Miget och självet.

Jag kommer undan det mesta. Jag behöver inte kunna skriva rätt och snyggt, och jag har ingen mer än mig själv och mina närmsta att ta hänsyn till. Krasst sett. Jag har en hjärnskada och ingen arbetsgivare som ger mig mat eller tak över huvudet. Jag är således känslo- och tankemässigt, om än inte ekonomiskt eller ur ett trygghetsperspektiv, fri. Fri att skriva och tycka precis som jag vill. Vem skulle hacka på en som blivit sjuk, genom sjukvården dessutom? Ett guldläge att spy ur sig åsikter och bilder helt klart. Sedan är jag för trött och det tär, men jag tror ändå att det är vettigt och klokt att kämpa lite - och kanske lär jag mig något på vägen.

Jag har tänkt fortsätta skriva om hela baletten. Om hur sjuk och dålig jag var, och fortfarande är. För att ni ska få en chans till inblick och kunskap kring hur vården fungerar, alternativt havererar, hur socialförsäkringen verkligen fungerar - eller inte, och så vidare. En helt vanlig människa ibland er, lite tröttare och sjukare bara. Det kommer en fortsättning, men det är tungt och jag behöver läka.

Jag vill också vara med i samhället, även om jag egentligen inte har tillträde, så jag delar min tid och mina ord med er så här så länge. Hoppas att det är ok.

Puss!

/Döden döden döden (och något mjukt till kaffet)

Flickor: Arbetslinjen del 2 (DJ culture)

Man måste halka in på ett bananskal. Precis som Lili och Susie.

Detalj från About a Girl av Karin Mamma Andersson 

Arbetslivsintroduktion:

När jag var ung ville jag blir DJ. Det var inte en värld som omfamnade flickor överdrivet på 80-talet. Jag kan berätta om hur skönt det var att gå till skivaffären, vi kan kalla den Näsan, och bli tvingad att sjunga för att få lyssna på skivor. Hyfsat trevlig förnedring. Men jag gjorde det och jag fick lyssna. Emellanåt vågade jag inte säga nej till köp. Har en Gino Vanelli-vinylskiva kvar som bevis på fenomenet.

Frågade en DJ om råd en gång, och hans enda svar var: 'Man måste halka in på ett bananskal. Precis som Lili & Susie'. Helgjutet och bra tips. Nej, du det stämmer inte riktigt.

Så kom det sig att jag fick möjlighet att spela skivor på Studentradion i Ingmar Bergmanstan (tack till dem de berör: Ecke och Murran till exempel), för eoner sedan. Våga, våga, våga och våga vara kass och lite cool - och bara spela bra musik (mycket fokus på dans-, jazz- och tvärflöjtsmusik just då...). Sen, att jag lät som någon från kulturredaktionen och mådde fysiskt illa av nervositet under sändningarna, det är en annan femma. Men jag gjorde det och jag hade en idé om att jag skulle bana vägen för fler.

I retrospekt ser jag att jag fick en massa kul jobb. Jag tänker inte gå in på alla knasigheter som yrkeslivet bjudit på, det blir bara för mycket. Jag är ändå bara en mesig människa. Jag är blond och dålig på att tala med hela handen (kommunicera). Exempelvis: Jag drog in fasligt mycket pengar, i omsättning och vinst, under många år på mitt gamla jobb. Jag tjänade minst av samtliga kollegor på samma nivå och var givetvis den enda kvinnan där - och det fanns självklart en mängd eleganta förklaringar till löneskillnaderna, men ändå. Jag är också övertygad om att min gamla chef aldrig förstod att jag jobbade för honom och företaget och att det inte var av en slump pengarna kom in på kontot. Vi talade nog olika språk. Jag lämnar däremot det nu, och det var säkert inte illa ment, men konstaterar att kampen för ett rättvist samhälle inte bara gäller en front, person eller företeelse utan på de flesta plan.

Jag funderar också mycket kring hur vi ska uppfostra våra döttrar. Ska jag göra det lätt för dem? Säga åt dem att plugga och vara fina flickor, eller låta dem våga vara dom de är? Jag vet inte, men jag vet att livet blir enklare 'om man gör som man ska', men inte mer intressant eller mindre viktigt.

Studier visar på att jämlikhet lönar sig, men näringslivet, uppfattar jag, är ointresserat av verklig utveckling och hållbarhet. Pontus Schultz kämpade för jämlikhet i näringslivet och det borde fler tänka på. Inte bara kön, etnicitet eller ålder, utan även skillnader i bakgrund och utbildning skapar mångfald. Tycker jag.

LÄS:

Vibeke Specht (Orättvisan del 1)
Katrine Kielos (Orättvisan del 2 Sharp as a knife)
Sjuk ekonomi (Hand i hand: Hälsa och ekonomi)

Och all denna svada på grund av att Jasenko svarade Jonas i DN igår.  Som det kan bli - och någon bra DJ blev jag inte heller.

HEJ HEJ (HEMSKT MYCKET HEJ) har jag velat skriva länge, men är tveksam till om det är lämpligt.

Puss!

/Döden döden döden hejar på alla som vill

Precis som vi då?

Idag åt vi lunch på stan. Jag fick besöka ett ställe jag borde besökt för längesen. Det var gott och fullt av folk: Äldre som fortfarande vill vara coola, och så asgarvade vi och konstaterade rått 'precis som vi då'. Man vill så gärna vara med och kvar. Hålla ungdomen i hand med ett lätt knyck, men så haltar vi tillbaka till verkligheten som också är fin. På sitt sätt. 

Helgen, den lilla, och barnen de mjuka. Ibland undrar jag hur det känns att vara så älskad? Förstår de hur mjuka och älskade de är, de små?

Fred och kärlek och chips med dippa i kväll då?

/Döden döden döden


 

Konstnär okänd

Okänd konstnär. 

Halva söderfasaden utspridd på gården. Gammalt hus och lite blåst, men taket är stiligt.

Idag är jag så trött att jag inte förmår skriva. Det är då det blir en lång och knölig text förmodar jag? Det blir så om man ska leka vanlig en helg. En fredagseftermiddag på badet med en ovanligt söt och gullig liten blomma med lätt förkylning och sen tar det mig flera dagar att komma igen.

Jag kan inte fokusera, hitta någon som helst takt, form, rytm eller känsla. Kommatecken? Punkt? Frågetecken? Det är tomt och trött. Inte ens ett svagt eko.

Min fine, käre lillebror undrade 'Hur mår du egentligen?' efter att ha läst Döden döden döden en dag. Sanningen är att jag mår som jag mår, men jag orkar inte prata om det hela tiden. Orkar inte och vill inte göra mina tillkortakommanden till en livsstil, verka gnällig och störd. Samtidigt så blir det lätt fel om mina nära inte vet eller får möjlighet att förstå. Att människor, nära som kära, och säkert myndigheter med, tror att jag är mycket bättre än jag är, alternativt sämre. Hur hittar jag balansen och förklarar verkligheten?

Jag är ibland på min egen topp. Mår finfint och fungerar som en lite trögare och konstigare version av mitt tidigare jag. Jag kan stå ut, även om det är frustrerande, att till exempel vara i en samtalssituation och veta att här skulle jag sagt något förr, men nu är jag blank i bollen. Jag kan bjussa på att verka lite småblåst och förvirrad. Mitt IQ ligger på ett bra nivå (vilket i och för sig är skrämmande i sig). Det är när jag blir trött som livet brakar samman. Ska förklara lite enkelt hur det varit och är med hjärnskadetrötthet. Utom de uppenbara problemen med koordination, motorik, tankeslöhet, kort arbetsminne och andra kognitiva fräsigheter -  samt ljudkänslighet, oförmåga att sortera intryck, planera och så vidare (...) så är det den stora svagheten som knäcker. Kroppen kan vara stark och ändå kan jag bara inte lyfta mitt barn. Det är ungefär som att ha en tung influensa. Tänk er att ha haft influensa i snart fem år. Varje dag.  Något utmattande och isolerande, nätt sagt, även om man faktiskt vänjer sig. 

Jag är alltså svag, fattig, trött och yr men vill också vara med att leka någon gång ibland. Ungefär så.

Puss och heja nya veckan!
/Döden döden döden, minst hundra år idag

Gråttricket

När ska jag få bli den där käcka tjejen? Hon som skriver Carpe Diem på väggen, bakar bullar i motljus och kanske till och med få tjockt fluffigt hår? Lite fnissig och samtidigt gråtig. Jättegråtig, så att jag får som jag vill på ett mysigt vis. Fast, nej, jag vill inte bli henne. Inte alls. Bara lite gladare.

Någon sa till mig i helgen; du borde bryta ihop mer, så att människor förstår, men det enda jag äger är mitt namn och min lilla värdighet. Jag kämpar dagligen för hålla näsan ovan vattenytan, så jag stretar emot, och i ärlighetens namn så tyar jag inte. Tänk om man släpper taget och inte kommer upp och ur det igen? 

För även om jag just nu befinner mig på en livsstig som inte, på något sätt, är skön att vandra på, så vill jag sitta där på stenen vid havet med ledsamheten. Bara vi två (och ni som läser här).

Jag kommer att tänka på en gammal klasskompis, en förfärligt trevlig och vettig person, som en gång sa att om hon och sambon inte kom överens och det blev jobbigt: 'Då är det bara att ta till 'gråttricket', Då får man alltid som man vill till slut'. Hon satte ord på det jag alltid anat, men inte vågat formulera. Den yttersta känslokorruptionen och the oldest trick in the book. Och jag är helt obegåvad och alldeles, på tok, för trött.  Jag måste understryka att jag tycker att gråt är viktigt och fint - men kanske vi skulle våga dela lite mer syskonlikt på den, för jämlikhetens skull? Lyssna på vad människor faktiskt säger och vad de egentligen gör,  på riktigt.

Så kommer Prince hit och hälsar på. Sista gången jag såg honom live var 1987 på Hovet: Sign Of The Times-tour. Jag blev intervjuad av utländsk tv och det enda jag kunde få ur mig (i blommig midjekort jacka, skjorta, ridbyxor och pumps*) var: He is not a PRINCE, he is the KING. Jepp, jag lyser starkast under press... Och det jag ville säga med den här lilla texten är att jag är förtvivlad och ledsen, men jag gör inte mitt tillstånd till en livsstil. Jag drömmer glada drömmar om paljettjackor och framtiden också.

Lilla bilen

Fred vänner, fred,

/Döden döden döden har tappat tråden och formen och är alldeles för trött för att skriva. Kaffedags.

*Älskar modeminnen! Tokiga modeminnen som etsat sig fast.

Tivolitumme

Ibland vill jag bara sätta mig på en sten vid havet och (stilla) gråta, men det kan ju komma någon, så jag struntar i det. Livet är, ibland, lika svårt som vackert.

Är ni med om min medelålderskris, sjukdomsinsikt och mina småbarnsföräldraår? Allt i en skön röra och  lite halvpublikt sådär. Uttråkad, nästintill död nynnar jag och samtidigt oförskämt lycklig. Nervsammanbrott inför att räkningarna ska betalas. Living on the edge-spännande. Nej, bara fruktansvärt. Jag lever i nuet. Jag älskar grått och lerigt men även solens strålar och snödroppsknopp. On repeat: Det ena behöver inte utesluta det andra, bara ekonomiskt. Jag kan och bör inte drömma om semester, men jag längtar efter alper och goda ostar. I natt drömde jag om Zlatan. Han behövde prata med någon.

Har tummat med Ros, Tivoli-tummat. Hade lovat mig själv konst, kaffe och komplexitet i vår, men det får bli i ett annat liv. Nu kaffe och internetbanken. 

Pip.

/Döden döden döden ligger minus

Döden och verkligheten.

Jag tycker att det här med bloggandet är rätt trevligt. Jag bestämmer själv takt och ton och ingen kan begära något underverk. It's only me.

Däremot är det svårt att hitta läget. När och vad och hur? När går jag för långt? Vad är intressant och hur ska man uttrycka sig utan att bli för gnällig, rabiat eller sorgsen till exempel? - Det bestämmer jag ju själv, det begriper jag, däremot uppstår en intressekonflikt någonstans inom mig.  Jag behöver mitt privata liv och samtidigt vill jag skrika i en megafon: HEJ! DETTA HÄNDER NU! EN VÄN TILL ER OCH JAG GÅR UNDER SNART! Till exempel. Sedan är det den andra sidan, nyanserna och komplexiteten ni vet,  - samt upprätthållandet av någon form av stil och känsla för vad som är lämpligt. Jag kan vara glad och knäckt samtidigt. Som att man inte väljer de allra fulaste fotografierna av sig själv till fotoalbumet och samtidigt vill berätta sanningen. Lite småknivigt.

Jag skulle vilja berätta i detalj vad som händer när man hamnar mellan stolarna. Berätta om klåparna som leker med mitt liv samtidigt som jag är helt beroende av dem. Jag skulle vilja berätta hur det kan bli när man blir uppsagd, i ett gäng, i samband med regeringsskifte och vad om kan hända då. Jag skulle vilja berätta hur det är att gå en utbildning vars syfte enbart är att tillskansa sig pengar hos ägaren och en av lärarna är direkt olämplig, men du inte kan göra någonting åt saken för då förlorar du din A-kassa, samtidigt som du får ta nya studielån under tiden. Jag skulle vilja berätta hur det känns när det ringer bemanningsföretag och erbjuder dig jobb som du inte längre klarar av (vi har 'pinpointat' dig till en fräsig tjänst på ett multinationellt företag med XXXXX i lön. Intresserad av att ses?). För nu ska jag få sjukdomsinsikt och lära känna mitt nya, svaga, dumma, trötta jag.  Och det kan vara lätt att känna sig positiv och byta livsstil, 'downshifta lite' om man har pengar. Tänk på det gullegrisar: Pengar. Wow, det är fina grejer man har dem, annars är man rätt körd. - Och snälla, orkar någon förklara för mina barn att de alltid kommer att vara fattigast i byn för att mamma träffade en skön kille på akuten, som inte tyckte att hon var värd att undersöka vidare - och att alla år av arbete inte gav ett smack. Kan någon vara så bussig (och TACK på förhand)?  

Puss och trevlig helg!

/Döden döden döden, vet att man inte ska skriva i affekt...

Grammisgalan: Kalle och jag.

Igår blev det Sveriges Mästerkock på tv. Vi blir alltid lika hungriga här hemma och sen frustrerade över att programmet tar slut så fort. Ge oss mer... Vi missade således Grammisgalan, som kan vara så fantastiskt glimrande och skoj - och till och med Kalle Moraeus var ju där. Så nu lite: Jag känner Lassie. För mina tankar vandrar hit och dit när det är Grammisgala på tapeten.  Jag gillar överlag folk som försöker och vågar fast blir nog sällan starstruck, men vad säger man när det händer?

Här bjussar jag på mina bästa starstruck-ögonblick:

1) Rudolf Nureyev - 'Ööåho, so råowligt' 

2) Neil Tennant  - Lägger min hand på hans axel och säger allvarligt: 'I LOVE you as an artist'... 

Och nu när jag ser på på mina ovan herrar och dem som jag blivit mest rosig om kinderna för, så förstår jag att mitt liv som groupie hade blivit tämligen värdelöst, men jag har skrutit lite i alla fall.

Håll i hatten!
/Döden döden döden 

Sob sister (om döden och sjukvården)

Jag har kämpat och slitit. Dragit mig fram i motvind och regn och tänkt: Fasiken, jag ska inte ge mig. Jag ska inte låta mig knäckas av livets tokerier. Jag är stark. Jag kan.

Kudden och kinderna blir blöta och kalla och det bara forsar. Hjärtat dunkar och skär. Is och glöd. Brännande lava sjuder i huvud, tinningar och bröst. Trött och så fruktansvärt ledsen. Vill hulka, skrika som ett barn. Men det blir tysta tårar i natt och gryning, för jag ligger vid en av mina kärleksgrisar. Liten rund, osar av kärlek och självklarhet. Så len och trind och så märkvärdigt fin, min lilla hjärtansknopp.   

Jag var så lycklig, jag skulle få rehabilitering efter snart fem år. Även jag skulle få ta del av den 'goda vården'. Fanns den även för en sådan som mig? Jo, jag skulle få åka på en liten rehabilitering och utvärdering; träffa specialister i lugnan ro och få hjälp att hitta min nya form. Kanske skulle jag kunna få chans att fungera på ett hållbart sätt? Vara en vettig mor med lite ork och kunna jobba en smula? Bidra och få vara med igen. Om än bara pyttelite. Kände mig lycklig och jag kände tillförsikt. Så läste jag om nedläggningen här och här.

Jag har haft ont på flera ställen som är lite märkliga och det känns samlat inte bra. Mitt PK-värde sjunker (det som reglerar det blodförtunnande, om än livräddande, råttgiftet till medicin jag tar) och jag är orolig. Orolig för min hälsa, men tyar inte ta kontakt med vården. Hånen och nonchalansen men framförallt det stora ointresset - och det är därför jag gråter (skriker och grimaserar) tyst om natten. För jag kommer inte att orka kämpa mer. Blir jag sjuk igen eller mer kommer jag inte orka. Hur stor, evig och för alltid, min kärlek till mina barn än är. Inte ens för dem orkar jag resa mig en gång till. Jag tyar inte mer och jag blir så fruktansvärt rädd. Vården skrämmer mig och det skrämmer mig att inte fler inom vården reagerar. Eller är det som en av mina läkarkontakter sa om sina kollegor: De vill jobba så lite som möjligt och tjäna så mycket som möjligt, även om detta säkert kan appliceras på de flesta...?

 Jag är livrädd för utvecklingen och ibland har jag tänkt att detta drabbade bara mig, andra får säkert bättre mottagande och vård, men så lyckligt är det inte. Läs DN här (och gråt med mig) och inse att vi snart är förlorade om vi inte säger NEJ till detta svinn och elände. Läs även här om ni vill läsa om hur läkare i USA ser på sjukvård när vi är nära slutet: How Doctors Die. Också ett intressant perspektiv som även det talar för att marknad och vård inte bör hänga ihop, men även andra etiska frågor och om vård i livets slutskede (och då kommer jag ju osökt in på Lydiagården i Skåne som jag länkat till tidigare. Läs här till exempel).

Mitt enkla lilla svar som patient eller anhörig till svårt sjuk patient: Tala till mig som om jag vore din syster, fru, dotter eller mor. Inget annat är ok. Berätta vad just DU anser och REKOMMENDERAR eller gråt med mig. Låtsas inte all allt är bra - och kämpa. Kämpa med mig annars orkar jag inte mer.

Några länkar till: Nödrop från Ingmar Bergmanstan samt en liten välformulerad ledare om ansvar och lättja igår. Ni ska nog vara glada över att jag inte gått igång när det gäller skolan, arbetslinjen, bostadssituationen och... Och så lite Ilmar avslutningsvis.

Puss och trevlig ny vecka amigos!
/Döden döden döden gråter sällan, dricker kaffe och lyssnar på gubbarock idag.

DIY (och Kalle Moraeus)

"Sluta gnäll, gör något" läste jag på en fint broderat sak på stan. Funderar ständigt på det.

Fortfarande känns sommaren lite töntig. Jag trivs bra i mitt råa vinterlandskap (med en kopp kaffe och trött blick), men barnen ska få äta jordgubbar och jag inser att när det är På Spåret-final så går vi obarmhärtigt mot ljusare tider. Så jag ska gaska upp mig med lite sött och rött jag med.

Jo, jag vet inte hur det är med er, men jag tycker mig se Kalle Moraeus överallt. Är det en trend jag missat? Efter tio stycken på en dag (eller var det samme man?) så såg jag en Paul Weller look-alike och på något sätt kändes det lite festligare.

Trevlig helg alles,

/Döden döden döden behöver man inte ta på allvar jämt

Idag, rått och grått.

Skönt att ha passerat summeringen av del ett: Akutskedet. Golgatavandringen som nydum och förälder kommer en annan dag. Existensen och oron. Dödens väntrum och det lilla livet.

/Döden döden döden

Männen

Här kommer några gamla ideal. Nu pussel och mat efter äppeldelning, lera och tvätt.

/Döden döden döden

Fredagsmys

Varför bloggar jag? Jag läser inga bloggar, förstår inte hur de fungerar och har en hel del fördomar kring fenomenet om jag ska vara ärlig. Snygga tjejer i vita linnen i vita hem med rika killar/föräldrar som berättar om sin sköna livsstil och shopping. Typ. Lite dansk design, slingor i håret och så fruktansvärt naturligt fräsch (och samtidigt bohemisk). Vem vill inte vara snygg, rik och lalla runt. Åka lite till New York, spa:a sig och så gosa i Asien med sina gulligt klädda barn som verkligen älskar all världens mat.

Tala om fördomsfull. Eller är det avundsjuka? Jo, så är det nog. Samtidigt som jag spyr på perfektionisthetsen och den konforma estetiken är jag er avundsjuka motståndare (med risigt hem, hår och trött blick)! Och jag vet och förstår att det finns en mängd bloggar som handlar om annat; viktigt och fint, dumt och skoj. Dessutom: Jag gillar också snygga kläder och tjusiga möbler. Det är inte det.

Jag bloggar bland annat för att jag hamnat i ett läge som jag inte, på något sätt, valt själv - och helt plötsligt saknar jag värde i samhällsapparaten. Igår var jag på möte med berörda myndigheter kring min situation. Det är ingen som vill mig direkt illa, men själva situationen är så fruktansvärt obehaglig att det är nästintill omöjligt att skriva om det på ett sakligt vis. Tonen och tilltalet. Jag vill inte sitta där, jag vill inte vara svag och kass och trött och jag hade ju gjort 'allt rätt'. Jag har jobbat, varit duktigt lönsam (verkligen) och lojal in stupidum. Även betalat skatt, fackförbund och A-kassa och samtidigt hände det. Det som inte får hända i dag i Sverige: Jag blev sjuk (eller rättare sagt fick en vårdskada på grund av slarv och brister i sjukvården) - och helt plötsligt får jag i princip inte använda samhällsapparaten. Jag, en parasit. Fast jag får extremt, om det är till någon tröst för er bidragshatare, lite i ersättning, trots alla år av arbete. Och efter snart fem år ska jag få hjälp till rehabilitering. Fem år. Känn på den och läckert värre, och samtidigt är jag så jublande glad och tacksam. Under fyra och ett halvt år hann jag få en allvarlig och livshotande stroke, föda två barn, jobba ett och ett halvt år, kämpa med att återvinna språk och melodi, gifta mig, skaffa hus, förlora tre släktingar och ja... Förlåt mig om jag är lite trött och det är därför jag bloggar. För att visa att jag är så jävla (förlåt förlåt förlåt) trött och jag tänker tjata mig till en värld där vi får vara trötta och misslyckade o c k s å! Jag tänker i alla fall försöka kämpa för det.

Trevlig helg, fred, kärlek och lite fredagsdisco!

/Döden döden döden

Ur betraktarens öga, eller Självupptagenhet Del 4

Idag ska jag på lunchträff. Det är ordentligt över ett år sedan jag åt lunch med en kompis.  Jag ska lista vad jag ska göra det här året; dricka fyra glas vin, åka till Lousiana två gånger, simma duktigt och så vidare. Jag ska jobba på listan och så läsa böcker. Ta mig den tiden och trimma, vässa och inspirera hjärnan och mig själv lite språkligt. Och fotografera mera. Så lite och så fantastiskt på en och samma gång. Jobba lite med självet, ni vet - och hoppas på en inre mildhet och klarare blick.

Fred och kärlek,

/Döden döden döden halkar vidare

Simma med Hockney

 David Hockney "Portrait of Nick Wilder"

Jag har börjat simma. Jag har dragit på det för att det är för bökigt och dessutom blir man blöt. Fy bubblan. Det ska duschas innan, och efter, och så ska man glida omkring naken. Jag är ingen naturmänniska. Jag växte upp med naket och det räcker liksom fint med det.

Hur som haver, jag håller på att lära mig gängse regler för hur det ska fungera och flyta på smidigt i bassängen. Simhallskutymen. Så är det damerna med läppstift som ställer sig i mitten av bassängen och pratar. Gubbarna stod i klungor i hörnorna, vilket kändes lämpligare för samkväm, medan kvinnorna skulle simma, stanna och så fortsätta simma i bredd. Eftersom jag är ny så får jag gilla läget och lära mig hur det fungerar, men jag kände mig irriterad. Så kom solen bakom snömassan som föll i lager och luddade in världen i mörkvitt. Solen i ögat, eller solen mot väggen som en vattenglittrade Hockney-tavla i blått. Så jag skärpte till mig och blev lite mildare.

/Döden döden döden

Familjeliv, eller Självupptagenhet Del 3.

Ledigt med barnen och att inte räcka till.

Summerade 2012 och attans vilket skitår! Tänker spotta mig i nävarna och rycka upp mig. Kämpa lite till. Ja, testa grejen med livet lite mer  - och kanske har jag någon kompis jag kan ta en kaffe tillsammans med? Insåg att jag inte tagit en enda kopp kaffe med en enda kompis under 2012. Inte ett glas vin. Inte en enda utställning, lunch eller konsert självständigt. Nada. Så ni som tycker att jag är en kass vän, jag är jämlikt eländig, om det är till någon tröst?  Men jag har fikat med familjen och jag har druckit god champagne, så någon jämmerdal är det inte. Det är bara gött att klaga lite, borsta dammet av rockaxeln och fortsätta söka efter mening och innehåll.

Eller inbillar jag mig att jag lever i ett socialt sammanhang tack vare Facebook? Att bli gillad och älskad på internetvis är en paradox.  Jag minns hur sjukt obehagligt jag tyckte det var med Facebook; lägga ut en bild, trycka på en knapp och hela världens såg på. Sen sitter jag nu där och "gillar" och är "kompis" med människor jag inte känner - och de får tillgång till mig och min familj - och jag kan fortsätta kan häcka ute på landsbygden och jobba lite utan att träffa en enda vän i livet.  Sedan tycker jag att Lotta Lundberg, även om sorgen har många ansikten och behov, har rätt i sin analys. Facebook, en populäritetsbarometer och låtsasvän i blåvitt. Kul och gosig, men våga vägra vara en vinnare hela tiden.

Men först ska Döden döden döden fira att det är balladvecka den här veckan!

Er/

Döden döden döden

Medelåldern.

Döden, julen och det lilla livet för oss som aldrig blir nöjda. Har tappat tråden, men inte geisten. Kommer väl igen vad det lider.

Barnen hostar, jag snorar och om man gillar att att yvas, kan man läsa här.

Jag vet inte hur det är med er, men jag blir för var dag ytterligare varse min egna lilla litenhet som människa. Har alltid uppfattat mig som hyfsat klok och på gränsen till dumsnäll. Detta stämmer givetvis inte. Jag är en eländig, pytteliten själ. Ok, men inte mycket mer. Den dagliga självbildsrevisionen och minnen av tvärsäker ungdomlighet får mig att stilla rodna*. Det är väl det som skulle kunna vara intressant med att bli äldre; att se sig själv ur ett något tydligare och sannare perspektiv, även om slutresultatet inte är så glimrande och fantastiskt. Bara att kämpa på med andra ord - och hellre kass och veta om det än lyckligt ovetande. Eller?

Nu höjer jag min hela näve och önskar alla, inklusive mig själv(!), hysteriskt mycket kärlek, gos och lite höjt IQ, så ska vi kanske kunna reda ut även den här soppan? Heja oss och 2013.

Yours truly,

Döden döden döden

* vad sägs om att "hata ballader", "vägra lyssna på svensk indie" och långt värre och mer kategoriska idéer....