måndag 30 december 2019

Bank-id

Kivra, Klarna och...  Fräls oss ifrån ondo.

Gör det lätt att välja när och hur du vill betala dina räkningar igen.

Jag klarar inte av det idag. Räkningar på mail, som kräver inloggningar som ger en  pdf (som måste laddas ner för att kunna kopiera ocr-numret och sedan tynger min dator/mail) eller välja deras äckliga random dragning från mitt konto och när själva räkningen till försäkringsbolag, elleverantör, fackförbund är dragen står som ”Kivra” på min internetbanks sida så tar det mig eviga tider att ånyo hitta alla uppgifter. Eller memorerar friska människor exakta dragningingsdatum (inom tre bankdagar det vill säga) och räkningsbelopp och det är jag som är dum i huvudet? Så kan det ju i och för sig vara... 
Jag vill faktiskt bestämma själv. Jag får inte mina pengar den 25-27 varje månad. Jag vill betala, söka och finna mina inbetalningar på ett och samma ställe och veta när räkningarna ska dras, men det får jag inte längre. Det kräver inloggning på Kivra, som kräver nedladdning av faktura (tar ca fem min minst per räkning) som sedan betalas på min internetbank om jag ska ha möjlighet att välja inbetalningsdatum, sedan kommer påminnelse på påminnelse på påminnelse från Kivra som förvirrar mig. Går in och markerar som ”hanterad” eller betalar igen. Får tillbaka pengarna som kostar 50 kr att hämta ut på Ica. Får en ny påminnelse. Min hjärna kokar sönder. 

När äntligen scanning av räkningsuppgifter gick på räls så försvinner alltså pappersfakturan. Min lilla kråka ”betald” och betaldatum och in i pärmen med alla uppgifter på som gjorde det enkelt överblickningsbart innebär idag att jag måste printa ut själv (men vår printer är ju trasig och min äkta hälft vill testa att laga, någon gång och vi hade faktiskt precis köpt nya svindyra patroner...)  och jiddra med internet, lösenord, BankID och inloggningar innan räkningen ens är betald och printa ut själv som vi då inte kan. Jag hatar den här korkade, för mig i alla fall, försvårande  digitaliseringen. Jag hatar att jag tvingas konversera digitalt med en robot på kundtjänst som kommer att svara att jag måste prata med en riktig handläggare som jag inte kan få e-postadressen till, som sen kommer att kontakta mig anonymt med ett  ”Emelie” som sedan blir en ”Hans” och så fortsätter det om och om igen. Ett vidrigt litet samhälle indeed. Vi måste alltså kunna printa ut själva och ha rejäla hemmakontor.

Vi är (nästan alla) anpassningsbara små råttor. Vi protesterar inte, vi bara följer med. Vi kanske till och med känner oss duktiga när vi sitter och digitalt administrerar bort våra liv. 
Jag vill bara leva och göra lite rätt för mig. Inte leva med ett ständigt stresspåslag och ett liv som kräver uppkoppling dygnet runt. Jag är för trött för det här.  Jag tyar inte mer.

Mår fysiskt dåligt av att bara skriva denna text.

/Döden döden döden 

lördag 7 december 2019

Som jag ångrar det tidigare inlägget Källarliv. Ogenomarbetat, ogenomtänkt, illa formulerat. Kan inte gå in och ända texten i min padda, orkar inte slå på datorn. Datorn är full, dum och trög. Google, Apple, Adobe och Facebook äger mig och jag är för trött för att reda ut röran. Mitt och datorns minne räcker inte till.
Jag vill bara ut till skogen, bort till havet, träffa en vän. Jag är kaputt. 

Tror att det jag ville åt i Källarliv var att även om mina barn skulle mörda någon skulle jag älska dem i alla fall och att alla har något gott i sig. Jag vet att det inte är social accepterat att uttrycka sådant i drevliknande situationer, man måste välja mellan att hata eller älska och gå på. Och så kommer nu en ojobbad text till. Sorry borry! 

Matildas ytterst svala, kanske man kan kalla den psykologiskt beräknade, text intresserar mig. Distansen tidigare bekanta till Jean Claude visar fascinerar. Sviker man vänner som gör fel? Är goda minnen inte längre giltiga?
Om ”Lydia” blir våldtagen två gånger i Sverige (om jag förstod rätt och inte halvslumrade när jag läste just exakt då) och berättar om detta och ändå följer med till Paris, tydligen tvingad av sin vän, så är det något fullständigt sönderslaget i vårat samhälle, jag begriper det. För precis som Mathilda skriver så önskar man att vissa av kvinnorna gjort annorlunda, även om deras mänsklighet också i deras fall ökar deras trovärdighet. Det är underbara juridiska nyheter för Sveriges alla kvinnor, faktiskt! Eller så gäller detta enbart kvinnliga doktorander, and above, men det får framtiden utvisa - för det borde vara lätt att kolla bland statistik i våltäktsmål och domar framgent. Hoppas, hoppas innerligt att det rör alla samhällets kvinnor, män och förövare. 

Det intresserar mig att jag tar på mig ett ok av skuld. Att jag känner skuldkänslor över att ha haft det trevligt på jobbet i min ungdom (ung och ung, under 30 i alla fall), utan att ha blivit våldtagen. Kanske upprör det mig att jag som jobbat på Forum ska gå under en stackars Forumsflicka-epitet, när de som det faktiskt är synd om är begåvade poeter och konstnärer och de som simmat runt i kretsen i nattlivet är dem som blivit utnyttjade i sin längtan, otur eller vad vissa väljer att kalla naivitet. Det är inte naivitet att följa med sin gallerist hem för ett samtal om en utställning. Eller är det faktum det att jag som kvinna följer med min gallerist hem det som gör mig naiv? Men att jobba, utan att ha arvsrätt till kulturen, är tydligen nog för att misstänkas bära en kulturgroupie-hatt - och Ebba och di andra kan väl ändå inte betrakta sig som feminister om de ser ner på kvinnor som rör sig mellan linjerna i olika skalor? Eller måste arbetarkvinnor bli vid sin läst, eller akademiker, för att få existera i egen mänsklig rätt?

Det är inte okej att se ner på kvinnor som arbetar.

Sofia Lilly Jönsson formulerar det ultraelegant det jag tjatat om av och till på Dödendödendöden:

”Boken ”K” skildrar privilegier som upphör. Det finns andra vanliga privilegier. Privilegiet att aldrig ha drabbats av allvarlig ohälsa. Privilegiet att aldrig ha varit hatad, paria, låg. Privilegiet att inte vara kroniskt fattig. Privilegiet att inte ha varit ful. Och så vidare. K beskriver sig som en individ – det är individen som är helig, det återkommer hon till i boken – och de som förföljer är massan, kollektivet. Det låga. De är inte individer i hennes ögon. 
När en privilegierad människa drabbas av katastrofen och frågar sig ”hur kan alla dessa andra människor klaga över sin tillvaro när det är jag som har det svårt”, är det i själva verket världen utan privilegier som de ser. De ser för första gången en värld som kan se ut så för andra hela tiden, oupphörligt, som har sett ut så från början” 
Och avslutar med att det viktiga är att vara vid och sann. Läs den rasande fina texten här.

Nu ska jag vila. Eller läsa. Eller dricka kaffe. Låta oron skölja över mig. Trycka ner den. Försöka andas. Låtsas vara glad. Försöka vara snäll.

Puss
/Döden döden döden