tisdag 24 februari 2015

Paula Modersohn-Becker

(1876-1907)



Livet är för kort. Det krymper bevisligen med varje andetag. 


Världen i stilla frost och rosa ludd i milda morgonstrålarna. Nu sjunger fåglarna med solen bakom lätta moln. Kaffet kallt och utan stuns.

Barnen sprang runt. For omkring och ville bara rulla backe.

Den här miljön är kanske bland det bästa och enda jag verkligen kan ge mina barn. Jag som inte ens har körkort... Att de ska slippa känna rädsla, osäkerhet och nervositet kring konst i alla fall. Det är bara färg och man tycker om det man tycker om. Annars kan man liksom måla lite själv. Att inte göra det svårare än det är. Jag jagade dem och vips var de någon annanstans. Försökte fotografera tavlorna för att kunna titta på dem i lugn och ro här hemma och upptäckte i mobilen att de fick nytt liv. Vissa bilder som tedde sig grova såg ut som verk av renässansmästarna och andra blev till fotografier.

Läste Valerie Kyeyune Backström i Nöjesguiden igår och jag förstår vart hon vill komma, samtidigt som det landar i detta klassiska kvinnohat.  Inte i ojämlikhet och orättvisor utan hatet mot mig, den inbillade medelklasskvinnan; normtypen, som egentligen inte finns, men är allra enklast att hata. En vit, pk-kvinna som gillar konst på amatörnivå. Fy fan så vidrigt va!? Jag har sagt det förr och jag kommer att tjata kring detta tills jag dör: ALLT ÄR INTE VAD DET SER UT ATT VARA och döm inte dem du inte känner. Dessutom, det ena behöver inte utesluta det andra. Låt människor få vara fria i möjligaste mån. Fria från klass och fördomar. Jag vet att det är svårt och att samhället inte är rättvist och fritt, utan rasar, rusar åt ett annat håll. Jag vet, jag vet, men likförbannat blir det ju inte bättre om man sparkar på den som vill hjälpa till: kvinnan. Jag har också skrivit om de där fräscha människorna. Avundsjuka är fult och något vi pratar dagligen med de små (och med oss själva) om. Jag jobbar personligen ständigt med att inte kräkas på den, oftast självutnämnda, duktiga kvinnan. Bara begreppet får morrhåren att spreta rätt ut. Man har sina ömma punkter, helt klart.
Men du, du känner inte mig. Du bara dömer.

Patrick Svenssons jättefina krönika i november förra året handlade om det där med att födas utan ett kulturellt kapital. Där har Andres Lokko och Fredrik Strage ocskå varit och tassat. Man talar om klass och man talar om pengar, men man talar sällan om det där med det kulturella arvet (media-kändisbarnen i rakt nedstigande led). Det vill säga, exempelvis journalister, era barn och barn till andra kändisar (det är inte utan att man börja nynna på den här pärlan). Kontakter, kontakter, kontakter - eller pengar, är lika med jobb. Arbete, ni vet. Jag bara kom att tänka på det och den där tröttsamma diskussionen om Söder. Men faktum är att det är orättvist. Vi kan inte låtsas som något annat, och värre blir det. Det kommer bara bli barn till pengar eller kontakter som får en chans och rätt självförtroende. Självkänslan och självklarheten, ni vet. Den som kommer med bröstmjölken och som är så få förunnat. Utjämningsmekaniken har klappat ihop helt. Begåvningsreserven krymper givetvis i samma takt. Det finns begåvningar lite varstans (även i överklassen, tro det eller ej). Så jag är glad och tacksam över den enda fördelen jag har som förälder. För jag har en enda tillgång kvar och det är att jag är saknar konstnärliga komplex och helt plötslig känner jag mig som Baloo. Och det hoppas jag att jag lyckas föra över på mina barn. I annat fall har de fått njuta av att rulla backe och rutscha kana i alla fall. Och det kan få vara härligt nog. Just nu, i alla fall.

Ju kortare livet blir, desto viktigare att hitta det som gör en glad.  Det som känns viktigast.










Rilke
(Paula Modersohn-Becker)

Ska försöka komma ihåg att köpa på den svenska översättningen här sen.

Jag vet inte. Vi kvinnor hör liksom ihop även om vi inte älskar varandra. Vi dör för våra barn och vi tuggar i oss bra mycket orättvisor. Vi ska vara snälla mot varandra. Alla ska vara det. Jag önskar också att små pojkar fick vara hela människor och inte bara pojkar. Detsamma önskar jag alla världens flickor. Att vi får vara de människor vi är, i fred.


/Döden döden döden, alla dessa öden. Alla dessa skalor. 

tisdag 17 februari 2015

Om att dö



Läs! Kanske det bästa jag läst om varför någon väljer att bli IS-krigare. Eller om att hellre välja döden. Väldigt fin och viktig text. 

Jag vet inte hur övertydlig jag bör bli. Ibland vrålar jag med klumpig megafon, ibland endast med ett andetag; en liten, liten pust.

I inlägget igår så menade jag inte att jag omfamnar orättvisor. Det gör jag ju inte. Tvärtom. Däremot accepterar jag att de finns, i viss utsträckning.  Som att det finns massor av människor som är mer begåvade, intressanta, godhjärtade, spänstiga och mycket vackrare än mig. Bättre typer. Men jag gör så gott jag kan för det mesta. Misslyckas ofta, men stretar på. Jag är däremot övertygad om att en bra lärare kan lära nästan vem som helst, vad som helst - och att vi,  samhället, måste ge alla en chans, trots och på grund av våra olika förutsättningar. Det är vår förbannade skyldighet att hjälpa dem som har det svårt. Tänkte att det kan vara bra att vara lite extra tydlig ibland. 

Världen ter sig som en belyst filmduk utan film. Starkt gråvit och utan liv. Kallt och ganska dött (men idag är det semmeldags i alla fall).

/Döden döden döden

TILLÄGG OM IS-KRIGARNA. Tänkte lite på Uppdrag Gransknings intervju med IS-killen. Jag undrar bara att par saker:

1) Varför orkade man inte ta reda på om det stämde, det som sades om Koranens uppmaning till dödande och deras beteende? Visa oss okunniga citat. Obelagda påståenden är väl lika med desinformation, om inte annat så väldigt slött?

 2) Och så det där lilla påpekandet som nog hade behövts: att det främst är muslimer som drabbas av dessa människor. Jag tänker, när jag tänker på IS-människorna: djur, men jag skärper mig.  Emil Jensen formulerade sig väl här tycker jag. Om villrådigheten, oron och att vi måste sluta tjafsa och göra något vettigt istället.

Nej, det finns inget i hela välden som gör det okej att döda andra.

måndag 16 februari 2015

Strandvejen

Fade to grey

Vi har varit inlindade i grått och så blåsten som kom igår. Hus och träd höll i sig hårt. Att inte vilja fly bort, utan in. In i värmen eller nåt'.


Så vi for över bron i helgen. Korsade Strøget förvirrat och sakta och fasligt fel. Körde i cirklar och så, men till slut kom vi rätt: Standvejen ut. För att titta på konst och vara familjetillsammans en stund.

Jag brukar försöka beundra Strandvejens hus och hav från tågfönstret när vi far förbi, men att åka längs med i bil en grå februaridag är något helt annat. Vill minnas, för en säg en trettio år sisådär, att jag tänkte: här borde man ju bo...! Fantastiska hus. Vyer och vackert men vem har råd att bo där, tänkte jag nu. Jag känner ingen avundsjuka, kanske lite längtan (men mest i smyg) och så tänker jag att så får människor gärna bo om dom som har det sämst i samhället också får ha det bra. Det är där skon klämmer. Människor får gärna leva i överdriven lyx och flärd, men inte samtidigt som andra svälter eller lever i misär. Det är så jag resonerar. Så Ebba Busch (Thor, förlåt för gammal länk!)  har givetvis fel. Hon tror kanske att alla vi som vill att de som har det sämst ska få det lite bättre, även önskar att alla andra då ska leva sämre, på samma nivå? Sänka sig. Det är ett väldigt märkligt och nästintill flummigt resonemang. Jag tror att alla kan enas om att vi människor har unika behov, förmågor och känslor, och att livet är orättvist. Samtidigt som vi alla har gemensamma grundläggande behov också. Jag tror att vi kan leva med orättvisorna och olikheterna om alla får de grundläggande mänskliga behoven tillgodosedda, blir respekterade och givna en rättvis chans. Så enkelt. Det är därför allmännyttan och välfärden är så extremt viktiga för ett demokratiskt och humanistiskt samhälle. Ett samhälle som vill fortsätta utvecklas, inte regrediera till ett fattigare förr. Var inte så livrädd för godhet, omtanke, empati, generositet och solidaritet Ebba. Du kommer inte att bli fattigare för att någon annan får det bättre. Tvärtom. Hur ska en nyanländ kunna känna minsta tacksamhet över att komma hit, kunna läka och bidra när hen behandlats som skit? Man ska vara snäll. Vi måste försöka ta hand om varandra mer och bättre. Och jag tänker att Ebba inte förstår det där som Jesus talade om. Inte alls faktiskt. 

Jag betalar mer än gärna för kungen och hans familj om de har svårt att reda sig själva, men då vill jag att fattiga flyktingar och barn ska få ha det tryggt och kärleksfullt också. Jag vill inte att ordningsvakter misshandlar barn, att judar skjuts på öppen gata och att alla hatar alla (extremt förvirrat, och polariserat, läge just nu). Hatarna frodas i trollskogarna. Jag vill sluta vara rädd. Jag vill odla blommor och klappa på mina barn. Och fortfarande: jag kan inte förklara för mina barn att det finns vuxna människor som vill döda andra på grund av teckningar. Taffliga dessutom. Så hopplöst och obeskrivligt tragiskt och dumt. (tillägg: begriper att det är mer komplicerat än så, men ändå.)
    
Så faktum kvarstår: våra pensioner försnillas, de sociala skyddsnäten luckras upp och välfärden tycks vara under ständig attack. Det är, i ärlighetens namn, inte några invandrares fel. Det är faktiskt ett gäng härliga herrar, främst, som stuvar pengarna utomlands, åker privat och på jakt och tar sig enorma lönefriheter, som stjäl från oss. Inte ett fattigt barn som flytt krig och död. Så rikta er avsky eller korrekt kritik mot dem de berör. Eller känns det för jobbigt, för krävande och svårt?

Denna avsky mot att ta hand om de svagare, var kommer den ifrån? 

Paula Modersohn-Becker
(avled av en blodpropp nästan tre veckor efter födelsen av sin första barn, dottern Mathilde).

Puss!
/Döden döden döden ville skriva om att gå på konstmuseum med små och lite Paula Modersohn-Becker. Så blev det Ebba Busch istället. Äsch, jag återkommer.

Gammalt blir till nytt

Förra veckans inlägg hade visst försvunnit. Jag är för trött (och snurrig). Dikten: hymnen över livet. Om att få känna, även om det inte alltid känns helt fantastiskt underbart.



HYMN TO LIFE

Surely, a friend loves a friend the way
That I love you, enigmatic life —
Whether I rejoiced or wept with you,
Whether you gave me joy or pain.
I love you with all your harms;
And if you must destroy me,
I wrest myself from your arms,
As a friend tears himself away from a friend’s breast.

I embrace you with all my strength!
Let all your flames ignite me,
Let me in the ardor of the struggle
Probe your enigma ever deeper.

To live and think millennia!
Enclose me now in both your arms:
If you have no more joy to give me —
Well then—there still remains your pain.



Från Brain Pickings <3. Jag hör en hel del klaga på bloggvärlden: Att bloggar är ute och fel. Jag tänker att det är precis tvärtom. Att de kommer att fortsätta, och att de som stressar ihjäl sig på Twitter kommer att gå sönder snart. I alla fall får jag ångest av stressen där. Jag och min trötta knopp. Det känns liksom lite forcerat om man får säga så? Jag vill se något mer. Få ett sammanhang. Precis som när jag läser en tidning; att allt hör samman på nåt vis. Fast, sen sitter jag där med min smartphone och läser en annan artikel trots allt. Lite vid sidan om. Ja, man får kämpa mot stressen och förminskningen av det stora hela. 

Jag kanske klagar, men jag lever.

Ödmjukhet.
Ödmjukhet.
Ödmjukhet.

Jag åldras, men är fortfarande mjuk.

/Döden döden döden

onsdag 11 februari 2015

En flugas väg

Flyg fula fluga flyg




Det är bra festligt. Alla de där sinnessjuka tokigheterna som sker i det stora och i det lilla. Det gör att man å den ena sidan känner sig så ynklig och så liten. Fast när det känns som tyngst kan man ju ta och fotografera sin vackra och lilla frukost istället. Som att man inte vet vart man ska ta vägen när världen ter sig så obegriplig, hotfull och hemsk. När oron gnager. Ryssland? IS? Vården? Miljön? Rättvisan? Skolan? Socialtjänsten? Barnen? TTIP? Vinsterna och alla förlusterna... Det stora och det lilla. Vardagen och universum. Så en liten närbild på frukt, nötter och grönt skadar liksom ingen.

Jag har sett Birro, Roberto och Kjöller som den intellektuella lättjans fanbärare. Sådana där människor som vägrar tänka ett steg till. Som att världen bara kan få finnas om den är enkel, svart eller vit. God eller ond. Lat och sjuk. Man eller kvinna. Ibland fantiserar jag kring hur det skulle vara att vara sådan. Vad skönt att skapa sig ett liv utan eftertanke och större analys. Antingen är du med mig, eller mot mig.  Slåss och vältra sig i självömkan och alltid säga: det är alla andras fel.

Har skrivit ett långt inlägg. Alldeles för långt och intrasslat om Hanne och rehabiliteringen. Om Hanne och de fattiga barnen och om Hannes kärlek till allt förtyck av den svagare. Skulle kunna göra det lätt för mig och bara skriva så här: Människan är inte klok och verkar inte särskilt snäll. Men jag förstår ju varför hon behövs. Hon förklarar världen, gör den lite lättare ett leva i och att greppa. Precis som alla våra vackra fotofilter och min färgglada frukost. Som Sverigedemokraterna som lovar att allt ska bli som förr: tryggt och gult och blått (observera: lurlurlur och <3 dig Henrik). För Hanne gör dagarna mer lätthanterliga för den med en gnutta inre tankeverksamhet men för lite tid och ork. För visst blir det lättare om alla sjuka är lata, om alla fattiga förtjänar fattigdom och arbetslösa är så rakt av värdelösa. Bara Sluta Gnälla. Lite stryk, får du allt tåla - det finns alltid någon någon annanstans som har haft det värre, kära vän. Skippa offerkoftan. För precis så säger Hanne med olika ord till oss: Du har bara dig själv att skylla. Du skulle inte ha stått där på gatan när bussen kom körande på trottoaren. Skyll dig själv: lev i en bunker. 
Rehabilitering gör alltså människor sjukare skriker Hanne ut i Dagens Nyheter. - Har ni hört på maken? Det handlar inte om adekvat, kompetent specialistvård. Det handlar om statistisk: hellre en utförsäkrad och därmed friskförklarad sjuk och jättejättevärdelös människa som valsar runt och belastar systemet och sig själv, än någon som arbetar lite mer anpassat tack vare rehabiliteringsinsatser, om än och kanske inte till 100%. Ja, snyft, man blir så sjuk av att få rätt vård. Äsch, vi borde lägga ner vården helt. Att människor som vill bli bättre inte ens ska få hjälp till det, när sjukvårdspersonal och patienter skriker: DET FUNGERAR INTE SOM DET SKA! Detta bland annat på grund av den ideologi som Hanne håller så varmt och innerligt om hjärtat. Detta på grund av att det eventuellt finns några människor som är skickligare på att gnälla än andra? Är du rik kan du betala för ett psykolog. Då kan du gå ner i arbetstid. Men den stora massan människor har inte den typen av valfrihet. Tänk vad vi skulle bespara oss och samhället mycket genom någon slags basinkomst. Nej, vi ska inte hjälpa dem som har det svårt. Hellre kränka och sänka än att hjälpa. För att vara sjuk och sedd som svagare är en skam i vårat tävlingsinriktade samhälle. Tänkte på det efter att ha läst Bob Hansson om The Mauler och dagens samhällsklimat. Att man ska kämpa mot cancern käckt och glatt. Som att det inte handlar om att få den rätta vården (i tid), gener och tur. 

Det Hanne så frimodigt sysslar med är att uppmuntra till all världens lättja. Att ge människor enkla, ogenomtänkta oneliners, och låta dem vaggas in i att det alltid är någon annan som har sig själv att skylla. Förakta det som gör oss till fullständiga människor. Gärna barn och sjuka, dom ska passa extra mycket. Någon helt annanstans. Ordningsmakten ska nog slå små araber. Det är liksom tryggast så, trots allt. Så att vi andra kan fokusera på vackra stenar, italiensk mat och ekologiska doftljus. Kanske lite poesi eller jakt? En deckare, go musik och lite fin finchoklad? Köpa ett nytt sprillans nytt kök....? Jag tycker att vi är skyldig oss själva att tänka på varandra.

Livet är inte alltid så lätt. De är stort, fantastiskt och obegripligt häftigt. Det kan vara svårt, olidligt och vidrigt sorgligt också. Vi känner och vi lever. Vardagslycka och tristess. Men lätt, det är det sällan. OM man inte är en fluga då? Om man inte heter Hanne då. 

Nej, vem orkar bry sig hela tiden? Måste tvinga mig ut. Trött och orolig och ännu mera trött. Kaffe? En bit ost och lite frukt? Orkar inte. Kan inte. Men jag försöker i alla fall.

Så, betyg från fjärde klass på prov: HEJDÅ BJÖRKLUND och en stilla undran kring hur Hanne kommer att fira detta? Flyg fula fluga, flyg (dumma dumma dig och för tidiga betyg) 

/Döden döden döden 

lördag 7 februari 2015

Bruten arm



Oh, lyckan över snön. Solens uppgång och de rosa dimslöjorna över sjöar, ängar och fält. Månen vit och rund om natten och solnedgångarna som solig marmelad med en mjuk aura av djupaste glöd där borta, där havet slutar. Någonstans mellan horisont och himmel. Den kom en liten sväng, den lilla snön, men nu är det vita väck igen. Tack så mycket, och so long. Det doftar lätt av hav, den beska snön och lite mull. 

Ipaden barnsmutsig och jag är trött så att jag skakar. En liten kopp kaffe till, sen frukost. En liten, liten kopp kaffe till bara. 

Dag för dag. Tar er, en i sänder: ni små dagar. Öronen vrålar och bråkar med mig; tjuter ihärdigt. Ett barn bröt en arm på halkig skolgård och när chocken lagt sig pyr det inom mig. Ni måste ju se efter de små. Jag lämnar bort mitt barn till er, ni måste ta hand om henne då. Jag måste kunna lita på er. Att ni är tillräckligt många och måna om alla våra älskade mjuka små. Så tänker jag att barn leker, och vissa slår sig. Att det får vara en stilla tröst och att det inte får hända igen. Kan vi bestämma det? Nu har hon en gipsad arm, blått med glitter på och puss till ortoped-akuten som bjöd på smörgås, dryck och vänlig vård. 

Lycklig och olycklig. Gammal och trött. Livet på ett ungefär. Good enough, på medelåldersvis. 

Kärlek med kaffe till.
/Döden döden döden 

torsdag 5 februari 2015

Skog, sjö och lite snö.






Sol, is och små tassar. Som det gnistar och det knastrar. 

Nu är klockan nio och då får man faktiskt gå och lägga sig. 

<3
Döden döden döden