Kakofonin

Frun, får jag be om en tjänst? 

Nästan en vecka med kantstötta själar i ett sensommarfuktigt Helsingborg. Aktiviteter, mat och vila och en oändlig mängd röster och samtal. Höga och gälla, någon upprepande och en annan viskande. Vänliga, empatiska samtal. Flera bryter kraftigt. Får anstränga mig för att hänga med och förstå. Det är en slags ynnest att utsättas för något annat. Nytt och annorlunda.  Innanför utanförskapet.

Stod på Kullagatan och en i gruppen: ”- frun, får jag be om en tjänst?” Han halar fram en nyköpt nagelklippare och tar av sig sin ena sko. Han sätter sig på en bänk. Lägger upp benet. Och jag klipper, snabbt, och tänker att ingen kommer att tro mig. Jag tycker att det är svårt, men han blir glad och slipper nageltrånget. Ett förtroende jag fick. Ingen annan ser. Har detta verkligen hänt? Jag skriver in en annan person på Arbetsförmedlingen. Blir tröttare och tröttare men rik på intryck och nya vänner. Andra människor, medelålders, många från 65 och uppåt tittar snett. Så vansinnigt snett. Vissa ser hatiska ut. Svarar inte på tilltal, bara glor. Det är nytt för mig. Hatar verkligen vanliga människor ovanliga individer? Snälla, rara, människor. Lyser sjukdomar och fattigdom igenom kläderna, bär detta på någon smitta tänker de? Jag är en i gruppen som får en slags nya blickar på mig. Det är djupt obehagligt. Vad hände med barmhärtighet och medmänskligheten? Står i mitten. Också kantstött, men i fina läderskor. 

/Döden döden döden