Anklagelseakten

Oklarheterna

Renee So
Promenading
2010

Som så ofta nu för tiden känner jag den där förvirringen. Det är en salig blandning känslor: alltifrån osäkerhet och självförakt till jävlaranamma och optimism, men mest av allt känner jag mig ledsen och rädd - fast samtidigt lite modig då och då. Lite av allt. Eller kanske mycket av allt? Väldigt ofta känner jag mig också ensam om att känna så här. Det gnagande tvivlet, den skälvande oron och den förvirrande hoppfullheten. 

Dikotomierna som skapats av oss användare på Facebook, eller är det algoritmerna som isolerat oss? Läste precis om detta här. Minns också Stina Oscarsons text om att "provprata" och att vi inte gör det tillräcklig utsträckning längre. Vi vågar och orkar inte. Inte jag i alla fall, utom då jag liksom "tappar det".  Jag längtar efter samtal och dialoger och dagar då vi tycker om, eller åtminstone försöker lyssna på varann. Att inte måsta tycka exakt likadant kring allt i alla frågor och ändå kunna känna kärlek och respekt. Jag drömmer om att någon någon dag sade: Oj, det tänkte jag inte på! Så fel jag hade - vad spännande ändå! Istället sluter vi oss. Stänger dörrar och längtar bort (eller hem). Du shoppar, kanske ett nytt och illgrönt paraply? Nej, nog blev det allt ett svart.

Det som skaver måste visst alltid hyvlas bort. Jag tror att det kan vara lite synd. 

Puss

/Döden döden döden