Dom där sista dagarna. De där skälvande sekunderna innan infernot av mjuka kroppar, hetsiga okontrollerade rörelser och ord och ljud som flyger kors och tvärs. Hjärnterrorn som ändå är det allra finaste jag någonsin haft och har. Det är som att jag knappt vågar andas: väck inte den björn som sover. Shhh. Lever på hoppet om några minuter till. Vågar jag sätta på vattenkokaren?
2016 då så många dog. Blandar jag ihop allt med mitt eget åldrande och min egen singelsamling eller är det så att nu drar det ihop sig för oss? Undergången eller bara den vanliga döden?
Vilsen, självupptagen och ständigt otillräcklig. Nu vaknar tigern snart...
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar