onsdag 7 april 2021

Skattebetalarnas Riksförbund.

En god vän börjar fundera över huruvida hen ska betala kyrkoskatt eller inte och lägger upp frågan på Facebook. Svaren som kommer in är många, kloka, kul och varierade. 

När det gäller just kyrkoskatten så tycker jag verkligen att det är upp till var och en och inget måste. Bra att det är fritt val helt enkelt. Jag betalar själv av flera olika skäl, men eftersom jag inte är någon höginkomsttagare så rör dig om några tusen om året, och det reder jag ut. Det är inte tiondet, det handlar om. Men jag kanske ändrar mig någon dag. 

Vad som däremot provocerar mig är slöseriet med våra gemensamma resurser, för jag har verkligen ingen lust att betala en stor del av svenska folkets bostadskarriärer och fönsterbyten*, poolbyggen, nya kök eller dräneringar, de borde bostadsägarna kunna klara ut själva. Det var längesedan det kostade att bo i hus, det är en lyxig version av pensionssparande bara. Jag har själv använt både ROT och RUT, för vem älskar inte ett bra pris!? Finns likadan par stövlar för 1000 kronor på ett ställe och för 500 kronor på ett annat vore det direkt ekonomisk oansvarigt att köpa de dyrare. Men till problemet hör att vilken trea som helst i Malmö har högre hyra än ett köpehus i säg Vellinge kostar i månaden (inklusive alla avgifter och detta exklusive ränteåterbetalningen). Till exempel. Jag är inte heller superpeppad på att betala kungens festande (han borde också ha råd att betala för sig kan man få lov att tycka) men framförallt är jag otroligt osugen på att våra pengar går till annat än de är ämnade. Pengarna ska gå till infrastruktur, vård, skola, omsorg, forskning, generell samhällsutveckling, krispaket (till verksamheter/företag, inte aktieutdelningar), beredskapslager, socialtjänst och så vidare. Inte en spänn till Kry, men skolböcker till barnen, och vettiga bostäder och medicin åt alla, om ni förstår hur jag resonerar? 

Så var signar jag upp mig, Skattebetalarnas Riksförbund

(Här, visade det sig)

/Döden döden döden

* så kom jag att tänka på alla vänner som bytt kök, slipat golv och fått putsat, rappat och snyggt och byggt, och kära svärföräldrarna som fick fönstret förstört av inbrottstjuvar och såklart gäller detta inte er. Såklart! Allt detta gäller däremot oss. Det är baske mig inte lätt att göra rätt alla gånger. Kanske om byggherren inte måste ha så många bilar, hus, och resa jämt och dyrt, med en fru som ”downshiftat” (alltså inte jobbar mer än med sig själv) att herrn kunde sänka priserna lite istället? Bara tänker lite högt nu och kastar ut en liten idé... 

Och det faktum att arbetare med svenska arbetsvillkor byts ut mot utländska hantverkares, utan bra villkor, och enbart företagen går med vinst, är också en aspekt att fundera på. Åtminstone ett argument för ROT mindre. 

fredag 2 april 2021

Okända människors inre liv

De kvinnliga villkoren. 



Leonora Fini (surrealist och kattälskare bland annat), foto:  Henri-Cartier-Bresson


Tittar på hennes enorma ben, nylonklänningens kjolkant som åker upp, knästrumpornas fläskveck, den mjuka gropiga huden, toffelskorna och det fluffiga långa vita håret över ryggen.  Rullatorn som står, liksom på sniskan, full-lastad med vattenflaskor och toalettrullar och annat jag inte ser. Ingen kommer in eller ut. Hon frustar, sliter, kämpar och drar. Vill hjälpa till men känner att det ska jag nog inte göra. Hon är sin egen. Sin egen drottning, drottning över kung och fosterland. 
På Coop står påskgodiset framme. Stearinljusen (Änglamarks kronljus) är åter slut. Vissa hyllor gapar tomma, varor med kort datum reas ut. Vill att allt ska vara som det alltid har varit. Stanna kvar i tid, rum och ett allmänt samhällsansvar. Jag klarar av små orättvisor om det finns en rimlighet i dem, men det måste finnas en möjlighet till mat, någon form av utjämning och revansch, i alla fall. 

Kulturbarnet Unge tyckte att skönhet var precis lika orättvist som kulturbarnens förmodade räkmackor. Och där har han givetvis en stadig poäng, även om det inte handlar om samhällets strukturer, utan tur, på ett helt annat mer genetiskt halv-slumpmässigt vis. Till kulturbarnens lilla (enda?) försvar så måste det också vara knöligt att bära förväntningarnas tunga ok. Om pappa är chef på ett mediaföretag är det en sak, då är det till att glida om man kan, men är mamma en upplyft konstnär så förväntas du bära samma begåvningspotential och den bördan kan nog också kännas svår. Alla får ju dessvärre inte heller självkänslan med modersmjölken. Vissa skapanden föds ur ursinne, sorg, missbruk, utanförskap, självhat, psykisk sjukdom och andra mindre härliga känslor, men att ha möjligheter och tillåtas att skapa är ett privilegium i sig. Trots eventuella umbäranden. Det är inte alla förunnat. Bara detta faktum borde vara en fråga för den som tänker på rättvisa (sedan vill kanske/bör inte alla skapa konst, utan hellre böja verb, kroppslemmar, matematiska formler eller eller något annat spännande). Vissa unga lyser igenom med sin drivkraft, charm/skönhet och begåvning men de allra flesta kommer från en miljö som möjliggör/-gjort kreativitet. Däri ligger farorna med konsten och dess perspektiv. Kvinnorna måste vara vackra eller väldigt gay, männen kan vara bara män, men alla behöver rikedom/ett eget rum eller en sponsor/mentor/mecenat för att lyckas. Vad gör det med oss att nästa all konst skapas från ett fjärran, ovanperspektiv? Tillgångarna (till pengen, skönheten och kunskapen/kontakterna/rummen). 
Vi kan ta exempelvis de kvinnliga surrealisterna som jag tycker så mycket om, som alla var modellvackra, och var tillsammans med erkända män eller uppväxta med föräldrar som kunde skicka dem ut i världen. Kanske en konstskola i Paris, dejta Man Ray, bo i studiomiljö. Om du följer länken och sedan klickar på namn efter namn så handlade det om förhållanden/sex, skönhet och förmögenheter. Är det det konst handlar om, egentligen? Är det konstens villkor. Orättvisans tunna lager på lager. Kvinnorna fick inte ens existera i sin egen rätt,  men var de begåvade, snygga och rika så fick de vara med på ett hörn i alla fall. 

Drömmen är en slags neural objektivitet, men den är givetvis omöjlig när det kommer till konst. MEN om alla fick möjlighet, utan tillgång till rätt dörrar, språk eller utseende att strålas av, så hade livet och konsten blivit lite mer intressant misstänker jag. Men, återigen, men, ibland står skönheten där, som en barriär. Det är inte bara jag som är en skata som förförs av skönhet, den glittrar ju så skönt och dant. Ser jag ens klart?

Och kvinnorna, de fotograferar lika bra som männen, men helst ska kvinnorna som får lov att vara med fotografera sig själva eller vänner nakna alternativt vältra sig i tjocka eller deformerade kroppar. Jag har aldrig gått igenom en kvinnlig fotografs bildhistoria utan att en glimt av att en tutte eller att en naken kropp slunkit med. Det måste såklart finnas någon som gjort det, men har fortfarande inte hittat henne. Hon som inte varit frigjord (ung) och snygg. Det stör mig. Samtidigt är ju kroppen all konsts urmoder, så varför retar jag mig? För att kvinnorna måst vara vackra/fula (enligt normen, eller väldigt utanför densamma) och klä av sig/någon för att få vara med, medan en kille kan fota närbilder på humlor och ingen ifrågasätter hans (konstnärliga) kompetens. Kanske är det där skon klämmer? Eller hyllar vi bara kvinnokroppen?  Eller är skönhet och sex helt enkelt makt? Alla dessa trosor med unga flickors små konturer. Är det inte ett utstuderat enkelt, men (väldigt) tveksamt, sätt att få vara med?          

Detta tror jag tvingar in många i ett trångt och hämmande estetiskt hörn. Man börjar fotografera abstraktioner och hittar (på) ett narrativ, för att slippa klä av någon (eller för att få göra det), eller letar efter, vad många uppfattar är freaks (det vill säga allt utanför normen), och det är ju i och för sig också en konst. Eller låtsat att det är betraktaren som har snuskig blick, och konstruerar en berättelse som motiverar kroppen utifrån ett konstnärligt perspektiv. Jag älskar kvinnokroppar, men är den ett måste/krav, är frågan. Så detta skaver i mig, även om mycket också är så väldigt, väldigt fint. Eller så har jag ingen aning alls? Tanken har krupit in i mig, måste jag fota naket (exotiskt eller vackert), eller hitta på något som berättar att den här bilden är en förstoring av en por som suttit på en kropp. Kanske en död kropp kan vara fantasieggande nog? Vad hände med att gräva där man står? Eller blir det per automatik hötorgskonst utan rätt kontext eller en lagom finstämd, provocerande eller skrämmande kropp? 
                                   
Jag önskar bara att kvinnans med sina dallrigt veckiga ben och tunga överkropp också får flyta runt i något vatten och älskas just för den hon är. Kanske jag med. Jag. Vi. Kvinnan. Objekt. Från födelse till död. Utan att spela rollen som udda eller defekt i en konstnärlig kontext. En drottning med rullator i ett mindre samhälle, i ett land som hatar svaga, sjuka och äldre och bara tigger om snabba lösningar, sköna säljartyper och framtida misär. Hon som skiter i att jag står och väntar för att hon har sitt att pyssla med. Fanfar!

...  
Solen värmer den fuktiga marken. Igår var vi inne då regnet lät oss ha en mellandag, i förrgår låg jag i solen mellan sekatör och kaffekopp. Det låg en doftstrimma gödsel över byn, och jag tänkte att livets mening allt ligger i jorden med knopparna och maskarna och vår döda gamla katt. Ser att vallmon, syrenen, tulpanerna och körsbären kommer fint i vår. Gullvivan är redan uppe med krokusen men löven från i höstas ligger prassligt envist kvar. 

I stan känns årstider och blommorna på ett annat sätt. 

/Döden döden döden 

söndag 28 mars 2021

Kämpa kämpa




Åh, hela gamla texten försvann. 
Blir galen. 
Att det jag tänkt och formulerat men inte minns längre är bortsuddat. 
Kan någon komma och byta ut min hjärna någon gång? 

tisdag 9 februari 2021

Friheten och ensamheten

Ord, dikt och dokument.


Hur börjar man igen, nu när dagarna är för korta och orden försvunnit bort? Meningarna som upphör innan de slutförts. Tankarna som försvinner. Glider i väg. Och. Äta. Vila. Orka. Sova. Köpa. Slänga. Städa. Laga. Att. Du. Jag. Tvätta. Han, hen, hit. Och dit. Ut. Och så ditt och mitt.
Man skiter i det. Hur det blir, annars blir det inget. Måste rulla stenen uppför berget, och sen bara släppa taget. Må den rulla fritt och glatt. Knappast rakt. 

”Naturen är överlägsen allt”, säger Karin Alfredsson.
 ”Det är det enda som intresserar mig på riktigt, bortom orden.
 Jag är ointresserad av det vackra, polerade.
 Jag vill komma bortom det, på djupet, och hitta det rum där jag blir en del av naturen. 
När man väl har hittat dit vill man vara där alltid. Vi står och faller med naturen. 
Det handlar om respekt och ödmjukhet. 
Det låter religiöst men det är det inte ett dugg. 
Det är alltid i naturen som jag känner mig som mest levande”.

Hade tänkt skriva om Ulf Lundell och naturen och kanske fotografen som jag minns såväl från Hannas källare, hon som fotograferar natur idag och var ihop men han, den där. Minns en kille (det var nog fler) som gick omkring och allt var lite kär. Ja, Karin Alfredsson, hette hon! Kanske för att båda, precis som jag, och tusen andra, begriper och känner det där med naturen, även om tolkningarna väl alltid är som vi människor också verkar vara. 

Karin sa något så fint och självklart i tv om det i alla fall. - "Naturen är verkligen kulturens hem! Tänk att naturen bara skapar det här! Jag försöker bara avbilda det."  Fann ett liknande citat ovan från tidningen Kamera&Bild

Jag tänkte på fåglarna jag pratar med och att dokumentären om Ulf inte lät några kvinnor eller barn komma till tals. En gammal vän, en syster och några kändisar fick representera ett långt (artist) liv, underrubriken var något om Ulf och kvinnorna och barnen, jag satt och väntade på dem, också.  Fantastiskt fina fotogarfier och en massa filmsnuttar från förr, underhållande även för mig som aldrig brytt mig särdeles mycket mer, än att jag minns hur stor han var. Och vet hur stor han är. Men han är ändå en del av mitt liv. En referens, om man kan skriva så? Jag är extremt avundsjuk på hans liv i alla fall. Att ha stan och landet och konsten ständigt i sitt liv. 

 Ja, de går trögt att skriva nu. Stenen uppåt, långsamt. 

I det nattsvarta faller snön som en vänlig hälsning från ovan. Rosiga kinder och blåa näsor. Grå var himlen. Är himlen i detta nu. På landet, mot havet till, skar det illgröna nya gräset genom snön medan barnen for över backens mullvadshögar likt hårda små pistpucklar. Tråkiga föräldrar stampar stadigt stilla marken men drömmer om en redig overall. Det doftade nyklippt och snö. Vad hände med limpmackan med ost/korv och chokladen som sällan var perfekt varm. En bränd tunga, mjökhinna eller bara pissevarmt, att vi fick leva med denna ovisshet ändå. Men att slippa festa loss på en apelsin som ska skalas med lovvikakyligt ulltrådiga fuktiga fingrar, det var faktiskt bara dumt. Det minns jag helt säkert än idag. Igår en stenig backe, grymma vindar, en buss och några barn i stan. 

Nu skiner solen. Min yngsta snörvlar på. Jag längtar bort och hem på samma gång. Alltid. Såklart. För en sån’ är jag. 

Ju svårare det blir desto längre ifrån kärnan hamnar jag, men det blir lätt så äckligt. 

Jag vill inte känna mig äcklig. 





/Döden döden döden 











söndag 8 november 2020

Hoppet, ansvaret

 och lagen om anställningsskydd






Nu kan vi inte skylla på att världen är ur led längre. Världen och vi är dumma, men det finns ändå en slags värme och hopp. 

Jag kunde inte förhålla mig till Coronan i våras, jag kände att foliehatten gavs den som sa, hey, stop this madness, men jag försökte. Försökte uppmärksamma den avslappnade medelklassens självgoda känsla av trygghet om att det faktiskt inte är lugnt på bussar, skolor och torg. För den utsatta människan. Även sjuka och ensamma människor måste röra på sig, ni vet. Människor hostar på varandra och vår Ica-handlare tog det nästan ett halvår att skaffa fram någon ynka pump handsprit för. Vi är inte härliga svenskar som lyssnar på råden, vi är bara vanliga självupptagna korkskallar som glömmer bort att visa hänsyn och solidaritet, även om alla innerst inne mest bara vill väl. Har du familj, möjlighet att jobba hemifrån och bil, cykel eller gångavstånd är det ju förhållandevis lugnt. Har du något avtal med din arbetsgivare likaså, nästan. Fast nu, mitt i detta, ska vi visst luckra upp arbetsrätten också. Skönt tajmat politiskt initiativ, indeed.  Jag kan således fortfarande inte förhålla mig.

Det jag däremot begriper är att det är svårt att relatera, särskilt för unga människor. Jag förstår verkligen det. Kunde inte di unge få vara i fred på något vis? Gå på krogen, föreläsningen, konserten, idrotten, skolan och hångla lite försiktigt i någon studentkorridor, så offrade vi medelålders oss lite mer aktivt istället? Eller har jag missat något? 
Sedan har vi lustigkurren Tegnell som skulle kunna komma undan med mord vid det här laget, så populär är han. Han sa chilla i våras, i början av epidemin, och han sa detsamma för några veckor sedan, om jag inte missminner mig helt? I resten av världen ses vi utan munskydd som foliehattar, kanske tänker vi svenskar att Tegnell kommer och ger oss en kram (sen, när faran är över) för att vi varit så duktiga på att följa råden?  Men att en andra våg skulle komma, det visste vi. Det är det mentala, känslorna av lätthet och förhoppning precis innan den nya puckeln, som blev svårare än väntat. I alla fall för mig. Jag  tittade upp mot himlen, tänkte att flygplan ska man ju ändå inte flyga med, men hjälp vad jag saknar att resa, Paris... Nattåg till Berlin i alla fall...? Men nu ska vi alltså fortsätta åka buss med småförkylda och be till högre makter om virusskydd för den det berör, i väntan på Godot, ytterligare mutationer och ett säkert vaccin? 

Läste någonstans att Covid-sjuka önskar specialbehandling av Försäkringskassan också. Som att cancer, MS, melankoli och oläkta benbrott ska klassas som vanliga skitsjukdomar och den svårt sjuke ska prövas mot hela arbetsmarknaden och säga upp sig från sin tjänst (som man kan förlora ändå på grund av försvagad arbetsrätt/arbetsgivarens omättliga behov av frihet) för ett "vanligt förekommande arbete" (oklart vilket, men förslagsvis ett där du inte behöver arbeta med säg hjärnan, dina händer eller kropp, så typisk för de flesta vanligt förekommande arbeten som finns på arbetsmarknaden. På "vanligt förekommande arbetsplatser" ligger människor på madrasser i mörka rum och jobbar med tankeöverföring för det mesta. Men har du fått detta virus så ska du slippa den vanliga förnedringen och avslagen? Rekommenderar er hellre att läsa  Avslagsmaskinen än Arbetes inkännande text om Covid-sjuka. Så att en covidsjuk inte ska behöva möta samma eländiga rättsosäkra myndighetsutövning och inte prövas på exakt samma sätt som säg en trafikskadad eller ME-sjuk person? Men kanske vaknar någon, någon gång. Minns det gedigna delbetänkandet  Claes Jansson levererade  till regeringen tidigt i våras. Alldeles för tyst efter den utredningen tycker jag, för Claes uttryckte sig milt men glasklart.

Well, chocken blir alltid så lika stor när en person som gjort som hen ska blir sjuk och ändå tvingas förnedras. Oj, jag visste inte att det var så på riktigt.

Ja, så tänkte kanske jag med en gång i tiden.

Ja, ja, att den svenske modellen sugs sönder av kommunal inkompetens, svågerpolitik, NPM, näriga privata aktörer i skola, vård och omsorg och husägare, oftast gamla sossar (borgerligheten goes without sayin) som inte fattar att det inte är de sköra människorna som som ska förändra samhället utan de som har det bra; människorna som har orken, hälsan och en ekonomi som inte bara möjliggör dyra yogaklasser, friluftskläder, kulturevent, poolbyggen och champagnebruncher för skön social återhämtning, utan att faktiskt göra något. Säga ifrån, på riktigt. Inte via någon fräsig app eller tjänst/upprop, utan politiskt påverka. Jag vet att ni är busy, men under tiden ni flaxar runt i era tokdyra dunjackor kan ni väl tänka till lite till, även om det är trååååååkigt och kicken med direkt personlig playoff uteblir.

Covid dödar självaste samhället, men för dem som säljer mat, stugor, husdjur, byggvaror och klistermärken går det i alla fall bra. Alltid nåt när allt annat tynar bort. Vi renoverar ihjäl den svenska ekonomin, men alla gillar väl klistermärken i alla fall? 

Saknar vårat gamla hus så att hjärtat sprängs sönder. Saknar inte oron över ett gammalt hus intill lerig åker med sliten fasad. Jag älskar Malmö, men hatar att bo i stan. Men en sak man lär sig som villaägare är att det är fett gött ekonomiskt och att alla har fräsiga tips om hur man ska äska bidragspengar från staten för renoveringar och maxa plus i kassan. Skrev om detta redan då och kritiserade rot-och rutbidragen, så mitt samvete hyfsat rent. Alla "entreprenörer" som tipsar om hur man kan gå till väga för att kunna maxa allt. Ja, man får pengarna kastade över sig som husägare. Detta vet alla som ägt eller äger ett hus. Tick tack tick tack, värdet stiger. Tick tack, tick tack. Tack tack från chauffören vars blick du aldrig möter, lärarna, undersköterskorna, alla sjuka, barnen som stressas och de snart uppsagda/ersatta/ och så alla timmisarna vi inte ska glömma bort. Okej, till husägarnas försvar, så finns alltid stressen över om något ska gå sönder alltid där, men samtligt, du behöver knappast jobba med så låg boendekostnad, även om träningen, resorna, kläderna, den ekologiska maten, sophämtningen och barnens fritidsaktiviteter inte är gratis... Men frågar du killen som kommer och kollar avloppet eller fönstersnickerierna - för han är också olycklig över en massa saker som inte fungerar i samhället och kan ha barn som kan behöva det extra stöd i skolan som inte längre finns kvar - varför det bidde på detta viset, så vet du såklart vad hen (hanhanhan!) svarar. Så du riktar blicken mot rasisten och tänker dumma dumma dig, så drar du i väg på spa/jakt/tennisen och fattar inte att det är på dig ansvaret vilar.  Alla ni/vi som renoverat och konsumerat och fixat och trixat rut och rot tjänster för miljarder, - och det är okej, grattis din gamla skojare, men ta lite samhällsansvar och gör inte ert bidragsberoende förslavande och till ett livststilsmåste, utan visa lite tacksamhet någon gång. Men vi talar tyst om detta för de flesta skäms nog litelitegrann.


Och nu till något helt annat: på Facebook rekommenderar någon den fantastiska dokumentären Martha Cooper: att föreviga gatukonst vilken gjorde denna morgon.
 Se, se, se! 
👊


Barn är bäst! Foto: Martha Cooper
 ❤️


Du friska, priviligierade, välmående, starka, välutbildade medelklassmänniska. Det är du som har kompetensen, kraften och möjligheten att göra din röst hörd nu. Inte sen. Då är det försent, även för dig. Tro det eller ej. Detta ansvar ligger på alla med en röst. Jag är sjukt trött och jag försöker på mitt erbarmliga vis, men du som sitter där i de havs-, skog sjönära villaförorterna och jäser (efter träningen!) kan väl också säga ifrån någon gång?

Let's give peace a chance...

PUSS!
/Döden döden döden

söndag 1 november 2020

Ola, han som kände glädjen.

Höstonaten



Ibland går jag in och tittar på statistiken. Bloggstatistiken. Det dyker alltid upp ett gäng texter jag för längesedan glömt bort. Jag ju skriver samma text om och om igen. Om hur trött jag är (...), och så en och annan tanke. Vill gå in och rätta språkliga fel och missar, men låter dem vara och skriver några nya istället. 

Ett sydsvenskt debacle jag helt förträngt var stormen kring Ola på Helsingborgs Dagblad, Ola-killen som blev så glad av att spana in fulsnygga tjejer på tåget,  som skrev jag om i Party pooper del 2 och 3. Undrar vad Party pooper del 1 handlade om? Orkar inte kolla efter. Läser några andra texter istället. Ibland glimmar det ju till, men inte ofta, ska gudarna veta. Men Ola med glädjen står sig. Det handlar inte bara om hur man uttrycker det, utan även vem som uttrycker det. En av livets stora orättvisor. 


/Döden döden döden, ska tvinga mig att skriva ett inlägg om dagen. hur pisslitet den än må bli. Världen är grå men löven gula, sammanfattningsvis. 








fredag 30 oktober 2020

Watching the hydroplanes






Åh, hösten kom. Äntligen. 

Åtstramningarna likaså. Igen.
Inlåsningen. Inte bara fysisk. 

Hjärtat snörps ihop av alltings dålighet. Jag ser inte längre ljuset utan bara en allt lortigare väg ner. Jodå, jag kan se ljuset över nejden, huset, skogen, dalen.  Och jag kan se guldet, skimret och den rosa himlen lägga sig mjukt över havet och vila på trädstammen, eller någons axel eller kind. Och jag kan se dig le och känna en mjuk liten hand i min. Men i övrigt känns det svart. Är det mitt tålamod som brister, därför så bister? 
Barn blir utvisade, kommuner, regioner, förvaltningar och myndigheter som famlar i ett ineffektivt människohatande själsdött mörker. Små prickar, statistisk och tjänstemän. "Det bara är som det är". Precis som med rasismen och sinnesslöa ideologier, det blir döden döden döden om och om igen. Står inte ut. Finns inget att säga om sakernas tillstånd mer. 
Det är som genomvidrigt på alla sätt. Så jag fortsätter leta efter någon stråle här och något annat där. 
Hade jag shoppat och renoverat mig lyckligare om livet utvecklats åt ett annat håll? Skrivit bättre. Maxat rut och rot och låtsats vara en humanist, natur- och människovän? Blivit någon ann? Eller är detta min ödeslott. Nästintill förintad, men glad och käck ändå. Den sjuka imbecilla optimism som sträcker sig utåt uppåt likt någon Will Ferrell-karaktar i min kropp: att aldrig fatta vem man egentligen, på riktigt, är. 

 /Döden döden döden