lördag 31 december 2016

För så här är det:


"I vissa frågor (ni vet vilka) anses det fult med känslor. Sådant kan man avfärda som ”godhetssignalering”. Det förnuftiga är att se människor som siffror och volymer i en ”realistisk” kalkyl.

I andra frågor (terror i Europa) räknas tvärtom bara känslor, och varje försök att resonera om statistik och realism skälls av samma personer ut som monstruöst. Ja, det är överhuvudtaget så att vissa känslor – nämligen rädsla och oro, irrationell eller ej – tas på oerhört allvar av folk som annars gärna fnyser åt känsloargument."

Tack Malte Persson ❤️ (Expressen). 

/Döden döden döden (glömde nämna det viktigaste i förra texten: miljön, givetvis, och det där som kallas kärlek. sloppy.) 



fredag 30 december 2016

Good enough?

Är jag orimlig? 


(Det kändes  kriminellt att inte fotografera dimman, 
så snabbt från bilfönstret, lite, lite svajigt färgfoto)

Någon känd och begåvad kvinna sa något i stil med att man får bara slänga i väg texterna, annars blir dom liggande. Ibland blir det bra, ibland inte.   Såklart minns jag inte vem det var. Detta trötta skithuvud jag har.

Innan jag glömmer bort, en vacker text om livet, således om döden. En annan om textens sanningshalt: författandet och svårigheten att skriva på riktigt. Jag som bara skriver om mitt, utan krav och verklig ambition eller begåvning. Autofiktion, utan fantasi och utan mod och utan lust att sänka andra. Men så är jag ingen författare heller, önskar så att jag voro det, att jag närde den drömmen. Men man tar det man får och gör så bra man kan med det, I assume. Och min sanning får ni gärna försöka ta ifrån mig, men jag vet, jag hör och jag ser, även om jag inte säger särskilt mycket. Ni borde lyssna ni med. 

Ann Heberlein som verkat så klok, viktig och intressant faller handlöst, blir ett intellektuellt offer i sina livskamraters åsiktssfärer. Är det inte så? Äsch, jag vet inte, men hennes text om godhetens självgodhet och ansade och färgade ögonbryn hjälper ingen, men svaren har varit fyllda av solidaritet och humanism och det i sig får räcka och ger hopp. Hanne Kjöller skrev också om sitt (kylskåp) i Expressen och det var nog synd för textens innehåll är intressant i sig, även om vi tycker olika, och att olika saker är olika viktiga. Lika (bra!) lön och väl utfört jobb och så bara en punkt på det känner jag, fast en sak till: studier måste också löna sig. Så alla diskussioner rörande löner, bostäder, arbetsmarknad, pensioner, skolor/utbildning, äldrevård, flyktingmottagande och sjukvård etcetera är så viktiga. Så erbarmigt tråkigt att det alltid är den lilla naveln som kommer i vägen för den verkliga och viktiga diskussionen bara. Min navel kan jag ju skåda i det oändliga, jag har ingen större plats i universum, men ni som kan och får... 

Nu när flyktingarna får klara sig vind för våg i ett kallt Europa, kan vi väl börja prata om något annat? Förstå mig rätt nu. Jag menar: så att vi kan prata om alltings orimlighet och börja om från noll. Bara vara lite hyggliga och inte köpa första bästa säljare av intellektuellt fjäderlätta tankar och idéer. Ni har fått er andpaus (andrum!), kan vi börja nästa rond någon gång? Rycka upp oss lite. Vi kan så mycket mer och ta hand om varandra och många, många fler. Alla jag känner gillar att vara snälla (goda!), Ann, även om vi människor tenderar att ha smånjugga sidor, också. Samhället måste fungera bra och vara, utan någon som helst pardon, jämlikt (alltså rättvist), välfungerande och sist men inte minst på en bra nivå. Det ska inte handla om en rimlig* nivå, utan om en bra nivå. Det är därför många, med olika nivå av glädje, betalar sin skatt. Ni som vill smita kan väl bara dra: stick, bara, stick, tänker jag. Ja, ta från de rika och ge till de fattiga, ni vet.

Oh, så ni snälla, söta, rara språkpoliser ni gör en sabbad hjärna än mer förstörd. Dom, dem och de, jag som inte längre ens kan stava till skälv (själv) exempelvis. Om ni bara visste hur ni dödar oss svaga med ert  (erat?) förakt. Vi gör liksom så gott vi kan, vi små, vi med. - Tillsammans får vi jobba med vår tolerans, ta mig tusan överallt.

Puss! Kämpa.
/Döden döden döden

* Vad är rimligt? Jag använder det ordet bra ofta och börjar bli alltmer irriterad på mig själv och min omvärld som också tycks hemfalla åt denna slapphet. Som att alltid acceptera nästan dåligt. Kan vi sluta tala om rimliga nivåer och rimligt beteende och så vidare. Alltings rimlighet är inte bra. Vi borde tala om bra och bättre istället. Inte bara acceptera och sträva efter det acceptabla. Good enough, är vettigt och bra, men kanske inte hela tiden? 

måndag 26 december 2016

Last Christmas

Dom där sista dagarna. De där skälvande sekunderna innan infernot av mjuka kroppar, hetsiga okontrollerade rörelser och ord och ljud som flyger kors och tvärs. Hjärnterrorn som ändå är det allra finaste jag någonsin haft och har. Det är som att jag knappt vågar andas: väck inte den björn som sover. Shhh. Lever på hoppet om några minuter till. Vågar jag sätta på vattenkokaren? 

2016 då så många dog. Blandar jag ihop allt med mitt eget åldrande och min egen singelsamling eller är det så att nu drar det ihop sig för oss? Undergången eller bara den vanliga döden?

Vilsen, självupptagen och ständigt otillräcklig. Nu vaknar tigern snart... 



/Döden döden döden

måndag 28 november 2016

Broken English


I Paris sitter en mamma med sitt barn på golvet: Syrian refugee på skylten, den pyttelille sonen i Stålmannen-tröja och jeans sover avtrubbat, ser avsvimmad ut. En annan syrisk mamma med två barn sitter också och tigger några steg bort. Går förbi, backar, hittar två euro som jag ger lille Stålmannens mamma. Vill gråta. Det är inte okej.

Jag har ätit moules i vin och gått på konsert på Bataclan. Marianne Faithfull släntrar, eller snarare skrider in på scenen med käpp i svart och page. Som ledaren över hela alltet. He once asked me out, this man. So beautiful, so, so, so very well dressed. Jag vågade inte, med en sån som han... så öppnar hon, på ett ungefär, ska sägas, med Tower of Song (sex minuter in i filmen) och talar om sorg och död och det som händer här och nu och lyckas samtidigt vara rolig, cool och stor på alla sätt och vis - och så sjunger hon så tydligt rätt in hjärtat. Vissa har ju bara den där tonen och den där tydligheten. Warren Ellis spelar fiol som om han vore självaste Näcken och Ed Harcourts toner strålar ut i fingertopparna glimrande varmt och elegant. Alla är otroliga, det låter fantastisk. Sikten däremot är urusel. En burrig frisyr och en lång man som pussas med någon och jag ser ingenting. Jag säger inte att det är fel på långa människor som rör på sig eller fluffiga frisyrer, men det är märkligt att inte ens en normallång person kan se om det sitter en lite längre person två rader fram, men det ofunktionella rummet får vi ta en annan dag. Ångesten sitter kvar i väggarna och det doftar nymålat. Kappan fångar upp lite målardamm. Det är en jättefin scen, men det går inte att släppa det som hände. Hatet mot all terrorism är oändligt. Sister Morphine får världen att rämna. Vi tar med våra plastmuggar från Bataclan och vandrar hem i kvällen med våra terror-souvenirer och hjärtan som slår. 

Andres Serrano (på Maison Européenne de la Photographie just nu, Mep.

/Döden döden döden

tisdag 22 november 2016

Tomelilla thai


Kroppen strejkar, hjärnan har slutat fungera för månader sedan. Livets dräglighet, i mars, vad det verkar. Längtan efter återhämtning, tystnad och ensamhet känns bara patetisk. Behoven stoppas ner med matavfall och stök. Farligt. Biter ihop. Också farligt. Känner det, märker det, men förmår inte kräva mer. Kroppen signalerar, och hjärnan, men jag är så fullständigt, skrämmande ensam i det här.  Och oförmögen. Det går inte. Hånet står och pekar, någon annan står och pickar och petar: pillar, och river med en nagel. Språkligt fullständigt fattig och dement. Skratta inte åt mig, snälla. Vada ni i lera i mörker och återkom med skämt om oss och dem som har svårt att skriva, tänka och fungera normalt. Raljera loss ni bara. Glöm inte tambortsarna! Vaddå, vart är vi på väg? Var befinner vi oss? Snubblar runt, och funktionerna strejkar. Rädd och trött, men hoppas på det som ska komma sen. Förstår att det är dumt, men det är enda sättet nu. Enda möjligheten. Bara barnen får det okej. Sen. Sen. Sen. 

Huset är sålt, det gick så fort. Inga nya skolplatser än. Lägger oron på hyllan i det nya skafferiet. Hade velat skriva om hjärnorna och oförmågorna. Det får komma sen (sensensen!) Har kanske någon slags teori, eller ett behov av förklara ytterligare. Detsamma gäller simhallsmänskligheten. Vi ligger risigt till. 

Maken snarkar. Det låter ungefär som möbler som dras omkring över golvet. Barnen flåsar, sparkar och behöver sova mer. Tjatar om sina ipads och godis*. Installerar dem. Dricker kallnat kaffe. Inser att bloggen blir så som jag inte ville att den skulle bli: självupptagen och liten. Ville att den skulle handla om oss, bli grandios och vacker (eller åtminstone vettig) men man är ju bara människa.

Puss
/Döden döden döden

*skrevs i lördags. 

torsdag 27 oktober 2016

Överlevnadshandboken

Havets sång.



Händerna i mammans ansikte, pussen och så hör jag min minsta snörvla till. Hon viskar att hon blev ledsen, att det här det var allt en sorglig film. Ibland vill man bara vara i ensam när man gråter konstaterar hjärtebarnet mitt. 

Nu har maken inte sovit en hel natt sedan tidigt i våras. Stora plågor efter en trafikolycka och jag drar själv med mitt och har svårt att tya bara det. Orkar inte läsa, skriva, tänka eller vara tillräckligt bra. I dimman på stenig och brant stig. Vi är bara så sönder. Så ja, nu ger vi upp. Vi var inte starka nog. Inte händiga nog. Inte rika nog. Bara för fel: för trötta och för svaga. Huset är fint och det mår bra, vi har gjort grunden och taket och målat väggar, golv och tak. Vi har fällt träd och plockat eternit. Lull-lullet och blinget skulle ju komma sen. Det där roliga och snygga, men nu orkar inte kropparna våra mer. Olust eller oförmöget, resursvaghet och vi är för sjuka. Jag längtar efter att orka vara mer med våra underbara barn. 

Visar, pekar och berättar men det är först när vi kommer ut i trädgården ledsamheten väller fram. Den fnösktorra syrénen som blivit starkare igen. Den med den djuplila färgen, en nyans jag aldrig tidigare sett. Men kanske är det mest Det Där Päronträdet som jag räddade (sickna päron det kom i år!) och pionerna jag jobbat med. Rosenbusken som bara blommar och blommar med sina rosa maränger till blommor vart år. Nu dallrar sista lilla rosen ensam på sin kvist framför sparrisfluffet som böljar där i bak. Rosen lyser oskuldsfullt i det alltmer djupt gröna.  Lavendeln sväller över. Magnolian, min vackra födelsedagspresent. Löven solgula.  Allt som vi odlat, planterat och satt. Bina som har haft det bra på klöverängen, och örterna och fjärilarnas ystra men också skört svajiga och vingliga dans. De glada fåglarna och gamle Frasse Fasan. Äpplena, grönskan, hallonen och alla sparrisarna som blivit familjens sommartradition. Växthuset och tomaterna och de små nätta blåsipporna, alla gullvivorna och igelkottarna och inte att förglömma katten som nu måst' in till stan igen. Tryggheten att veta att skiter det sig så kan vi odla vårt. En get, några hönor och en tupp, men nu ger vi alltså upp. 

Jag tänker att det kommer att bli fint med fiskbensparkett och stuckatur mitt i älskade Gangsterstan. 100 meter till Ica och kaffe och vänner någon gång ibland. Jag älskar stan och det kommer att bli jättebra. Men hur ska jag klara mig utan doften från ängarna och havet och vindens råa fukt? Att se havet, som en strimma skimra från balkongrummet i silver, kvicksilver och guld. En färja långt där borta i solnedgången och så gryningens fantastiska färgpalett. Flygplansbuller och alla drömmar dånet ger. Horisont i öst såväl som till väst (själen hurrar!). Lugnet och samtidigt lastbilstrafiken sus från öst. En räv, en moppe och alltid risigt hår och lergeggiga små tantaskor.

Nu kommer doften som bär allt: jorden, leran, snöbeskan, gräs och mull och så havets stilla vrede och lättsaltade skum. Fåglarna som höstflyr, och de små glada som stannar kvar. Våra kroppar vissnar och drar.

Citerar nobelpristagaren i litteratur 2016:

"Melancholy Mood"

Melancholy mood forever haunts me
Steals upon me in the night, forever taunts me
Oh, what a lonely soul am I, stranded high and dry
By a melancholy mood

Gone is every joy and inspiration
Tears are all I have to show, no consolation
All I can see is grief and gloom, till the crack of doom
Oh, melancholy mood

Deep in the night I search for a trace
Of a lingering kiss, a warm embrace
But love is a whimsy, as flimsy as lace
And my arms embrace an empty space

Melancholy mood, why must you blind me
Pity me and break the chains, the chains that bind me
Won't you release me, set me free, bring her back to me
Oh, melancholy mood

Finns så mycket mer men huvudet och jag vi räcker visst aldrig till. 

Puss
Döden döden döden 

måndag 17 oktober 2016

Det vänder

Jag ska skriva om varför jag inte kan skriva men just nu är det för svårt att skriva om att inte kunna skriva.
Men det vänder, det lovar jag dig.

Kärlek
/Döden döden döden

söndag 9 oktober 2016

Anklagelseakten

Oklarheterna

Renee So
Promenading
2010

Som så ofta nu för tiden känner jag den där förvirringen. Det är en salig blandning känslor: alltifrån osäkerhet och självförakt till jävlaranamma och optimism, men mest av allt känner jag mig ledsen och rädd - fast samtidigt lite modig då och då. Lite av allt. Eller kanske mycket av allt? Väldigt ofta känner jag mig också ensam om att känna så här. Det gnagande tvivlet, den skälvande oron och den förvirrande hoppfullheten. 

Dikotomierna som skapats av oss användare på Facebook, eller är det algoritmerna som isolerat oss? Läste precis om detta här. Minns också Stina Oscarsons text om att "provprata" och att vi inte gör det tillräcklig utsträckning längre. Vi vågar och orkar inte. Inte jag i alla fall, utom då jag liksom "tappar det".  Jag längtar efter samtal och dialoger och dagar då vi tycker om, eller åtminstone försöker lyssna på varann. Att inte måsta tycka exakt likadant kring allt i alla frågor och ändå kunna känna kärlek och respekt. Jag drömmer om att någon någon dag sade: Oj, det tänkte jag inte på! Så fel jag hade - vad spännande ändå! Istället sluter vi oss. Stänger dörrar och längtar bort (eller hem). Du shoppar, kanske ett nytt och illgrönt paraply? Nej, nog blev det allt ett svart.

Det som skaver måste visst alltid hyvlas bort. Jag tror att det kan vara lite synd. 

Puss
/Döden döden döden 

tisdag 4 oktober 2016

söndag 2 oktober 2016

A-laget

Eller B-laget?

Från Sydsvenskan


Maud Olofsson kritiserade "Resten av Sverige" för socialism och man kan ju känna sig aningen fundersam, eller så kan man välja att skratta lite snällt åt henne. Hon måste väl ändå betraktas som en av Sveriges i särklass sämsta politiker genom tiderna, om vi bortser en stund från Jan Björklund då? Partierna säger jag inget om.
 Om det nu är så att Sverige förändrats och förändras (helt normalt) och landet påverkas av in- och utflyttningar (och av Ståkkhållm) så vore det väl inte så dumt att ta diskussionen på allvar? Lösningarna må vara politiska, men frågorna rör alla. Vad är rimligt och vad är viktigt och hur ska landet tillåtas påverkas och se ut framöver. Sverige är, vare sig vi vill se det inte inte, större än Stockholm och storstadsregionerna. Här i Skåne finns också en känsla av vanmakt och i hela Sverige töms mindre samhällena på invånare, men det händer i storstäderna också, vilka påverkas av stora köpcentrum utanför centrum. Har någon åkt bil genom Värmland på sistone till exempel? Våra rika villaförorter, orättvisa städer och så all skog och övergivna hus och byar.  Kristina Axén Ohlin tyckte i SVTs Gomorrons Nyhetspanel i fredags att man skulle låta uteliggarna bo i husen vilket kan låta klokt, men det löser inte några infrastrukturproblem precis. Eller tänkte hon sig att de får bo och reda sig helt själva i ödemarken? Men så vad kan vi göra? Att förneka ett problem är aldrig svaret. Däremot behöver det inte vara nattsvart heller. Säger jag från sängen under duntäcket i den rika kommunen. Härifrån åker vi in för att roa oss i den mycket fattigare kommunen som tydligen får 4,9 miljarder från Estocholmo. Man kan bli yr i mössan för mindre. Hur det ligger till vet jag egentligen inte, men jag vet inte hur många nyanlända Täby och Vellinge exempelvis tar emot om vi talar proportioner heller? Det är väl aldrig helt svart eller vitt. Regnbågigt är bästa färgen om ni frågar barnen. Nyanserna säger tråkig mor. Men faktum kvarstår: Landet förändras. 

Några andra som förnekar alltifrån problem, resultat till forskning är den privata skolnäringen. När Lärarförbundets ordförande skriver om lärande före vinst i DN Debatt "Lärarförbundet efterlyser därför en debatt om skolans resursfördelning och ersättningssystem." så lämnar en bekant förbundet. Oklart varför. När jag talar med en utlandssvensk så talar denne om oviljan att flytta hem delvis beror på den dåliga svenska skolan. Man hör nästan paniken i rösten. Lärarna är satta med munkavle i den privat skolnäringen, resultaten rasar och vi föräldrar framstår som paranoida bakåtsträvare som ifrågasätter ovetenskapliga pedagogiska medoder som C3B4ME. En metod som innebär att  lärarrollen byts ut till en slags tyst coachfigur (skaka på huvudet, peka på C3B4ME-skylten: fråga och sök svaren tre gånger innan jag hjälper dig). Nog tystnar barnen vad det lider, även om jag tror att barnen kan ha skoj och lära sig saker genom att titta på filmer i sina ipads också... Jag undrar bara hur det känns att vara lärare idag? Tänker också att metoden säkert kan ha sina fördelar, men inte redan på lågstadiet. Troligtvis beror min föräldrastress inte bara på den enorma kärlek jag känner, utan även oron över hur barnen ska klara sig i en stentuff global värld utan tillräckliga kunskaper. Min dumma, dumma oro. Auooomh... Auooomh...


Puss!
/Döden döden döden (alla bär vi våra strider, så vi får allt kämpa lite mer med snällheten)

onsdag 28 september 2016

Resten av Sverige

Att vara eller inte vara. 

I Svappavaara till exempel. 



Se på SVT Play.

En svensk och en global fråga. Allt handlar om att förhålla sig hela tiden. Jag tycker att det är svårt, men samtidigt väldigt lätt: man får ju hjälpas åt och tänka ett varv till ibland.

/Döden döden döden

tisdag 27 september 2016

Problemen

med kontraster



Solen värmer precis så mycket att det känns som sommar utan att svetten ska krypa fram. Svalkan i luften. En bris med lätt cigarettrök och något, eller någon, som skramlar och tjoar till. Allt vänligt, men det ligger en nervös spänning som pyr likt ett flor över stan. Det doftar ömsom avlopp, ömsom parfym. Det doftar stad och svett och kaffe och kött. Avgaser och guld. 
Vi går gata upp och gata ner och allt ligger som Godiskungens självplockshyllor runt oss. Små barn sover på madrasser och kartonger, exklusiva brevpapper hos pappershandlaren och ankkonfit och ostron på fat. Klänningen för 6040 euro, ballerinaskor i lack: mannen tittar sig omkring med håret på ända och jag vet att jag inte får/ska fotografera honom. 

Husen i parad. Grönskan rostar försiktigt i parken vars stolar inte ändrat minsta nyans på fyrtio år. Livet passerar snabbt, men den milda gröna färgen består. 

Vi tiger ihjäl problemen. Njuter av en ost.

Jag sover äntligen lite gott.

/Döden döden döden




onsdag 21 september 2016

Cat power-morgon

- Men hur förändrar vi världen då?




Fool

Svend Brinkmann har jag länkat till tidigare och jag står fast vid att han har en del mycket klokt att komma med även om jag inte köper allt. Hans litteratur är väl också en slags självhjälpsdito? En att se men inte röra-filosofi; iaktta utan att agera i verklig mening. Men han uttrycker något viktigt och ändrar fokus i en tid som snurrar alltför fort och känns komplicerad och för tung (dum) för många av oss.

Men är inte det där jämnmodet, stoicismen, lika destruktiv den om den resulterar i en knuten näve i fickan och trasigt hjärta (förnekelse inför ansvaret)? Apati gömd bakom begreppet lugn värdighet för den rädde eller bekväma?  Samtidigt delar jag dessa tankar fullständigt:
"– Jag märkte att det var befriande för många att förstå att allt inte ”beror på mig” eller på att ”det är något fel på mig”. Vi är alla en del av världen och kanske är det fel på den i stället? Många kulturella och sociala problem beror på hur samhället fungerar – inte på individen." 

"... Och medan döden i dag undviks som om den vore ett tabu, vill stoikerna att man tänker på sin dödlighet varje dag för att utveckla tacksamhet för det liv man har."
De som nämns, coacherna, och deras syn på livet och jagets möjligheter kontra Sven Brinkmanns förhållningssätt: att möta världen med lugnet delar bägge en klang som inte förmår förändra något mer än för jaget. Förhållningssätt 1. Passiv mot omvärlden, fokus på mig själv (adapt and act) eller Svends sätt 2. Möt din omvärld med värdighet, iaktta (passivt): läs en bok se dig omkring. Empatin han vill åt genom att vi blickar ut, kultiverar oss om man så vill, mer än fokuserar på jaget och framgång är däremot mycket sympatiskt. Men hur påverkar vi vår samtid med värdighet? Handlar inte bägge förhållningssätten egentligen bara om olika sätt att omfamna acceptansen? Eller så kan man citera Svante Tidholm (FATTA MAN) i Metro: "...Men vi tror att mäns destruktivitet - mot kvinnor och andra - är beroende av den här manliga tystnaden." 



Avslutar med att citera (psykologen (och coachen!)) Jonas Mosskin som skriver så här i DN om Charles Duhigg snya bok ”Smarter, faster, better – the secret of being productive in life and business":
"Är han medveten om att många människor inte förmår prestera så mycket på grund av hälsa, psyke eller brist på talang och begåvning? Jag hoppas att ”Smarter, faster, better” ger upphov till en debatt om det tveksamma med att bejaka den utvecklingen till varje pris. Kanske går något viktigt förlorat. Nästan alla människor jag möter professionellt och privat längtar efter mer utrymme för reflektion. Den supereffektiva människan blir till slut tom på tankar och känslor. Man blir bara sina handlingar. En nyttig idiot utan omdöme."  

Puss!

/Döden döden döden










lördag 17 september 2016

Rasar


Ging Ging 

are we happy?



Väcktes av en liten som vaknade av en mardröm: en jättestor orm. Jag vill inte dö-dröm. Vi lägger oss "i stora" och den mjuka lilla somnar om. Armar och kroppar och lena små kinder. Som jag älskar. 

Letar förtvivlat efter helgtidningen, gårdagens, enda chansen att läsa den är ju nu, men utan framgång. Tittar in på Twitter och Facebook och den första texten jag läser är ju helt lysande: Isobel Hadley-Kamptzs "Var det det här vi stred för? En sorgesång om anonymitet på nätet." Om trollen skriver hon så här: "Nu tycks människor snarare vara anonyma för att vara ingen. Detta är nihilismen i praktiken exakt som filosofin beskriver. Ingen tro, ingen sanning, inget allvar utom en önskan att förstöra världen."    Som dagarna ser ut nu så är det svårt att förstå vad det är som händer, vad som hänt med oss. Filip och Fredrik försöker här illustrera, tillsammans med Mauro Scocco, fenomenet whitewashingav SD i det här aktuella falletockså det bra. 

Tystnaden kan ibland vara svårast att bära. Den Stora Ensamheten... Den där självcensuren. Hallå, någon där? Idémässigt övergiven? Vi fortsätter korka upp champagnen. När blev det normalt att resa till New York över helgen, dra till Dubai över jul eller gå på spa då och då? När blev detta det nya normala? Nej, jag vet att det inte är så för alla, men många lever så i detta nu. Att ha tre bilar och drömma om en kofta i kashmir, eller finaste ullkvalitete (jag kan ju fantisera om det i alla fall..). Kolla snygga jackan, bara 380 €! Det nya normala i att lägga en halv miljon på ett nytt kök, för att du kan - och givetvis är värd det: en sund investering, ta mig katten! Frågar, som ett barn: Gud, hur kan vi tillåta att det är så orättvist? Hur kan det vara möjligt att vi är så himla korkade*; så själsligt trötta (lata) att vi bara pallar välja mellan vitt eller svart? Med mig eller mot mig. Aldrig sida vid sida, olika. Att inbilla sig att den som inget har också förtjänar det. Den slöaste tanken av alla?

Ibland tänker jag att orättvisorna är här för att passivisera oss. Champagnen, lånen, träningen, nätet och allt annat skönt är opiumet. Läkarlönerna hindrar nödbromsen. Sticker ut med båten istället för att sticka upp och säga ifrån och stötta sämre lottade kollegor eller patienter som far illa. Varför jagar inte statliga Försäkringskassan orsakerna: alla dessa felbehandlingar och stressrelaterade sjukdomar på det. Tänk om IVO/Socialstyrelsen satt med kassan och kunde pussla samband istället för att ta bort assistanstimmar från funktionsnedsatta. Ta regioner, kommuner, landsting och privata (skattefinansierade) verksamheter i örat, på riktigt? Varför jagar inte Arbetsförmedlingen fuskande arbetsgivare?  21 miljarder får arbetsgivare, skickliga entreprenörer, i BIDRAG för att få rabatterad, eller gratis personal, utan några särskilda villkor. Samma visa förra året. Det finns så mycket bra folk, och så mycket att göra, om vi kunde slita oss från från festen och tolka vår tidsanda lite mer kärleksfullt kritiskt istället. 


Puss!
/Döden döden döden snart på väg till Paris. 
Ni förstår vad jag menar?

*Det finns visst forskning kring det också, men vi är lite för dafta för att ta den till oss, troligtvis.  Med Miljöpartiet (så besviken på er!) i regeringen borde väl någon miljörereform vara möjlig, men än så länge får vi se Frankrike lyfta platsfrågan ytterligare ett steg ❤️. 


Artikel att läsa: om Lou Reed (Vulture)


söndag 11 september 2016

Takeoff


Daggdropparna glittrar som kristaller på grässtrånas spetsiga toppar. Det klara ljuset bakom dis och dimma som ett guldflor över byn. Trafiken, autokorrekt: tragiken, dånar i bakgrunden. 

Allt blir som ett filter. Jag lever instängd bakom ett filter. Hjälp, jag kommer inte ut och härifrån. Vad blir kvar, är det jag som är sumpen eller destillatet? Spelar ingen roll, käklinjen hänger och dallrar där ändå. Huden röd och hjärtat likaså. 

Går ut i fula fleecen, detta förhatliga material, och hämtar tidningen. Låtsas att jag inte ser grannen som svänger bort med sin gamla hund. Pilar in, kryper ihop och säger ett par ord till katten. 

Dagen går. Skridskoskola. Köpcentrum. Inslagning av paket. Lämnar av ett barn. Får summeringen: "det var ett bra kalas. Det var väldigt mycket godis OCH marshmallows och mini-hamburgare som var märkligt mättande"... Där ser man, och vad bra. 

Vi andra drog en kortis till havet. Det var fantastiskt. Pussar, lagom kallt och snällt och skönt. Man blir nog lite snällare av att bada, trots allt. 

Nite Flights, The Land Below och Crockett's Theme, Jan Hammer. Gryningsdisco, för den som vill ha det på det viset. 

Puss
/Döden döden döden


Medelålderskärlek

The kärlekssång. 

Det gör lite ont att lyssna. Är det för att livet går, även om kärleken är sann, och faktiskt, som här, består? Är det här låten som får dem som inte känner längtan efter nästa dag och nästa dag och 10000 dagar till (tillsammans) att lämna, eller stanna kvar? 

Lyssna här

/Döden döden döden

onsdag 7 september 2016

What's going on?



Loppisklockan tickar. En plastig klocka med fåglar på. Varje timme en ny fågel och varje timme en ny liten trudilutt. Den var inte ens superbillig, gav nog en femtiolapp, och alltså inte ens särskilt snygg, men jag älskar den ändå. För varje gång den kvittrar blir jag glad och varje fågels sång är fel. 

Vaknar först, det är forfarande mörkt. Svart som natten. Det är bara kaffet, jag och katten. Och klockan som knäpper, plongar och visslar till. Ser rubrikerna om kaffets forsatta existens. Jag ser rubrikerna om barn som våldtas. Jag ser rubrikerna och fattar ingenting. 

Sommaren gick sönder tidigt. Det är alltid svårt att veta hur vi ska gå sönder och varför, men vi klarar inte ut den. Sömnbristen vi lider av. Att vilja göra mer. Att sakna kompassen, orken, eller råd och stöd.
Drömmer om att inte bry mig, men det går inte. Jag skäms och jag lider. Behöver armen att luta mig mot. Jag orkar inte med människor/Jag älskar människor. Det kostar så mycket för oss att umgås med andra, men vi behöver också det. Ramlar alltid. Ett förvånat ögonbryn höjs på håll. Vet ni: jag skojar eller överdriver aldrig. Tvärtom. Ni säger att det är okej, att jag visst får vara trött. Men ni ljuger nästan jämt.

Tvingar mig att träffa någon, någon jag längtat efter. Jag längtar efter alla. Känner besvikelsens dräpande tystnad. Jag duger inte. Jag är för slut för att kunna steppdansa med: klumpig, fel och tafatt. Uttrycker mig fumligt: Gudnåde mig! Eller så känner jag att det jag gör blir bra, men då blir det också fel (så pigg och kul, nu ska vi göra mer. Varför inte mer?) och det funkar inte heller.  En fika med en vän kostar en veckas, eller två, av förfall. På riktigt. Allting kostar i mitt liv. Allt så extremt dyrt. Vi måste klippa naglar och läsa en bok. Jag måste vara bättre vuxen och i alla fall pyttelite stadig och klok. 

Utanför huset drivor av torkade kvistar, svarta plastsäckar, skräp och ogräs. Tistlar, blommor, ett trasigt bord, ruttna plommon och märkliga växter böljar i knähöjd. Vadar liksom fram. Önskar att jag hade lite ork. Önskar att jag hade bil och körkort, för nu står jag mitt i förfallet och tittar på. Jag och den yngsta brukar gå och dra. Men vi räcker inte riktigt till. 

Men visst, det doftar skog och hav. Ser solen när den tittar upp, och ser solen sjunka sjunka ner. I havet. 

Älskar mörkret som kommer nu. Med mörkret kommer vilan. Men än värmer solen med stråk av höstlig vind. Ja, än är det kvavt och grönt. Nu kommer hallon, plommon, rosor och tomater och allt är frodigt skönt. Föräldramöten och sånt där. 

Fred!
/döden döden döden 

Några fina texter om ständigt aktuella ämnen:  
Om humanorian, språket: nu:et och då:et. Europa ligger öppet för tolkning (Anna Blennow, Sydsvenskan)
Om Heimat. Hemlängtan. Smärtan av en förlorad plats. (Karin Johannisson, DN) 



onsdag 31 augusti 2016

Syster Stockholm

04:55





För tidigt med summeringen. 

Bjöds till Stockholm av en syster, fick sedan träffa båda två ❤️. Staden som inte längre alls är min.

Vad hände egentligen? Som åren går.

Vinden har mojnat och än ligger vattnet obrutet av båtar med solen snällt guppande ovanpå. Det är mörkare här, vattnet, och luktar inte som där jag nu bor, men vackert är det.

Ja, en gång var du faktiskt min.

/Döden döden döden 

Tysta vagnen

Börjar nu.


En stråle kiss: snälla, porla vackert nu.

Påsen prasslar. För mycket, irriterande högt och fel.

När mackan någon äter ekar över nejden. Överröstar allt: vagnen imploderar långsamt.
Snälla saliv smält allt. Svälj sakta. Idissla (fint). Blicken tom. 

Det dras i tunna hårtestar. Var och en i sitt.

Det kläms och känns och några kroppar knäpper till.

Andedräkt, en rap och blandat svett. Vin och barn och gröna ängar.
Solen blänker Elvira Madigans-ljuvt och oskyldigt över sjöarna. 

Någon smörjer fingrarna. Och sedan läpparna. 
Vinet dracks för fort och den tuffa kvinnan fnissar till. 

När björklöven gulnar i sensommarskymningen. 

Vad finns det mer att säga då.


/Döden döden döden 


lördag 27 augusti 2016

I am a foliehatt

Yes I am


Jag försöker i alla fall. Klappar mig på axeln lätt ironiskt. Vreden ligger och pyr i mig. Alla dessa åsikter. Snälla, bara försök att vara lite snälla. Hör några män prata om "människor" och de säger att "människor i grunden är onda" och jag tänker att jag borde tala med killarna lite, men jag sörplar vidare på mitt kaffe. Jag tror nog mer tvärtom. Jag tänker snällt, i alla fall för det mesta, och klappar mig på axeln igen. 
En kvinna skrev i DN-debatt om farorna med för mycket smartphones och skärmtid för barn (och vuxna för katten) och den raljans människor som ifrågasätter "datan" (ska uttalas på dalmål, om någon undrar) alltid möter är förbluffande unison. Sett två mothugg redan på samma debattsida, men bara kunnat läsa ett, teknik kontra pengar, ni vet. De har säkert sina viktiga poänger de med, och det är inget fel på ny teknik, om den används rätt. Det kan vi väl vara överens om? Det handlar inte heller om Pokémon Go.
Minns den väldigt långa texten om vad som händer med våra hjärnor med våra internetliv: sämre minne, tålamod och koncentration och så vidare. Farorna med blipp, och snabba klipp och jag är där nu. Att jag fick tvinga mig att läsa hela långa artikeln för att bevisa för mig själv att så illa är det väl ändå inte? Som att jag inte var kass redan innan, hur dum är jag inte nu: måste kolla rean, reagera på grejen, buda lite, lajka mycket, svara någon, läsa texten (gärna kort och kärnfull), pling och plong och ditt och datt. Och kanske att alla ni andra är superkoncentrerade och mår fantastiskt bra, men det gör inte jag. Jag shoppar och jag snurrar runt på nätet, när jag skulle kunnat göra något annat: något bättre och viktigare, fantiserar jag. Jag skulle kunna försöka återhämta mig, sticka en halsduk eller skapa ett nätt litet mästerverk. Andast lugnt och fint. Kanske älska mer. När jag märker att jag sneglar mot paddan i soffan med barnen känner jag mig inte särskilt lyckad, men jag är väl bara en teknikrädd foliehatt av något slag? Ja, ja, klappar mig på axeln. Vad skrev jag nu då... Jag kan å den ena sidan tänka: jag är knappast sämre än någon annan, vilket är den sämsta ursäkten av dem alla, eller å den andra sidan helt sonika skärpa mig. Orkar inte heller leta rätt på den långa, superintressant texten, har länken till den en gång förr. Får se när andan faller på. Inte bara dum, lat också? Eller för trött. Läste precis Fredrik Virtanens (korta och kärnfulla) text om den tid vi lever i, som jag också skrev om i Dumma mig häromdagen. Ni ser, det blir vaken hackat eller malet, men jag försöker i alla fall. Klapp, klapp. Men det här hör ihop tror jag. Min teknikrädda foliehatt glöder och glänser i solens morgonstrålar. Det blåser och skramlar till här utanför på gatan och på balkongen. 

Sedan tycker jag att det är jättefint att människor sluter upp kring muslimers rätt att praktisera sin religion, och framförallt kvinnors rätt att klä sig hur de önskar, även om jag fascineras över att samma människor som förr ville bränna behåar idag tycker att burkinin är det bästa som har hänt. Utan vidare, sådär. När det gäller bokmässan har väl alla rätt, på sitt sätt, det enda felet är väl den förbannade rasismen? Och den där rasismen finns lite överallt, men det talar vi alldeles för lite om. 

Kämpar med de små orden, orken och mot den slöa tanken. Men jag försöker ju i alla fall. 

Fred och kärlek 
/Döden döden döden 

torsdag 25 augusti 2016

Violently happy



Så känns det efter en hel natts sömn. När du kommit upp, efter att ha sparkat vatten för länge, för att hålla näsan ovanför vattenytan. För att överleva. Åhhhh! Andas. Andas. Andas. Andas. Andas. Andas. Andas. Förvirring och för mycket syre. Dricker en kopp kaffe till. Målar naglarna. Njuter av att andas. Bara av att andas. Känner inte efter alls. Bara andas och lättar (och flyger fram). Nej, fortfarande som heffaklump, men jag kan andas lite. Så fruktansvärt skönt. 

Det är inte alla som förstår tröttheten: Dödens trötthet. Den där. Men någon gång ska jag ta mig i kragen och skriva något vettigt om det här, men jag är för trött. Jag kommer troligtvis aldrig fram, men tanken är fri och mina drömmar likaså. He. 

Puss
/Döden döden döden 

Dumma mig

 Många bäckar små




Madrass på golvet och en kopp nybryggt kaffe. For norröver och har sovit en hel natt. Tassande förhoppning om dagarna igen. Känns tveksamt om jag någonsin kommer att bli hel igen. Somrarna smular sönder allt fullständigt: förståndet, kroppen, hjärtat. "Världens fulaste mamma" är jag också. Jag orkar inte titta upp.

Vaknar, läser sågningen av Fråga Lund. Orkade inte se igår kväll, men lyssnade på håll, och håller nog med, även om orden här kanske är väl hårda. Är det inte samma fördumningskultur vi håller på med med våra barn som att översätta "despicable me" till "dumma mig"? Att inte lita på mottagarens förstånd. Våra låga förväntningar på andras förmågor? Jag tänker att det inte är en kränkning mot något lärdomssäte, eller så, men en förskräckligt dum väg att vandra. Det är som att gömma och hemlighålla självaste livet när man tänker efter. 
"Sanningen är den att om jag inte själv haft fantastiska lärare under min gymnasietid så hade jag troligtvis inte fortsatt till högre utbildning. Instruerande, berättande och visande lärare var alltså en förutsättning för att jag kunde stå och sprida mitt undervisningsfientliga budskap." Läs hela Jonas Linderoths (professor i pedagogik vid Göteborgs universitet) text på DN Debatt här.

/Döden döden döden 

fredag 19 augusti 2016

Badkultur del 3

Just leave our kids alone


(Från filmen Att angöra en brygga av Hasseåtage)

Jag avskyr badhusdebatten. Jag har skrivit om den redan i Badkultur och Badkultur Del 2 och jag kan inte påstå att jag tycker att den är helt enkel. Jag vet vad jag anser (nästan!), men mina idéer och ideal krockar med varandra. Dessutom: det finns så många andra frågor som är så mycket viktigare som att bekämpa fattigdom, ta hand om miljön, skolan, sjukvården, mobbning och så vidare, så jag känner mig lite less. Det handlar om islamofobi och inget annat. För det ju just det är, eller hur, och det blir så otroligt tydlig när man nu ser bilderna från franska Rivieran. På 70-talet stod män i stora klungor runt topless-tjejer på exakt samma plats och strand. 

Har verkligen inga problem med slöjor* på vuxna kan jag ju öppna med.  

När jag läser diverse kloka och mindre kloka debattinlägg, nästan alla skriver vettigt, men fallerar på en eller annan punkt (eftersom det är lite mer komplicerat än folk vill erkänna), så funderar jag också över vilka skribenter och tyckare som faktiskt går på badhus själva.

För det som jag skrivit om tidigare är våra förbannade kroppar som också finns, och ligger och guppar och flyter, eller rör sig där i vattnet. Att väldigt många har problem med sina kroppar, hur fina och mjuka och vanliga och bra de än är. Det är tyvärr ett faktum. Jag avskyr själv, utan några hysteriska kroppskompex, fullt påklädda i badhuset: oavsett om det är snickaren i blåställ, föräldrar som tittar på sina barn eller burkinis (och detta handlar om min högst personliga blygsel och är något jag får tugga i mig). Jag känner mig helt enkelt extra sårbar och naken då. Däremot inte sagt att jag har rätt, bara att det gör mig obekväm. Jag går liksom inte i baddräkt på stan särskilt ofta heller. Och någonstans behövs rummet där våra kroppar får existera och röra sig som de är, ifred från blickar och tvång. Jag tror att jag drömmer om någon slags vänlig naturlighet, jag kan inte beskriva det bättre just nu (jag är så sjukt jävla (förlåt) trött).  Jag tror också att jag fantiserar om att mina barn ska känna sig fria fria från kroppsfixering och oro om dom växer upp med att se kvinnor och män i alla former, men antagligen är det bara en utopi. 

Så, så himla enkelt är det inte för alla. Och visst, är du nöjd med din kropp eller exhibitionistiskt lagd så fine, men respektera att alla inte känner exakt likadant. Så här är jag alltså lite fascistiskt lagd, eftersom jag tycker att alla ska ha vettiga, rena badkläder på sig och duscha nakna före och efter, no pardons - och framförallt visa respekt och vara snälla och vänliga mot varandra. Jag har inget emot olika dagar (några timmar då och då) på badhusen heller: 
Tokiga barnsöndagar 
Singelonsdagar 
Damernas stillsamma torsdagar
Crazy dad nights  
Introvertas timme
Nudisternas härliga eftermiddag och så vidare, och så vidare...      

Övrig tid för oss som bara vill bada och motionera i godan ro. Och där tror jag att vi kan mötas och känna att vi duger i och med våra kroppar med verkliga, eller uppleva, skavanker. Så tänker jag att mina barn ska lära sig att vi alla ser olika ut och att det är okej och bra. Med eller utan burkinis.

Badkultur jag gillar. 

Så mina tankar kring religion och personlig frihet krockar med en inte fullt så liberal tanke kring nakenhet mot påklätt. Så misslyckad jag är! Men jag tänker i alla fall och jag lovar att höra av mig om jag kommer fram till något vettigt och bra. Jag famlar fortfarande. 

Puss!

/Döden döden döden 

* Jag känner ett sting av förvirring kring slöjan vilket beror på min lilla kunskap (sorgligt låg nivå) men också det faktum att slöjan skulle bäras på grund av mannens fullständigt icke-existerande sexuella impulskontroll? Som ett skydd mot andra mäns blickar. Rätt, eller fel, vet inte jag, men låter bli den tråden nu. Jag har däremot lättare att förstå slöjan som ett mode, eller kulturell markering, men blir ledsen av tanken på tvång och rädslan (föraktet) för män, framförallt när barn i 8-10 årsåldern bär slöja och heltäckande på badhuset, vilket jag ser då och då. Jag drömmer om en värld där barn inte får eller ska sexualiseras av andra på ett endaste vis, samt kvinnor inte ska bli antastade. Är ni med? 

Ett litet sidospår till: samtidigt blir många upprörda över att flickor bär bikiniöverdel, men inte över att pojkar bär kjol eller nagellack, och där blir min spontana fråga: varför får inte alla leka med olika roller och testa sig fram? Eller är bikini på flickor värre än nagellack på pojkar, på grund av brösten som inte finns och plagget då är onödig (sexigt?), eller ska barnen bada nakna (för nagellack är jättefunktionellt)? Varför är det just flickan/kvinnan som det ska petas på och moraliseras över? I don't get it. Jag minns tydligt att jag längtade efter bikini som liten och fick en när jag var i Italien på 70-talet. En rödvit blommig bomullsbikini med volang på top och byxa (så fin, så opraktisk) som sedan slets av av en rasande våg. Men någon dag gick jag omkring och kände mig som världens finaste och jag minns den som igår. Min lillebror var ett år och naken under badrocken och det gillades inte alls i detta katolska land 1977. Så saker förändras. Tiderna och åsikterna böljar fram som sädesfältets veteax - och jag vill bara vråla: Just leave our kids alone. Låt dem leka fritt (men observera: lagom säkert... man är ju ända lite oroligt lagd).

Sen kan man inte låta bli att reagera när man ser den här bilden heller (tack M N). Perspektiven, liksom. Så visst måste jag tugga i mig att andra badar i vad de vill, även om det gör mig obekväm, så länge jag får bada i vilken baddräkt jag vill. Till barnen, som helst av allt skulle vilja bada nakna, får jag säga bara det: alla lika, alla olika. Respektera varandra. Sedan är det upp till badhusen att skapa en trygg och bra miljö, tillsammans med alla av oss som faktiskt besöker dessa. 



tisdag 16 augusti 2016

Någon slags uppgivenhet

i väntrummet. 



Små skvättar av gula löv och solen kämpar halvdant, och fräter sig fram bakom moln och regnglipor. Ögonlockens veck liksom värker och svider till, ovan och bakom, som tårarna som börjar och trycker vid ögonbrynen till en fransk melodi som jag alls inte förstår. Ungefär så. Vi kan kalla det PMS eller bara ålderns höst (förlåt..)? Sommarens sista suck och början till förfall.

I morse badade rummet i guld och kvällen var lika grann. Jag såg det kort på håll.

/Döden döden döden

söndag 7 augusti 2016

Boys and girls

Girls and Boys



Jag skulle kunna tjöta om sommaren och hur omöjlig och svår den är. Men det orkar jag inte då jag är alldeles för trött. Jag är slut på alla sätt. Totalt kaputt. 

Debatterna. Jag lämnar er därhän, allt känns alldeles för beklämmande och slött. För dumt bara. Tittar på flickorna och pojkarna. Bilden ovan. Det finns något fritt och ändå djupt orättvist där borta. Vems felet är vet inte jag. 

/Döden döden döden 


(Girls who are boys
Who like boys to be girls
Who do boys like they're girls
Who do girls like they're boys
Always should be someone you really love... ) Blur 





söndag 17 juli 2016

Helsingør




Självupptagenheten.

Så det där andra sidan av myntet. Den sjukes självupptagenhet. Skulle man inte kunna balansera det hela lite?        

/Döden döden döden   

Ingen aning

Vaknar vid fyra, kan inte låta bli min lilla människa intill. Mina fingrar vid hennes lilla hand. Så liten och len. Starka små mjuka armar. Går ner, släpper in katten och sätter på en kanna kaffe. Läser lite tidning, tvingar mig själv att inte googla billiga resor. Mitt knasiga knark, min verklighetsflykt. Läser fredagens tidning och ser den här lilla ledaren som liksom ändå summerar nästan allt (som är ruttet med oss idag). 


Lever på gränsen till vad som över huvudtaget är mänskligt. Äcklas av min trötthet och dess konsekvenser. Äcklas av mig själv samtidigt som det ekar i mig: det här är inte rättvist. Det här är inte okej (hjälp mig! hjälp oss!). Varför fattar ingen?  Läser lite (Kriget har inget kvinnligt ansikte), sover lite, springer som en dement ekorre hit och dit och upp och... Ska nog snart läsa någon av svärfars deckare. Att en person som inte klarar av att välja måste välja springer rätt in i... Sorgen. Eller är det vreden och förvirringen? Den jävla frustrationen! Känner hur jag går sönder och alla tittar försynt förbi och bort. Det är ditt ansvar att veta och kommunicera dina behov. Alla lägger ansvaret på den svagaste länken. Det är ju behändigt.

Tänker ibland på mamman jag såg i ett annat liv. Livet före barnen och den förbannade sjukvården*. Den där mamman jag såg med det lilla barnet som aningslöst hoppade, tågade fram, på trottoaren. Mamman, som gick med ett droppstativ på hjul intill sig, mannens nervösa kropp och barnets glada skutt.  Dom skulle äta pizza eller något sånt. Mamman med den svarta blicken, den där avgrundsdjupa sorgen och den tydliga tröttheten: ögon som gett upp, och min tanke var: hur kan man vara så ledsen när man har ett så glatt litet fint barn? Det är den friskes privilegium att vara så aningslös. Och hänsynslös. 

Nu vaknade hon. Liten och mjuk. Hon plockar försiktig skräp från kattens päls. Katten spinner. Hjärtat mitt är mjukt som mos. Alldeles för trött. Så fort hon pratar skär det i mig. Nej, det är inte rättvist. Det är inte okej. Men det är så det ser ut. Allra värst är somrarna. 

/Döden döden döden

*Mitt förakt för regioner, landsting och de privata jättekolosserna är rätt så kompakt, men jag orkar inte dra i den tråden. Det finns säkert några ljusa sidor också. 

torsdag 7 juli 2016

När jag var liten

ville jag bli skådespelerska: en Greta Garbo med korkskruvar och tyll.



När jag var liten hatade jag teater. Jag ville inte se kroppar, sagel och svett.

Jag älskade Ingmar Bergman och Janne Loffe Carlsson

och några till.

/Döden döden döden



tisdag 5 juli 2016

Jesse Williams

BET Awards (talet)




Thank you Debra, thank you BET. Thank you Nate Parker and Debbie Allen for participating in that. Before we get into it, I just want to say, you know, I brought my parents out. I just want to thank them for being here, for teaching me to focus on comprehension over career — they made sure I learned what the schools were afraid to teach us. And also I thank my amazing wife for changing my life.

Now — this award, this is not for me. This is for the real organizers all over the country, the activists, the civil rights attorneys, the struggling parents, the families, the teachers, the students that are realizing that a system built to divide and impoverish and destroy us cannot stand if we do. All right? It’s kind of basic mathematics.

The more we learn about who we are and how we got here, the more we will mobilize.

Now, this is also in particular for the black women, in particular, who have spent their lifetimes dedicated to nurturing everyone before themselves. We can, and will, do better for you.

Now: What we’ve been doing is looking at the data. And we know that police somehow manage to de-escalate, disarm and not kill white people every day. So what’s gonna happen is we’re going to have equal rights and justice in our country, or we will restructure their function, and ours.

Now I got more, y’all. Yesterday would have been young Tamir Rice‘s 14th birthday. So I don’t want to hear any more about how far we’ve come when paid public servants can pull a drive by on a 12-year-old playing alone in a park in broad daylight, killing him on television and going home to make a sandwich. Tell Rekia Boyd how it’s so much better to live in 2012 than it is to live in 1612 or 1712. Tell that to Eric Garner. Tell that Sandra Bland. Tell that to Darrien Hunt.

The thing is, though. All of us in here getting money? That alone isn’t gonna stop this. Dedicating our lives — dedicating our lives to getting money just to give it right back, for someone’s brand on our body. When we spent centuries praying with brands on our bodies. And now we pray to get paid for brands on our bodies.

There has been no war that we have not fought and died on the front lines of. There has been no job we haven’t done. There’s no tax they haven’t levied against us. And we’ve paid all of them. But freedom is somehow always conditional here. You’re free, they keep telling us. But she would have been alive if she hadn’t acted so … free.

Freedom is always coming in the hereafter. But you know what, though? The hereafter is a hustle. We want it now.

And let’s get a couple of things straight, just a little side note: The burden of the brutalized is not to comfort the bystander. That’s not our job, all right? Stop with all that. If you have a critique for the resistance — for our resistance — then you’d better have an established record of critique of our oppression. If you have no interest … If you have no interest in equal rights for black people, then do not make suggestions to those who do. Sit down.

We’ve been floating this country on credit for centuries, yo. And we’re done watching and waiting while this invention called whiteness uses and abuses us, burying black people out of sight and out of mind while extracting our culture, our dollars, our entertainment, like oil, black gold. Ghettoizing and demeaning our creations, then stealing them, gentrifying our genius, and then trying us on like costumes before discarding our bodies like rinds of strange fruit.

The thing is though, the thing is, that just because we’re magic doesn’t mean we’re not real.

Thank you.

Nej, tack ska du ha.
/Döden döden döden

måndag 4 juli 2016

Berättarrösten del 1

Jag ångrar så mycket. 



Jag önskar ibland att jag hade en annan människas psyke och modet att säga nej. Att jag vågade låta mina behov ta plats så att mina döttrar kunde lära sig det. Nu behöver jag sova. Nu behöver jag vila. Nu behöver jag kärlek. Nu behöver jag ett liv och en vän. Nu behöver jag mat. Nu behöver jag skratta. Och så vidare. 

Att leva med funktionshinder som kvinna är en skam. Att vara kvinna och inte ta hand om allt är en skam. Att vara ung och frisk som kvinna och iklä sig duktig flicka manteln är rätten till att få all hjälp i världen och ändå vara ett slags helgon och en hjälte bland dunbolster och ett lagom hett kardemumma-te. En skadad kvinna är en skam: du är aldrig nöjd.  En skadad kvinna ska vara tacksam. En skadad mamma behöver ingen hjälp. En skadad kvinna sviker kollektivet. En skadad kvinna finns inte. Hon förstör världsbilden. 

Det finns inte plats för tvivel. Våra sagor måste spegla föreställningarna om bilden av världen: yin och yang och det där. Att A leder till B är oväsentligt så länge bollen är rund. Vi fortsätter låtsas att vi är så himla olika; mer olika än vi är. Att alla, i vardagslivet, så kallade manliga egenskaper egentligen är urkvinnliga det ignorerar vi så länge männen slåss och koketterar men sina förståndshandikapp (jag förstod inte att..) och vi kvinnor gråter oss till seger och tävlar i ditten och datt. 

Jag önskar att jag studerat (konst, latin och litteratur). Då hade bilden kanske klarnat och berättelsen om mig blivit lite mera sann, men nu är det som det är. 

Jag ångrar så mycket. 

/Döden döden döden 

söndag 3 juli 2016

Vredens politik

The politics of anger.






Ja, tonen förändras även från ekonomitidningarnas håll. Läste precis denna text i The Economist som en bekant (J M) delade på Facebook: "Their anger is justified. Proponents of globalisation, including this newspaper, must acknowledge that technocrats have made mistakes and ordinary people paid the price. The move to a flawed European currency, a technocratic scheme par excellence, led to stagnation and unemployment and is driving Europe apart. Elaborate financial instruments bamboozled regulators, crashed the world economy and ended up with taxpayer-funded bail-outs of banks, and later on, budget cuts." 

Bra skola, vård, bostäder och liv åt alla är inget flum.

/Döden döden döden 

onsdag 29 juni 2016

Sanningshalten

Elefanten i rummet.
Den andas på oss, men vi tiger.
Man kan tjafsa om annat.

En blind leder en döv.
Den stumme tittar på.
Den dumme går på tå.

Lägger mig ner. Tittar upp.
Det borde börja regna snart.

/Döden döden döden


lördag 25 juni 2016

Det fula föraktet

Demokratifrågor


”All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att tjäna.” Søren Kirkegaard

Så här färdas vi. 


"I fördelningspolitiska frågor placerar sig både IMF och OECD allt oftare till vänster om det liberala etablissemanget, inklusive den europeiska socialdemokratin. Ni måste göra något åt de ökade klassklyftorna! är en uppmaning som ljuder allt tydligare från detta oväntade håll. Deras kritik av nyliberalismen börjar bli alltmer inträngande. Enligt Timbros definition borde man kunna räkna även IMF och OECD till de ”auktoritära populisterna”.
Ovan, Åsa Lindeborg svarar på Timbros text på DN-debatt och jag håller med henne om mycket, förutom att jag inte tror att såssarna är något att ha när det gäller arbetsrätten heller. Ideologiska vindflöjlar helt klart. Hon resonerar snällare, mer hoppfullt, än jag gör, och det är fint av henne. 



Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (och Brexit).


Efter omröstningen om de nya asyllagarna finns det ju rätt mycket att tycka, känna och anse. Som att det är fult att följa mobbarna, att det inte fungerat riktigt med EU:s flyktingsamarbete, eller att lägga ut en stor del av ansvaret på entreprenad, efter sitt monumentala misslyckande, på Erdogan (och Grekland) inte varit direkt genialt. Nu är jag kantig och yxig och förenklar, jag vet det, men det är faktiskt inte moraliskt försvarbart när människor dör. Oviljan till bra politiska lösningar skapar politikerförakt. Det som är så farligt och fult men ändå nu står och knackar på min dörr. Och jag tycker verkligen att vi är skyldiga våra barn lite vettiga svar.

Så här färdas andra.
(Åsa Beckman, DN)


Hur kan vi ha politiker som inte styrs av någon verklig ideologi? Hur har riksdagsklimatet blivit när det tydligen inte finns en enda socialdemokrat, och endast en "liberal", som röstat mot den nya asyllagen? Att moderaterna (sorry, mina kära M-vänner) och SD:are röstat så förvånar ju inte extremt mycket. Att avstå från att rösta är lika illa det. Har de folkvalda slutat lyssna på oss, vilka de sägs representera, eller är de rädda för något? Jag accepterar fullt ut att vi tycker olika, det är bara friskt och bra, och det är därför vi har olika partier och fler än en person i riksdagen, men jag har väldigt svårt att förstå denna ideologiska ryggradslöshet även om jag begriper att det finns svårigheter också. 

Katrin Marçal skriver intressant i DN om Boris J, och Per Svensson fyller i, sedan skriver Thomas Engström på ett annat vis. Det finns mycket att tycka, tro och känna  här också. Om EU, demokratin och Brexit, och allt hör som vanligt ihop. Jag kan hålla med Thomas om väldigt mycket, även om vi ideologiskt sannolikt skiljer oss åt fullständigt. Sedan kommer ju kräkreflexen spontant när jag ser Jimmies nuna i Metro om att även vi borde rösta om ett utträde ur EU. Men så länge så många politiker ser karriären före oss medborgare, så får vi stå här i populisternas gnälliga geggiga dynga. Det hade verkligen inte behövt bli så här. Det hade räckt med intellektuellt och ideologiskt starkare folkvalda med någon slags förmåga till konstruktiva samtal och lösningar med våra gemensamma intressen i fokus. Allt måste inte vara eller bli perfekt, men hanterbart och okej för alla. Jag söker en slags lagomhet, en rimlighet, inte mer - även om jag drömmer om mer. Jag vill inte ha en ständigt ökande tung lastbilstrafik, försämrad arbetsrättslig arbetsmarknad, eller samma mat- och klädkedjor överallt. Våra länders skillnader är ju en del av styrkan och charmen. Jag skulle vilja ha en human flyktingpolitik, bra tågbanenätverk istället. Att EU satsade större och på miljön (hitta pant-system med alla petflaskor och platspåsar som ligger som drivor längs Europas vägrenar borde vara lätt exempelvis) och struntade i petitesser som snus, även om det kanske ligger en fin tanke bakom det. Hela EU är fyllt av arbetslösa, ytterst välutbildade akademiker som skulle kunna komma på lösningar, och arbetsdugliga och glada (och sura!) människor som är enormt skickliga på en massa olika viktiga saker som blir utnyttjade som billig arbetskraft utan en tanke på konsekvenserna. Jag tycker inte att EU ska göra så att de människor som är extremt fattiga ska komma hit och tigga, jag vill att de ska får gå i skolan och sluta vara extremt fattiga. Personligen struntar jag liksom i om gurkorna är raka, men inte i om Erdogans män skjuter flyende flyktingfamiljer. Så EU, step up a bit, snälla.

Om någon orkar läsa lite mer detaljerat hur voteringarna såg ut finns alla uppgifter här (allt är väl inte nattsvart, men konstigt och sorgligt hur som). 



"Every one sees what you appear to be, few really know what you are, and those few dare not oppose themselves to the opinion of the many, who have the majesty of the state to defend them; and in the actions of all men, and especially of princes, which it is not prudent to challenge, one judges by the result." 

The Prince (Fursten) - Niccolò di Bernardo dei Machiavelli


Jag tänker på att det finns människor som gärna kallar sig realister. Det brukar vara den typen av människor som oftast glider genom livet genom att skylla på andra och inte gör ett smack själva. Sedan finns det optimisterna som kanske misslyckas ibland, men som de kämpar. Jag röstar på det senare alternativet alla gånger.

Blixtar och dunder, kom magiska under. Nu ska jag bli en gladare och bättre människa. Nästa vecka!

/Döden döden döden

"I want to go back to a Britain where hope conquers hate; where crabbed, cowed racism and xenophobia don’t win the day; where people feel they have options and choices in life and are less likely to press the big red button to bring the house down on top of us. I want my country back."  (Laurie Penny,  NewStatesman)