torsdag 12 juli 2018

Dom över dem



Försöker samla mig. Försöker koncentrera mig. Försöker verkligen samla mig. 
Försöker vara normal. Försöker verkligen det. Det går inte jättebra. 

Letar efter skärvor, efter tidiga tankars klarhet. Hittar bara trassel och smuts. 

Måsarna bråkade för några timmar sen. Himlen har ljusnat och duvan kurrar och hoar ensamt kvar.

Kan ju skriva något om att kaffet smakar gott. Det gör det ju nästan jämt. 

Kan ju försöka skriva om minnet, språket, som försvann. Elegi över ett dött minne: slött sinne. Men hur många gånger kan jag göra det?

Sorgen över föräldraskapet. Det svåra föräldraskapet. Om att bli slagen, skriken på och nergjord och fortfarande älska dem mer än allt. Svårigheterna när alla är nötta och nedsatta men ständigt gör mer än vi kan. Än någon annan skulle reda ut. Varje dag. Klistrar en guldstjärna i min nötta, trötta, bok. Ser främlingars förakt. 
Jag rasar. Rusar med hornen mot marken mot alla som brister i empati. Tänker att visst är det lätt att vara duktig när allt är som det ska. 

In och ut och hit och dit. Sjukvård. Sjukvård. Sjukvård. Har glömt bort mig själv. Försöker leka normal och då rasar allting samman. En familjekatastrof. Försöker visa mina bilder. Jag älskar mina bilder, alla andras med. Jävla ointresse. Behövde något mer. En egen plats, en tuva, någonstans. 

Tittar på människornas flöden i sociala medier (fast man ska ju inte det). Jag tänker ofta, dom är fan sjuka i huvudet, att dom orkar hålla på. Så kommer jag på att det ju är jag som är sjuk i huvudet. Sjukt trött i huvudet i alla fall. Kanske är alla dessa individer övermänniskor, kanske går de snart, snart av? 

Nej, vi slickar såren själva bäst vi kan och kanske är det bra. Eller så är det ett fruktansvärt misstag. Tänk om vi kunde välja dofterna från skog och barr och hav. Tänk om vi kunde lita mer på varann. 

/Döden döden döden 














lördag 7 juli 2018

Yrkesstolthet

Kanske ändå dags att sluta tala om klass? Skulle vi inte kunna kalla det för orättvisor istället? Vem som är rik eller fattig avgörs i alla fall inte längre av studier eller hårt arbete, utan beror på tur (hälsa, bra lärare, kloka, gärna välbeställda och pigga föräldrar och om du har ett fint nätverk omkring dig) samt, inte minst, vilken boendeform du har - och skönhet, ett bra humör och intelligensen förstås. Om du inte fötts väldigt rik, då spelar inget någon roll.

Fåglarna kvittrar i en av Italiens fattigaste regioner. Frukter hänger i klasar i träd och buskar. Auberginer runda som bowlingklot tillsammans med druvor, bananer, lök och squash. Allt är större, frodigare, vackrare och mer förfallet på samma gång. Ostar ystas, städerskorna i rosa dräkter städar på i par i lugnan ro och det doftar från blommor och hav. Barnen snorklar, en får sjöborrerumpa och ser en bläckfisk och tusen små stim. Dricker mitt Nescafé espresso på burk, glöm aldrig vattenkokaren, vänner.

Mannen snarkar så att förståndet rinner ur mig, mental tortyr. Barnen bråkar, någon är alltid sjuk och mensen vill aldrig ta slut, men annars har vi det riktigt härligt. Dottern skrattar i sömnen, det har hon alltid gjort. Jag är som vanlig väldigt trött.

När jag tänker på klass så börjar tanken alltid med arbetarklass. Är det där skon klämmer? Kroppsligt arbete; ett jobb för att tjäna andra. Städa, bygga, vårda, köra, laga (mat eller skor...), serva och inte minst göra rätt för sig. 

Samtidigt, en rörläggare i villa lever tusen gånger lyxigare än en vanlig akademiker i kommunal hyresrätt i Malmö exempelvis. Det lönar sig inte att studera, men att äga sitt boende.
Det här gör att klassfrågan inte handlar om klass, utan i stor utsträckning även boendeform. Någon socioekonomisk klassresa blir inte möjlig med hårt arbete eller studier således - om du inte vinner på lotteri, är höginkomsttagare eller ärver och kan köpa dig en bostad. Problem nummer två är att den verkligt arbetande klassen består till stor del av invandrare, funktionsnedsatta och kvinnor, de med minst makt och medel. Vårdbiträden, undersköterskor, städare, taxichaufförer, handelsanställda och så vidare, men även egenföretagare kan ligga väldigt illa till. Vem för arbetarnas talan, knappast fack, hyresgästföreningen eller socialdemokratin i alla fall - men kanske framförallt: vem betraktar sig  som arbetarklass idag? Är arbetarklass att sakna kapital, kultur, fast arbete eller egen bostad idag? Hur ska den arbetande, lågavlönade gruppen människor hjälpa sig själva och varandra. Måste vi hjälpa varandra?

Saknar tiden då politiken handlade om vilja eller ovilja att vara en del av samhället. När diskussionen  handlade om ”jag vill inte betala för att någon annan ska gå omkring och lata sig” och fantasier om att att betala sjukvård, skola och kanske infrastrukturen (fniss) själv. Så mycket mer frihet, hurra!
Jag förstod absolut, även om jag stilla tänkte att du nog allt har fel. Det kostar mer att leva än så. Nu handlar allt akut om orättvisor, miljön, skola och män som hatar, eller snarare har problem, med kvinnor och människor av annan sort.

Saknar också tiden då arbetet var en källa till stolthet och rimlig inkomst. Jag talar faktiskt bara om proportioner här.

/Döden döden döden