fredag 15 juni 2018

Måsungarna


Måsarna och bullret som aldrig stannar upp. Moln med solens skira guld. Vi har sprungit hela våren på ett sätt som ingen av oss klarat av. 

Vinden blåser friskt nu, det doftar hav även om luften fortfarande är kvav. 

Vill återvända till världen. Skaffa mig ett snällt, pyttelitet jobb. Vore roligt om jag kunde uppträda något så när normalt bara. Men utan sömn och återhämtning går det sådär. 

Skolans hårda värld. Vill kräkas, blir yr varenda gång jag kommer in på skolgården. Sjutusen barn, hög musik och bortslarvade grejer och någon vuxen som vill berätta något. Kvinnodominansen. Blickarna av förakt. Aldrig en hjälpande hand. Tänk om jag varit gullig, något tufft eller man...

Om man är tydlig låter man arg. Om man är kvinna. Jag har svårt att vara både och.

Att ha neurologiska problem. Att vara trött. Att ha en sjuk familj äter upp en inifrån. Men det är bara att kämpa på. Livet, knappt ett andetag. 

/Döden döden döden 

tisdag 12 juni 2018

Vi i villa





Läste Peter Kadhammars text om (lyx)konsumtion och höga löner. Ja, det går bra för den friska och bostadsägande svensken idag. Jag kan inte skriva den arbetande, tyvärr. 
Vi lever sida vid sida, med våra parallella, mycket olika ekonomier, löner, bidrag och boendekostnader.

Läser också, se ovan exempel, flera arga inlägg efter ett riksdagsbeslut att ge 9000 ensamkommande möjlighet att få upp uppehållstillstånd här, att svensk välfärd kommer att förlora 2,9  miljarder om vi  försöker bistå dem. Dessa pengar skulle tydligen tas direkt från sjukvård, äldre, LSS, polisen, skolan och så vidare. Kontrar försiktigt med att ränteavdraget kostar Sveriges statskassa 30 miljarder per år (stigande kurva). Tänk er summan vid en nätt räntehöjning. Det skattemonstret, det ni. Läs mer här av Ulrika Lindahl, ETC. 

Ränteavdraget är alltså skatteåterbäringen med extra guldkant som alla Sveriges bostadslåntagare får för att de gjort en investering. Man kan också efter en tid uppvärdera sin bostad och få loss ytterligare pengar. Det är semestrarna till andra sidan jordklotet (högsäsong!), flera bilar, vandringskängor för tusentals kronor, renoveringar och en situation där alla faktiskt inte behöver jobba särskilt mycket, utan har  möjliget att förverkliga sig själva, särskilt om man är två då man lever hyfsat lätt på en lön.  - och jag har inte ens nämnt ROT- och RUT-avdraget än. Struntar i det, ni vet ju redan allt om ROT-avdraget som enbart ägare av bostäder får använda sig av. Parallella ekonomier trallar jag.

Jag har själv levt i det här landet och ekonomiskt är det ju en dröm. Men var finns politikerna som förklarar, pedagogiskt, orimligheterna i detta? Jag tror nämligen att de flesta njuter av en sanslöst god ekonomi men samtidigt skäms lite. För varför ska bara fattiga behöva betala full skatt och betala hyror som ingen normalt arbetande, en lön, pensionär eller sjuk klarar av. Eller unga, oetablerade vuxna, för den delen. Bidrag som istället går till alla som äger sitt boende. Det är faktiskt heltossigt.  I Malmö betalar dessutom kommunala hyresgäster kommunala projekt och skattelättnader (inte inte underhåll av fastigheter och bostäder som tänkt) medan hyrorna höjs elegant. I en sossekommun och allt. Skäms!

Jag tycker att det är rimligt och rätt att man tjänar pengar på sina investeringar, sitt arbete eller sina idoga studier, verkligen!! Däremot tycker jag att det är fullständigt orimligt, närmast osmakligt, att bostadsägare ska ha stora årliga bidrag och renoveringar som subventioneras med skattemedel. Eftersom du redan bor billigare än alla andra, tycker vi, staten (oavsett regering), att du ska få ytterligare bidrag och subventioner för att du är så himla gullig? Minns när jag som nybliven husägare dels betalade lägre månadskostnad till banken än till hyresvärden i stan samtidigt som vi amorterade massor - och fick mycket pengar till sommarlovet (ränteåterbetalningen) och bodde som grädde på moset i villakommunen med lägre skatt - som givetvis såg med stor oro på alla hemska flyktingar som skulle ta både grillen och poolen om man inte passade sig... Chocken. Varför hade ingen berättat hur lyxigt och billigt det är att äga och låna till sitt hus? 

Jag är också oerhört less på att man ska jämföra dem som har det sämst (pensionärer mot förmodade arbetsvägrare, losers, flyktingar och sjuka, även kallade parasiter i vissa kretsar). Höj pensionerna för alla som har arbetat. Vet inte om ca 30 miljarder skulle göra någon skillnad, men trolivis kännas sundare för alla som arbetar och alla som arbetat ett helt liv. Vårt system är en flopp för en oerhörd mängd pensionärer (utom för dem som redan haft och fått allt, eller de med ägda, redan betalda bostäder att sälja på ålderns höst). Ge alla pensionärer åtminstone 25000. Sänk hyrorna. Höj lönerna. Låt alla få lite normal guldkant. De som redan har klarar sig, oroa er inte så mycket för dem. Okej? 

Mina borgerliga Gösta Bohman-kramande äldre släktingar, de andra socialliberala Victor Hugo-läsande lärarna och sossarna med IQ som gjorde klassresan, ingen av dessa skulle hängt på krogen och druckit champagne regelbundet mitt i veckan. Det är mer eller mindre normalt idag. I alla fall ett Svensson-liv för många. Tänker på det ibland och just därför träffade Peters text så bra. Stilen och moralen försvann någonstans i kommersen. Just because we can. Det är inte fel att äta och dricka gott, men det blir väldigt intressant när flyktingar anklagas för att ta pengar från, säg, pensionärer när bidragen helt okritiskt går till dem som redan har i princip allt. 

Är jag vänster nu, eller vill jag bara att alla ska kunna leva okej och att vi ska sluta skylla på dem som har det sämst hela tiden? Vad tycker du är rimligt? Eller är jag orättvis mot den välbeställda medelklassens behov av bubbel och frihet? Eller vill jag att alla åtminstone ska ha möjlighet till fest  någon gång ibland? 

Puss på er!!
/Döden döden döden 







Valår

Sandrev. Åsiktsdrev.




Debatterna som uteblir och följdfrågorna som aldrig ställs. Har slutat reagera mer än med en axelryckning. Jaha, jaha. Är SVT och polisen på Sverigedemokraternas sida? Får jag ens känna såhär? Stilla förskjutningar...  Nä, polisen i Dalarna och på Gotland tycker si och en annan polis så. Vi är alla olika. Polisen behövs innerligt, men kanske inte för att stötta nazisters rätt att demonstrera ut sitt hat? Rätta mig gärna om jag har fel. 

Niklas Orrenius skriver om synagogan i Malmö på Twitter, jag kommer att tänka på brevet från professorn till docenten som lillebror hittade. Det avslutades med Heil Hitler. Just saying: det var inte så fasligt länge sedan sist och nazismen fanns och finns nästan överallt. Vi pratar aldrig om det, den lilla rasisten i oss, som de festa av oss bär. Om inte i vardagslivet, så släktingar och vänner och någonstans i dig själv. Avundsjukans fula tryne och behoven av att ringa in. Hitta mönster och fel. Stävja frustrationen, rädslan och ilskan på något sätt.
För hur hanterar man att dricka champagne och läsa om Antarktis, torsken, svälten och Donald Trump på samma gång. Jag tycker att det känns komplicerat i alla fall. 

Fåglarna kvittrar, kaffet smakar gott och alla vill sälja nåt´. 

Skrev så här på Facebook för en tid sedan:
Läser ett raljant inlägg om rasisterna i SD, eller snarare deras väljare, och visst kan jag hålla med. Samtidigt som jag tror att det är korkat att inte ta människors maktlöshet och rädslor på allvar. Saker förändras och det får lov att kännas komplicerat och svårt. Så säger vi iaf till våra barn. Jag avskyr själv förändringar, sen blir det ju oftast bättre, men ibland sämre (that’s life). Ibland behöver man bara gnälla av sig och att någon lyssnar, inte bli hånad. Kanske lyckas SD där, verka vara en vän som lyssnar på allas tillkortakommanden och oro, men sedan fullkomligt struntar i dig i verkliga livet, efter valet. Har du läst en enda bok om Hitlers väg till makten eller sett någon hyfsad dokumentär så måste du vara blind om du inte blir rädd just nu. Min man sa (vi tittar äntligen på Handmaid’s tale) att de som pratar om systemkollaps nu, det är så här systemkollapsen kommer att se ut, som den i tv-serien. Är det så på riktigt, har ni tänkt igenom detta noga? Kanske orkar folk inte med riktigt bara, och vart ska dessa personer ta vägen med sin oro och sorg, om bara en röst säger: ”vi vill ta er tillbaka till en plats ni känner igen.” Tyvärr finns ju inte den platsen. Fattar också att man bara vill chilla och att allt ska vara som förr... När man var pigg och snygg.  
Måsarna skriker, igår sjöng näktergalen, eller var det koltrasten, fy vad jag är kass på fågelsång. Det lät iaf helt underbart. Solen skiner, Sverige verkar ju må ganska bra (speciellt för friska med anställning och ägt boende) och vi har många växt upp med Astrid Lindgren och Magnus, Eva och Brasse, Hasse & Tage, Bolibompa och Lill-Babs och Palme och gratis skolmat och sjukvård och sommar i P1 och... Not too bad. Jag har extremt lite att klaga över. Det som intresserar mig är varför sjukvård och skola inte bär sig, varför det är så dyrt att resa kollektivt, stressen, miljön och varför pensionerna är så extremt ojämlika. 

Sedan blir man ju galen just nu av media som pumpar SD som vinnare hela tiden och att så många samtal andas själlöshet och enfald, men that’s life, too.

Kampen kommer att stå mellan högern och vänstern hävdade en person jag känner, jag hävdar med historiska fakta i ryggen att kampen står mellan högern och fascismen/rasismen. Det här visste Fredrik Reinfeldt, och detta vet Annie Lööf, eventuellt Jan Björklund (osäker på hans kompetens) men helt säkert Birgitta Ohlsson. Kristdemokraterna som har slutat vara kristna (Jesus, den barmhärtige samariten med flera, om ni minns?) och Moderaterna som stilla återvänder till något som obervanta känner igen. Klarar Alliansen, om den nu verkligen existerar idag, att mota SD-Olle i grind, eller lockar makten för mycket..?

Nej, upp till kamp nu högern, så här kan vi väl ändå inte ha det? Emerich Roth, skrev ”nu har vi två år på oss”, men det har vi inte längre. Bara ett par månader.

🍉 
/Döden döden döden

måndag 4 juni 2018

Behärskning

2018


Värmen. Måsarna. Ljuset. Barnen. Pengarna. Oron. Hälsan.

Del av Morning (1926) av Dod Procter. Tate

Har gjort nästan allt. Tackat ja till det mesta fastän orken inte existerar ”man ska göra roligt också, sånt som gör en glad.” En kväll får jag frossa. Jag försöker tala om att nu måste jag gå, men jag fastnar i loopen. Dubbla täcken, skakar, sover som en död. Vaknar, men orkar inte röra mig. Lycklig över åtta timmars sömn.  Ligger stilla i flera timmar. Tusen koppar kaffe men kommer ingen vart. Jag får konstiga blödningar, sätter saliven i halsen, ont i kroppen, tanken ständigt trög. Fumlig, dum och trist. Det är verkligen tråkigt att känna sig dum.

Magen har liksom svällt upp som en ballong. Korpulens utan pondus. Ryggen har sjunkit ihop och håret har jag gett upp för längesen. Näsan är röd, ögonen skumma och tänderna sneda.

Sommaren omfamnar jag stressat. Värmen, vad ska vi ta oss till du och jag. Jag vill ju vara med dig, men vet inte riktigt hur. Barnen sover och jag är trött. Vill ligga på en filt mellan hav och skog och bara vila en stund, men sen då? Den där girigheten jag känner, hur fångar jag känslan allra bäst. Färgen på gräset, förgängligheten för att allt ändå alltid har ett slut.

Vinden fläktar genom fönstret. På mig, på sängen. Nästan bar.  Ljuset blir allt mer till dunkel, dunkel älskar jag nog allra mest.

/Döden döden döden

söndag 13 maj 2018

Läser Brodrejs recension av Anna Claréns fotobok och jag älskar det faktum att hon vill skydda barnet. 


Samtidigt finns det något tragiskt i döljandet (skyddandet) av barnen, om bara de vackra, friska, normalbegåvade och tillrättalagda barnen får vara med; de framgångsrika, färdigdrillade små liven. Eller ska alla barn skyddas från allas blickar? 
Jag tar kanske åt mig eftersom jag gräver där jag står: med barnen, i livet. Jag dricker mitt kaffe och oroar mig för allt, mest av allt för barnen. För deras själar, för deras hjärtan, för deras kroppar. Finns det inget frigörande i att vi får vara dem vi är? Upp och ner i livet. Följer dem med blicken, med kameran och vill äta upp, svälja doften och bevara minnet. För alltid. 

Kanske är det barnet i mig som vrålar: Se mig. Älska mig. Låt mig vara ifred. Låt mig få vara med. Kanske gör jag fel.

/Döden döden döden 

lördag 14 april 2018

Berättelser

Jag röker, ni kommer att dö!




Sorg och äckel. Ingen tänker på Flickorna. Det vänder. Det blir bättre. Eller sämre.

Sätter på mig min vissna svarta knytblus. Den enda jag har. Den är i siden i alla fall. Ser ingen annan i knytblus på stan, men en lite äldre kvinna tittar på mig och vi ler i samförstånd. Känner mig töntig, inte stärkt. Framgångsrika kvinnor flashar tänker jag, samtidigt: ett tydligt systerskap. Gör väl så gott jag kan, inte så framgångsrik(t).

Alla män på stan äter lunch. Är det männens liv idag? Cirka 2000 kronor i månaden bara på lunch. På espresso house sitter byggarbetare och mammalediga sida vid sida. På bästa caféet i stan sitter bara män (alla i små stickade mössor) och den vänliga mannen bakom disken försöker hjälpa mig att få komma fram och beställa. Alla är så inbegripna i samtal med varann att ingen annan, inget annat, ryms. Broderskap. Självupptagenhet. 

Vi var vid Odenplan, Stockholm, igen. Så kopplad till platsen, trots att det var så länge sedan. Region Skåne, sjukvården, kunde inte leverera så barnet och vi fick åka upp. Egentligen är det detta texten borde handla om: att barnen aldrig lyssnas på och märks; att deras smärta aldrig riktigt räknas. Den är  tydligen mer abstrakt. Att systemet kalkylerar med att bara vissa kommer att ha råd med utlägg gör saken än mer vidrig, men det vi får ta en annan gång. 

Vid varje mänskligt möte, det behöver bara vara för en kort liten stund, slås jag nästan alltid av: - Oh, nej, vad tungt, jag hade ingen aning! Alla som har sjuka barn. Alla som är ledsna, sjuka, rädda eller drabbade av knipor, dumma chefer eller hjärtesorg. Alla som precis gått genom elden och nu äntligen kan vara med igen. Märkta.
Sociala medier låter oss ha koll på varann men gör oss än mer isolerade. Vi skapar bilder och berättelser, men ingen sanning. Samtidigt behöver vi våra hemliga rum. Rädslan för sårbarhet.

Jag behöver veta mer om konsten jag ser på konsthallen för att den ska ge mig något mer. Är den bra nog då, eller är det då bara konst i teorin? Samtidigt som vissa former bara skriker kärlek och vi älskar varann. Men att lära sig hur andra tänker är en gåva. Hur ska jag förstå om jag bara ser resor, vin, tjusig form och glada barn? Om jag hade kunnat hitta berättelsen, förlåt narrativet, kring mina bilder, hade  bilderna blivit bättre då? Om jag kunnat dra en saga för er... Jag vet inte. 

Tänker mycket på kvinnan som ställde ut sina bilder i närheten av mina. Att hon kommenterade dem på ett lite nedlåtande vis. Jag tänkte då mest att hon kanske var avundsjuk eller osäker, precis som jag. Sen förstod jag att hon redan var ett proffs. En äldre erkänd kvinna ser ner på en något yngre, fullständigt oerfaren, person i sammanhanget. Obegripligt. Jag är inte arg eller ledsen, men varför är broderskapet så tillsynes starkt och systerskapet så skört (stört)? Varför pratar vi inte mer. Varför rodnade kvinnan och hennes man när vi sågs igen? 

Hjärnan blir sämre och sämre. Rent hemskt. Glad att jag fortfarande kan uttrycka mig någotsånär. Men världen krymper med ett minskade ordförråd. Skräck i slow motion. Ni vill inte vara här.

Jag vill bara ha lugnet, landet, naturen och doft av multen jord och blomsterknopp. Havet. Nu är vi i stan och that’s it. 

Jag röker inte längre, jag kommer ändå att dö (även om jag innerst inne vägrar!).

Puss!

/Döden döden döden 

lördag 17 mars 2018

Den tid som flytt

Mellan raderna





Var i Stockholm för en tid sedan. Jag älskar Stockholm även om jag numer är förbipasserande, en främling och långsam observatör. Flyter ändå snabbt in. Hittar överallt och bra. I stan där jag varit både väldigt fattig och stundvis känt mig ofantligt rik. Tänkte att spänningen försvunnit på grund av de människor som försvunnit (flytt) eller dött.

Texten nedan är gammal. Lägger till och tar bort. Dricker kaffekopp nummer två. DN ringer och vill ha svar. Kan inte komma på en enda grej. Sitter här i soffan och åren de bara går. 

Det gränslösa Drevet. Efter DNs och Matilda Gustavssons granskning av Kulturklubben,  nu Guldspadenominering och allt, så fortsatte texterna trilla in. Greta Thurfjell skrev så bra om (sin egen) skönhet, angående Lotta Lotass (Psst. bara för att han inte uppvaktade dig behöver inte betyda mer än att just då, då hade han annat för sig. Han kanske bara älskade din text?) - och där jag nämnde  ”kändisbarnen” i inlägget De Aderton och deras förmodade ärvda begåvning, så svarade någon i ett kommentarsfält något i stil med att de i alla fall får chansen, tillgången. Exakt så är det. Precis som vackra flickor och kvinnor. Olika kapital. Sedan, hur personen förvaltar sina ärvda fördelar, och hur väl de korrelerar med eventuell begåvning och arbetslust, är på individuell nivå. Vissa har skrivit intressant och initierat, de flesta har inte en susning. Att gå på tå räcker inte till. Att tala om nyanser omöjligt. Bra, reflekterande Nina Björk-text om #metoo (Wetoo och en annan om kulturarbete och kulturklubben (gamla länkar, gamla ord). 

Människor som inte mår bra och använder sin sexualitet som medel, mål, bedövning, makt eller medicin behöver vi prata om, men även det känns stört omöjligt. Det avgrundsdjupa behovet av bekräftelse vi alla bär på, i någon mån i alla fall. Den här frågan rör ju alla. Ett nej är ett nej utan någon som helst tvekan - och man får alltid ångra sig. Skönhet, makt och sex tillhör varandra och antagligen evigheten likaså. Samtidigt kan vi leka kring och kräva lust och lön och mer utan att ta något som helst känslomässigt ansvar. När ska vi börja respektera varandra? När ska vi sluta dra fördelar, utnyttja varann? Går det ens? Ju fulare våra tankar är, desto ytligare. Hör min naivitet studsa omkring.

Så härligt smaskigt. Flottiga händer som gnids mot varandra. 

Jag har undrat varför han blev så uthängd. Jag blev illamående över att läsa om alla dessa övergrepp, men fanns allmänintresset verkligen kring Honom? Det var väl alla andras sköna svärmerier, Platsen, mig och dig, vi borde kritisera i så fall? Vi som lät det fortgå. Vi (du, inte jag) som spann som katter närhelst han dök upp. Läser någon vad som står mellan raderna? Vi som sa nej, skruvade oss loss och försvann. Bidragsgivarna. Vem hade hört talas om honom innan DN och Gustavsson utanför finkultursfären och Stockholm? En till stor del privatfinansierad verksamhet, eller så var det kanske inte ändå... Nej, blåste han alla? Jag har forfarande inte fått svar, mest pysande vrede, ett slags förakt: håll käften, hämndens tid är här!
Att inte gå in i kollektivet. Kören. Drevet. Jag hatar drev. Måste försvara den som alla andra sparkar på, men kan inte det. Det är lättare att skylla allt på någon som spelat (pajas)rollen väl. Alla högintelligenta, intellektuella, med blickar som fågelholkar: vi visste ingenting. Forfarande: yeah, right.  Har vi inte både ett individuellt ansvar och en gemensam skuld? Kan vi lyfta blicken lite nu? Hur gör vi för att den som blivit våldtagen inte ska bli förlöjligad, hånad eller misstrodd (eller bli dömd för förtal). Vi kan alla vråla: upp till kamp mot orättvisorna! Vi kan hänga ut en random mediaman, men vad gör det om samhället och vi, medmänniskor och myndigheter, saknar vilja, kunskap och ryggrad. Fortfarande chockad över att DN och Expressen (och det generella etablissemanget) inte minns någonting från 1997. Inte jag heller förvisso, men jag är ju bara jag och jag, jag var ju faktiskt där. Ingen sexterror bara vanligt, ovanligt jobb. Det är inte heller kriminellt att vara en usel förförare, vad man än tycker om det. Men fortfarande kan jag inte säga att jag är tryggt förvissad att en våldtagen person blir omhändertagen och upprättad på bästa sätt. Det skrämmer mig mest. Hur ska den ensamma våga anmäla i tid när det krävs minst sjutton till för att äntligen (kanske!) bli trodd och lyssnad på? Handlar inte allt om att sänka honom, inte upprätta henne? 

Hur jag hoppas att min generation kvinnor är den sista som ser förtryck som något högst normalt. Inget att bry sig om. That’s just the way it is. Den där mixen av vrede och uppgivenhet som förändrades till vrede, till spirande hopp som nu juridiken, rättssamhället, gör allt för att döda igen.  Vi lullar tysta på. Varför hatar alla JC men inte han med gitarren som som gillar alltför små flickor, går jag också och tänker på ibland. Nej, vi kan hata fint i grupp men något personligt ansvar är det aldrig tal om, eller hur?

Ryggrad saknas.

/Döden döden döden