tisdag 9 februari 2021

Friheten och ensamheten

Ord, dikt och dokument.


Hur börjar man igen, nu när dagarna är för korta och orden försvunnit bort? Meningarna som upphör innan de slutförts. Tankarna som försvinner. Glider i väg. Och. Äta. Vila. Orka. Sova. Köpa. Slänga. Städa. Laga. Att. Du. Jag. Tvätta. Han, hen, hit. Och dit. Ut. Och så ditt och mitt.
Man skiter i det. Hur det blir, annars blir det inget. Måste rulla stenen uppför berget, och sen bara släppa taget. Må den rulla fritt och glatt. Knappast rakt. 

”Naturen är överlägsen allt”, säger Karin Alfredsson.
 ”Det är det enda som intresserar mig på riktigt, bortom orden.
 Jag är ointresserad av det vackra, polerade.
 Jag vill komma bortom det, på djupet, och hitta det rum där jag blir en del av naturen. 
När man väl har hittat dit vill man vara där alltid. Vi står och faller med naturen. 
Det handlar om respekt och ödmjukhet. 
Det låter religiöst men det är det inte ett dugg. 
Det är alltid i naturen som jag känner mig som mest levande”.

Hade tänkt skriva om Ulf Lundell och naturen och kanske fotografen som jag minns såväl från Hannas källare, hon som fotograferar natur idag och var ihop men han, den där. Minns en kille (det var nog fler) som gick omkring och allt var lite kär. Ja, Karin Alfredsson, hette hon! Kanske för att båda, precis som jag, och tusen andra, begriper och känner det där med naturen, även om tolkningarna väl alltid är som vi människor också verkar vara. 

Karin sa något så fint och självklart i tv om det i alla fall. - "Naturen är verkligen kulturens hem! Tänk att naturen bara skapar det här! Jag försöker bara avbilda det."  Fann ett liknande citat ovan från tidningen Kamera&Bild

Jag tänkte på fåglarna jag pratar med och att dokumentären om Ulf inte lät några kvinnor eller barn komma till tals. En gammal vän, en syster och några kändisar fick representera ett långt (artist) liv, underrubriken var något om Ulf och kvinnorna och barnen, jag satt och väntade på dem, också.  Fantastiskt fina fotogarfier och en massa filmsnuttar från förr, underhållande även för mig som aldrig brytt mig särdeles mycket mer, än att jag minns hur stor han var. Och vet hur stor han är. Men han är ändå en del av mitt liv. En referens, om man kan skriva så? Jag är extremt avundsjuk på hans liv i alla fall. Att ha stan och landet och konsten ständigt i sitt liv. 

 Ja, de går trögt att skriva nu. Stenen uppåt, långsamt. 

I det nattsvarta faller snön som en vänlig hälsning från ovan. Rosiga kinder och blåa näsor. Grå var himlen. Är himlen i detta nu. På landet, mot havet till, skar det illgröna nya gräset genom snön medan barnen for över backens mullvadshögar likt hårda små pistpucklar. Tråkiga föräldrar stampar stadigt stilla marken men drömmer om en redig overall. Det doftade nyklippt och snö. Vad hände med limpmackan med ost/korv och chokladen som sällan var perfekt varm. En bränd tunga, mjökhinna eller bara pissevarmt, att vi fick leva med denna ovisshet ändå. Men att slippa festa loss på en apelsin som ska skalas med lovvikakyligt ulltrådiga fuktiga fingrar, det var faktiskt bara dumt. Det minns jag helt säkert än idag. Igår en stenig backe, grymma vindar, en buss och några barn i stan. 

Nu skiner solen. Min yngsta snörvlar på. Jag längtar bort och hem på samma gång. Alltid. Såklart. För en sån’ är jag. 

Ju svårare det blir desto längre ifrån kärnan hamnar jag, men det blir lätt så äckligt. 

Jag vill inte känna mig äcklig. 





/Döden döden döden