lördag 9 oktober 2021

Magiskt tänkande



Igår: Vaknar vid 02. Hulkar så fult. Ger upp. Sätter på kaffet vid 03. Det stinker avgaser från hamnen. Dimman anas i lampornas sken i mörkret. När dagen börjar gry vågar jag mig ut på min första promenad sedan budet kom. Gråvitt ute. Skyndar mig mot parken och tittar på blommorna men doften från gifterna som pumpats ut i hamnen under natten hänger sig kvar. Ingen doft av jord, mull eller hav. Spindelnätens fuktdroppar gnistrande som prismor när den skimrande morgonsolen skrämt bort mjölkdimman med sin värme lite senare. En vacker, vacker morgon. 

När jag känt närhet av djurs personlighet har jag ibland fantiserat om att människor återfötts i deras kroppar. En störig skata som försöker skoja eller säga hej. Vem är du, har jag tänkt. Så dumt, men sån är jag. Så när jag går förbi en kråka som sitter och spejar vid fiskehoddorna vid parkens utlopp så tänker jag, tänk om det är Joel som är här för att hjälpa mig. Men kråkan drar och det var inte mer med det. Jag tänker att om han svävar någonstans så är det över dotter, flickvän och våra föräldrars hem. Han kommer till mig sen. 

Jag är så vinglig och trött och svag. Tar bussen hem. Ljuset har kommit och jag vill inte vistas ute bland folk. En kille med en lite orolig hund sitter vid en fyra-plats och jag frågar om det är okej om jag slår mig ner, och det är det. Hunden kommer och luktar på handen. Hunden virrar lite, sen lägger den sitt huvud i mitt knä och jag stryker den sakta och mjukt över huvudet. Det är vid kärlek, närhet, vänlighet och omtanke det brister. 

 Gogglar hundraser. Det var en Saluki. 

Nu: sovmorgon. Vaknar 03.39. Gråter en skvätt. Sätter på kaffet. Skriver några rader. Försöker stå ut. Står inte ut. Tredje koppen nu. 




/Döden döden döden

Magiskt tänkande, Från Wikipedia:
Inom psykologin används termen magiskt tänkande som en beteckning för små barns förenklade bild av kausalitet, d.v.s. orsak och verkan, nämligen att de själva skulle vara orsaken till det som händer omkring dem. Om det till exempel händer ett storasyskon en olycka, och barnet nyligen har varit argt på syskonen, kopplar barnet ihop olyckan med ilskan och tror att det är ansvarigt för olyckan.

I regel släpper barn mycket av det magiska tänkandet redan i skolåldern, men delar hänger kvar längre. Det är till exempel samma typ av tänkande som ligger bakom sådana uttryck av vidskepelse som att inte gå på vissa typer av brunnslock, eller att inte gå under stegar.

Jean Piaget (1896–1980) pratar om magiskt tänkande under det preoperationella stadiet (2–6 år) och mer specifikt i det prekonceptuella steget (2–4 år).

torsdag 7 oktober 2021

Nej. Nej. Nej.

 Asymmetri. 


🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤


Jag kommer inte att överleva det här. Kan rent fysiskt inte andas av och till. ”Ångest” förklarar mannen när jag försöker kippa efter luft. Andningen skriker hest. Drar in luften. Lägger mig på golvet. Det kommer i vågor. Attacker. 

Kan jag intellektualisera bort smärtan genom att skriva om den? 

Varje gång DNs notiser ploppar på skärmen tror jag att det handlar om min brors död. Dagens huvudnyhet. Varje dag. Resten av livet. 

Ber min man leta efter gamla sömntabletter. Finns det någonting ångestdämpande? Ingenting. Somnar ändå. Sov första natten, inte andra. Det var skönt att lägga ut ett inlägg på Facebook. Tvekade, men kände att min bror får inte gömmas, glömmas bort. Han var så älskad. Dela smärtan. Förverkliga det overkliga. Dela. Dela. Dela. Alla så oändligt gulliga. 

När dödsbudet kom. Via mobilsvar…. Troligtvis av misstag. Så bröt jag ihop. En ambulansläkare ringer. Jag hör att hon är ledsen och skakad och hon berättar tydligt vad som hänt min lillebror. Min älskade lillebror.  Förstår ingenting. Allting var så bra. Allting skulle bli så bra. Ingen förstår någonting. Hans älskade lilla dotter. Jag vill stjäla henne till mig och en skriva en vacker sagobok. Linda in henne i en bubbla av något varmt och gott. Den här världen är ju för  svår. Åh, hans nya fina tjej! Alla vi andra som står förvirrat, övergivet kvar. 

Yngsta dottern gråter och gråter. Kommer upp gång på gång och gråter. Lägger sig i famnen: ”Det värsta är att jag inte kan säga till honom hur mycket jag saknar honom”. 

Min lillebror är död. Outhärdligt. Han var min livboj, den som kunde dra in mig mot land när jag höll på att drunkna i oförstånd. Den enda jag skulle orka prata med om det tragiska, och som skulle förstå kring det svåra som precis har hänt. Vi skulle ha gråtit tillsammans han och jag. 

Han var Ross och jag Monica. ”Han var allas favorit, men du var mormors flicka” sa en av hans gamla flickvänner till mig. Så var det nog. Men han var mitt pansarskydd och min spegel, så det var okej. En bra och snäll spegel. Den enda fina spegeln utan villkor eller krav jag haft. 

När jag var liten bad jag till Gud att ta mig före min lillebror och min mormor. Sen började jag be för mina barn. Ibland tänker jag att Gud är arg på mig. Att jag gjort något och borde vara och göra bättre på något sätt. Det har varit så tungt och svårt så länge, men detta är jag osäker på om jag klarar av. Tippar jag över nu? 

Nej, jag kan inte intellektualisera bort något. Huden under ögonen är irriterad och svider efter dagarnas och nattens, morgonens tårar. Inget spelar någon roll. 

Jag vill ha min lillebror, en kopp kaffe och en liten spinnande hoprullad katt vid min sida. Jag vill att allt ska vara som innan någon ringde och förklarade vad som hänt. Jag vill ha min bror åter. 

Han reser sig ut havet likt en fransk housestjärna och vi skrattade åt det. Vi skrattade och grät tillsammans och han var min bästa vän. 

/Döden döden döden 




tisdag 5 oktober 2021

Korrigerar mig själv!

Skrev så här tidigare, och jag hade fel om en sak: 

”Har sällan känt så stor uppgivenhet kring människan som i pandemins spår. Malmö Stads skolor plockar russinen ur kakan och använder pandemin som svepskäl för att fortsätta slippa ha föräldrakontakt. Som föräldramötet i år, oktober 2021: någon slags digital informaton till samtliga föräldrar, till samtliga barn i årskurs sju. Vi föräldrar till barn i samma klass är nog så skyddade vi kan bli mot just varandras eventuella sjukdomar. Faktiskt. Busschaufförerna ska däremot köra fullastade bussar med nya människor ansikte mot ansikte var dag. Krogarna ska fyllas. Köpcentren likaså. Taxibilar som kör sjuka till behandling delas med med symptomfria människor som precis rumlat runt. Åh, vad jag bara vill att eländet ska ta slut, så jag slipper se mer av denna ogenomtänkta erbarmlighet.” 

Helt underbart att slippa en massa frågor från frågvis förälder som bara vill fråga för att möjligheten finns. Gärna samma fråga om och om igen. Alla inblandade på skolan gav kort och gott den information som behövdes. Exemplariskt! Däremot saknar jag att träffa de andra föräldrarna. Få ansikten på de föräldrar som har barn i mina barns klasser. Skulle gärna vilja se mina barns klasskamrater också. Men får skriva om det en annan gång. 

Angående Death of despair skrev Saga Cavallin om det omöjliga betygssystemet och Jan Björklunds försökskaniner i DN. Jag som äldre, med betyg 1-5 erkänner, jag hade ingen aning om att det var  överbedrövlig. 

Mot samhällets infantilisering bör vi protestera. Problemet är att det bara blir svårare och svårare att nå fram. Den digitala muren är ogenomtränglig och studsar  omkring mellan innehållslösa sidor och talsvar och anonyma människor utan efternamn och ansvar för då, nu och sen. Vi nöts sönder av floskler och kundundersökningar i väntan på ingenting. 

/Döden döden döden 


söndag 3 oktober 2021

Slippery slippery slope

Självriskerna 


 


Danger danger (high voltage)! 


Att tala eller skriva om covid är bara att skriva i motvind. Det låter sig inte göras.  Det finns inget tillräckligt stadigt räcke att hålla sig i. Glädjen över att vara fri igen solkas ner av friheten att smittas av allt och alla igen, och smitta andra med sin egna eventuella skit. Få hem vinterkräksjukor, löss och halsfluss igen. Hurra hurra. Att få resa igen, men frågan är vart och hur? Att vuxna människor valt att inte vaccinera sig. Att vuxna människor hostar varandra i ansiktet på bussar i torg, oavsett pandemi eller ej. Detta i Sverige, allt mer likt en Nattväktarstat. 

Har sällan känt så stor uppgivenhet kring människan som i pandemins spår. Malmö Stads skolor plockar russinen ur kakan och använder pandemin som svepskäl för att fortsätta slippa ha föräldrakontakt. Som föräldramötet i år, oktober 2021: någon slags digital informaton till samtliga föräldrar, till samtliga barn i årskurs sju. Vi föräldrar till barn i samma klass är nog så skyddade vi kan bli mot just varandras eventuella sjukdomar. Faktiskt. Busschaufförerna ska däremot köra fullastade bussar med nya människor ansikte mot ansikte var dag. Krogarna ska fyllas. Köpcentren likaså. Taxibilar som kör sjuka till behandling delas med med symptomfria människor som precis rumlat runt. Åh, vad jag bara vill att eländet ska ta slut, så jag slipper se mer av denna ogenomtänkta erbarmlighet.  

Eller är covid ofarligt? Besegrat? Eller kör vi på som vid utbrottets början och låtsats att det regnar och låter de svagaste helt enkelt dö bort? Lite survival of the fittest har väl ingen dött av? Sluta testa, sluta smittspåra (har dom iofs inte pysslat med alls i Region Skåne).  Lite på skoj och lite på chans. Bara för att vi kan. Det finns alltså människor i Sverige som jobbar inom vården som inte vaccinerat sig. Det kommer att krylla av sköna ovaccinerade snubbar på nästa konsert. Jag gissar att det är samma typ av människor som hostar på andra, ibland ”glömmer bort” handsprit och tycker att hygien är en överskattad grej. Precis som kondomer och jämlikhet. Sådana som inte tror på forskning utan mer känslor och sunt förnuft.  Inget fel med det, men sen när har sunt förnuft inneburit att strunta i andra? Det är det jag inte begriper. 

Bara stå för att vi sanktionerar en kultur som struntar i de sjuka och äldre, låtsats att allt är frid och fröjd för att de unga och friska ska ha det bra. Varför ska friheten att strunta i att vaccinera sig och leva fullt ut och obegränsat, vara större och viktigare än sjuka och äldre, och redan fullt vaccinerades, rätt att överleva? Personalen på restauranger, affärer, konserter, gym, sjukhus, allmänna transporter och så vidare måste väl vara lika skyddade som vi som är beroende av dem och deras verksamheter och visa dem hänsyn? Kalla mig gärna trög. Jag tycker själv att det är något hänsynslöst att låta de svagaste ta smällen. Hade inte vaccinpass varit lite bra ändå? Samtidigt önskas inte ett tvångssamhälle. Hur balanserar man på den här slaka linan utan att ramla av? 

Ser en debatt mellan SD och MP på någon morgon-tv sändning under veckan och Kinnunen svarar med landsbygdens avstånd (alla älskar ju landsbygden just nu) och Skog kontrar med fakta som generell prisökning, elbilar och miljöengagerade och svikna ungdomar, men darrar sig fram. Inte med ett ord nämner hon kollektivtrafiken. Inte Kinnunen heller. Det är att svika landsbygden och människorna som bor där på riktigt. Och miljön.  Om dom verkligen hade brytt sig eller känt någon som bott utanför stan, tänker lilla jag. 

På fredagsmorgonen ser jag Nyhetspanelen (TV4:s Nyhetsmorgon). Aldrig förr har sjukförsäkringen talats om som just försäkring som när det gällde återinförandet av karensdagen, nu med eftertryck kallad: självrisken! Men annars, bidrag? 

Förlåt mitt klumpiga språk, men så här blev de just idag.  

Puss!

/Döden  döden döden 




lördag 2 oktober 2021

Death of Despair

 

SVT-play just nu. 🔝
Eller Katanjemannen, Saknad, aldrig glömd, och när drar 
Succession och Bonusfaniljen igång igen? Och alla dokumentärer jag vill se, 
men dessvärre redan glömt bort vilka det var.

Ok, så du läser att ungas dödlighet i Sverige ökat lavinartat, med viss sannolikhet kopplat till skolsystemets benägenhet att slå ut många från vidare yrkesutbildning. Death of despair. Förfärlig. Samtidigt är det höst och det är otroligt härligt att tända ljus och äta eller plocka svamp. Dofta på de sista blommorna och den fuktiga mossans jord. Regnet smattrar. Solen tittar fram. Morgnarna glöder och kvällarna skimrar och rodnar likt en liten febersjuks svettiga rosenknoppsfejs. Men ibland är det bara grått. Så skrattar du till när en kompis skriver ”Dunning-Kruger-effekten” som statusuppdatering på Facebook. Den ständigt närvarande Dunning-Kruger-effekten; självöverskattningens och ödmjukhetens ständiga brottningsmatch. Two in one, erkänner jag, inte helt glatt, och känner stressen över alla fantastiska filmer och tv-serier som går, eller snart kommer upp på en streamingtjänst nära dig. Virrigt i bollen. Tappat kollen. Längtar efter bubbel och babbel och klackarna i taket, men somnar innan klockan slagit nio var kväll. Gäsp. Inte många kloka tankar under denna människas tak i natt. Man önskar ju att en hade kunnat göra något, men det verkar vara för mycket av mig att begära. 



As through a two-way mirror: the voyeurism of Jeanne Dielman
When a movie becomes a behavioural experiment (läs mer här, där även bilderna är lånade ifrån) 


/Döden döden döden (brygger också kaffe och står på) 





torsdag 23 september 2021

Sommarens sista strålande suck.

It takes a village to raise a child. 



”… The moon is high and yellow in the sky outside my window. It is a display of sublime beauty. It is also a cry for mercy — that this world is worth saving. Mostly, though, it is a defiant articulation of hope that, despite the state of the world, the moon continues to shine. Hope too resides in a gesture of kindness from one broken individual to another or, indeed, we can find it in a work of art that comes from the hand of a wrongdoer. These expressions of transcendence, of betterment, remind us that there is good in most things, rarely only evil. Once we awaken to this fact, we begin to see goodness everywhere, and this can go some way in setting right the current narrative that humans are shit and the world is fucked.  

Love, Nick” (hela texten 

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Jag finner hoppet hos The Caves. Någon slags meditation. Hur han, Nick, knyter ihop påsarna med vänlighet i The Red Hand Files, detta geni; hur han svarade på tre helt olika frågor under rubriken  ”Do you work out before you go on tour?”Hans undersköna fru Susie med sina glittrande klänningar (om jag vinner på lotteri eller säljer en tavla någon gång…) och hennes varma ord, hundvalpssöte sonen Earl med sin flickvän, och inte minst den ständigt närvarande förlorade sonen. Förlåt allt tjat som hur snygga dom är men det är oundvikligt och vore någon slags ”tjänstefel” att inte nämna detta alls. Hur är det möjligt med så mycket begåvning, humor, stil och grace? Och samtidigt inkludera svärtan. Hade jag varit mer lagd åt dagdrömmeri hade jag fantiserat om att vi blev goda vänner och jag då skulle smittas av deras utandningsluft och bli så där intelligent, empatiskt, rolig (och snygg!). Men jag ligger här i min skrynkliga säng med mitt gamla avsvalnade kaffe, uppsvällda ansikte och risiga hår. Det är helt ok. Vi delar samma måne. Det gör vi i alla fall. 

Lägger mitt huvud mot kudden. Letar efter empatin i samhället och dörr efter dörr stängs. Poff. Poff. Poff. Läser yngre människors längtan efter att anonymt anmäla en dålig (äldre) mamma och ber dem gå i hennes skor först. Det är sinnesjukt fräckt av mig. Socialtjänsten ska frälsa världen från all världens undergång och ondska. Inte människors omsorger om varandra. Det är omodernt att vara The Village. Om någon bara kunnat fråga: ”Finns det något jag/vi i huset kan göra för dig?” så hade hjärtat mitt stillats litegrann. Men vi ska ange varandra anonymt. Inte ta hand om vår nästa. Låta någon annan sköta jobbet. Dessa yngre individers världsbild skrämmer skiten ur mig, men så har de växt upp under andra förhållanden och i en helt annan värld än jag gjort. Att få lov att vara kroppsaktivist, vegan, ha tillgång till stans bästa fillers och ett icke-binärt och icke-rasistiskt samhälle tycks viktigare än att vara empatisk och omtänksam, som att det ena måste utesluta det andra? När förutsättningarna för ett inkluderande samhälle vilar på omsorg och förståelse för vår egen och alla andras mänsklighet. Klart man får se ut som man vill och älska fritt och att det är viktigt. Men är nätbaserade klusterkrig viktigare än den mänskliga kampen? Att sätta på sig ett klistermärke istället för att verka och så vidare. Nu ska man bara synas. Försöker tänka mig in i deras skor. Att de växt upp i ett land som sålt ut skola, vård, skog och omsorg med föräldrar som dricker bubbel och instagrammar lifestyle (det gör vi allihop), och tanken flaxar förbi: detta kommer nog inte att bli så jättebra. Att tro att en myndighet utan specialistkompetens ska rädda världen, inte vi människor tillsammans. Att vi på så sätt är oviktiga för varandra och kanske därmed också utan värde?  Hade önskat att de läst The Red Hand Files, sett I, Daniel Blake eller Pride, åtminstone. Det är inte raketforskning utan grundläggande små mediakurser i solidaritet och medmänsklighet och att vi behöver varandra. It takes a village… Idag innebär byn i praktiken konstellationer av slutna grupper på nätet och få spontana möten. Allt är digitaliserat, selekterat och distanserat. Både som människa och kund har du allt svårare att få tillgång till en rak kommunikation. Det ska modereras, kureras, tillrättaläggas och anonymiseras eller chattas med någon robot eller ”Emilia” eller ”Josef” först. Så oändligt många lösenord vi måste ha. Det nya normala. Jag hänger inte med. Jag står knappt ut. 

Att tjänstepersoner, sjukvården och företag känner att de måste skydda sig mot dem de ska arbeta med/sälja till. Kundtjänster som slår knut på sig själva för att göra sig så omöjliga som möjligt att nå. Kommunikationsväggen/klagomuren. Någon tjänar pengar på detta, men det tappade förtroendet verkar spela mindre roll. Man bryter samhällskontraktet gång på gång och ignorerar konsekvenserna, och rullar runt i den nya anonyma otillgängligheten. Det finns företag som arbetar uteslutande med att ta bort negativa kommentarer om andra företag på nätet. Istället för att bli bättre, ta bort. Göm, och hoppas på glöm.  Men ibland funkar det digitala och då känner man sig ju alltid lite peppad ändå. Tjoho!  Swish swosh. It’s working, it’s a miracle. Lite hurra ändå? Som när vi hyllar män om de beter sig normalt och har normala värderingar: som unika guldklimpar. Eller när någon utbrister, - åh, fick du träffa en riktig doktor!? Att det gått och blivit så här tokigt handlar om pengar och de extremt låga förväntningar vi har på män och samhället och betyder i förlängningen minskad kontroll, rättvisa, inflytande och makt för oss vanliga medborgare. Läs Maciej Zarembas texter om kommuner/regioner och den hopplösa situationen: Men det mest avslöjande är chefernas upplysning att de (”avsiktligt”, står det) hindrar kontakter mellan dem som sätter villkoren för vården och dem som tar hand om de sjuka. Man ser till att ”beställare” och ”utförare” inte möts i samma rum. För då kan det bli besvärliga diskussioner, om etiken, inte minst.”

Aldrig ska vi mötas.

De kommun-/stads- eller regionaställda gör som chefen (ekonomin) säger, hellre än följer lagar, uppdrag, medborgarbehov eller patientsäkerhet. Dom kan vara hur usla som helst så länge kostnaderna hålls nere. Alla godhjärtade människor som måste betala sin hyra håller tyst. Strejka tänker jag. Strejka för er rätt att utföra ett gott arbete. 

”Före 1976 kunde ingen undgå ansvar genom att hävda att hen inte förstod bättre. Då var ”oförstånd” i tjänsten liksom ”försummelse” och ”oskicklighet” grund för straffansvar. Man behövde inte bevisa att byråkraten velat illa. Det räckte med hur illa det blivit. Vad tror läsaren, hade världens dyraste sjukhus byggts i Stockholm om den lagen funnits kvar?” 

Här nämner Zaremba i DN också en extremt viktig del, det icke-existerande tjänstemannaansvaret, som gör det så extremt halt på golvet. Kan man ens fatta myndighetsbeslut om dessa inte vilar på ansvar gentemot uppdraget och medborgaren? 

- Och apropå destruktiva klickar, hatstormar och grupperingar så tror jag att Zaremba sagt eller gjort något fel som gör att vissa feminister inte gillar honom (minns ej vad) precis som hatet mot Ekis på grund av transfrågan gör att människor som delar hennes åsikter kring annat inte vill befatta sig med henne längre. Detta samhälle som inte tillåter oss tänka olika. Som att en bra journalist ska tystas för att man inte delar världsbild kring allt? Så jag åberopar Nick Cave-citatet ovan och tänker: chilla lite. Vi är bara människor och ingen är perfekt. 

Och visst, man kanske ska anmäla en ”dålig mamma” anonymt men det värker i mitt hjärta. Utan att veta vilka umbäranden och sorger denna ”dålighet” är sprungen ur. Utan att tänka på vilket angivarsamhälle det slutligen mynnar ut i. Ett slags Stasi-land mellan viskningar och rop, en modern häxjakt i ett nästintill laglöst land (nu överdrev jag något) utan tjänstemannaansvar. Att det finns något gott i nästan alla kan vi väl ändå försöka enas kring? Hur gör vi det bättre för dem som har det svårt? Är det inte den frågan vi borde ställa oss, samt kräva mer och bättre? Inte bli tårögt tacksamma om någon gör sitt jobb ordentligt för en gångs skull? 


Får svindel. Rent fysiskt har jag yrsel nästan jämt, men själens hål suger och drar i mig minst lika mycket. En, nej två,  närstående är svårt sjuka. Jag är vissen. Mina barn behöver mig. Tanterna på badet bråkar, men inte på mig. I duschen står jag ensam och naken, alla andra har sina badkläder på. Känns inte superavspänt. Skaffa duschdraperier, kära lilla Malmö kommun. Jag orkar inte göra rätt när alla andra gör fel. Samtidigt, vem ska lära barnen, om inte någon kan visa dem att inför det stora alltet är vi bara dom vi är? Vardagsvänligheten är det enda som ger mig hopp. Alla andra blundar, känns det som. En dag i taget står jag ut. 


Ja, vi delar samma måne. Fast från olika håll. Det finns en liten tröst i det.  Morgonen är vacker. Och kvällen likaså. Än blommar blommorna och havet ligger som det ska. För detta känner jag mig glad. 



Eder,

Döden döden döden 


❤️ 








måndag 2 augusti 2021

I mörkret, ljus.

Das Auge der Liebe ('The Eye of Love'),


Efter värmeböljan, hösten? 



Plockat svamp. Massor av kantareller i vår bästa skog. Bussat runt till stränder mellan pizzerior och glassar. Låtit pengarna rinna mellan fingrarna. iPads och skärmar och stränder och mat. Vi försöker ”spela något roligt spel”, slutar alltid med bråk. Fåglarna i stan härjar runt i vanlig ordning och knarklangaren och hans missbrukande flickvän går med sina hundar hand i hand. Dottern vågar fortfarande, ett år senare, inte gå i trappen själv. Så det kan gå. 

Det är svårt att hitta tonen igen. Språket. Takten och så vidare. Kanske har det aldrig funnits något sådant som flyt och känsla här. Jag har tjatat om tröttheten. Jag är trött på den och det. Jag har sökt hjälp och bot och bättring men det är som att skrika i ett ljudisolerat rum. Kanske ska jag släppa tanken på att det finns hjälp att få. - Det är ändå omöjligt för folk att förstå, som någon sa häromdagen.  Vi bär våra liv i ensamhet. Och i detta får jag väl försöka hitta ett sätt överleva på… 

Ibland undrar jag hur och varför jag fortfarande står upp. Är det människans anpassningsbarhet, normaliseringsprocessen? Är jag rentav lite dum i huvudet? Men jag när mitt hopp och detta hopp hoppas så innerligt på att jag inte ska gå sönder, för mycket, bara.  

Ögonen svider. 

Hittar den här René Groebli-bilden från 1952 igår på Bildhalle och återigen har du gjort någon någon annan redan har gjort. Utan att veta om det. Sängar, lakan ljus och mörker. Någon du älskar. Lika vackert som banalt. Läste tidskriften Verk och jag tänkte, hon har stulit mina ord och hon gör det med hänvisning till konstens villkor. Eller inte. Vi inspireras skamlöst av varandra. Vi är så lika vi människor, och så olika. Ibland önskar jag att det hade varit lite lättare. Att jag varit lite tuffare. Och bättre bara. 


René Groebli














måndag 5 juli 2021

Dumhet

Precis vad jag alltid sagt och tyckt. 
Alltså tycker jag om, då det bekräftar min världsbild…

Eftersom jag är en obotlig optimist (nästan) och samtidigt totalt uppgiven så ringar programmet in inte bara in samhället utan också all stor- och småskalig närighet vi ägnar oss åt. Den som gör att vi inte klarar av att hantera varken virussjukdomar eller bostadspolitiken. 
Lättja och rädsla (människans behov av bekvämlighet) som gör att vi accepterar, kanske tyst protesterar, mot institutionell/funktionell dumhet
Vet inte om Dumhet är ämnet. Inte heller brist på intelligens. Det är ett intresserat radioprogram rakt igenom och beskriver också intelligenta människors (och politikers!) ibland stora oförmåga till flexibelt tänkande. Samt faran med riktigt dumma människor. 

Nu kaffekopp tre. 

Puss

/Döden döden döden 

onsdag 30 juni 2021

Toppsnäckan

Kroppen 

är liten, slank och stark men brösten, som små blåbär, gör ont. Dina kamrater i skolan är inte vad kamrater  borde vara (lojala, roliga och svala). Du cyklar. Ensam trampar du på och alkisfarbrorn ropar TOPPSNÄCKA efter dig och någonstans känner du dig lite värd. Håret fladdrar likt eldsflammor efter dig. Din hållning är perfekt. Kuratorn på skolan säger att du gått på myten om att livet är som i Veckorevyn. Du tänker, 40 år senare: jag hade aldrig överlevt utan Veckorevyn, myterna, hållningen,  drömmarna, Sidney Sheldon och framförallt - utan musiken.  Samtidigt. Alltid ett objekt.

Man måste få drömma. Ibland om ett annat liv. 

/Döden döden döden  



söndag 2 maj 2021

Bella Ciao

 1 maj 




Vaknar 02, ger upp vid 03. Kaffe, skummar nätet på ett korkat scrolligt meningslöst vis, tvättstugan 07. Solen skiner. 

Vandrar efter barnen som cyklar.  Hela världen står i blom. Det blir inte vackrare än så här, tänker jag om och om igen. Jag blir svettig på ryggen under ulljackan och lätt hypnotiserad av alla blommor. Barndomens makroperspektiv, de små detaljernas storslagenhet. Den kvalmiga söta blommiga doften i busken med de allra sötaste små blommorna. Därinne rasslar en duva till. 

Jag testar den ensamma handikappsbryggan. Kanske heter den Funktionsvariationsbryggan idag. Barnen tittar på. Doppar mig snabbt. Huvudet snurrar. Upp upp igen. Känns bra. Barnen drar till utegymmet, måttligt imponerade av mitt doppande. Det är en ovanligt vacker dag. 

Sen blir det en konflikt (det svåra ämnet bakverk kontra läsk) och en rymmare på cykel och moderns oro (ett par timmars inre hysteri bara…) avslutades efter cirka 16000 steg på konditori med bakverk och läsk. Terrorbalansen. Lågaffektivt bemötande lönar sig alltid, men jag känner mig ledsen och trött. Fikat är gott och resten av dagen flyter på fint. Bara det finns mat (och underhållning) så finns det lugn. Tuppar av en stund på balkongen. Idag är jag ”rosig” och fräsch. 

Det enda bra med Anita Lanes bortgång är att fler förhoppningsvis upptäcker henne.

💔

Cave, The QuietiusRollingStone och Mute har skrivit bra. 
Väntar fortfarande på någon svensk musikjournalist… 



Early one morning

I was awakenend
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
Early one morning
I was awakenend
And found the enemy was here

Oh Partisan
Take me from this place
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
Oh Partisan
Take me from this place
Because I feel I´m dying here

And if I die
Up on that mountain
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
And if I die
Up on that mountain
Then you must bury me up there

Bury me high up
Up on that mountain
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
Bury me high up
Up on that mountain
And let a flower mark my grave


Oh Partisan
Take me from this place
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
Oh Partisan
Take me from this place
Because I feel I´m dying here

Ciao Ciao Ciao


The world’s a girl. 


/Döden döden döden 

onsdag 7 april 2021

Skattebetalarnas Riksförbund.

En god vän börjar fundera över huruvida hen ska betala kyrkoskatt eller inte och lägger upp frågan på Facebook. Svaren som kommer in är många, kloka, kul och varierade. 

När det gäller just kyrkoskatten så tycker jag verkligen att det är upp till var och en och inget måste. Bra att det är fritt val helt enkelt. Jag betalar själv av flera olika skäl, men eftersom jag inte är någon höginkomsttagare så rör det sig om några tusen om året, och det reder jag ut. Det är inte tiondet, det handlar om. Men jag kanske ändrar mig någon dag. 

Vad som däremot provocerar mig är slöseriet med våra gemensamma resurser, för jag har verkligen ingen lust att betala en stor del av svenska folkets bostadskarriärer och fönsterbyten*, poolbyggen, nya kök eller dräneringar, de borde bostadsägarna kunna klara ut själva. Det var längesedan det kostade att bo i hus, det är en lyxig version av pensionssparande bara. Jag har själv använt både ROT och RUT, för vem älskar inte ett bra pris!? Finns ett par stövlar för 1000 kronor på ett ställe och ett par identiska för 500 kronor på ett annat vore det direkt ekonomisk oansvarigt att köpa det dyrare paret. Men till problemet hör att vilken trea som helst i Malmö har högre hyra än ett köpehus i säg Vellinge kostar i månaden (inklusive alla avgifter och detta exklusive ränteåterbetalningen). Till exempel. Jag är inte heller superpeppad på att betala kungens festande (han borde också ha råd att betala för sig kan man få lov att tycka) men framförallt är jag otroligt osugen på att våra pengar går till annat än de är ämnade. Pengarna ska gå till infrastruktur, vård, skola, omsorg, forskning, generell samhällsutveckling, krispaket (till verksamheter/företag, inte aktieutdelningar), beredskapslager, socialtjänst och så vidare. Inte en spänn till Kry, men skolböcker till barnen, och vettiga bostäder och medicin åt alla, om ni förstår hur jag resonerar? 

Så var signar jag upp mig, Skattebetalarnas Riksförbund

(Här, visade det sig)

/Döden döden döden

* så kom jag att tänka på alla vänner som bytt kök, slipat golv och fått putsat, rappat och snyggt och byggt, och kära svärföräldrarna som fick fönstret förstört av inbrottstjuvar och såklart gäller detta inte er. Såklart! Allt detta gäller däremot oss. Det är baske mig inte lätt att göra rätt alla gånger. Kanske om byggherren inte måste ha så många bilar, hus, och resa jämt och dyrt, med en fru som ”downshiftat” (alltså inte jobbar mer än med sig själv) att herrn kunde sänka priserna lite istället? Bara tänker lite högt nu och kastar ut en liten idé... 

Och det faktum att arbetare med svenska arbetsvillkor byts ut mot utländska hantverkares, utan bra villkor, och enbart företagen går med vinst, är också en aspekt att fundera på. Åtminstone ett argument för ROT mindre. 

söndag 4 april 2021

Konstnärlig frihet?

My ass. 


I could do whatever I wanted, 
whether people liked it or not. (Niki de Saint Phalle )



Eller: 
”an artist can only produce the purest expression of their art when the expectations and influences of the outside world are not taken into consideration at all.” (The Mysterious N. Senada/The Residents)

 

Ja, man måste 💩  i vad andra tycker. Men det är utan tvekan lättare sagt än gjort, för de flesta av oss. Det kan också bli något ensamt om man inte är tillräckligt behaglig eller saknar frimodet, alternativt, de medel och stöd, som krävs. 

Påsklov. Vännen och jag åker runt i lånad bil på Österlen. Mellan hagelskurar, vindbyar och snöstorm skiner solen över Hollywood-snygga moln och hav. Alla håller avstånd  Vi tittar på konst/hantverk och design och efter ett möte med en underbart charmig överkreativ kvinna och en glutt på hennes döttrars framgångsrika skapande liv, föll poletten äntligen ner: det är ingen idé för vanlig folk att ens försöka. Ge upp, bara ge upp! Hollywood- och Magrittemolnen må sväva jämlikt över oss, men resten är en chimär. Tänker på kollegan som huxflux kunde fixa en lägenhet utomlands till mediachefens barn och var så stolt över just det. Kopplingen till framgång, och den egna förträffligheten, Gud, jag känner en kändis/någon med makt. Det är faktiskt vanligt folks fel att det blir räkmackor, utöver kändisarna och snyggingarna själva då, som likt alla andra också förförs av framgångar, estetik och arv. Man tror att beröring smittar. Någon slags Midas touch. Det är mycket rörande och samtidigt förfärligt, men det är banne mig inte barnens fel. Dom bara glider på banan vi alla är med (i media, väldigt mycket) och sopar ren. 

Yung Leans mamma, ambassadör Elsa, nästan kräver att Jonathan måste få fortsätta med sin konst i dokumentären In My Head i SVTDet är fint men svindlande. Tänker att han, precis som Niki de Saint Phalle är helt övertygad om:

I could do whatever I want , whether people like it or not.

Kanske. 
Så kan killarna chilla i någon ärvd skärgårdsnära miljö och bara vara sköna. Skönheten (och odjuret) i detta ändå. Nej, nu är jag orättvis. Men livet är orättvist! Han kan inte hjälpa att han ser ut som en pojke man vill nypa i kinden och ge en kopp varm choklad. Jag tror att han vet om det som alla pojkar vet:  att de ser ut som bäbisar i sina mammors ögon resten av sina liv. Nej, förlåt, inte alla mammor, givetvis. Däremot ser vi mammor oss själva i våra döttrar och det blir ibland mer komplicerat där. Hur pappor ser på sin barn verkar variera mera... Har aldrig varit tillsammans med en pojkvän som rökt (i närheten av sin mamma). Yung Lean/Jonathan-filmen är mycket bra och spännande, helt klart. Han är garanterat en helfin och djupt begåvad person med sina sidor, precis som alla andra, min text handlar  inte om honom, utan vem som har rätten till konsten. Det är det som fascinerar mig. 

 - Vi behöver inte den här diskussionen om räkmacksbarnen. Den är över. Sluta låtsats. Min text är redan passé. Alla är lika pantade, tvångsmässigt fascinerade, köpta, förblindade, påverkade av blodsband, kändisskap, fördomar, skönhet, ärvda anlag och den självklarhet vissa är födda med - och vi älskar den inneboende orättvisan i detta. Go with flow. Hitta en mecenat och jobba med dig själv, så kanske, kanske det vänder även för dig. Jag vet. Vi ska kämpa. Jag har gjort det hela mitt liv, men det är verkligen kört. Blundar och håller för öronen och låtsat något annat. Min inre ytterst positiva glada lax brottas med en självhatande dysterkvist. 

Varje människa är en konsult (autkorr för konstnär, när man har för bråttom...).


Berättelsen

Det är därför Therory of obscurity (tyvärr) aldrig slår igenom. Man är sällan intresserad av självaste konsten eller det utförda arbetet enbart, vi är alla intresserade av skaparen i alltför stor grad, sagan och skimret: en legend, en säljare, ett bokomslag och historisk påklistrad magi.  Kontext/narrativ bla bla bla. Kanske alla kan skapa något, men alla väcker inte samma intresse. Alla har verkligen inte heller samma friheter. Möjlighet att sticka ut hakan. Att kasta sig handlöst ut i det okända, utan verkliga konsekvenser, är få förunnat, och främst för dem som vet att de alltid landar mjukt. Arrogansen i detta. Det är som föräldrarna till normativa barn. De som kan släppa, och släpper, barnen med blicken på isen, isen som slutar vid havet, för att dom tror att dom kan. För deras isar spricker aldrig. Deras barn, så välknådade av (imaginärt) gott föräldraskap. Människorna som lever utan skräck, befinner sig i en annan värld och verklighet. Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, tänker jag om dessa vuxna, typ. 

Åter konsten. Livet. Jag kan inte samla ihop mig och texten, den är redan körd. Min frihet är att jag inga krav på mig har. 
När du inte har något att förlora är det såklart lättare att vara modig. Är du kontant är du också friare. Det finns däremot gränser för frihet och rättigheter för den som litet utrymme har, eller behöver pengar till mat och hyra. Banaliteterna = överlevnaden. Så sluta inbilla normalsnygga människor utan större social kompetens, flashig proveniens eller sylvassa armbågar att de har en chans. Så kan vi fortsätta titta på när (framgångs)rika människors barn ger ut skivor, målar tavlor, designar kläder, känner sig entreprenöriella, skriver böcker och filmar filmer i evigheters evigheter. Det bildas ett ackumuliv, precis som jag misstänker är fallet med alla diagnosbarn. It runs in the family, och ju fler kockar desto mustigare DNA-soppa... Sen, de som blir över, blir slutligen någon slags lågavlönade tjänstemän och samhällsbärare och kan få vara statister i nästa Roy Andersson-film, om dom har några kontakter i filmsvängen det vill säga. Men så klart, inte alla räkmacksbarn. Eller så startas nya kollektiv som spjärnar emot och gör revolt (avkommor till svensk, fattig medelklass och bildade invandrare) och så kör vi en vända till?  
Vi får inte glömma att många av räkmacksbarnen kämpar hårt och verkligen besitter talang, såklart. Men klart lättare att skapa i mormors skärgårdshus än om du måste upp och jobba varje dag. 

Som jag skrev häromdagen, så kan jag fylla på med hur många kvinnliga undersköna konstnärer med olika sorts kapital i bagaget som helst. Frågan kvarstår: är kvinnan beroende av skönhet*, kapital och kontakter/mecenat/mentor (helst alla tre) utöver talang för att kunna lyckas som konstnär? Precis som maskrosbarnens behov av charm och begåvning för att få en vuxen persons engagemang och stöd? Männen behöver bara personlighet och ibland någon ”patron”. Det är därför folk kommer att fortsätta tro att de behöver ligga med el jefe. 

Det är i princip bara människor med diagnos och galningar som förmår krossa patriarkatet och föra konstklasskampen vidare. Att kasta sig ut och våga skapa något av intresse. Brinna. Problemet är bara självmedicinering (missbruk), depressioner och svårigheten att avsluta tråkiga saker i tid.  Läste någonstans en intressant och välformulerad text om knarkande och missbrukande artister (att verket inte var beroende av knark, men att många gått på myten, slarvigt sammanfattningsvis) och jag minns så väl att jag tänkte: finfin spaning, men att den stora konsten kanske inte hör ihop med knark, men en trasslig hjärna gärna gör det, så på så vis hör dessa element ändå ihop.  

”Att ha en eller två föräldrar som är födda i Sverige, som därigenom har vana av att navigera samhället och den svenska byråkratin. Att ha en eller två föräldrar med studievana och både tid och lust att hjälpa till med läxor. Att ha familj med stabil ekonomi, och då menar jag inte ens att de sitter på dyra bostadsrätter eller idylliska sommarställen, utan att de har tillgång till heltidsjobb som ger dem möjlighet att låna ut pengar om saker skulle skita sig. Listan kan göras lång och alla är de privilegier som gör de lättare för vissa än andra att klättra på den imaginära stegen, om det så är för att bli entreprenör eller anställd på kultursidorna.” (Amat Levin, DN

I samband med Ingela Linds bortgång läser jag om hur mycket hon tyckte om konstnären Joseph Beuys
Joseph Beuys ville att hans föreläsningar skulle vara öppna för alla. Tvi vale, sa Konstakademin i Düsseldorf ... och han blev av med sin fasta tjänst. För en sak ska vi ha klart för oss och det är att det är väldigt viktigt att ha stängda dörrar för den som söker öppningar och kommer utifrån. Vilket är motsägelsefullt om man inte är sugen på ett permanent konstnärligt von oben-perspektivet, vilket många institutioner ändå hävdar att de önskar bryta (genom att inkludera högutbildade människor med ”exotisk” bakgrund).  Modigt. För å den ena sidan ska det vara höga bildningsideal men å den andra vill de inte att folk utifrån ska hitta in (om dom inte är supergulliga och perfekta alibin förstås). Var finns det verkliga motståndet och stötandet/nötandet av tankar? 

Jag är okej med kändisskap och orättvisor men inte som samhället ser ut idag. Det är helt enkelt för orättvist och det är utarmande och farligt i förlängningen. 

In 1973, Beuys explained the thinking behind his most famous phrase, ‘Every man is an artist’: ‘Only art is capable of dismantling the repressive effects of a senile social system that continues to totter along the deathline: to dismantle in order to build A SOCIAL ORGANISM AS A WORK OF ART. This most modern art discipline – Social Sculpture/Social Architecture – will only reach fruition when every living person becomes a creator, a sculptor, or architect of the social organism.’

Alla måste få vara med och skapa ett bättre samhälle som Beuys menar på. Vi talar om mångfald, mod och kreativa lösningar men frågan är om inte det bara är en fasad för att slippa just det och det verkligt intressanta och utmanande.  Räckmackorna kan var nog så utmanande och bra, men vem utmanar en räkmacka? Jag älskar räkmackor men det finns andra goda mackor också. 


/Döden döden döden 


* är skönhet lika med en slags talang? 

fredag 2 april 2021

Okända människors inre liv

De kvinnliga villkoren. 



Leonora Fini (surrealist och kattälskare bland annat), foto:  Henri-Cartier-Bresson


Tittar på hennes enorma ben, nylonklänningens kjolkant som åker upp, knästrumpornas fläskveck, den mjuka gropiga huden, toffelskorna och det fluffiga långa vita håret över ryggen.  Rullatorn som står, liksom på sniskan, full-lastad med vattenflaskor och toalettrullar och annat jag inte ser. Ingen kommer in eller ut. Hon frustar, sliter, kämpar och drar. Vill hjälpa till men känner att det ska jag nog inte göra. Hon är sin egen. Sin egen drottning, drottning över kung och fosterland. 
På Coop står påskgodiset framme. Stearinljusen (Änglamarks kronljus) är åter slut. Vissa hyllor gapar tomma, varor med kort datum reas ut. Vill att allt ska vara som det alltid har varit. Stanna kvar i tid, rum och ett allmänt samhällsansvar. Jag klarar av små orättvisor om det finns en rimlighet i dem, men det måste finnas en möjlighet till mat, någon form av utjämning och revansch, i alla fall. 

Kulturbarnet Unge tyckte att skönhet var precis lika orättvist som kulturbarnens förmodade räkmackor. Och där har han givetvis en stadig poäng, även om det inte handlar om samhällets strukturer, utan tur, på ett helt annat mer genetiskt halv-slumpmässigt vis. Till kulturbarnens lilla (enda?) försvar så måste det också vara knöligt att bära förväntningarnas tunga ok. Om pappa är chef på ett mediaföretag är det en sak, då är det till att glida om man kan, men är mamma en upplyft konstnär så förväntas du bära samma begåvningspotential och den bördan kan nog också kännas svår. Alla får ju dessvärre inte heller självkänslan med modersmjölken. Vissa skapanden föds ur ursinne, sorg, missbruk, utanförskap, självhat, psykisk sjukdom och andra mindre härliga känslor, men att ha möjligheter och tillåtas att skapa är ett privilegium i sig. Trots eventuella umbäranden. Det är inte alla förunnat. Bara detta faktum borde vara en fråga för den som tänker på rättvisa (sedan vill kanske/bör inte alla skapa konst, utan hellre böja verb, kroppslemmar, matematiska formler eller eller något annat spännande). Vissa unga lyser igenom med sin drivkraft, charm/skönhet och begåvning men de allra flesta kommer från en miljö som möjliggör/-gjort kreativitet. Däri ligger farorna med konsten och dess perspektiv. Kvinnorna måste vara vackra eller väldigt gay, männen kan vara bara män, men alla behöver rikedom/ett eget rum eller en sponsor/mentor/mecenat för att lyckas. Vad gör det med oss att nästa all konst skapas från ett fjärran, ovanperspektiv? Tillgångarna (till pengen, skönheten och kunskapen/kontakterna/rummen). 
Vi kan ta exempelvis de kvinnliga surrealisterna som jag tycker så mycket om, som alla var modellvackra, och var tillsammans med erkända män eller uppväxta med föräldrar som kunde skicka dem ut i världen. Kanske en konstskola i Paris, dejta Man Ray, bo i studiomiljö. Om du följer länken och sedan klickar på namn efter namn så handlade det om förhållanden/sex, skönhet och förmögenheter. Är det det konst handlar om, egentligen? Är det konstens villkor. Orättvisans tunna lager på lager. Kvinnorna fick inte ens existera i sin egen rätt,  men var de begåvade, snygga och rika så fick de vara med på ett hörn i alla fall. 

Drömmen är en slags neural objektivitet, men den är givetvis omöjlig när det kommer till konst. MEN om alla fick möjlighet, utan tillgång till rätt dörrar, språk eller utseende att strålas av, så hade livet och konsten blivit lite mer intressant misstänker jag. Men, återigen, men, ibland står skönheten där, som en barriär. Det är inte bara jag som är en skata som förförs av skönhet, den glittrar ju så skönt och dant. Ser jag ens klart?

Och kvinnorna, de fotograferar lika bra som männen, men helst ska kvinnorna som får lov att vara med fotografera sig själva eller vänner nakna alternativt vältra sig i tjocka eller deformerade kroppar. Jag har aldrig gått igenom en kvinnlig fotografs bildhistoria utan att en glimt av att en tutte eller att en naken kropp slunkit med. Det måste såklart finnas någon som gjort det, men har fortfarande inte hittat henne. Hon som inte varit frigjord (ung) och snygg. Det stör mig. Samtidigt är ju kroppen all konsts urmoder, så varför retar jag mig? För att kvinnorna måst vara vackra/fula (enligt normen, eller väldigt utanför densamma) och klä av sig/någon för att få vara med, medan en kille kan fota närbilder på humlor och ingen ifrågasätter hans (konstnärliga) kompetens. Kanske är det där skon klämmer? Eller hyllar vi bara kvinnokroppen?  Eller är skönhet och sex helt enkelt makt? Alla dessa trosor med unga flickors små konturer. Är det inte ett utstuderat enkelt, men (väldigt) tveksamt, sätt att få vara med?          

Detta tror jag tvingar in många i ett trångt och hämmande estetiskt hörn. Man börjar fotografera abstraktioner och hittar (på) ett narrativ, för att slippa klä av någon (eller för att få göra det), eller letar efter, vad många uppfattar är freaks (det vill säga allt utanför normen), och det är ju i och för sig också en konst. Eller låtsat att det är betraktaren som har snuskig blick, och konstruerar en berättelse som motiverar kroppen utifrån ett konstnärligt perspektiv. Jag älskar kvinnokroppar, men är den ett måste/krav, är frågan. Så detta skaver i mig, även om mycket också är så väldigt, väldigt fint. Eller så har jag ingen aning alls? Tanken har krupit in i mig, måste jag fota naket (exotiskt eller vackert), eller hitta på något som berättar att den här bilden är en förstoring av en por som suttit på en kropp. Kanske en död kropp kan vara fantasieggande nog? Vad hände med att gräva där man står? Eller blir det per automatik hötorgskonst utan rätt kontext eller en lagom finstämd, provocerande eller skrämmande kropp? 
                                   
Jag önskar bara att kvinnans med sina dallrigt veckiga ben och tunga överkropp också får flyta runt i något vatten och älskas just för den hon är. Kanske jag med. Jag. Vi. Kvinnan. Objekt. Från födelse till död. Utan att spela rollen som udda eller defekt i en konstnärlig kontext. En drottning med rullator i ett mindre samhälle, i ett land som hatar svaga, sjuka och äldre och bara tigger om snabba lösningar, sköna säljartyper och framtida misär. Hon som skiter i att jag står och väntar för att hon har sitt att pyssla med. Fanfar!

...  
Solen värmer den fuktiga marken. Igår var vi inne då regnet lät oss ha en mellandag, i förrgår låg jag i solen mellan sekatör och kaffekopp. Det låg en doftstrimma gödsel över byn, och jag tänkte att livets mening allt ligger i jorden med knopparna och maskarna och vår döda gamla katt. Ser att vallmon, syrenen, tulpanerna och körsbären kommer fint i vår. Gullvivan är redan uppe med krokusen men löven från i höstas ligger prassligt envist kvar. 

I stan känns årstider och blommorna på ett annat sätt. 

/Döden döden döden 

söndag 28 mars 2021

Kämpa kämpa




Åh, hela gamla texten försvann. 
Blir galen. 
Att det jag tänkt och formulerat men inte minns längre är bortsuddat. 
Kan någon komma och byta ut min hjärna någon gång? 

tisdag 9 februari 2021

Friheten och ensamheten

Ord, dikt och dokument.


Hur börjar man igen, nu när dagarna är för korta och orden försvunnit bort? Meningarna som upphör innan de slutförts. Tankarna som försvinner. Glider i väg. Och. Äta. Vila. Orka. Sova. Köpa. Slänga. Städa. Laga. Att. Du. Jag. Tvätta. Han, hen, hit. Och dit. Ut. Och så ditt och mitt.
Man skiter i det. Hur det blir, annars blir det inget. Måste rulla stenen uppför berget, och sen bara släppa taget. Må den rulla fritt och glatt. Knappast rakt. 

”Naturen är överlägsen allt”, säger Karin Alfredsson.
 ”Det är det enda som intresserar mig på riktigt, bortom orden.
 Jag är ointresserad av det vackra, polerade.
 Jag vill komma bortom det, på djupet, och hitta det rum där jag blir en del av naturen. 
När man väl har hittat dit vill man vara där alltid. Vi står och faller med naturen. 
Det handlar om respekt och ödmjukhet. 
Det låter religiöst men det är det inte ett dugg. 
Det är alltid i naturen som jag känner mig som mest levande”.

Hade tänkt skriva om Ulf Lundell och naturen och kanske fotografen som jag minns såväl från Hannas källare, hon som fotograferar natur idag och var ihop men han, den där. Minns en kille (det var nog fler) som gick omkring och allt var lite kär. Ja, Karin Alfredsson, hette hon! Kanske för att båda, precis som jag, och tusen andra, begriper och känner det där med naturen, även om tolkningarna väl alltid är som vi människor också verkar vara. 

Karin sa något så fint och självklart i tv om det i alla fall. - "Naturen är verkligen kulturens hem! Tänk att naturen bara skapar det här! Jag försöker bara avbilda det."  Fann ett liknande citat ovan från tidningen Kamera&Bild

Jag tänkte på fåglarna jag pratar med och att dokumentären om Ulf inte lät några kvinnor eller barn komma till tals. En gammal vän, en syster och några kändisar fick representera ett långt (artist) liv, underrubriken var något om Ulf och kvinnorna och barnen, jag satt och väntade på dem, också.  Fantastiskt fina fotogarfier och en massa filmsnuttar från förr, underhållande även för mig som aldrig brytt mig särdeles mycket mer, än att jag minns hur stor han var. Och vet hur stor han är. Men han är ändå en del av mitt liv. En referens, om man kan skriva så? Jag är extremt avundsjuk på hans liv i alla fall. Att ha stan och landet och konsten ständigt i sitt liv. 

 Ja, de går trögt att skriva nu. Stenen uppåt, långsamt. 

I det nattsvarta faller snön som en vänlig hälsning från ovan. Rosiga kinder och blåa näsor. Grå var himlen. Är himlen i detta nu. På landet, mot havet till, skar det illgröna nya gräset genom snön medan barnen for över backens mullvadshögar likt hårda små pistpucklar. Tråkiga föräldrar stampar stadigt stilla marken men drömmer om en redig overall. Det doftade nyklippt och snö. Vad hände med limpmackan med ost/korv och chokladen som sällan var perfekt varm. En bränd tunga, mjökhinna eller bara pissevarmt, att vi fick leva med denna ovisshet ändå. Men att slippa festa loss på en apelsin som ska skalas med lovvikakyligt ulltrådiga fuktiga fingrar, det var faktiskt bara dumt. Det minns jag helt säkert än idag. Igår en stenig backe, grymma vindar, en buss och några barn i stan. 

Nu skiner solen. Min yngsta snörvlar på. Jag längtar bort och hem på samma gång. Alltid. Såklart. För en sån’ är jag. 

Ju svårare det blir desto längre ifrån kärnan hamnar jag, men det blir lätt så äckligt. 

Jag vill inte känna mig äcklig. 





/Döden döden döden