnig förmiddag kan vara rena skräcken), eller missa tjugo födelsedagar på raken. Jag tänker alltid: men mina vänner vet. Sen kommer tvivlet. Man får inte vara en komplett människa på nätet heller. Man får inte göra fel, för mycket eller irritera andra. Men är det ens möjligt? Jag verkligen hatar (fula!) matbilder (kan någon klok person förklara varför man skryter om en middag som ser ut en kräka?), barnskryt (zzzzzzzzzz!), föräldrar som dissar andra föräldrar (förlåt, men fuck that!) och en gång i tiden kände jag i det närmsta ett slags förakt mot människor som bara delade andras artiklar. Men jag har självklart delat fula matbilder, och en mängd bilder på mina helt fantastiska genier till barn som också tenderar att vara rätt överknepiga ibland, delat artiklar och skrutit om diverse. Dessutom ogenerat delat bra och dåliga artiklar till höger och vänster och på tok för många bilder. Jag tror att jag aldrig dissat andra föräldrar, men jag har säkert fel om det också. Alltför sällan hinner man (jag) lyssna på de listor med musik eller videor människor lägger ut heller. Obegripligt hur folk ens hinner, men jag jobbar ju som en snigel nu för tiden. Tänk om vi skulle våga vara lite ärliga, mänskliga, raka och samtidigt förlåtande mot varann istället? Intresserade på riktigt. Få hinner formulera sig perfekt hela tiden. Vi vill väl bara att någon ska se oss och tycka om oss fast ibland klantar vi till det och tycker olika, men då och då är vi faktiskt rätt så hyggliga och bra. Alla pratar om att det är bra att misslyckas, så låt oss få göra det och göra om ibland. Är du en människa eller är en åsikt främst, eller är du den som bara tittar på?


"Idag är vi fruktansvärt usla på att känna skuld men världsmästare på att känna skam. Det har med ansvarighet att göra, om en mognad att kunna se på sina handlingar och uppriktigt säga att här gjorde jag fel, förlåt mig. Ansvarighet är inte ett av samtidens ledord. Men vi känner skam. Att vara fel snarare än att göra fel, och hela tiden vår rädsla för att bli avvisade."

"En tweet är inte en sådan sak. Ett ogenomtänkt skämt som publiceras är inte en sådan sak. Att låta en fördom komma i ljuset är inte en sådan sak. Det går att uttrycka något rasistiskt utan att vara rasist. Det går att göra något impulsivt och okontrollerat utan att det är en progamförklaring för hela ens existens och det måste gå att be om förlåtelse för saker man sagt i det här jävla landet.
Jag menar att vår egen förlamning i skam gör det svårt för oss att förlåta andra. Så länge vi inte reflekterar över ansvarighet, även vår egen, kommer vi att sakna de viktigaste faktorerna för ekvationen." 

"Förlåtelse löser skuld. Det tillvända ansiktet löser den förlamande skammen."

(Läs hela texten Wistitexten här

/Döden döden döden 

söndag 29 januari 2017

Händer det

Den ödmjuka lyckan 


Kelly Wearstler-stolar

Andrev Walden uttrycker sig alltid så bra: "Att stå på toppen av SD och säga att det inte är ett rasistiskt parti är fortfarande lite som att hålla in magen när man väger sig." Som vår tid ser ut just nu, i alla möjliga avseenden.
I början av Åkessons politiska karriär tror jag att har var rädd för sina klantiga, öppet rasistiska, aggressiva och helgalna partikamrater som föll som vissna tulpanblad över ett smusigt bord, sedan insåg han vi kommer undan med allt. Nu skrattar han hela vägen in till jobbet var dag.  Tralalalala, vi kommer undan med allt.

När man har det så bra som vi har det här hemma är det svårt att ta till sig det som just nu sker runt om i världen. Alla jag känner eller har träffat som flytt från krig eller politiskt förtryck säger alltid två saker: vi hade det väldigt bra, sen: det gick så himla fort. Även om det smyger sig på och det som sägs låter helt ofattbar så sägs och menas det på riktigt. Det är bara så svårt att tro att det finns människor som vill ont och inte vill andra väl. 

Hur gör vi när vi är på flykt när barnen är sjuka, när vi har mens, när vi vill ha vårat lilla morgonkaffe? När vi saknar vatten och toalett. Varje dag, den ödmjuka lyckan över det liv jag just nu har, idag. 

Flytten in till stan, från det vackra landskapet med gödsel, fågelsång och den älskade doften av tång och hav till en annan slags ro. Enkelhetens ro. Att slippa den ständiga orons malande oro. Hyresrätten och den kommunala skolan. Två kliv till mat, post och allt sånt där. Försöker andas. Försöker hitta en plats för varje sak. 

Hittar fantastiska stolar. Händer att sitta på. I guld.


/Döden döden döden slår sig ner

onsdag 25 januari 2017

När det är skönast att blunda

Klart Leffe inte menade något illa


Den här texten kan läsas på flera sett och man väljer själv hur man vill döma andra. Personligen pendlar jag mellan en simpel önskan om att kriminalisera dumhet, eller frågar mig om det helt enkelt inte borde sjukdomsklassas?

Det jag tycker om med texten är att den pekar på civilsamhällets ansvar. Hur vi beter oss mot de verkliga förövarna: vännerna och släkten, ni vet. När silence blir sådär behagligt sexy. Hur vi accepterar dumhet när den är i vår närhet eftersom vi då känner nyanserna. När det är enklast och skönast att blunda. 

"Att ta avstånd från tre främmande män på internet är så mycket enklare än att inse att ens egen son, bror eller kompis begått ett övergrepp. Eller att för den delen granska sig själv. Att ta avstånd, demonisera och uppmana till hårdare straff förstärker bara bilden av att det finns onda och goda män – när verkligheten är klart mer nyanserad."
... inse att ens egen son, bror eller kompis begått ett övergrepp. inse att ens egen son, bror eller kompis begått ett övergrepp. inse att ens egen son, bror eller kompis begått ett övergrepp. Fastnar i mig. Hur vi vänder bort blicken, talar i stängda rum men nästan alltid vänder bort blicken. 
"Jag vet att killar som begått övergrepp blir skyddade av sin omgivning. Och framförallt – jag vet att många av de som begår övergrepp inte ens själva vet om att de gör det."
"Därför måste vi även denna gång prata om grundproblemet – att många killar och män inte har fått lära sig var andras gränser går och därför inte förstår när de begår övergrepp."
Alla är så rättskaffens fram tills dess att det händer något på riktigt. Då kryper vi ihop till små vaga, osäkra bollar, som damråttorna under sängen. Tysta och grå. Klart Leffe inte menade något illa. 

Ja, det är svårt att leva och alltid göra rätt. Vi dansar alla runt i samma lilla ring.


Puss!
/Döden döden döden