Har länge varit frustrerad över att så många myndigheter och stater alltid fokuserat på straffet. Så sällan på vården, rehabiliteringen, bakomliggande orsaker (och det som får blommor att gro). Den där ständiga reptilhjärnan; hämnd och repressalier. Aldrig ansvar för vår nästa. Som att mitt/vårt eller någon stats ansvar skulle ta slut som om någon annan straffas: ”något är gjort”. Frågan är aldrig vad har vi gjort/kan göra, utan vilket straff som eventuellt utdömts. Det är så fattigt. Så sorgligt. Så otroligt fördummande. Jag begriper givetvis det känslomässiga behovet av hämnd, men det skapar inte fred eller bättring, bara hat och förbittring.
Och när jag ändå inspirerades av fel Ron Howard häromdagen blev jag nu bra glad när jag läste äkta Jack White och hans skoningslösa Trumpkritik på Facebook nyss. Länk, Jacks Instagram.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar