lördag 15 februari 2020

Mellan ljus och mörker

Ta det kallt, det är allt.



”År 1978 diagnosticeras den amerikanska poeten Audre Lorde med cancer och tvingas operera bort sitt högra bröst. Dagarna efteråt tillbringar hon med att vandra från rum till rum, eller ligga med ögonen slutna, akut medveten om kroppens skröplighet: den stickande smärtan i bröstkorgen, ryggmusklerna som skriker som slitits de isär. Men ställd inför livets ändlighet upplever hon också en plötslig frihet: ”Vad finns egentligen kvar att vara rädd för när man stått ansikte mot ansikte med döden utan att omfamna den? Om jag accepterar döendets faktum som en livslång process, vem kan någonsin få makt över mig igen?” ” (DN, Viola Bao om Martin Hägglunds bok ”This Life Secular faith and spiritual freedom”)
Mitt svar: försäkringskassan/din ekonomiska verklighet, men annars, helt sant.  Önskar att vi slapp detta med pengar på något sätt. För att orka känna livet lite mer.

.........

När jag vaknar, alldeles för tidigt, ligger gården i dimma. Nu efter två koppar kaffe har inte bara fågeln slutat sjunga utan dimman lättat.
Har fortfarande inte återhämtat mig efter jul och nyår, snart kommer nästa puckel med aktiviter och utvecklingssamtal. Sen, kommer vardagen då? Nej, då kommer sportlovet. Hurra...

..........

När skrev jag detta? Nu ligger gården bara mörk och fönstret det har jag stängt. Dagarna är bisarrt tunga.

........

En länk om skönhet har har sparat för den var så himla intressant. 

.........

En morgon skrev jag om livets ändlighet. Sen kom det artiklar om svensken, en litteraturkille (Martin Hägglund, nämnd ovan), professor och filosof och tänkte att det här det hör ju litegrann ihop. Men orkar inte knyta ihop någon liten säck eller ens en gammal soppåse. Men visst, dessa tankar sysselsätter mig dagligen. Inte hans idé om ateism men dem om självaste livets helighet och ändlighet.

........

Dagarna är svåra. Satt på bussen härom kvällen, jag skulle följa ett av barnen på aktivitet, och  himlen sken i rosa och fasaderna glänste som av guld och jag tänkte att om inte livet, världen, var så vacker hade jag inte stått ut en endaste sekund. 

...........

Sitter på bussen efter ett sjukhusbesök och gråter. Tyst. Vi satt där alla på buss 3 som körde längs Nobelvägen mot Värnhem i kvällen och delade denna stund. Borde tagit ett tuggummi eller nåt’, något som fått ledsamhetens fokus att för ett ögonblick trilla bort. Men vågade inte röra mig ur fläcken, tänk om kontrollen rämnar och tårarna blir till groteska kloakmaskar som ger ifrån sig tråkiga ljud, så knepig stämning det hade blitt’. En håller ihop. Mannen ligger i soffan och tittar på Anchorman när jag kommer hem. Det känns både overkligt och befriande. Det finns allt något bra med allt. Nästan. Låtsas att läget är under kontroll. Somnar i tårar. Vaknar i tårar. Barnen till skolan. Huvudvärk och sen fredagsmys, och nu är jag här.

.............

Jag upplever att jag varken kan skriva rent eller intellektuellt, men även det faktum att det är för mycket som är för fel för att det ska kunna vara möjligt att sortera bland all enfald och inkompetens gör det outhärdligt svårt och alltför komplicerat för mig. Jag blir så fruktansvärt upprörd men utan kylig analys, språklig lätthet och distans står man sig ju alltid slätt. Men jag skulle, utan att blinka, kunna påstå att jag känner ett samhällelig förakt, och det är ju inte riktigt bra. Men jag ser ljuspunkter som glittrande stjärnor, så allt är verkligen inte nattsvart.

............

Beundrar skribenterna som orkar skriva samma politiska texter och om igen samtidigt som det bara blir värre och värre. Tjattrande, gnabbande, alltid en air av gammal mobbare och samtidigt självföraktet och skräcken över att bli lämnad efter.
Sedan tänker jag på alla som liksom badar runt i sin olyckas glans, försöker tjäna en hacka på påstådd misär och ledsenhet. En influencer med nyslingat hår gråter ut och ska ge alla med psykiskt sjukdom någon slags legitimitet?

...........

Himlen vårigt lätt och blå. Ikväll kommer västliga stormbyar mot vår kust, på balkonger står krukorna och darrar.

..........

På sjukhuset. Väntar i mörklagt rum. Orkar inte fråga efter rena strumpor. På fastande mage. Vill ha en kopp kaffe. Suget efter kaffe kommer att vara det som håller mig vid liv. Alla är så otroligt snälla, men ingen vet någonting. Jag blir stressad av ovissheten. Jag blir olycklig av att veta allt som kan gå fel. Som går fel. Som bevisligen gått fel.

..........

Har längtat efter vila så länge. Bönat och bett om lite ro. Efter återhämtning. Efter ett givande liv. Har bett om hjälp men enkom mötts av ögon utan djup. Trampar i vattnet, i en brunn utan slut, några sekunder till. Nu har jag fått vila en pytteliten stund.

.......

Oh, jag lever en dag till!

 Hoppas jag 😊 (vi dårar som vet att inte ta något för givet).


/Döden döden döden 



måndag 6 januari 2020

Skatan

Fool’s gold



Balenciaga

Överallt guld och glitter, metallic och paljetter. Mina ögon fröjdas. Drar i ett par urtjusigt silvriga paljettbyxor på Zara kids och frågar dottern: - Åh, fina, inte sant!? Hon: - Vem xxxx vill ha byxor i silver? 
Jag. Tänker jag. 

Allt som glittrar och blänker är fint. Hade jag varit man, fantiserar jag, hade jag varit transa. Tänk att få klä ut och upp sig varje helg... Längtans glittriga blomma. 

Visst finns det teorier om världskonjunkturen, kjollängder och modet och om romarrikets dekadens och fall? 

Det brinner och jag, jag längtar efter guld... 

/Döden döden döden

torsdag 2 januari 2020

Minnen

Alltings förgänglighet



Emmett, The Last Time Emmett modeled Nude, av Sally Mann. 
Bilden tog tre veckor att ta. I iskallt vatten, med stativ. Emmett tog livet av sig 2016.

Har läst några väldigt fina texter om skrivande med en gemensam uppmaning: skriv! Lättare sagt än gjort. Det Åsa Lindeborg vinner/förlorar genom att skriva sin sanning och det Kristofer Andersson menar på: skriv för livet är så fint, men, tänker jag, jag skriver för döden jag. Vi vanliga slafsiga kan inte skriva sanningen. Frågan är om vi ens får finnas till. Eller: hur vi får finnas till? 

Året som passerat. Fyllt 50. Firade i paljetter i Paris. Plockar fram kvällen som en hemlig skatt när dagarna känns svåra. Egentligen hade vi inte råd eftersom vi inte äger vårat boende längre, men jag kunde inte fått en vackrare dag och kväll. 

En dag tänkte jag: tänk om jag fick cancer, kanske skulle jag få lov att vila då? Denna vidriga och  sjuka tanke. Så får man inte tänka eller skriva. Denna galenskap jag lever i. Lever i en slags krigszon. Attacker. Alltid. Jag bär knappt min kropp. Glömmer bort att andas och leva, kan inte läsa, tänka, skriva eller analysera. Varje dag tänker jag: bara en dag till. En liten ynka sketen dag till. Har bönat och bett om hjälp, men finns ingen att få. Jag är fortfarande en dålig kvinna, en sådan som blir upprörd och blir arg på rösten och inte kan gråta eller tala andra kvinnors hemliga språk. Eller så skiter vård och omsorg helt sonika i barnfamiljer. Det finns väl annat att pyssla med, en kurs, ett styrdokument eller nåt. 
Jag tycker att livet är för komplicerat. Jag tycker inte om tiderna vi lever i: hur kunde det bli så här himla snett? 

Läste Sally Manns Hold Still. Älskade den. Återigen en ytterst priviligierad skönhet, men som hon skriver, och vilket förlåtande skimmer hon skänker alla som fotograferar ändå. Miljön och livet och vem man är - och vilka människor man omges av inte minst. Allt har betydelse. Så jag tänker att jag som lever i en mental krigzon utan natur, ljus, människor, ork och möjlighet ändå kan ta någon bra bild ibland inte behöver hata mig själv och ett liv utan framgång så otroligt djupt och mycket? Jag har faktiskt inte en chans. Älskar att Sally Mann bjuder så generöst på sig själv. Livet får levas av di andre. Att förlåta sig själv för att man bara är en vanlig misslyckad ovanligt övertrött och svag människa helt enkelt? Att man aldrig skulle utsätta sina barn för att bli fotograferade, eller har barn som skulle låta sig utsätta sig på samma sätt som Sally Manns. Men heller aldrig nå dit bildmässigt. Våga stå för det och hitta någon annan väg fram. Minnas Paris. Känna tacksamhet över mina döttrar. I övrigt, vara medioker. Känna fallhöjden. Bäva. Låtsas. Orka en dag till.

Åsa Lindeborg nämner att texten, efter att den skrivits, suddar ut minnet och Sally M skriver något liknade om sina barndomsbilder (man minns bilden alltså är bilden minnet, inte minnet av stunden självt enkelt uttryckt). Själv fotar och skriver jag för annars hade mitt liv varit ett tomt blad. Jag minns i princip ingenting, mest bara känslor och förnimmelser. Jag minns väl händelser men få saker slår dofter, en blick, en smak och röster; specifika snälla barndomsröster. Doften av en ny stencil och vatten drucket ur vikt handdukspapper i skolans toalett. Jag minns hur snöklistriga och sedan blöttunga lovvikavantar känns (och smakar). Jag minns hur busselementet nästan bränner benet, att väskan blir varm men att kinden känns kylig mot fönstret, men inte vart jag var på väg. 

När det gäller föraktet mot de sjuka så önskade jag att folk började titta upp lite, på dem som har och inte vill dela med sig. På julafton läste jag den här artikeln i Sydsvenskan Hon förlorade sin sjukpenning efter spelning hos kyrkan. Det handlar inte om rehabilitering, komma tillbaka, bli bättre, få lov att delta litegrann, det handlar enkom om förnedring. Men kan jag ens skriva detta, utan att riskera allt, det är frågan? Samhället gör mig sjuk av oro. Hatet mot den svagare svindlar.

/Döden döden döden 





måndag 30 december 2019

Bank-id

Kivra, Klarna och...  Fräls oss ifrån ondo.

Gör det lätt att välja när och hur du vill betala dina räkningar igen.

Jag klarar inte av det idag. Räkningar på mail, som kräver inloggningar som ger en  pdf (som måste laddas ner för att kunna kopiera ocr-numret och sedan tynger min dator/mail) eller välja deras äckliga random dragning från mitt konto och när själva räkningen till försäkringsbolag, elleverantör, fackförbund är dragen står som ”Kivra” på min internetbanks sida så tar det mig eviga tider att ånyo hitta alla uppgifter. Eller memorerar friska människor exakta dragningingsdatum (inom tre bankdagar det vill säga) och räkningsbelopp och det är jag som är dum i huvudet? Så kan det ju i och för sig vara... 
Jag vill faktiskt bestämma själv. Jag får inte mina pengar den 25-27 varje månad. Jag vill betala, söka och finna mina inbetalningar på ett och samma ställe och veta när räkningarna ska dras, men det får jag inte längre. Det kräver inloggning på Kivra, som kräver nedladdning av faktura (tar ca fem min minst per räkning) som sedan betalas på min internetbank om jag ska ha möjlighet att välja inbetalningsdatum, sedan kommer påminnelse på påminnelse på påminnelse från Kivra som förvirrar mig. Går in och markerar som ”hanterad” eller betalar igen. Får tillbaka pengarna som kostar 50 kr att hämta ut på Ica. Får en ny påminnelse. Min hjärna kokar sönder. 

När äntligen scanning av räkningsuppgifter gick på räls så försvinner alltså pappersfakturan. Min lilla kråka ”betald” och betaldatum och in i pärmen med alla uppgifter på som gjorde det enkelt överblickningsbart innebär idag att jag måste printa ut själv (men vår printer är ju trasig och min äkta hälft vill testa att laga, någon gång och vi hade faktiskt precis köpt nya svindyra patroner...)  och jiddra med internet, lösenord, BankID och inloggningar innan räkningen ens är betald och printa ut själv som vi då inte kan. Jag hatar den här korkade, för mig i alla fall, försvårande  digitaliseringen. Jag hatar att jag tvingas konversera digitalt med en robot på kundtjänst som kommer att svara att jag måste prata med en riktig handläggare som jag inte kan få e-postadressen till, som sen kommer att kontakta mig anonymt med ett  ”Emelie” som sedan blir en ”Hans” och så fortsätter det om och om igen. Ett vidrigt litet samhälle indeed. Vi måste alltså kunna printa ut själva och ha rejäla hemmakontor.

Vi är (nästan alla) anpassningsbara små råttor. Vi protesterar inte, vi bara följer med. Vi kanske till och med känner oss duktiga när vi sitter och digitalt administrerar bort våra liv. 
Jag vill bara leva och göra lite rätt för mig. Inte leva med ett ständigt stresspåslag och ett liv som kräver uppkoppling dygnet runt. Jag är för trött för det här.  Jag tyar inte mer.

Mår fysiskt dåligt av att bara skriva denna text.

/Döden döden döden 

lördag 7 december 2019

Som jag ångrar det tidigare inlägget Källarliv. Ogenomarbetat, ogenomtänkt, illa formulerat. Kan inte gå in och ända texten i min padda, orkar inte slå på datorn. Datorn är full, dum och trög. Google, Apple, Adobe och Facebook äger mig och jag är för trött för att reda ut röran. Mitt och datorns minne räcker inte till.
Jag vill bara ut till skogen, bort till havet, träffa en vän. Jag är kaputt. 

Tror att det jag ville åt i Källarliv var att även om mina barn skulle mörda någon skulle jag älska dem i alla fall och att alla har något gott i sig. Jag vet att det inte är social accepterat att uttrycka sådant i drevliknande situationer, man måste välja mellan att hata eller älska och gå på. Och så kommer nu en ojobbad text till. Sorry borry! 

Matildas ytterst svala, kanske man kan kalla den psykologiskt beräknade, text intresserar mig. Distansen tidigare bekanta till Jean Claude visar fascinerar. Sviker man vänner som gör fel? Är goda minnen inte längre giltiga?
Om ”Lydia” blir våldtagen två gånger i Sverige (om jag förstod rätt och inte halvslumrade när jag läste just exakt då) och berättar om detta och ändå följer med till Paris, tydligen tvingad av sin vän, så är det något fullständigt sönderslaget i vårat samhälle, jag begriper det. För precis som Mathilda skriver så önskar man att vissa av kvinnorna gjort annorlunda, även om deras mänsklighet också i deras fall ökar deras trovärdighet. Det är underbara juridiska nyheter för Sveriges alla kvinnor, faktiskt! Eller så gäller detta enbart kvinnliga doktorander, and above, men det får framtiden utvisa - för det borde vara lätt att kolla bland statistik i våltäktsmål och domar framgent. Hoppas, hoppas innerligt att det rör alla samhällets kvinnor, män och förövare. 

Det intresserar mig att jag tar på mig ett ok av skuld. Att jag känner skuldkänslor över att ha haft det trevligt på jobbet i min ungdom (ung och ung, under 30 i alla fall), utan att ha blivit våldtagen. Kanske upprör det mig att jag som jobbat på Forum ska gå under en stackars Forumsflicka-epitet, när de som det faktiskt är synd om är begåvade poeter och konstnärer och de som simmat runt i kretsen i nattlivet är dem som blivit utnyttjade i sin längtan, otur eller vad vissa väljer att kalla naivitet. Det är inte naivitet att följa med sin gallerist hem för ett samtal om en utställning. Eller är det faktum det att jag som kvinna följer med min gallerist hem det som gör mig naiv? Men att jobba, utan att ha arvsrätt till kulturen, är tydligen nog för att misstänkas bära en kulturgroupie-hatt - och Ebba och di andra kan väl ändå inte betrakta sig som feminister om de ser ner på kvinnor som rör sig mellan linjerna i olika skalor? Eller måste arbetarkvinnor bli vid sin läst, eller akademiker, för att få existera i egen mänsklig rätt?

Det är inte okej att se ner på kvinnor som arbetar.

Sofia Lilly Jönsson formulerar det ultraelegant det jag tjatat om av och till på Dödendödendöden:

”Boken ”K” skildrar privilegier som upphör. Det finns andra vanliga privilegier. Privilegiet att aldrig ha drabbats av allvarlig ohälsa. Privilegiet att aldrig ha varit hatad, paria, låg. Privilegiet att inte vara kroniskt fattig. Privilegiet att inte ha varit ful. Och så vidare. K beskriver sig som en individ – det är individen som är helig, det återkommer hon till i boken – och de som förföljer är massan, kollektivet. Det låga. De är inte individer i hennes ögon. 
När en privilegierad människa drabbas av katastrofen och frågar sig ”hur kan alla dessa andra människor klaga över sin tillvaro när det är jag som har det svårt”, är det i själva verket världen utan privilegier som de ser. De ser för första gången en värld som kan se ut så för andra hela tiden, oupphörligt, som har sett ut så från början” 
Och avslutar med att det viktiga är att vara vid och sann. Läs den rasande fina texten här.

Nu ska jag vila. Eller läsa. Eller dricka kaffe. Låta oron skölja över mig. Trycka ner den. Försöka andas. Låtsas vara glad. Försöka vara snäll.

Puss
/Döden döden döden

lördag 30 november 2019

Källarliv

Chasse A' L'homme




France Gall - Ella, elle l'a dånar ut i rummet. Indochine! Åh, om jag hade varit en duktig och begåvad och vacker flicka hade jag talat flytande franska, bott i hus på landet, haft en liten övernattningslägenhet i Paris och långt fluffigt hår. Nu blev det inte riktigt så. Drömmarna förändras. Medelåldern känns både skön och sådär. Medelåldern tror jag ibland går ut på att känna så, en slags accepterande av att höfterna och mage fylls ut, eller vägran: hjälp, som folk tränar,  endorfinar sig. Vi gör väl alla så gott vi kan.

Köpte Klubben förra veckan. Tjejen i kassan sa att jag var den tredje den dagen. Kunde inte hålla mig utan säger ”jag har jobbat där” och då blir det givetvis orolig stämning så jag utbrister ”men han våldtog inte mig” och jag bara känner att det här blir fel hur jag än gör, så jag betalar och drar. Slukade boken. Alla tycker så mycket. Ingen verkar som vanligt ha varit där. 

Ibland vill jag berätta om hur rolig och snäll han kunde vara. Han hade ett väldigt, väldigt speciellt skatt. Ett gnäggande skratt. Hur upprörd han blev när min goda vän och arbetskamrat skämtade om min hörselnedsättning. Sådana saker har fastnat i mig. Små detaljer som hänger kvar. Flaskan Fernet. Stöket och ordningen. Räkningarna betalades efter datum, inte en gång i månaden. Vi hade pärmar och roligt. Jag drack Treo i tid och otid. 

Det var ett drömjobb, men i bakgrunden satt M som kallas Elisabeth i boken och liksom puttrade, kokade. Hon, och kanske K med, minns inte, blev chockade över att jag inte visste vem Arvo Pärt var (känns ju lite pinsamt idag) när vi satt med inbjudningar eller fakturor eller nåt. Och att jag vågade säga det! Hur kunde jag!? Vara både så dum och så ärlig. Jean Claude var vänlig. 

Efter publiceringen i DN hände något med mig. En aversion kring tystnaden och dubbelmoralen hos alla moralister har jag alltid burit, men detta blev beviset på all grundläggande feghet. Ibland funderade jag på hur de måste mås på DN. Mathilda ringde och hon mailade och hur gärna jag än hade velat så kunde jag inte komma på något riktigt fasansfullt att berätta. Beskrev ljusare minnen, eventuella stråk av mörker. Jag sa gång på gång, ”fråga dina kollegor på kulturredaktionen”, fråga den och den, men det var tydligen ingen som hade aaaaniiing. 

Klassperspektiven. Offer emellan. Trovärdigheten. Vem bestämmer över trovärdigheten? Det gjorde ont i mig hur jag än vände och vred på frågorna som väcktes. Förövarna. Stauss-Kahn, Epstein, Weinstein och Arnault vad har de mer gemensamt utöver makt, kön och sexövergrepp? Varför sitter Kavanaugh i högsta domstolen i USA idag och Donald Trump som president? Jag skulle vilja gå in med små nålar bena upp det det hela i små snygga rader. Det finns en fullständig och total äcklighet i allt.

Hur kan de sitta kvar? Rötterna till alltings jävlighet. 

Under den här första tiden, drevtiden, drömde jag en natt om JC och Katarina, hur de kommit till Malmö i en liten skruttig bil och stannade och pratatade vid Magistratsparken. Mitt i pågående trafik. Vi kramades och jag undrade hur de mådde. Dom var på väg bort. 

M ville skriva, så hon kände sig nog lurad. Hon som kunde, upplevde hon nog, så mycket mer än oss. Istället fick hon sitta med två ytliga (med djup och wit förvisso, men..) knasbollar och frankera kuvert, göra inbjudningar, beställa tryckning, hämta soppa på Tennstopet, ringa pianostämmaren, handla på bolaget några meter bort, bära stolar och sopa golv. Hon ville knappt ens äta Wallenbergare på Wasahof med oss. Vi drack vin, vi snurrade runt i Stockholm. Vi var djupt fascinerade, men det fanns annat att tänka på och göra. Leva och hitta våra vägar fram. 

Har tänkt på henne, M, under alla år. Om hennes sommarjobb som sorterare på posten, där jobbet aldrig kunde bli klart. Hennes dåvarande, författaren, som vi måste hålla hemlig. Honom kände jag inte heller till. Otroligt! Hennes sårighet. Hennes Filippa K-jeans, sådana i stretch som alla på den tiden bara måste ha. 90-tal. Jag tyckte om henne, hon bodde på Söder, vid Mosebacketorg, men just då kändes hon svår. Minns hennes rumpa och hennes korta blonda hår.

Det enda förakt jag upplevde på Forum var från andra kvinnor.

Jag läser det igen. I DN...

Majgull Axelsson:

”Det var värre med de unga kvinnorna, de som kallades flickor, i synnerhet de som mot en ytterst måttlig eller rent av obefintlig ersättning arbetade på klubben. De hade det inte alltid så lätt. Å andra sidan innebar jobbet på Forum en möjlighet att göra sig synlig, att bli sedd av de verkligt upphöjda i det svenska kulturlivet, och det ansågs mycket värdefullt av dem som hade ambitioner.”

Kärring! Tänker jag. Skriver jag. Är det inte du som ser ner på oss just nu?

Även om du skriver bra verkar du inte så vidare värst klok.

Sista gången jag var på Forum hade Jean Claude bett mig starta en klubb med modern musik. Jag kontaktade Pluxus skivbolag och så First Floor Power var uppe för diskussion. Hade ju kunnat bli intressant, men jag fick ett jobb i Skåne. Forum skulle ha Nabokov-afton. L o l i t a... Aris Fioretos... 1999. Men då satt jag i en skruttig van med far och bror, mot Malmö. Som jag hatade Skåne. Då Fanns inte ett paket cigg att uppbringa efter klockan 02. 

Obegripligt att jag inte uppfattade att det var äckligt och dåligt att vara en Forum-flicka. Jag har alltid varit stolt. Nu gör kulturtanterna allt i sin makt för att få oss till kulturhoror, fast hur många av alla ”Flickor” har vittnat om sexuellt våld, utpressning? Att vara otrevlig och slemmig är inte kriminellt vad jag vet. Att vilja jobba med kultur är inte heller prostitution bara för att mamma och pappa inte befinner sig i sfären. Det är ett vanligt jobb med roligare/jobbigare människor och oregelbundna arbetstider däremot. Du kavlar upp skjortärmarna och har du tur lär du känna folk och kan till och med få uppleva ren och skär magi. Rättigheter i arbetslivet kan vi prata om en annan gång. 

Inför boken Källarhändelser ringde JC mig, han ville ha ett fotografi av mig till den. Jag skickade aldrig något. Ibland, mycket sällan, hörde han av sig när han var i Skåne. Vi sågs en gång med min man på Savoy. Innan barn och sånt. Jag minns vad jag hade på mig (jeans och tröja). Jag vill minnas att han tafsade lite slafsigt helt kort. Jag skakade av mig. Sedan såg jag honom på Cadierbaren när min lillebror fyllde år. Fredrik Virtanen satt i baren samma kväll... Såg han rygg. Kanske var det också därför jag inte ville ses så gärna. Ville behålla minnena från förr. Han rörde mig knappt när jag var ung och smal och blond och rökte cigg på cigg. En typisk Forum-flicka (som drack mellanöl och lyssnade på rock)? Nej, jag kunde mer om Acid jazz och indie än Arvo Pärt. Nu tittade han efter min vackra svägerska innan han droppade av till sitt sällskap. Hon hukade sig lite lätt.


Skulden som finns hos överlevare. Hur jag liksom resonerat ”varför inte jag?”. Varför ägnade jag 90-talet åt att ha roligt, jobba och kedjeröka. Varför uppfattade jag tjejen som fått jobbet på Forum, via sin mamma, som lat och gnällig när hon ville protestera med Sexterrorartikeln, - för att hon inte tyckte att det var ok att jobba sent under en konsertkväll? - Hallå!!! vrålar arbetaren i mig. Men vilka var de andra kvinnorna? Varför minns jag Mannheimers små tuttglas, men inte deras namn? En snäll brunett, en otroligt pushig tjej som ville göra karriär, men inte som poet. Jo, nu jag minns hennes, pianistens, namn. Tänk om han var stygg mot någon av dem? 

Jag förstår någonstans att jag var positivt särbehandlad av Jean Claude. 

Ja, men hur i hela friden kommer det sig att jag inte minns mer? Hur kunde jag ha sådan tur. Varför fattade jag ingenting? Eller var jag så van vid förtryck att jag inte reagerade? Dumma, plumpa män var/är så otroligt normalt. Jag måste vara störd... förstörd på något sätt. 

Ville börja gråta när jag läste Emma Bouvins lilla familjekrönika i DN för en tid sedan. Jag drabbades plötligt av känslan: hon också. Alla dessa ärvda jobb. Stoltheten över arvet. Det är en rörande text som ändå bara spikar fast allt, om och om igen. Mår illa. Kanske för att hon ser så snäll ut på bilden, stora ögon och en air av vilsenkommenhet. Här har jag gått omkring och trott att hon var en vanlig människa och journalist som fått skriva rara vardagsbetraktelser utöver vanlig journalistik. Men jag orkar inte med alla dessa hemliga ingångar. Lösenorden som krävs. Det är därför jag blir så låg. Ingenting har förändrats. Eller har det det?

Är det för att alla gulliga (säkert tusen gånger mer begåvade än alla andra) barn till etablerade får jobben som sexterrorn och utnyttjandena kan fortsätta? För att vissa blir föraktade för sin längtan efter konst, media och poesi, dekadens och erotik, eller vad det nu må vara, för andra är det självklart, eller en intressat passage. Men visst, jag kommer också att hjälpa mina barn, om jag har möjlighet. Jag drillar dem omedvetet men oftast utan framgång. 

Levde i en tid när man skulle låtsats att allt var okej. Kallast, snällast vinner. Jobba på. Så var mitt Stockholm. Källaren på Birkagatan, källaren på Sigtunagatan och så Hannas, givetvis. 

Känner mig lika mentalt överkörd efter boken som efter artikeln i DN för två år sedan, och mitt i alla konstigheter, vidrigheter och igenkänning av visst så känns Loves berättelse som ett ljus i mörkret, en finstämdhet, en sorg och en förlust, en text om saknad, erkännande och Svek. Mänsklighetens nyanser. 

För det är det jag vill åt men inte kan formulera. Jag är ingen skribent.  

Jag borde prata med J, K och H innan jag postar detta inlägg. Men jag orkar inte. Sover för dåligt. 

Jag läser Mathilda Gustavssons funderingar men i texten har jag ibland svårt att veta vem jaget är. Ord, berättelse och tankar flyter ihop. Hennes distans till offer och förövare är tydlig. Hon nämner inte med ett ord hur det måste kännas att krossa, fullständigt demolera människors liv. Jag fascineras av det. Att tömma akademien på de kanske allra bästa. Oron hos offer och vittnen, anhöriga. Det öppna hatet mot Katarina. Hur känns det att starta ett drev: att sitta med makten? 
Vissa saker uttalas, andra förblir osagda. Som Hänt extra i bokform för den som varit där. Bättre språk men inte mycket nytt. Utom grävandet i Marseille som mest känns sorgligt och snaskigt. Tänker att texten, och researchen som redan var gjord gjorde det möjligt för en intelligent journalist att formulera sig så elegant att ingen skugga eller mörk tanke kan falla över henne. Det är där det stora i texten ligger. Den som får rakbladet att kännas lent.

All konst som slutat där i källaren, men också blommat ut. 

Jag lämnade tassavtryck på Forums golv. Fotsvettsavtryck. Jean Claude skrattade så han grät, jag med. Jag hade billiga skor och varma fötter. Han hade jobbat som dammsugarförsäljare och bott i förorten, sa han. Han hittade på en massa. Det var underförstått. Allt flöt. Vi hade roligt. Han var en despot. Men har du verklig arbetslivserfarenhet så tar du det för vad det är: ett jobb. En har liksom varit med om värre förr, och sen. 

Jag är medveten om att han helt uppenbart är en sexmissbrukare och våldtäktsman, men också att alla valde att titta bort. Inte förrän nu läser jag några lite mer kritiska, reflekterande nyanserade texter/recensioner, men fortfarande DN...

Kanske finns det ett allmänintresse i hans uppväxt, kanske är det bara elakheter? Vi vet redan att han gjort fel, att Katarina gjorts än mer galen. Men kan det få vara nog nu? Finns det ett allmänintressse i Jean Claudes barndom, familjeförhållanden - och den hånfulla undertonen ”en praktiskt gymnasieutbildning, elektriker”. Hur är det möjligt, undrar nån’. Hur är det möjligt att man inbillar sig att man är bättre för att man studerat? Fick ni inte lära er nåt i skolan alls, dumskallar, tänker jag.




Puss och trevlig helg då!
/Döden döden döden 

onsdag 13 november 2019

Någon morgon

Åh, kaffet. 
och tvärs över gården
lyser fönstret nästan jämt. 
Klockan 04. 
Vill dra in luften i mina lungor. Öppnar balkongdörren och det jag känner är bränd plast. Den nattliga sophanteringen. 

Den lilla mjuka kom in och lade sig hos mig. Den lilla mjuka kroppen, den av rummet kyligare armen på täcket, de mjuka händerna över min arm, hand, handled. Min arm under och mellan hennes små armar. Kunde inte fått bättre barn än mina. Så tänker vi nog allihop. Det hade inte kunnat bli bättre på något endaste sätt. 

Kan inte sova. Tassar upp. Igen. Fyller på kaffemuggen.

/Döden döden döden