onsdag 27 januari 2016

Death of Denial


Perspektiv.





Ingen ordning på mig just nu. Orden ramlar runt. Jag trasslar in mig.  

Det är så mycket som inte är okej att jag stundom dånar och bara vill ge upp, orkar inte med mer dumheter. Jag accepterar att vi är olika men samtidigt: ojämlikhet är inte okej. Famlar i dimman efter våra kulturella skillnader och det finns olika kulturer inom kulturerna i alla kulturer (och familjer). Jämför Obamas familj med Steven Averys till exempel. Det svindlar. Samma andas barn? Visst.

Eller läkaren i Kristianstad: Är det läkarkultur? Visst. Visst.

Det är skönt att bunta ihop och gruppera, men det finns alltid individuella skillnader även i statistiken.

För att alla kulturer är olika är vi väl ändå överens om? Vi har lagar i Sverige som ska efterlevas (här), oavsett om vi kommer från Katmandu, Tokyo eller Ronneby, och dessa lagar ska gälla alla (utom kungen och några till) - oavsett religion, kultur eller kön. Eller hur? Skärpning liksom. Vi ska vara snälla och ofantligt tacksamma och ödmjuka vi som har det så bra här. Även om vi måste bevaka våra intressen bättre, och då menar jag inte mot flyktingar, utan mot dem som skor sig på oss och världens orättvisor. Ni vet vilka jag menar. Jag menar inte företagarna, utan dem som stjäl våra skattepengar och fifflar pr-mässigt med vår moraluppfattning. De där som blir rika utan att satsa, eller offra, en krona själva, och förstör länder, stater, ekonomier, natur och människors rättigheter, faktiskt. Och, nej, nu blev det här inlägget långt också. Förlåt!




Brygger lite mer kaffe. Hostar mindre. Yr. Trött. Tänker på det som gjorde att jag slutade titta på Making a Murderer: att jag inte stod ut att se vad fattigdom och ett orättfärdigt system gör med folk, oavsett begåvning eller inte. Orkade inte se mer fulhet. Läser i The New Yorker om barn som far illa, försvinner, svälter och plågas till döds: om generationer av all sorts verklig misär. Hur samhället ständigt misslyckas på grund av våra olika ideologier och teorier (och brist på empati): Politik och diskussioner kring detaljer som sätter käppar i hjulen för en bättre värld. Istället för att vi bara skärper oss och hjälper till. Organiserar oss och jobbar med det vi har framför oss, framförallt förebyggande och långsiktigt - även om just detta, det allra viktigaste, är svårast (omöjligt) att mäta i pengar i denna pengastyrda värld vi lever i. Vad sparar vi på tragedin som aldrig skedde? Vi måste sluta acceptera orättvisor och träta om ideologiska detaljer. Kan vi inte rädda människor från sig själva, så åtminstone visa respekt och mjukhet mot dem som har det svårt. Jag är så trött på käbbel. Jag är så trött på oginheten som nu florerar fritt och ogenerat. Som att folk börjat äta bajs och njuter av smaken. Eller helt enkel ni som bara fortsätter titta bort när ni står framför spegeln, eller när någon annan har det svårt.

Tröstar mig med en massa bra TV-serier i väntan på Luther och Game Of Thrones,  efter Master of None Och så nya avsnitt av Modern Family, The River och På Spåret, Gengångare inte att förglömma, och så vidare, och så... Så mycket bra tv har det väl aldrig gjorts som nu?





Det finns försvårande omständigheter när det gäller den rasistiska och kapitalistiska föreningen (läs om Hitler i DN, tänk på SD och Kreab...) som jag inte tror att alla orkar ta in. Precis som det finns svåra problem med alla kommunistiska diktaturer, givetvis. I vår mänskliga futtighet drömmer vi nog alla om att vara del av något större, något mer grandiost utan egentligen kunna bidra med mer än oss själva som dem vi är: fina, enkla och unika med högst banala sidor och behov. Är det därför alla bara svarar: Vi kan inte ta hand om alla. - Nej, det behöver du inte göra, men sluta blunda och var lite gosig och fin istället. Vi har goset i oss också, nämligen. Nästan  alla i alla fall. Eller så älskar folk att äta bajs och jag har missat dess umami? Jag är däremot inte sugen på att testa, kalla mig gärna konservativ i det avseendet.

Sedan kan jag begripa, även om det tar emot, att unga människor dras till extrema rörelser. Men att äldre och medelålders typer som mig, som haft det så bra, så länge, inte visar på mer empati och intelligens det provocerar mig verkligen.

Här är några människor jag vill minnas, hedra och lyssna på:



Zygmunt Bauman <3 från El País (foto till höger ovan, av: Samuel Sánchez):
"Pope Francis, who is a great man, gave his first interview after being elected to Eugenio Scalfari, an Italian journalist who is also a self-proclaimed atheist. It was a sign: real dialogue isn’t about talking to people who believe the same things as you. Social media don’t teach us to dialogue because it is so easy to avoid controversy… But most people use social media not to unite, not to open their horizons wider, but on the contrary  to cut themselves a comfort zone where the only sounds they hear are the echoes of their own voice, where the only things they see are the reflections of their own face. Social media are very useful, they provide pleasure, but they are a trap."

Hédi Fried <3 i Dagens Nyheter (bild, till vänster i bilden ovan, av: Lars Lindqvist):


"Det skulle gå mycket snabbare om vi alla kunde komma ihåg det som alla religioner framhåller, var och en med sin formulering och på sitt språk: Älska din nästa så som dig själv."








Fred och kärlek!

/Döden döden döden

måndag 18 januari 2016

Bra!



Dagens läsning BON!

Borde skriva något mer men orkar inte. 

❤️

Men citerar henne från ETC
När politikerna hittade på åsikter åt folket:
"...Åren därefter försvann affär efter affär. De kunde inte betala de skyhöga hyrorna.
Järnaffären tvingades stänga trots många protester – folk köper helt enkelt inte en hammare om dagen och hyran hade plötsligt hamnat på 79 000 i månaden. Tebutiken, som folk trodde förebådade gentrifieringens ankomst, fick också slå igen och flytta till Hornstull. Samma med barnklädesaffären, skobutiken, kemtvätten, nyckelservice och många fler. En efter en har de packat ihop, reat ut det sista och slagit igen. Problemet har inte varit att lokaler står tomma, för det gör de sällan länge. Entusiastiska entreprenörer finns det ingen brist på. Problemet är att de drar på sig miljoner i skulder samt att personliga tragedier följer i spåren av konkurserna. Många av dem skäms för att de konkat.


/Döden döden döden

tisdag 12 januari 2016

Melbourne Interiors

I all enkelhet



Blev så glad över det här instagram-kontot. Det finns något befriande och vackert med melbourneinteriors bleka interiörer. Sen såg jag deras bigotta hashtaggar och blev besviken (alltid är det något). Men behöver du en ställe att andas ut på. En plats där allt inte måste vara så himla snyggt och estetiskt lagom varmt, så har kommit helt rätt. Känner mig rörd och lättad av deras bilder och jag tänker på dem som bor, eller bott där i rummen, vilket också borde vara värt ett par rader, egentligen. 


/Döden döden döden














måndag 11 januari 2016

Paris 1977

Döden 




1977 var året då jag var i Paris första gången och samtidigt stod David Bowie bland rosor och pelargoner och rökte på en balkong. I Paris. Uteliggare och skateboards. Galanta damer och croissanter på en bricka i Montmartre. Vackra kläder och ett hårspänne som försvann. 


(foto: D. Lindström)

För någon dag sedan blev jag utsedd av en god vän att skriva om de 80-tals låtar som påverkat mig mest och jag kände bara att det kan jag inte. Åren då jag var mellan 10 och 20. Jag skrev något om att röra sig mellan högt och lågt, smart och fult, glatt och svårt. Att gilla nästan allt nästan samtidigt så länge det rörde vid en nerv eller hjärteroten. Då 1984 skiljde sig extremt från 1985, för att inte tala om 1986... Den tid i livet då åren faktiskt betydde något mer än åldrandet i sig. Då ett halvår, eller en ny frisyr, kan vara i det närmsta livsavgörande, och den stora skillnaden. Jag älskade Kraftwerk mest för att det var oerhört festligt att dansa som en robot när man gick i mellanstadiet och en bra låt alltid är en bra låt, inte för att det var très moderne. Jag älskade ju Grease-soundtracket minst lika mycket. Den genre jag missade i ungdomen var hårdrocken. "Folket älskar Judas Priest" skrev en klasskompis lite överallt, men jag tog aldrig tag i den tråden. Beställde en Phenomena-skiva på postorder men den lät inte som den hårda hårdrock jag fantiserat om så det blev inget mer. Lemmy, Alice och Ozzy hade passat bättre då <3 vet jag idag.

Men det som också hände under de där åren var känslorna. De riktigt stora. Balladerna och drömmarna om ett större liv, och sammanhangen man (jag) famlade efter. "Och det var precis det som David Bowie gjorde. Öppnade dörrar, gläntade till nya världar och upplevelser. Inte minst till nya identiter. Han visade att man kan vara precis vem man vill, att alla möjligheter ligger vidöppna. Det är en bedrift som saknar motstycke i populärkulturhistorien." Ika Johannesson, Kulturnyheterna på SVT.

När jag skrev om Brian Eno förra veckan passade jag på att gratulera ett sant geni. Jag tror att jag tänkte att han kommer att leva tills han blir 100. -Jag kanske borde börja röka igen? Så fel jag hade. Jag tänker på den där i-D-fotografen som jag träffade i en bar i London som tyckte att jag var en "female version of David Bowie" och att jag blev både smickrad och stött;  man vill ju se ut som skolans Lucia, inte en androgyn man när man är ung. Så jag kommer att tänka på livets alla chanser man sumpat på grund av dåligt självförtroende, slumpen eller brist på talang, vad vet jag. Men när någon som David Bowie går bort försvinner en känsla från paletten som jag inte kan beskriva. De stora, vars verk man tillåtits gömma sig bakom, eller befinna sig i (eller klätt ut sig till). Det där tomrummet som Döden ger när Döden tar, som ställer sakerna på sin spets.

Om du hade ett år kvar att leva, vad skulle du göra då?  Tanken svindlar, och känns. Vad är vi skyldiga livet, varandra och oss själva? Fasiken så svårt det är leva och veta vad som är rätt och fel. "Ge mig ett facit käre Gud" brukar jag tänka när livet känns extra svårt. Berätta för mig att det går över, och blir bra igen. Snälla, snälla.

Jag drömmer om en kopp kaffe i Paris bland pelargoner och...


David Bowie in Paris, 1977 Christian Simonpietri




Tack!

❤️

I bless you madly,
Sadly as I tie my shoes
I love you badly,
Just in time, at times, I guess
Because of you I need to rest
Because it's you
That sets the test

So much has gone
And little is new
And as the sparrow sings
Dawn chorus for
Someone else to hear
The Thinker sits alone growing older
And so bitter

"I gave Them life
I gave Them all
They drained my very soul
...Dry
I crushed my heart
To ease their pains
No thought for me remains there
Nothing can they spare
What of me?
Who praised their efforts
To be free?
Words of strength and care
And sympathy
I opened doors
That would have blocked their way
I braved their cause to guide,
For little pay

I ravaged at my finance just for those
Those whose claims were steeped in peace, tranquility
Those who said a new world, new ways ever free
Those whose promises stretched in hope and grace for me"

I bless you madly,
Sadly as I tie my shoes
I love you badly, just in time,
At times, I guess
Because of you I need to rest, oh yes
Because it's you
That sets the test

So much has gone
And little is new
And as the sunrise stream
Flickers on me,
My friends talk
Of glory, untold dream, where all is God and God is just a word

"We had a friend, a talking man
Who spoke of many powers that he had
Not of the best of men, but ours

We used him
We let him use his powers
We let him fill our needs
Now we are strong

And the road is coming to its end
Now the damned have no time to make amends
No purse of token fortune stands in our way
The silent guns of love
Will blast the sky
We broke the ruptured structure built of age
Our weapons were the tongues of crying rage

Where money stood
We planted seeds of rebirth
And stabbed the backs of fathers
Sons of dirt

Infiltrated business cesspools
Hating through our sleeves
Yea, and we slit the Catholic throat
Stoned the poor
On slogans such as

'Wish You Could Hear'
'Love Is All We Need'
'Kick Out The Jams'
'Kick Out Your Mother'
'Cut Up Your Friend'
'Screw Up Your Brother or He'll Get You In the End'

And we know the flag of love is from above
And we can force you to be free
And we can force you to believe"

And I close my eyes and tighten up my brain
For I once read a book in which the lovers were slain
For they knew not the words of the Free States' refrain
It said:
"I believe in the power of good
I believe in the state of love
I will fight for the right to be right
I will kill for the good of the fight for the right to be right"

And I open my eyes to look around
And I see a child laid slain
On the ground
As a love machine lumbers through desolation rows
Plowing down man, woman, listening to its command
But not hearing anymore
Not hearing anymore
Just the shrieks from the old rich

And I want to believe
In the madness that calls 'Now'
And I want to believe
That a light's shining through
Somehow

And I want to believe
And you want to believe
And we want to believe
And we want to live
Oh, we want to live

We want to live
We want to live
We want to live
We want to live
We want to live

I want to live
I want to live
I want to live

I want to live
I want to live
I want to live

Live
Live
Live



fredag 8 januari 2016

This thing called 'art'

Eller konsten att vara människa



Snön yr snabbt, hårt och förvirrat. Smått och blåsigt, ett litet puder över byn. Himlen gråblek och matt i väntan på något nytt. Det gröna lyser igenom det vita och fåglarna pickar på äpplena som ligger där dom legat sedan i höstas. Tänk så snälla vi ändå är mot djur och natur, vi trötta som inte tyar med perfektion och tuttelutt.  


Jag har försökt skriva om utanförskap och ensamhet. Om att drömma om glitterregn och om sjukdom. Om att älska sina barn så mycket att hjärtat brister och blir till mos, och samtidigt vara en, av och till, småusel förälder ändå. Om tröttheten som inte låter sig beskrivas och försökt balansera det privata med det allmänna trots att jag inte kan skriva. Om att det ena inte behöver utesluta det andra. Enkla ord om att vi hör ihop och att vi ska försöka vara snälla och toleranta mot varandra. Lyssna och tänka och sånt, ni vet. 

Jag har staplat plattityder på plattityder (tyvärr blir det lätt så) och samtidigt försökt både viska och vråla fram livets meningslöshet men också om små lyckliga stunder ibland. Jag ska försöka skärpa mig.


Varje gång jag lyssnar på en speciell sång, som jag inte ens förstår, drabbas jag av det stora vemodet och tanken: det var ju inte så här det skulle bli.

"Åldrandet skrämmer mer än döden – och tiden syns mer påtagligt i åldrandet än i döden. ”Life is a long preparation for something that never happens,” livet är en lång förberedelse för något som aldrig inträffar, skriver Yeats och det är en tämligen befriande insikt. Det kommer aldrig att hända. Det kommer aldrig att börja, livet, ity du är mitt i det. Mer än så här blir det inte." 
 (Ann Heberlein , om just tiden och åldrandet, Sydsvenskan) 

Jag sätter mig på tvären.



Såg via en god vän Brian Enos tal (läs i helgen ❤️) och människan verkar vara rakt igenom sympatisk och intelligent. Han ger mig i alla fall en slags hopp. Han beskriver också vad kultur är på ett allmänmänskligt vis och på något sätt svarar han på min fråga som jag tyst brukar ställa mig själv på bussen när jag blickar över mina medpassagerare, och nyfiket förundras: "hur tänkte du här?". Att vi alla är kulturbärare, delar av kulturer och kulturella vare sig vi vill det eller inte - och kreativa. Så blixtrar en Stakka Bo, nej, Johan Renck-intervju förbi och han talar om hur få människor som är  kreativa på riktigt och jag tänker att han blandar ihop kreativitet med genialitet och originalitet (som David Bowie), men jag kan ha fel. Han verkar också sympatisk och intelligent han med. Hur mycket vi är och behöver det vi inte behöver. Det som gör oss till människor.

Så här skrev jag i Dödens ansikte. Sorgen. (om konstnärslöner med mera).

Nu ringlar, dalar, flingorna ner. Sagoväder för oss med ullsockor och fårskinnstofflor på. Det doftar forfarande från gran och hyacint och livet fortsätter, utan oss så småningom. Pulkabacken väntar och de lystna blickarna och röda kinderna fortsätter upp, upp, upp. Och så snabbt ner. Kalla små fingrar och lite snor. Livet.

/Döden döden döden

(Grattis)










torsdag 7 januari 2016

Ombytta roller

Lite om entreprenörsgenen?

(don't believe the hype)

Så här skrev jag 24 februari 2015 om privilegierade barn (apropå artikeln om entreprenörsgenen (läs) och hatet mot den politiskt korrekta medelklasskvinnan). Intet nytt, men tål att upprepas.  
Vet du vilken klass du tillhör? Jag försöker rota i mig själv och finner bara förvirring, som att just jag och min bakgrund (grupptillhörighet) saknas, även om jag existerar. Kanske är det därför jag reagerar på att klassificeras - för du med största sannolikhet har fel. 



Över tjugo år senare och ständigt lika aktuellt (här)...


Puss
/Döden döden döden drömmer om en ullrock och fred på vår jord. Typ.   

Om tolerans

Svenska värderingar

"Att påpeka för en sverigedemokrat att hen stödjer en rasistisk politik är inte ”stigmatiserande” utan hjälper oss att skydda vissa värden från andra. Du får gärna vara sverigedemokrat – eller revolutionär kommunist – men det finns ingen anledning för oss andra att låtsas som att partiet och politiken du företräder har en tolerant demokratisk agenda som är förenlig med mänskliga rättigheter eller sedan länge framarbetade värderingar i Sverige." (läs: Hynek Pallas, SvD)
.