Förra veckan:
Ljuset strålar utifrån. Här inne vilar jag. Fullständigt utmattad. Rullatorer och småbarn passerar mig med lätthet trots att jag går så fort jag kan. Att vara ledsen tar på krafterna. Sömnbristen och annat likaså. Tänkt så mycket på sorg och döden och konst och livet, allt går i slowmotion, utom tiden, som går i ultrarapid. Jag hänger inte med. Alls.
Hade en gratisnatt på hotell. Åt smörrebröd på färjan och nötter till kvällsvard. Stan är inlindad i ljusgirlanger och jag försöker ta det lugnt. Hjärnan vrålar ut, ut, ut. Hjärtat vrålar in, in, in, jag orkar inte mer. Kroppen fastnar, svajar, någonstans mittemellan. Somnade en bra stund innan Babel och sov till halv sex. En slags rekord i alla fall. Andas. Har ont i hjärtat hela tiden. Från den här sorgen finns inget sen.
Att befinna sig i ett anonymt vacuum är befriande. I ett skönt litet rum med tv och snabbkaffe i pyjamas.
Igår efter min färjetur nöp kölden kinden. Det kändes friskt och juligt underbart.
/Döden döden döden