Jag ångrar så mycket.
Jag önskar ibland att jag hade en annan människas psyke och modet att säga nej. Att jag vågade låta mina behov ta plats så att mina döttrar kunde lära sig det. Nu behöver jag sova. Nu behöver jag vila. Nu behöver jag kärlek. Nu behöver jag ett liv och en vän. Nu behöver jag mat. Nu behöver jag skratta. Och så vidare.
Att leva med funktionshinder som kvinna är en skam. Att vara kvinna och inte ta hand om allt är en skam. Att vara ung och frisk som kvinna och iklä sig duktig flicka manteln är rätten till att få all hjälp i världen och ändå vara ett slags helgon och en hjälte bland dunbolster och ett lagom hett kardemumma-te. En skadad kvinna är en skam: du är aldrig nöjd. En skadad kvinna ska vara tacksam. En skadad mamma behöver ingen hjälp. En skadad kvinna sviker kollektivet. En skadad kvinna finns inte. Hon förstör världsbilden.
Det finns inte plats för tvivel. Våra sagor måste spegla föreställningarna om bilden av världen: yin och yang och det där. Att A leder till B är oväsentligt så länge bollen är rund. Vi fortsätter låtsas att vi är så himla olika; mer olika än vi är. Att alla, i vardagslivet, så kallade manliga egenskaper egentligen är urkvinnliga det ignorerar vi så länge männen slåss och koketterar men sina förståndshandikapp (jag förstod inte att..) och vi kvinnor gråter oss till seger och tävlar i ditten och datt.
Jag önskar att jag studerat (konst, latin och litteratur). Då hade bilden kanske klarnat och berättelsen om mig blivit lite mera sann, men nu är det som det är.
Jag ångrar så mycket.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar