söndag 26 december 2021

Det obarmhärtiga ljuset.



Tror att svanarna höll på att bråka. Egentligen. 
Om du tittar noga ser du Köpenhamn.

Lyssnade på 🏆 radioprogrammet om Deux Filles i P2 av Anna Charlotta Gunnarson och märkte hur jag njöt av att höra engelska röster igen. Det var så längesedan sist och så hemtrevligt sen. Som att komma hem över jul. Stan bara finns där som en pittoresk skärva av en yngre versions minnen från förr.  Den ligger där den ligger och är ett bevis allt du inte blev.  I samma veva som jag lyssnade på detta radioprogram ser familjen på Pride. Vi ska tydligen se det den 16:e december varje år enligt någon mystisk familjeregel och tradition. Jag hakar glatt på och klämmer in SVT-dokumentären om Pierre et Gilles och det bildade julens finaste 80-talstriptyk. 

/Döden döden döden 


torsdag 9 december 2021

Demokratisk konst

Pardon my French




"I understand the complexity surrounding photography, but as I find the use of mobile devices, art democracy - in many ways a means of democratization of the artistic expression (I love that!), I also notice that the screens tend to shield/isolate us from each other. "The now" is always somewhere else. 
To be able to see and document the beautiful (and absurd) in this sad, fragile world we live in keeps me going/searching. 

The eye is free!"

Så skrev jag på en fotosida en gång, och hur jag än vänder och vrider på det så misstänker jag att det är glädjen, eller det ursinniga behovet, av att fånga något som grunden för all skapande verksamhet. Och med mobil kan du ju det. Alla har inte tillgång till utbildningar, material, dyra appar, häftiga miljöer och så vidare, men livet är generöst på ögonblick. Jag älskar det. Ibland saknar jag mina gamla Sony Ericson-mobil. Och min gamla padda. 

Sedan är smaken som baken.

Puss!

Eder deppige /Döden döden döden 


fredag 3 december 2021

Gammal/ung.

Världens minsta ögon.


Sorg av Anna Ancher (1902)


Att vara i sorg är vansinnigt självcentrerat slog mig omgående. Först skämdes jag, men eftersom jag så sällan tar mig och mitt på så stort allvar lovade jag mig själv att göra det nu. Det har varit viktigt för mig. Kroppen reagerade instinktivt på min (allas vår) förlust. Viss sorg går inte att värja sig ifrån. Att känna hur man går sönder i realtid och inte ha en aning om hur det ska gå till att lappa ihop sig hjälpligt är skrämmande, men det är sorg, en enorm sorg som dränker en. Brottas med plötsliga katastroftankar. Men ingen sorg, utan kärlek sägs det. Kanske är det trösterikt trots allt? Brukar annars alltid landa i känslan att det är mycket mer synd om alla andra, för att de helt enkelt är bättre än mig på att bejaka sina behov, berättelser och känslor, men den här gången tog även jag plats. Det är och har varit en process. 

Tänker lite slappt på: 

Politiken: Suck. Ändå lite bra att Strandhäll gjordes till människa. Många reagerade på det vansinniga i att hacka på en persons ordningssinne i och med en livskris. Bra. Tänk om hennes skulder hos Kronofogdemyndigheten kunde hjälpa dem som säg utsätts för våld i nära relationer, som inte kan få nya egna bostäder pga skulder, skapade av våldsutövaren, istället? Belysa frågan kring hur skulderna uppstår och ställa allmännyttan och det allmänna medvetandet mot väggen. Men gissningsvis kommer aldrig Annika Strandhäll, eller någon annan välavlönad politiker, få problem att skaffa en ny bostad pga Kronofogdemyndigheten och livet/döden, så ingen politiker i hela landet kommer heller lyfta ett finger för dem som är utsatta för våld. Inte ens när kvinnor eller barn dör ses några verkliga rutiner över. När det gäller våldet vi säger oss inte acceptera har vi synnerligen hög acceptans kring hur offren behandlas av samhället. Hjälpen som alltid uteblir eller förvärras i och med en separation. Eller omöjliggör en separation. #eftervåldet. Klistermärken och hbtq-certifieringar (oavsett kön eller inte) är bra, men hjälper  inga offer eller deras barn. 

Ointresset att bistå utsatta är intakt, och ansvars- och skuldfrågorna självdör, som vanligt. Valde att lyfta frågan om just våldet eftersom det varit så extremt aktuellt under året och alla så unisont varit överens om att våldet måste få ett slut, men inget verkligt, förändrande förbättringsarbete gjorts.

Skulder tenderar ju även att uppstå vid livskriser som vid arbetslöshet, olika former av missbruk, skilsmässor, plötsliga sjukdomar, dödsfall, och utan att chansa jättevilt, hos dem med diagnoser, vilka ofta har stora problem med ordning, relationer, ork, humörsvängningar och olika former av missbruk (självmedicinering). Så det vi borde prata mer om är hur skulderna uppstått, och varför skulderna bara får konsekvenser för vissa fuck-ups. Läs t ex DNs Saeed Alnahhals perspektiv, och hur vi kan hjälpa våldsoffer, kring det ekonomiska stigmat. Det finns idag inget stöd, eller samlad kompetens, för vuxna med diagnoser i Sverige. Misstänker att det skulle vara enormt kostnadseffektivt och djupt medmänskligt att börja där. Tjänar du mycket pengar kan du betala andra för att göra det du inte klarar av, orkar eller hinner i alla fall. Så Annika, snälla, skaffa en revisor (assistent, eller vad som helst) och be kollegorna på regeringskansliet (säg till Bostadsminister och biträdande arbetsmarknadsminister Johan Danielsson på Arbetsmarknadsdepartementet om ni vill rädda barn- och kvinnoliv, och Lena och Ardalan på Socialdepartementet om ni vill rädda ännu fler liv) och sätt lite press på kommuner och regionerna om staten är helt tandlös gällande vålds- och samhällsproblem. 

Eller så sammanfattar vi det så här: är det okej för en av Sveriges tyngsta ministrar att ha skulder hos Kronofogdemyndigheten på grund av sorg bör en misshandlad kvinna med barn med skulder kunna få ett lägenhetskontrakt också. 

Undrar så kring den där anden Andrev Walden hade ihjäl… Han lyckades hursomhelst helst skriva, fantastiskt roligt formulerat och ytterst politiskt, utan att nämna några namn, om något så fundamentalt som att livet är orättvist. Stadiga päron och hyfsad bakgrund ger dig chansen att fucka up, utan några större konsekvenser. Var ödmjuka inför detta, fellow fuck-ups. 

Covid: suck  (här finns det för mycket att tänka, kunna, tro och aldrig blir det riktigt rätt). Finns bara en enda sak: hänsyn och respekt skadar aldrig, resten i en salig röra. Men att vi smittar och smittas och vissa dör, det vet vi. Att vaccinet inte skyddar mer än tillfällig och mot allvarligare sjukdom (om du inte är i riskgrupp, för då kan du bli allvarligt sjuk ändå) vet vi också, och att vi med eventuella, mycket milda symptom, kan åka runt som superspridare på överfulla tåg, köpcentrum, restauranger och bussar också. Konsekvenserna oöverblickbara. Men vi vill ju bara ut. Träffa folk. Resa. Leva. I samband med lättnaderna inför höst- och vintersäsongen valde man även att återföra karensdagen och handsprit-flaskorna i affärerna tömdes väldigt fort. Tusen fingrar trycker på tomma pumpen i entrén. Genialt. Det är verkligen mycket jag inte förstår. Men till alla dårfinkars försvar, det är svårt att fatta allvaret med lite droppsnor i näbben. Lite snor har väl aldrig dödat nån?

If policy makers want to limit the damage that Omicron and future variants do, they’ll have to better understand why people reject vaccines. Something as complex as vaccine hesitancy is bound to have many causes, but research suggests that one fundamental instinct drives it: A lack of trust. Getting people to overcome their hesitancy will require restoring their trust in science, their leaders, and, quite possibly, one another. The crisis of vaccine hesitancy and the crisis of cratering trust in institutions are one and the same.”  (Olga Khazan, The Atlantic)

 

Kvinnornas förlorade skönhet (jättesuck): Kvinnor som mår dåligt över sin förlorade skönhet (ni är snygga, eller vad vet jag, bla bla bla) och tillhörande privilegier är manipulativa psykopater tänker jag ibland. Framförallt tydligen fullständigt osjälvständiga. Eller? 


LANA DEL REY Beautiful


Vilket känslomässigt övertag att aldrig ha känt sig särskild snygg eller jobbat med sexet ändå! Finns några fördelar med dåligt självförtroende i alla fall. Tänk om ”de snygga” jobbat med vänlighet och humor istället? Litat på sin begåvning, intelligens, varit tacksamma, medvetna och ödmjuka inför övertaget. Jag tycker också att det kan kännas smärtsamt att se ut som en liten tant ibland, men eftersom jag inte kände mig särskilt snygg när jag var 25 heller, så känns ändå youth is wasted on the young mer relevant än att deppa över att män inte skulle vilja ligga med/åtrå en längre. Det är kul att vara snygg, klä sig färgglatt och lukta gott. Det funkar nästan överallt. Och män kan vara sorgligt ytliga, det håller jag såklart med om, men mannens blick och uppskattning, är det verkligen det enda som räknas? 

Till försvar för dem som vill se evigt unga ut och upplever att kvinnovärdet ligger där:  Inte förens männen stämmer upp i en kör: vi föredrar att jobba med kompetenta kvinnor med egna åsikter, lång erfarenhet och lättare ansiktsbehåring, före positiva 25-åringar utan barn som ställer upp på vad som helst för den goa stämningens skull, så kanske det finns visst fog för ängslan och sorg?  För jobbar man i det offentliga eller med att sälja in sig själv blir det givetvis mycket tydligare och mer komplicerat. Är man singel med längtan, jag fattar deppen. Men ändå, det är sorgligt att åren oundvikligen går. Det är det. Men samtidigt, skärp er.

Män tittar på mig. Och kvinnor, hundar och barn. Och inte bryr jag mig om ifall de vill ligga med mig eller tycker att jag ser för knasig ut. Röd i ansiktet, skitfult hår och världens minsta ögon om ni frågar mina barn. Jag vet. Jag ser nog rätt sliten ut. Jag vet inte ens hur jag ser ut. Är det verkligen viktigt? Många dagar är jag en osynlig fläck. 

Jobbar man med sex/makt, förförelsen, är det ju det viktigare förstås. Vissa har jobbat med manipulation sedan förskoleåldern och för dem blir knepigt när maktverktyget sakta glider dem ur fingrarna. Alla är vi fåfänga på våra egna vis, men vilket bottenbetyg för den egna kraften och kompetensen om den måste mätas via den manliga åtrån. Själv har jag valt förnekelsestrategin och den funkar för mig. Det är helt enkelt någon annans kropp tagit över min, typ. Orkar inte förklara närmare, men tänker: det vänder, fast jag vet att det inte gör det. Jag lever ju generellt på hoppet. Mina barn har knappt sett mig gråta, har aldrig manipulerat någon med gråten/sexet men har på ett sinnesjukt vis alltid letat efter en positiv vinkel. Inte för att jag är en särdeles positiv person, utan för att det gör livet uthärdligare och lättare att orka med. Det betyder inte att jag inte varit väldigt ledsen eller känt mig ovanligt ful, utan bara att jag präglats på detta sätt. Det vänder! Jag blir snyggare sen…

Men det är kring sex och makt det blir komplicerat. Horace tassar kring det med Ida Ölmedal i Sydsvenskan och vi kvinnor tassar kring varandra. Vi vet att sex, drama och skönhet är (minerad) mark/makt och vissa vill fritt kunna utnyttja denna makt efter behag och behov. Jag är tveksam till om denna makt är så härligt frigjord som vissa vill få den till, men detta är ett faktum. Finns även bland de kriterier kvinnliga psykopater huserar. Kanske handlar det bara om att få bestämma över de andra barnen på lekplatsen ändå? Men när makten och de självklara företrädena ruckas blir det svårt och det är det oron handlar om misstänker jag. Rädslan att allt det roliga och genvägarna ska ta slut. Jag och mina väninnor pratar om detta också. Det är mänskligt och mycket trist att känna sig mindre attraktiv/gammal, även om alla är lyckostar som åldrats likt bättre viner, utan att förstå det själva alla gånger. Men visst, Tareq valde precis en ”Pt-Fia” (hon är säkert alldeles fantastisk), så nog är och ung, fit och pigg roligare än trött, gammal och trist med progressiva, för en man i svängen. 

Begriper att det blir blurrigt (men vi kan, om vi vill, konstatera att nästan alla män är idioter) men exklusive alla manliga praktarslen så jobbar vi kvinnor oförtrutet på med vårt maktspel: sex, gråt och det eviga skitsnackandet. Det är tragikomiskt att vi inte kommit längre. 

För vad Thyberg gjort är helt enkelt att producera ännu en porrfilm – undantaget penetrationen – och placerat den i ett cinematiskt finrum. Vilket då på något magiskt sätt ska göra det till ”undersökning” i stället. Det borde få åtminstone publiken och kritikerkåren att känna sig manipulerade. Greppet går att jämföra med den gräsliga konstnären Richard Princes serie med Instagrammålningar, där han utan medgivande helt enkelt trycker upp sexiga unga kvinnors Instagraminlägg på canvasdukar som han ställer ut och säljer. (Saga Cavallin, DN).
Ja, det där sexandet i olika skepnader. Kanske är det bara våra drifter som driver oss, och vi använder oss av de medel vi har att tillgå. Jag vet verkligen inte, men lätt är det inte att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt alla gånger.  

Trots att jag kan checka av alla kriterier för klinisk depression (utom en djupare längtan efter att ta livet av mig) så är det allra, allra hetaste för mig nog drömmen om naturen och att få vila lite någon gång. Får svindel av blotta tanken på en gnutta lugn och lite ro. Det mest förbjudna lockar alltid mest. För vissa något naket, för mig ett hav eller en äppellund. Oj, nu blev jag alldeles rosig. 

Den här oerhörda förlusten i mitt liv gör mig kanske lite mindre sårbar, jag är ju redan sönder. Det ger ju både frihet och en känsla av meningslöshet.  

Med världens minsta ögon drar jag i mig lite kaffe och försöker hitta ordning i mitt inre kaos. Det går sådär. 

Behöver just nu bara prata lite med min bror. 




/Döden döden döden




onsdag 1 december 2021

Dag 1 Störtflod

Foto: Daniel Lindström (c)


Idag kom första snön. Vi jublar. Den töar bort. Vi glädjer oss ändå. 

Nu har jag gråtit i snart två månader. De nätter jag sovit dåligt gråter jag mindre på grund av utmattning, men när jag sovit gott sköljer sorgen och gråten över mig från morgon till kväll, och blir utmattad av det. Status quo. Det finns något friskt med sorgen och tårarna ändå, men att vara ledsen med krossat hjärta tär. Sorgens opålitlighet är komplicerad då den kan dyka upp när som helst. Allt påminner om dig, älskade bror. Har svårt att hitta någon ljusning. Inget kan få min lillebror åter. 

Läste att transformering av smärtan till något vackert genomförs genom att inse att alla lider. Jag vet inte om jag kan det. Jag förstår att alla lider, men att förvandla det till skönhet vet jag inte om jag reder ut, men tanken kring detta är den enda vägen fram. Käre Nick Cave

Ska få ställa ut bilder i en vacker miljö. Jag har extremt dåligt med pengar och kroppen och själen kippar efter andan och lusten och orken. Allt som behövs, saknas. Men jag ska göra mitt bästa. Givetvis. Gör. Gör. Gör.  Just do it… Det reder sig!! 

Livet har varit för tungt, för länge. Det har vilat ok, på ok på mina axlar och jag har burit mina ok så gott jag kunnat. Ibland har det gått bra, oftast har jag misslyckats. Det är svårt att vara ”nedsatt” och stark och klok samtidigt, men naturens skönhet har hela tiden varit gratis. På den, skönheten, har jag närt mig. På himlen, på havet, och på barnen. Gryningen och skymningen, förändringarnas ljus och mörker. Fåglarna. Löven. Elektriciteten. Hur vackert glittrar inte lamporna över svarta hav ändå? Känt sådan tacksamhet över den rosa himmelen, bussen som passerat och molnen som svävar fritt ovan oss. 

Vi talar om sorgen. De djupa känslorna det saknas ord för. Lidandet som känns som ångest. Känns som en depression. Melankoli. Som gör fysiskt ont och gör det svårt att andas. Likt vågor. Ja, man talar om vågorna som håller på att dränka en, sköljer över dig likt en tsunami. Störtflod på störtflod. Om att försöka hålla balansen. Försöka bry sig om livet samtidigt. 

Städar. Läser. Allt fladdrar. Tänker bra tankar, som försvinner. Autocorrect-funktionen löper amok. Dödar språket, flytet, avstavar, larvar sig enormt och hittar på. Som att livet inte vore svårt nog. Kan inte något fungera som det ska? 

Längtar efter min bror så att jag vill dö. Avundas alla som inte känt honom hela sitt liv. Som inte knutit en plastblöja runt hans mage, nupit hans kinder, sett honom gråta, vara en pajas, klippt och färgat hans hår, delat föräldrar och erfarenheter, skivor och drömmar om ett annat, lite bättre och roligare framtida liv. Processerna som startat. Väckt förhoppningar om nya tider. Ett annat liv. Läkning.

Jag är avtrubbad. Numb. Kan inte hitta min kärna. Ett flygplan dundrar högt förbi. Jo, jag har städat. Dricker mitt kaffe. Läser någon bok. Tänker att jag ska försöka med någon bild, istället för att tänka och känna och överleva hela tiden: göra. Är bara så otroligt trött. Hittar inte mig själv. Inte orden. Inte lusten. Inte kraften. Inte bilden. Inte känslan. Inte tanken. Inte orken. Allt bara passerar som ett ogreppbart fluff. Finns jag ens. Säger samma saker om och om igen. 

Att betrakta världen utifrån är jag van vid. Tänka att därinne sitter dom lyckade människorna i sina små kläder och har det bra… Jag vet att jag har fel, men utanförkänslan bär jag ändå. Men jag vet. Vi bär alla på vår smärta, vårt lidande, vår oro och sorg. Det är på hur vi bär detta vi skiljer oss åt. 

Jag är inget offer. Jag är i ett förvirrat tillstånd av tacksamhet och allra djupaste sorg. Jag gråter. Jag lever. 

Det blir inte bättre än så här. 


/Döden döden döden 

(Children, after all — like anyone we love — are mirrors for understanding ourselves, disquieting us most when they reflect what we most fear or struggle to comprehend in ourselves.) 

For a long time I knelt there, holding her hand… Afterwards I stood by the open window and looked through the crevice of the curtain. The shouts, laughter, and cries of the two children had come up into the chamber from the open air, making a strange contrast with the death-bed scene. And now, through the crevice of the curtain, I saw my little Una of the golden locks, looking very beautiful, and so full of spirit and life that she was life itself. And then I looked at my poor dying mother, and seemed to see the whole of human existence at once, standing in the dusty midst of it. Oh, what a mockery, if what I saw were all, — let the interval between extreme youth and dying age be filled up with what happiness it might!

Från text om Nathaniel Hawthorne i The Marginalian

tisdag 30 november 2021

Anteckningar 21 november 2021

Förra veckan: 

Ljuset strålar utifrån. Här inne vilar jag. Fullständigt utmattad. Rullatorer och småbarn passerar mig med lätthet trots att jag går så fort jag kan. Att vara ledsen tar på krafterna. Sömnbristen och annat likaså. Tänkt så mycket på sorg och döden och konst och livet, allt går i slowmotion, utom tiden, som går i ultrarapid. Jag hänger inte med. Alls. 

Hade en gratisnatt på hotell. Åt smörrebröd på färjan och nötter till kvällsvard. Stan är inlindad i ljusgirlanger och jag försöker ta det lugnt. Hjärnan vrålar ut, ut, ut. Hjärtat vrålar in, in, in, jag orkar inte mer. Kroppen fastnar, svajar, någonstans mittemellan. Somnade en bra stund innan Babel och sov till halv sex. En slags rekord i alla fall. Andas. Har ont i hjärtat hela tiden. Från den här sorgen finns inget sen. 

Att befinna sig i ett anonymt vacuum är befriande. I ett skönt litet rum med tv och snabbkaffe i pyjamas. 

Igår efter min färjetur nöp kölden kinden. Det kändes friskt och juligt underbart.  


/Döden döden döden 

lördag 13 november 2021

Landskrona

Det är så tyst i Landskrona.


Oidentifierad konstnär. Halmstad auktionskammare. 


Behöver röra på mig. Orkar inte gå omkring i Malmöstad. En för liten stor stad. Tar tåget till Landskrona och hoppar av. Fattar inte väderstrecken. Var är havet? 

Grått och tyst. Allt har nästan samma färg. En rullator trippar sakta fram. Mot det grå, ligger löven gula där. Gult och grått, gult och grått. Brunt. Grönt och grått. Gult. Gult. Gult och grått. 
Havet ligger övergivet. Parkeringarna stilla. 
Tyst, tyst, tyst. 
Har yrsel av och till. 

Går en runda till och mot Konsthallen. Den ligger där i tystnaden bland löv, lera och träd. Går under cementbjälkar på träet runt och det ligger så övergivet, tyst och tomt. En flaska handsprit. En kontorsstol och husets fönster skiftar mellan insyn och ljus. Ser ett grönt atrium i husets hjärta. Det är vackert att det känns som att livet snart ska ta slut.

/Döden döden döden 

torsdag 28 oktober 2021

Försöker

Nätterna faller. 



Mamma Roma (2012). Aktuell på Musée d’Orsay, Paris.
12 October 2021 – 30 January 2022
Solo exhibition



Meningslösheten består. 

Skräcken med ett liv utan min bror (vapendragare, wingman, vittne följeslagare, ombud, förtrogne, rådgivare, stöttepelare, handen i blåsten och så vidare och så vidare…). 

Som syster ville jag ge honom allt. 

Försöker vara vänlig men vill bara skrika rakt ut. Har gått sönder. Pajat ihop totalt. 

Herre Gud, min hud. Smärtan från gropen, den svarta urholkningen i mitt bröst, strålar ner i benen, ut i andningen. Jag begriper att detta kommer att vara ett permanent tillstånd. Resten av mitt liv. 

Ibland går det bra. Oftast tänker jag: jag klarar inte det här. 

Det har blivit för mycket nu. 

Har tänkt på alla dem som förlorat föräldrar och läst om andra, vars barn gått bort. Sjukdomar och olyckor och krig. Försökt föreställa mig det obegripliga, fasorna. Den djupa smärtan som inte går att begripa. Har läst och hört om partners och vänners vänner som dött. Men ett syskon har varit utanför min föreställningsvärld. Syskon bara finns och är. Jag tog dig för given, älskade lillebror. Förlåt. Mitt livsvittne, min tålamodige.

På bussen väller sorgen fram. När gatorna och människoliven passerar som tillfälliga kulisser. Jag tittar upp, betraktar olika fönster. Små gardiner, stora schabrak till draperier, tyger på sniskan, papper som hänger tejpade, och så alla blommor, ljusstakar, persienner, plastleksaker, lampor, statyer, travar med böcker människor placerat där. Ömsom med omsorg, ömsom av slarv. Men vad vi människor ändå försöker. Letar efter något fint eller symmetri: blomma, lampa, blomma, lampa.  Någon har placerat sitt egengjorda krus centralt. Att vi ändå alltid försöker även när vi gett upp om allt. Du köpte en gång en blomma som du ställde där. En blomma som sen bara fått dö, eller gro till ett träd. En kille står och plockar med sina blommor. Killen ovanför pillar med något annat. Som små dockskåpsfigurer står dom där i sina fönster under och över varann och plockar med sina små händer, på Nobelvägen, en grå oktobernatt. Nej, en vanlig förmiddag givetvis. Nya elbussen kränger sig stötvis vidare på sin evighetsrunda.  Allt relaterar till dig. 

På tåget igår. Någon jobbar vid det enorma ban- och vägbygget mellan Åkarp och Burlöv. Han står och ser trött ut när han glor på en stor maskin, men han försöker, tänker jag. Tjejen i stolsraden bredvid putsar sina vita Fila-skor så det gnisslar i hela vagnen. Sen bättrar hon på sin make up. Hon har på sig en hobnob x Gina Tricot-pyjamas. Hon försöker verkligen. Jag ser det. Vi bara försöker och försöker och det är bara för att det är i livets och människans natur. Det rör mig djupt. Det är livets kärna, tänker jag. Att vi inte vill fatta alltings meningslöshet. Vi försöker skapa rum. Fånga dagen/natten/kärleken: livet. Vi gör oss fina. Vill hitta vår egen stil. Någon rånar en bank och hoppas att nästa krukväxt kanske ska få ett bättre liv.  Det rör mig att världen är så vacker, att skymningshimlen strålar på oss med sitt milda guldskimrande ljus. Att blommorna är smycken, juvelerna på ängen och att livet fortsätter och tar slut. Ljus och mörker, vi kallar det visst fotosyntes. 

Går längs Ribersborg i skymningen och det är så vackert och så fint. Fåglarna gör störtdykningar och deras speglingar i det stilla vattnet är ren och skär estetisk perfektion. Börjar gråta, knallar på. Skönheten är gratis och smärtan likaså, men kostar på. 


Jag försöker. Överleva. Stå ut ett litet slag. 


/Döden döden döden 





lördag 9 oktober 2021

Magiskt tänkande



Igår: Vaknar vid 02. Hulkar så fult. Ger upp. Sätter på kaffet vid 03. Det stinker avgaser från hamnen. Dimman anas i lampornas sken i mörkret. När dagen börjar gry vågar jag mig ut på min första promenad sedan budet kom. Gråvitt ute. Skyndar mig mot parken och tittar på blommorna men doften från gifterna som pumpats ut i hamnen under natten hänger sig kvar. Ingen doft av jord, mull eller hav. Spindelnätens fuktdroppar gnistrande som prismor när den skimrande morgonsolen skrämt bort mjölkdimman med sin värme lite senare. En vacker, vacker morgon. 

När jag känt närhet av djurs personlighet har jag ibland fantiserat om att människor återfötts i deras kroppar. En störig skata som försöker skoja eller säga hej. Vem är du, har jag tänkt. Så dumt, men sån är jag. Så när jag går förbi en kråka som sitter och spejar vid fiskehoddorna vid parkens utlopp så tänker jag, tänk om det är Joel som är här för att hjälpa mig. Men kråkan drar och det var inte mer med det. Jag tänker att om han svävar någonstans så är det över dotter, flickvän och våra föräldrars hem. Han kommer till mig sen. 

Jag är så vinglig och trött och svag. Tar bussen hem. Ljuset har kommit och jag vill inte vistas ute bland folk. En kille med en lite orolig hund sitter vid en fyra-plats och jag frågar om det är okej om jag slår mig ner, och det är det. Hunden kommer och luktar på handen. Hunden virrar lite, sen lägger den sitt huvud i mitt knä och jag stryker den sakta och mjukt över huvudet. Det är vid kärlek, närhet, vänlighet och omtanke det brister. 

 Gogglar hundraser. Det var en Saluki. 

Nu: sovmorgon. Vaknar 03.39. Gråter en skvätt. Sätter på kaffet. Skriver några rader. Försöker stå ut. Står inte ut. Tredje koppen nu. 




/Döden döden döden

Magiskt tänkande, Från Wikipedia:
Inom psykologin används termen magiskt tänkande som en beteckning för små barns förenklade bild av kausalitet, d.v.s. orsak och verkan, nämligen att de själva skulle vara orsaken till det som händer omkring dem. Om det till exempel händer ett storasyskon en olycka, och barnet nyligen har varit argt på syskonen, kopplar barnet ihop olyckan med ilskan och tror att det är ansvarigt för olyckan.

I regel släpper barn mycket av det magiska tänkandet redan i skolåldern, men delar hänger kvar längre. Det är till exempel samma typ av tänkande som ligger bakom sådana uttryck av vidskepelse som att inte gå på vissa typer av brunnslock, eller att inte gå under stegar.

Jean Piaget (1896–1980) pratar om magiskt tänkande under det preoperationella stadiet (2–6 år) och mer specifikt i det prekonceptuella steget (2–4 år).

torsdag 7 oktober 2021

Nej. Nej. Nej.

 Asymmetri. 


🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤


Jag kommer inte att överleva det här. Kan rent fysiskt inte andas av och till. ”Ångest” förklarar mannen när jag försöker kippa efter luft. Andningen skriker hest. Drar in luften. Lägger mig på golvet. Det kommer i vågor. Attacker. 

Kan jag intellektualisera bort smärtan genom att skriva om den? 

Varje gång DNs notiser ploppar på skärmen tror jag att det handlar om min brors död. Dagens huvudnyhet. Varje dag. Resten av livet. 

Ber min man leta efter gamla sömntabletter. Finns det någonting ångestdämpande? Ingenting. Somnar ändå. Sov första natten, inte andra. Det var skönt att lägga ut ett inlägg på Facebook. Tvekade, men kände att min bror får inte gömmas, glömmas bort. Han var så älskad. Dela smärtan. Förverkliga det overkliga. Dela. Dela. Dela. Alla så oändligt gulliga. 

När dödsbudet kom. Via mobilsvar…. Troligtvis av misstag. Så bröt jag ihop. En ambulansläkare ringer. Jag hör att hon är ledsen och skakad och hon berättar tydligt vad som hänt min lillebror. Min älskade lillebror.  Förstår ingenting. Allting var så bra. Allting skulle bli så bra. Ingen förstår någonting. Hans älskade lilla dotter. Jag vill stjäla henne till mig och en skriva en vacker sagobok. Linda in henne i en bubbla av något varmt och gott. Den här världen är ju för  svår. Åh, hans nya fina tjej! Alla vi andra som står förvirrat, övergivet kvar. 

Yngsta dottern gråter och gråter. Kommer upp gång på gång och gråter. Lägger sig i famnen: ”Det värsta är att jag inte kan säga till honom hur mycket jag saknar honom”. 

Min lillebror är död. Outhärdligt. Han var min livboj, den som kunde dra in mig mot land när jag höll på att drunkna i oförstånd. Den enda jag skulle orka prata med om det tragiska, och som skulle förstå kring det svåra som precis har hänt. Vi skulle ha gråtit tillsammans han och jag. 

Han var Ross och jag Monica. ”Han var allas favorit, men du var mormors flicka” sa en av hans gamla flickvänner till mig. Så var det nog. Men han var mitt pansarskydd och min spegel, så det var okej. En bra och snäll spegel. Den enda fina spegeln utan villkor eller krav jag haft. 

När jag var liten bad jag till Gud att ta mig före min lillebror och min mormor. Sen började jag be för mina barn. Ibland tänker jag att Gud är arg på mig. Att jag gjort något och borde vara och göra bättre på något sätt. Det har varit så tungt och svårt så länge, men detta är jag osäker på om jag klarar av. Tippar jag över nu? 

Nej, jag kan inte intellektualisera bort något. Huden under ögonen är irriterad och svider efter dagarnas och nattens, morgonens tårar. Inget spelar någon roll. 

Jag vill ha min lillebror, en kopp kaffe och en liten spinnande hoprullad katt vid min sida. Jag vill att allt ska vara som innan någon ringde och förklarade vad som hänt. Jag vill ha min bror åter. 

Han reser sig ut havet likt en fransk housestjärna och vi skrattade åt det. Vi skrattade och grät tillsammans och han var min bästa vän. 

/Döden döden döden 




tisdag 5 oktober 2021

Korrigerar mig själv!

Skrev så här tidigare, och jag hade fel om en sak: 

”Har sällan känt så stor uppgivenhet kring människan som i pandemins spår. Malmö Stads skolor plockar russinen ur kakan och använder pandemin som svepskäl för att fortsätta slippa ha föräldrakontakt. Som föräldramötet i år, oktober 2021: någon slags digital informaton till samtliga föräldrar, till samtliga barn i årskurs sju. Vi föräldrar till barn i samma klass är nog så skyddade vi kan bli mot just varandras eventuella sjukdomar. Faktiskt. Busschaufförerna ska däremot köra fullastade bussar med nya människor ansikte mot ansikte var dag. Krogarna ska fyllas. Köpcentren likaså. Taxibilar som kör sjuka till behandling delas med med symptomfria människor som precis rumlat runt. Åh, vad jag bara vill att eländet ska ta slut, så jag slipper se mer av denna ogenomtänkta erbarmlighet.” 

Helt underbart att slippa en massa frågor från frågvis förälder som bara vill fråga för att möjligheten finns. Gärna samma fråga om och om igen. Alla inblandade på skolan gav kort och gott den information som behövdes. Exemplariskt! Däremot saknar jag att träffa de andra föräldrarna. Få ansikten på de föräldrar som har barn i mina barns klasser. Skulle gärna vilja se mina barns klasskamrater också. Men får skriva om det en annan gång. 

Angående Death of despair skrev Saga Cavallin om det omöjliga betygssystemet och Jan Björklunds försökskaniner i DN. Jag som äldre, med betyg 1-5 erkänner, jag hade ingen aning om att det var  överbedrövlig. 

Mot samhällets infantilisering bör vi protestera. Problemet är att det bara blir svårare och svårare att nå fram. Den digitala muren är ogenomtränglig och studsar  omkring mellan innehållslösa sidor och talsvar och anonyma människor utan efternamn och ansvar för då, nu och sen. Vi nöts sönder av floskler och kundundersökningar i väntan på ingenting. 

/Döden döden döden 


söndag 3 oktober 2021

Slippery slippery slope

Självriskerna 


 


Danger danger (high voltage)! 


Att tala eller skriva om covid är bara att skriva i motvind. Det låter sig inte göras.  Det finns inget tillräckligt stadigt räcke att hålla sig i. Glädjen över att vara fri igen solkas ner av friheten att smittas av allt och alla igen, och smitta andra med sin egna eventuella skit. Få hem vinterkräksjukor, löss och halsfluss igen. Hurra hurra. Att få resa igen, men frågan är vart och hur? Att vuxna människor valt att inte vaccinera sig. Att vuxna människor hostar varandra i ansiktet på bussar i torg, oavsett pandemi eller ej. Detta i Sverige, allt mer likt en Nattväktarstat. 

Har sällan känt så stor uppgivenhet kring människan som i pandemins spår. Malmö Stads skolor plockar russinen ur kakan och använder pandemin som svepskäl för att fortsätta slippa ha föräldrakontakt. Som föräldramötet i år, oktober 2021: någon slags digital informaton till samtliga föräldrar, till samtliga barn i årskurs sju. Vi föräldrar till barn i samma klass är nog så skyddade vi kan bli mot just varandras eventuella sjukdomar. Faktiskt. Busschaufförerna ska däremot köra fullastade bussar med nya människor ansikte mot ansikte var dag. Krogarna ska fyllas. Köpcentren likaså. Taxibilar som kör sjuka till behandling delas med med symptomfria människor som precis rumlat runt. Åh, vad jag bara vill att eländet ska ta slut, så jag slipper se mer av denna ogenomtänkta erbarmlighet.  

Eller är covid ofarligt? Besegrat? Eller kör vi på som vid utbrottets början och låtsats att det regnar och låter de svagaste helt enkelt dö bort? Lite survival of the fittest har väl ingen dött av? Sluta testa, sluta smittspåra (har dom iofs inte pysslat med alls i Region Skåne).  Lite på skoj och lite på chans. Bara för att vi kan. Det finns alltså människor i Sverige som jobbar inom vården som inte vaccinerat sig. Det kommer att krylla av sköna ovaccinerade snubbar på nästa konsert. Jag gissar att det är samma typ av människor som hostar på andra, ibland ”glömmer bort” handsprit och tycker att hygien är en överskattad grej. Precis som kondomer och jämlikhet. Sådana som inte tror på forskning utan mer känslor och sunt förnuft.  Inget fel med det, men sen när har sunt förnuft inneburit att strunta i andra? Det är det jag inte begriper. 

Bara stå för att vi sanktionerar en kultur som struntar i de sjuka och äldre, låtsats att allt är frid och fröjd för att de unga och friska ska ha det bra. Varför ska friheten att strunta i att vaccinera sig och leva fullt ut och obegränsat, vara större och viktigare än sjuka och äldre, och redan fullt vaccinerades, rätt att överleva? Personalen på restauranger, affärer, konserter, gym, sjukhus, allmänna transporter och så vidare måste väl vara lika skyddade som vi som är beroende av dem och deras verksamheter och visa dem hänsyn? Kalla mig gärna trög. Jag tycker själv att det är något hänsynslöst att låta de svagaste ta smällen. Hade inte vaccinpass varit lite bra ändå? Samtidigt önskas inte ett tvångssamhälle. Hur balanserar man på den här slaka linan utan att ramla av? 

Ser en debatt mellan SD och MP på någon morgon-tv sändning under veckan och Kinnunen svarar med landsbygdens avstånd (alla älskar ju landsbygden just nu) och Skog kontrar med fakta som generell prisökning, elbilar och miljöengagerade och svikna ungdomar, men darrar sig fram. Inte med ett ord nämner hon kollektivtrafiken. Inte Kinnunen heller. Det är att svika landsbygden och människorna som bor där på riktigt. Och miljön.  Om dom verkligen hade brytt sig eller känt någon som bott utanför stan, tänker lilla jag. 

På fredagsmorgonen ser jag Nyhetspanelen (TV4:s Nyhetsmorgon). Aldrig förr har sjukförsäkringen talats om som just försäkring som när det gällde återinförandet av karensdagen, nu med eftertryck kallad: självrisken! Men annars, bidrag? 

Förlåt mitt klumpiga språk, men så här blev de just idag.  

Puss!

/Döden  döden döden 




lördag 2 oktober 2021

Death of Despair

 

SVT-play just nu. 🔝
Eller Katanjemannen, Saknad, aldrig glömd, och när drar 
Succession och Bonusfaniljen igång igen? Och alla dokumentärer jag vill se, 
men dessvärre redan glömt bort vilka det var.

Ok, så du läser att ungas dödlighet i Sverige ökat lavinartat, med viss sannolikhet kopplat till skolsystemets benägenhet att slå ut många från vidare yrkesutbildning. Death of despair. Förfärlig. Samtidigt är det höst och det är otroligt härligt att tända ljus och äta eller plocka svamp. Dofta på de sista blommorna och den fuktiga mossans jord. Regnet smattrar. Solen tittar fram. Morgnarna glöder och kvällarna skimrar och rodnar likt en liten febersjuks svettiga rosenknoppsfejs. Men ibland är det bara grått. Så skrattar du till när en kompis skriver ”Dunning-Kruger-effekten” som statusuppdatering på Facebook. Den ständigt närvarande Dunning-Kruger-effekten; självöverskattningens och ödmjukhetens ständiga brottningsmatch. Two in one, erkänner jag, inte helt glatt, och känner stressen över alla fantastiska filmer och tv-serier som går, eller snart kommer upp på en streamingtjänst nära dig. Virrigt i bollen. Tappat kollen. Längtar efter bubbel och babbel och klackarna i taket, men somnar innan klockan slagit nio var kväll. Gäsp. Inte många kloka tankar under denna människas tak i natt. Man önskar ju att en hade kunnat göra något, men det verkar vara för mycket av mig att begära. 



As through a two-way mirror: the voyeurism of Jeanne Dielman
When a movie becomes a behavioural experiment (läs mer här, där även bilderna är lånade ifrån) 


/Döden döden döden (brygger också kaffe och står på) 





torsdag 23 september 2021

Sommarens sista strålande suck.

It takes a village to raise a child. 



”… The moon is high and yellow in the sky outside my window. It is a display of sublime beauty. It is also a cry for mercy — that this world is worth saving. Mostly, though, it is a defiant articulation of hope that, despite the state of the world, the moon continues to shine. Hope too resides in a gesture of kindness from one broken individual to another or, indeed, we can find it in a work of art that comes from the hand of a wrongdoer. These expressions of transcendence, of betterment, remind us that there is good in most things, rarely only evil. Once we awaken to this fact, we begin to see goodness everywhere, and this can go some way in setting right the current narrative that humans are shit and the world is fucked.  

Love, Nick” (hela texten 

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Jag finner hoppet hos The Caves. Någon slags meditation. Hur han, Nick, knyter ihop påsarna med vänlighet i The Red Hand Files, detta geni; hur han svarade på tre helt olika frågor under rubriken  ”Do you work out before you go on tour?”Hans undersköna fru Susie med sina glittrande klänningar (om jag vinner på lotteri eller säljer en tavla någon gång…) och hennes varma ord, hundvalpssöte sonen Earl med sin flickvän, och inte minst den ständigt närvarande förlorade sonen. Förlåt allt tjat som hur snygga dom är men det är oundvikligt och vore någon slags ”tjänstefel” att inte nämna detta alls. Hur är det möjligt med så mycket begåvning, humor, stil och grace? Och samtidigt inkludera svärtan. Hade jag varit mer lagd åt dagdrömmeri hade jag fantiserat om att vi blev goda vänner och jag då skulle smittas av deras utandningsluft och bli så där intelligent, empatiskt, rolig (och snygg!). Men jag ligger här i min skrynkliga säng med mitt gamla avsvalnade kaffe, uppsvällda ansikte och risiga hår. Det är helt ok. Vi delar samma måne. Det gör vi i alla fall. 

Lägger mitt huvud mot kudden. Letar efter empatin i samhället och dörr efter dörr stängs. Poff. Poff. Poff. Läser yngre människors längtan efter att anonymt anmäla en dålig (äldre) mamma och ber dem gå i hennes skor först. Det är sinnesjukt fräckt av mig. Socialtjänsten ska frälsa världen från all världens undergång och ondska. Inte människors omsorger om varandra. Det är omodernt att vara The Village. Om någon bara kunnat fråga: ”Finns det något jag/vi i huset kan göra för dig?” så hade hjärtat mitt stillats litegrann. Men vi ska ange varandra anonymt. Inte ta hand om vår nästa. Låta någon annan sköta jobbet. Dessa yngre individers världsbild skrämmer skiten ur mig, men så har de växt upp under andra förhållanden och i en helt annan värld än jag gjort. Att få lov att vara kroppsaktivist, vegan, ha tillgång till stans bästa fillers och ett icke-binärt och icke-rasistiskt samhälle tycks viktigare än att vara empatisk och omtänksam, som att det ena måste utesluta det andra? När förutsättningarna för ett inkluderande samhälle vilar på omsorg och förståelse för vår egen och alla andras mänsklighet. Klart man får se ut som man vill och älska fritt och att det är viktigt. Men är nätbaserade klusterkrig viktigare än den mänskliga kampen? Att sätta på sig ett klistermärke istället för att verka och så vidare. Nu ska man bara synas. Försöker tänka mig in i deras skor. Att de växt upp i ett land som sålt ut skola, vård, skog och omsorg med föräldrar som dricker bubbel och instagrammar lifestyle (det gör vi allihop), och tanken flaxar förbi: detta kommer nog inte att bli så jättebra. Att tro att en myndighet utan specialistkompetens ska rädda världen, inte vi människor tillsammans. Att vi på så sätt är oviktiga för varandra och kanske därmed också utan värde?  Hade önskat att de läst The Red Hand Files, sett I, Daniel Blake eller Pride, åtminstone. Det är inte raketforskning utan grundläggande små mediakurser i solidaritet och medmänsklighet och att vi behöver varandra. It takes a village… Idag innebär byn i praktiken konstellationer av slutna grupper på nätet och få spontana möten. Allt är digitaliserat, selekterat och distanserat. Både som människa och kund har du allt svårare att få tillgång till en rak kommunikation. Det ska modereras, kureras, tillrättaläggas och anonymiseras eller chattas med någon robot eller ”Emilia” eller ”Josef” först. Så oändligt många lösenord vi måste ha. Det nya normala. Jag hänger inte med. Jag står knappt ut. 

Att tjänstepersoner, sjukvården och företag känner att de måste skydda sig mot dem de ska arbeta med/sälja till. Kundtjänster som slår knut på sig själva för att göra sig så omöjliga som möjligt att nå. Kommunikationsväggen/klagomuren. Någon tjänar pengar på detta, men det tappade förtroendet verkar spela mindre roll. Man bryter samhällskontraktet gång på gång och ignorerar konsekvenserna, och rullar runt i den nya anonyma otillgängligheten. Det finns företag som arbetar uteslutande med att ta bort negativa kommentarer om andra företag på nätet. Istället för att bli bättre, ta bort. Göm, och hoppas på glöm.  Men ibland funkar det digitala och då känner man sig ju alltid lite peppad ändå. Tjoho!  Swish swosh. It’s working, it’s a miracle. Lite hurra ändå? Som när vi hyllar män om de beter sig normalt och har normala värderingar: som unika guldklimpar. Eller när någon utbrister, - åh, fick du träffa en riktig doktor!? Att det gått och blivit så här tokigt handlar om pengar och de extremt låga förväntningar vi har på män och samhället och betyder i förlängningen minskad kontroll, rättvisa, inflytande och makt för oss vanliga medborgare. Läs Maciej Zarembas texter om kommuner/regioner och den hopplösa situationen: Men det mest avslöjande är chefernas upplysning att de (”avsiktligt”, står det) hindrar kontakter mellan dem som sätter villkoren för vården och dem som tar hand om de sjuka. Man ser till att ”beställare” och ”utförare” inte möts i samma rum. För då kan det bli besvärliga diskussioner, om etiken, inte minst.”

Aldrig ska vi mötas.

De kommun-/stads- eller regionaställda gör som chefen (ekonomin) säger, hellre än följer lagar, uppdrag, medborgarbehov eller patientsäkerhet. Dom kan vara hur usla som helst så länge kostnaderna hålls nere. Alla godhjärtade människor som måste betala sin hyra håller tyst. Strejka tänker jag. Strejka för er rätt att utföra ett gott arbete. 

”Före 1976 kunde ingen undgå ansvar genom att hävda att hen inte förstod bättre. Då var ”oförstånd” i tjänsten liksom ”försummelse” och ”oskicklighet” grund för straffansvar. Man behövde inte bevisa att byråkraten velat illa. Det räckte med hur illa det blivit. Vad tror läsaren, hade världens dyraste sjukhus byggts i Stockholm om den lagen funnits kvar?” 

Här nämner Zaremba i DN också en extremt viktig del, det icke-existerande tjänstemannaansvaret, som gör det så extremt halt på golvet. Kan man ens fatta myndighetsbeslut om dessa inte vilar på ansvar gentemot uppdraget och medborgaren? 

- Och apropå destruktiva klickar, hatstormar och grupperingar så tror jag att Zaremba sagt eller gjort något fel som gör att vissa feminister inte gillar honom (minns ej vad) precis som hatet mot Ekis på grund av transfrågan gör att människor som delar hennes åsikter kring annat inte vill befatta sig med henne längre. Detta samhälle som inte tillåter oss tänka olika. Som att en bra journalist ska tystas för att man inte delar världsbild kring allt? Så jag åberopar Nick Cave-citatet ovan och tänker: chilla lite. Vi är bara människor och ingen är perfekt. 

Och visst, man kanske ska anmäla en ”dålig mamma” anonymt men det värker i mitt hjärta. Utan att veta vilka umbäranden och sorger denna ”dålighet” är sprungen ur. Utan att tänka på vilket angivarsamhälle det slutligen mynnar ut i. Ett slags Stasi-land mellan viskningar och rop, en modern häxjakt i ett nästintill laglöst land (nu överdrev jag något) utan tjänstemannaansvar. Att det finns något gott i nästan alla kan vi väl ändå försöka enas kring? Hur gör vi det bättre för dem som har det svårt? Är det inte den frågan vi borde ställa oss, samt kräva mer och bättre? Inte bli tårögt tacksamma om någon gör sitt jobb ordentligt för en gångs skull? 


Får svindel. Rent fysiskt har jag yrsel nästan jämt, men själens hål suger och drar i mig minst lika mycket. En, nej två,  närstående är svårt sjuka. Jag är vissen. Mina barn behöver mig. Tanterna på badet bråkar, men inte på mig. I duschen står jag ensam och naken, alla andra har sina badkläder på. Känns inte superavspänt. Skaffa duschdraperier, kära lilla Malmö kommun. Jag orkar inte göra rätt när alla andra gör fel. Samtidigt, vem ska lära barnen, om inte någon kan visa dem att inför det stora alltet är vi bara dom vi är? Vardagsvänligheten är det enda som ger mig hopp. Alla andra blundar, känns det som. En dag i taget står jag ut. 


Ja, vi delar samma måne. Fast från olika håll. Det finns en liten tröst i det.  Morgonen är vacker. Och kvällen likaså. Än blommar blommorna och havet ligger som det ska. För detta känner jag mig glad. 



Eder,

Döden döden döden 


❤️ 








måndag 2 augusti 2021

I mörkret, ljus.

Das Auge der Liebe ('The Eye of Love'),


Efter värmeböljan, hösten? 



Plockat svamp. Massor av kantareller i vår bästa skog. Bussat runt till stränder mellan pizzerior och glassar. Låtit pengarna rinna mellan fingrarna. iPads och skärmar och stränder och mat. Vi försöker ”spela något roligt spel”, slutar alltid med bråk. Fåglarna i stan härjar runt i vanlig ordning och knarklangaren och hans missbrukande flickvän går med sina hundar hand i hand. Dottern vågar fortfarande, ett år senare, inte gå i trappen själv. Så det kan gå. 

Det är svårt att hitta tonen igen. Språket. Takten och så vidare. Kanske har det aldrig funnits något sådant som flyt och känsla här. Jag har tjatat om tröttheten. Jag är trött på den och det. Jag har sökt hjälp och bot och bättring men det är som att skrika i ett ljudisolerat rum. Kanske ska jag släppa tanken på att det finns hjälp att få. - Det är ändå omöjligt för folk att förstå, som någon sa häromdagen.  Vi bär våra liv i ensamhet. Och i detta får jag väl försöka hitta ett sätt överleva på… 

Ibland undrar jag hur och varför jag fortfarande står upp. Är det människans anpassningsbarhet, normaliseringsprocessen? Är jag rentav lite dum i huvudet? Men jag när mitt hopp och detta hopp hoppas så innerligt på att jag inte ska gå sönder, för mycket, bara.  

Ögonen svider. 

Hittar den här René Groebli-bilden från 1952 igår på Bildhalle och återigen har du gjort någon någon annan redan har gjort. Utan att veta om det. Sängar, lakan ljus och mörker. Någon du älskar. Lika vackert som banalt. Läste tidskriften Verk och jag tänkte, hon har stulit mina ord och hon gör det med hänvisning till konstens villkor. Eller inte. Vi inspireras skamlöst av varandra. Vi är så lika vi människor, och så olika. Ibland önskar jag att det hade varit lite lättare. Att jag varit lite tuffare. Och bättre bara. 


René Groebli














måndag 5 juli 2021

Dumhet

Precis vad jag alltid sagt och tyckt. 
Alltså tycker jag om, då det bekräftar min världsbild…

Eftersom jag är en obotlig optimist (nästan) och samtidigt totalt uppgiven så ringar programmet in inte bara in samhället utan också all stor- och småskalig närighet vi ägnar oss åt. Den som gör att vi inte klarar av att hantera varken virussjukdomar eller bostadspolitiken. 
Lättja och rädsla (människans behov av bekvämlighet) som gör att vi accepterar, kanske tyst protesterar, mot institutionell/funktionell dumhet
Vet inte om Dumhet är ämnet. Inte heller brist på intelligens. Det är ett intresserat radioprogram rakt igenom och beskriver också intelligenta människors (och politikers!) ibland stora oförmåga till flexibelt tänkande. Samt faran med riktigt dumma människor. 

Nu kaffekopp tre. 

Puss

/Döden döden döden 

onsdag 30 juni 2021

Toppsnäckan

Kroppen 

är liten, slank och stark men brösten, som små blåbär, gör ont. Dina kamrater i skolan är inte vad kamrater  borde vara (lojala, roliga och svala). Du cyklar. Ensam trampar du på och alkisfarbrorn ropar TOPPSNÄCKA efter dig och någonstans känner du dig lite värd. Håret fladdrar likt eldsflammor efter dig. Din hållning är perfekt. Kuratorn på skolan säger att du gått på myten om att livet är som i Veckorevyn. Du tänker, 40 år senare: jag hade aldrig överlevt utan Veckorevyn, myterna, hållningen,  drömmarna, Sidney Sheldon och framförallt - utan musiken.  Samtidigt. Alltid ett objekt.

Man måste få drömma. Ibland om ett annat liv. 

/Döden döden döden  



söndag 2 maj 2021

Bella Ciao

 1 maj 




Vaknar 02, ger upp vid 03. Kaffe, skummar nätet på ett korkat scrolligt meningslöst vis, tvättstugan 07. Solen skiner. 

Vandrar efter barnen som cyklar.  Hela världen står i blom. Det blir inte vackrare än så här, tänker jag om och om igen. Jag blir svettig på ryggen under ulljackan och lätt hypnotiserad av alla blommor. Barndomens makroperspektiv, de små detaljernas storslagenhet. Den kvalmiga söta blommiga doften i busken med de allra sötaste små blommorna. Därinne rasslar en duva till. 

Jag testar den ensamma handikappsbryggan. Kanske heter den Funktionsvariationsbryggan idag. Barnen tittar på. Doppar mig snabbt. Huvudet snurrar. Upp upp igen. Känns bra. Barnen drar till utegymmet, måttligt imponerade av mitt doppande. Det är en ovanligt vacker dag. 

Sen blir det en konflikt (det svåra ämnet bakverk kontra läsk) och en rymmare på cykel och moderns oro (ett par timmars inre hysteri bara…) avslutades efter cirka 16000 steg på konditori med bakverk och läsk. Terrorbalansen. Lågaffektivt bemötande lönar sig alltid, men jag känner mig ledsen och trött. Fikat är gott och resten av dagen flyter på fint. Bara det finns mat (och underhållning) så finns det lugn. Tuppar av en stund på balkongen. Idag är jag ”rosig” och fräsch. 

Det enda bra med Anita Lanes bortgång är att fler förhoppningsvis upptäcker henne.

💔

Cave, The QuietiusRollingStone och Mute har skrivit bra. 
Väntar fortfarande på någon svensk musikjournalist… 



Early one morning

I was awakenend
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
Early one morning
I was awakenend
And found the enemy was here

Oh Partisan
Take me from this place
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
Oh Partisan
Take me from this place
Because I feel I´m dying here

And if I die
Up on that mountain
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
And if I die
Up on that mountain
Then you must bury me up there

Bury me high up
Up on that mountain
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
Bury me high up
Up on that mountain
And let a flower mark my grave


Oh Partisan
Take me from this place
Bella ciao, bella ciao, bella ciao, ciao, ciao
Oh Partisan
Take me from this place
Because I feel I´m dying here

Ciao Ciao Ciao


The world’s a girl. 


/Döden döden döden 

onsdag 7 april 2021

Skattebetalarnas Riksförbund.

En god vän börjar fundera över huruvida hen ska betala kyrkoskatt eller inte och lägger upp frågan på Facebook. Svaren som kommer in är många, kloka, kul och varierade. 

När det gäller just kyrkoskatten så tycker jag verkligen att det är upp till var och en och inget måste. Bra att det är fritt val helt enkelt. Jag betalar själv av flera olika skäl, men eftersom jag inte är någon höginkomsttagare så rör det sig om några tusen om året, och det reder jag ut. Det är inte tiondet, det handlar om. Men jag kanske ändrar mig någon dag. 

Vad som däremot provocerar mig är slöseriet med våra gemensamma resurser, för jag har verkligen ingen lust att betala en stor del av svenska folkets bostadskarriärer och fönsterbyten*, poolbyggen, nya kök eller dräneringar, de borde bostadsägarna kunna klara ut själva. Det var längesedan det kostade att bo i hus, det är en lyxig version av pensionssparande bara. Jag har själv använt både ROT och RUT, för vem älskar inte ett bra pris!? Finns ett par stövlar för 1000 kronor på ett ställe och ett par identiska för 500 kronor på ett annat vore det direkt ekonomisk oansvarigt att köpa det dyrare paret. Men till problemet hör att vilken trea som helst i Malmö har högre hyra än ett köpehus i säg Vellinge kostar i månaden (inklusive alla avgifter och detta exklusive ränteåterbetalningen). Till exempel. Jag är inte heller superpeppad på att betala kungens festande (han borde också ha råd att betala för sig kan man få lov att tycka) men framförallt är jag otroligt osugen på att våra pengar går till annat än de är ämnade. Pengarna ska gå till infrastruktur, vård, skola, omsorg, forskning, generell samhällsutveckling, krispaket (till verksamheter/företag, inte aktieutdelningar), beredskapslager, socialtjänst och så vidare. Inte en spänn till Kry, men skolböcker till barnen, och vettiga bostäder och medicin åt alla, om ni förstår hur jag resonerar? 

Så var signar jag upp mig, Skattebetalarnas Riksförbund

(Här, visade det sig)

/Döden döden döden

* så kom jag att tänka på alla vänner som bytt kök, slipat golv och fått putsat, rappat och snyggt och byggt, och kära svärföräldrarna som fick fönstret förstört av inbrottstjuvar och såklart gäller detta inte er. Såklart! Allt detta gäller däremot oss. Det är baske mig inte lätt att göra rätt alla gånger. Kanske om byggherren inte måste ha så många bilar, hus, och resa jämt och dyrt, med en fru som ”downshiftat” (alltså inte jobbar mer än med sig själv) att herrn kunde sänka priserna lite istället? Bara tänker lite högt nu och kastar ut en liten idé... 

Och det faktum att arbetare med svenska arbetsvillkor byts ut mot utländska hantverkares, utan bra villkor, och enbart företagen går med vinst, är också en aspekt att fundera på. Åtminstone ett argument för ROT mindre.