torsdag 15 oktober 2015

Luftslott

Att förbättra katters status 


Bernd och Hilla Becher

Personligt ansvar. 


Börjar på ny kula. Fortfarande mörkt och tyst i morgontimmarna, men snart kommer stormen som ylar och skär, men också med värme, klapp och trassligt hår. 

Stormen försvann mot förskolor och annat. Nu skiner solen. Ett guldmilt dis över nejden.

Dagarna med den brutna överenskommelsen December. Dom där som kallar sig kristna, men troligtvis skulle tycka att Jesus bara är too much flum. Sverigedemokraternas makthunger, demokratiförakt och underliggande hot lyser igenom allt starkare trots idoga försök att spela vanliga. Svaret måste däremot alltid vara att man ska försöka vara snäll och tänka lite till. Precis som det står att läsa här. Det handlar om ett val: att tänka själv, eller bli serverad en enkel lösning (nej, det är inte alltid någon annans fel). Jag ser ytterst välmående, priviligierade människor dras åt dessa nattsvarta svar. Personliga undanflykter, och att till vilket pris som helst aldrig se sig själv i spegeln. 

Tittade på Uppdrag granskning igår om Malmö psykiatri och tidigare i veckan skrev Hanne Kjöller om polisens oacceptabla lek med pinnar (Lean/NPM) i DN och jag tänkte då, helt fel, att det inte bara beror på dålig ledning, svag känsla för rätt och fel, lättja, låg arbetsmoral, eller kulturen i miljön utan också mansdominansen. Som en gammal kollega som höll på med renoveringar hemma sa: tänk om man skulle starta en byggfirma med bara kvinnliga anställda: de skulle hålla både avtal och tider. Men fullt så enkelt är det sällan, då jag gissar att det inte är en majoritet män som arbetar på psykiatrin i Malmö, men jag kan förstås ha fel. Delar av sjukvården i Skåne, som jag ser och har erfarit, har enorma problem med sin undermålighet inom vissa enheter oavsett kön. Alla jobbar hårt, men vissa under sämre ledning och kultur. En av de viktigaste och största enheterna i Europa (kanske världen) har så stora problem med kompetensen att personal har uttryckt något i stil med: 'även om jag gör minsta möjliga; det absolut minsta som krävs av mig, så framstår jag ändå som lysande och smått genial' och 'de som vill något och är duktiga, de dukar under'.  Och jag kommer osökt in på ett klokt kort inlägg från Lärarnas riksförbunds blogg om skolan: 'Om man är framgångsrik i ett sjunkande system, hur framgångsrik är man då?' och det gäller väl all verksamhet, dess anställda men främst dess ledare. När det gäller psykiatrin i Malmö (läs artikelserien i Sydsvenskan för mer information) så framstår det tydligt att ledning och personal har seriösa problem. Det borde till och med regionens politiker kunna se? Någon hävdade på Twitter att vårdpersonal aldrig skulle agera på samma vis som polisen, men svagt ledarskap och en sjuk kultur på arbetsplatser smittar, oavsett var, tror jag.

Så, det jag tjatat om så länge: pengarna ska gå dit de är ämnade. Vi kan tjata om Bert, Aleris, Academedia, Carema, Jan Emanuel och så vidare i all oändlighet, men faktum kvarstår: kommuner, landsting och våra politiker är ansvariga för läget. Genom att inte anställa, utan lägga resurser på exempelvis ohemult dyra hyrläkare, eller lägga undervisning och vård på undermålig entreprenad så har man gjort ett val. Val som försämrar för oss medborgare: barn som gamla. Jag har svårt att anklaga en företagare, eller ett företag, då de främst är intresserade av vinst*.  (en vänlig repetition: marknaden kan inte reglera sig själv, det är vetenskapligt bevisat). De, de allra flesta välfärdsföretagarna, har ju andra bevekelsegrunder än själva verksamheten de säljer in: det vill säga vinsten först - och de investerar inte en krona själva. Det borde provocera alla hederliga företagare enormt. Jag tycker att det är okej och självklart att vilja tjäna pengar, jag har inga problem med det, men inte med våra skattepengar. Jag tycker att vi borde kräva av Sveriges kommuner och landsting att de inte ingår några avtal som inte är bra (bäst) för kunden (oss medborgare). Kvalitet, säkerhet, trygghet och transparenta verksamheter, det borde vara minimikrav då vi medborgare faktiskt betalar för kalaset. Eller så får faktiskt SKL se över sina ansvarsområden och göra det rätta, eller låta staten ta över mer så att patienter, studenter, gamla och barn erfar någon slags likvärdighet och seriositet. Jag börjar nämligen tänka att hela världen är rätt så inkompetent. Vi kanske är bra på att sälja oss själva, men det är mest bara (förorenad) luft.

Men visst blir man lite fnissig när man tänker på att Sverigedemokraterna gillar att välfärdspengarna försvinner utomlands, ner i andras fickor? De vill något helt annat än Sveriges väl, de vill ha makt och de vill dominera. Det har även diskuteras om begreppet svensk kultur och vad det är och alla ser ut som fågelholkar. Vi har såklart massor av kultur men vi är tack vare fred och tur och samarbete fria i vår nationella tolkning, och identitet. Kanske är det därför längan efter Nato och ökad krigföring alltid är störst i lite mer konservativa och nationalistiska världar och grupper? Jag tänker ibland på Spanien 1988 och på att till och med strandraggarna i färgglada Speedos kunde sina poeter, konstnärer och sitt lands politiska historia. Men svenskarna kände tydligen mycket starkt kring IKEAS nya, lite mindre, värmeljus med kortare brinntid annars. Tänk om det det som enar oss: värmeljus? Jag är mycket stolt över Sverige, bland annats för att vi varit hyfsat bra inom bistånd, rättvisefrågor, utbildning, forskning och vård och det vill jag gärna fortsätta vara (och att vi blir ännu bättre på). Avslutar med detta knasiga, men också lite rörande från expo: 'Paula Bieler och Markus Wiechel har också lagt en motion under namnet "Förbättra kattens status".'  Det ni. Det är kanske så vi ska se på dem; som rörande och små?

Nu blåser det och stinker plast. Avgastungt och grått. Men det är vackert det med. På sitt sätt.

Vet ni. Det verkar inte vara någon som bryr sig, men jag skriver på. Omkring 1000-1500 sidvyer per månad och så all min trötthet. Jag har så svårt att skriva: hitta orden och tankarna som ramlar ihop,  om och om igen. Men jag lever, jag kämpar på och det känns faktiskt väldigt fint. Och lite lagom sådär.

Kärlek
/Döden döden döden
*och det skulle säkerligen jag med vara om jag drev en rörelse, även om jag troligtvis skulle investera i verksamheten och personalen snarare än att dränera den på medel och de anställda på ork. Jag tror och hoppas det i alla fall. 

måndag 5 oktober 2015

Måndag



Sömnbristen. Bruset. Livet utanför mig. Det händer något med oss nu. Vi bleknar av medan ringarna under ögonen liksom flödar ut och mörknar. Det doftar olika, dag för dag: morgon som kväll. Svavel, något sött och så den där beska himmelska doften av snö. Fuktigt och rått. Jord och dagg och blommor och frukt. Det blir alltmer gult men än är det gröna frodigt och nästintill fett. Nötter och bär och fallfrukten som snabbt krymper och ruttnar bort. Dagarna vacklar.
Så är det. När jag var ung var det enda jag var rädd för att bli gammal, vända mig om och se att jag slarvat bort mitt liv. Men jag är nöjd med det liv som varit. Jag har hela tiden gjort mina val och levt utifrån de valen oavsett om de varit rätt eller fel. Jag har aldrig stått där som ett torrt löv som någon kastat ner i strömmen och slumpmässigt kan hamna var som helst som strömmen för det. Jag törs vända mig om i dag och titta bakåt, för jag ser att jag inte slarvat bort mitt liv. Det unika med livet är ju att man får stå för de val man gör. Man kan aldrig ta ett steg tillbaka och göra om. Fast det betyder däremot inte att jag är färdig. Döden, när den än kommer, stör alltid i detta levande som pågår. (Från Mankell-intervju i GP)
Mellan liv, träda och död. Städar lite i ett skåp. Insekterna tacklar ihop; troppar förvirrat, stillsamt av. Gråvit, stilla måndag. Rosorna lyser som lampor, eller knallrosa maränger. En solstol trotsar det grå. 

Vi borde prata mer om döden, om existentiella frågor, skrev Henning Mankell i en krönika i tidningen ETC.

Stilla. Lilla måndag. Det doftar hav, snö och skog. Nu tittade solen fram igen. 

/Döden döden döden








    


fredag 2 oktober 2015

Even Steven?

Foto: Maria Wretblad 

Efter att ha vältrat mig i färgglad yta återgår jag nu till min vanliga, lite mer svartgråvitbeiga ton, och skickar ett tack och ett extra stort ❤️ till Lotta Lundgren och Britta Svensson som tycker att det finns viktigare saker än att vara en slav under den allmänna föreställningen kring vad en kvinna bör och ska med barn, i hem och kök. Den där Family Living-livsstilen som bara vissa reder ut. Som jag kämpar med dessa demoner och försöker bära min dålighet med högburet huvud. Jag är människa först. Alltid. Så gjorde jag äppelmos* förra helgen och kände mig stolt som en höna. Burrig, och glad och mammig och dan (man är ju inte klok...!).

Läste Thomas Engström: Farväl till välfärden och jag begriper att hur snäll och välformulerad han än verkar så är det bitar som saknas. Har han och hans fru aldrig varit sjuka, och inte utbildat sig och så vidare? Trafikolyckor, sjukdomar, släktingar och vänner. Vad som helst kan hända vem som helst och då sitter det oftast fint med den ibland, i vissa kretsar, så förlöjligade välfärden. För varför lyfts inte frågan om att ersättningarna faktiskt är för låga? Varför är det så att så många per automatik måste försvara ett anonymt ägarintresse före samhälle, sina egna intressen, samt kamrater och släktingars väl? Jag fattar det bara inte. Men han höll sig ödmjuk och sann mot sig själv och sitt: att känna att han inte hade råd att betala skatt. Eller så ville man ha många delningar, provocera lite lagom, på tidningen bara? Mitt förslag är ge herrn en ersättning han reder sig på. Ja, ja... Ska tänka på det här över helgen, men visst är det intressant att samma personer som inte tycker sig ha råd att betala skatt samtidigt ofta vurmar för fler låglönejobb? Matematiken, vänner. Matematiken går inte ihop om man tror på lite redigt samhälle där alla ska ges en rimlig chans. Återkommer ofta till programmet Lönesänkarna och borde se om den. Filmen finns på Youtube (en så kallad ögonöppnare, i alla fall för mig). Ett tips: se, om du missat.

Så mitt i min privata förvirring kändes det som en befrielse att läsa Nina BjörkFör dum för demokrati. Jag håller med till hundra procent. Kan inte alla ni som är livrädda för skatt, kan inte ni vända blicken åt ett annat håll istället och skriva om vad som sker: att några få tar pengarna? Kan vi inte kräva bättre betalt och vettiga löner istället? Inte mindre skatt, eller hacka på flykting som vissa oroliga själar verkar hemfalla till. Varför är det mer okej att riskkapitalbolagen dränerar samhället på skattemedel (fy, stoppa, eller reglera åtminstone eländet tydligare) än att hjälpa människor i kris? Men jag kan inte säga att SKL imponerar heller. Är alla livrädda för eget och gemensamt samhällsansvar? Sitter vi ensamma i våra skakiga båtar och söker svaren på frågorna som vi måste kunna lösa tillsammans? Det är nog ingen jättelysande lösning.   Här, i kommunen jag bor i, så ska snart ett nytt flyktingboende skapas i en jättefin lokal som stått tom länge, vilket är finfint. Det tragiska är att som det ofta verkar fungera i kustnära, lite snofsigare områden, så råkade tydligen den ursprungliga lokalen brinna upp... Så reder di rige sina problem.

Så det är nog både bättre och viktigare att satsa på falukorv och mos och samtal kring hänsyn, kärlek och respekt än att ständigt tävla i att vara bäst på allt. Det där med att vara lite hygglig mot sig själv och sina medmänniskor dagligdags. Men visst, så länge alla vill vara duktiga på det där titta-på-mig-viset, så står vi här och stampar, och så särdeles lätt är det ju inte när det ser ut som det gör. Ärligt talat, de flesta av oss älskar ju att skapa något och känner stolthet över våra värv samtidigt som vi också kör slut på oss fullständigt, och så i onödan. Lotta och Britta behövs som en påminnelse om att vi ska leva nu och ha det bra, inte jobba ihjäl oss för att tycka ner andra med våra prestationer - men framförallt att vi ska hjälpa varandra i det stora och det lilla (i hemmet. på skolgården, på jobbet i världen). Le mot tanten på bussen och vara lite vardagsvänligare och så. Livet är för kort för annat.

Summa summarum: högre löner, mindre jobb för fler människor. Okej, Thomas och alla andra underbetalda människor? lite basic jämlikhet, ni vet. Jämna till det lite grann...


Så, upp till en vänlig kamp då!




Foto: Stina Nyhlén 
❤️
/Döden döden döden

* It's gotta be simple!!! Äppelmos. Körde i två kanelstänger och kardemummakapslar (köp billig på Möllan om du bor i Skåne, en burk för en tia räcker i tio år) och tog mindre socker och de äpplen jag fann (psst. allt finns i vanliga affären också). Nog med sånt nu. Vila. Läsa. Mysa. Helga sig lite, det är fina grejer. 

Comme une carotte!

C'est beau, c'est comme une carotte! 


vrålade min väninnas mamma åt mig när jag testat en lite rödaktig hårtoning. BORDELLE, ah!

David Bowie, 1973. Photo: Masayoshi Sukita. © Sukita / The David Bowie Archive. Från PAPERMAG


Och min väninna C P trodde att herrn ovan hade en dambinda på sig, men jag tror inte det.



❤️

Photo: Yannis Vlamos / Indigitalimages.com Vouge

Blev helt lycklig när jag såg Guccis ready to wear-kläder och tusan vad jag hade varit smashing, och helt klart ready, i flera av deras kläder - och DU med, gissningsvis. Men de där kortkorta dräkterna och kjolarna passar nog Rory Gilmore-folket bättre. Så jag rodnar och erkänner mina drömmar om flärd, samtidigt som jag tittar ut genom fönstret och ser verklighetens stilla förfall, och skönhet. Det där omöjliga med att ens ha klackaskor på sig. Men drömma får man och glad av färger har jag alltid blivit. Så en trött fattiglapp som står någonstans mellan ungdomsdrömmar och ...


...tittar på de kläderna (nedan) och tänker att om jag lyckades spara ihop så mycket som till den här fantastiska klänning så hade jag antagligen hellre åkt bort en vecka. Eller köpt en matta för att värma och täcka det deprimerande laminatgolvet i vardagsrummet, köpt en cykel åt vår yngsta, eller anlitat lite hjälp i trädgården och bjudit till fest. Men man ska och får drömma också.  För oj: Nice (bajs) ❤️ ❤️ ❤️ .




❤️

Backstagebilder av Kevin Tachman från Gucci-visningen (Vouge), 
men hade väl lika gärna kunnat vara från en Wes Anderson-casting?


❤️


Kanske blir jag glad av färgerna, kanske blir jag glad över kjollängdernas variation? Eller är det det faktum att kläderna ser ut som klassiska loppisfynd? Att det känns lite fritt och glatt när så mycket annat är svårt? Äsch, jag har ingen aning men så är jag ingen modemänniska heller. Jag är bara jag, men så kul det hade varit att gå på galej i den här (som den glittrar!)... 



eller träffa en väninna i den här....

...eller jobba med konst i den här (i den där havsnära studioliknande stugan med vinden i de där flortunna Ingmar Bergman på Fårö-gardinerna... Hemmet i övrigt: stiligt, tungt och med både toner av mörker och ljus. Ja, ni fattar: lite läder, lite trä, skuggor och ljus, så någon skulptur och ett vasst intellekt på det.) Ha! Dessa inre bilder och de där känslorna om vem man vill vara, snarare än är, tänker jag oduschad med liten sjuk som tittar på film medan jag sitter här, i morgonrocken i fleece (!!), IKEA Family-tofflor och det allt kallare kaffet i den förvisso rätt okej-snygga muggen, men ändå... Det är långt till Fårö. 

Photo: Yannis Vlamos / Indigitalimages.com Vouge

❤️




Moonrise Kingdom (Wes Anderson)

Om Mars från Nasa.



Pizzafredag då?
❤️
/Döden döden döden


torsdag 1 oktober 2015

När skeppet sjunker

Age Of Consent / Letter Of Intent


Skrattade glatt, och lite rått, åt världens bästa skönhetstips från Kristofer Andersson Bon:
Vilket är ditt bästa skönhetsknep?
– Stjäl alla produkter av din partner. Sov åtta timmar och drick en jävla massa vatten. Ansträng dig hela tiden för att bli smartare. Läs böcker. Var rolig. Nöj dig inte. Håll hårt i dina drömmar. Skaffa livsärr i ögonen. Var snäll. Är du dum i huvudet kan du smörja in dig med skitdyr snigelkräm bäst du vill – du kommer fortfarande vara dum i huvudet. 
Och så det här viktiga: att allt inte handlar om individen från Insidan/DN:
– I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre. Men det kan vara en farlig återvändsgränd. 
Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom. 
– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ”inre röst”. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.
Tror att det kommer att ta år att hämta tillbaka oss och vårt och ditt och mitt till rätt, och mänskligare, nivåer igen. Dagar när folk slentrianmässigt slutar tror och uttrycka att vinsten är det som håller oss flytande. Så länge kan vi ju lyssna på musik, läsa böcker, vara snälla och hålla varandra i hand lite lagom ömt. Kämpa på. 

Lyssnar på Det Gamla Landet och nynnar på Fly me to the moon efter måndagsmånen. Vackra morgontimmar med månen och kaffet. De andra sov så sött och tungt. 



Psst... Jag hade fel!

Det handlar inte om ett absolut empatiskt gehörDet kan handla om något helt annat, men någon slags gehör har de där riktigt fantastiska författarna alla i alla fall. Tänker jag.

Puss!
/Döden döden döden