fredag 16 september 2022

la belle indifférence

Allt känns bara sorgligt, 

skrev en recensent i DN om Weils


Form: Malmsten Hellberg. Foto: Jenny Källman.


(Fuga, är ett oftast klassiskt musikstycke där kompositören ″leker″ med olika variationer av en melodislinga genom att på olika sätt repetera den igenom två eller flera stämmor. Även tempot eller rytmen kan vara varierad, vilket gör en fuga ofta är olämplig som dansmusik. Den hade en höjdpunkt under barocken. Wikipedia


fuguetillstånd, dissociativ fugue

fugue [fjuːɡ], dissociative fugue [dɪˈsəʊʃɪˌeɪtɪv fjuːɡ], psychogenic fugue [ˌsaɪkəʊˈdʒenɪk fjuːɡ].

Latin: dis- 'åtskils' och sociare 'förena', här i betydelsen skilja en sida av personligheten från en annan så att de får var sitt medvetande, under ett tillstånd av dissociativ. Fugue är franska och betyder här 'flykt'.

Även: dissociativ fuga.

Minnesförlust i kombination med "flyktbeteende". Personer som drabbas kan plötsligt befinna sig långt borta från hemmet och kan inte förklara hur de har kommit dit där de är eller vem de är. Kallas också ambulatorisk automatism

Relaterade sökord: amnesi, dissociativt syndrom, epilepsi.

(psykologiguiden.se)

torsdag 15 september 2022

Övergivenheten

Min syster har en fågel. 


Vilhelm Hammershøj


Vad motiverar dig frågade en ledsen man mig i vintras och frågan fick mig att studsa till. Mänskligheten är en bajskorv skrev han en annan gång. Vad svarade jag på det? Jag vågar inte svara Gud, men kan svara Nick Caves ord. Konsten. Varje gång jag ber Gud om svar om vad i hela friden jag ska göra med mitt liv så rungar  svaret: konsten, vännen. Konsten. Alltid. Men jag orkar inte. Begriper det inte, jag har varit trött i 14 år nu och det blir aldrig bättre. Bara sämre. Hur är det möjligt?  Jag försöker och jag vill något mer och annorlunda, men hjärnan och orken driver mig till vansinne och saknas mig helt. 
Det blir svårare och svårare att skriva. Jag skäms över mina oförmågor. Över att det aldrig blir något bra med mig. Jag försöker förklara för D att jag jag är en enkel själ som blir glad över det lilla/stora: ljuset, kaffet, barnen som är sams, dofter, ljud, vänliga leenden och fåglar som rör sig över havet som tjoar och gör sig till. 
Men jag skriver avvaktande. Eftersom han är en man och för att jag känner hans familj och även om de kanske skilt sig så var det hans fru jag lärde känna först, utanför dagiset våra barn gick på. Våra barn som också blev bästa vänner. Pluppen blinkar grönt, online, jag ser att han är där. Jag tänker: måste fråga: läget? Jag hör av mig i morgon, tänkte jag, varje dag. Du hade också haft en Herman Hesse-fas som ung.  Han frågade om jag ville veta vad som hänt, något om nära döden, och jag svarade att jag orkar inte mer, det räcker med död för mig. Han hade börjat fotografera sa han, inspirerad av mig. 

Mitt sista samtal med min lillebror var jobbigt. Jag var upprörd över sjukvården och malde väl på, men min lillebror var tillfreds med livet, som mamma sa: han älskade sin dotter, sin flickvän och sin lägenhet. Sitt liv. Han var lycklig. På en bra plats i livet. Han vårdade sina blommor, det fanns en framtid i hans bröst. 

När döden är ett faktum finns inga mera sen. Inga fler morgnar. Varken framtid, ångest, kärlek, apati, barn eller avgrundsdjup sorg. 

Hur reparerar jag alla skador. Hur blir jag en bättre människa. Hur hjälpa en människa i nöd när man själv håller på att drunkna? Livet är inte rättvist. Hur får man olyckliga människor att stå ut? Varför är det så svårt? 

Jag går ner till parken när jag orkar. Tvingar mig ut till dahliorna. Tränar på kameran jag köpte 2017 som jag fortfarande inte har en aning om hur den fungerar, men har efter fem år listat ut att vrider jag en ratt åt höger och den andra åt vänster och använder blixten blir det mäktigt fint. Skäms över detta. Att inget jag kan, men bilderna blir fina ibland. Simmar. Handlar mat. Diskar. Längtar efter tystnad, och efter att sätta mig ner och tänka en enda lång sammansatt tanke en endaste gång. 

Skivan D precis gett ut med sitt band har använt mina Ribersborgsfåglar. I ett annan liv hade jag kunnat göra något med mina bilder. I detta liv orkar jag ingenting. Men jag får motion och tar mina bilder och det gör mig glad ibland. Jag leker en slags existensberättigande. 

Jag undrar över fågeltemat. I tyskan finns ett uttryck om fåglar. Min lillebror skrev ett vykort till vår Österrikiske morfar där berättade han lite om sig själv och avslutade med: ”och min syster har en fågel” och det var tydligen hysteriskt kul. På tyska. 
Kan det ha varit den tama fågeln Teo som blev uppäten av grannens katt Jumjum? Tankarna fladdrar förvirrat omkring. Oh, våra små liv. 

Jag är så ledsen över detta David. Att jag inte var ett bättre stöd för dig. Nu är jag ledsen över dina allra närmsta fina, så övergivna, och över världen som står utan dig. 

Tomrummet expanderar sakta men säkert. 

🖤

/Döden döden döden


onsdag 7 september 2022

måndag 5 september 2022

Diggi loo diggi ley

Alla tittar på mig (med den arga lilla blicken).



Elsa Schiaparelli och Salvador Dali gjorde smycken ☝🏽ihop. 

Det finns så mycket stort och smått att skriva om. 

Så tar väl något smått: det guldiga prasslet, eller att bli cancelled i dubbel bemärkelse.  

Går från S:t Knut (för människor som inte bor i Malmö kan vi säga att detta är Malmös Portland, ett hipsterparadis med prunkade gårdar, lagom chill och sköna barer, antikvariat, gott kaffe, hemmagjort, loppisar och mediavänligt folk som bor flott; det är ofattbart mysigt med andra ord). Inte stenhårda, men också av många älskade, Möllan, som ligger tvärsöver gatan), men ska inte trötta ut er med Malmös demografi nu.  

Nå, vi korsar alltså S:t Knut och Möllan, jag och en vän med varsitt barn och det spöregnar så jag plockar fram min finfina, flera år gamla, guldponcho från Monki och barnen skäms ihjäl. Barn ska skämmas över sina föräldrar, det är en slags naturlag och allt annat är fel, så det bjuder jag glatt på. Vad som sedan händer är mer intressant: alla sura blickar från osminkade mammor med fjällräven-ryggor och tatueringar och pappor i sandaler på cyklar med keps/skägg.  Alltså arga/föraktfulla blickar på grund av ett ovanligt festligt regnplagg? (hade iofs ett par gamla guldskor på mig också, men…)  - Nej, jag gick inte långsamt på någon cykelbana eller något annat lika regelvidrigt. Och jag har också fjällräven-grejer, no worries folks, men min poncho väcker alltså en slags anstöt i denna, på låtsats, toleranta progressiva värld. Så när vi väntar vid ett övergångsställe med de upprört lidande barnen säger jag det jag alltid sagt och känt: hade jag varit transa hade det varit mer socialt accepterad i mina kretsar, än om jag, en medelålders kvinna, klär mig i guld. Då vrålar barnen att jag uttrycker mig transfobt och är allmänt fruktansvärd och jag känner mig hundra år efter och samtidigt helt uppgiven och en miljon år före. Vad kallar jag män som gillar att klä sig i könskodade kvinnokläder då och då? Brad Pitt klär sig också i kjol idag men känns inte som en transperson för det. Får inget riktigt svar där och då, någon mumlar: kanske dragqueen? Frågar dottern senare och hon säger att transa får man bara inte säga, men du får säga trans, mamma. Tack. Då vet jag! 

  


När de män jag känt som klätt sig i kvinnokläder kallat alla sina nära och kära, kvinnor/män/whatever: ” - Hallå din gamla transa!” så är det bara omskolning som gäller nu: - Hallå din gamla trans(person)! Så jag lär mig att just jag inte får klä mig som jag vill och mitt lingo är stenålders oacceptabelt (förlåt!!!) och utöver detta uttrycker jag mig alltså transfobt, för att jag är okunnig kring vad jag exakt får kalla män som klär sig i tjusiga "kvinnoaktiga" kreationer (samtidigt som jag uttrycker en önskan om att våga klä mig mer, uttrycksfullt glänsande och vackert. Förstå att få gå i mantel till vardags och till fest…). Liten Elsa Sciaparelli-blus till lunchen hade ju inte suttit fel. Så barnen som drillats i HBTQI-glosor/flaggor, mångfald och älskar drag queens klarar inte av att alla får klä sig som de vill, inte hundra procent tolerant säger jag.  Eller så gäller restriktionerna enbart korpulenta medelålders filurer...? 

Ja, jag vet att jag är gammal och omodern när jag ifrågasätter problemen med att inte få uttrycka sig fritt om det på något vis eventuellt skulle kunna kan såra någon annan. Självklart vill jag inte göra någon ledsen, men hjälp mig istället? Summan blir att jag och säkert andra med mig blir osäkra och tystnar, och det är då jag känner att det kanske finns något mer bakom detta än unga människors rättvisepatos, behov av olika sorters revolt och öppna klara blickar. Viktiga samtal försvinner. Hämmas. Det är komplicerat att bli äldre också. Att inte hänga med. Samtidigt, hur ska vi kunna prata om aborträtt, samtycke eller rättvisa löner om hela mänskligheten måste beskrivas in i minsta detalj först? Språket hänger inte med tiden, men samtalen bör ju inte dö heller. Kön må vara flytande, men ojämlika löner och döende hav fakta. Eller känner jag mig bara okunnig, oinbjuden och på något vis exkluderad, eller beror det på att den exakta definitionen av (köns)tillhörighet har blivit viktigare än det allmängiltigt mänskliga. Jag har säkert fel i allt. 



Men frågan är varför det blir så petigt och laddat med de specifika orden, maten och ytan istället för att låta även mammor glänsa lite, även om jag erkänner att ord är viktiga och många förändringar är bra och självklara i efterhand. Hur kunde vi ens säga si eller så bara för en 20 år sedan. Ofattbart. Lika obegripligt  som att kvinnors och arbetares rättigheter urholkas för var dag och att människor ens överväger att rösta på ett alternativ som ger farliga rasister och tokstollar mer makt och inflytande. Men om ord förbjuds eller bara får uttalas av vissa, hur ska vi kunna uttrycka oss då? Vem är det som bestämmer över det gemensamma språket? Jag vill ha frihet, jämlikhet och inte en antiintellektuell cancelkultur och kunna gå omkring i guldponcho utan att väcka ont blod i folk.  

När de som utstrålar jag är bättre än dig, jag är en solidarisk typ, med sina hövdinghjälmar (snygg och bra, men hey, 3600 kronor för en cykelhjälm är inte för alla) på axlarna och doft av gårdagens naturviner/kompisens mikrobryggda öl och långkok i andedräkten, cyklandes på sina svindyra cyklar, med tatueringar, munderingar och en livsstil och mat som kostar mer än många får i månadslön (förlåt, jag raljerar och generaliserar), bligar surt på mig och min billiga prassliga guldponcho, tänker jag att tolerans är något vi borde prata lite mer om allesammans.  Även vi som gillar guld och glitter måste få vara med, eller är det bara resterna av en slags småstadsmentalitet som smyger sig in i blicken hos de människor som inte vågar bejaka sin inre skata? Hur är man funtad då, tänker jag.


Ett av mina barn hävdar att det luktar gul fjällräven-ryggsäck om vissa människor. 
Kanske mer mentol över denna?

 

/Döden döden döden 




söndag 4 september 2022

Long march, short song

Killing me softly 


Livets olidliga skönhet. 

I skvalpet mellan politisk cynism, kändisskvaller, sensomrig festyra (för di andre iaf) - och allmänt vemod, hinner en förvirrad människa som mig ändå reflektera över att Affleck verkligen inte ser pigg och kry ut på sin smekmånad i Paris, men att tv-serien City on a hill (oh, Jackie Rohr!) är tillbaka med en ny säsong. Det är på den nivån jag befinner mig. En hjärna helt utan kontroll. 

Ser en film, läser en text, hör en strof och tankarna fladdrar förbi och försvinner, likt blixtar som lyser upp natthimlen några sekunder lika snabbt. Återstår regnet. Mörkret. Morgonen. En regnbåge blir två och sen är de borta. Jag är i nuet, i bortet och dået samtidigt. Vill allt, förmår intet. Sekund för sekund ser jag livets storhet. Och förgänglighet. 

Ser About a boy med barnen och gråter en skvätt.  Efteråt spelar vi Roberta Flack för barnen och jag har glömt bort berättelsen om låten.  Sen spelar vi denna. Och jag gråter diskret en skvätt till. 

I ain't got no home, ain't got no shoes
Ain't got no money, ain't got no class
Ain't got no skirts, ain't got no sweater
Ain't got no perfume, ain't got no bed
Ain't got no mind

Ain't got no mother, ain't got no culture
Ain't got no friends, ain't got no schooling
Ain't got no love, ain't got no name
Ain't got no ticket, ain't got no token
Ain't got no God

And what have I got?
Why am I alive anyway?
Yeah, what have I got
Nobody can take away?

Got my hair, got my head
Got my brains, got my ears
Got my eyes, got my nose
Got my mouth, I got my smile
I got my tongue, got my chin
Got my neck, got my boobs
Got my heart, got my soul
Got my back, I got my sex

I got my arms, got my hands
Got my fingers, got my legs
Got my feet, got my toes
Got my liver, got my blood

I've got life, I've got my freedom
I've got the life

I've got the life
And I'm gonna keep it
I've got the life
And nobody's gonna take it away

I've got the life



Tacksam och livrädd. 

/Döden döden döden