This thing called 'art'

Eller konsten att vara människa

Snön yr snabbt, hårt och förvirrat. Smått och blåsigt, ett litet puder över byn. Himlen gråblek och matt i väntan på något nytt. Det gröna lyser igenom det vita och fåglarna pickar på äpplena som ligger där dom legat sedan i höstas. Tänk så snälla vi ändå är mot djur och natur, vi trötta som inte tyar med perfektion och tuttelutt.  

Jag har försökt skriva om utanförskap och ensamhet. Om att drömma om glitterregn och om sjukdom. Om att älska sina barn så mycket att hjärtat brister och blir till mos, och samtidigt vara en, av och till, småusel förälder ändå. Om tröttheten som inte låter sig beskrivas och försökt balansera det privata med det allmänna trots att jag inte kan skriva. Om att det ena inte behöver utesluta det andra. Enkla ord om att vi hör ihop och att vi ska försöka vara snälla och toleranta mot varandra. Lyssna och tänka och sånt, ni vet. 

Jag har staplat plattityder på plattityder (tyvärr blir det lätt så) och samtidigt försökt både viska och vråla fram livets meningslöshet men också om små lyckliga stunder ibland. Jag ska försöka skärpa mig.

Varje gång jag lyssnar på en speciell sång, som jag inte ens förstår, drabbas jag av det stora vemodet och tanken: det var ju inte så här det skulle bli.

"Åldrandet skrämmer mer än döden – och tiden syns mer påtagligt i åldrandet än i döden. ”Life is a long preparation for something that never happens,” livet är en lång förberedelse för något som aldrig inträffar, skriver Yeats och det är en tämligen befriande insikt. Det kommer aldrig att hända. Det kommer aldrig att börja, livet, ity du är mitt i det. Mer än så här blir det inte." 
 (Ann Heberlein , om just tiden och åldrandet, Sydsvenskan) 

Jag sätter mig på tvären.

Såg via en god vän Brian Enos tal (läs i helgen ❤️) och människan verkar vara rakt igenom sympatisk och intelligent. Han ger mig i alla fall en slags hopp. Han beskriver också vad kultur är på ett allmänmänskligt vis och på något sätt svarar han på min fråga som jag tyst brukar ställa mig själv på bussen när jag blickar över mina medpassagerare, och nyfiket förundras: "hur tänkte du här?". Att vi alla är kulturbärare, delar av kulturer och kulturella vare sig vi vill det eller inte - och kreativa. Så blixtrar en Stakka Bo, nej, Johan Renck-intervju förbi och han talar om hur få människor som är  kreativa på riktigt och jag tänker att han blandar ihop kreativitet med genialitet och originalitet (som David Bowie), men jag kan ha fel. Han verkar också sympatisk och intelligent han med. Hur mycket vi är och behöver det vi inte behöver. Det som gör oss till människor.

Så här skrev jag i Dödens ansikte. Sorgen. (om konstnärslöner med mera).

Nu ringlar, dalar, flingorna ner. Sagoväder för oss med ullsockor och fårskinnstofflor på. Det doftar forfarande från gran och hyacint och livet fortsätter, utan oss så småningom. Pulkabacken väntar och de lystna blickarna och röda kinderna fortsätter upp, upp, upp. Och så snabbt ner. Kalla små fingrar och lite snor. Livet.

/Döden döden döden

(Grattis)

Gryningen kom med ett dån

Del av A Mermaid av John William Waterhouse 1900

En fin sång om det ena och det andra (kärlek vänner, kärlek) från Nordpolen.

/Döden döden döden återkommer ju (dessvärre) alltid

Konstnär okänd

Okänd konstnär. 

Halva söderfasaden utspridd på gården. Gammalt hus och lite blåst, men taket är stiligt.

Idag är jag så trött att jag inte förmår skriva. Det är då det blir en lång och knölig text förmodar jag? Det blir så om man ska leka vanlig en helg. En fredagseftermiddag på badet med en ovanligt söt och gullig liten blomma med lätt förkylning och sen tar det mig flera dagar att komma igen.

Jag kan inte fokusera, hitta någon som helst takt, form, rytm eller känsla. Kommatecken? Punkt? Frågetecken? Det är tomt och trött. Inte ens ett svagt eko.

Min fine, käre lillebror undrade 'Hur mår du egentligen?' efter att ha läst Döden döden döden en dag. Sanningen är att jag mår som jag mår, men jag orkar inte prata om det hela tiden. Orkar inte och vill inte göra mina tillkortakommanden till en livsstil, verka gnällig och störd. Samtidigt så blir det lätt fel om mina nära inte vet eller får möjlighet att förstå. Att människor, nära som kära, och säkert myndigheter med, tror att jag är mycket bättre än jag är, alternativt sämre. Hur hittar jag balansen och förklarar verkligheten?

Jag är ibland på min egen topp. Mår finfint och fungerar som en lite trögare och konstigare version av mitt tidigare jag. Jag kan stå ut, även om det är frustrerande, att till exempel vara i en samtalssituation och veta att här skulle jag sagt något förr, men nu är jag blank i bollen. Jag kan bjussa på att verka lite småblåst och förvirrad. Mitt IQ ligger på ett bra nivå (vilket i och för sig är skrämmande i sig). Det är när jag blir trött som livet brakar samman. Ska förklara lite enkelt hur det varit och är med hjärnskadetrötthet. Utom de uppenbara problemen med koordination, motorik, tankeslöhet, kort arbetsminne och andra kognitiva fräsigheter -  samt ljudkänslighet, oförmåga att sortera intryck, planera och så vidare (...) så är det den stora svagheten som knäcker. Kroppen kan vara stark och ändå kan jag bara inte lyfta mitt barn. Det är ungefär som att ha en tung influensa. Tänk er att ha haft influensa i snart fem år. Varje dag.  Något utmattande och isolerande, nätt sagt, även om man faktiskt vänjer sig. 

Jag är alltså svag, fattig, trött och yr men vill också vara med att leka någon gång ibland. Ungefär så.

Puss och heja nya veckan!
/Döden döden döden, minst hundra år idag

Vården

andy warhol

Oj, jag hade skrivit om MÄNNISKORNA och PÄRLOR, så  lyckades jag slarva bort texterna. Inte jättemycket att sörja över. Sammanfattningsvis gjorde jag mig lustig över stockholmare som äter 'mållleees' och lyckan över att finna en liten, pyttepärla på franskt vis i Danmark. Att våld  och förtryck inte är okej, att jag diggar demokrati samt att man till och med på Trazan och Banarnes tid talade om miljön. Delat ansvar var nog slutklämmen.

...Jag ska börja skriva om uppvaknandet på NIVA. Jag tänker försöka fatta mig så kort och koncist jag bara kan. Kanske gör jag en lista, precis som de gjort på Vårdleaks, om alla tossigheterna jag mött i vårdmaskineriet. Summera eländet. För det är så nedrans lätt att det bara blir en klagosång - och den vill jag ju undvika. Och det här är så mycket större och eländigare än bara mitt eller ditt, och det är både jobbigt att beskriva och ta det till sig.

Letade efter Eric Erfors ledare och sökte på "akuten expressen" och det var inte roligt. Vi hör ihop, allesammans, vare sig vi vill det eller inte.

Er!

/Döden döden döden slinter