onsdag 7 september 2016

What's going on?



Loppisklockan tickar. En plastig klocka med fåglar på. Varje timme en ny fågel och varje timme en ny liten trudilutt. Den var inte ens superbillig, gav nog en femtiolapp, och alltså inte ens särskilt snygg, men jag älskar den ändå. För varje gång den kvittrar blir jag glad och varje fågels sång är fel. 

Vaknar först, det är forfarande mörkt. Svart som natten. Det är bara kaffet, jag och katten. Och klockan som knäpper, plongar och visslar till. Ser rubrikerna om kaffets forsatta existens. Jag ser rubrikerna om barn som våldtas. Jag ser rubrikerna och fattar ingenting. 

Sommaren gick sönder tidigt. Det är alltid svårt att veta hur vi ska gå sönder och varför, men vi klarar inte ut den. Sömnbristen vi lider av. Att vilja göra mer. Att sakna kompassen, orken, eller råd och stöd.
Drömmer om att inte bry mig, men det går inte. Jag skäms och jag lider. Behöver armen att luta mig mot. Jag orkar inte med människor/Jag älskar människor. Det kostar så mycket för oss att umgås med andra, men vi behöver också det. Ramlar alltid. Ett förvånat ögonbryn höjs på håll. Vet ni: jag skojar eller överdriver aldrig. Tvärtom. Ni säger att det är okej, att jag visst får vara trött. Men ni ljuger nästan jämt.

Tvingar mig att träffa någon, någon jag längtat efter. Jag längtar efter alla. Känner besvikelsens dräpande tystnad. Jag duger inte. Jag är för slut för att kunna steppdansa med: klumpig, fel och tafatt. Uttrycker mig fumligt: Gudnåde mig! Eller så känner jag att det jag gör blir bra, men då blir det också fel (så pigg och kul, nu ska vi göra mer. Varför inte mer?) och det funkar inte heller.  En fika med en vän kostar en veckas, eller två, av förfall. På riktigt. Allting kostar i mitt liv. Allt så extremt dyrt. Vi måste klippa naglar och läsa en bok. Jag måste vara bättre vuxen och i alla fall pyttelite stadig och klok. 

Utanför huset drivor av torkade kvistar, svarta plastsäckar, skräp och ogräs. Tistlar, blommor, ett trasigt bord, ruttna plommon och märkliga växter böljar i knähöjd. Vadar liksom fram. Önskar att jag hade lite ork. Önskar att jag hade bil och körkort, för nu står jag mitt i förfallet och tittar på. Jag och den yngsta brukar gå och dra. Men vi räcker inte riktigt till. 

Men visst, det doftar skog och hav. Ser solen när den tittar upp, och ser solen sjunka sjunka ner. I havet. 

Älskar mörkret som kommer nu. Med mörkret kommer vilan. Men än värmer solen med stråk av höstlig vind. Ja, än är det kvavt och grönt. Nu kommer hallon, plommon, rosor och tomater och allt är frodigt skönt. Föräldramöten och sånt där. 

Fred!
/döden döden döden 

Några fina texter om ständigt aktuella ämnen:  
Om humanorian, språket: nu:et och då:et. Europa ligger öppet för tolkning (Anna Blennow, Sydsvenskan)
Om Heimat. Hemlängtan. Smärtan av en förlorad plats. (Karin Johannisson, DN) 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar