torsdag 23 september 2021

Sommarens sista strålande suck.

It takes a village to raise a child



”… The moon is high and yellow in the sky outside my window. It is a display of sublime beauty. It is also a cry for mercy — that this world is worth saving. Mostly, though, it is a defiant articulation of hope that, despite the state of the world, the moon continues to shine. Hope too resides in a gesture of kindness from one broken individual to another or, indeed, we can find it in a work of art that comes from the hand of a wrongdoer. These expressions of transcendence, of betterment, remind us that there is good in most things, rarely only evil. Once we awaken to this fact, we begin to see goodness everywhere, and this can go some way in setting right the current narrative that humans are shit and the world is fucked.  

Love, Nick” 

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Jag finner hoppet hos The Caves. Någon slags meditation. Hur han, Nick, knyter ihop påsarna med vänlighet, detta geni. Hans undersköna fru med sina glittrande klänningar och varma ord, och hundvalpssöte sonen med sin flickvän, och inte minst den ständigt närvarande förlorade sonen. Hur är det möjligt med så mycket begåvning, humor och grace? Och samtidigt inkludera svärtan. Hade jag varit mer lagd åt dagdrömmeri hade jag fantiserat om att vi blev goda vänner. Och att jag också skulle smittats av deras air, bli så där intelligent och empatiskt (och snygg!). Men jag ligger i min skrynkliga säng med mitt gamla avsvalnade kaffe, uppsvällda ansikte och risiga hår. Det är helt ok. Vi delar samma måne. 

Lägger mitt huvud mot kudden. Letar efter empatin i samhället och dörr efter dörr stängs. Läser yngre människors längtan efter att anonymt anmäla en dålig (äldre) mamma och ber dem gå i hennes skor först. Det är sinnesjukt fräckt av mig. Socialtjänsten ska frälsa världen från all världens undergång och ondska. Inte människors omsorger om varandra. Det är omodernt att vara The Village. Vi ska ange varandra. Inte ta hand om vår nästa. Dessa yngre individers världsbild skrämmer skiten ur mig, men så har de växt upp under andra förhållanden och i en helt annan värld än jag gjort. Att få lov att vara fet, vegan, ha tillgång till billig botox och ett icke-binärt samhälle är viktigare än att vara omtänksam, som att det ena måste utesluta det andra? Att kriget är viktigare än kampen. Att sätta på sig ett klistermärke istället för att verka och så vidare. Nu ska man bara synas. Försöker tänka mig in i deras skor. Att de växt upp i ett land som sålt ut skola, vård och omsorg med föräldrar som dricker bubbel och instagrammar lifestyle, och tanken flaxar förbi: detta kommer nog inte att bli så jättebra. Att tro att en myndighet utan specialistkompetens ska rädda världen, inte vi människor tillsammans. Att vi på så sätt är oviktiga för varandra och kanske därmed också utan värde?  Hade önskat att de läst The Red Hand Files, sett I, Daniel Blake eller Pride, åtminstone. It takes a village… 

Får svindel. Rent fysiskt har jag yrsel nästan jämt, men själens hål suger och drar i mig minst lika mycket. Min bror är sjuk. Jag är vissen. Mina barn behöver mig. Tanterna på badet bråkar, men inte på mig. I duschen står jag ensam och naken, alla andra har sina kläder på. Känns inte superavspänt. Skaffa duschdraperier, kära lilla Malmö kommun. Jag orkar inte göra rätt när alla andra gör fel. Samtidigt, vem ska lära barnen, om inte någon kan visa dem att inför det stora alltet är vi bara är dom/som vi är? 

Ja, vi delar samma måne. Fast från olika håll. Det finns en liten tröst i det.  Morgonen är vacker. Och kvällen likaså. Än blommar blommorna och havet ligger som det ska. För detta känner jag mig glad. 



Eder,

Döden döden döden 




måndag 2 augusti 2021

I mörkret, ljus.

Das Auge der Liebe ('The Eye of Love'),


Efter värmeböljan, hösten? 



Plockat svamp. Massor av kantareller i vår bästa skog. Bussat runt till stränder mellan pizzerior och glassar. Låtit pengarna rinna mellan fingrarna. iPads och skärmar och stränder och mat. Vi försöker ”spela något roligt spel”, slutar alltid med bråk. Fåglarna i stan härjar runt i vanlig ordning och knarklangaren och hans missbrukande flickvän går med sina hundar hand i hand. Dottern vågar fortfarande, ett år senare, inte gå i trappen själv. Så det kan gå. 

Det är svårt att hitta tonen igen. Språket. Takten och så vidare. Kanske har det aldrig funnits något sådant som flyt och känsla här. Jag har tjatat om tröttheten. Jag är trött på den och det. Jag har sökt hjälp och bot och bättring men det är som att skrika i ett ljudisolerat rum. Kanske ska jag släppa tanken på att det finns hjälp att få. - Det är ändå omöjligt för folk att förstå, som någon sa häromdagen.  Vi bär våra liv i ensamhet. Och i detta får jag väl försöka hitta ett sätt överleva på… 

Ibland undrar jag hur och varför jag fortfarande står upp. Är det människans anpassningsbarhet, normaliseringsprocessen? Är jag rentav lite dum i huvudet? Men jag när mitt hopp och detta hopp hoppas så innerligt på att jag inte ska gå sönder, för mycket, bara.  

Ögonen svider. 

Hittar den här René Groebli-bilden från 1952 igår på Bildhalle och återigen har du gjort någon någon annan redan har gjort. Utan att veta om det. Sängar, lakan ljus och mörker. Någon du älskar. Lika vackert som banalt. Läste tidskriften Verk och jag tänkte, hon har stulit mina ord och hon gör det med hänvisning till konstens villkor. Eller inte. Vi inspireras skamlöst av varandra. Vi är så lika vi människor, och så olika. Ibland önskar jag att det hade varit lite lättare. Att jag varit lite tuffare. Och bättre bara. 


René Groebli














måndag 5 juli 2021

Dumhet

Precis vad jag alltid sagt och tyckt. 
Alltså tycker jag om, då det bekräftar min världsbild…

Eftersom jag är en obotlig optimist (nästan) och samtidigt totalt uppgiven så ringar programmet in inte bara in samhället utan också all stor- och småskalig närighet vi ägnar oss åt. Den som gör att vi inte klarar av att hantera varken virussjukdomar eller bostadspolitiken. 
Lättja och rädsla (människans behov av bekvämlighet) som gör att vi accepterar, kanske tyst protesterar, mot institutionell/funktionell dumhet
Vet inte om Dumhet är ämnet. Inte heller brist på intelligens. Det är ett intresserat radioprogram rakt igenom och beskriver också intelligenta människors (och politikers!) ibland stora oförmåga till flexibelt tänkande. Samt faran med riktigt dumma människor. 

Nu kaffekopp tre. 

Puss

/Döden döden döden 

onsdag 30 juni 2021

Toppsnäckan

Kroppen 

är liten, slank och stark men brösten, som små blåbär, gör ont. Dina kamrater i skolan är inte vad kamrater  borde vara (lojala, roliga och svala). Du cyklar. Ensam trampar du på och alkisfarbrorn ropar TOPPSNÄCKA efter dig och någonstans känner du dig lite värd. Håret fladdrar likt eldsflammor efter dig. Din hållning är perfekt. Kuratorn på skolan säger att du gått på myten om att livet är som i Veckorevyn. Du tänker, 40 år senare: jag hade aldrig överlevt utan Veckorevyn, myterna, hållningen,  drömmarna, Sidney Sheldon och framförallt - utan musiken.  Samtidigt. Alltid ett objekt.

Man måste få drömma. Ibland om ett annat liv. 

/Döden döden döden  



söndag 2 maj 2021

Bella Ciao

 1 maj 




Vaknar 02, ger upp vid 03. Kaffe, skummar nätet på ett korkat scrolligt meningslöst vis, tvättstugan 07. Solen skiner. 

Vandrar efter barnen som cyklar.  Hela världen står i blom. Det blir inte vackrare än så här, tänker jag om och om igen. Jag blir svettig på ryggen under ulljackan och lätt hypnotiserad av alla blommor. Barndomens makroperspektiv, de små detaljernas storslagenhet. Den kvalmiga söta blommiga doften i busken med de allra sötaste små blommorna. Därinne rasslar en duva till. 

Jag testar den ensamma handikappsbryggan. Kanske heter den Funktionsvariationsbryggan idag. Barnen tittar på. Doppar mig snabbt. Huvudet snurrar. Upp upp igen. Känns bra. Barnen drar till utegymmet, måttligt imponerade av mitt doppande. Det är en ovanligt vacker dag. 

Sen blir det en konflikt (det svåra ämnet bakverk kontra läsk) och en rymmare på cykel och moderns oro (ett par timmars inre hysteri bara…) avslutades efter cirka 16000 steg på konditori med bakverk och läsk. Terrorbalansen. Lågaffektivt bemötande lönar sig alltid, men jag känner mig ledsen och trött. Fikat är gott och resten av dagen flyter på fint. Bara det finns mat (och underhållning) så finns det lugn. Tuppar av en stund på balkongen. Idag är jag ”rosig” och fräsch. 

Det enda bra med Anita Lanes bortgång är att fler förhoppningsvis upptäcker henne.

💔

Cave, The QuietiusRollingStone och Mute har skrivit bra. 
Väntar fortfarande på någon svensk musikjournalist… 



Early one morning

I was awakenend
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
Early one morning
I was awakenend
And found the enemy was here

Oh Partisan
Take me from this place
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
Oh Partisan
Take me from this place
Because I feel I´m dying here

And if I die
Up on that mountain
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
And if I die
Up on that mountain
Then you must bury me up there

Bury me high up
Up on that mountain
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
Bury me high up
Up on that mountain
And let a flower mark my grave


Oh Partisan
Take me from this place
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
Oh Partisan
Take me from this place
Because I feel I´m dying here

Ciao Ciao Ciao


The world’s a girl. 


/Döden döden döden 

onsdag 7 april 2021

Skattebetalarnas Riksförbund.

En god vän börjar fundera över huruvida hen ska betala kyrkoskatt eller inte och lägger upp frågan på Facebook. Svaren som kommer in är många, kloka, kul och varierade. 

När det gäller just kyrkoskatten så tycker jag verkligen att det är upp till var och en och inget måste. Bra att det är fritt val helt enkelt. Jag betalar själv av flera olika skäl, men eftersom jag inte är någon höginkomsttagare så rör det sig om några tusen om året, och det reder jag ut. Det är inte tiondet, det handlar om. Men jag kanske ändrar mig någon dag. 

Vad som däremot provocerar mig är slöseriet med våra gemensamma resurser, för jag har verkligen ingen lust att betala en stor del av svenska folkets bostadskarriärer och fönsterbyten*, poolbyggen, nya kök eller dräneringar, de borde bostadsägarna kunna klara ut själva. Det var längesedan det kostade att bo i hus, det är en lyxig version av pensionssparande bara. Jag har själv använt både ROT och RUT, för vem älskar inte ett bra pris!? Finns ett par stövlar för 1000 kronor på ett ställe och ett par identiska för 500 kronor på ett annat vore det direkt ekonomisk oansvarigt att köpa det dyrare paret. Men till problemet hör att vilken trea som helst i Malmö har högre hyra än ett köpehus i säg Vellinge kostar i månaden (inklusive alla avgifter och detta exklusive ränteåterbetalningen). Till exempel. Jag är inte heller superpeppad på att betala kungens festande (han borde också ha råd att betala för sig kan man få lov att tycka) men framförallt är jag otroligt osugen på att våra pengar går till annat än de är ämnade. Pengarna ska gå till infrastruktur, vård, skola, omsorg, forskning, generell samhällsutveckling, krispaket (till verksamheter/företag, inte aktieutdelningar), beredskapslager, socialtjänst och så vidare. Inte en spänn till Kry, men skolböcker till barnen, och vettiga bostäder och medicin åt alla, om ni förstår hur jag resonerar? 

Så var signar jag upp mig, Skattebetalarnas Riksförbund

(Här, visade det sig)

/Döden döden döden

* så kom jag att tänka på alla vänner som bytt kök, slipat golv och fått putsat, rappat och snyggt och byggt, och kära svärföräldrarna som fick fönstret förstört av inbrottstjuvar och såklart gäller detta inte er. Såklart! Allt detta gäller däremot oss. Det är baske mig inte lätt att göra rätt alla gånger. Kanske om byggherren inte måste ha så många bilar, hus, och resa jämt och dyrt, med en fru som ”downshiftat” (alltså inte jobbar mer än med sig själv) att herrn kunde sänka priserna lite istället? Bara tänker lite högt nu och kastar ut en liten idé... 

Och det faktum att arbetare med svenska arbetsvillkor byts ut mot utländska hantverkares, utan bra villkor, och enbart företagen går med vinst, är också en aspekt att fundera på. Åtminstone ett argument för ROT mindre. 

söndag 4 april 2021

Konstnärlig frihet?

My ass. 


I could do whatever I wanted, 
whether people liked it or not. (Niki de Saint Phalle )



Eller: 
”an artist can only produce the purest expression of their art when the expectations and influences of the outside world are not taken into consideration at all.” (The Mysterious N. Senada/The Residents)

 

Ja, man måste 💩  i vad andra tycker. Men det är utan tvekan lättare sagt än gjort, för de flesta av oss. Det kan också bli något ensamt om man inte är tillräckligt behaglig eller saknar frimodet, alternativt, de medel och stöd, som krävs. 

Påsklov. Vännen och jag åker runt i lånad bil på Österlen. Mellan hagelskurar, vindbyar och snöstorm skiner solen över Hollywood-snygga moln och hav. Alla håller avstånd  Vi tittar på konst/hantverk och design och efter ett möte med en underbart charmig överkreativ kvinna och en glutt på hennes döttrars framgångsrika skapande liv, föll poletten äntligen ner: det är ingen idé för vanlig folk att ens försöka. Ge upp, bara ge upp! Hollywood- och Magrittemolnen må sväva jämlikt över oss, men resten är en chimär. Tänker på kollegan som huxflux kunde fixa en lägenhet utomlands till mediachefens barn och var så stolt över just det. Kopplingen till framgång, och den egna förträffligheten, Gud, jag känner en kändis/någon med makt. Det är faktiskt vanligt folks fel att det blir räkmackor, utöver kändisarna och snyggingarna själva då, som likt alla andra också förförs av framgångar, estetik och arv. Man tror att beröring smittar. Någon slags Midas touch. Det är mycket rörande och samtidigt förfärligt, men det är banne mig inte barnens fel. Dom bara glider på banan vi alla är med (i media, väldigt mycket) och sopar ren. 

Yung Leans mamma, ambassadör Elsa, nästan kräver att Jonathan måste få fortsätta med sin konst i dokumentären In My Head i SVTDet är fint men svindlande. Tänker att han, precis som Niki de Saint Phalle är helt övertygad om:

I could do whatever I want , whether people like it or not.

Kanske. 
Så kan killarna chilla i någon ärvd skärgårdsnära miljö och bara vara sköna. Skönheten (och odjuret) i detta ändå. Nej, nu är jag orättvis. Men livet är orättvist! Han kan inte hjälpa att han ser ut som en pojke man vill nypa i kinden och ge en kopp varm choklad. Jag tror att han vet om det som alla pojkar vet:  att de ser ut som bäbisar i sina mammors ögon resten av sina liv. Nej, förlåt, inte alla mammor, givetvis. Däremot ser vi mammor oss själva i våra döttrar och det blir ibland mer komplicerat där. Hur pappor ser på sin barn verkar variera mera... Har aldrig varit tillsammans med en pojkvän som rökt (i närheten av sin mamma). Yung Lean/Jonathan-filmen är mycket bra och spännande, helt klart. Han är garanterat en helfin och djupt begåvad person med sina sidor, precis som alla andra, min text handlar  inte om honom, utan vem som har rätten till konsten. Det är det som fascinerar mig. 

 - Vi behöver inte den här diskussionen om räkmacksbarnen. Den är över. Sluta låtsats. Min text är redan passé. Alla är lika pantade, tvångsmässigt fascinerade, köpta, förblindade, påverkade av blodsband, kändisskap, fördomar, skönhet, ärvda anlag och den självklarhet vissa är födda med - och vi älskar den inneboende orättvisan i detta. Go with flow. Hitta en mecenat och jobba med dig själv, så kanske, kanske det vänder även för dig. Jag vet. Vi ska kämpa. Jag har gjort det hela mitt liv, men det är verkligen kört. Blundar och håller för öronen och låtsat något annat. Min inre ytterst positiva glada lax brottas med en självhatande dysterkvist. 

Varje människa är en konsult (autkorr för konstnär, när man har för bråttom...).


Berättelsen

Det är därför Therory of obscurity (tyvärr) aldrig slår igenom. Man är sällan intresserad av självaste konsten eller det utförda arbetet enbart, vi är alla intresserade av skaparen i alltför stor grad, sagan och skimret: en legend, en säljare, ett bokomslag och historisk påklistrad magi.  Kontext/narrativ bla bla bla. Kanske alla kan skapa något, men alla väcker inte samma intresse. Alla har verkligen inte heller samma friheter. Möjlighet att sticka ut hakan. Att kasta sig handlöst ut i det okända, utan verkliga konsekvenser, är få förunnat, och främst för dem som vet att de alltid landar mjukt. Arrogansen i detta. Det är som föräldrarna till normativa barn. De som kan släppa, och släpper, barnen med blicken på isen, isen som slutar vid havet, för att dom tror att dom kan. För deras isar spricker aldrig. Deras barn, så välknådade av (imaginärt) gott föräldraskap. Människorna som lever utan skräck, befinner sig i en annan värld och verklighet. Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, tänker jag om dessa vuxna, typ. 

Åter konsten. Livet. Jag kan inte samla ihop mig och texten, den är redan körd. Min frihet är att jag inga krav på mig har. 
När du inte har något att förlora är det såklart lättare att vara modig. Är du kontant är du också friare. Det finns däremot gränser för frihet och rättigheter för den som litet utrymme har, eller behöver pengar till mat och hyra. Banaliteterna = överlevnaden. Så sluta inbilla normalsnygga människor utan större social kompetens, flashig proveniens eller sylvassa armbågar att de har en chans. Så kan vi fortsätta titta på när (framgångs)rika människors barn ger ut skivor, målar tavlor, designar kläder, känner sig entreprenöriella, skriver böcker och filmar filmer i evigheters evigheter. Det bildas ett ackumuliv, precis som jag misstänker är fallet med alla diagnosbarn. It runs in the family, och ju fler kockar desto mustigare DNA-soppa... Sen, de som blir över, blir slutligen någon slags lågavlönade tjänstemän och samhällsbärare och kan få vara statister i nästa Roy Andersson-film, om dom har några kontakter i filmsvängen det vill säga. Men så klart, inte alla räkmacksbarn. Eller så startas nya kollektiv som spjärnar emot och gör revolt (avkommor till svensk, fattig medelklass och bildade invandrare) och så kör vi en vända till?  
Vi får inte glömma att många av räkmacksbarnen kämpar hårt och verkligen besitter talang, såklart. Men klart lättare att skapa i mormors skärgårdshus än om du måste upp och jobba varje dag. 

Som jag skrev häromdagen, så kan jag fylla på med hur många kvinnliga undersköna konstnärer med olika sorts kapital i bagaget som helst. Frågan kvarstår: är kvinnan beroende av skönhet*, kapital och kontakter/mecenat/mentor (helst alla tre) utöver talang för att kunna lyckas som konstnär? Precis som maskrosbarnens behov av charm och begåvning för att få en vuxen persons engagemang och stöd? Männen behöver bara personlighet och ibland någon ”patron”. Det är därför folk kommer att fortsätta tro att de behöver ligga med el jefe. 

Det är i princip bara människor med diagnos och galningar som förmår krossa patriarkatet och föra konstklasskampen vidare. Att kasta sig ut och våga skapa något av intresse. Brinna. Problemet är bara självmedicinering (missbruk), depressioner och svårigheten att avsluta tråkiga saker i tid.  Läste någonstans en intressant och välformulerad text om knarkande och missbrukande artister (att verket inte var beroende av knark, men att många gått på myten, slarvigt sammanfattningsvis) och jag minns så väl att jag tänkte: finfin spaning, men att den stora konsten kanske inte hör ihop med knark, men en trasslig hjärna gärna gör det, så på så vis hör dessa element ändå ihop.  

”Att ha en eller två föräldrar som är födda i Sverige, som därigenom har vana av att navigera samhället och den svenska byråkratin. Att ha en eller två föräldrar med studievana och både tid och lust att hjälpa till med läxor. Att ha familj med stabil ekonomi, och då menar jag inte ens att de sitter på dyra bostadsrätter eller idylliska sommarställen, utan att de har tillgång till heltidsjobb som ger dem möjlighet att låna ut pengar om saker skulle skita sig. Listan kan göras lång och alla är de privilegier som gör de lättare för vissa än andra att klättra på den imaginära stegen, om det så är för att bli entreprenör eller anställd på kultursidorna.” (Amat Levin, DN

I samband med Ingela Linds bortgång läser jag om hur mycket hon tyckte om konstnären Joseph Beuys
Joseph Beuys ville att hans föreläsningar skulle vara öppna för alla. Tvi vale, sa Konstakademin i Düsseldorf ... och han blev av med sin fasta tjänst. För en sak ska vi ha klart för oss och det är att det är väldigt viktigt att ha stängda dörrar för den som söker öppningar och kommer utifrån. Vilket är motsägelsefullt om man inte är sugen på ett permanent konstnärligt von oben-perspektivet, vilket många institutioner ändå hävdar att de önskar bryta (genom att inkludera högutbildade människor med ”exotisk” bakgrund).  Modigt. För å den ena sidan ska det vara höga bildningsideal men å den andra vill de inte att folk utifrån ska hitta in (om dom inte är supergulliga och perfekta alibin förstås). Var finns det verkliga motståndet och stötandet/nötandet av tankar? 

Jag är okej med kändisskap och orättvisor men inte som samhället ser ut idag. Det är helt enkelt för orättvist och det är utarmande och farligt i förlängningen. 

In 1973, Beuys explained the thinking behind his most famous phrase, ‘Every man is an artist’: ‘Only art is capable of dismantling the repressive effects of a senile social system that continues to totter along the deathline: to dismantle in order to build A SOCIAL ORGANISM AS A WORK OF ART. This most modern art discipline – Social Sculpture/Social Architecture – will only reach fruition when every living person becomes a creator, a sculptor, or architect of the social organism.’

Alla måste få vara med och skapa ett bättre samhälle som Beuys menar på. Vi talar om mångfald, mod och kreativa lösningar men frågan är om inte det bara är en fasad för att slippa just det och det verkligt intressanta och utmanande.  Räckmackorna kan var nog så utmanande och bra, men vem utmanar en räkmacka? Jag älskar räkmackor men det finns andra goda mackor också. 


/Döden döden döden 


* är skönhet lika med en slags talang?