lördag 13 december 2025

Identitet

Mellan rum 





Det jag egentligen försöker peka på är att artist statements är så förvillande lika varandra språkligt, och allmängiltiga, att de blir fullständigt intetesägande och skulle kunna beskriva alla konstnärers ”praktik” när man tänker efter.  Vi är alla är samma, men den konstnärliga gestaltningen skiljer oss åt. Det är kring det sista krutet borde läggas. Tror att det rör det egentligen. Min irritation. Läste upp några  statements för min äldsta dotter, som utbrast: - Men, vilka floskler! Säljtexter som låter nåt. Fint. Bildat. Mellanrummen. Erfarenheter. Utanförskap. Mellanförskap. Sorg. Etnologi/Antropologi. Sexualitet. Levda erfarenheter. Man har kommersialiserat och akademiserat precis allt. Någon tar bilder och hävdar att det är en sorgeprocess, som att skönheten och skulle sitta i sorgen, att lastbilen/fälten/ljuset får validitet på grund av en anhörigs sjukdom eller död. En annan undersöker arv och miljö. Det är ju hela livets spektrum och erfarenheter som ständigt processas och tolkas av utföraren. Så har det varit i alla tider, hos alla konstnärer. Man tolkar, formar och delar med sig. Väl? Det är väl självklart att du påverkas av din miljö och dina erfarenheter. 

Jag är nog bara avundsjuk på grund av min egen oförmåga och frustrerad över att jag inte är frisk och pigg nog att göra något själv. Att jag inte orkar, hinner med.

Det är lätt att bli raljant, förlåt. Har ondgjort mig så många gånger över artist statements att jag begriper att det är dags att sluta med det nu. Skrev bättre om det tidigare i Against interpretation till exempel. Släpp. Loss. (Ge upp).

 /Döden döden döden


lördag 6 december 2025

Klipp och klistra (artist statement, anyone)

the circuit


Bokskogen, utan synlig kroppsdel.

Höll på med gardiner. Har alltid älskat tunga draperier. Nu dök Drapes//Parts av Eva Stenram upp. Ser fantastiskt ut. Pinuppors utklippta ben, bakom draperier. Vernissage och samtal på CHAUSSEE 36 i Berlin häromdagen. 

Läser i Lensculture
”A pair of clever, enigmatic series that play with desire, eroticism and photography’s fundamental questions surrounding presence and absence”. Om Eva Stenram. 

Rum för eftertanke. Minne. Processer. Närvaro. Frånvaro. Läkning. Vardag. Läser jag någon annanstans. Eller identitet. Intimitet. Motsatsförhållanden som "undetsöks". Om och om igen. 

Min Artist statement (del 1) 
Processesing the absence of (identity), home, reflections surronding memory, eroticism (or intimacy), healing and presence in everyday life. (Yolo)

/Döden döden döden 

Slår ett slag för Stockholm

Monsters Partyline (igen). 

Jag får förmoda att i princip samtliga kulturskribenter i Sverige hyser en extremt stark tilltro till svensk sjukvård och socialtjänst med flera och litar blint på svenska myndigheters journalföring, samt små barns uttrycksförmåga till främlingar. Ska kolla in dokumentären Hatet på SVT och även något som fanns på TV4. Jösses Amalia. 

/Döden döden döden 


söndag 23 november 2025

Kan du känna lycka?

Paris 2025 



 
Mamma reagerade stark när vi passerade Centre Pompidou och hon såg Eva Klasson där. Paris 1977.


Vi fick lite snö. Äntligen. 
Sen försvann den. 
Säg den glädje som varar. 
Brygger mitt morgonkaffe, nyser och tänker på att om inte medelklassen slutar leka överklass snart 
så kommer vi snart inget kaffe ha. Klimatkatastrofen kommer inte bara att innebära lägre villapriser i Skanör, att människor dör eller skogen brinner ner, utan även min frukostrutin påverkas. Där går väl ändå gränsen? 

Sex och samtid 

Storytelling är konsten att berätta en historia för att skapa en emotionell koppling och göra information mer engagerande och minnesvärd. Det är ett effektivt verktyg inom exempelvis marknadsföring och kommunikation, där det används för att bygga varumärken, förmedla budskap och engagera en publik på ett djupare plan än bara genom fakta. 

Kärnan i storytelling
Emotionell koppling: Genom att berätta en historia aktiveras delar av hjärnan som gör att mottagaren kan relatera till berättelsen känslomässigt, vilket leder till större engagemang.
Minnesvärdhet: Människor är programmerade att lättare komma ihåg information som presenteras i en berättelseform med en början, en mitt och ett slut.
Verktyg för kommunikation: Storytelling används för att göra komplexa produkter eller tjänster begripliga, stärka ett varumärkes identitet eller helt enkelt göra en presentation mer engagerande.

Hur det används
Marknadsföring: Företag använder storytelling för att skapa en starkare koppling till sina kunder genom att berätta om varumärkets historia, filosofi, mål och värderingar.
Medarbetarkommunikation: Inom organisationer används storytelling för att förmedla budskap på ett sätt som inspirerar och skapar engagemang bland medarbetarna.
Olika format: Storytelling kan användas i nästan vilket format som helst, inklusive text, film, musik, bild och muntliga berättelser. 

Viktigt att veta
Baserat på sanning: Även om en storytellingtext kan anpassas för att vara mer dramatisk eller intressant, bygger den alltid på en grund av sanning.
Historisk koppling: Förmågan att skapa och förstå berättelser är djupt rotad i människans historia och kopplas till överlevnad genom att vi kan måla upp scenarier för framtiden. 

(Ai, dvs en hyfsad sammanfattning av vad människor skrivit och tänkt ut redan)

Samma sak när det används i konsten, men då säger man skapa kontext och mening. Man undersöker.  Jag begriper detta men jag tycker i grunden att det underkänner betraktarens förmåga, egna tolkningsfrihet och upplevelse om verket eller konstnären måste beskrivas för att förstås av konstnären själv. Där borde väl kritikern ändå kliva in. Eller curatorn. Väl? Sedan är processerna och materialen intressanta, givetvis, men att allt måste laddas med magi (tuffa erfarenheter) och lång text är jag tveksam till. För mig blir det fluff om inte konsten orkar stå på egna ben och dessutom alltid måste beskrivs med exakt samma kontext; undersökta minnen, utanförskap bla bla bla. Handlar inte all konst om det, det intressanta är väl ändå utförandet och vad den/det gör med oss? Eller? Nej, jag har fel, men samtidigt har jag rätt. Också. Kanske stör det mig att fotografi alltmer känns som teater. En människa lägger halva överkroppen på ett bord och tittar snett bortåt. - Se ut som någon som längtar, säger fotografen! Se äkta ut! Inte vara en människa som längtar, som fångas på bild, vars eventuella längtan är äkta.

Jag älskar studiobilder, knasbilder, fula bilder, roliga foton, mode, konst, det dokumentära… Men att se, säg två personer som kramas och samtidigt tittar in i kameran… Hur många gånger har jag inte sett exakt samma bild, det ”personliga tilltalet” blir så djupt opersonligt att jag blir provocerad. 

Fotografiet måste kunna stå på egna ben. Att underkänna verkligheten är att underkänna fotografiets och fotografens potential och kraft, perception.
Det finns en konflikt (i mig) kring önskan om det perfekta och det störiga; läget när nackhåren reser sig (hos mig).  Dvs en skitig mugg eller bil i bakgrunden i perfekt ljus. Asymmetri, men ändå inte. Det transcendentala, det som kommer från ovan och annat jag inte begriper. Däri ligger magin (för mig). 
 
15 Rue Lepic (Där Amelie från Montmartre, spelades in).

I Paris, på Rue Rambuteau, var det fortfarande höst. T-shirtväder ena kvällen, regn den andra. Milt, friskt och skönt. Människor överallt. Idag faller snön över Paris. 
Det tar några dagar tills du lärt dig hur du lever billigast och bäst. Vietnamesisk lunch 3,5, nybakad paj med lax och lök 2,90 till middag. Du ber om kranvatten. Du reder dig. Skulle bli smal som en pinne, igen, om jag bodde där. Trots ostar, vin och bröd. 

Ett hett tips är buss 69 , om du orkar klura ut den nya appen eller biljetten. 
Bussen går från den där kände begravningsplatsen till det där berömda tornet, 
förbi alla möjliga sevärdheter. Buss 96 verkar också helt ok. Promenaden upp från Rue Rivoli till Montmartre, 
från Hallarna genom Pigalle (porr- och gitarrerdistriktet) och förbi någon av passagerna är också fint. 

Dofterna av rengöringsmedel, kryddor, stekos, parfym, avlopp, nybakat, skaldjur, kaffe, omelett, trafik och kakis stora som apelsiner. Livet på gatan. Brandfarliga vindlande trätrappor. Koppelfria hundar som strosar tryggt omkring. Små flickor i vackra kappor, en korpulent slaktare i förkläde tittar nollställt ut mot gatan, ett par som hånglar i en busskur i Montmartre. Paranta damer. Det finaste är kanske ändå blickarna… och ostarna. Ostronen! Och vännerna, såklart. Och en café noisette. Tunnelbanan, att ladda sitt lilla papperskort kändes oöverstigligt först, men klarades av utan högskoleexamen, till sist. Kalla mig gärna geni. C'est très compliqué! 


Ger upp fotograferandet. Ska jag börja med lera? Olja? Klippa klistra? I don’t know. Något måste jag ju göra, skapa. Börja sticka halsdukar igen. Jag är så fasansfullt less på ”fotografi”. Det exotiska snubblar vid det rasistiska, men ack så välmenande ändå? Sett det tusen gånger om. Ge mig något nytt!!! Det är processer hit och dit, det eviga narrativet. Undersökandet som pose. Eller en skön attityd.


Ramlar in på någon Serranoutställning intill renoveringsstängda Centre Pompidou, ser Piss Christ och minns debaclet då det begav sig (1987?) och hur det hänger sig kvar i det konstnärligt betydelsebärande undersökandet av stigman och trauman. En bild på ett knä. Har benet burit en specifik erfarenhet. Ett trauma? Böldpest/våldtäkt/minnen av utanförskap/sexuell läggning. Det gör bilden intressant. Inte själva fotografiet. Det finns massor av bra fotografi. Såklart. Tänker på Hasselbladsprisvinnaren Sophie Ristelhueber, dra inte in henne i det här. Hon gör det storartat. Men om alla andra ska känna in sig på trauman vill jag inte vara med. Eller fotografera sina eller andras skrev/bröst/hud. Vem har inte varit med om traumatiska livshändelser ändå? Vem har inte ett skrev och en underbyxa? Eva Klasson har redan gjort det, bäst. Eller minnen. Ge mig skönhet. Ge mig en käftsmäll. Få mig att känna något någon gång. Ett skratt. En tår. Nya perspektiv. Tänka: shit, din lyckans ost! Så snyggt! Vill inte bli kittlad av erotiska undertoner. Jag vill bli avundsjuk och inspirerad. Jag är less på undertoner. Men även övertoner. Är så fruktansvärt less på fotografier på människor som ligger i en hög på varandra med nollställda ögon och påhittade utanförskap. En massa rika typer med dyra kameror lånar människor i färg, diagnos, eller sjukdomar för att hitta på något intressant om sig själva. För hård blixt. Infrarött. Det var roligt första gången! Alla tillgjorda blickar, ta bort. Ge mig unika ögonblick, något briljant; känslor av aha! Kul! Av något jag inte kan definiera, men ändå känner igen. Så mycket lättsmält och innehållslös, ytlig rappakalja. Det blir så likartat. Alla gör samma. Jag förgås av leda, av min egen oförmåga och totala brist på energi. Jag kanske bara är deprimerad. Läkaren frågade: kan du känna lycka? Ja. -Då är du inte deprimerad.  Nähä, jag är väl bara låg då…? 


Läser en gammal text av Lyra Ekström Lindbäck i Flamman och kan bara hålla med Traumakulturen gör oss alla till offer (för ett pissigt självcentrerat samhälle och tråkig konst). Ai ännu mer. Har ju avtrollat hela världen. Så fort du ser något fint ylar barnen, nämen det är ai (även när det inte är det!). Hur ska någon kunna fotografera något om det inte ens får existera i egen rätt, erkännas på riktigt. Snart finns inget kvar. Allt en potentiell fabrikation. Det kanske glädjer andra, men just nu känner jag bara tomhet. 

Kanske är det bara jag som står och stampar och som är alldeles för trött. För låg för konst. Ett nytt slags low. 2025, året jag inte tog en enda riktigt fet bild. Det skrämmer mig. Året då det enda som räknas är ett halmstrå hopp - and yet another kaffekopp. 

💙🤍❤️

Puss! 

Eder bittre Döden dövörat (hur rätt har inte autkorr ändå?) döden

Ja? 

lördag 6 september 2025

Kulturkanonen

Varför säger ingen som det är?


Detta är första årets kursplan på alla allmänna kulturlinjer, på valfri folkhögskola i Sverige (minus några ämnen och någon studieresa).

Detta är så sorgligt och så dumt. Kulturkanonen, är vad skolan är till för att lära oss. Det finns ingen lägereld här. Bara trams. Ge människor böcker, papper och pennor, någon dator, bra lärare och trevliga lokaler. Lägg inte ner folkhögskolor och studieförbund med mera (tips!).

Behövde bara få detta sagt. Pust.

/Döden döden döden 

(Annie Croona, Dagens ETC:  
”Kulturens andel av den budgeten är den lägsta på 20 år, och en av de utgiftsposter man skurit ner mest i är ”Bidrag till allmän kulturverksamhet”. Det är ju den – kulturverksamheten – som är nyckeln. Att människor har lokaler att vara i, att det finns musikskolor, teatergrupper och bibliotek.”
Vidare:
”Det som skaver är att man gör det här i stället för det som faktiskt gör skillnad; att man väljer symbolik före handling. Motsägelsefullheten blir uppenbar när man jämför kulturkanon (symbolik) och statsbudget (handling):”

Jag är Martin Parr!

På SVT Play

🇬🇧

















/Döden döden döden (rekommenderar👆🏼) 

 

onsdag 3 september 2025

Kakofonin

Frun, får jag be om en tjänst? 

Nästan en vecka med ett gäng kantstötta själar i ett sensommarfuktigt Helsingborg. Aktiviteter, mat och vila och en oändlig mängd röster och samtal. Höga och gälla, någon upprepande och en annan viskande. Vänliga, empatiska samtal. Några bryter kraftigt. Får anstränga mig för att hänga med och förstå. Det är en slags ynnest att utsättas för något annat. Nytt och annorlunda. Innanför utanförskapet.

Stod på Kullagatan och en i gruppen: ”- frun, får jag be om en tjänst?” Han halar fram en nyköpt nagelklippare, sätter sig på en bänk och tar av sig sin ena sko. Lägger upp benet. Drar av sig strumpan. Och jag klipper, snabbt, och tänker att ingen kommer att tro mig. Jag tycker att det är svårt, men han blir glad och slipper nageltrånget. Ett förtroende jag fick. Ingen annan ser. Har detta verkligen hänt? Ytterligare en filmscen att lägga till listan. Jag skriver in en annan på Arbetsförmedlingen. Blir tröttare och tröttare men rik på intryck och nya vänner. 

Andra människor, medelålders, många från 65 och uppåt tittar snett. Så vansinnigt snett. Vissa ser hatiska ut. Svarar inte på tilltal, bara glor. Det är nytt för mig. Hatar verkligen vanliga människor ovanliga individer? Snälla, rara, människor. Lyser sjukdomar och fattigdom igenom så förskräckligt, bär detta på någon smitta, tänker de? Jag är en i gruppen som får en slags nya blickar på mig. Det är djupt obehagligt. Vad hände med barmhärtighet och medmänskligheten? Står i mitten. Också kantstött, men i fina läderskor. 

/Döden döden döden