Överlevnadshandboken

Havets sång.

Händerna i mammans ansikte, pussen och så hör jag min minsta snörvla till. Hon viskar att hon blev ledsen, att det här det var allt en sorglig film. Ibland vill man bara vara i ensam när man gråter konstaterar hjärtebarnet mitt. 

Nu har maken inte sovit en hel natt sedan tidigt i våras. Stora plågor efter en trafikolycka och jag drar själv med mitt och har svårt att tya bara det. Orkar inte läsa, skriva, tänka eller vara tillräckligt bra. I dimman på stenig och brant stig. Vi är bara så sönder. Så ja, nu ger vi upp. Vi var inte starka nog. Inte händiga nog. Inte rika nog. Bara för fel: för trötta och för svaga. Huset är fint och det mår bra, vi har gjort grunden och taket och målat väggar, golv och tak. Vi har fällt träd och plockat eternit. Lull-lullet och blinget skulle ju komma sen. Det där roliga och snygga, men nu orkar inte kropparna våra mer. Olust eller oförmöget, resursvaghet och vi är för sjuka. Jag längtar efter att orka vara mer med våra underbara barn. 

Visar, pekar och berättar men det är först när vi kommer ut i trädgården ledsamheten väller fram. Den fnösktorra syrénen som blivit starkare igen. Den med den djuplila färgen, en nyans jag aldrig tidigare sett. Men kanske är det mest Det Där Päronträdet som jag räddade (sickna päron det kom i år!) och pionerna jag jobbat med. Rosenbusken som bara blommar och blommar med sina rosa maränger till blommor vart år. Nu dallrar sista lilla rosen ensam på sin kvist framför sparrisfluffet som böljar där i bak. Rosen lyser oskuldsfullt i det alltmer djupt gröna.  Lavendeln sväller över. Magnolian, min vackra födelsedagspresent. Löven solgula.  Allt som vi odlat, planterat och satt. Bina som har haft det bra på klöverängen, och örterna och fjärilarnas ystra men också skört svajiga och vingliga dans. De glada fåglarna och gamle Frasse Fasan. Äpplena, grönskan, hallonen och alla sparrisarna som blivit familjens sommartradition. Växthuset och tomaterna och de små nätta blåsipporna, alla gullvivorna och igelkottarna och inte att förglömma katten som nu måst' in till stan igen. Tryggheten att veta att skiter det sig så kan vi odla vårt. En get, några hönor och en tupp, men nu ger vi alltså upp. 

Jag tänker att det kommer att bli fint med fiskbensparkett och stuckatur mitt i älskade Gangsterstan. 100 meter till Ica och kaffe och vänner någon gång ibland. Jag älskar stan och det kommer att bli jättebra. Men hur ska jag klara mig utan doften från ängarna och havet och vindens råa fukt? Att se havet, som en strimma skimra från balkongrummet i silver, kvicksilver och guld. En färja långt där borta i solnedgången och så gryningens fantastiska färgpalett. Flygplansbuller och alla drömmar dånet ger. Horisont i öst såväl som till väst (själen hurrar!). Lugnet och samtidigt lastbilstrafiken sus från öst. En räv, en moppe och alltid risigt hår och lergeggiga små tantaskor.

Nu kommer doften som bär allt: jorden, leran, snöbeskan, gräs och mull och så havets stilla vrede och lättsaltade skum. Fåglarna som höstflyr, och de små glada som stannar kvar. Våra kroppar vissnar och drar.

Citerar nobelpristagaren i litteratur 2016:

"Melancholy Mood"

Melancholy mood forever haunts me

Steals upon me in the night, forever taunts me

Oh, what a lonely soul am I, stranded high and dry

By a melancholy mood

Gone is every joy and inspiration

Tears are all I have to show, no consolation

All I can see is grief and gloom, till the crack of doom

Oh, melancholy mood

Deep in the night I search for a trace

Of a lingering kiss, a warm embrace

But love is a whimsy, as flimsy as lace

And my arms embrace an empty space

Melancholy mood, why must you blind me

Pity me and break the chains, the chains that bind me

Won't you release me, set me free, bring her back to me

Oh, melancholy mood

Finns så mycket mer men huvudet och jag vi räcker visst aldrig till. 

Puss

Döden döden döden