Det blev aldrig så, del två.

Allt går i vågor. Det kan vara dagar som handlar om barnen, andra om miljön, dödens lilla viskning i örat, eller en sång från förr. Vissa saker och debatter bör dock aldrig stanna av, eller glömmas bort: Som att patientsäkerheten måste komma först inom all vård och att vi har ett gemensamt ansvar för våra unga.  

Lyssnade äntligen klart på radiodokumentären Den fastspända flickan*. Det är fasansfulla minuter av mitt liv och år av hennes. År som bara går. Liv som spills och 'det blev aldrig så' på repeat. Makten över våra liv som bara består, hos människor som varken behöver vara speciellt kloka eller goda. Vi är bara människor, hur smärtsamt det än kan vara att erkänna det - och maktens språk går bara åt ett håll. Vi kan inte längre gömma oss bakom idén att alla vill oss väl och att samtliga vet vad de pysslar med. Eller att den som far illa bara har sig själv att skylla. Vi måste hjälpas åt. Okej?

Debatten efter Zarembas artikelserie fortsätter. Några välrenommerade läkare säger till och håller med på DN Debatt samt ytterligare en professor i SvD. Roger Molin, nationell vårdvalssamordnare på Socialdepartementet svarar - och håller givetvis inte med. Vi reflekterade också, med viss sorg, att Barnmorskeupproret är fint och viktigt, men att säga i TV-soffan att det inte känns patientsäkert räcker inte. Säg att det inte är patientsäkert istället. Bara en liten notering och för tydlighetens skull. 

Fred och kärlek!

/Döden döden döden

* Länk till radiodokumentären samt artikel om sjukvårds-personal som fortsätter missbruka sitt förtroende och uppdrag.  

Dualism

Ding Dong

Lennart Hellsing lyssnar kanske inte på Hefner.
(Underbar illustration av Poul Ströyer)

Genomblåst. Sol, friska vindar och en kopp nybryggt kaffe. Det går trögt nu, och vår allmänna solkighet framträder klarare och tydligare för varje soltimme vi får. Nej, allt är inte vackert och stiligt, men det vänder väl?

Tänkte skriva några ord om Maggie, men överlåter det år experterna, och saxar följande från Billy Bragg (Facebook). 

"This is not a time for celebration. The death of Margaret Thatcher is nothing more than a salient reminder of how Britain got into the mess that we are in today. Of why ordinary working people are no longer able to earn enough from one job to support a family; of why there is a shortage of decent affordable housing; of why domestic growth is driven by credit, not by real incomes; of why tax-payers are forced to top up wages; of why a spiteful government seeks to penalise the poor for having an extra bedroom; of why Rupert Murdoch became so powerful; of why cynicism and greed became the hallmarks of our society.

Raising a glass to the death of an infirm old lady changes none of this. The only real antidote to cynicism is activism. Don't celebrate - organise!"

Så kommer jag att tänka på vår svenska arbetar-rörelse. Arbetspartier och Arbetarpartier som är vitt skilda saker. Det hör man på namnet, om man lyssnar noga, fast någon enorm skillnad är det väl inte idag?  

Puss!
/Döden döden döden

I allmännyttans tjänst?

Del av Ragnar Johansson-teckning

Simning på tapeten. Kanske sol och kaffe med? Jag gillade vintern, jag kunde gömma mig där. Pusta ut och stänga in, och vara i fred en stund. Läka. Nu är det vårsol och yra fåglar, knoppar som brister och hjärtan som trummar efter mer (i 180 bpm). Oro och skönhet med doft av tjära och kärlek, eller något helt annat. 

Döden knackar alltid på dörren och samhällskritik behöver inte utesluta naturromantik, men det blir allt lite slöare.

Sossarnas konferens startar idag och här är Görans tio budord. Jag skulle önska att man lyfte fram vilka inom SAP som är med och äger vinstmaskiner inom den så kallade allmännyttan, utöver charmige Jan-Emanuel och några till (nötter). Borgerligheten förväntar man sig liksom inte annat av än att de ska tjäna så mycket som möjligt*, det ingår liksom i konceptet. Men vi som tror på ett samhälle där alla ska få plats? Vi då? Vad säger och tycker vi? Jag kan bara inte förstå hur man kan starta företag, och hellre plocka ut vinst än att investera i sin egen verksamhet (förklara någon, snälla). Och vill man att människor ska betala skatt så ska väl pengarna satsas på de ändamål de är ämnade för? Eller lever vi i Bert Karlsson-landet nu?

Hasta luego amigos,

/Döden döden döden är lite trög, men snäll för det mesta.

* Fine by me, så länge pengarna stannar i verksamheten/används innovativt, som man så vackert säger. Forskning och framsteg ni vet (för tydlighetens skull) och vad hände med personalkooperativen?

Flickor: Arbetslinjen del 2 (DJ culture)

Man måste halka in på ett bananskal. Precis som Lili och Susie.

Detalj från About a Girl av Karin Mamma Andersson 

Arbetslivsintroduktion:

När jag var ung ville jag blir DJ. Det var inte en värld som omfamnade flickor överdrivet på 80-talet. Jag kan berätta om hur skönt det var att gå till skivaffären, vi kan kalla den Näsan, och bli tvingad att sjunga för att få lyssna på skivor. Hyfsat trevlig förnedring. Men jag gjorde det och jag fick lyssna. Emellanåt vågade jag inte säga nej till köp. Har en Gino Vanelli-vinylskiva kvar som bevis på fenomenet.

Frågade en DJ om råd en gång, och hans enda svar var: 'Man måste halka in på ett bananskal. Precis som Lili & Susie'. Helgjutet och bra tips. Nej, du det stämmer inte riktigt.

Så kom det sig att jag fick möjlighet att spela skivor på Studentradion i Ingmar Bergmanstan (tack till dem de berör: Ecke och Murran till exempel), för eoner sedan. Våga, våga, våga och våga vara kass och lite cool - och bara spela bra musik (mycket fokus på dans-, jazz- och tvärflöjtsmusik just då...). Sen, att jag lät som någon från kulturredaktionen och mådde fysiskt illa av nervositet under sändningarna, det är en annan femma. Men jag gjorde det och jag hade en idé om att jag skulle bana vägen för fler.

I retrospekt ser jag att jag fick en massa kul jobb. Jag tänker inte gå in på alla knasigheter som yrkeslivet bjudit på, det blir bara för mycket. Jag är ändå bara en mesig människa. Jag är blond och dålig på att tala med hela handen (kommunicera). Exempelvis: Jag drog in fasligt mycket pengar, i omsättning och vinst, under många år på mitt gamla jobb. Jag tjänade minst av samtliga kollegor på samma nivå och var givetvis den enda kvinnan där - och det fanns självklart en mängd eleganta förklaringar till löneskillnaderna, men ändå. Jag är också övertygad om att min gamla chef aldrig förstod att jag jobbade för honom och företaget och att det inte var av en slump pengarna kom in på kontot. Vi talade nog olika språk. Jag lämnar däremot det nu, och det var säkert inte illa ment, men konstaterar att kampen för ett rättvist samhälle inte bara gäller en front, person eller företeelse utan på de flesta plan.

Jag funderar också mycket kring hur vi ska uppfostra våra döttrar. Ska jag göra det lätt för dem? Säga åt dem att plugga och vara fina flickor, eller låta dem våga vara dom de är? Jag vet inte, men jag vet att livet blir enklare 'om man gör som man ska', men inte mer intressant eller mindre viktigt.

Studier visar på att jämlikhet lönar sig, men näringslivet, uppfattar jag, är ointresserat av verklig utveckling och hållbarhet. Pontus Schultz kämpade för jämlikhet i näringslivet och det borde fler tänka på. Inte bara kön, etnicitet eller ålder, utan även skillnader i bakgrund och utbildning skapar mångfald. Tycker jag.

LÄS:

Vibeke Specht (Orättvisan del 1)
Katrine Kielos (Orättvisan del 2 Sharp as a knife)
Sjuk ekonomi (Hand i hand: Hälsa och ekonomi)

Och all denna svada på grund av att Jasenko svarade Jonas i DN igår.  Som det kan bli - och någon bra DJ blev jag inte heller.

HEJ HEJ (HEMSKT MYCKET HEJ) har jag velat skriva länge, men är tveksam till om det är lämpligt.

Puss!

/Döden döden döden hejar på alla som vill

Helgpyssel, egentligen.

Sitter och väntar på snön. Blåsten blåser på (dunder och brak). Helgen var lugn, skönt trist och lite vissen. Nu tar det ett tag att komma igen. Igen.

Tydligen kan man, om man är politiker, säga saker som att 'Oppositionen har tyvärr ingen lösning heller'. Intressant och ett oerhört tydligt ansvarstagande från regionstyrelsen. Ja, vad säger hon, Pia Kinhult, egentligen? Och vad säger Sydsvenskan? Jag är, i vanlig ordning, för dum för att begripa hur det hela hänger ihop? Det behövs alltså inte mer pengar, bara effektiviseras? När kan vi börja tala öppet om ett passivt dödande i jakten på den billigaste vården? Lean har verkligen visat sig vara ett framgångskoncept. Jag undrar också vad vår statsminister sa om Reva i Agenda. Egentligen? 

Estetik för de små och moral för de grå.  Kämpa kämpa.

Puss!

/Döden döden döden 

Eyes wide open

Vänner, dagens tips:

Intellektuella (och kapitalister) talar och har tänkt till om makt och demokrati. Läs pengar. Orka titta på den här filmen. Satsa 86 minuter av ditt liv. Gör det och känn pyttehoppet bakom ilskan. 

Guldmusik?

Häromdagen sa min man att jag tänker som en klassisk kapitalist. Jag vill skapa, producera och jag vill äga. Jag vill tjäna och bygga vidare och sedan lämna över. Tänka långsiktigt och investera. Om jag hade haft pengar och ork det vill säga. Det är drömmen. Sedan finns det ytterligare en bieffekt av pengar och det är trygghet. Den är skönast av allt för en orolig själ med småbarn.

Idag är jag för vissen för att skriva. Hjärnan bor i snor men jag har en tanke och en idé att följa och beskriva - samt några allmänt hållna frågor. De kommer någon dag. Det är bara så synd att de som inte tänker och tycker som mig inte kan förklara hur de resonerar. Jag skulle så innerligt och gärna vilja förstå den destruktiva ideologins kärna. Begripa hur man kan tycka att det är okej med låtsaspengar, en ohållbar bostadspolitik, låglönejobb, sjukvård, skola och omsorg som faller samman (med pengarna direkt till Caymanöarna utan att passera gå) och en förstörd miljö. Socialism för de rika och kapitalism för de fattiga, som de säger i filmen. Och varför det är okej, och hur de motiverar, att du och jag ska betala för de allra rikaste individernas, företagens och bankernas misstag? Jag förstår bara inte? Snälla, snälla, snälla kan någon förklara för mig. Jag vill verkligen förstå varför man anser att ansvaret bara ska ligga på den allra minsta lilla människan? Min intellektuella förmåga är kanske för grund, men mina ögon är öppna, hjärtat slår och jag tror på någon sorts generell godhet. Eller vad det nu är. Att vi är ett lag med individer.

Så jag börjar här, på Dödens lilla blogg att ta mer ansvar. Jag säger ifrån och vad jag tycker. Fortsätter betala min skatt, uppfostra mina barn efter bästa förmåga, gillar vänlighet i vardagen och vågar lite mer än förr. Vågar tro på oss. Tillsammans.

Puss!
/Döden döden döden och guldbyxorna

MUDA: De sju slöserierna

Mean Lean Skräpmaskin

Har nu läst sista delen i serien om "Den olönsamma patienten" i DN. Det finns massor, eller inget att säga. Önskar att jag inget visste eller förstod. Att jag saknade empati, egen erfarenhet och läsförmåga. Då skulle jag kunna lalla omkring i livet: Leka med min smartphone, lyssna på Spotify och uppdatera lite statusar på fejjan och känna mig rätt nöjd med det, men det är jag inte.   

Jag hade tänkt läsa på mer om Lean, men det får bli en annan dag. Såg däremot en liten kort sammanfattning om 'De sju slöserierna' som ni kan se nedan, och jag känner nästan för att (hån)skratta åt femklövern i regionen (som i princip enbart jobbar mot principerna de ska följa), men det är inte fint, så jag försöker hålla stilen och tar en klunk kaffe istället. Gott, gott kaffe.

De sju slöserierna (muda) som Shigeo Shingo identifierade vid sina studier av Toyota Production System:

• Överproduktion - tillverka mer eller tidigare än vad som behövs. Det värsta av slöserierna, eftersom det orsakar flera andra
• Väntan - på att någonting ska hända
• Lager - att lagra mer än vad som är nödvändigt
• Rörelse - onödiga rörelser när medarbetarna utför sina jobb
• Omarbete - reparationer och omarbete som inte tillför något värde för kund
• Överarbete - att göra mer arbete än vad kunden kräver
• Transporter - onödiga transporter

Hur följer man Leanmodellen genom att stänga eller flytta på avdelningar och vårdinrättningar så att människor får åka flera mil för att komma till en läkare/mottagning numera? Att man inte gör korrekta bedömningar?  Inte tar de prover man bör och felbehandlar, så att man får omarbeta/operera och göra om hela tiden, samt att man får vänta onödigt länge på behandlingar och provsvar? Om man alls får någon behandling, det vill säga? Och så vidare...

Så, en summering och fråga från en obildad, hjärnskadad människomänniska: Om man ska följa en princip eller teori, som denna bilfabriks-arbetsmodell, till exempel, hur tänker man då, om man inte ens har delarna klara för sig? Man skulle väl inte kunna göra en bra och fungerande Toyota, utan konstruktörer och rätt maskindelar, och tro att bara för att man har en fabrik (och ja-sägare, eller rädda vikarier, omkring sig så) kommer det att komma bra bilar ur den?  

Det kanske allra viktigaste, det vill säga att vi är människor med olika behov, sjukdomar, svårighetsgrader samt historik går inte heller att bortse från håller säkert de flesta med om. Dessutom, väl värt att tjata om, är att vi är med och betalar för detta, och igen ansvarig tar något ansvar. Är det frihet under ansvar, är min stilla, pyttelilla fråga?

Uppgiven och utmattad,

/Döden döden döden

Beatrice Mask

Från Nöjesguiden

Puss er,
/Döden döden döden