Förlåt, jag är så usel på det här. Får inte till det med orken och orden, siffrorna och bilderna. Jag springer runt, runt, runt och kommer aldrig fram till ro, eller en lagom stilig stil.
Ibland brukar jag fråga mina mest nyliberala vänner enkla frågor, bara för att få några förvirrade icke-svar. Jag kan känna mig arg, nästan förorättad och besviken på dem, eller så blir jag fnissig. Tänk att bygga sin livsideologi på ett icke (vilken grej!)? Intressant nog i och för sig, och all heder åt dem som orkar fortsätta. Men jag försöker, och vill verkligen förstå det de själva inte riktigt verkar ha kläm på. Precis som, vi kan kalla hen Vilsa, som skriver om ett ursprung med stampade jordgolv och sedan vill skapa ett lika orättvist och orättfärdigt samhälle här. Att inte förstå att ett rättvist samhälle är det som gav hen chansen att nå sitt fulla, nyliberala, potential. Tänk att inte förstå det. Jag blir så fascinerad. Ska en fnissa eller gråta. Ja, det är en gåta.
En svart katt stryker omkring. Solen, en doft av Hawaiian Tropic och ett kaffe som sakta svalnar. Det beskar på. Kroppen värker, som att armar och ben ska brinna upp. Skör och mör men hjärtat pickar, och fladdrar till. En dag i taget. Gråta sen. Kämpa. Hoppas. Acceptera? Orken och förvirringen passar inte jättebra ihop.
Min man brukar emellanåt anklaga mig för att ha borgerliga värderingar, och handen på hjärtat, jag visar nog på sådana tendenser ibland. Jag tycker också att man ska kämpa och betala för sig, att det är fult att kasta skräp och svära till exempel - och snälla någon slicka inte på kniven - och ät med stängd mun för kattsingen - please! Men så tänker väl alla? Däremot är jag benhård när det gäller ansvar och kärleken för dem som har det svårt. Jag tror på en frisk värld med en bra miljö som grund, inte enskilda personers goda ekonomi i första hand. Där skiljer vi oss fundamentalt åt. Jag vill att alla ska få vara med. Alltid.
Vad jag vill komma till är att vi alla har våra fel och brister och idéer om vad som är gött och rätt. Att vi upplever saker olika. Som för en tid sedan, då min mor och bror var på besök och jag var ute i trädgården: jag kände jag doften, vinden och luften och ropade på dem: Kom ut! Känner ni: det doftar kärlek och förväntan!? Fyra frågande ögon och så: - Eehh, neeej, inte riktigt...? Det blev lite konstig stämning där ett tag. Vi känner så olika mitt i vår banalitet. Så lika, och så olika. Grundkänslorna ligger där de ligger hos de flesta, men hur de ser ut, tolkas eller var de dyker upp är en annan femma.
Kanske är det därför det känns så skrämmande med grannar som röstar på nazistsympatisörer. Så nära och ändå så långt, långt ifrån varandra. Men en sak har de rätt i: vi måste prata om det. Vi måste verkligen det. (Skydda det som skyddas kan, när livet känns hotfullt och skrämmande? Är det där skon klämmer? Lite för annorlunda och svagt, mot förr. Sparka på den svagaste för tillfällig känsla av storhet? Jag inbillar mig att vår åsiktssegregering, inte gagnar någon i längden, så kanske är det bra att vi bor där vi bor: mitt i idyllen. Bland de rädda.)
Vi lever i våra små tankeöar och ingen möter upp. Kanske är det därför jag vill ha vänner från alla läger, men vila ut hos mina egna? Kanske är det så. För finns det plats för ett förlåt, igen. Ett förlåt för hatets, rädslans och lättjans ideologi. Jag tror inte det.
Puss
/Döden döden döden slarvade idag, men vad tusan.