torsdag 12 juli 2018

Dom över dem



Försöker samla mig. Försöker koncentrera mig. Försöker verkligen samla mig. 
Försöker vara normal. Försöker verkligen det. Det går inte jättebra. 

Letar efter skärvor, efter tidiga tankars klarhet. Hittar bara trassel och smuts. 

Måsarna bråkade för några timmar sen. Himlen har ljusnat och duvan kurrar och hoar ensamt kvar.

Kan ju skriva något om att kaffet smakar gott. Det gör det ju nästan jämt. 

Kan ju försöka skriva om minnet, språket, som försvann. Elegi över ett dött minne: slött sinne. Men hur många gånger kan jag göra det?

Sorgen över föräldraskapet. Det svåra föräldraskapet. Om att bli slagen, skriken på och nergjord och fortfarande älska dem mer än allt. Svårigheterna när alla är nötta och nedsatta men ständigt gör mer än vi kan. Än någon annan skulle reda ut. Varje dag. Klistrar en guldstjärna i min nötta, trötta, bok. Ser främlingars förakt. 
Jag rasar. Rusar med hornen mot marken mot alla som brister i empati. Tänker att visst är det lätt att vara duktig när allt är som det ska. 

In och ut och hit och dit. Sjukvård. Sjukvård. Sjukvård. Har glömt bort mig själv. Försöker leka normal och då rasar allting samman. En familjekatastrof. Försöker visa mina bilder. Jag älskar mina bilder, alla andras med. Jävla ointresse. Behövde något mer. En egen plats, en tuva, någonstans. 

Tittar på människornas flöden i sociala medier (fast man ska ju inte det). Jag tänker ofta, dom är fan sjuka i huvudet, att dom orkar hålla på. Så kommer jag på att det ju är jag som är sjuk i huvudet. Sjukt trött i huvudet i alla fall. Kanske är alla dessa individer övermänniskor, kanske går de snart, snart av? 

Nej, vi slickar såren själva bäst vi kan och kanske är det bra. Eller så är det ett fruktansvärt misstag. Tänk om vi kunde välja dofterna från skog och barr och hav. Tänk om vi kunde lita mer på varann. 

/Döden döden döden 














lördag 7 juli 2018

Yrkesstolthet

Kanske ändå dags att sluta tala om klass? Skulle vi inte kunna kalla det för orättvisor istället? Vem som är rik eller fattig avgörs i alla fall inte längre av studier eller hårt arbete, utan beror på tur (hälsa, bra lärare, kloka, gärna välbeställda och pigga föräldrar och om du har ett fint nätverk omkring dig) samt, inte minst, vilken boendeform du har - och skönhet, ett bra humör och intelligensen förstås. Om du inte fötts väldigt rik, då spelar inget någon roll.

Fåglarna kvittrar i en av Italiens fattigaste regioner. Frukter hänger i klasar i träd och buskar. Auberginer runda som bowlingklot tillsammans med druvor, bananer, lök och squash. Allt är större, frodigare, vackrare och mer förfallet på samma gång. Ostar ystas, städerskorna i rosa dräkter städar på i par i lugnan ro och det doftar från blommor och hav. Barnen snorklar, en får sjöborrerumpa och ser en bläckfisk och tusen små stim. Dricker mitt Nescafé espresso på burk, glöm aldrig vattenkokaren, vänner.

Mannen snarkar så att förståndet rinner ur mig, mental tortyr. Barnen bråkar, någon är alltid sjuk och mensen vill aldrig ta slut, men annars har vi det riktigt härligt. Dottern skrattar i sömnen, det har hon alltid gjort. Jag är som vanlig väldigt trött.

När jag tänker på klass så börjar tanken alltid med arbetarklass. Är det där skon klämmer? Kroppsligt arbete; ett jobb för att tjäna andra. Städa, bygga, vårda, köra, laga (mat eller skor...), serva och inte minst göra rätt för sig. 

Samtidigt, en rörläggare i villa lever tusen gånger lyxigare än en vanlig akademiker i kommunal hyresrätt i Malmö exempelvis. Det lönar sig inte att studera, men att äga sitt boende.
Det här gör att klassfrågan inte handlar om klass, utan i stor utsträckning även boendeform. Någon socioekonomisk klassresa blir inte möjlig med hårt arbete eller studier således - om du inte vinner på lotteri, är höginkomsttagare eller ärver och kan köpa dig en bostad. Problem nummer två är att den verkligt arbetande klassen består till stor del av invandrare, funktionsnedsatta och kvinnor, de med minst makt och medel. Vårdbiträden, undersköterskor, städare, taxichaufförer, handelsanställda och så vidare, men även egenföretagare kan ligga väldigt illa till. Vem för arbetarnas talan, knappast fack, hyresgästföreningen eller socialdemokratin i alla fall - men kanske framförallt: vem betraktar sig  som arbetarklass idag? Är arbetarklass att sakna kapital, kultur, fast arbete eller egen bostad idag? Hur ska den arbetande, lågavlönade gruppen människor hjälpa sig själva och varandra. Måste vi hjälpa varandra?

Saknar tiden då politiken handlade om vilja eller ovilja att vara en del av samhället. När diskussionen  handlade om ”jag vill inte betala för att någon annan ska gå omkring och lata sig” och fantasier om att att betala sjukvård, skola och kanske infrastrukturen (fniss) själv. Så mycket mer frihet, hurra!
Jag förstod absolut, även om jag stilla tänkte att du nog allt har fel. Det kostar mer att leva än så. Nu handlar allt akut om orättvisor, miljön, skola och män som hatar, eller snarare har problem, med kvinnor och människor av annan sort.

Saknar också tiden då arbetet var en källa till stolthet och rimlig inkomst. Jag talar faktiskt bara om proportioner här.

/Döden döden döden













fredag 15 juni 2018

Måsungarna


Måsarna och bullret som aldrig stannar upp. Moln med solens skira guld. Vi har sprungit hela våren på ett sätt som ingen av oss klarat av. 

Vinden blåser friskt nu, det doftar hav även om luften fortfarande är kvav. 

Vill återvända till världen. Skaffa mig ett snällt, pyttelitet jobb. Vore roligt om jag kunde uppträda något så när normalt bara. Men utan sömn och återhämtning går det sådär. 

Skolans hårda värld. Vill kräkas, blir yr varenda gång jag kommer in på skolgården. Sjutusen barn, hög musik och bortslarvade grejer och någon vuxen som vill berätta något. Kvinnodominansen. Blickarna av förakt. Aldrig en hjälpande hand. Tänk om jag varit gullig, något tufft eller man...

Om man är tydlig låter man arg. Om man är kvinna. Jag har svårt att vara både och.

Att ha neurologiska problem. Att vara trött. Att ha en sjuk familj äter upp en inifrån. Men det är bara att kämpa på. Livet, knappt ett andetag. 

/Döden döden döden 

tisdag 12 juni 2018

Vi i villa





Läste Peter Kadhammars text om (lyx)konsumtion och höga löner. Ja, det går bra för den friska och bostadsägande svensken idag. Jag kan inte skriva den arbetande, tyvärr. 
Vi lever sida vid sida, med våra parallella, mycket olika ekonomier, löner, bidrag och boendekostnader.

Läser också, se ovan exempel, flera arga inlägg efter ett riksdagsbeslut att ge 9000 ensamkommande möjlighet att få upp uppehållstillstånd här, att svensk välfärd kommer att förlora 2,9  miljarder om vi  försöker bistå dem. Dessa pengar skulle tydligen tas direkt från sjukvård, äldre, LSS, polisen, skolan och så vidare. Kontrar försiktigt med att ränteavdraget kostar Sveriges statskassa 30 miljarder per år (stigande kurva). Tänk er summan vid en nätt räntehöjning. Det skattemonstret, det ni. Läs mer här av Ulrika Lindahl, ETC. 

Ränteavdraget är alltså skatteåterbäringen med extra guldkant som alla Sveriges bostadslåntagare får för att de gjort en investering. Man kan också efter en tid uppvärdera sin bostad och få loss ytterligare pengar. Det är semestrarna till andra sidan jordklotet (högsäsong!), flera bilar, vandringskängor för tusentals kronor, renoveringar och en situation där alla faktiskt inte behöver jobba särskilt mycket, utan har  möjliget att förverkliga sig själva, särskilt om man är två då man lever hyfsat lätt på en lön.  - och jag har inte ens nämnt ROT- och RUT-avdraget än. Struntar i det, ni vet ju redan allt om ROT-avdraget som enbart ägare av bostäder får använda sig av. Parallella ekonomier trallar jag.

Jag har själv levt i det här landet och ekonomiskt är det ju en dröm. Men var finns politikerna som förklarar, pedagogiskt, orimligheterna i detta? Jag tror nämligen att de flesta njuter av en sanslöst god ekonomi men samtidigt skäms lite. För varför ska bara fattiga behöva betala full skatt och betala hyror som ingen normalt arbetande, en lön, pensionär eller sjuk klarar av. Eller unga, oetablerade vuxna, för den delen. Bidrag som istället går till alla som äger sitt boende. Det är faktiskt heltossigt.  I Malmö betalar dessutom kommunala hyresgäster kommunala projekt och skattelättnader (inte inte underhåll av fastigheter och bostäder som tänkt) medan hyrorna höjs elegant. I en sossekommun och allt. Skäms!

Jag tycker att det är rimligt och rätt att man tjänar pengar på sina investeringar, sitt arbete eller sina idoga studier, verkligen!! Däremot tycker jag att det är fullständigt orimligt, närmast osmakligt, att bostadsägare ska ha stora årliga bidrag och renoveringar som subventioneras med skattemedel. Eftersom du redan bor billigare än alla andra, tycker vi, staten (oavsett regering), att du ska få ytterligare bidrag och subventioner för att du är så himla gullig? Minns när jag som nybliven husägare dels betalade lägre månadskostnad till banken än till hyresvärden i stan samtidigt som vi amorterade massor - och fick mycket pengar till sommarlovet (ränteåterbetalningen) och bodde som grädde på moset i villakommunen med lägre skatt - som givetvis såg med stor oro på alla hemska flyktingar som skulle ta både grillen och poolen om man inte passade sig... Chocken. Varför hade ingen berättat hur lyxigt och billigt det är att äga och låna till sitt hus? 

Jag är också oerhört less på att man ska jämföra dem som har det sämst (pensionärer mot förmodade arbetsvägrare, losers, flyktingar och sjuka, även kallade parasiter i vissa kretsar). Höj pensionerna för alla som har arbetat. Vet inte om ca 30 miljarder skulle göra någon skillnad, men trolivis kännas sundare för alla som arbetar och alla som arbetat ett helt liv. Vårt system är en flopp för en oerhörd mängd pensionärer (utom för dem som redan haft och fått allt, eller de med ägda, redan betalda bostäder att sälja på ålderns höst). Ge alla pensionärer åtminstone 25000. Sänk hyrorna. Höj lönerna. Låt alla få lite normal guldkant. De som redan har klarar sig, oroa er inte så mycket för dem. Okej? 

Mina borgerliga Gösta Bohman-kramande äldre släktingar, de andra socialliberala Victor Hugo-läsande lärarna och sossarna med IQ som gjorde klassresan, ingen av dessa skulle hängt på krogen och druckit champagne regelbundet mitt i veckan. Det är mer eller mindre normalt idag. I alla fall ett Svensson-liv för många. Tänker på det ibland och just därför träffade Peters text så bra. Stilen och moralen försvann någonstans i kommersen. Just because we can. Det är inte fel att äta och dricka gott, men det blir väldigt intressant när flyktingar anklagas för att ta pengar från, säg, pensionärer när bidragen helt okritiskt går till dem som redan har i princip allt. 

Är jag vänster nu, eller vill jag bara att alla ska kunna leva okej och att vi ska sluta skylla på dem som har det sämst hela tiden? Vad tycker du är rimligt? Eller är jag orättvis mot den välbeställda medelklassens behov av bubbel och frihet? Eller vill jag att alla åtminstone ska ha möjlighet till fest  någon gång ibland? 

Puss på er!!
/Döden döden döden 







Valår

Sandrev. Åsiktsdrev.




Debatterna som uteblir och följdfrågorna som aldrig ställs. Har slutat reagera mer än med en axelryckning. Jaha, jaha. Är SVT och polisen på Sverigedemokraternas sida? Får jag ens känna såhär? Stilla förskjutningar...  Nä, polisen i Dalarna och på Gotland tycker si och en annan polis så. Vi är alla olika. Polisen behövs innerligt, men kanske inte för att stötta nazisters rätt att demonstrera ut sitt hat? Rätta mig gärna om jag har fel. 

Niklas Orrenius skriver om synagogan i Malmö på Twitter, jag kommer att tänka på brevet från professorn till docenten som lillebror hittade. Det avslutades med Heil Hitler. Just saying: det var inte så fasligt länge sedan sist och nazismen fanns och finns nästan överallt. Vi pratar aldrig om det, den lilla rasisten i oss, som de festa av oss bär. Om inte i vardagslivet, så släktingar och vänner och någonstans i dig själv. Avundsjukans fula tryne och behoven av att ringa in. Hitta mönster och fel. Stävja frustrationen, rädslan och ilskan på något sätt.
För hur hanterar man att dricka champagne och läsa om Antarktis, torsken, svälten och Donald Trump på samma gång. Jag tycker att det känns komplicerat i alla fall. 

Fåglarna kvittrar, kaffet smakar gott och alla vill sälja nåt´. 

Skrev så här på Facebook för en tid sedan:
Läser ett raljant inlägg om rasisterna i SD, eller snarare deras väljare, och visst kan jag hålla med. Samtidigt som jag tror att det är korkat att inte ta människors maktlöshet och rädslor på allvar. Saker förändras och det får lov att kännas komplicerat och svårt. Så säger vi iaf till våra barn. Jag avskyr själv förändringar, sen blir det ju oftast bättre, men ibland sämre (that’s life). Ibland behöver man bara gnälla av sig och att någon lyssnar, inte bli hånad. Kanske lyckas SD där, verka vara en vän som lyssnar på allas tillkortakommanden och oro, men sedan fullkomligt struntar i dig i verkliga livet, efter valet. Har du läst en enda bok om Hitlers väg till makten eller sett någon hyfsad dokumentär så måste du vara blind om du inte blir rädd just nu. Min man sa (vi tittar äntligen på Handmaid’s tale) att de som pratar om systemkollaps nu, det är så här systemkollapsen kommer att se ut, som den i tv-serien. Är det så på riktigt, har ni tänkt igenom detta noga? Kanske orkar folk inte med riktigt bara, och vart ska dessa personer ta vägen med sin oro och sorg, om bara en röst säger: ”vi vill ta er tillbaka till en plats ni känner igen.” Tyvärr finns ju inte den platsen. Fattar också att man bara vill chilla och att allt ska vara som förr... När man var pigg och snygg.  
Måsarna skriker, igår sjöng näktergalen, eller var det koltrasten, fy vad jag är kass på fågelsång. Det lät iaf helt underbart. Solen skiner, Sverige verkar ju må ganska bra (speciellt för friska med anställning och ägt boende) och vi har många växt upp med Astrid Lindgren och Magnus, Eva och Brasse, Hasse & Tage, Bolibompa och Lill-Babs och Palme och gratis skolmat och sjukvård och sommar i P1 och... Not too bad. Jag har extremt lite att klaga över. Det som intresserar mig är varför sjukvård och skola inte bär sig, varför det är så dyrt att resa kollektivt, stressen, miljön och varför pensionerna är så extremt ojämlika. 

Sedan blir man ju galen just nu av media som pumpar SD som vinnare hela tiden och att så många samtal andas själlöshet och enfald, men that’s life, too.

Kampen kommer att stå mellan högern och vänstern hävdade en person jag känner, jag hävdar med historiska fakta i ryggen att kampen står mellan högern och fascismen/rasismen. Det här visste Fredrik Reinfeldt, och detta vet Annie Lööf, eventuellt Jan Björklund (osäker på hans kompetens) men helt säkert Birgitta Ohlsson. Kristdemokraterna som har slutat vara kristna (Jesus, den barmhärtige samariten med flera, om ni minns?) och Moderaterna som stilla återvänder till något som obervanta känner igen. Klarar Alliansen, om den nu verkligen existerar idag, att mota SD-Olle i grind, eller lockar makten för mycket..?

Nej, upp till kamp nu högern, så här kan vi väl ändå inte ha det? Emerich Roth, skrev ”nu har vi två år på oss”, men det har vi inte längre. Bara ett par månader.

🍉 
/Döden döden döden

måndag 4 juni 2018

Behärskning

2018


Värmen. Måsarna. Ljuset. Barnen. Pengarna. Oron. Hälsan.

Del av Morning (1926) av Dod Procter. Tate

Har gjort nästan allt. Tackat ja till det mesta fastän orken inte existerar ”man ska göra roligt också, sånt som gör en glad.” En kväll får jag frossa. Jag försöker tala om att nu måste jag gå, men jag fastnar i loopen. Dubbla täcken, skakar, sover som en död. Vaknar, men orkar inte röra mig. Lycklig över åtta timmars sömn.  Ligger stilla i flera timmar. Tusen koppar kaffe men kommer ingen vart. Jag får konstiga blödningar, sätter saliven i halsen, ont i kroppen, tanken ständigt trög. Fumlig, dum och trist. Det är verkligen tråkigt att känna sig dum.

Magen har liksom svällt upp som en ballong. Korpulens utan pondus. Ryggen har sjunkit ihop och håret har jag gett upp för längesen. Näsan är röd, ögonen skumma och tänderna sneda.

Sommaren omfamnar jag stressat. Värmen, vad ska vi ta oss till du och jag. Jag vill ju vara med dig, men vet inte riktigt hur. Barnen sover och jag är trött. Vill ligga på en filt mellan hav och skog och bara vila en stund, men sen då? Den där girigheten jag känner, hur fångar jag känslan allra bäst. Färgen på gräset, förgängligheten för att allt ändå alltid har ett slut.

Vinden fläktar genom fönstret. På mig, på sängen. Nästan bar.  Ljuset blir allt mer till dunkel, dunkel älskar jag nog allra mest.

/Döden döden döden

söndag 13 maj 2018

Läser Brodrejs recension av Anna Claréns fotobok och jag älskar det faktum att hon vill skydda barnet. 


Samtidigt finns det något tragiskt i döljandet (skyddandet) av barnen, om bara de vackra, friska, normalbegåvade och tillrättalagda barnen får vara med; de framgångsrika, färdigdrillade små liven. Eller ska alla barn skyddas från allas blickar? 
Jag tar kanske åt mig eftersom jag gräver där jag står: med barnen, i livet. Jag dricker mitt kaffe och oroar mig för allt, mest av allt för barnen. För deras själar, för deras hjärtan, för deras kroppar. Finns det inget frigörande i att vi får vara dem vi är? Upp och ner i livet. Följer dem med blicken, med kameran och vill äta upp, svälja doften och bevara minnet. För alltid. 

Kanske är det barnet i mig som vrålar: Se mig. Älska mig. Låt mig vara ifred. Låt mig få vara med. Kanske gör jag fel.

/Döden döden döden