Strandvejen

Fade to grey

Vi har varit inlindade i grått och så blåsten som kom igår. Hus och träd höll i sig hårt. Att inte vilja fly bort, utan in. In i värmen eller nåt'.

Paula Modersohn-Becker 

Så vi for över bron i helgen. Korsade Strøget förvirrat och sakta och fasligt fel. Körde i cirklar och så, men till slut kom vi rätt: Standvejen ut. För att titta på konst och vara familjetillsammans en stund.

Jag brukar försöka beundra Strandvejens hus och hav från tågfönstret när vi far förbi, men att åka längs med i bil en grå februaridag är något helt annat. Vill minnas, för en säg en trettio år sisådär, att jag tänkte: här borde man ju bo...! Fantastiska hus. Vyer och vackert men vem har råd att bo där, tänkte jag nu. Jag känner ingen avundsjuka, kanske lite längtan (men mest i smyg) och så tänker jag att så får människor gärna bo om dom som har det sämst i samhället också får ha det bra. Det är där skon klämmer. Människor får gärna leva i överdriven lyx och flärd, men inte samtidigt som andra svälter eller lever i misär. Det är så jag resonerar. Så Ebba Busch (Thor, förlåt för gammal länk!)  har givetvis fel. Hon tror kanske att alla vi som vill att de som har det sämst ska få det lite bättre, även önskar att alla andra då ska leva sämre, på samma nivå? Sänka sig. Det är ett väldigt märkligt och nästintill flummigt resonemang. Jag tror att alla kan enas om att vi människor har unika behov, förmågor och känslor, och att livet är orättvist. Samtidigt som vi alla har gemensamma grundläggande behov också. Jag tror att vi kan leva med orättvisorna och olikheterna om alla får de grundläggande mänskliga behoven tillgodosedda, blir respekterade och givna en rättvis chans. Så enkelt. Det är därför allmännyttan och välfärden är så extremt viktiga för ett demokratiskt och humanistiskt samhälle. Ett samhälle som vill fortsätta utvecklas, inte regrediera till ett fattigare förr. Var inte så livrädd för godhet, omtanke, empati, generositet och solidaritet Ebba. Du kommer inte att bli fattigare för att någon annan får det bättre. Tvärtom. Hur ska en nyanländ kunna känna minsta tacksamhet över att komma hit, kunna läka och bidra när hen behandlats som skit? Man ska vara snäll. Vi måste försöka ta hand om varandra mer och bättre. Och jag tänker att Ebba inte förstår det där som Jesus talade om. Inte alls faktiskt. 

Jag betalar mer än gärna för kungen och hans familj om de har svårt att reda sig själva, men då vill jag att fattiga flyktingar och barn ska få ha det tryggt och kärleksfullt också. Jag vill inte att ordningsvakter misshandlar barn, att judar skjuts på öppen gata och att alla hatar alla (extremt förvirrat, och polariserat, läge just nu). Hatarna frodas i trollskogarna. Jag vill sluta vara rädd. Jag vill odla blommor och klappa på mina barn. Och fortfarande: jag kan inte förklara för mina barn att det finns vuxna människor som vill döda andra på grund av teckningar. Taffliga dessutom. Så hopplöst och obeskrivligt tragiskt och dumt. (tillägg: begriper att det är mer komplicerat än så, men ändå.)
    

Så faktum kvarstår: våra pensioner försnillas, de sociala skyddsnäten luckras upp och välfärden tycks vara under ständig attack. Det är, i ärlighetens namn, inte några invandrares fel. Det är faktiskt ett gäng härliga herrar, främst, som stuvar pengarna utomlands, åker privat och på jakt och tar sig enorma lönefriheter, som stjäl från oss. Inte ett fattigt barn som flytt krig och död. Så rikta er avsky eller korrekt kritik mot dem de berör. Eller känns det för jobbigt, för krävande och svårt?

Denna avsky mot att ta hand om de svagare, var kommer den ifrån? 

Paula Modersohn-Becker
(avled av en blodpropp nästan tre veckor efter födelsen av sin första barn, dottern Mathilde).

Puss!
/Döden döden döden ville skriva om att gå på konstmuseum med små och lite Paula Modersohn-Becker. Så blev det Ebba Busch istället. Äsch, jag återkommer.

 Till och med bensinmackarna är snyggare på Strandvejen