lördag 14 april 2018

Berättelser

Jag röker, ni kommer att dö!




Sorg och äckel. Ingen tänker på Flickorna. Det vänder. Det blir bättre. Eller sämre.

Sätter på mig min vissna svarta knytblus. Den enda jag har. Den är i siden i alla fall. Ser ingen annan i knytblus på stan, men en lite äldre kvinna tittar på mig och vi ler i samförstånd. Känner mig töntig, inte stärkt. Framgångsrika kvinnor flashar tänker jag, samtidigt: ett tydligt systerskap. Gör väl så gott jag kan, inte så framgångsrik(t).

Alla män på stan äter lunch. Är det männens liv idag? Cirka 2000 kronor i månaden bara på lunch. På espresso house sitter byggarbetare och mammalediga sida vid sida. På bästa caféet i stan sitter bara män (alla i små stickade mössor) och den vänliga mannen bakom disken försöker hjälpa mig att få komma fram och beställa. Alla är så inbegripna i samtal med varann att ingen annan, inget annat, ryms. Broderskap. Självupptagenhet. 

Vi var vid Odenplan, Stockholm, igen. Så kopplad till platsen, trots att det var så länge sedan. Region Skåne, sjukvården, kunde inte leverera så barnet och vi fick åka upp. Egentligen är det detta texten borde handla om: att barnen aldrig lyssnas på och märks; att deras smärta aldrig riktigt räknas. Den är  tydligen mer abstrakt. Att systemet kalkylerar med att bara vissa kommer att ha råd med utlägg gör saken än mer vidrig, men det vi får ta en annan gång. 

Vid varje mänskligt möte, det behöver bara vara för en kort liten stund, slås jag nästan alltid av: - Oh, nej, vad tungt, jag hade ingen aning! Alla som har sjuka barn. Alla som är ledsna, sjuka, rädda eller drabbade av knipor, dumma chefer eller hjärtesorg. Alla som precis gått genom elden och nu äntligen kan vara med igen. Märkta.
Sociala medier låter oss ha koll på varann men gör oss än mer isolerade. Vi skapar bilder och berättelser, men ingen sanning. Samtidigt behöver vi våra hemliga rum. Rädslan för sårbarhet.

Jag behöver veta mer om konsten jag ser på konsthallen för att den ska ge mig något mer. Är den bra nog då, eller är det då bara konst i teorin? Samtidigt som vissa former bara skriker kärlek och vi älskar varann. Men att lära sig hur andra tänker är en gåva. Hur ska jag förstå om jag bara ser resor, vin, tjusig form och glada barn? Om jag hade kunnat hitta berättelsen, förlåt narrativet, kring mina bilder, hade  bilderna blivit bättre då? Om jag kunnat dra en saga för er... Jag vet inte. 

Tänker mycket på kvinnan som ställde ut sina bilder i närheten av mina. Att hon kommenterade dem på ett lite nedlåtande vis. Jag tänkte då mest att hon kanske var avundsjuk eller osäker, precis som jag. Sen förstod jag att hon redan var ett proffs. En äldre erkänd kvinna ser ner på en något yngre, fullständigt oerfaren, person i sammanhanget. Obegripligt. Jag är inte arg eller ledsen, men varför är broderskapet så tillsynes starkt och systerskapet så skört (stört)? Varför pratar vi inte mer. Varför rodnade kvinnan och hennes man när vi sågs igen? 

Hjärnan blir sämre och sämre. Rent hemskt. Glad att jag fortfarande kan uttrycka mig någotsånär. Men världen krymper med ett minskade ordförråd. Skräck i slow motion. Ni vill inte vara här.

Jag vill bara ha lugnet, landet, naturen och doft av multen jord och blomsterknopp. Havet. Nu är vi i stan och that’s it. 

Jag röker inte längre, jag kommer ändå att dö (även om jag innerst inne vägrar!).

Puss!

/Döden döden döden 

lördag 17 mars 2018

Den tid som flytt

Mellan raderna





Var i Stockholm för en tid sedan. Jag älskar Stockholm även om jag numer är förbipasserande, en främling och långsam observatör. Flyter ändå snabbt in. Hittar överallt och bra. I stan där jag varit både väldigt fattig och stundvis känt mig ofantligt rik. Tänkte att spänningen försvunnit på grund av de människor som försvunnit (flytt) eller dött.

Texten nedan är gammal. Lägger till och tar bort. Dricker kaffekopp nummer två. DN ringer och vill ha svar. Kan inte komma på en enda grej. Sitter här i soffan och åren de bara går. 

Det gränslösa Drevet. Efter DNs och Matilda Gustavssons granskning av Kulturklubben,  nu Guldspadenominering och allt, så fortsatte texterna trilla in. Greta Thurfjell skrev så bra om (sin egen) skönhet, angående Lotta Lotass (Psst. bara för att han inte uppvaktade dig behöver inte betyda mer än att just då, då hade han annat för sig. Han kanske bara älskade din text?) - och där jag nämnde  ”kändisbarnen” i inlägget De Aderton och deras förmodade ärvda begåvning, så svarade någon i ett kommentarsfält något i stil med att de i alla fall får chansen, tillgången. Exakt så är det. Precis som vackra flickor och kvinnor. Olika kapital. Sedan, hur personen förvaltar sina ärvda fördelar, och hur väl de korrelerar med eventuell begåvning och arbetslust, är på individuell nivå. Vissa har skrivit intressant och initierat, de flesta har inte en susning. Att gå på tå räcker inte till. Att tala om nyanser omöjligt. Bra, reflekterande Nina Björk-text om #metoo (Wetoo och en annan om kulturarbete och kulturklubben (gamla länkar, gamla ord). 

Människor som inte mår bra och använder sin sexualitet som medel, mål, bedövning, makt eller medicin behöver vi prata om, men även det känns stört omöjligt. Det avgrundsdjupa behovet av bekräftelse vi alla bär på, i någon mån i alla fall. Den här frågan rör ju alla. Ett nej är ett nej utan någon som helst tvekan - och man får alltid ångra sig. Skönhet, makt och sex tillhör varandra och antagligen evigheten likaså. Samtidigt kan vi leka kring och kräva lust och lön och mer utan att ta något som helst känslomässigt ansvar. När ska vi börja respektera varandra? När ska vi sluta dra fördelar, utnyttja varann? Går det ens? Ju fulare våra tankar är, desto ytligare. Hör min naivitet studsa omkring.

Så härligt smaskigt. Flottiga händer som gnids mot varandra. 

Jag har undrat varför han blev så uthängd. Jag blev illamående över att läsa om alla dessa övergrepp, men fanns allmänintresset verkligen kring Honom? Det var väl alla andras sköna svärmerier, Platsen, mig och dig, vi borde kritisera i så fall? Vi som lät det fortgå. Vi (du, inte jag) som spann som katter närhelst han dök upp. Läser någon vad som står mellan raderna? Vi som sa nej, skruvade oss loss och försvann. Bidragsgivarna. Vem hade hört talas om honom innan DN och Gustavsson utanför finkultursfären och Stockholm? En till stor del privatfinansierad verksamhet, eller så var det kanske inte ändå... Nej, blåste han alla? Jag har forfarande inte fått svar, mest pysande vrede, ett slags förakt: håll käften, hämndens tid är här!
Att inte gå in i kollektivet. Kören. Drevet. Jag hatar drev. Måste försvara den som alla andra sparkar på, men kan inte det. Det är lättare att skylla allt på någon som spelat (pajas)rollen väl. Alla högintelligenta, intellektuella, med blickar som fågelholkar: vi visste ingenting. Forfarande: yeah, right.  Har vi inte både ett individuellt ansvar och en gemensam skuld? Kan vi lyfta blicken lite nu? Hur gör vi för att den som blivit våldtagen inte ska bli förlöjligad, hånad eller misstrodd (eller bli dömd för förtal). Vi kan alla vråla: upp till kamp mot orättvisorna! Vi kan hänga ut en random mediaman, men vad gör det om samhället och vi, medmänniskor och myndigheter, saknar vilja, kunskap och ryggrad. Fortfarande chockad över att DN och Expressen (och det generella etablissemanget) inte minns någonting från 1997. Inte jag heller förvisso, men jag är ju bara jag och jag, jag var ju faktiskt där. Ingen sexterror bara vanligt, ovanligt jobb. Det är inte heller kriminellt att vara en usel förförare, vad man än tycker om det. Men fortfarande kan jag inte säga att jag är tryggt förvissad att en våldtagen person blir omhändertagen och upprättad på bästa sätt. Det skrämmer mig mest. Hur ska den ensamma våga anmäla i tid när det krävs minst sjutton till för att äntligen (kanske!) bli trodd och lyssnad på? Handlar inte allt om att sänka honom, inte upprätta henne? 

Hur jag hoppas att min generation kvinnor är den sista som ser förtryck som något högst normalt. Inget att bry sig om. That’s just the way it is. Den där mixen av vrede och uppgivenhet som förändrades till vrede, till spirande hopp som nu juridiken, rättssamhället, gör allt för att döda igen.  Vi lullar tysta på. Varför hatar alla JC men inte han med gitarren som som gillar alltför små flickor, går jag också och tänker på ibland. Nej, vi kan hata fint i grupp men något personligt ansvar är det aldrig tal om, eller hur?

Ryggrad saknas.

/Döden döden döden


tisdag 6 mars 2018

Fågelsången

Konsten med vardagen 

Ser ett program på tv. En deckare, min vän från Shetland, och någon som är på besök i Bergen. Grönskan skir och utsikten fantastisk, men det jag känner är fågelsången. Längtans sång (och skuldfrihet). Har den verkligen funnits och kommer den på riktigt igen? 


Vädret, livet, orken, undflyende konstanter.  Äsch. Inte livet, bara döden.

Vi är såriga inifrån och ut. Hud som spricker, som fnöske, svider och gör ont. Kroppar som inte orkar. Ringarna, ringarna under ögonen. Utmattning. Förvirring. Någon försöker springa, en annan ligger kvar. Vänder ryggen till. Håller för öronen. Blundar.

Klumpigheten. Klumpigheter.

Har varit uppe och vänt. Druckit grönt te, ätit löjromschips. Åkt tunnelbana och tittat på konst, sladdat runt i snön. Helt anonym, så hemma och så borta. Det har varit väldigt fint. 

Hängde mina tavlor. Inte bilder. Det är min olja genom en lins. Eller ett ögonblick tagna ur en vardagsfilm. Filmen om mitt liv. Om  några, de allra viktigaste, människorna i mitt liv. Finns inget inställsamt och innerligt. Kanske däremot något som kan sägas vara lite sant. Just där och då i alla fall.
Det blev fel, och inte precis som jag tänkt, men jag står ut och det går ju leva med. Det gör mig glad trots allt. Att jag reder ut att inte vara alldeles perfekt.


/Döden döden döden

söndag 25 februari 2018

Det finns säkert en tio opublicerade inlägg sedan sist och en insjö full innan dess. Det går trögt nu, väldigt trögt. Det blir inte bättre än så här. Väntar på den där vändningen, in spe.



Jag har inte gett upp om att någon gång lyckas formulera ojämlikheten i systemet för barn vars föräldrar är funktionsnedsatta, eller svaga. Beröringsskräcken i skola, vård och omsorg. Att de högpresterande höginkomsttagarföräldrarna faktiskt mest av allt bara roffar, men av kärlek till sina barn. Ja, det är så himla svårt det här. Lika orättvist som komplicerat. 

Jag har inte heller gett upp om att beskriva hjärntröttheten, men jag är ju på tok för trött för det... För svårt och för nära när man alltid är mitt i. 

Sedan älskar jag debaclet med könet i kroppen eller knoppen. Jag älskar att jag inte har en aning om vad jag tycker: jag vet alltför lite. Tolkade KEE som att hon diskuterade en språklig rättvisefråga och att många went bananas. Fine, där. Men att porta just henne att prata om prostitution på Rokskonferensen kändes ju bara sorgligt. Rätta mig om jag har fel!  Sedan fattar jag inte varför transkvinnor inte bara kallar sig kvinnor? Kanske blev jag påverkad av Mörkrummet (Susan Faludi)?
Kanske tycker jag att alla får välan vara som dom vill. Jag bryr mig inte så mycket men jag reagerar på all form av förtryck. Så så länge människor blir förföljda på grund av vad som helst som inte är normen så är det farligt. Sedan tror jag att det enda Kajsa Ekis Ekman vill värna är kvinnans rätt att kämpa för sin rätt, på ett rättvis sätt. Jag tycker däremot att det är friskt att inte hålla med och peta i analysen, frågeställningen, men att porta någon i ett samtal kring något annat begriper jag inte hur gärna jag än vill. Kanske tänker jag att (trans)kvinnorna ska slåss för och med kvinnor. Kanske gör alla redan det, utan att jag har en aning? Troligt är att vi alla är olika.  Jag är ändå obegripligt priviligierad som inte behöver bli hotad, hånad, ringaktad eller misshandlad på grund av mer än av mitt kön...

Sitter, stilla, med benen uppdragna. Tänker att katten ligger vid fotändan, men hon har ju hoppat i väg för längesen. Slentrianmässig hänsyn. Är det så med våra tankar också: att dom stelnar och fastnar för att vi inte ser oss omkring? 

Barnen sover. Barnen växer så de knakar. Lösa tänder, löss. Konstiga kläder och kloka tankar: arga  känslor och lördagsgodis! Hinner inte andas, men försöker i alla fall. Nya stora taggiga tänder. Fräknar, gråt, och skratt. Räknar siffror, kodar ord. Frågar, saknar tålamod. Mina bråkiga, begåvade, omtänksamma grisnosar (det heter trynen! ropar nån’).

Puss!
/Döden döden döden 


tisdag 9 januari 2018

30 minuter

Snart är jullovet över. Barnens lov, föräldrarnas förvirring.

Vi gör ju allt för er fast vi egentligen inte kan.

Står i kön för gratis skridskor. Barnen har vandrat dit glatt med mig. Sen drar gull-thugsen iväg mot isen, köper en låda popcorn för egna pengar, dom vill klättra upp i en gran, jag säger nej. Lyssnar dom? Nej.  Jag står kvar i kön. Ser att alla andra verkar har hjälmar med sig. Vi har inga hjälmar med oss. Maken är trött, varit på rehabilitering i Lund, jag sms:ar: ”hjälp, vi har inga hjälmar kan du kolla och komma med dem?” I Malmö är det nära till allt, om någon undrar. Ser ingen information om hjälmar, uthyrning eller regler. Hjärnan har redan slutat fungera. Tio sms (hatar sms on the run), 30 minuters köande, mannen sms:ar från vinden. Framme i luckan, frågar efter hjälmar, finns, allt är gratis, utlåningen gäller 30 min. Smsar maken, som redan sitter på bussen. Barnen gnäller ohejdat. Hjärnan för trött. Ser andra mammans föraktfulla blick. Finns inget andra föraktar mer än dåliga mammor. Trötta, förvirrade mammor. Nej, jag är en pissråtta som ens försöker. 

Vi fick upp julen, nu åker den ner, bit för bit. Vi har ändå haft det rätt så underbart. Bara mammas hjärna som är kaputt.

/Döden döden döden

onsdag 22 november 2017

De Aderton

Nutidsplatsen


Hade skrivit stora delen av texten nedan innan De Arton (snyggt DN) berättade om min förra arbetsplats och arbetsgivare, så stöper om och försöker tänka till. Jag tror att jag betraktade honom som en slags vän och mina minnen från källaren och kontoret i närheten av parken är mestadels ljusa och glada. Det var en fantastisk plats, och inte värre, snarare roligare, än många andra arbetsplatser jag varit på. Därför blev detta så extremt svårt rent personligen. Jag försöker rannsaka mig själv och mina vänner och de före detta kollegor som vittnat. Varför bidde det på detta viset? 

Men allt hänger givetvis ihop. Har inte lyckats reda ut härvan av känslor, händelser och erfarenheter. Men visst, jag anklagar den vuxna etablerade kulturvärlden för sin självupptagna världsfrånvändhet. Jag tänker att alla fortsatt sin falska vals. DN slår sig för bröstet, nu. Men då då? Minnns den arga praktikanten vars mamma hade kontakter i kulturvärlden som var med om Sexterror i kulturbranschen-texten (för sjutton år sedan!).

Om du börjat jobba i restaurangbranschen vid 16 och sedan arbetat i media- och kulturbranschen hela ditt vuxna liv så har #metoo männen beteende blivit så normaliserat för dig att ord inte räcker till. Lika självklart som att du behöver andas så lunkar och duckar du stilla på. Jag tror att det ser ut så här i en mängd andra branscher (alla mansdominerade arbetsplatser) och att vi kvinnor bara väljer att vänja oss för att överleva och stå ut. Den där ständiga rädslan för män, att inte kränka deras arma själar. Att hela tiden omedvetet tänka: han får inte bli kär (kan bli ombytt till hat eller förföljelse) men han måste tycka att jag är bra, men aldrig för bra (lagom dumsnäll) så flyter det på. Så har jag i alla fall försökt, med varierande framgång. De flesta kvinnor hittar sitt sätt att få det att fungera. Att bli kränkt utan att ta åt sig och samtidigt prestera utan fel och vara trivsamt mänsklig och sig själv nära ändå. Evig balansgång. Från stort till smått. Nästan alltid är du ensam. Du borstar av dig dammet, går vidare. Av alla skådespelarvittnesmål väljer jag detta: "Man lärde sig med tiden att navigera runt deras sexualitet. Att säga nej tack utan att såra deras ego. På så sätt blev även jag en del av en struktur som tillät dem att fortsätta. Produktion efter produktion. Beundran byttes stegvis mot förakt. Mot männen som kränkte men också mot dem som hade makt att säga ifrån. Som fattade beslut. Och kanske inte minst mot mig själv. För att jag inte vågade be dem fara åt helvete”. Första gången jag blev antastad var i litet brödskärar-rum på restaurang Charlies i Uppsala, jag vände mig om och sa att jag skulle döda honom (otroligt vågat och olikt konflikträdda mig!) om han rörde mig igen, dagen efter var jag utan jobb som lunchservitris - och lika bra var väl det, men faktum är att även kvinnor är beroende av att kunna äta mat och betala hyran. Läser Anna Charlotta Gunnarsons text i DN och känner igen.

Författaren Maja Lundgren skrev visst om Stockholms kulturliv och män i Myggor och tigrarHon skrev om denna arbetsplats. Hon skrev att alla kvinnor som varit där legat med chefen utom min vän H. Även detta är ett övergrepp, dels för att det inte stämmer (det finns fler än mig och H som inte hamnat där) men om det skulle ha hänt hade varit ännu värre att bli outad så. Fy farao! Skammen vi får bära på våra axlar hur vi än gör. En annan gammal chef som jag enbart minns som väldigt rar uttalar sig enormt klumpigt i tv. Jag försöker hitta min stig att gå på. Rensa hjärnan. Omformatera min världsbild.

Min cynism, dåliga självkänsla och brist på litterära/konstnärliga ambitioner räddade mig troligvis. Jag bara skrattar åt män som säger: Vill du följa med mig till Paris? Jag kan göra dig stor! Det är kanske också min stora sorg: att jag aldrig tagit mig själv på så stort allvar. Trott att jag var någon att satsa på. Önskar så att jag gjort och kunnat det utan att utsättas för någon risk.  Jag har bara jobbat på. För det måste sådana som mig som inte har någon eller något att falla tillbaka på. Jag och K vi bara jobbade. Kanske är allt dansens fel och förtjänst, vanan vid despoter och förtryck? För att kunna bli bättre måste det också göra ont, men det är inte hela världen. Man vänjer sig. Jag vet inte varför jag och K klarade oss. Så medan Sara Danius ska jobba med sitt minne och Ebba Witt-Brattström ångrar sig så smutskastas en del av mitt yrkesliv. Vi hade det  oftast väldigt roligt tillsammans, en fantastisk mötesplats, men utan K vet jag förstås inte vad som kunde ha hänt. Det var inte alltid roligt och mycket press och stress, men sådant är yrkeslivet för sådana som oss. Hon som jobbade med oss som var lite äldre satt och hatade honom, och säkert även oss. Jag kan förstå henne idag. 

Dreven går, passerar. Alla behöver mat och husrum. Minns "flickan" som kom dit efter mig. Hon hade tagit flyget upp och satt förväntansfull i solen i festligt mönstrad secondhand-blus: glad och sprallig. Nästa gång vi sågs satt hon trés sérieux vid frun och ville inte säga hej, jag, en alltför ointressant tjej. Hon hade fått en lägenhet i stan och betraktas idag som något av ett litterärt geni. Själv bodde jag i Högdalen men mot mig var han alltid knasig men också snäll och rolig och i princip helt okej. 

Spelar ni dumma, eller?

Sara Danius i DN:
”Även du. Och du har själv aldrig själv bevittnat något av vad som beskrivs i artikeln?– Det har jag faktiskt inte, och jag försöker som sagt tänka efter… Jag måste nog tänka efter ännu mer. Ibland tar det ett litet tag för minnena att komma tillbaka…”
Männen förfasas över andra män. Män sluter upp #metoo-vågen och det är ju fint men först och främst: spelar ni dumma, eller? Ni kvinnor, jag minns era blickar: spelar ni dumma, eller? DN... ALLESAMMANS...

"Ebba Witt-Brattström berättar om sin reaktion efter att ha läst DN-reportaget. Har du själv bevittnat det?
– Jag känner som säkert många andra en stor skuld inför att inte ha stöttat tjejerna. Men jag har inte vetat om det. Jag tycker att de kvinnor som träder fram i artikeln är jättemodiga"

Nej, jag tar inga av era förfasanden på allvar. Ska och kan vi välja bort verket på grund av upphovsmannens amoral? Vem väljer vi bort och varför? Varför får vissa all kärlek och andra ska hängas ut? Alla är så insyltade.  What Do We Do with the Art of Monstrous Men? och Can we separate the artist from the abuser?

Jag vågar inte springa, simma eller gå ut som jag vill. Jag drömmer om att fotografera på nätterna, men det kommer självklart inte på fråga. Jag less på att vara rädd för mäns obearbetade känslor, eller vad det nu är. Jag har alltid trott på jämlikhet: att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Att skylla sin oförmåga, eller ovilja att vara rättskaffens på sitt kön känns ta mig fan (förlåååt) inte inte klokt. Jag är less på alla kvinnor som låter sig bli försörjda av sina män. Förlåt, men vi kommer aldrig någon vart på detta viset. Det där ibland faktiskt ömsesidiga utnyttjandet som bara blir till fortsatt ojämlikhet och misär.

Mer tankar om Klubben. Är det bara barn till etablerade konstnärer, författare, poeter, journalister och så vidare som ska få jobba inom media och kultur? Generation efter generation... Det är vi, från nästan ingenstans, som ändå drabbas hårdast. Alltid. Det är klart att exempelvis Amanda Svensson kan och vågar uttala idag. Alla ni som föds in i Bonnier eller tv-hus. Ni ärver inte bara begåvning utan också en slags födslorätt och självklarhet andra saknar helt. Likt de som ärver sina förmögenheter och inbillar sig att de är mer värda rikedom än andra. Just because det är er kulturella besittningsrätt.

Jag känner mig förbannad på allt och alla just nu: håll käften män som inte fattar att ni är likadana. Käften alla etablerade kvinnor som ser ner på andra kvinnor som försöker försörja sig. Jag ser hans gärningar och ogärningar. Jag är djupt skakad, men mest av allt fruktansvärt arg.

/Döden döden döden 

tisdag 21 november 2017

Hemma

Mittemellan 



Som hon kan skriva, Agnes Lidbeck: om havet, massan och modernism i DN i helgen. Jag kan inte ens fånga, eller återge, mitt eget behov. Jag är bara någon slags känsla, helt trubbig. Ointellektuell. Rädslan för kraften och hajar (så fantastiskt dumt), och troligvis det okända. Vad händer om jag tar steget bort, ut?

Måste se havet. Känna tångens ruttnande doft. Sand, fukt, vrakspillror, fiskrester och måsskit. Att se horisonten, havsvinden, få den korta chockterapin. Känner mig inte liten, bara fri och livrädd. Omsluten, överväldigad och helt chanslös.  Allt i ett.
Fri att längta bort eller hem. Mitt hem finns överallt (och ingenstans). Mitt enda hem är där mina barn är. Vid horisonten glittrar Danmark, undrar vad dom hittar på?

Känner mig alltmer övertygad om att Paradiset är här och nu, i dettat. Hur vi inte kan greppa alltings skönhet utan likt destruktiva olyckliga själar måste ha ha ha istället för att bara va va va (vara). Rädda oss från vår egen dumhet. Se jorden: se mig och dig sakta förfalla och mogna, ändra form. Från kåda till sten. 

Allt som är nytt och uppdaterat förvirrar och försvårar så enormt. Repar upp stickningen om och om igen. Kan inte fotografera mer.  Behöver stränga ramar. Begränsningar, däri kan jag finnas.  Alla val gör mig sladdrig, konturlös, som en död manet som vaggar vid strandkanten. Jag hade mått så bra i kloser eller i en vänligt sinnad diktatur. Nej! Förlåt, man ska inte ens fantisera om sådant där. Men ramen och vilan och havet, eller skogars dån. Läser Norwegian Wood Haruki Murakami och en plats som berättarjaget besöker i ödemarken, den miljön längtar jag till. Med regelbundna tider, samtal, frisk luft, djur och lugn och ro. Men så ser ju inte dagarna ut. 
Samtidigt: jag går ut och går i stan. Ser hur andra jobbar och jag vrålar inombords: Jag vill också vara med (på en guppig kontorsstol och lite för tajta byxor i ull blandat med syntetmaterial)! Jag måste jobba bort min avundsjuka och mitt utanförskap. Måste hitta något mellanting.

Har allt svårare för språket. Mobilen är för snabb, slinter med fingrarna, läser en text och förstår inte riktigt den underliggande melodin. Ett slags våld mot intellektet. Ett år snart i stan och inser att för mig är konstansen ett faktum. Behövde landet för hjärnan, andhämtningen och små glimtar av återhämtning. Behöver stan av rent praktiska själ. 

Måsarna tjoar, havsdoften blandas med avgaser och damm. Nu är helgen över, nu börjar återhämtningen igen. 

Puss!
Eder,
/Döden döden döden