söndag 14 januari 2024

Gula tänder är starka tänder

Storgatan 9 c



Längtar efter min mormor. Hennes gamla lägenhet, som hon kallade våning, men faktiskt bara var en alldeles, helt vanlig, tre rum och kök-lägenhet. Hon hade kristallkrona, den var flott. En liten. Inte vräkig. En trea med balkong mot domkyrkan, men jag minns mest träden utanför. Och det osynkande plinget från järnvägsbommarna som signalerade norrgående tåg. Trygghetens sång. Skrivbordet med brevknivar och minnen från förr. Byrån. Soffan i ”salongen”. Soffan i vardagsrummet. Små grupper. Allt litet. Det finaste jag visste. Och köket, rutigt golv och världens minsta frysfack, där kunde vi frysa in vår hemmagjorda päron- eller ananasglass i en aluminiumform. Från Prinsessornas kokbok. Linfrön i vatten över natten. 

Vi satt bredvid varandra och tittade på tv. Fransk film. Komedi. Fleksnes kunde vara kul. Hon var magister och lärare i språk. Vi tittade på Trollflöjten och jag blev som besatt. Skrev brev till Bergman och såg en framtid där. Då och då  makade hon sig lustig i sin fåtölj och jag misstänkte att hon satt och fes. Med emfas: absolut inte! Vi hade det så trevligt ihop, vi två. 

Te, fralla med ost. Ibland marmelad, eller lemon curd. Köttbullar. Väst, kjol och blus. Kobent, gula långa tänder (gula tänder är starka tänder!) och det tunna håret på spolar när hon inte hann till frissan.  En gång for hon till jobbet i Stockholm utan kjol. Så hon fick shoppa en ny i nylonstrumpor och kappa. En annan gång hade hon med sig soporna på tåget. Soppåsen slog hon alltid in i papper och knöt sedan om med ett kraftigt snöre och avslutade med en rosett, så ner i sopnedkastet. Till hennes försvar så for hon nog med tidigaste tåget till jobbet i storstan. 

Hon var ensamstående, även om morfar skickade en enorm chokladask med kungen och drottningen på varje jul. Hon hävdade att hon älskade det. Hon träffade sina vänner, allra mest Tant Barbro med kjol, klackar och guldspegel som gick från golv till tak. Tant B var tjusig och hade en speciell och mycket vacker röst. Hon rökte. Blev äldst av allihop. Hon bodde först i en villa med vild trädgård och en vind fylld av skatter, och sedan intill kyrkogården, högst upp. Med sin spegel och pumpsen på. Mormor hade röda mjuka inneskor med svart rosett. 

Vichyvatten och jordnötsringar och pommes pinnes till snacks, om det skulle vara fest. Jag känner doften nu av skysås och tamburens nätta damm. Citrontvål i snöre, oljekulor till badet och Yardley English Lavendel funkar till allt.  

Jag hade också en farmor som alltid trodde på mig. 

/Döden döden döden  


tisdag 26 december 2023

Freddie Burretti-kostym till 'Life on Mars?' 1972
SVT play just nu.

God jul




Oh la la, nu ligger jag här i min kammare i min nybäddade säng med en kopp rykande kaffe och en spinnande katt på mitt bröst. Vinden slår igenom ventiler och fönster. Pengarna slut men barnen oväntat nöjda. Långkål, köttbullar, Janssons, sill och allt annat blev bra. Vi lyckades till och med spela ett spel utan handgemäng, måste säga att jag känner mig rätt nöjd.


Pee-Wee’s Playhouse Christmas Special

Från Lina Wolffs julnovell i SvD: 

Har du upplevt det? sa Hieronymus, vad sa jag, att ljuden försvinner när du accepterar dem, nej sa jag, det har jag aldrig upplevt, men jag är ju överkänslig och då är det bara att bita ihop. Hieronymus lutade sig då fram över bordet, la sin hand på min och sa: Det är säkert sant att du är en mycket ljudkänslig person. Men precis som paranoida personer kan bli förföljda och hypokondriker svårt sjuka, så kan även ljudkänsliga människor blir utsatta för outhärdliga, högdecibelliga ljud.

Och han nöjde sig inte med att säga det, utan fortsatte: Ni ljudkänsliga är utan tvivel den privilegierade världens mest självklara och försvarslösa kanonmat. Ni kan aldrig vinna eftersom världen alltid har en oifrågasättbar rätt till sina ljud. Världen har rätt att snarka, leka fritt, prata högt i telefon med högtalaren på, gasa hutlöst, fylla kosmos med fläktar, ropa ut nästa station på en öronbedövande volym. Någonstans sitter ni ljudkänsliga i kulissen och darrar, jagade byten utan röst, med vaxbefläckade proppar långt instuckna i örongångarna och en enda lång våt dröm om tystnad.

Det blev faktiskt helt stilla runt bordet när han talat klart. MögJohan flackade oroligt med blicken, såg på mig som om han ville säga att du ska väl inte börja böla nu.”


Det är ett misslyckande att jag fortfarande inte lyckats förklara min trötthet, när jag ser utbrända och utmattade människor likt elitstränade Duracellkaniner hamra fram liv med fester, resor, kurser, jobb, sporter, dekorationer, nya fester, sociala sammanhang i en aldrig sinande ström. Mycket och allt. Hela tiden. Och själv ligger jag och skakar i min säng av utmattning och hittar varken ord eller kraft och har inte ens orkat fotografera en endaste bild, skriva en endaste julhälsning eller träffa en endaste människa. Att tröttheten innebär att undvika så mycket intryck, ljud, människor och aktiviter för att hjälpligt orka det mest basala, äta, sova (vill inte skriva dö) för mig. Men känner mig lyckligt nöjd över mina köttbullar och barn. Jag tar liten plats. 
Vi sket i gran i år, fast självklart ville jag ha en ändå. En stor och pampig Hollywood-gran. Tre mot en, betyder att en vinner i vårt hushåll. Det är märkligt, men annars känner sig den ensamme överkörd. Så vi körde inte över honom i år. Jag bara önskade att jag kunde tänka: - vad skönt, vi struntade i gran i år, och mena det. Nä, det blev en riktigt bra jul i år, utan gran, även om jag önskade mig en stor och ståtlig en. Man kan inte få allt en viktigt insikt för mig.  Jag har ju mina böcker. Mina barn. Och mycket mer. För det känner jag mig glad. Det ger mig lite ro. 


Kram och god jul! 









tisdag 12 september 2023

Texterna finns bara i mitt huvud, ett ständigt pågående samtal. Sen är de borta. Som dagarna. Som blommorna. Allt vissnar bort. Det gror just inga knoppar här. 

 "I longed to arrest all the beauty that came before me
and at length the longing has been satisfied."

Att skriva att somrarna är värst tillför intet nytt. Att stilla undra varför det alltid är samma människor som gillar krig som också vurmar för mer polismakt, ojämlikhet, hårda straff, billigare bensin och kärnkraft är skrämmande, något kittlande, att tänka på. Jag begriper att det finns behov av el och bränsle och någon slags polis och fredsbevarande styrkor, men inte varför dessa män (inte alla…) slåss så innerligt hårt för det allra farligaste, kortsiktigaste och skadligaste jämt? Nog finns det någon forskning kring detta fenomen? Nog finns det annat vi borde fokusera på? Men denna undran tillför inte universum något nytt. Bara sorg. Någon slags konservativt anabolt testosteron som krossar mänskligheten med den arge megalomanens humör.  

Så jag går här i ruinerna av mitt liv och vattnar blommorna och ser barnen växa upp. Den lilla skärvan som är jag vet inte sin plats. Jag sörjer lillebror, men njuter av solen, kaffet, vänligheter, en mjuk kattass och livet varje dag. Det är så stört. Jag kan inte ens vara fullständigt olycklig trots att jag gått sönder för länge sen. Det är gåva, jag förstår det, att se det vackra och kunna njuta av doften av dagg. Där gror alltid en strimma hopp, fast mina drömmar de tynar sakta bort. 

Kan inte skriva om lillebror utan att börja gråta. Det finns ingen preskriptionstid för sorg och saknad även om det finns en social förväntan kring det. 
Gick i solen en förtrollad morgon och tänkte: han bor verkligen i mig. Tänkte att det var fantastiskt att ha haft en bror och en människa som ständigt överskattade mig. Så dumt och fint ändå!? Nog var han kritisk. Irriterad. Visst skämdes han ibland. Men han älskade verkligen mig. Hur jag kunnat gå över lik, till världens ände, för hans skull. Det står skrivet i var sten. 

/Döden döden döden 

måndag 28 augusti 2023

Fragment ur paradiset -

Jonas Mekas:



SVT Play:

”Dokumentär om den amerikanska avantgardefilmens gudfader Jonas Mekas (1922-2019) liv och gärning, vision och poetik. "I’m not interested in reality, I’m interested in poetry" säger Mekas som så gott som varje dag under 70 år filmade det han såg. Han var också skrivande poet, en hängiven beskyddare av analog film, grundare av tidningen ”Film Culture” och Anthology Film Archives i New York, och en föregångare som haft stor betydelse för filmare som Warhol, Walters, Scorsese och Jarmusch, vilket de själva vittnar om i filmen. En unik inblick i New Yorks sjudande konst- och filmscen som kommer nära mannen och konstnären Mekas. Amerikansk dokumentärfilm från 2023, av K.D. Davison.”

(Också en film om att vara man, människa och konstnär utan ett land)





















tisdag 23 maj 2023

Anpassningsstörningarna


Sällan lyfts det egna ansvaret och de egna valen fram. Men man kan, som en av mina närmaste bekanta när stressen började rendera alltmer kognitiv påverkan, välja att ta ett par rejäla kliv nedåt i karriärtrappan i stället för att passivt ”bli sjukskriven” och älta ”är-det-här-tacken-tankar”.” Hanne Kjöller, DN  2 mars 2023

Ja, vad ska man säga? Det finns en skärpa som glimrar vasst i mörkret och texterna är stundom briljant enkelt formulerade, träffsäkra och lättlästa. Ofta uttrycker Kjöller sig så ogenerat frankt att det blir på gränsen till det humoristiska och allt är säkert grundat i en nästan välmenande enkel livsfilosofi: du får vad du förtjänar. Eller: allt är möjligt bara du skärper dig. Hon kan ha både rätt och fel i samma text, men undrar inte ni, precis som jag, vem bekantingen som valde att downshifta är? Hur personen lever, bor, och lite om denne persons ekonomiska verklighet? Är det säg någon av Jenny Strömstedts kaliber eller en ensamstående mamma som jobbar som undersköterska med barn och bor i hyresrätt? Sånt kan ju ha viss betydelse för valmöjligheterna att gå ner i tid också. Den så kallade verkligheten.  



Den mer besuttna delen av befolkningen vars eviga mantra är att de med minst pengar ska rätta mun efter matsäcken gör mig vansinnig, och så har de mage att diskutera ordet hunger och havregryn på det. Själva klarar de i princip ingenting utan bidrag och lever en närmast parodiskt handikappanpassad tillvaro med hjälp och ekonomiskt stöd och bidrag till i princip allt från läxhjälp, barnpassning, matleveranser, bolåneräntor, städning och bygga på bostad och sommarstugor, och oftast behöver de inte ens lämna hemmet för att arbeta, men bidrag till bensin till bilen/bilarna och all el de förbrukar måste de ju ändå få. Och resa jorden runt hela tiden samtidigt (och kanske down shifta, medan de med lägst inkomster måste jobba tills de stupar). Men gud nåde att den als-sjuke ska få rätt till anpassningar i hemmet i tid. Det finns banne mig gränser för hur mycket eventuellt fusk i assistansbranschen vi kan tolerera trots allt. Hanne visade i alla fall på ödmjukhet och hederlighet när hon publicerade svaret på sin text om allt detta fuskande. Att vi fortsätter att ge till dem som har mest är obegripligt, men ännu svårare har jag att förstå hur de står ut med sig själva. 

Men det är intressant att vi uppgivet rycker på axlarna och i princip accepterar kriminellt usla arbetsförhållanden, fusk och slavlöner när det gäller bygg, service och städ (och skola, vård och omsorg och järnvägsunderhåll med mera), men ajabaja den som har behov av hjälp. Hur kunde vi bli så moraliskt korrupta så snabbt i Sverige, jag fattar det bara inte.  Vi har olika lagar i Sverige som säger att alla har rätt till ett drägligt liv, men det är tydligen oviktigt att följa dessa lagar så länge man kan skylla på fuskare istället för att hjälpa vanliga människor som av olika skäl kan ha det svårt att klara sig ekonomiskt eller praktiskt.  

Samtidigt jobbar SVT oförtrutet på med produktioner om adelns finstämda charm (och helt plötligt sitter du och tänker att det där med fideikomiss kanske inte är så pjåkigt ändå*) och ger luft åt kända människor som fattat moraliskt tveksamma beslut mer luft i rutan (Margaux och Persona non grata osv). Hanne Kjöller försvarar både vännen PM Nilssons ålafiske i DN och Lena Anderssons drapa i SvD mot mindre bemedlade människor på Twitter (se ovan) och vurmar samtidigt för att utbrända människor ska sänka sina krav:

”Det blir hon som ges valet att byta jobb, byta chef, gå ned i arbetstid, skilja sig, flytta till något mindre, sänka kraven hemma, kräva mer av barnen, göra upp med en orimlig och curlande mamma-roll, välja bort dyra utlandssemestrar och så vidare. Svårt? Säkert. Men alltså nödvändigt om man vill komma ur situationen.”

Jag får det inte riktigt att gå ihop.  

Psssst. 

”Men anpassningsstörning, får jag förklarat för mig, beskriver egentligen bara att det (för tillfället) finns ett glapp mellan förmåga och krav. Diagnosen säger inget om det är kraven som är för höga eller individens förmåga som är för låg. Lösningen ligger i att överbrygga det glappet oavsett vems ”felet” är.”  

Bil- och bostadsägarnas oförmåga att betala ränta, el, bensin och  renoveringar själva menar hon då? 

Jag vet, vissa har det kärvare än förr, d.v.s. en person med normalinkomst kanske inte ska kunna åka till Seychellerna under vintern och medelhavet under sommaren och någon liten norsk skidtur, tivoli och weekendresor eller ha allt i marmor i köket? Men ska verkligen bara de med allra mest pengar få mest bidrag till el och renoveringar? 

/Döden döden döden  

 Jag tyckte i alla fall att Greve Hamilton verkade vara en mycket hyvens kille, men så tänkte jag ett varv till, för även om han en skön och seriös filur med hjärtat på rätta stället, så är frågan om det verkligen är SVTs jobb att berätta det för oss? Han hade väl kunnat bo i en vanlig i villa i Vellinge också utan att det skulle gått någon större nöd på honom?