måndag 26 maj 2014

Vi måste prata om det

Förlåt, jag är så usel på det här. Får inte till det med orken och orden, siffrorna och bilderna. Jag springer runt, runt, runt och kommer aldrig fram till ro, eller en lagom stilig stil. 


Ibland brukar jag fråga mina mest nyliberala vänner enkla frågor, bara för att få några förvirrade icke-svar. Jag kan känna mig arg, nästan förorättad och besviken på dem, eller så blir jag fnissig. Tänk att bygga sin livsideologi på ett icke (vilken grej!)? Intressant nog i och för sig, och all heder åt dem som orkar fortsätta. Men jag försöker, och vill verkligen förstå det de själva inte riktigt verkar ha kläm på. Precis som, vi kan kalla hen Vilsa, som skriver om ett ursprung med stampade jordgolv och sedan vill skapa ett lika orättvist och orättfärdigt samhälle här. Att inte förstå att ett rättvist samhälle är det som gav hen chansen att nå sitt fulla, nyliberala, potential. Tänk att inte förstå det. Jag blir så fascinerad. Ska en fnissa eller gråta. Ja, det är en gåta.

En svart katt stryker omkring. Solen, en doft av Hawaiian Tropic och ett kaffe som sakta svalnar. Det beskar på. Kroppen värker, som att armar och ben ska brinna upp. Skör och mör men hjärtat pickar, och fladdrar till. En dag i taget. Gråta sen. Kämpa. Hoppas. Acceptera? Orken och förvirringen passar inte jättebra ihop.   

Min man brukar emellanåt anklaga mig för att ha borgerliga värderingar, och handen på hjärtat, jag visar nog på sådana tendenser ibland. Jag tycker också att man ska kämpa och betala för sig, att det är fult att kasta skräp och svära till exempel - och snälla någon slicka inte på kniven - och ät med stängd mun för kattsingen - please! Men så tänker väl alla? Däremot är jag benhård när det gäller ansvar och kärleken för dem som har det svårt. Jag tror på en frisk värld med en bra miljö som grund, inte enskilda personers goda ekonomi i första hand. Där skiljer vi oss fundamentalt åt. Jag vill att alla ska få vara med. Alltid. 

Vad jag vill komma till är att vi alla har våra fel och brister och idéer om vad som är gött och rätt. Att vi upplever saker olika. Som för en tid sedan, då min mor och bror var på besök och jag var ute i trädgården: jag kände jag doften, vinden och luften och ropade på dem: Kom ut! Känner ni: det doftar kärlek och förväntan!? Fyra frågande ögon och så: - Eehh, neeej, inte riktigt...? Det blev lite konstig stämning där ett tag. Vi känner så olika mitt i vår banalitet. Så lika, och så olika. Grundkänslorna ligger där de ligger hos de flesta, men hur de ser ut, tolkas eller var de dyker upp är en annan femma. 
Kanske är det därför det känns så skrämmande med grannar som röstar på nazistsympatisörer. Så nära och ändå så långt, långt ifrån varandra. Men en sak har de rätt i: vi måste prata om det. Vi måste verkligen det. (Skydda det som skyddas kan, när livet känns hotfullt och skrämmande? Är det där skon klämmer? Lite för annorlunda och svagt, mot förr. Sparka på den svagaste för tillfällig känsla av storhet?  Jag inbillar mig att vår åsiktssegregering, inte gagnar någon i längden, så kanske är det bra att vi bor där vi bor: mitt i idyllen. Bland de rädda.) 

Vi lever i våra små tankeöar och ingen möter upp. Kanske är det därför jag vill ha vänner från alla läger, men vila ut hos mina egna? Kanske är det så. För finns det plats för ett förlåt, igen. Ett förlåt för hatets, rädslans och lättjans ideologi. Jag tror inte det. 

Puss
/Döden döden döden slarvade idag, men vad tusan.



fredag 23 maj 2014

Fredagsmys

Jag haltar när jag tror att ingen ser.

Solen, värken och själen - det är inte så jävla* lätt, men det kan vara vackert ändå.

Puss och trevlig helg

/Döden döden döden




*förlåt

lördag 17 maj 2014

Tusen gånger om

Under Lager Av Is


Intellektuell uppförsbacke. Två koppar kaffe och Häxan Surtant i bakgrunden. Solen och daggen och att vakna när himlen är orange. 

Puss
/Döden döden döden

torsdag 15 maj 2014

Lite trevande

Det är en sådan dag i dag. 

Hotel  Room Edward Hopper 1931

A Woman In The Sun Edward Hopper 1961

Morning In a City Edward Hopper 1944

Summer Interior Edward Hopper 1909


En Edward Hopper-dag idag.

/Döden döden döden



onsdag 14 maj 2014

Dödens ansikten. Sorgen.

Det där med att vara lite, lite sann. Och naken ibland.

Vet inte vem som tagit bilden. Lånad från nätet

En släkting till mig är oerhört stolt över att hen har lyckats trycka undan alla svåra känslor och upplevelser hela sitt liv. Jag har tänkt på det en tid. En tid då jag själv har känt mig lite låg. Kanske är det postrehabiliterings-verkligheten? Kanske är det sommaren? Årstiden som alltid kommer med sin obarmhärtiga käckhet; med allt det där som jag vill, men inte orkar reda ut. Kanske är det insikten att jag aldrig kommer att få någon att förstå? För hur ska jag kunna förklara det jag inte begriper själv. Att jag aldrig kommer att bli så stark och pigg som jag skulle behöva vara för att få Företaget Familj att fungera (hur mycket kaffe jag än häller i mig), hur många skogspromenader och löparrundor eller dagar i simhallen jag än gör. Det är på riktigt. Det är inget skämt, det går inte över och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med den sorgen, frustrationen och oron. Den gnagande känslan av att livet slinker mellan mina fingrar som kvicksilver, ner i sanden. Bort. Kanske ska jag bara stå där stilla och vänta, men har jag inte väntat länge nog?

Det går inte en enda dag utan att jag funderar på hur och med vad jag ska försörja mig. Vad kan jag jobba med och hur ska jag kunna få ett sammanhang, utan att gå sönder. Utan att krossa mig och barnen: familjen. För hur jag än gör så går det liksom sönder. För mig eller någon annan. Så obarmhärtigt och totalt. Jag tänker och jag grunnar. Kanske finner jag mitt zen, sen, trots allt. Jag hoppas och jag känner mig både lycklig och låg. Man kan faktiskt det.  Man får faktiskt det.

Malik Bendjellouls vackra snälla ansikte på TV.  En människa jag inte har träffat, vad jag vet. Orkar inte spekulera kring varför, eller hur, men att sorgen och döden är faktisk: så fruktansvärd och kall.  Så kommer jag att tänka på alla människor jag känner och inte känner som inte är så glada. Och på konsten. Och på att jag önskar, rent generellt, att de som skapar konst i någon form skulle kunna få göra det i fred. Med konstnärslön som tack för den oändliga upplevelsen. Den stora konstnärliga gåvan från dig och dig och dig och dig till oss och lilla lilla mig. 
Alla ni sköra, arga, ledsna, sjuka, svaga, ytliga, svårmodiga, fåniga, starka, kämpade geniala bråkstakar som gör livet vackrare och större. Ni som lider, missbrukar och skapar, eller som syr och går på yoga, dansar disco och äter lammstek med spenat därtill. Alla ni (tack). För precis som vi betalar för kungen och hans familj, vill jag betala en slant till någons chans till sinnesro några dagar till. Nej, det handlar inte om pengar egentligen. Mer om något som kallas tacksamhet och respekt. Sorg och kärlek och kanske att stå i skuld till någon annan också.


Nej, jag vet ingenting. Jag känner mig lite låg, men det går över vad det lider. Hur vi bär våra strider och sorger är ett annat samtal. Respekt förtjänar alla. 

En klapp på din kind,

/Döden döden döden lever vi alla med
(förlåt mamma om jag var lite för privat idag... <3)

tisdag 13 maj 2014

Long lost friends





/Döden döden döden 
(tack H L-A)

The Death Of Expertise

People with strong views on going to war in other countries
can barely find their own nation on a map
. Tom Nichols The Federalist




Säga vad man vill om sociala medier. Intressanta artiklar finns det gott om i alla fall. Som denna (tack M T): The Death Of Expertise. Ja, vi tycker så mycket, vilket säkert kan vara bra då och då. Däremot kan inte tyckandet i sig ersätta utbildning, erfarenhet, skicklighet - eller ödmjukhet inför vår nästa, på något sätt. Lyssna lite. Lära sig lite. Jag brottas själv (ja, usch och fy!) hyfsat dagligen med bristande kunskaper och fula fördomar - och det är ju liksom bara att tugga i sig att man inte kan och vet allt (eller särskilt mycket...), men att f ö r s ö k a vara både kritisk, analytisk och testa empatin; använda hjärtat och hjärnan i möjligaste mån. 

Nedan ett citat, direkt till alla som pysslar med politik eller det allmänna självförhärligandet i sann den som säljer sig bäst vinner-anda:

 "This yearning for respect and equality, even—perhaps especially—if unearned, is so intense that it brooks no disagreement. It represents the full flowering of a therapeutic culture where self-esteem, not achievement, is the ultimate human value, and it’s making us all dumber by the day."  Tom Nichols The Federalist

Jag tycker, utan att vara expert på något sätt, att texten galant knyter an till Vetenskapens Värld som sändes igår. Utbildning för alla, gagnar också alla. För om vi inte klarar av att sortera den information och den propaganda vi möts av, så är vi inte heller rustade att försvara oss. Hälsa, utbildning och inkomst är ihop med varann. Se (se se se se!).

Fred och kärlek!
/Döden döden döden 

"This isn’t just about politics, which would be bad enough. No, it’s worse than that: the perverse effect of the death of expertise is that without real experts, everyone is an expert on everything. To take but one horrifying example, we live today in an advanced post-industrial country that is now fighting a resurgence of whooping cough — a scourge nearly eliminated a century ago — merely because otherwise intelligent people have been second-guessing their doctors and refusing to vaccinate their kids after reading stuff written by people who know exactly zip about medicine. (Yes, I mean people like Jenny McCarthy)." Tom Nichols The Federalist



måndag 12 maj 2014

Rosenknopparna


Nu har den lilla rosenknoppen dansat sin trolldans och jag fyllt många år. Maken tyckte att vi kunde offra en årgångschampagne igår, men sen orkade vi inte. Behöver kunna andas och gå rakt igen. Skakar, haltar, värker. Oron över orken, yrseln och sommaren. Den grymma sommaren. Tröttheten. Sova. Vila. Läka. Lägga upp en plan? Sen. Nu piper tvättmaskinen. Kaffet är kallt.

Ska vila sen. Igen.
Dum.
Tom.
Trött.
Svag.

Andas. Försöker att tänka, det ekar tomt. Så dött. Så blankt och svart.

Kanske ska jag köpa pallkragar för pengarna jag fick. Eller vacker glittrig väst...!?

Ja, händerna skakar. Huvudet vibrerar. Kutar; drar mig fram.

Sen blir det väl bättre igen?

Puss!
/döden döden döden (om ni bara visste... anade en milliesekund)



fredag 9 maj 2014

En fredagsskulptur, någon?

Det kommer nog ett längre inlägg om min avsky mot den översociala sommaren - och det där med att det bara finns en ambulans i Trelleborg med omnejd. Att det hör ihop med det nya ansvarsfria sättet att sköta välfärden, men jag vet inte när.

Något som i alla fall är bra med den varmare årstiden är utelivet. Sedan kan man vara inne också och lyssna på när humlorna flyger in i fönstret och sopbilen som backar ut från gränden intill. Livet är fullt av stilla möjligheter.

En skulptur av Franz West i det gröna fria. 


 Franz West, “Eidos”, 2009 Aluminum lacquered, 520 (H) x 230 x 140 cm Sculpture in Nature,  
Nature of Sculpture, Foundation 'De 11 Lijnen', Oudenburg 2009. Photo: Hugo Maertens-Bruge


Eder
/Döden döden döden

torsdag 8 maj 2014

Steven




/Döden döden döden

Kepsen och handväskan

För er som missade Uppdrag granskning igår kan jag berätta att programmet handlade om, främst Revolutionära Fronten: våldsamma huliganliknade människor, maskerade och allt. Unga med våld som ideologi. Förra veckan avhandlades än mer skrämmande nazistiska Svenska Motståndsrörelsen med flera. 


Det var smärtsamt att se och höra Sebbe Staxx* axla rollen som någon slags talesperson igår, och Janne Josefsson gick väl något över gränsen vad gäller journalistisk hederlighet måste jag säga. Det som rör och upprör mig utöver det självklara i de båda programmen, är det faktum att bollen nu ligger hos oss 'vanliga', icke extrema. Eller hur man nu ska formulera det?
Titta på den klassiska bilden med damen med handväskan från Växjö 1985 ovan. Även filmerna som klipps in i programmet, också dem från den dagen i Växjö, visar vanliga gubbar i keps och rock och andra som vågar säga ifrån. Det är precis det vi måste göra. Nu. Innan det är försent. Sedan kan Hanne Kjöller säga vad hon vill om demonstrationsrätten. Jag tillhör dem som blev rörd och glad över kyrkorna i Jönköping 1 maj. Att man på ett vänligt sätt försöker kommunicera att nazism och fascism inte är okej på våra gator. Det kallas kärlek tycker jag. 

Jag kan, handen på hjärtat, känna oro och rädsla över att befinna mig i dessa gruppers närhet, då våldet känns godtyckligt och samtidigt så väldigt brutalt. Tänker på knivar, flaskor och bomber, och så galningar blandat med äldre och små barn - och så poppar Djurgårdaren i Helsingborg upp i bakhuvudet. Samtidigt är det nog allt min förbannade plikt att hytta med armen och säga: - Nej ni! och - Aja baja! Helt utan våld. Måste våga. Måste det. Så här skrev Malin Ullgren i DN igår.

När man är för trött och orden snubblar blir det lätt till pekoral. Ledsen för det, men jag känner mig generös idag. 


FRED och så mycket kärlek,

/Döden döden döden tycker att alla borde läsa åtminstone en liten bok av Primo Levi. Kanske denna (tre böcker i en). För även om det känns som en attack av sorg och en handbok i ondska, så måste vi acceptera vår historia och ta vårt ansvar. Jag känner djup sorg och skam över att det han skrev och beskrev återigen ser gryningen över vår värld. Det trodde inte Primo. Han trodde att vi hade förmågan att lära oss av våra misstag. Vi är skyldiga honom, alla offer, oss och våra barn att ge honom rätt. Att vi fattar lite mer nu.  





* Det kan reta mig att ingen från RF tog sjalen från munnen och berättade om sin övertygelse. För stämmer det att det främst är medelklassungar med mor och far (och säkert ett arv eller bostadsrätt) att sedan falla tillbaka på, så är det faktiskt något enklare att vara revolutionär, framförallt i smyg. Det får inga verkliga konsekvenser och blir mer en spänningslek, om än med någon slags intentioner. För Sebbe och hans bröder och systrar har inte det - och det är en otrolig skillnad på utgångsläge och framtidsutsikter. Just saying.





Razzamatazz



/Döden döden döden

onsdag 7 maj 2014

Bark at the moon

Perspektiven


(Bild från filmen La Grande Bellezza av Paolo Sorrentino)

Igår brann himlen mellan upplysning och förfall; svartgråa toner mellan aprikosrosa moln, och alldeles skirt och så ljust himmelsblått. Högt, högt däruppe. Skymningssolen över havet. Trädgården doftade starkt av honung. Kan inte minnas att jag någonsin känt den kvällsdoften förr. Inte blomma eller knopp, utan en söt tydlig doft av honung. Idag ligger ett nätt regndis över nejden. Nu med sin självklara doft av sommarregn: syren och förgätmigej.

Jag har velat, och försökt, skriva om trollen. Hitta en mer nyanserad ton kring Jonas Thente, förmodat hjärnskadade män och alla dessa tröttsamt dugliga kvinnor. Eller de biologiska och sociala skillnaderna mellan könen, och den reella, praktiska verkligheten. Vi har mycket att tala om här:  män som kvinnor. Men hur jag än vrider och vänder på eländet kommer nära och kära till skada, och där vill jag inte vara. Inte just idag i alla fall. Formuleringskonsten är för svag för att göra något tydligt och sant utan att söndra för mycket för dem som har lite svårare att förstå; orsak och verkan, sammanhang och ansvar. - Även om jag vidhåller att livet är för kort för osanningar, alltför fria tolkningar och förnekelselekar. Letar efter orden. Jag vill också förstå hur människor faktiskt tänker, och jag tror att vi alla måste börja försöka lyssna på varandra lite mer även om det kan känns obehagligt. Prova din nästas steg och tankar för en stund. Tror att det kallas empati? Kanske steg av utveckling.

Så läste jag igår i DN om det där med politikernas ovilja att sjukskriva sig. Littorin och Mellin kom snabbt till politikernas undsättning och jag kan inte annat än att begråta deras enfald. För oavsett hur mycket man uppfattar att våra av oss valda (ja, av oss valda) politiker jobbar, och förtjänar dessa fläskiga lönevillkor, så bör de väl ekonomisk, känslomässigt eller åtminstone moraliskt, om inte annat, inte stå över karens- och sjukdagar. Så kan jag i alla fall jag resonera. - I alla fall om man vill få vår respekt. De ska representera oss och våra villkor. Och visst, jag kan gå med på att om de nu verkligen jobbar så vansinnigt och hysteriskt och aldrig någonsin tar sig en semesterdag från sitt uppdrag, så kanske det är acceptabelt - men då ska baske mig alla nollkontraktarna få en lön som står i paritet med deras alltid-tillgänglig-för-arbetsgivaren-pressen också. Okej? 





Med näven i luften,
/Döden döden döden

torsdag 1 maj 2014

Sunkissed





Ikväll skördar vi sparris för tredje gången. Det är lyx. Det blåser hårt och snett från någon annanstans. För visst är det alltid så: det är någon annanstans det börjar.  Eller börjar det med mig? Med oss.

När jag är för trött piggar jag upp mig med färg. Etta på listan är naturen, tvåa pennorna. Resten är bara lyx, men ett besök till Louisiana torde vara möjligt. En lever på hoppet och nynnar på en sommarmelodi. 


Upp till kamp!
/Döden döden döden