måndag 22 maj 2017

Kopparna

"Kaffe 




är del av konsten. Det får dig att må väldigt bra, och det hjälper den kreativa processen. Jag dricker konstant under dagen. Jag fortsätter bara dricka det, fram till 17.30, då slutar jag.” När jag tänker på det får jag ro. Jag förstår plötsligt, eftersom jag själv får en så stor kick av kaffe. Jag tycker att jag är ett geni när jag jobbar under kaffeinfluens. Sedan går det någon timme, kaffet lägger sig, och jag ser sprickorna i vad jag gjort, ändrar och rättar till. Jag undrar hur långt jag skulle dra saker om jag aldrig stannade för att syna sprickorna. Jag kanske skulle ta allt som fanns i mitt huvud, alla minnen, alla mardrömmar och alla idéer och låta dem få totalt fritt spelrum. Jag kanske skulle skriva om en kvinna med ett vedträ."

(Från Annika Norlins om Twin Peaks och David Lynch (och kaffe) ❤️ i Svenska Dagbladet ovan). Underbar text! För visst är det så det är det där med tv-referenserna, de säger i vilken tid vi fötts, om böckerna hjälper oss på färden mot dem vi råkar bli?

Heta julidagar i Paris 2015, går in i modebutiken på Rue Voltaire (Voltaire även han en kaffevän) med en vän som letar skor. Ynglingen i butiken som är svensk säger: - ja, men det är ju ett par Audrey Horne-skor och jag ropar: - men ja, visst, visst är det så Nanette!? För 400 euro, dock. Och vi, vi hamnade på Silencio tack vare nämnda man (allt hör ihop). De fastetsade referenserna som bara är våra, kommer aldrig bli era. Testa Vänner- eller Seinfeldsituation och du möter tomheten idag. Det är inte erfarenheter eller ideologi som skiljer generationern åt, det är Ross, JR och George och nya ansikten som inte jag nu känner till. Men Twin peaks kanske ändå överlappar Glappet lite, tänker jag...



/Döden döden döden




tisdag 16 maj 2017

Ein Leichtes Leises Säuseln

Ljuva maj

(du tar knäcken på mig)




Sommarmånaderna är pesten.
Men vackert är det.

Försöker andas. Svär. Kan inte återhämta mig. Det är förbjudet enligt familjelagen. Måste lämna landet för att vila, längtar bara efter något lugnt. Så bisarrt. Hatar att flyga, tvingas bort. Tvingas in i sociala situationer som fullständigt dödar mig. Skyddslös. Man är ju kvinna. Kvinnor skyddar bara kvinnor som gråter. Kvinnor som är som kvinnor ska vara. Enligt kollektivavtalet. Så rutten inombord, det duger inte enligt familjelagen. Att sakta tyna bort. Att inte slutit kollektivavtal, ett regelbrott: man är ett ingenting. Visk, eller, vrål. Ingen hör den som inte existerar. 

Längar efter hösten. Drömmer om vardag och rutiner. Något så fåfängt. Det är inget för andra att ens försöka förstå. Ensamheten mitt i stormen. 

Men vackert är det. Det lilla livet som jag håller kärt. Självföraktet och det där. 

/Döden döden döden 











lördag 13 maj 2017

Jerry Hall



Behöver jag skriva att himlen är smutsigt rosa denna morgon? Att själen gör ett litet hopp när jag tittar bort. Bort mot turning torso och havet som jag vet lever egensinnigt, mäktigt där. Eller skriva att kaffet smakar trevlig som det brukar och huvudet susar säv. Nej, antagligen inte. I min nya fina kimono sitter jag i sammetssoffan och hjärtat värker, spänner, känner något som inte känns helt bra. 

"Hussvalorna flyger utanför fönstret, upp mot boet Hör deras ljud Jag smekte din kropp, dess äldre konturer under nattlinnet Kände vågen av ömhet Vet inte om du såg tårarna i mina ögon” (Göran Sonnevis Sekvenser mot Omega, recension av Marina Montelius, Expressen kultur)

Vi lever i tider av låtsatlyx och låtsatsallt. Det gäller liksom att passa på. Är det så vi känner? Är det så jag känner? I mitt lilla reservat. Tittar ner mot grannen. Har han månne något dambesök?

Älskar att bli äldre, hamna utanför radarn och bli min egen. Från objekt till subjekt. Idag vet jag inte varför man tittar på mig. Det är frihet, känner obefintlig saknad. Just nu i alla fall. Bra nog. 

Läser texter. Det är samma texter om och om igen. Om politik, orättvisor och det som är eller upplevs ohållbart. Jag skulle kunna säga så här: det parti som tar skolan, miljön och sjukvården på allvar får min röst. Resten löser sig alltid om folk få ha det rimligt bra: blir behandlade med respekt. De flesta vill att alla ska få ha det vettigt bra och är medvetna om människans skörhet och livets inneboende orättvisor och dess oförutsägbarhet. Cancern, adhd:n, ensamhet och sorg eller något annat som kan ske, eller har skett. Ett brutet ben, en otrohet och så blev livet ett annat. Det är sånt som gör en ödmjuk, det är så mycket som man inte vet.

Nästan alla texter förenklar komplexa frågor och pekar hit eller dit och vi delar duktigt vidare. Jag längtar efter texten som vill något mer. Kanske letar jag på fel ställen? Kanske är jag för dum? Hittar inget nytt, något som fångar mig. Tittar på Jerry Hall 20 looks, Vouge Paris. Fångar mig ett par sekunder i alla fall. 

Jag vill verkligen kunna åka tåg ut i världen säger jag till pappan till dotterns nya semestervän. Konstaterar att EU, stater, med av marknaden uppstyckade järnvägsspår, kanske inte kan komma överens? Marknaden versus verkligheten. Men vad vet jag? 

Någon delar en text om att läkare sjukskriver för mycket: att friska människor sjukskrivs på grund av att läkarna inte vågar säga nej till kunderna och att folk bara måste lära sig säga nej och välja bättre. Får lust att gråta, men tänker att det är ju lätt att förlöjliga läkarkåren och människor som mår kasst. En rapport konstaterar:

Vilken typ av sjuklighet är det då som ansvarar för den dramatiska ökningen i sjukskrivningar? Data från Riksförsäkringsverket visar att det framför allt är de långa sjukskrivningarna (mer än 30 dagar) som ökat. I synnerhet tycks det vara de psykiska sjukdomarna som ökat. Av intresse i sammanhanget är att ökningen inte är likformig över olika yrkeskategorier. Speciellt stor tycks ökningen vara inom sådana yrken där man har mycket människokontakt (vård, skola, omsorg, kyrklig verksamhet, mellanchefer i privat företagsamhet). 

Jag tänker att den där förbannade valfriheten är en nedrans chimär. Har aldrig stött på en läkare som velat sjukskriva i onödan. Att vara sjukskriven är en enorm ekonomisk förlust och en ytterst skamfylld affär. Get real damen, tänker jag. Människor i vård, omsorg och skola (med barn) har extremt svårt att välja bort barnen, chefens schema och hur ojämlikt vårt samhället faktiskt är. Men visst, i en perfekt värld är det alltid lätt att välja, eller helt enkelt säga: nej. Åsa Kadowaki har jag redan skrivit om här i Att låtsas att det regnar. För övrigt ett av de mest lästa inläggen. 

Önskar att marknaden höll sig borta från vården. Jag vill inte vara kund i skolan eller hos läkaren. Vi behöver få vara elever eller patienter och kunna lita på professionens kompetens. Jag tror att marknaden hör hemma på sophögen om den inte blir bättre snart: ge oss miljövänliga alternativ eller bara försvinn. Ge mig en klok tänkare som begriper människan och världen. Någon som orkat tänka tanken ända fram. Någon som vill oss gott, trots all vår småskurenhet och våra brister vårdar det allmänna varsamt och ömt. Den texten vill jag läsa. Den texten önskar jag då att alla förstod. 

Puss!

/Döden döden döden

onsdag 10 maj 2017

Nattfilm

 (i vargtimmen)



(The National, Sleep Well Beast, släpps i september)


Vaknar innan morgonen. Tar ett glas vatten i köket och tittar ut över fönsterspeglar, mörker och svarta tak. Ser att det är upplyst i en av lägenheterna tvärsöver gården. Upplysta rörelser fladdrar i det tysta mörkret.

Ser en text från OBS i P1. Tänker vi med våra dämoner. Är det en slump det där med Bergman, Hesse och jaget? Den heliga stunden av ensamhet: klarheten i tanken om man har tur. Innan dagen åter korrumperar blicken, och jaget:
"Eller som det heter i ”Stäppvargen” , i Sven Stolpes översättning: ”Människan besitter ingen överväldigande grad av tankeförmåga, och även den mest bildade och intelligenta människa betraktar alltid världen och sig själv genom naiva, förenklade och förfalskade formlers glasögon – men allra mest sig själv! Det förefaller nämligen att vara ett medfött och absolut ofrånkomligt behov hos alla människor att föreställa sig sitt eget jag som en enhet.”" Mattias HagebergOBS i P1
Tvättstugeliv igen. På kullerstensgården ligger päronblomsbladen som snö. Bladen yr i luften, gör vitt på marken, vitt i skyn. Himlen gav sol och lite regn och doft av regnskog som en liten sa. Från tvättstugefönstret ser jag ut och den gråa kvällen är fortfarande ljus. Det är en fin kväll med ett lugnt litet försommarregn. 
Ingen städar utom jag i tvättstugan. Inte ens städaren städar. Ska jag börja debitera hyresvärden snart? Tänker sådana sura tankar. Tar med mobilen, sätter på musik och manglar på. I sommar tar jag med termos och pausar på gården mellan maskinerna, det kommer att bli fint. 

I barnens nya skola trallar dagarna på. Lärarna engagerade och snälla, och barnen verkar må rätt så jättebra. Fina kompisar och läxläsning och klassfester och sånt. Försöker navigera på skolgården och känna igen stora som små, det går sådär. Vi vuxna i skolmiljön får finna oss. Tycker att det är svårt, mår dåligt, men biter ihop.

Hämtar mina glasögon och tittar ut över gården igen, in i lägenheten med rörelserna och ser det kropparna vill visa upp. Hon sitter på diskbänken och han bidrar med sitt. Går och lägger mig och läser och tänker jag kan väl ändå inte ha sett rätt? 

Stadsliv. 

/Döden döden döden  


måndag 8 maj 2017

På ett skitigt marmorbord

Asymmetrin


Kan inte svara på ett mail. Kan ingenting. Försöker ändå. Bränner brödet. Skriver korta meningar.
Ansiktet stelt, kroppen stel. Varje andetag känns. Det känns tungt men också skönt att andas. Öronen tjuter oavbrutet. Kan som vanligt inte förklara. Det luktar illa, det där brända.

/Döden döden döden 

lördag 15 april 2017

Minnet

Existensen.



Befinner oss bakom persienner och vitgrå himmel. Det hörs på trafiken att vädret är smutsigt grått. Regnet ligger kvar på gatan utanför. Bilar knastrar, plaskar genom pussar lagom slött. Sen borta. Himlen finns i gliporna. Det mörka ljuset väcker inget mer än viljan att aldrig mer behöva gå ut; att få rulla in sig i dun och få en bricka med nybakt bröd, smakrik ost och nypressad juice. Men limpa, kaffe och en skiva ost går också bra. 

Barnet och fadern leker med ord. Barnet som vill vara litet växer på alla sätt.

Får en sekund här. Ett par minuter där. Slafsar på. 

När hjärnan rämnat så lär du dig vissa saker. Om du har tur.  När minnet sviker dig och du inte längre vet vem du är, har varit eller kommer ihåg vem du ville bli. När upplevelser med andra mest bara finns kvar i dem. Alla minnen: även minnet av dig. De kan fabulera fritt, sant eller falskt, men blicken och känslan förblir tom. Intelligensen sitter ju där; om orden sitter kvar, eller bara blåser bort. Minnet definierar dig. Det du har kvar är önsketänkanden och känslan av något vagt. En kunskap bort. Jag vet ju någonstans, men kommer aldrig fram. Men du lär dig vad minnet betyder. Vad tomheten och avsaknaden gör. Jag tittar oftar bort.

Regnar kallt ute. Rått och kallt även i mig. Kaffe efter Ica Maxi, samlar kraft. 

Tillit och sårbarhet hör ju ihop med kärlek, men även demokrati. Vi lever öppet och sårbart för att vi litar på vår nästa, för att vi måste, eller vill, det. Den där garantin finns inte. De flesta jobbar väl med skräcken (rädslan) av och till. Farorna, men också glädje, kärlek och den gråa vardagen. Alternativ till sårbarhet finns inte tror jag, det skulle vara döden i så fall. Och vad är inte den om bara intet (eller det oläkbara såret). Skrev jag förra helgen, tror jag det var, på Facebook. För att såret ska kunna läka måste det också vara öppet, få luft.

Att vara människa. Är så bara och samtidigt också allt.

/Döden döden döden



tisdag 11 april 2017

Maratondansen

Priset. 

Vaknar klockan fyra. Väljer ensamheten före sömnen. Dagarna rasar framför oss, bakom oss.

Infernot som lever på grund av hoppet.  Bara det.

Kan inte skriva om Donald T. Kan inte skriva om kraschen i Stockholm.

Orken och hjärnan finns någon annanstans. Slutat vara arg, frustrerad, känner mig mest uppgiven och ledsen. Inte så mycket att göra. Kraven övermänskliga. Empatin saknas oss. Oförståelsen glittrar i solen. Vårfåglarna sjunger lika vackert här i stan. 

Det intresserar mig det där hur vi människor väljer att placera ut våra ägg. Varför svaren alltid måste vara så enkla och allt alltid är någon annans fel. 

Kroppen strejkar. 

Någon vill umgås. Någon vill vara snäll. Jag säger: - Jag är för trött. Det går inte
En annan dag. Någon frågar: - Ska vi ses?! Jag säger: -Det går inte, jag är för trött, det går tyvärr inte. Du: - Kom igen, snälla! Bara en fika. Jag: - Är verkligen för trött, så orkar inte. Du: - Det kommer att bli litet, kort och mysigt. Jag: - Jo, okej, en liten kort och mysig måste kunna gå (skriket i mig: nej, men barnen då och den lilla orken då?!) men jag går. Sedan blir du besviken på mig. På att jag kanske inte riktigt hängde med. Höll med. Lät på ett sätt som inte kändes rätt. För dig. Att min skörhet inte ser ut som din. Var jag för forcerad rentav?

Eller: så klarade jag av att vara rejäl och helt okej med dig, men svor åt livet, orken, barnen och två veckor tog det, tills jag blev mig själv igen. Och du, du tänkte: åh, fan hon är ju ändå rätt okej... 

Så lägger ni era ägg på mig, på huvudet mitt, där de rullar, trillar av. Och hur jag än gör så blir det lite tokigt. Eller snarare: en familj i ruiner som ni kan virra på huvudet åt och tänka bort: kan dom inte bättre, slöa jävlarna i stan?

Eller: vi sågs, det var helt underbart. En vän i solen och mitt hjärta fylldes och minnet. Det minnet vårdar jag i hjärtat nära, ömt. 

Men fortfarande: en familj i ruiner. 
"Poliser med militärutrustning och gula västar står utposterade i folkhavet och jag vill gå fram och skaka deras händer, eller ännu hellre krama om dem. Impulsen förvånar mig, men sen förstår jag något om kärleken: att det svåra inte är att känna den utan att upprätthålla den över tid, och att det är det som är samhället: ett stort, mer eller mindre misslyckat, försök till detta." (min markering) Johannes Anyuru, DN (texten här)
/Döden döden döden