Party pooper del 2 och 3

Den allmänna glädjen och valfriheten 1)

Läste fint som Daniel Boyacioglu skrivit i samband med midsommarfirandet och tänkte på mig själv och andra jag känner. Jag är ganska så svensk och i princip aldrig bortbjuden under de stora helgerna och firandena (nyår, bröllop, midsommar och så vidare). Eller väldigt sällan i alla fall. Vi är många som inte får vara med, eller plats. Tänkte bara att det kanske kunde vara en sorglig lindring för den som söker efter landet, eller tillhörighet. Vi som blir nervösa av Pripps Blå-dagar, eller inte riktigt passar in. Bara nästan får vara med. Vi finns också, även om det säkert är en klen tröst. En annan sak som folk inte heller berättar är hur värdelöst och tråkigt det kan vara på den regniga skärgårdsön, även om det nästan alltid blir väldigt vackert på bild, förstås. Klaustrofobin som kan uppstå och killen med gitarren och BLICKEN som vill tvinga dig att sjunga Bon Jovi-låtar när du hade kunnat mysa med en film och en vän eller haft hela tivoli för dig själv. Just sayin', det finns andra stigar att gå, men man vill så klart få möjlighet att välja själv... Och att grilla är för övrigt nästan alltid gott.

 Hey boy... 3)

Skrev ungefär så här igår på facebook om Ola och glädjen, och jag vet att en massa andra människor redan har skrivit mer och bättre, men jag satt och funderade när jag åkte den skakiga bussresan hem. Jag funderade över det här med avsändarens betydelse:

Jag tycker att det är underbart att och ge och få komplimanger, däremot är det inte alltid det känns legio. Det är ju där skon klämmer. Ibland kan jag gå länge och reta mig på att jag inte sa: vilka fantastiskt fina skor du har, eller: wow schyssta lökar (nej, så säger man ju faktiskt inte!) och sedan, långt senare, berömma någon för något som hunnit bli daterat som en fin frisyr eller kloka åsikter för länge, längesen. Det kan bli lite krystat. Det finns gränser och vissa regler. Men jag har också påverkats av HD-Olas krönika och jag tror och hoppas fortfarande att det var/är ett skämt. Jag och allmänheten, misstänker jag i alla fall, är fullständigt ointresserade av att veta huruvida det rycker i hans baguette, eller inte, när han ser vissa: observera, inte snygg-snygga tjejer, utan mer ful-snygga, på tåget till och från jobbet. Jag kan inte heller säga att det handlar om sexualitet i egentlig mening, jag känner ju inte Ola. Jag vet inte exakt vad han menar med glädjen, men hade han blandat in tanter, farbröder, barn och konduktörer så hade glädjen känts något mindre obehaglig för mig. Vad jag som kvinna läser in är att han spanar in, objektifierar och bedömer. Fast hade ramaskriet blivit exakt lika högljutt, om säg, Ryan Gosling skrivit samma typ av krönika? Ja, sånt man kan tänka på när man åker buss. Nej, ni är säkert inte ytliga alls.

Så jag tycker lite synd om miljön nu, då Olas framtid som pendlare troligtvis är över. Kanske en redaktör skulle ha läst och talat mer med honom innan publicering? Man får nämligen vara vardagssnäll, glad i folk och vänlig. Det gör (nästan) alla glada. Det är det där andra som är lite knivigare.



 Pusspuss

/Döden döden döden