lördag 26 juli 2014

The sound of silence

Petit gents



Jamen som jag sprungit. Jagat min trasiga svans. Ska jag fortsätta ett par varv till, eller är det dags nu? Acceptera nederlaget. Det finns inget guld där borta i nattskymningen. Doften ljög. Jag är över. Jag, din gamla tamburmajor. Lyfter gaffeln tungt mot munnen.

Letar efter tystad och tal. Ta bladet från munnen, andas och bara vara (mig själv för) en liten stund. Alla dessa röster och vrål och ingen som orkar lyssna vad som sägs. På riktigt. Ja, som folk vrålar. Tänk om någon kunde viska fram sanningen lite mjukt och snällt. Jag skulle bara ligga där och lyssna. Och blunda. Tänk om... Men jag är bara så fruktansvärt hopplös: så ledsen och så låg. Trafiken dånar därborta, någon annanstans. Nattfjärilar. Nattlinne. Inte nattsvart än. Det glittrar ju därborta, fast jag kan (och får nog) inte vara med.
Satt själv i skymningen härom kvällen. Om ni hade passerat mitt fönster skulle ni ha sett ansiktet fladdra blått. Själv såg jag vida bort; över himmel, hav och hus. Blåviolett med toner av guld, vit persika och apelsin. Ansiktet som majestätiskt stadigt drar sig mot marken och liksom tryckts ihop. Ringarna och jag (-Är det det som kallas blåtiror, mamma?). Låtsas vara vanlig. Nu sitter jag i kvalmigt kök och tvätt nummer två hänger snällt på linor och vinda. Lite färg och lite svart. Det skymmer åter och tiden och språket brister och tär. Aj.

Tänker på skuld och synd, straff och det där med förlåt - och att inte vara snäll mot barnen. Det är den stora sanna synden. Den som inte går att förlåta. Acceptera och förstå, men inte förlåta. Att inte vara snäll mot de små. Det måste vara synden i ett nötskal. Som jag brister. Tänkte på det i dag när jag lyssnade på Christian Falk <3. På hur svårt det är att leva och alla tiders strider, och att aldrig döma någon. Det är inte lätt. Lyssna och titta och tänka lite först. Så lyssnade jag på Athena Farrokhzad <3 och jag förstår inte mer än att om man blir arg av Ebba Grön-texter så är man liksom lite sent på bollen. Om man är för krig och orättvisor vad är man då?
Så, den nyliberala inkonsekvensen. Som jag funderat kring det ur ett reflekterande, något mer ödmjukt kapitalistiskt perspektiv och även ur ett mer socialistiskt. Göran Greider sätter fingret på ytterligare en sak att reta sig på: "Det paradoxala här är ju att ett grundläggande syfte med borgerlig politik är att öka skillnaderna. I en borgerlig världsbild uppskattas inkomstskillnader, karriärstegar och större lönespridning (detta märkligt positiva ord för ojämlikhet) eftersom det ger människor incitament, som det heter. Ett stående argument är att inkomstskillnaderna har varit för små, lönestrukturen för ”sammanpressad”, ja man har pratat om ”lönestelhet”. Men när klyftorna väl ökar, i enlighet med det ideologiska önskemålet, gläder sig borgerligheten aldrig öppet. De förnekar istället fakta". Orättvisorna föds vi med, resten får vi kämpa för. Just nu, mer än aldrig förr. Och jag tänker, med den tunga ledsamheten i mitt bröst som stundvis gör det svårt att andas, att allt bara handlar om att vi är rädda för att någon annan ska få mer än mig, eller dig 'utan att förtjäna det'. Trots att det är bra att vara snäll och rättvis (läs om Utahs uteliggare) så envisas vi med motsatsen. Jag förstår bara inte. Är vi så i hjärtat små? Så små? Läs om FAS 3 (det kan hända vem som helst, måste tjata om detta). För det finns inget frihetligt med att i som medborgare blir av med våra demokratiska rättigheter. Finns ingen frihet alls, bara sorg och elände.

Så, snälla glöm inte det i sommarvärmen med cavan och grillen med havet som kuliss. Vi är lyckligt lottade. Just nu. Lite ödmjukhet, tack. Ja, tolerans, bitte.




FRED!
/Döden döden döden är less

torsdag 10 juli 2014

Resan




Man måste inte vara så himla stark hela tiden heller. Jag behövde bara få det sagt. Jag har något mer, men ingen tid, ork eller ro. Drömmer om tystad och om samtal. Riktiga samtal. Så dumt, en motsägelse i sig, men man får faktiskt drömma fritt.

Medelåldern och sorgen över den tid som flytt. Lyckan över nuet och oron över mer.

Puss och godnatt från uppvärmd lantlig vind. Det doftar som det ska: lite unket barndomslikt; gamla serietidningar och myggmos på en blommig sovrumstapet. Vedbrasor och grill och så en mobbe som susar förbi. Undrar vart den är på väg.

 /Döden döden döden

torsdag 3 juli 2014

Work Bitch


Min läkare berättade med skräck och medkänsla i blick att han har försäkrat sig upp över öronen. Han berättade att han dagligen ser vad som händer dem som trots hårt arbete, nit och flit blir sjuka, eller drabbas av anhörigs sjukdom: - "Ett ovärdigt liv". Precis så sa han.

Jag har skrivit det förr. Jag tror på att arbeta. Göra rätt för sig, betala skatt och känna sig delaktig i samhället. Att göra så gott man kan. Jag anser även att det avser den som anställer. Om man ska slå sig för bröstet för att man är så oerhört skicklig att man kan starta eller driva ett företag, bör man då inte vara så pass begåvad att man inser att det är människor man anställer, och att de kommer att prestera bättre om de får arbeta under rimliga premisser?  Men allt fler blir avtvingade sig sina anställningar (begärs starta eget eller nyanställs via bemanningsföretag) och förlorar därmed sin trygghet och sina rättigheter*.  Och tystas i värsta fall. En större mängd arbetsgivare tar således allt mindre ansvar. Det här vet väl i och för sig de flesta, men vi bör nog påminna oss om det med jämna mellanrum då dumheterna och felaktigheterna floskelstaplas på varandra. Orsakerna till att arbetsskador och sjukskrivningsantalen ökar kan rimligtvis läsas som ett svar på vad som händer då och där lönerna och tryggheten minskar, men belastningen ständigt växer, på arbetsplatser men även i det privata; skolor och äldrevård som inte reder ut sina uppdrag och sitt ansvar drabbar de flesta förr eller senare. Mestadels kvinnor av en mängd olika skäl.
Ja, och då är vi tillbaka på ruta ett: sjukvården. Den stackars sjukvården som inte styrs av sjukvårdsutbildade och ekonomer, utan av politiskt tillsatta. Jag är jätteledsen, men jag tror mer på att sjukvården ska styras av dem som kan och förstår den tillsammans med ekonomer som förstår sig på ekonomi. Inte sköna lirare som är bra på politiskt mingel och som oftast saknar förmåga eller utbildning att tolka verksamheten på ett djupare plan. Och varför man aldrig kan tänka längre och lite större undrar jag ständigt? Försenade diagnoser kostar oändligt mycket mer än det lilla labbtest man struntar i att göra, inte orkar analysera eller svara på i den ansvarslösa besparingsivern (vinstmaximeringen?). Allt kan och bör inte skjutas på framtiden. Sjukvården, barnomsorgen och skolan måste få kosta och den ska bara bra. Punkt. Kvalitet kostar, sedan kan man vara kreativ, sparsam och så vidare. Men vi har inte råd att spara pengar på bekostnad av människoliv.
Jag tror också att flera hundra års erfarenhet kring det faktum att marknaden inte klarar av att reglera sig själv (tack professor U J för den självklara formuleringen), borde få fäste i gemene mans begreppsvärld någon gång? Mycket vill alltid ha mer, det är vetenskapligt bevisat, precis som att samarbete lönar sig i längden. Det är dags att gå vidare och satsa lite mer långsiktigt.

Sen kan jag inte annat än hålla med Andre Geims om att det bästa med att ha pengar är att man slipper tänka på dem <3. Så är det ju. För den lyckligt lottade.

Vad vi människor är korkade trots allt. Tänk om vi stod ut med att hjälpa sjuka att blir friska(re) och svaga bli starkare och accepterade varandras olikheter, styrkor och svagheter lite bättre? Vilken underbar värld vi skulle leva i. Istället vimsar vi runt rädda och avundsjuka. Vi människor. Så snälla och så dumma på en och samma gång.



Oändligt med kärlek!
/Döden döden döden     

En facebook-bekant hade detta som statusuppdatering:
"Alliansens ungdomsförbund spelar Work B**ch på Almedalens DJ-battle och jag tänker osökt på Karin Arbsjös text om låtenOch här är videon från ikväll." 

(man får tjata lite. man får faktiskt det)

* Principiellt har jag inget emot att människor startar eget, tvärtom, det kan vara jättebra och står var och en fritt. Men det ska inte innebära ett tvång eller sämre villkor

Sommarfavoriter



Döden döden döden rekommenderar <3 


onsdag 2 juli 2014

Onsdagsmusik




En liten tanke

och det stora havet.



Tänkte på det där med män och musik. Alla kvinnordrömmar de dödat med sitt prat. Hur många gånger jag tänkt: Håll näbben, kan vi inte bara lyssna? Vara i det. Med det. Jag somnar av snöig trivia. Det kan vara skoj ibland, men nej, jag älskar musiken, inte ditt prat om hur mycket du vet och kan om allt. I could not care less, ärligt talat. Kärlek är en sak, fakta något annat.

Skönhet är en sak, teknik en annan.  Eller behöver de varandra?

Puss
/Döden döden döden ska testa att överleva en sommar till. Som jag längtar bort, till värme eller höst. 

tisdag 1 juli 2014

Baka kaka

Smaka smaka


Maräng och jordgubbskaka. 

Grädden och bären kommer sen. 

Puss lilla jordgubbstuss (fyller fyra idag)
/Döden döden döden




Bokmärken



Empatilösheten och självupptagenheten går hand i hand. Allt ska vara gulligt och så platt. Mig mig mig, mitt mitt mitt. Helt utan perspektiv; de andras sammanhang. Jag önskar mig mest av allt lite vardagsvänlighet. Man måste vara dum på något vis om man tror att man förtjänar mer än någon annan, eller bättre. 

Tittar på bilder, vackra bilder på blad och blommor, djur och natur. Vackra stränder och söta barn. Mina vinkar glatt (hej hej mina oändliga kärlekar. Livets salt.). Får man bli avundsjuk. Är det hemmafruns gåva till sig själv och eftervärlden. Att fotografera blommor och låtsas att allt är bra?  Ett tyst vrål. Varför.  

Nu ska jag snart baka en kaka. En marängkaka med jordgubbar och pistagenötter på. Den kommer kanske att bli fin, men inte blir jag bättre för det. Mitt värde ligger i vem jag är: om jag är vänlig och sträcker ut min hand. Inte i några rosiga kinder med en salig kvinnoblick. Vem vill vara ett bokmärke: gullig och platt?


Eder
/Döden döden döden