Källarliv

Chasse A' L'homme

France Gall - Ella, elle l'a dånar ut i rummet. Indochine! Åh, om jag hade varit en duktig och begåvad och vacker flicka hade jag talat flytande franska, bott i hus på landet, haft en liten övernattningslägenhet i Paris och långt fluffigt hår. Nu blev det inte riktigt så. Drömmarna förändras. Medelåldern känns både skön och sådär. Medelåldern tror jag ibland går ut på att känna så, en slags accepterande av att höfterna och mage fylls ut, eller vägran: hjälp, som folk tränar,  endorfinar sig. Vi gör väl alla så gott vi kan.

Köpte Klubben förra veckan. Tjejen i kassan sa att jag var den tredje den dagen. Kunde inte hålla mig utan säger ”jag har jobbat där” och då blir det givetvis orolig stämning så jag utbrister ”men han våldtog inte mig” och jag bara känner att det här blir fel hur jag än gör, så jag betalar och drar. Slukade boken. Alla tycker så mycket. Ingen verkar som vanligt ha varit där. 

Ibland vill jag berätta om hur rolig och snäll han kunde vara. Han hade ett väldigt, väldigt speciellt skatt. Ett gnäggande skratt. Hur upprörd han blev när min goda vän och arbetskamrat skämtade om min hörselnedsättning. Sådana saker har fastnat i mig. Små detaljer som hänger kvar. Flaskan Fernet. Stöket och ordningen. Räkningarna betalades efter datum, inte en gång i månaden. Vi hade pärmar och roligt. Jag drack Treo i tid och otid. 

Det var ett drömjobb, men i bakgrunden satt M som kallas Elisabeth i boken och liksom puttrade, kokade. Hon, och kanske K med, minns inte, blev chockade över att jag inte visste vem Arvo Pärt var (känns ju lite pinsamt idag) när vi satt med inbjudningar eller fakturor eller nåt. Och att jag vågade säga det! Hur kunde jag!? Vara både så dum och så ärlig. Jean Claude var vänlig. 

Efter publiceringen i DN hände något med mig. En aversion kring tystnaden och dubbelmoralen hos alla moralister har jag alltid burit, men detta blev beviset på all grundläggande feghet. Ibland funderade jag på hur de måste mås på DN. Mathilda ringde och hon mailade och hur gärna jag än hade velat så kunde jag inte komma på något riktigt fasansfullt att berätta. Beskrev ljusare minnen, eventuella stråk av mörker. Jag sa gång på gång, ”fråga dina kollegor på kulturredaktionen”, fråga den och den, men det var tydligen ingen som hade aaaaniiing. 

Klassperspektiven. Offer emellan. Trovärdigheten. Vem bestämmer över trovärdigheten? Det gjorde ont i mig hur jag än vände och vred på frågorna som väcktes. Förövarna. Stauss-Kahn, Epstein, Weinstein och Arnault vad har de mer gemensamt utöver makt, kön och sexövergrepp? Varför sitter Kavanaugh i högsta domstolen i USA idag och Donald Trump som president? Jag skulle vilja gå in med små nålar bena upp det det hela i små snygga rader. Det finns en fullständig och total äcklighet i allt.

Hur kan de sitta kvar? Rötterna till alltings jävlighet. 

Under den här första tiden, drevtiden, drömde jag en natt om JC och Katarina, hur de kommit till Malmö i en liten skruttig bil och stannade och pratatade vid Magistratsparken. Mitt i pågående trafik. Vi kramades och jag undrade hur de mådde. Dom var på väg bort. 

M ville skriva, så hon kände sig nog lurad. Hon som kunde, upplevde hon nog, så mycket mer än oss. Istället fick hon sitta med två ytliga (med djup och wit förvisso, men..) knasbollar och frankera kuvert, göra inbjudningar, beställa tryckning, hämta soppa på Tennstopet, ringa pianostämmaren, handla på bolaget några meter bort, bära stolar och sopa golv. Hon ville knappt ens äta Wallenbergare på Wasahof med oss. Vi drack vin, vi snurrade runt i Stockholm. Vi var djupt fascinerade, men det fanns annat att tänka på och göra. Leva och hitta våra vägar fram. 

Har tänkt på henne, M, under alla år. Om hennes sommarjobb som sorterare på posten, där jobbet aldrig kunde bli klart. Hennes dåvarande, författaren, som vi måste hålla hemlig. Honom kände jag inte heller till. Otroligt! Hennes sårighet. Hennes Filippa K-jeans, sådana i stretch som alla på den tiden bara måste ha. 90-tal. Jag tyckte om henne, hon bodde på Söder, vid Mosebacketorg, men just då kändes hon svår. Minns hennes rumpa och hennes korta blonda hår.

Det enda förakt jag upplevde på Forum var från andra kvinnor.

Jag läser det igen. I DN...

Majgull Axelsson:

”Det var värre med de unga kvinnorna, de som kallades flickor, i synnerhet de som mot en ytterst måttlig eller rent av obefintlig ersättning arbetade på klubben. De hade det inte alltid så lätt. Å andra sidan innebar jobbet på Forum en möjlighet att göra sig synlig, att bli sedd av de verkligt upphöjda i det svenska kulturlivet, och det ansågs mycket värdefullt av dem som hade ambitioner.”

Kärring! Tänker jag. Skriver jag. Är det inte du som ser ner på oss just nu?

Även om du skriver bra verkar du inte så vidare värst klok.

Sista gången jag var på Forum hade Jean Claude bett mig starta en klubb med modern musik. Jag kontaktade Pluxus skivbolag och så First Floor Power var uppe för diskussion. Hade ju kunnat bli intressant, men jag fick ett jobb i Skåne. Forum skulle ha Nabokov-afton. L o l i t a... Aris Fioretos... 1999. Men då satt jag i en skruttig van med far och bror, mot Malmö. Som jag hatade Skåne. Då Fanns inte ett paket cigg att uppbringa efter klockan 02. 

Obegripligt att jag inte uppfattade att det var äckligt och dåligt att vara en Forum-flicka. Jag har alltid varit stolt. Nu gör kulturtanterna allt i sin makt för att få oss till kulturhoror, fast hur många av alla ”Flickor” har vittnat om sexuellt våld, utpressning? Att vara otrevlig och slemmig är inte kriminellt vad jag vet. Att vilja jobba med kultur är inte heller prostitution bara för att mamma och pappa inte befinner sig i sfären. Det är ett vanligt jobb med roligare/jobbigare människor och oregelbundna arbetstider däremot. Du kavlar upp skjortärmarna och har du tur lär du känna folk och kan till och med få uppleva ren och skär magi. Rättigheter i arbetslivet kan vi prata om en annan gång. 

Inför boken Källarhändelser ringde JC mig, han ville ha ett fotografi av mig till den. Jag skickade aldrig något. Ibland, mycket sällan, hörde han av sig när han var i Skåne. Vi sågs en gång med min man på Savoy. Innan barn och sånt. Jag minns vad jag hade på mig (jeans och tröja). Jag vill minnas att han tafsade lite slafsigt helt kort. Jag skakade av mig. Sedan såg jag honom på Cadierbaren när min lillebror fyllde år. Fredrik Virtanen satt i baren samma kväll... Såg han rygg. Kanske var det också därför jag inte ville ses så gärna. Ville behålla minnena från förr. Han rörde mig knappt när jag var ung och smal och blond och rökte cigg på cigg. En typisk Forum-flicka (som drack mellanöl och lyssnade på rock)? Nej, jag kunde mer om Acid jazz och indie än Arvo Pärt. Nu tittade han efter min vackra svägerska innan han droppade av till sitt sällskap. Hon hukade sig lite lätt.

Skulden som finns hos överlevare. Hur jag liksom resonerat ”varför inte jag?”. Varför ägnade jag 90-talet åt att ha roligt, jobba och kedjeröka. Varför uppfattade jag tjejen som fått jobbet på Forum, via sin mamma, som lat och gnällig när hon ville protestera med Sexterrorartikeln, - för att hon inte tyckte att det var ok att jobba sent under en konsertkväll? - Hallå!!! vrålar arbetaren i mig. Men vilka var de andra kvinnorna? Varför minns jag Mannheimers små tuttglas, men inte deras namn? En snäll brunett, en otroligt pushig tjej som ville göra karriär, men inte som poet. Jo, nu jag minns hennes, pianistens, namn. Tänk om han var stygg mot någon av dem? 

Jag förstår någonstans att jag var positivt särbehandlad av Jean Claude. 

Ja, men hur i hela friden kommer det sig att jag inte minns mer? Hur kunde jag ha sådan tur. Varför fattade jag ingenting? Eller var jag så van vid förtryck att jag inte reagerade? Dumma, plumpa män var/är så otroligt normalt. Jag måste vara störd... förstörd på något sätt. 

Ville börja gråta när jag läste Emma Bouvins lilla familjekrönika i DN för en tid sedan. Jag drabbades plötligt av känslan: hon också. Alla dessa ärvda jobb. Stoltheten över arvet. Det är en rörande text som ändå bara spikar fast allt, om och om igen. Mår illa. Kanske för att hon ser så snäll ut på bilden, stora ögon och en air av vilsenkommenhet. Här har jag gått omkring och trott att hon var en vanlig människa och journalist som fått skriva rara vardagsbetraktelser utöver vanlig journalistik. Men jag orkar inte med alla dessa hemliga ingångar. Lösenorden som krävs. Det är därför jag blir så låg. Ingenting har förändrats. Eller har det det?

Är det för att alla gulliga (säkert tusen gånger mer begåvade än alla andra) barn till etablerade får jobben som sexterrorn och utnyttjandena kan fortsätta? För att vissa blir föraktade för sin längtan efter konst, media och poesi, dekadens och erotik, eller vad det nu må vara, för andra är det självklart, eller en intressat passage. Men visst, jag kommer också att hjälpa mina barn, om jag har möjlighet. Jag drillar dem omedvetet men oftast utan framgång. 

Levde i en tid när man skulle låtsats att allt var okej. Kallast, snällast vinner. Jobba på. Så var mitt Stockholm. Källaren på Birkagatan, källaren på Sigtunagatan och så Hannas, givetvis. 

Känner mig lika mentalt överkörd efter boken som efter artikeln i DN för två år sedan, och mitt i alla konstigheter, vidrigheter och igenkänning av visst så känns Loves berättelse som ett ljus i mörkret, en finstämdhet, en sorg och en förlust, en text om saknad, erkännande och Svek. Mänsklighetens nyanser. 

För det är det jag vill åt men inte kan formulera. Jag är ingen skribent.  

Jag borde prata med J, K och H innan jag postar detta inlägg. Men jag orkar inte. Sover för dåligt. 

Jag läser Mathilda Gustavssons funderingar men i texten har jag ibland svårt att veta vem jaget är. Ord, berättelse och tankar flyter ihop. Hennes distans till offer och förövare är tydlig. Hon nämner inte med ett ord hur det måste kännas att krossa, fullständigt demolera människors liv. Jag fascineras av det. Att tömma akademien på de kanske allra bästa. Oron hos offer och vittnen, anhöriga. Det öppna hatet mot Katarina. Hur känns det att starta ett drev: att sitta med makten? 

Vissa saker uttalas, andra förblir osagda. Som Hänt extra i bokform för den som varit där. Bättre språk men inte mycket nytt. Utom grävandet i Marseille som mest känns sorgligt och snaskigt. Tänker att texten, och researchen som redan var gjord gjorde det möjligt för en intelligent journalist att formulera sig så elegant att ingen skugga eller mörk tanke kan falla över henne. Det är där det stora i texten ligger. Den som får rakbladet att kännas lent.

All konst som slutat där i källaren, men också blommat ut. 

Jag lämnade tassavtryck på Forums golv. Fotsvettsavtryck. Jean Claude skrattade så han grät, jag med. Jag hade billiga skor och varma fötter. Han hade jobbat som dammsugarförsäljare och bott i förorten, sa han. Han hittade på en massa. Det var underförstått. Allt flöt. Vi hade roligt. Han var en despot. Men har du verklig arbetslivserfarenhet så tar du det för vad det är: ett jobb. En har liksom varit med om värre förr, och sen. 

Jag är medveten om att han helt uppenbart är en sexmissbrukare och våldtäktsman, men också att alla valde att titta bort. Inte förrän nu läser jag några lite mer kritiska, reflekterande nyanserade texter/recensioner, men fortfarande DN...

Kanske finns det ett allmänintresse i hans uppväxt, kanske är det bara elakheter? Vi vet redan att han gjort fel, att Katarina gjorts än mer galen. Men kan det få vara nog nu? Finns det ett allmänintressse i Jean Claudes barndom, familjeförhållanden - och den hånfulla undertonen ”en praktiskt gymnasieutbildning, elektriker”. Hur är det möjligt, undrar nån’. Hur är det möjligt att man inbillar sig att man är bättre för att man studerat? Fick ni inte lära er nåt i skolan alls, dumskallar, tänker jag.

Puss och trevlig helg då!

/Döden döden döden 

Någon morgon

Åh, kaffet. 

och tvärs över gården
lyser fönstret nästan jämt. 

Klockan 04. 

Vill dra in luften i mina lungor. Öppnar balkongdörren och det jag känner är bränd plast. Den nattliga sophanteringen. 

Den lilla mjuka kom in och lade sig hos mig. Den lilla mjuka kroppen, den av rummet kyligare armen på täcket, de mjuka händerna över min arm, hand, handled. Min arm under och mellan hennes små armar. Kunde inte fått bättre barn än mina. Så tänker vi nog allihop. Det hade inte kunnat bli bättre på något endaste sätt. 

Kan inte sova. Tassar upp. Igen. Fyller på kaffemuggen.

/Döden döden döden 

Den mjukgörande krämen

OCH DEN FÖRSKRÄCKLIGA OJÄMLIKHETEN. 

Lite om varför socialismen dör och om medelklassens stilla undergång. SÅLEDES EN TEXT om hudkräm (och indirekt om varför barn skjuter barn).

Vi kan kalla det slow euthanasia. 

Började med den här texten för längesen. Den bara svällde över, så ursäkta röran! Det blir lite pissigt tyvärr, men om du orkar läsa hela texten får du en karamell nästa gång vi ses. Ok?

Sömnbrist. Vaknar innan tre, tvingar mig att vila, tvingar mig att läsa. Varje minut timslång. Hjärnan jobbar förvirrat på, kroppen längtar efter kaffe. Kranen spolar efter ett tag fram fjällbäckskallt vatten och jag tänker: hur länge kan vi ha det så här bra, med vattnet och allt? Känner sådan tacksamhet för justnuet.

”Polisen huserar i en rödmålad enplansbyggnad i trä utanför de centrala delarna av tätorten. De delar lokaler med bland annat Arbetsförmedlingen, vars kontor inom kort kommer att läggas ner.”  Om Vilhelmina i DN

I tider då socialdemokraterna accepterar att arbetare dör, att pensionärer, psykiskt sjuka och barnfamiljer tvingas ut i hemlöshet, eller barn inte får den skolgång och utbildning de har rätt till, och man samtidigt helt övergivit tanken på bostäder och generell trygghet åt alla, så är frågan om socialdemokraterna faktiskt upphört existera. Det är lite synd. Vi behöver balansen, diskussionerna och de intellektuella bataljerna kring vitt och svart och ont och gott, inte tvingas välja mellan uselt och superkasst hela tiden.
Eftersom vi har det så fantastiskt bra i Sverige så är det svårt när kriserna och nedmonteringen av välfärden pågår i samma andetag. Det är svårt att greppa läget. Hur är det möjligt att underbara Malmö bjuder alla barn och unga på hästridning, klättring, fäktning, spökshower och teater och tusen fina aktiviteter till och samtidigt inte kan hjälpa barnfamiljer i kris?

En familjetragedi gör en 96-åring hemlös. Är det verkligen okej att starka, eller rika, anhöriga är den enda garantin för ett tryggt liv idag? Den här smärtsamma insikten drabbar de som arbetar med människor, eller har någon form av empatisk förmåga/livserfarenhet förr eller senare, men det är ändå som att polletten aldrig tycks trilla ner. Det rör ständigt någon annan...

"It wounded me, then and there, with the great sadness and tragedy of our American life, with the truth of all that I had not seen, had not known, and had not asked"  Från Sally Manns Hold Still (om deras hushållerska Gee-Gee, men är applicerbart på i princip alla som vant sig vid att ha det bra).

Så i veckan, Nya Karolinska varslar 600. 350 undersköterskor och 250 läkare om jag förstått allt rätt. Detta ska inte påverka patientsäkerheten alls. Toppen! 

"Hur kapitalet tränger allt längre in i den offentliga sektorn. Det vill in, göra marknad av allt - den skattefinansierade välfärden är den säkraste av alla marknader eftersom den inte alls är någon marknad." (Daniel Suhonen, Expressen om boken Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska) 

Läs Roya Hakimnia, (läkare) "Detta är en ideologisk slakt" här. Kanske, eventuellt, att alla inte håller med el jefe, Björn Zoëga, till exakt 100%?

divide et impera

Personligen har jag alltid tänkt att som egenföretagare eller född privilegierad är det helt okej, eller åtminstone fullt förståeligt, att vara egennyttig och värna sina privata ekonomiska intressen, men som representant för det allmännas bästa är du med största sannolikhet fullständigt olämplig. För bland alla kloka och varmhjärtade högervänner jag har är det nog ingen som innerst inne vill att staten ska styra det allmänna. Inte heller kommuner och landsting/regioner bör finnas, utan allt ska regleras och finansieras privat - och troligtvis, jag spekulerar vilt nu, så är det därför det är mer okej att vi svindlas av högerpolitiker - och man fortsätter rösta moderat i Stockholm. - Även om jag vet att det finns högerfolk som visst tror på solidaritet och det allmännas bästa (inom rimliga gränser, givetvis). De socialliberala är försvinnande få i debatten och i politiken framförallt. 

”Just det är själva kärnan. För borgerligheten borde det vara självklart att i varje läge stå på medborgarnas och skattebetalarnas sida. Slöseri och fusk med allmänna medel är inte bättre för att de skyldiga är företag snarare än individer.” Anna Dahlberg, Expressen 

Jo, man skulle ju kunna tycka det, och jag håller helt med dig, Anna Dahlberg, men i verkliga livet ser det dessvärre inte ut så. Det är old school idag med rimlig redighet, och alla med hjärtat i mitten sätter troligtvis dagligen hjärtat i halsgropen på grund av den politiska extremismen/ogenomtänkta rovkapitalismen. Så man blundar och hoppas att vansinnet ska gå över någon gång.
Det måste onekligen kännas något komplicerat att vara i mitten; för när kommuner och landsting/regioner ”effektiviserar” och andra, privata aktörer, piper i väg med pengarna, inte så sällan hjälpta av före detta politiker (från alla möjliga partier) och hafsigt genomtänkta arbetsmodeller borde väl fler reagera?

Dessvärre, om jag får återkomma till ordet balans, skulle jag vilja påstå att svensk socialdemokrati bara är en pose välbärgade människor koketterar med idag, och det är ju lite synd när behovet är som störst: När sjukas inbetalda försäkring inte gällde för just deras sjukdomstillstånd/olycka/funktionsvarierades anhöriga - och svenskt näringsliv kan såklart inte få nog. Vi hade behövt en seriös diskussion, inte walk-over, eller ideologiskt haveri. Lite balans, som sagt.

Men dra på trissor, SKL  har tagit fram it-projektet Mittköping (eller är det ett skämt?) som kan låta ungefär såhär:

"I Mittköping ingår inte bara digitaliseringen som en integrerad del av verksamhetsutvecklingen, utan den används som en hävstång som driver förändring, förbättring och professionell utveckling för medarbetarna och kommunikation med medborgarna. Viktigt att ha utgångspunkt behovsdriven utveckling och med det menar vi att utgångspunkten är individens behov, det vill säga invånarens-, brukarens-, elevens behov. Identifierade behov är sedan grunden för att utveckla verksamheten med stöd av arbetsmetoder och modeller." Det är i det här landet vi bor.

"Even the enlightened parts of bourgoisie has concerns about the inequality, but not in this country because we don't have an enlightened bourgoisie" Göran Therborn.

Minns ni tiden då våra föräldrar sparade till (max!) en semester om året utomlands? Oftast blev det landet, Ölands djurpark eller bilen någonstans. Och hur mor- och farföräldrarna  gnetade. Man slösade inte även om man var välbeställd. Det fanns ett samhällskontrakt. Nu åker vi till alper och fjäll, till exotiska stränder och har lyxiga city-breaks året runt. Just because we are worth it...? Och går sedan i klädsamma miljöprotesttåg lagom till helgen och hyllar Greta. Jag är likadan, och hade vi fortsatt att äga vårt boende hade vi med största sannolikhet gjort likadant. Det är fan inte klokt.

Så lite mer om pengar (spara och slösa). 

Frihet i en liten kista.

Efter det ekonomiska haveriet med Nya Karolinska och den enorma nedläggningen av Arbetsförmedlingen så är det inte mer än lovligt tragikomiskt att nya given är att SPARA PÅ DE SJUKA och ARBETSLÖSA ännu mer, så en liten vänlig påminnelse: 

"Sjukförsäkring är en försäkring och ett stöd för den som drabbas av sjukdom eller ohälsa. I Sverige har sjukförsäkringen varit obligatorisk för alla medborgare sedan 1955. Under större delen av 2000-talet har sjukförsäkringens utformning inneburit ekonomisk tillväxt för staten. Bara mellan 2003 och 2014 gick sjukförsäkringarna med ett ekonomiskt överskott på över 300 miljarder kronor. Detta utnyttjades för att driva igenom åtta års skattesänkningar av den moderatledda Reinfeldt-regeringen. 2007 medgav Alliansen att sjukförsäkringsreglerna skulle finansiera jobbskatteavdragen. Sedan utförsäkras sjuka och får mindre eller ingen ersättning alls. Via statskassan slussas pengar avsedda för sjuka och behövande människor till välmående och privilegierade människor." Magnus Karlsson, Aktuellt Fokus

Så nej, får du en stroke, cancer, drabbas av en depression är med om en olycka eller har en nära anhörig med handikapp eller behov av assistans är du inte bidragsberoende, eller tärande på samhällskroppen, du nyttjar din sjukförsäkring, men politiker och näringsliv vill något annat med våra försäkringspengar. För även om du äter havregrynsgröt, medelhavskost och motionerar dagligen kan du ändå drabbas av livet/sjukdom, och det är därför sjukförsäkringen finns - och alla är med och betalar den. 

Så BLI INTE SJUK, man tror att du vill bli bidragsberoende, inte frisk. Säg till din sjukdom att du inte tror på den, att den, säg ALS:n, bara vill lura in dig i chilligt bidragsberoende. Så av ren omtanke och för att bryta ditt bidragsberoende ska sjukvården slaktas så mycket som möjligt och din försäkring försämras ytterligare  - skapa "incitament" - och snart kommer väl de vänliga riskkapitalisterna inom välfärden på (och Timbro, givetvis) att dödshjälp ändå vore intressant att titta på mer aktivt.   Det finns ju massor av pengar att tjäna här! 

"Att låta dödssjuka människor få makt över hur slutet inträffar är en efterlängtad frihetsreform."

Intressant text på många sätt, men den säger tydligt att det redan finns sätt att välja sin sista tid i livet och det gör den kommersiella sjukvårdens dödande helt överflödigt - faktiskt. Och i ett samhälle där staten obarmhärtigt administrerar hemlöshet för 96-åringar kanske det är lämpligt att vänta några varv till?

Vad som däremot skulle kunna anses tärande på statskassan är alla bostadsägare. De flesta bor extremt billigt (dessutom: egen bostad = enda rediga pensionssparandet för vanliga människor) och får utöver detta billiga boende/sparande bidrag till diverse lull-lull. Bostadsägarna tömmer statskassan på resurser för att de inte orkar, och inte heller vill betala fullt pris (eller spara till/för att man kan) för saker som städning, barnpassning, reparationer, läxläsning, investeringar i renoveringar, måla eller klippa gräsmattan själva, så dom måste få tillbaka lite, lite till:

"Dessutom belönas de familjer som beviljas lån för att köpa en lägenhet eller ett hus med ett bidrag på 30 procent av räntekostnaden. De som tvingas stanna i en hyreskasern får inte del av subventionen, som enligt Konjunkturinstitutet kommer att kosta staten 65 miljarder kronor om året om mindre än tio år.

Det är lite underligt." 
skriver Johans Anderberg i Affärsvärlden:

Eller som en mindre elegant person skulle säga: Dessa pengar torde behövas bättre på andra ställen, men det får man väl inte säga i det här xxx landet? Jag tror att nästan alla jag känner äger sitt boende, och alla dessa människor är mycket vänliga och kloka personer som bara vill gotta sig i den lyckliga ekonomiska slumpen de befinner sig i. Jag begriper det! Men begriper ni vad som händer i samhället, undrar jag? Eller måste man äga sitt boende för ett drägligt liv?  

Usch, det börjar ju bli tjatigt nu, vi kan väl slå fast att moderater inte alltid är bäst lämpade att ta hand om det allmänna eftersom det är mot deras trosuppfattning bara? Detsamma borde väl gälla Kristdemokraterna som tappade Jesus och barmhärtigheten och ödmjukheten på vägen.

Nä, Oops, I did it again, jag tappade fokus. Tråden... Jag fortsätter ifrågasätta den djupt orättvisa bostadspolitiken istället.

I Malmö har vi Malmömodellen...

Tänkte att texten får vara klar nu, men så kommer det en elak Timbroproducerad text i Svenska Dagbladet och jag känner att SNART BLIR JAG GALEN!
I Malmö har Hyresgästföreningen förhandlat fram marknadshyror med Malmös kommunala bostadsbolag MKB vilket i slutändan resulterat i att pengar som hyresgästerna betalat in gått till andra kommunala satsningar/skattelättnader och Malmös kommunala hyresgäster fick lika höga hyror som Stockholm (läs eminenta Therese Thomassons artikelserie i Sydsvenskan). Jag repeterar: Detta är framförhandlat tillsammans med Hyresgästföreningen i Malmö. Var finns de folkvalda, förbunden och föreningarna som ska representera oss medborgare; själva landets infrastruktur, grundtrygghet, forskning och utveckling: vår framtid?

Jag begriper att det finns hårt arbetande politiker som tar sitt uppdrag på fullaste allvar också, men  leasade läkare, privata sjukförsäkringar och undermåliga och ojämlika skolor är faktiskt inte vad majoriteten önskar, eller röstat för. Jag lovar.

Men våra politiker tycks alltså ignorera detta på grund av egna ekonomiska intressen, så pardon my French: det stinker! Det skapar bara ett befogat politikerförakt och det är verkligen inte bra.

I tider med rasism i en skön blandning med konservatism och nyliberalt snömos rullar över oss med köpta blickar blir det extra livsfarligt.

Så man undrar varför rasisterna vinner sympatier och stöd. De lyckas ju låtsats att de bryr sig om oss och har en äkta, (djupt hatisk, men ändå) ideologi, samt ger dig en enkel förklaringsmodell som gör sveket från ovan lättare att bära - det är inte politikernas eller olika ekonomiska intressens förskyllan, det är någon annan, en mörk främlings fel.

Det som också skett, utöver resursslöseriet, är en hänsynslös exploatering av underbetald (utländskt) arbetskraft på byggen, restauranger och nagelsalonger exempelvis. Man talar om slavliknande förhållanden. Samtidigt finns det en oro över att invandrare ska få bättre tandhälsa än svenskar, då myter om gratis tandvård (och generellt lyxliv) till flyktingar och asylsökanden florerar. Fakta är att alla barn i Sverige, samt många med funktionsvariationer får gratis tandvård. Asylsökanden och andra utan uppehållstillstånd som papperslösa kan få tandvård om deras tandhälsa allvarligt påverkar deras allmänna hälsa för 50 kronor. Läs lite mer här, eller här.

Att vård som rör syn, fötter och tänder inte räknas som sjukvård är och förblir ett mysterium för mig, men att inte kunna se, gå eller tugga kanske är en lyx som inte rör hälsan eller arbetsförmågan alls? Kanske kunde man tänka, oavsett tandläkarnas egna intressen, att det borde bli billigare med tandvård generellt?

- Och mitt i alla orättvisa, det är verkligen lättare att vara sjuk eller rehabiliteras om du är vid stadd kassa oavsett vad Hanne Kjöller tror i Dagens Nyheter. Vis av erfarenhet av både riktigt fattiga tider och stunder av guld: jag vet var stressen och hälsan ligger och vaggar. Och det som kan vara en katastrof i ett utsatt område, som säg ADHD (utöver neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, resurssvagare skola och så alla bortslarvade och förstörda saker och kläder som mamma och pappa inte har råd med är tyvärr enbart en krass fråga om ekonomi) kan faktiskt vara en tillgång för ett kreativt och bra liv för den som har det gott ställt eller råkar ha rätt föräldrar. 

Dotterns läkare på vårdcentralen sa i ett samtal att alla entreprenörer har ADHD, - eller blir konstnärer eller kriminella pep jag. Väldigt slarvigt uttryckt av oss oss båda givetvis och rymmer bara ett korn sanning, men till viss det stämmer det ju. 

Träffade också en Näset*-pappa som skrockade glatt över all ADHD-litteratur i den lokala bokhandeln. Att slippa den ekonomiska stressen och kunna betala för rabatterade tjänster är precis vad vården alltid rekommenderar, men inte kan ges dem som minst har.  - De som har det sämst, måste, utan pardon, straffas. Alltid. 

Så vad gör sossarna då? 

Jo, på sossarnas hemsida (sist jag kollade) öppnar man med att vilja öka digitaliseringen inom vården och satsa på mer dataavlyssning. Verkligen exakt vad svenska folket behöver just nu. Sannerligen, spot on! Vi älskar verkligen alla lysande icke-intuitiva och tröga appar som vi tvingas använda i skolan, sjukvården, lokaltrafiken och för att inte tala om som vi längtar efter att bli ännu mer övervakade! Att vi numera måste ha mobilen med oss för att åka kommunalt är inget annat än tvångsdigitalisering  (och gör livet/tillgängligheten ännu knöligare för väldigt många) och inget annat. Det är säkert bra med digitala satsningar och förbättringar, men nog finns det väl viktigare saker att arbeta med politiskt? För en hyser verkligen en djup trygghetslängtan till mer avlyssning och tillit till de digitala övervakningssystemen... Speciellt när Sverigedemokraterna knappar in på sossarna. När gamla skinheads, kriminella och en stor mängd förvirrade foliehattar och stollar tillsammans känner sig hotade av klassiska humanistiska begrepp som alla människors likas värde och titt som tätt hotar dem som inte tycker lika med ”-vänta ni bara...” så känns det ju extra tryggt med nya fräsiga statliga övervakningsinstrument. Just hand it over, flämtas det glatt i den gamla nazirörelsens bunker. Och nej, Jens Liljestrand, du är bara aningslöst naiv; att vara liberal och stå för liberala värden är inte grejen inom nazismen, även om du råkar vara både heterosexuell, man och ha en festlig mustasch. Men är man privilegierad tycks man att tro att alla fördelar är en för evigt givna och det är väl här undergången ändå gläntar på dörren, avseende både relationer och demokratin: den totala självupptagna aningslösheten hos dem som tar allt för givet.

Så, slutligen, jag borde inte ens replikera den ihåliga texten av Hanne Kjöller: klass, utbildning och ekonomi hör nästan alltid ihop, hear ya, precis som bristande empati och inlevelseförmåga tycks vara ett stadigvarande symptom på alltför goda levnadsvillkor; men jag kan inte låta bli, för Hanne: Om svenska läkare skriver ut sådana enorma mängder mjukgörande kräm är ju det ett enormt scoop i sig! Varför skriva recept på mjukgörande kräm som finns receptfritt, för det första, och vem eller vilka säger sig ha ett sådant enormt behov, för det andra? Finns det en hemlig mjukgörande kräm-marknad jag har missat? Är krämerna beroendeframkallande eller goda att äta? Hur resonerar läkarna? Journalister, faktagranska detta, snälla! Hanne hänvisar även till den stackars farmaceuten som fem dagar senare ånyo lämnar ut en burk mjukgörande kräm till samma familj, som att det inte fanns uttagsintervaller eller strikta regler avseende läkarbedömningar och receptförskrivningar? Eller handlar det om prissättningen av de tydligen så extremt populära krämerna? Eller är det svåra hudsjukdomar, för sådana finns faktiskt, som de facto, kräva sina krämer, men inte kunnat skrivas ut tidigare? Eller har priserna chockhöjts? Är det Barnavårdscentralerna som skriver ut blöjrumpskrämer? Eller är det den vanliga villaföräldern som hamstrar kräm, precis som föräldradagar, i vanlig ordning?  Granska detta snälla, så att Hannes eventuella råttan i pizzan-text inte bidrar till att de föräldrar som har det sämst ställt får det ännu sämre och tvingas till kreditköp och fler skulder om barnen blir sjuka på grund av den den mjukgörande, tydligen mycket åtråvärda, krämen i texten. Jag vet att det är svårt att förstå att andra har det svårt när vi själva har det så förbaskat bra, men tänk ett varv till.  Jag blir i alla fall supernyfiken! Och glad över att ökningen inte avser antibiotika. Det är väl lite bra i alla fall?

"Är det bland astmamediciner? Adhd-läkemedel? Antibiotika? Nej. Den största uttagsökningen hittas i kategorin mjukgörande salvor." skriver Hanne.

Hon skriver ju rappt och bra och orkar man inte tänka eller analysera vad hon skrivit låter allt vid första anblicken väldigt tydligt och trovärdigt. Man köper det. Detsamma gäller judehatet på Nya Karolinska som senaste Uppdrag granskning delvis handlade om.
Aftonbladet går direkt ut med antisemit-problematiken (den är alltid viktigt!) med struntar fullständigt i vad programmet mest av allt handlade om: BRISTANDE KÄLLKRITIK, sjukhusledningens svaghet och den något tveksamma arbetsmiljön. Men Aftonbladet kör -Titta där (antisemitism)! - retoriken. Så snälla journalister, ni har makt men också ett ansvar, och kan precis som alla andra göra fel. Stå för det, eller förklara gärna för oss korkade läsare hur det kommer sig att det är okej att citera andra journalister utan att själv faktagranska underlaget. Eftersom jag inte har en aning om hur arbetsmiljön är på Nya Karolinska kan jag bara gissa att den troligtvis varit bättre - och jag har fortfarande ingen aning om mer än att Nya Karolinska verkar ha vissa problem. - Och det låter onekligen inte så trovärdigt att en endaste person, som inte vill vara medverka i inslaget, ska ha ensamrätt om historiebeskrivningen. Är Nya Karolinska en antisemitisk arbetsplats måste man ta itu med problemet, och den vad det såg ut som lite vänsterorienterade läkaren som blev anklagad blev ju duktigt straffad trots omfattande utredning som inte kunde påvisa någon antisemitism. Men, vis av viss arbetslivserfarenhet, vilka anställda vågar vittna ärligt på en dålig arbetsplats? It's complicated.  

Det finns erfarenheter, ögonblick och texter, och så människor att försöka se och förstå. Bördan blir orimlig när balansen upplösts. Det är inte längre lindans, det är katapulter som slungar människokroppar, propaganda och öden över oss. Toleransen för det orimliga tycks, likt alkoholistens invänjning, bara öka för det groteska: Det inhumana, djupt ojämlika samhället. Det är mycket krångligt när det lilla, det oöverblickbara, och det okända bråkar med det invanda och bekväma. Historien och framtiden i en förvirrad hjärna.  

Så medan medelklassen reser, renoverar hus och svenskt tiger går landets välfärd under under socialdemokraternas milda överseende. (L, C, Mp har också ansvar för detta men det är ju det deras politik delvis i alla fall går ut på).

Tack för det!

Och återigen, ursäkta röran!

PUSS!

/Döden döden döden  

(*den mer burgna delen av Vellinge-kommun med Falsterbo-Skanör, Ljunghusen och Höllviken)