tisdag 30 juni 2015

Döden

Precis så här är det. Det är det här jag försöker förklara om och om igen. Om DÖDEN och sjukdomsinsikten.

Fåglarna fortsätter att kraxa, sjunga och småprata med varandra, precis som om att ingenting har hänt. 



❤️
/Döden döden döden 

och lite spontant...


Om Grekandskrisen: jag, som har dålig koll, tänker spontant att ge ett nytt sms-lån för att täcka ett tidigare sms-lån och kräva en skuldsanering som kräver att låntagaren ytterligare sänker sina möjligheter att få in pengar och skapa en rimlig bas att stå på (och återbetala) inte känns helt sunt. Men jag kan ha fel. 

Så här resonerar Joseph Stiglitz, nobelpristagare och professor (ett lästips i all välmening),

Kämpa!
/Döden döden döden så fruktansvärt trött... Förlåt. Snurrigt.




Oavslutat


Om GREKLAND <3

- och att stå i skuld



Fick Alexandra Pascalidous bok Kaos: Ett grekiskt krislexikon. Väldigt enkelt, rakt, reflekterande (kritiskt) och tydligt språk. Ett osentimentalt krislexikon med människan i fokus. Kapitel uppdelade efter grekiska lånord som blivit stora delar av världens gemensamma: Etik, Historia, Tragedi, Ekonomi, Demokrati, Skola, Politik, Drama och så vidare. En dotter kräkte dessvärre ner boken en natt, så jag har inte kunnat läsa klart den. Jättetråkig, men ändå: varningslamporna blinkar och sirenerna tjuter: EMPATI, SOLIDARITET. Tänk, läs, lyssna och lär:

'Man säger nej när Greklands regering föreslår höjda skatter för rika och vinstrika företag.

Man säger nej när det föreslås nedskärningar i försvaret.

Istället kräver man sänkta fattigpensioner, sänkta löner och höjd matmoms.

Inget annat duger.'


Läs hela här: Johan Ehrenberg ETC. Jag ska snart läsa Alexis Tsipras tal, om jag hinner och orkar. Annars, lite kort om tigandets politik och Greklands sak är faktiskt vår och avslutar med det tyske filosofen Jürgen Habermas (Dagens Nyheter):

'...Denna upplösning av politiken i marknadsanpassning kan måhända förklara att 
företrädarna för den tyska regeringen, undantagslöst högmoraliska människor, så oförskämt förnekar sitt politiska medansvar för de förödande sociala följder som de ändå måste ha räknat med när de i Europarådet genomdrev det nyliberala sparprogrammet.

Men vad det här verkligen handlar om är inte en moralisk pinsamhet, utan den politiska kärnan: de politiska eliterna i Europa får inte längre gömma sig för sina väljare och själva undvika de alternativ som en politiskt ofullständig valutagemenskap ställer oss inför. I de europeiska ödesfrågorna måste det vara medborgarna, inte bankerna, som har sista ordet.


Jag har varit i Grekland jag vet inte hur många gånger sedan slutet av sjuttiotalet. Ensamstående mammor med barn båtluffade med oss små. Jag har sett mörka förtrollade nätter i Aten och det var tydligt, även för ett barn, att det här: det är en magisk plats. Jojosar med blinkande lampor i, sesamkringlor, solrosfrön och pistagenötter. Varma mörka nätter, små labyrinter till gränder med historien och de grekiska gudarna som en dov påminnelse om den egna litenheten. Vi har sovit på en gräsplätt vid ett träd vid Pireus hamn. Barn och mammor. En förlorad värld. Idag sover andra på Atens och Pireus gator och det ter sig helt vansinnigt så här i efterhand. Vi barn gick också upp för Sifnos (eller var det Samos?) högsta berg för att sova på golvet i en klosterbyggnad och fick där se den största korsspindeln vi någonsin skådat. Vi kastade upp mat till den blixtsnabba bjässen. Detta för att det ryktades om att det skulle vara Egeiska havets vackraste soluppgångar där, men spindeln minns jag bättre, med handen på hjärtat. Det är ju sånt som barnen minns; smakerna och äventyren: strapatserna och de annorlunda efterrätterna att fantisera om. Och vi gick och vi gick med våra barnaben.

Paros, Antiparos, Sifnos, Samos, Egina och Thassos, Santorin, Lefkas och Kreta. De år vi åkte till Grekland under sommaren var vi barn aldrig sjuka brukar min mamma berätta. Vitaminer, vila och sol, en hel månad. Jag står i en slags skuld till Grekland rent personligen. Det finns så mycket mer att se och lära.

Men det är inte bara personligt. Det är så mycket större än så. Och viktigare. Tror att det kallas DEMOKRATI: grunden till jämlikhet, tror jag man kan säga.

Lite mer om Grekisk livsstil som kan vara lite annan läsning än den om det så kallade Eurosamarbetet. Eftersom jag känner mig lite lättsam och generös mitt i all oro så bjuder jag er på världens trevligaste köttbullsrecept. Som en hommage till mina grekiska somrar. Jag är ingen skrytis, men mina köttbullar är väldigt goda. Så, nedan, min svenniga version av grekiska köttbullar som jag tror att även en grek skulle uppskatta! Hoppas det i alla fall.  Och perfekt att frysa in.

Kärlek!

/Döden döden döden



Mina grekiska köttbullar med fokus på lamm, vin och mynta:

För dig som är som mig: omärkvärdig, men med stor kärlek till god mat och lätt förvirrad (man tager vad man haver).

lammfärs
mynta
timjan
vitpeppar
cayennepeppar
basilika
ströbröd (alt. lite kokt potatis)
ägg
fet mjölk
riven liten lök och vitlök
lite kanel
salt


- enkelt och ekologiskt och färskt i möjligaste mån: tjoffa i ingredienserna, nästan som vanliga köttbullar, och det är såklart fritt val på kryddorna... låt lammfärsen vila lite medan du gör: den vanliga lilla såsen: stek lite hackad lök och vitlök i olivolja, på med lite passerade (välj själv!) tomater och bra med vitt vin. sen kanelstång, ett par nejlikor, mynta, basilika, timjan och andra önskade örter. om/när du vill eller låt koka med hela tiden. kanel och mynta är väldigt kärleksfulla tillsammans. äsch, gör precis som du vill ha tomatsåsen själv.

jag steker gärna upp lite fläsktärningar gyllenbruna, i slutet morötter och delar dem i önskade bitar/strimlor/skivor i stekpannan en kort stund och lägg över alltsammans i botten på en ugnsfast form. kör i vilka grönsaker som helst förresten...

kör på dina lammfärsbullar. på halvhög värme (typ 7 på en 9-gradig skala). jag brukar göra ganska stora. snygg yta och lägg ner bullarna allt eftersom i ugnsfasta formen. häll på mer vin i tomatsåsen om du vill... när du stekt dem klart, häll över tomatåsen och in i ugnen på 200-250 tills det puttar om allt och du känner på dig att de är klara. ös lite sås om du vill på bullarna också. beror ju på hur mycket sås du väljer att göra... eller som vi gjorde i går: låt bullarna puttra i såsen på 50-100 grader halva eftermiddagen.

Ris, pasta, potatis anything goes och så sallad till. pluppa i lite feta och oliver sen om du vill.

Mat man blir snäll och glad av.


söndag 28 juni 2015

WE ARE THE FREAKS

och rädslorna.



Olle Ljungström, Nina Simone, Nick Drake, Jason Molina och så fortsatte det. Melankolin och allt det vi knappast nämner. Sambanden och vilka vi är. Vem, eller vilka vi hör ihop med. Läser om Jan Gradvalls skräck och Karin Johannisson och jag känner igen mig. Ska försöka lyssna på hennes Sommar om Tårar.

Längtar till Ingmar Bergmanstan, älskar Malmö. Fortfarande en främmande fågel i villalandskapet, men det är vackert här om man sväljer isoleringen. Lagren av isolering. Allt har sitt pris. Precis som det där med tiden. Utmätt och begränsad, ständigt. Fan ta mina öron. Det slutar aldrig tjuta, får aldrig vila nog. Paniken. Rädslorna. Alla dessa rädslor. Min mänskliga otillräcklighet. Våra gemensamma och högst personliga mardrömmar.

Jan Gradvalls rädslor låter precis som de jag träffat som drabbats av krig berättat om. Den insikten. Den. Där. Insikten. Att helt plötsligt är allt det som var du borta utom din kropp och hjärtat som bultar och slår, pickar som ett nyfött barns. En fågelunges livslust och skräck. Och det gick så fort. Några dagar till. Jag är sådan också. Jag vet att det kommer: förr eller senare kommer allt att se helt annorlunda ut. Jag vet att människor inte orkar ta ansvar över mer än sig själva, om ens det. Po Tidholm skrev fantastiskt fint, klart och inkännande utan pekpinnar. Svante Weyler om det jag tjatat om så länge. Mitt land och mitt folk, alla dessa öar. Egentligen är vi inte mer än geografiskt sammanbundna. Länkade av närheten. Alla försöker nå ut: lyssna på mig. Några analyserar och någon berättar fint. Summan är att vi måste börja ta ansvar för varandra om vi ska kunna fortsätta leva. Så tror och känner jag. Det ringer i öronen. Nej, ingen som lyssnar ändå. Önskar att jag kunde skriva så snällt och så klokt. För oss som vill fortsätta tro.

Blyerts i mjölk, det doftar ömsom fläder, ömsom skog. Jord. Längtar alltid bort nu för tiden. Måste ta tag i det. Ja, jag vet. Men jag är i nuet och häret också. Ständigt mitt i ett andetag. Jag tänker på vem jag är och jag är jorden. Att naturen är min nationalitet, mitt Heimat. Att jag är kopplad till vissa trakter och dofter. Jag kan inte säga att mitt ursprung är vackrare eller bättre än någon annans. Det tycker jag inte. Bara att ur denna jord är jag sprungen och den rör mig väldigt starkt. Jordens, skogens, mossans och den tångiga havsremsans doft. Dessa är jag en del av. Men alla känner inte på samma vis, så är det också.

Boggs: "Nästa amerikanska revolution kommer inte att handla om jämlikhet
 utan om vad det innebär att vara människa"

Så fortsätter spellistan: Cortex The Freaks och jag tänker att så är det ju. Fast vem är vad egentligen.

Fred och kärlek.
/Döden döden döden så trött.

Och det här pratade vi om till frukosten: NASAs genomgång om vad som orsakar klimatförändringar. Kort, trevlig grafik och oerhört tydligt. Det är upp till oss nu, även om det känns knöligt och svårt. Kolla in!!




onsdag 24 juni 2015

Party pooper del 2 och 3

Den allmänna glädjen och valfriheten 1)




Läste fint som Daniel Boyacioglu skrivit i samband med midsommarfirandet och tänkte på mig själv och andra jag känner. Jag är ganska så svensk och i princip aldrig bortbjuden under de stora helgerna och firandena (nyår, bröllop, midsommar och så vidare). Eller väldigt sällan i alla fall. Vi är många som inte får vara med, eller plats. Tänkte bara att det kanske kunde vara en sorglig lindring för den som söker efter landet, eller tillhörighet. Vi som blir nervösa av Pripps Blå-dagar, eller inte riktigt passar in. Bara nästan får vara med. Vi finns också, även om det säkert är en klen tröst. En annan sak som folk inte heller berättar är hur värdelöst och tråkigt det kan vara på den regniga skärgårdsön, även om det nästan alltid blir väldigt vackert på bild, förstås. Klaustrofobin som kan uppstå och killen med gitarren och BLICKEN som vill tvinga dig att sjunga Bon Jovi-låtar när du hade kunnat mysa med en film och en vän eller haft hela tivoli för dig själv. Just sayin', det finns andra stigar att gå, men man vill så klart få möjlighet att välja själv... Och att grilla är för övrigt nästan alltid gott.

 Hey boy... 3)





Skrev ungefär så här igår på facebook om Ola och glädjen, och jag vet att en massa andra människor redan har skrivit mer och bättre, men jag satt och funderade när jag åkte den skakiga bussresan hem. Jag funderade över det här med avsändarens betydelse:
Jag tycker att det är underbart att och ge och få komplimanger, däremot är det inte alltid det känns legio. Det är ju där skon klämmer. Ibland kan jag gå länge och reta mig på att jag inte sa: vilka fantastiskt fina skor du har, eller: wow schyssta lökar (nej, så säger man ju faktiskt inte!) och sedan, långt senare, berömma någon för något som hunnit bli daterat som en fin frisyr eller kloka åsikter för länge, längesen. Det kan bli lite krystat. Det finns gränser och vissa regler. Men jag har också påverkats av HD-Olas krönika och jag tror och hoppas fortfarande att det var/är ett skämt. Jag och allmänheten, misstänker jag i alla fall, är fullständigt ointresserade av att veta huruvida det rycker i hans baguette, eller inte, när han ser vissa: observera, inte snygg-snygga tjejer, utan mer ful-snygga, på tåget till och från jobbet. Jag kan inte heller säga att det handlar om sexualitet i egentlig mening, jag känner ju inte Ola. Jag vet inte exakt vad han menar med glädjen, men hade han blandat in tanter, farbröder, barn och konduktörer så hade glädjen känts något mindre obehaglig för mig. Vad jag som kvinna läser in är att han spanar in, objektifierar och bedömer. Fast hade ramaskriet blivit exakt lika högljutt, om säg, Ryan Gosling skrivit samma typ av krönika? Ja, sånt man kan tänka på när man åker buss. Nej, ni är säkert inte ytliga alls.

Så jag tycker lite synd om miljön nu, då Olas framtid som pendlare troligtvis är över. Kanske en redaktör skulle ha läst och talat mer med honom innan publicering? Man får nämligen vara vardagssnäll, glad i folk och vänlig. Det gör (nästan) alla glada. Det är det där andra som är lite knivigare.


 Pusspuss
/Döden döden döden


söndag 21 juni 2015

Party pooper

Bieffekter


Det mesta går att lösa, men ibland får man ta hjälp av varandra.

Man vill ju inte vara den som är den och  en sån som sabbar en mysig sommarmorgon, men eftersom det hänger tunga moln över oss idag så passar jag på:  Jo, det var det där med miljön. Är det verkligen så förskräckligt att satsa på miljön? Är vinsten och låtsasjobben alltid viktigast? Verkligen? Om bina (se) och arternas undergång (läs). Finns inget humoristiskt här alls och vi som gillade att skratta så mycket...

Fast så skriver Niklas Orrenius om Engellau också, så  lite humor i Dagens Nyheter blev det allt till första koppen kaffe, trots allt. Anställningstrygghet och lön för mödan är väl bara den kapitalstarkes rätt - because we are worth it? Hela vägen till banken, fniss fniss fniss.

Puss puss puss

/Döden döden döden



fredag 19 juni 2015

Som klister


Dagarna. Dagarna som bara går. Simskola måndag till fredag och kyliga vindar. Blommorna blommar och tomatplantorna växer samtidigt som jag bara vill hytta med näven och känner att det här är faktiskt inte okej. Att det väl vore rimligt att få ha det varmt här hemma med? Låta kroppen slappna av lite grann. Det är ingen ordning på sakernas tillstånd. Hela vintern gick jag och trånade efter vintern, sedan kom våren och bara gled förbi och häromkvällen kände en strimma i luften. Det första jag tänkte var: oh, vilken klar och friskt liten vind, tills jag kände den: hösten! Nu hoppas jag ju innerligt att det bara var en släng av något annat och att värmen kommer hit och upp till oss. Förväntningar är svåra att brottas med ibland. 

Jag orkar, hinner och kan inte skriva. Jag tror att jag håller på att bli galen ibland. Av trötthet, sorg, leda eller medelåldersfnatt. Något som alltid skaver. Stöket och det det fina. Som en vemodig film som jag inte kan styra över alls. Jag bara fortsätter att gå, helt utan riktning. Och sen: The End? Allt det jag inte kan påverka.

Min mormor sa något i stil med (när det gällde vänner) att när man tycker att alla andra är dumma så är det oftast en själv som har störst problem. Just nu är jag i en sådan loop, en uppgivenhetsloop när det gäller sakernas och världens tillstånd: jag ger upp! Jag orkar inte läsa om fler dumheter inom sjukvården, EU, fattigdom, orättvisors, bin som dör och svåra sjukdomar. Kan inte folk bara skärpa sig, liksom. Men jag vet, det fungerar inte riktigt så. Så jag håller näbben och borde väl vässa mina klor. Istället filar och borstar jag mig mjuk och len i kanterna. Jag vet inte vad som är bäst. Det är väl mig det är fel på förmodligen. 


Dagarna i Paris lämnade ett hål i mitt hjärta. Sov så sött och tungt, drog benen efter mig och all denna vänlighet. Sol och värme, gott gott kaffe. En kopp café noisette och ett glas vatten, merci (merci, my little way of saying thanks, merci for being you..).. Eller något i den stilen.  30 grader varm, ett häftigt regn och så har det dunstat bort på ett par minuter max. En park och vackra rosor och att fortfarande blir sedd. Att en blick, ett regn, en ost och några lugna varma dagarna kan göra så mycket. Fylla en med både glädje, vila, sorg och en slags livspanik. Jag jobbar på att njuta, fånga livet i det lilla men jag måste få drömma om det det stora ibland. Eller så är det bara dumt. Jag vet ärligt talat inte.

Jag vaknar i arla morgonstund, utvilad och overklig på något sätt. Lutar mig ut över den varma lugna lilla Parisgatan med håret, risigt på ända. Nattlinnets hål är decimeterstora i spetsen och allt är solkigt och nött. Om någon sett mig hade de tagit mig för en clochard. Nu har jag köpt mig ett nattlinne i sidentrikå och ett med hjärtan på, samt ett knallrött läppstift. Tack Skatteverket. Att känna sig fin inifrån och ut. Nödvändigt, om man kan. Ibland.

Så avslutningsvis, se nu på Mina två liv #minatvåliv på SVT play. Så fantastiskt jättebra och viktigt.
Snälla alla rädda, nu jobbar vi tillsammans med det där som kallas empati och tolerans. Och sluta kriga och tävla, jag pallar inte mer. Att alla måste ha rätt hela tiden. Orkar inte med det mer. Det är så... Det är så, så otroligt töntigt.

Idag gifter sig F och C och jag stannar hemma med flickorna. Fint på två helt olika sätt. Merci, my little way of saying thanks, merci for being you... Som klister och eventuellt (?!) något bättre än Barbie Girl som jag gått och nynnat på en tid.

Puss och håll i midsommarkransarna!


/Döden döden döden 



måndag 8 juni 2015

Paris ❤️





Känner mig omskakad men glad. Det är en väldigt vacker stad. 

/Döden döden döden