måndag 28 november 2016

Broken English


I Paris sitter en mamma med sitt barn på golvet: Syrian refugee på skylten, den pyttelille sonen i Stålmannen-tröja och jeans sover avtrubbat, ser avsvimmad ut. En annan syrisk mamma med två barn sitter också och tigger några steg bort. Går förbi, backar, hittar två euro som jag ger lille Stålmannens mamma. Vill gråta. Det är inte okej.

Jag har ätit moules i vin och gått på konsert på Bataclan. Marianne Faithfull släntrar, eller snarare skrider in på scenen med käpp i svart och page. Som ledaren över hela alltet. He once asked me out, this man. So beautiful, so, so, so very well dressed. Jag vågade inte, med en sån som han... så öppnar hon, på ett ungefär, ska sägas, med Tower of Song (sex minuter in i filmen) och talar om sorg och död och det som händer här och nu och lyckas samtidigt vara rolig, cool och stor på alla sätt och vis - och så sjunger hon så tydligt rätt in hjärtat. Vissa har ju bara den där tonen och den där tydligheten. Warren Ellis spelar fiol som om han vore självaste Näcken och Ed Harcourts toner strålar ut i fingertopparna glimrande varmt och elegant. Alla är otroliga, det låter fantastisk. Sikten däremot är urusel. En burrig frisyr och en lång man som pussas med någon och jag ser ingenting. Jag säger inte att det är fel på långa människor som rör på sig eller fluffiga frisyrer, men det är märkligt att inte ens en normallång person kan se om det sitter en lite längre person två rader fram, men det ofunktionella rummet får vi ta en annan dag. Ångesten sitter kvar i väggarna och det doftar nymålat. Kappan fångar upp lite målardamm. Det är en jättefin scen, men det går inte att släppa det som hände. Hatet mot all terrorism är oändligt. Sister Morphine får världen att rämna. Vi tar med våra plastmuggar från Bataclan och vandrar hem i kvällen med våra terror-souvenirer och hjärtan som slår. 

Andres Serrano (på Maison Européenne de la Photographie just nu, Mep.

/Döden döden döden

tisdag 22 november 2016

Tomelilla thai


Kroppen strejkar, hjärnan har slutat fungera för månader sedan. Livets dräglighet, i mars, vad det verkar. Längtan efter återhämtning, tystnad och ensamhet känns bara patetisk. Behoven stoppas ner med matavfall och stök. Farligt. Biter ihop. Också farligt. Känner det, märker det, men förmår inte kräva mer. Kroppen signalerar, och hjärnan, men jag är så fullständigt, skrämmande ensam i det här.  Och oförmögen. Det går inte. Hånet står och pekar, någon annan står och pickar och petar: pillar, och river med en nagel. Språkligt fullständigt fattig och dement. Skratta inte åt mig, snälla. Vada ni i lera i mörker och återkom med skämt om oss och dem som har svårt att skriva, tänka och fungera normalt. Raljera loss ni bara. Glöm inte tambortsarna! Vaddå, vart är vi på väg? Var befinner vi oss? Snubblar runt, och funktionerna strejkar. Rädd och trött, men hoppas på det som ska komma sen. Förstår att det är dumt, men det är enda sättet nu. Enda möjligheten. Bara barnen får det okej. Sen. Sen. Sen. 

Huset är sålt, det gick så fort. Inga nya skolplatser än. Lägger oron på hyllan i det nya skafferiet. Hade velat skriva om hjärnorna och oförmågorna. Det får komma sen (sensensen!) Har kanske någon slags teori, eller ett behov av förklara ytterligare. Detsamma gäller simhallsmänskligheten. Vi ligger risigt till. 

Maken snarkar. Det låter ungefär som möbler som dras omkring över golvet. Barnen flåsar, sparkar och behöver sova mer. Tjatar om sina ipads och godis*. Installerar dem. Dricker kallnat kaffe. Inser att bloggen blir så som jag inte ville att den skulle bli: självupptagen och liten. Ville att den skulle handla om oss, bli grandios och vacker (eller åtminstone vettig) men man är ju bara människa.

Puss
/Döden döden döden

*skrevs i lördags.