Gryningen kom med ett dån

Del av A Mermaid av John William Waterhouse 1900

En fin sång om det ena och det andra (kärlek vänner, kärlek) från Nordpolen.

/Döden döden döden återkommer ju (dessvärre) alltid

Precis som vi då?

Idag åt vi lunch på stan. Jag fick besöka ett ställe jag borde besökt för längesen. Det var gott och fullt av folk: Äldre som fortfarande vill vara coola, och så asgarvade vi och konstaterade rått 'precis som vi då'. Man vill så gärna vara med och kvar. Hålla ungdomen i hand med ett lätt knyck, men så haltar vi tillbaka till verkligheten som också är fin. På sitt sätt. 

Helgen, den lilla, och barnen de mjuka. Ibland undrar jag hur det känns att vara så älskad? Förstår de hur mjuka och älskade de är, de små?

Fred och kärlek och chips med dippa i kväll då?

/Döden döden döden


 

Hjärta lust och smärta

Kärlek del 3

Det svåra är fasiken inte att skaffa ragg, även om det kan vara hiskeligt värdelöst och komplicerat. Det, ibland, tyngsta är ju själva relationen och vardagen. Jag måste säga att jag beundrar er som hängt ihop i evigheter. Wow och heja er! Samtidigt som jag inte tror på att hålla ihop bara för 'hållandetihopa' i sig. Feghet och lättja gör sig inte jättebra i kärlekslandet. Oavsett. 

Eller den här med mycket bas volym eller den här...

KÄMPA PUSS FRED!

/Döden döden döden firar med maränger 

Kärlek del 2

Ja, alla ni som klarat er genom livet utan krossat hjärta kan sluta läsa nu.

Vi andra kan konstatera att det är skönt att ha överlevt sina kärlekssmällar. Oh, denna känsla av att allt är förbi och ingen är finare, viktigare och bättre än X (får jag inte X, vill jag inte ha någon annan heller, eller klassikern: Jag kommer att leva ensam resten av mitt liiiiiv.). Dramatik och sorg i en tårdränkt, värkande sörja av övergivenhet och självupptagenhet. Ingen vacker syn, men troligtvis ett bra sätt att bli människa på. Att känna och ha känt. Och inse att det kommer regn efter solsken. Eller tvärtom. Jodå, jag har gått tysta steg med tårarna i regnet om natten i Ingmar Bergmanstan, rökt hundratals cigg under någon köksfläkt och gjort korkade grejer i största allmänhet.
 - Och jag ska tänka på att inte fnissa åt mina vackra människobarn när de kommer med brustna hjärtan och känslor av svek. Livet rullar på, men det gör ont ibland och det är lite fint - men inget att skratta åt. Däremot, om man ska vara käck: bra läge i livet att upptäcka eller skapa lite bra litteratur, musik, konst och film på tills värken gått över. Fast det behöver man ju inte prata så mycket om eller trycka ner i halsen på dem med ledset hjärta.

Och för prick fyra år sedan gick min första stora kärlek bort: Mormor.  Och jag fick hålla om henne när hon försvann. Döden tog henne till gammal kärlek och stoj hoppas jag.

Mormor på landet

/Döden döden döden

Kärlek

Sen undrar jag lite över hur man blir vänstermänniska bara för att man är journalist eller, än värre, feminist? Jag förstår, i vanlig ordning, inte mycket, men passar på att slå ett slag för lite mer vänlighet i vardagen. Bara för att det är trevligare.

Nick Drake

Eder,
/Döden döden döden 

Livspoesi och en hälsning från förr

Jag erkänner, jag var uppe och rotade bland gamla fotografier för att, i bästa fall, hitta någon fin bild av mig själv. Hade varit kul att så här i efterhand tänka: "Wow, jag var kanske inte så pjåkig i alla fall.." - och "Synd att jag inte förstod vilken pingla jag var." Men icke! Däremot hittade jag annat, mycket finare:

Puss!

/Döden döden döden tar sig i kragen och ut i solen (och har inte diktat dessa stenhårt sköra rader)

Medelåldern.

Döden, julen och det lilla livet för oss som aldrig blir nöjda. Har tappat tråden, men inte geisten. Kommer väl igen vad det lider.

Barnen hostar, jag snorar och om man gillar att att yvas, kan man läsa här.

Jag vet inte hur det är med er, men jag blir för var dag ytterligare varse min egna lilla litenhet som människa. Har alltid uppfattat mig som hyfsat klok och på gränsen till dumsnäll. Detta stämmer givetvis inte. Jag är en eländig, pytteliten själ. Ok, men inte mycket mer. Den dagliga självbildsrevisionen och minnen av tvärsäker ungdomlighet får mig att stilla rodna*. Det är väl det som skulle kunna vara intressant med att bli äldre; att se sig själv ur ett något tydligare och sannare perspektiv, även om slutresultatet inte är så glimrande och fantastiskt. Bara att kämpa på med andra ord - och hellre kass och veta om det än lyckligt ovetande. Eller?

Nu höjer jag min hela näve och önskar alla, inklusive mig själv(!), hysteriskt mycket kärlek, gos och lite höjt IQ, så ska vi kanske kunna reda ut även den här soppan? Heja oss och 2013.

Yours truly,

Döden döden döden

* vad sägs om att "hata ballader", "vägra lyssna på svensk indie" och långt värre och mer kategoriska idéer....